”Vår 20-årige son sitter bara hemma och vägrar söka hjälp”

I två år har sonen bara varit hemma utan sysselsättning, och han mår väldigt dåligt. Han är mycket intelligent och har en del autistiska drag, men vill inte utredas eller söka hjälp över huvud taget. Vad kan föräldrarna göra?

Fråga:

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan. Hans stora krav på sig själv gör det omöjligt. Han har nu varit hemma utan sysselsättning i två år. Gör ofta natt till dag framför datorn och lägger mycket tid där. De få kamrater han umgicks med under gymnasietiden har samtliga flyttat till annan ort. Han har flera misslyckanden med tjejer där hans bristfälliga självförtroende har lett till att han inte vågat ta kontakt. Han har aldrig haft en flickvän och saknar det mycket. Han känner sig mycket osocial och missade chansen till en praktikplats i somras på grund av det. Han vägrar att anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Han säger att livet tog slut efter gymnasiet och har även talat om att göra slut på livet.

Han har, som jag kan bedöma, vissa autistiska drag. Han har svårt med nya miljöer och oväntade situationer. Han har många rutinmässiga vanor och en del tics. Han är mycket intelligent och har i alla fall varit mycket samhällsengagerad. Han har också ett specialintresse där han kan allt som går att kunna. Tidsbegreppet är dåligt och han är ganska osjälvständig. Önskar att han vågar frigöra sig och göra saker utan oss, hans föräldrar, men vågar inte. Han är mycket oföretagsam och sitter nästan bara hemma.

Han har tidigare visat vissa tecken till att vilja göra en utredning men på senare tid vägrar han även det. Det är mycket sällan han kommer och vill prata. Han har aldrig accepterat att ta hjälp av psykolog eller kurator och detta gör det fruktansvärt svårt för oss som föräldrar att veta hur vi kan hjälpa honom!

I veckan som gick försökte jag hitta en lösning för att få honom att prata med någon. Han bad mig beställa tid på vårdcentralen för ett fysiskt besvär. Jag föreslog läkaren att denne även skulle kunna ta upp sonens mående – utan att nämna att jag bett om det. Fick svar att detta måste han själv boka tid för då han är myndig. Vilket han inte kommer att göra då han inte inser att någon utomstående skulle kunna hjälpa. Jag såg det som ett första steg för honom att, om han fick förtroende för läkaren, närma sig tanken att träffa någon att prata med. Känner mig fruktansvärt frustrerad över att bara gå och se honom må sämre och inte kunna hjälpa honom! Är det meningen att jag ska avvakta tills han kanske gör slag i saken med ett självmordsförsök!?

Svar:

Hej! Vilken oerhört tuff situation! Jag förstår att du känner dig maktlös och dessvärre är ni inte ensamma om detta. Psykisk ohälsa är vanligare bland unga vuxna än i någon annan åldersgrupp och innebär ofta en stor belastning även för föräldrar. Vad ska man ta sig till med ett vuxet barn som mår dåligt och samtidigt avvisar all hjälp?

De autistiska drag du ser skulle kunna vara tecken på någon autism­spektrumstörning (som Aspergers syndrom). Det skulle kunna förklara svårigheterna i skolan och i sociala sammanhang. Samtidigt kan de förstås bero på andra saker och det är som sagt vanligt att unga vuxna mår dåligt, inte minst de som varken arbetar eller studerar. Hur viktigt är det att utreda detta? Å ena sidan är det viktigt för att få förståelse för problemen och för att en eventuell diagnos kan medföra rättighet till särskilt stöd. Å andra sidan sker behandling av de konkreta svårigheter ni beskriver (som passivitet och nedstämdhet) på samma sätt oavsett om det finns någon autismspektrumstörning i botten eller inte.

Men det kan vara mer utmanande att exempelvis behandla depression hos någon som dessutom har en autismspektrumstörning. Eftersom er son i dagsläget inte vill genomföra en utredning tycker jag därför att ni gör helt rätt som försöker förmå honom att söka hjälp över huvud taget.

Du skriver att sonen ogärna pratar och jag anar att det är känsligt att föra ämnet på tal. Jag förstår hur frustrerande det är att kämpa med detta. I sådana lägen kan det vara till hjälp att backa – att ge upp försöken att övertyga. Det innebär till exempel att ni enbart lyssnar och visar förståelse när sonen uttrycker missnöje över något, och hejdar impulsen att ge råd eller förslag på att söka hjälp. Det är först när han tar initiativet till att be om råd som ni gör det. Förslaget bygger bland annat på en etablerad samtalsmetod som kallas motiverande samtal, som används mycket just för att motivera någon till att söka hjälp.

Att samtala på det sättet kan vara särskilt utmanande för föräldrar till tonåringar eller unga vuxna. Som förälder kan det vara svårt att bryta vanan att lotsa och stödja i varje läge. Jag får inte intrycket av att ni ständigt försöker driva på er son – tvärtom, men när ni väl pratar med varandra kanske principerna från motiverande samtal kan vara till hjälp.

En annan sak som kan bidra till motivation är att styra samtalen från att röra problem till att handla om vad sonen vill. Om han exempelvis säger att han är för osocial för att kunna få ett jobb, avstår du från att argumentera emot. Fråga i stället vad han skulle vilja ha för jobb om han kände sig mer social. Jag menar inte att hurtfriskt börja prata om visioner och mål, utan att försiktigt försöka hålla fokus på vad sonen skulle vilja uppnå om svårigheterna inte fanns. En invändning mot detta kan vara att han kanske inte vill något alls. Han uttrycker ju till och med att han inte vill leva. Samtidigt uppfattar jag att han emellanåt visar en önskan om förändring. Det är i sådana stunder som önskemål kan diskuteras, snarare än i stunder då tankarna är som mörkast. Då är det bäst att bara lyssna.

Jag gissar att ni ägnar mycket kraft och tid åt att undersöka olika möjligheter till utbildning, praktik och vård för er son. Det bör ni förstås fortsätta med, men kanske ta upp era förslag och idéer enligt de råd jag tagit upp innan. Om ni exempelvis fått nys om en praktikplats som skulle kunna passa er son gäller det att ta upp förslaget lagom entusiastiskt. Eftersom sonen ogillar oväntade situationer och nya miljöer är det också bra om ni har mycket information om vården, praktiken eller vad det nu handlar om.

Din sista mening i brevet är drabbande. Jag hoppas att ni inte ska behöva vänta på att det blir värre. Jag hoppas i stället att ni genom att fortsätta att lirka med möjliga vårdalternativ och praktikplatser kan vända detta tidigare. Samtidigt vill jag uppmärksamma en fälla som har med din avslutande farhåga att göra. Ibland kommer motivationen till förändring faktiskt först när man drabbas mer påtagligt av sin livsföring. När unga vuxna bor kvar hemma finns därför en risk att föräldrar understödjer passivitet och nedstämdhet genom att stå för all service. Samtidigt är det näst intill omöjligt att begära av föräldrar att ställa krav på en son som uttalat självmordstankar. Hur ska ni klara balansgången mellan krav och stöd i det läget? Mitt sista och kanske viktigaste råd är därför att söka eget stöd som förälder. På www.forster.se/referenser161205 finns länkar till verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till föräldrar i er situation. Det är som sagt tufft att stå ensam och bara vänta i er situation.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

”Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation”

Hennes man har alltid haft svårt för att slänga saker, men sedan han gick i pension har det blivit värre. Saker ligger överallt, och det är omöjligt att prata med honom om det. När hon försöker röja blir det bråk. Vad ska hon göra?

Fråga:

Jag lever i en sopstation! Vad gör jag? Min mans samlande har under senaste åren förvandlat hela övervåningen och källaren till veritabla sopstationer. Hela huset har blivit belamrat. Allting ligger huller om buller. I byråer, i garderober, och sedan en tid även på golven och på allt fler möbler. Detta hus som egentligen är ett fint gammalt femtiotalshus. Jag försöker hålla i ordning och städa, men blir då anklagad för att ha städmani. Inte en pinal i hans samlingar får röras.

Min man har alltid haft svårt att slänga saker, men efter att han gick i pension, som var svårt för honom, har allt samlande bara eskalerat.

Ibland bara röjer jag, trots allt bråk som det leder till, men det blir bara en tillfällig lättnad för efter bara några veckor är det lika överfullt med saker igen!

Jag skäms för mitt hem. Jag bjuder inte hem någon. Det gör att jag aldrig blir hembjuden till någon och får jag väl en inbjudan slätar jag över den för jag vet ju att jag inte kan bjuda igen.

Det är totalt omöjligt att ta upp detta med min man. Ingen av mina förmaningar eller böner tar han på allvar. Jag är helt slut. Så vad kan jag göra? Kan man få hjälp av någon? Bör min man få psykologisk hjälp? Fungerar det?

Jag älskar honom men situationen sliter oerhört på oss båda!
E

Svar:

Hej! Det kan vara så att din man har utvecklat ett tillstånd som kallas för samlarsyndrom. Det är förstås inte möjligt att diagnostisera din mans beteende utifrån ditt brev, och det är inte heller vad vi psykologer erbjuder här på Insidan. Men det skulle underlätta för din man om han kunde tänka sig att träffa en läkare eller psykolog för att berätta om det som pågår, och få utrett om han kanske har diagnosen samlarsyndrom – och i så fall utifrån det få den hjälp som kan erbjudas honom. Både i form av psykologisk behandling och hjälp från socialtjänsten.

Men jag anar av ditt brev att din man inte är så självklart intresserad av det. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kanske ändå kan motivera din man att vilja träffa en läkare eller en psykolog.

Samlarsyndrom beskrivs som ett överdrivet (patologiskt) samlande av saker, och svårigheter att göra sig med sakerna på grund av ett upplevt starkt behov att behålla dem, och uttalat obehag förknippat med att göra sig av med sakerna. Detta resulterar i det som du beskriver; att hemmet blir allt mer stökigt och överhopat. Och det är inte ett ovanligt problem, omkring 150.000 svenskar har problem med överdrivet samlande.

Samtidigt ska sägas att detta med att samla på saker är något vi människor gärna gör. Studier visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har någon samling. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv är det troligen så att det har haft ett överlevnadsvärde att spara på mat och verktyg för att öka chanserna till överlevnad. Men det finns en avgörande skillnad mellan en samlares samling och samlandet hos en person som har ett samlarsyndrom. Samlaren har ordning och reda på sin samling, medan den med ett samlarsyndrom har det hopsamlade helt eller delvis i en stor oordning, och samlandet fortgår även när hemmet blir allt svårare att leva i på grund av detta.

Samlingarna består ofta av kläder, tidningar, böcker, kvitton, och förpackningar som utifrån sett framstår som ganska värdelösa och onyttiga. En del personer med ett överdrivet samlande berättar trots det om en ”kick” när de skaffar nya saker.

Samlarens dilemma tycks vara att hen har påtagliga svårigheter med att besluta sig för om sakerna ska slängas eller behållas, och inte så sällan en stark känslomässig anknytning till sakerna. Vilket sammantaget leder till ett undvikande beteende, överväganden då och då om att trots allt kanske kasta saker skjuts på framtiden. Konsekvenserna när beteendet har pågått en längre tid och blir allt mer gränslöst är ofta ganska allvarliga. Social isolering och konflikter i familjen, som du berättar om, och ibland även vräkningar.

Ibland kan överdrivet samlande både utlösas och förstärkas av en depression, eller av en debuterande demens. Det är tyvärr ovanligt att överdrivna eller patologiska samlare självmant söker hjälp. Oftast är det så att andra i familjen ber om hjälp när situationen blir allt mer besvärlig. Eller att det är en hyresvärd eller hemtjänsten som upptäcker problemet och agerar.

Men vad kan du då göra? Det första problem som du har att hantera är att motivera din man att söka hjälp. Det verkar som om din man under alla de här åren inte har övervägt det. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för honom att göra det.

Vad kan du då göra för att få honom intresserad av det? Det du inte ska göra är att försöka övertala honom. Det skulle troligen bara få honom att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att han börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer. Den vägen har du också provat flera gånger utan framgång.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din man kanske ändå upplever som besvärligt med sitt samlande: Att relationen mellan er blir sämre? Att han ser att du blir olyckligare? Att vänner inte kommer hem till er längre? Annat som du tycker kan vara motiverande för honom? Och att fråga om han kanske skulle vilja kunna kontrollera sitt samlande bättre.

Hjälp honom att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din man nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att han uppfattar din omsorg. Då kan det bli möjligare för honom att berätta om det som är svårt, och som han kanske vill ha hjälp med.

Ett tips är att närma sig frågan genom att resonera utifrån att det i första hand handlar om att få en säkrare och bekvämare hemmiljö för er än att enbart rensa bort saker. Kanske du också ska undra lite försiktigt om din man efter sin pension känner sig nedstämd och orolig, och om han själv tror att det spelar in.

Väck också din mans hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få. Det finns numera en psykologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (kbt ), som utvärderats på ett vetenskapligt sätt och som gett lovande resultat vid samlarsyndrom. En majoritet av personerna blev förbättrade av behandlingen (70 procent), och 24 procent blev mycket förbättrade. Mitt råd är att du tar reda på vilka legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter med kbt-inriktning som finns där ni bor, och som har erfarenhet av att utreda och behandla samlarsyndrom. Kontaktuppgifter finns på www.kbt.nu och på www.sfkbt.se.

Ta reda på mer om samlar­syndrom, kanske du ska träffa en psykolog och informera dig och sedan berätta för din man, och väcka hans hopp om att hjälp finns om han vill?

Om din man så småningom vill börja sortera och rensa ut saker, så kan socialtjänsten ofta också erbjuda boendestöd för hjälp med sortering och borttransport av saker.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

För din egen skull måste du ta itu med den sociala biten- att bli av med det sociala umgänget kan knäcka vem som helst. Fundera på att "gå ut" med detta som du hittills ansett vara privat, att alltså berätta för dina vänner om samlingsmanin som pågår därhemma, berätta att du gärna vill bjuda tillbaka, men att det blivit praktiskt omöjligt, berätta att du saknar umgänget och behöver det - så blir du bjuden igen, och kan som gendrag istället ta med vänner på bio, på picknick, promenad, utställning

H R, 12:11, 23 november 2016. Anmäl

Till problemet hör förmodligen att "samlarsyndrom" inte är så värst väletablerat som diagnosticerbar åkomma i det allmänna medvetandet. Särskilt för män i den beskrivna åldersgruppen har det väl snarast alltid betraktats som ett ideal att kröna sin livsgärning med en ordentlig samling. Om man läser gubbtidskrifter som Nostalgia och liknande skrivs det regelrätta hyllningsreportage om tokar som belamrar sina hem med rostiga burkar eller värre. Hur göra sjukdomsinsikt av sådant?

Kap Kennedy, 16:12, 31 oktober 2016. Anmäl

”Egentligen har jag ett bra liv – varför är jag så sällan nöjd?”

Hon har på det stora hela ett bra liv, men ändå är hon oftast missnöjd. Samtidigt får hon skuldkänslor för att hon inte är nöjd. Hur ska hon hitta mer ro och stabilitet i sitt liv? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag är en 35-årig kvinna som på många sätt lever ett bra liv. Jag har en fin familj, vänner, ett bra jobb och god ekonomi. Visst skulle vissa saker kunna vara bättre – jag lever till exempel som ensamstående men skulle gärna ha en partner, och alla mina vänskapsförhållanden är inte okomplicerade – men på det stora hela har jag det bra. Ändå är jag sällan nöjd.

Jag har exempelvis haft flera längre relationer som jag nu, många år senare, tycker att jag avslutade lite väl lättvindigt. Jag kan också se att jag nästan aldrig varit helt nöjd i mitt yrkesliv, trots att det utifrån sett hittills har varit relativt framgångsrikt. Jag tror att jag på sätt och vis har för höga förväntningar.

Nu har jag ett nytt jobb där jag först trivdes mycket bra, men där jag på sistone har börjat känna mig missnöjd. Det finns skäl till det, eftersom arbetsuppgifterna är mindre kvalificerade än vad jag blivit utlovad. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en trötthet – om jag skulle byta jobb, skulle jag verkligen bli mer nöjd då?

Jag tror att det delvis var samma känsla som bidrog till att jag stannade lite för länge i min senaste relation. Å ena sidan har jag lätt att bli missnöjd, å andra sidan leder det till att jag skuldbelägger och tvivlar på mig själv. Jag kan se att denna egenskap är en del av den jag är och också något som bidragit till att jag har upplevt mer än jag annars skulle ha gjort. Samtidigt skulle jag gärna hitta ett sätt att hantera den så att jag kunde uppleva lite mer ro och stabilitet i mitt liv.
Missnöjd

Svar:
Hej! Ditt brev väcker många tankar hos mig. Ditt dilemma, och ditt sätt att resonera, tycker jag i hög grad knyter an till en växande uppmärksamhet inom psykologin på frågor som handlar om hur vi kan lära oss att vara lyckligare, och ha mer av medkänsla med oss själva.

Det här till stor del nya och spännande området inom psykologin kallas för positiv psykologi. Och rör även något så grundläggande som hur vi kan få uppleva en känsla av mening i tillvaron.

Jag kommer att berätta om några tankar från positiv psykologi, som jag tror kan vara till hjälp för dig. Om vår benägenhet att fastna i missnöje med oss själva och skuldbelägga oss, och hur vi kan förebygga detta genom att lära oss att uppfatta det som händer på ett annorlunda sätt. Men också om vår benägenhet att inte uppskatta, eller ens uppfatta, de ögonblick av lycka som vardagen rymmer. Vi får se vad som väcker genklang hos dig, och som du kanske vill lära dig mer om. Jag kommer därför att ge dig flera lästips.

Du kommer också att få olika verktyg inom positiv psykologi, som du kan använda på egen hand. Positiv psykologi med dess olika grenar är numera en väl beprövad och beforskad psykoterapeutisk metod.

Låt oss börja med begreppet självmedkänsla. Det är ett relativt nytt begrepp. På engelska heter det ”self-compassion”. Kristin Neff, professor i psykologi vid University of Texas och forskare inom området, påpekar att människor tenderar att döma sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket riskerar att leda till att man återkommande har självkritiska tankar och sällan får möjlighet att känna sig riktigt nöjd med sig själv – trots att omgivningen betraktar en som duktig, kanske till och med som framgångsrik. Ungefär som jag uppfattar att det är för dig.

Självmedkänsla, betonar Kristin Neff, handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att kunna bemöta sig själv med empati, och det är något som vi kan lära oss.

Psykoterapimetoden utifrån begreppet ”self-compassion” heter Compassion focused therapy, cft, och helt nyligen kom en bok på svenska om metoden av psykoterapeuterna Petra Söderholm och Helena Fogelberg: ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra.” Ett tema i boken är bland annat att vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav, från andra och oss själva.

Här en övning som du kan prova, som kommer från Kristin Neff för att öka självmedkänslan: Tänk dig att något har hänt som väcker dina självkritiska tankar. 1. Påminn dig själv om att detta är så mänskligt. 2. Visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt. Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande, och närmast ältar det? Ha samma stöttande inställning till dig själv. Lägg händerna på bröstet, och säg till dig själv: ”Må jag vara vänlig mot mig själv, och ha tålamod med mig själv.”

Och så lite om att kunna känna sig lycklig, som i mer vardagsnära ord kan beskrivas som att vara tillfreds, eller som du uttrycker det; att känna ro. Här har under senare tid skett en omfattande forskning, ett ledande namn inom området är den amerikanska psykologen Sonja Lyubomirsky.

Hennes definition av lycka är ett ”förnöjsamt liv”. Hon konstaterar att de flesta tänker att sådant som yrkesframgångar, gott om pengar och att vara kär, är viktiga för lycka. Men studier visar tydligt att så är det faktiskt inte. Visst blir vi lyckliga av allt detta, men bara för stunden. Någon långvarig lycka skapar de inte.

Förklaringen är ett fenomen som kallas hedonistisk adaption. Vi människor har en tydlig tendens att överraskande snabbt vänja oss vid nya saker i våra liv; när man väl vant sig får man inte längre ut lika mycket lycka av det längre.

En bättre strategi, enligt Sonja Lyubomirsky, är att uppmärksamma och ta vara på de korta ögonblick av förnöjsamhet som vardagen nästan alltid ändå erbjuder, och hålla kvar de ögonblicken ett tag. Det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem. Och lycka i den här meningen upplever vi också när vi gör saker för andra; visar uppskattning, uttrycker tacksamhet, gör snälla saker och förlåter. Vill du läsa mer om detta så rekommenderar jag boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky, en av de mest sålda handböckerna i positiv psykologi.

Något annat som jag också vill uppmärksamma dig på är att mycket tyder på att det som har störst inverkan på vårt subjektiva välbefinnande är när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, vad den grundar sig i på är inte lika viktigt. Inom metoden act, Acceptance and commitment therapy, fokuseras på vad som är meningsskapande för oss, och på att vi upplever meningsfullhet när vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar. Det hjälper oss också att kunna acceptera det negativa som ibland ofrånkomligen händer oss.

Kanske skulle du känna mer av ”ro och stabilitet” om du hittade något utanför dig själv, som du vill bidra till och ägna dig åt. Läkaren och psykoterapeuten Russ Harris har skrivit en bok om detta, ”Lyckofällan”, som beskriver ett nytt sätt att se på lycka, på tankar och känslor, samt hur man kan uppnå tillfredsställelse med sitt liv genom att lära sig att leva mer meningsfullt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 35

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag känner igen mig i ”Missnöjds” frustration och förvirring. ”Ska jag tolka mitt missnöje som ett tecken på att jag ska gå vidare eller handlar det om ett mönster som ska brytas?”. För egen del handlar det om det senare. Ett mönster där prestationer har varit ett sätt att bevisa min rätt att få tillhöra. När man upplever att man måste GÖRA för att kunna VARA är det svårt att känna sig nöjd, vare sig man står still eller springer. Jag skriver mer om detta på min blogg Bli mera du. Välkommen dit.

Marie Bengtsson (Webbsida), 14:47, 1 juni 2016. Anmäl

Strängt taget beskriver frågeställaren tillståndet i samhället i stort, just nu. Sverige har nästan aldrig haft det så bra, men ändå är det som om domedagen vore här. Jag tror att många människor i den rika delen av världen faktiskt har nått den punkt då de inte längre kan uppskatta och njuta av framgångar. Välståndet och välfärden gjorde dem aldrig lyckliga, och nu börjar insikten om det göra dem förtvivlade.

Kap Kennedy, 11:01, 31 maj 2016. Anmäl

”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 11

”Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?”

Den tioårige sonen verkar oftast glad. Men när man frågar honom om vad han tycker om något lyfter han alltid fram det negativa, det är som om han söker efter fel och orättvisor. Hans mamma har svårt att acceptera hans missnöje och önskar att han kunde glädjas åt saker som är bra. Martin Forster ger råd.

Fråga:
Vår son är snart tio år. Han är oftast en glad kille vilket han visar genom att till exempel sjunga och dansa hemma. Han har många kompisar, idrottar och klarar sig bra i skolan. Jag uppfattar det som att han har ett gott självförtroende men med en tioårings osäkerhet ibland.

Min man och jag jobbar båda mycket hemifrån och finns ofta till hands för barnen. Vi månar om gemensamma måltider och så vidare och ser till att barnen har ”luft i schemat”. Jag är engagerad i min sons idrottande och stödjer honom med min närvaro och uppmuntran men sätter ingen press när det gäller resultat.

Det var lite bakgrund till vårt problem: Sonen har en väldigt negativ syn på tillvaron. I varje fall om man frågar honom. Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt. Jag vill tillägga att vi inte skämmer bort våra barn med saker.

Det känns som om han tar vår fråga om hur något är som en uppmaning att leta efter det dåliga. Spontant upplever jag både sorg över att han inte kan glädjas åt saker och irritation över att han agerar bortskämt och funderingar över hur vi bidragit till det. När det gäller idrottsliga framgångar kan han glädjas med laget och vara stolt men egna prestationer nedvärderar han.

Det känns främst som att beteendet är riktat mot oss i familjen. I skolan uppfattar de honom som glad och okomplicerad.

Det är som min son trycker på en provokationsknapp hos mig med det här beteendet. Jag vill gärna hjälpa min son att förstå att han har en bra tillvaro och mycket att vara glad för. Jag har svårt att förstå och acceptera hans ständiga utspel av missnöje och orättvisa.
/Mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Vad kan bakgrunden till sonens beteende vara? Svaret beror på en sak jag inte får full klarhet i när jag läser brevet: Hur missnöjd är er son egentligen? Han uttrycker sig negativt när ni frågar honom, men motsvarar det hur han faktiskt känner och tänker? Flera saker du skriver antyder att missnöjet framför allt uppstår i kommunikationen mellan er där hemma. Er son är oftast glad, dansar och sjunger. Han är aktiv, har kompisar och lärarna har inte noterat det ni upplever.

Om er son faktiskt känner sig så missnöjd som han säger, borde det märkas förutom just när ni frågar. Jag kommer att utgå ifrån denna tolkning och fokusera på er kommunikation i mitt svar. Även om jag har fel vill jag påstå att kommunikationen runt missnöjet ändå är viktig. Jag hoppas därför att ni kommer ha nytta av råden oavsett vad som ligger bakom sonens missnöjesyttringar.

Ditt brev innehåller flera detaljer som vittnar om att du är väl medveten om hur kommunikationen mellan er kan bidra till problemen. Du skriver till exempel att sonen uttrycker sig negativt just när ni frågar. Du skriver också att han verkar ta era frågor som en uppmaning till att leta efter något dåligt. Olika slags frågor väcker så klart olika saker hos den som svarar. En möjlig risk är att sonen uppfattar en förväntan om positiva svar, som han gör motstånd emot (”Visst var det kul på kalaset?”). En annan fallgrop är att ställa frågor som uppmanar till omdömen (”Hur var det på kalaset?”).

Forskning visar tydligt hur bedömningar (positiva och negativa) generellt bidrar till mer negativa tankar och känslor, medan ett mer neutralt betraktande bidrar till välmående. Det finns därför anledning att oftare ställa frågor som uppmuntrar till det (”Vad gjorde ni på kalaset?”).

Ett förslag är att ni försöker notera hur ofta er sons missnöje kommer just som reaktion på frågor och vad ni i så fall frågade. Ett experiment skulle också kunna vara att en period avstå från att ställa så många frågor. Blir er son lika negativ när det är han som tar initiativet i samtalen?

Jag vill betona att jag verkligen förstår dina reaktioner på sonens missnöje. Även om de exempel du tar upp handlar om vardagliga upplevelser, innebär det förstås en sorg om ens barn inte verkar känna glädje över dem. Likaså är det svårt att inte bli irriterad över utebliven tacksamhet när barnet uppenbarligen har anledning att vara tillfreds.

Samtidigt som reaktionerna är begripliga, finns det en risk att de bidrar till problemet. På senare år har man studerat hur pressen eller strävan att känna glädje eller tacksamhet kan leda till motsatsen. Det gäller i synnerhet om utrymmet för att känna missnöje är begränsat. Dessutom verkar personer som är lite mer pessimistiskt lagda, vilket din son kanske är, vara särskilt känsliga för omgivningens förväntningar om positiva känslor.

Ett uppenbart råd är därför att lägga band på de egna känslorna och låta sonen vara negativ, utan att försöka förändra hans känslor. En vanlig invändning mot den här typen av råd är att barn ändå genomskådar vad man egentligen känner. Det ligger något i den invändningen, men den bygger samtidigt på en förenkling av känslo­liv och relationer.

Givetvis ska man inte fullständigt lägga band på sina känslor, lika lite som man helt ocensurerat ska uttrycka precis allt man känner. Ofta finns det saker man säger och gör som man i efterhand ångrar. Rådet är därför att försöka bli medveten om detta och därmed bli bättre på att hejda sig i fortsättningen.

Eftersom barn ibland ändå uppfattar vad man känner kan det vara nödvändigt att också jobba med sina grundläggande värderingar och känslor. En väg kan vara att försöka vidga perspektiven. Att i samtal med andra och på egen hand försöka se mer till helheten (hur sonen mår i stort) och mindre till delarna (hur negativt han uttrycker sig här och nu).

Till sist ett råd som är relevant oavsett hur missnöjd er son är innerst inne. När ett barn uttrycker missnöje väcks ofta impulsen hos föräldrar att försöka få bort känslorna. Även om man intuitivt vill argumentera emot eller försöka muntra upp barnet, så leder det ofta fel. Det blir en dragkamp där barnet allt mer kämpar för rätten att få vara missnöjd, medan föräldrarna strävar åt andra hållet.

För att bryta sådana mönster räcker det sällan med att enbart försöka lägga band på sina egna reaktioner, som jag beskrev ovan. Man behöver också aktivt visa förståelse för barnets upplevelse och känslor (”Jag hör att du är missnöjd över matchen – berätta vad som hände”), utan att därmed ursäkta eventuella dåliga beteenden. Det är förstås svårt om man är irriterad och än svårare om man faktiskt inte tycker att barnets känslor är rimliga.

Den stora utmaningen med att bekräfta känslor brukar vara att faktiskt mena det man säger. Då kan det vara viktigt att påminna sig om det självklara – att alla faktiskt har rätt till sina egna upplevelser och känslor. Jag har också mött många föräldrar som genom att ta barnets perspektiv lyckats uttrycka sig mer genuint. Då inträffar det paradoxala: de negativa känslorna minskar så snart de får utrymme. Och även om de inte minskar, så blir det lättare att leva utan dragkampen.

På www.forster.se/referenser160411 finns referenser till forskning med anknytning till svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 30

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Kanske kan man som förälder bli en smula överambitiös? Ibland kan väl saker få vara , utan att de behöver utvärderas eller recenseras? Grabben kanske behöver få ha sina upplevelser ifred ett tag. Om det nu är så att föräldrarna ofta frågar och vill ha feedback så kanske han uppfattar det som ett intrång, som att föräldrarna liksom försöker kontrollera hans göranden och låtanden? H Parland skrev i en dikt om"lite svalkande likgiltighet". Skulle inte det vara något att prova?

Lotta Larsson, 13:31, 17 april 2016. Anmäl

Både i frågan och svaret saknar jag lite information. Vad blir svaret när de frågar hur sonen mår? Viktigast av allt är ju ändå att man vill att ens barn ska må bra. Vad blir reaktionen när föräldrarna pratar med sonen med fantasi, humor, skämt, distans, lättsamhet osv? Vad blir reaktionen när de ger sonen kramar? tack och hej

Henrik Gustavsson, 12:52, 13 april 2016. Anmäl

”Min sambo pratar så mycket om saknaden efter exmaken”

De har varit ett par länge, men hon uttrycker fort­farande ofta saknad efter sin tidigare, avlidne man – inte minst på sociala medier.

Hennes partner har förståelse för hennes känslor, men sorgens uttryck gör att han känner sig mindre viktig i hennes liv. Samtidigt vill han inte vara missunnsam. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, för cirka fem år sedan träffade jag en ny kvinna efter att jag varit separerad under ett antal år. Vi fattade tycke för varandra och började umgås, först som särbor och efter en tid även som sambor. Vi har nu bott ihop i fyra år. Så långt allt väl. Hon är änka sedan åtta år tillbaka.

Det som känns svårt i vårt för­hållande är att hon trots att hon har börjat om och valt att gå vidare, fortfarande ofta uttrycker sin saknad efter sin make. Det har jag förståelse för och en saknad ska kunna finnas kvar hela livet, jag vet eftersom jag själv gått igenom en stor och svår sorg. Det som blir svårt är vilka uttryck det tar.

Hon är ofta ute på sociala medier och skriver då ofta om detta. Hon lägger ut bilder på sig och sin avlidne make med ord som saknad, älskad och så vidare. Jag vill inte såra genom att ifrågasätta detta, men det tar hårt på mig och gör att jag känner mer och mer att jag inte betyder så mycket i hennes nya liv.

Samtidigt ger känslorna mig skuldkänslor och jag är rädd för att uppfattas som missunnsam. Därför har jag svårt för att ta upp detta.

Vore tacksam för ett råd om hur jag kan se på och hantera detta.
Sambon

Svar:
Hej! Du är mycket respektfull i ditt sätt mot din partner. Och du värnar verkligen om er relation. Det är mitt omedelbara intryck när jag läser ditt brev.

Som svar på din fråga om hur du ska se på det som pågår: Jag tror att du måste bli ännu ärligare om hur sårad du uppenbarligen är över hennes beteende – både inför dig själv och din sambo. Men kom samtidigt ihåg att ditt uttryckande om hur du känner inte är samma sak som att ifrågasätta hennes känslor.

Det är rimligt att du tvivlar på ditt värde och på vilken betydelse er relation har för din sambo, när hon så återkommande uttrycker sin saknad efter sin avlidne man. Särskilt i en situation där han har varit död i åtta år, och ni har varit tillsammans i fem år, varav fyra som sammanboende.

Du kanske tvekar när du läser detta, men jag uppfattar det som din sambo gör som känslomässig otrohet och av sådan far vi illa. Det rubbar vårt grundläggande behov av trygghet och att vara unika i en relation som vår partner förväntas ge oss. Nästan alla har vi ju någon form av otrygghet inom oss. I en relation har därför nästan alla ett stort behov av att vara den exklusiva personen för den andre. Detta gäller förstås bara om man inte valt att leva i en öppen relation.

Jag vill med detta säga att jag tycker att du har rätt att ha känslor av ledsnad och besvikelse, kanske också ilska, över det som pågår. Var inte för duktig! Lägg inte locket på!

Visst är det så att vi måste accep­tera att både vi själva och andra kan sakna och sörja tidigare relationer. Men det måste också finnas en gräns för vad vi ska godta. Var gränserna går är förstås individuellt, men utifrån ditt brev verkar det som du har nått din gräns.

Vad ska du då göra i förhållande till din sambo? Jag får intrycket att du inte fullt ut berättat om de känslor av att vara undanskuffad och mindre värd, som finns i ditt brev. Du har kanske som sagt varit ”för duktig” och hållit dig tillbaka. Eller är det så att du inte blivit tagen på allvar och lyssnad till? Det vet jag inte.

Men oavsett vilket, nu bör din sambo lyssna till dig, men du måste ta initiativet till att det kan ske. Det man inte får i en relation är det ens eget ansvar att försöka få.

Ett sätt för dig att berätta om hur du uppfattar situationen, och vad du vill ändra på, är att du använder dig av det som heter jag-budskap.

Du kan börja med att berätta hur du känner. Utgå ifrån dig själv och dina känslor. ”Jag känner …”. Berätta hur du vill att det blir, att du respekterar hennes känslor för före detta maken, men att du behöver att det från och med nu blir annorlunda. Du kan läsa mer om jag-budskap på nätet. De hjälper oss att kunna samtala även om det som är svårt utan att samtalen blir blockerade av kritik och motkritik.

Och vad kan du göra om din sambo inte vill eller kan förändra sitt beteende? Då kan det vara dags för dig att ta ställning till om du ska stanna eller gå. Även om jag inser att det kräver mycket av dig, både i känslomässig och i existentiell mening. Men först är mitt råd att du gör en ärlig granskning av hur er relation egentligen är.

Du skriver inget om hur du och din sambo har det. Mitt förslag är att du tittar närmare på det, på ett konkret och vardagligt sätt. Finns det värme och ömhet er emellan? Skrattar ni ihop? Har ni ett bra sexuellt liv tillsammans? Är hon din bästa vän? Litar ni på varandra? Är hon din förtrogna? Gör dig en bild på det här sammansatta sättet av hur ni har det ihop, och ställ dig sedan frågan om det är den här kvinnan som du vill fortsätta att leva tillsammans med.

Du kan göra det ännu mer konkret genom att tänka dig en linje, graderad från 0 till 10. Välj en siffra på linjen, som motsvarar hur nöjd du är med er relation. 0 står för inte alls, och 10 står för mycket nöjd. Ge dig efter det skälen till varför du valt din siffra, och vad som behöver förändras för att du ska komma till en något högre siffra.

En fälla som är vanlig i din situation är att fokus hamnar på den andre och dennes känslor. En reaktion kan vara att man är villig att ”göra vad som helst” för att hålla kvar relationen.

I det läget blir dilemmat inte bara att man tappar bort sig själv och sina behov, utan dessutom att man ställer sådana krav på sig själv att vara tolerant och förstående att de nästan blir omöjliga att leva upp till. Och så växer bara frustrationen.

Så det jag försöker säga dig är att fundera på följande: Vad behöver du i en relation? Hur vill du att det ska vara er emellan? Hur viktig är er relation för dig, och hur blir dina behov tillgodosedda?

Något som kan vara till hjälp för att ta ställning är att resonera om vilka värderingar vi har som människor. Att tydliggöra vad som är viktigt för oss i våra relationer och i livet är till hjälp på många sätt. Att komma i kontakt med våra egna värderingar underlättar för oss att göra det som är rätt och riktigt i livet. De gör att vi hävdar oss på ett rimligt sätt i förhållande till vår omgivning och i våra nära relationer. Vi behöver en kompass eller en inre övertygelse, som guidar oss i besvärliga lägen.

Mitt råd är att du tänker vidare på vad du vill ha i en relation, hur du kan se på relationen med din sambo, och vad du har rätt att förvänta dig. Detta kan du göra själv eller med någon klok person i din omgivning som du har förtroende för. Om det känns för utlämnande kan en möjlighet vara att du träffar en psykolog eller psykoterapeut några gånger i samma syfte.

Möjligen är det så att ni märker att ni båda måste vara öppna för att till stora delar ompröva er relation. Frågor kommer säkert att dyka upp om vad som behöver bli annorlunda, vad som är värt att behålla, vilka era styrkor och svagheter är, och hur ni vill förhålla er till dem.
Blir det knepigt, och börjar kännas vilset, så är mitt råd att ni fortsätter era samtal med en familjerådgivare. Sådana finns inom varje kommun. Och till slut vill jag uppmuntra dig: Psykologisk forskning visar tydligt att de par som håller ihop länge och som har det bra ihop, är de som är bra på att lyssna till varandra och visar varandra uppskattning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Mkt bra och nyanserat svar Liria :-) Mkt bra och klok kommentar av Änka!

Margareta Noréus, 12:24, 6 april 2016. Anmäl

Är änka själv sen några år och min första tanke var att hon kanske har någon slags irrationella skuldkänslor gentemot förra mannen för att hon träffat en ny. Kanske känner sig splittrad, samtidigt som livet går vidare vill man bevara minnena. Kanske ofrånkomligt att man överidealiserar partnern som gått bort också. Men det är inte ok att göra som FS:s sambo. Hon behöver en rejäl tankeställare och kanske ett ultimatum faktiskt, för att själv komma vidare dessutom. FS är nog lite för förstående.

M K, 19:17, 5 april 2016. Anmäl

”Betungande vardagskrav har fått livsglädjen att försvinna”

Båda jobbar mycket och livet som tvåbarnsfamilj handlar till stor del om att klara av ”vardagspusslet”. Varken tiden, ekonomin eller orken räcker till för att göra roliga saker och allting känns lite halvdant. Hur kan hon hitta livsglädjen igen? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, jag är en tvåbarnsmamma som är strax över fyrtio och som känner mig allmänt less. Skulle behöva några råd om hur jag ska få tillbaka glädjen och gnistan i livet. På alla plan känns det lite halvdant och jag känner inte riktig glädje över någonting längre. Dock tror jag inte att jag har en renodlad depression.

Min situation är att jag är gift med en man, det tickar väl på även om de romantiska känslorna inte är riktigt på plats. Vårt liv består till stor del av vardagspusslet och praktiska saker som ska lösas med vårt hus till exempel. Våra barn är fortfarande ganska små och mycket intensiva, vi jobbar båda heltid samt pendlar till våra jobb och det är inte lätt att få ork till samvaro eller intimitet.

Vardagskraven är väldigt betungande upplever jag det som, och innebär att vi inte har mycket tid eller energi till att göra roliga saker. Vi har ingen familj på orten där vi bor som kan hjälpa oss med barnen utan drar lasset helt själva. Därtill har vi förköpt oss lite när det gäller huset; vi båda tjänar bra men har sällan råd att unna oss roliga grejer på grund av alla kostnader som huset medfört.

Jag som tidigare älskat att gå på teater, konserter, middagar, filmer och så vidare ser sådant som en viktig guldkant på tillvaron. Då vi har få barnvaktsmöjligheter får vi gå ut på varsitt håll, något som lätt leder till tjafs om orättvisa, vems ”tur” det är och så vidare. Jag har tagit upp familjerådgivning som ett förslag, men tyvärr vägrar min man detta då han inte tycker att det behövs.

För att få mer ork att göra roliga saker vore lösningen, som jag ser det, att gå ner i arbetstid – något vi inte har råd med. För att få mer pengar för att göra roliga saker kunde ju en annan lösning vara att försöka byta jobb till ett där jag tjänar ännu mer, en omställning jag inte har ork att göra och inte heller vill jag byta jobb då jag trivs rätt så bra. Alternativet är att sälja huset och skaffa ett billigare boende, men barnen har börjat få kompisar och rota sig i området. Känns som återvändsgränder överallt…

Min man är inte speciellt förstående inför mina känslor och jag kan egentligen inte prata med honom om detta. Han får mig att känna att jag är en gnällig person som ”aldrig är nöjd” och ofta tycker han att mina ”klagomål” över vårt liv mynnar ut i kritik mot honom (han har väldigt lätt att se saker som personlig kritik). Han är inte speciellt reflekterande lagd och även om vi i grunden gillar samma saker så är han nog rätt nöjd – i alla fall mer nöjd än vad jag är – med att sitta hemma och se på tv varje kväll.

Jag älskar mina barn och min man och är i grunden en positiv och lösningsorienterad person (tycker jag själv) och livet borde vara toppen. Misstänker att jag är långt ifrån ensam om att känna så här. Men, jag behöver verkligen tips för att känna att jag inte sitter fast, om hur jag får tillbaka genuin livsglädje och lite driv/personlig utveckling i livet igen.

Svar:
Hej! Visst är du en ”positiv och lösningsorienterad person”, du försöker hitta lösningar på ditt dilemma och du har skrivit det här brevet. Men ibland fastnar vi, trots våra försök att hitta vägar ut ur en besvärlig situation. Du vill komma bort från de betungande vardagskraven; de tynger ner dig. Samtidigt som du upplever att lösning efter lösning som du hittar visar sig inrymma så många hinder och svårigheter att du får ge upp dem, en efter en.

Så ensam som du är i dag med dina bekymmer ska du förstås inte behöva vara. Jag tror att det är ganska avgörande att du blir tagen mer på allvar av din man, det vill säga blir lyssnad till, och att ni försöker bli mer av ett ”vi”; som gemensamt gör något åt situationen.

Du känner dig trött och uppgiven inför de ”återvändsgränder” som du har hamnat i. Inom motivationspsykologin finns ett uttryck för det läge du är i, det ambivalenta stadiet. Detta innebär att du både vill ha en förändring och stanna där du är utan att det kostar något.

Du vill ha råd för att inte känna dig så fast. Men min utgångspunkt är att så länge du har valmöjlig­heter handlar det om vad du väljer att prioritera. Den grundläggande fråga du bör ställa till dig själv är den här: Vad är verkligen viktigt för mig i livet? Om du skulle få en livshotande sjukdom, vad skulle du välja att prioritera?

Alla ekonomiska beslut vi tar innebär att vi antingen vinner i vår livsglädje eller att vi begränsar den. Vi uppmärksammar inte att det är ett val vi gör. När vi köper det dyra huset, den dyra bilen eller att resa på utlandssemestrar väljer vi en livsstil som kan leda till att vi hamnar i en skuldfälla. Alla dessa saker kostar oss inte bara pengar. Vi betalar också ett annat pris: ekonomisk stress, oro och nedstämdhet, som i värsta fall kan ta bort vår livsglädje. Då kan vi inte heller njuta av det vi redan har.

Mitt råd är att du skaffar dig några rådgivare som är dina bollplank, och som hjälper dig att få nya perspektiv på det som pågår. Och att du börjar tänka friare och i andra banor än hittills. En viktig rådgivare för dig skulle vara en bankekonom, som utifrån sina erfarenheter och sin sakkunskap berättar för dig vad som är möjligt att göra och viktigt att tänka på.

I ett läge av grubblande är fakta viktiga, och nästan alltid ganska lugnande, ofta finns fler möjligheter än vad man själv har trott. Och vad säger du, finns det kanske ”rådgivare” även i din egen personliga krets som du kan resonera med? Jag tror att du har helt rätt när du skriver att du ”nog är långt ifrån ensam” om att ha bekymmer av detta slag. Poängen är att vrida och vända på ett problem tillsammans med andra, och höra deras berättelser om hur de hanterat situationer som påminner om ens egen.

Varför inte bjuda några vänner och bekanta på en fika och diskutera hur de ser på dessa frågor? Det kan vara ett sätt att vidga perspektivet, bli uppmuntrad och upptäcka lösningar som man ensam helt enkelt inte upptäckt, eller trott vara möjliga. Du vill inte känna att du sitter fast. För att nå dit måste du ta konkreta beslut som gör dig friare. Att få bort den känslan utan att göra något på beteendenivå är inte möjligt.

Så till din man som inte verkar ta situationen, och dig, på riktigt allvar. Du skriver att han sade nej till familjerådgivning. Mitt råd är att du går i familjerådgivning på egen hand. Det är faktiskt fullt möjligt. Ja, jag vet att du har ont om tid, men jag tror att det skulle vara värt ansträngningen för dig. Återigen kan man säga att det handlar om prioriteringar.

Med hjälp av en familjerådgivare kan du hitta sätt att tydliggöra saker och ting. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Du skriver om detta, att ett materiellt sett enklare liv skulle ge plats för det som du tidigare älskat, gå på teater, konserter, middag filmer och så vidare.

Till sist några tankar om vad du kan göra i det korta perspektivet för att börja må bättre. Du kan inte just nu gå ner i arbetstid av ekonomiska skäl, skriver du. Kan det finnas andra alternativ som att börja arbeta hemifrån någon dag i veckan? Eller att omfördela din arbetstid så att du får en halvdag i veckan hemma som du kan göra till din egen tid? För att få tid att göra ”roliga grejer” som inte kostar pengar?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

”Tänk om min dotter och jag inte hinner försonas innan jag dör”

Hon är snart 80 och sedan­ länge i konflikt med sin ­dotter, som är kritisk till hur mamman tagit hand om henne. Nu har dottern dragit sig undan, modern sörjer och är orolig för att de inte ska hinna försonas.
Psykolog Liria Ortiz ­kommenterar.

Fråga:
Min sorg över en långdragen konflikt med min dotter gör att jag har utvecklat en form av depression, eftersom jag inte kunnat hantera detta. Jag är änka, närmar mig 80 år. Konflikten blev uttalad för några år sedan.

Min dotter uttryckte sin besvikelse över hur jag inte är eller behandlar henne. Hon tyckte att jag behövde hjälp för min känslighet för att ta emot kritik. Fast vi aldrig haft en mycket nära relation blev jag förtvivlad och, tror jag, chockad över hennes ord, och grät i stället för att kunna argumentera och förklara mitt sätt och ­orsakerna bakom.

Min dotter gick med på att gå till en psykoterapeut med mig för att reda ut vad det handlade om. Efter tre gånger avbröt hon i ilska och gick. Då hade hon gett exempel på några avgörande händelser i ungdomen då jag och min man inte tagit hand om henne med tillräcklig omsorg, plus annat som jag sagt och gjort/inte gjort efter min mans död.

Hon frågade vid ett senare tillfälle om vi skulle försöka igen hos terapeuten, men då hade jag ingen ork eller styrka att gå och ta emot mer kritik. Jag har sedan själv gått för egen hjälp för att reda ut min tankar och skuldkänslor.

Jag har försökt tala med min ­dotter om vad vi ska göra och hur hon vill fortsätta. Jag har också skrivit ett brev och förklarat hur jag känner. Hon tycker att jag ­anklagar henne vilket jag inte vill och inte tycker att jag gör. Hon svarade att hon vill leva med sin familj. Jag har bett om ursäkt för det jag oavsiktligt orsakat henne. Då och nu.

Det handlar om att jag aldrig ”curlat” barnen. Jag har behandlat dem som jag själv blev uppfostrad, snällt och normalt och till att ta ansvar. Vi fick anpassa oss efter en bestämmande man/pappa som var en duktig och reko person men inte särskilt givmild eller lyssnande.

Vi träffas någon gång ibland alla i familjen och är normalt hyggliga tillsammans men min dotter ber mig aldrig att komma hem till henne längre. Jag bjuder dem ibland hem till mig. Ofta har ­dottern då något som gör att hon inte kommer. Hennes man säger ingenting.

Hennes barn har jag alltid haft mycket god kontakt med, liksom med mina andra barnbarn. Men tillfällena glesnar, alla blir påverkade och känner på sig att något är galet. Till de äldsta barnbarnen har jag sagt att jag älskar min dotter men att hon är besviken på mig.

Jag ringer sällan nu för tiden, sms:ar ibland och får då korta svar. Vi har båda känslomässiga blockeringar. Min ålder gör mig orolig för att vi inte ska hinna försonas.

Finns något råd, utöver dem jag fått från min psykolog? Dessa är att bjuda in henne med lång framförhållning, vänta ut henne, sköta om mig själv. Detta försöker jag. Jag har god kontakt med mina andra barn.

Svar:
Hej! Det är sorgligt hur det har blivit för dig och din dotter. När jag läste ditt brev blev jag också så imponerad av den klokhet och generositet som du visat i relation till din dotter under de här åren.
Du har försökt uppnå en försoning på det sätt som är möjligt för dig. Jag tycker att du ska tillåta dig att ge dig ett erkännande för detta.

Du har fått några råd av den ­psykolog som du träffar; att vänta ut din dotter och sköta om dig själv. Det framstår för mig som kloka råd, och jag får intrycket av ditt brev att de verkligen är till hjälp för dig. Som stöd, påminn dig gärna också om att du ­uppenbart är en person som är fullt möjligt att älska och uppskatta, dina andra barn och dina barnbarn gör det.

Du vill hinna försonas med din dotter innan det är för sent. Det är ditt dilemma, men för att bli sams så måste ni vara två för att lyckas. Så jag vill redan nu säga att du bör fundera på att det kanske inte går. Och då kvarstår som alternativ att du i stället fokuserar på att kunna acceptera detta, och välja att försonas med dig själv för att komma till ro.

Det finns oläkta sår i alla familjer, konflikter, som aldrig retts ut och händelser som alla undviker att tala om. De här såren för med sig så mycket av sorg och bitterhet, även mellan människor som egentligen skulle vilja varandra väl.

En metod för att hjälpa ­människor att kunna försonas har utvecklats av Stanforduniversitetet i USA, i det så kallade ”Forgiveness project (Förlåtelseprojektet). ­Metoden innehåller flera steg till försoning, men påpekar också att ibland når man inte fram till varandra.

I en studie om synen på vikten av försoning i familjer så fann forskarna att även om 94 procent av de tillfrågade tyckte att det var viktigt att kunna försonas, så var det bara 48 procent som hade försökt. Att inte försonas var för en del ett sätt att straffa den andre, och ibland fanns uppfattningen att det som hänt inte var möjligt att förlåta. Ett steg i metoden är därför att kunna försonas utan den andre. Kanske det är där du befinner dig?

Så här går det till: Det kan närmast beskrivas som en konflikthantering på egen hand. Skriv ett brev till din dotter, återigen, i vilket du berättar om din sorg över hur det är, och även besvikelse över hur du bemöts.

Men du postar inte brevet. Prata högt med din dotter om dina tankar och känslor, utan att hon är i rummet. Och om det passar dig, måla en bild av hur du känner.

Erfarenheten är att efter en tid så omvandlas på det här sättet sorgen till förståelse och försoning med en själv. Eller med andra ord, en försoning med det som varit och det som är. Andra sätt att beskriva det som händer är att man slutar vara så känslomässigt insnärjd i konflikten, och i stället tar lite distans.

Vad vi också vet är till hjälp är att försöka förstå vad som ligger bakom den andres skäl att inte vilja försonas, och att i nästa steg acceptera dem: ”Okej, så här tänker hon, det är faktiskt inget jag kan göra något åt, och jag har gjort vad jag kunnat för att försonas.” Man gör ett ”kognitivt bokslut”. Detta kan du också göra på egen hand. Det räcker med att så långt det går hitta en trolig förklaring till det som händer för att det ska bli möjligt att göra ett bokslut.

Det är mitt råd om vad du kan göra utöver det kloka som du redan gör. Försök att försonas med dig själv. När vi accepterar det vi inte kan ändra, blir vi friare att se det som är bra i våra liv.

Och till sist, min erfarenhet är att det är en myt att vi måste lämna vårt liv med allt uppklarat i relation till oss själva och till våra nära och kära. Det blir ett av dessa många orealistiska och omöjliga krav. Dessa myter om försoning med allt och alla i livets slutskede bidrar istället till att vi blir olyckliga. Många gör våld på sig själva för att anpassa sig till den myten. Du har redan skrivit till din dotter att du vill försonas utan att detta har hänt.

Så, försök acceptera att det har blivit på det här sättet, och den smärta som det ofrånkomligen innebär för dig. Samtidigt, ta hand om dig själv och dina andra nära relationer och njut av dem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tycker också det är oerhört sorgligt att läsa om er relation. Jag funderar på hur din dotter kommer ta det om du dör utan att ni försonas. Kanske utlöser det många skuldkänslor hos henne? Kan det vara en bra idé att skriva ett brev som efterlämnas till henne, där du skriver om hur mycket du älskar henne och att hon inte behöver ha skuldkänslor, eftersom du förstår. Visst, just nu är det DU som tydligen har skuldkänslor, men skulle du dö utan försoning kan det lätt bli dottern som får det.

H R, 13:48, 8 april 2016. Anmäl

Jagtycker det är så sorgligt att läsa om er relation. Jag tycker att det verkar som om även din dotter vill ha en närmare relation, eftersom hon varit villig att försöka bearbeta ert förflutna, men ni har inte varit i fas eller missuppfattat varandra. Skriv ett brev till henne med dina tankar, känslor och rädslor och posta det. Kanske ni har lättare att kommunicera så, eftersom det ger tid för eftertanke innan man svarar. Att visa din insändare kan vara en början. Jag önskar dig lycka till!

Cathrine Johansson, 12:56, 14 mars 2016. Anmäl

”Hur ska vi kunna hjälpa min syster att ta tag i sitt eget liv?”

De är båda vuxna nu, men hennes syster tar fortfarande aldrig själv tag i något i sitt liv. Familjen måste hjälpa till med allt och får rycka ut och ställa till rätta när något går snett. Hur ska de gå vidare? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag har en syster som jag inte vet hur jag ska hjälpa. Vi är båda i mitten av 20-åren. Min syster har inga vänner, och har en deltidsanställning som hon inte trivs med. Problemet är egentligen att hon aldrig har behövt kämpa för någonting, ända sen vi var små så har jag varit det syskon som fått ta allt ansvar.

Sedan vi har blivit vuxna har detta beteende fortsatt, men det fungerar inte i det verkliga livet. Hon försöker aldrig aktivt att ta tag i någonting själv. Hon har ingen självinsikt vilket gör det jättesvårt för mig och mamma att hjälpa henne. Hon går till någon form av psykolog/samtalsterapeut, men när vi pratar med henne om vad de diskuterar så verkar hon mest prata om min mammas problem och inte om sina egna.

Vi hjälper henne självklart alltid med allt. Vi har hamnat i ett läge då vi är rådvilla, vi vet verkligen inte hur vi ska lösa det här. Hur ska vi gå vidare? Vi har hamnat i ett ekorrhjul där vi hela tiden får städa upp efter henne och ta konsekvenserna. När hon inte vill jobba på sitt jobb, hjälper vi henne med nytt, när hon inte klarar hyran så hittar vi en hyresgäst. Vi fattar självfallet att detta inte fungerar. Men vad ska vi göra?

Orolig syster

Svar:
Hej! Vad lojala ni är med din syster, du och din mamma! Och visst är det rimligt att ni tänker att det inte kan fortsätta så här, varken för er eller för din syster. Ni är med all rätt trötta på situationen, och en oro verkar finnas hos er för att ni samtidigt gör din syster en otjänst. På något sätt måste din syster börja ta mer ansvar om hon ska få ett självständigt och bra liv.

Kärnfrågan är vad som hindrar henne. Jag har två tankar om detta och jag ska ge dig råd utifrån båda.

Min ena tanke är att din syster utvecklat vad man väl närmast kan beskriva som en inlärd hjälplöshet. Ett beteende som återspeglar den rollfördelning som verkar ha funnits i er familj sedan ni var små.

Min andra tanke är att det är mer komplext än så, att din syster kanske har känslomässiga och kognitiva svårigheter som till största delen förklarar de beteendemönster som ni ser inträffa om och om igen.

Låt oss börja där, med vad som kanske är din systers svårigheter. Vissa människor utvecklar just mönster av upplevelser, känslor och beteenden som påtagligt avviker från det förväntade och accepterade i den miljö som personen finns. Det handlar inte om psykisk sjukdom utan om ett sätt att vara som person. Ofta är man sårbar för påfrestningar, och har i perioder stora besvär med ångest och nedstämdhet. Vanligt är att det annorlunda sätt att bete sig som man har, även om det kan te sig ganska olika, ändå har det gemensamt att det leder till påtagliga svårigheter i studier, i arbetslivet, och i relationer till andra.

Ett dilemma är att personen själv vanligen inte har insikt om sitt annorlunda sätt utan uppfattar omgivningens reaktioner som orättvisa. En person med de här svårigheterna kan ha svårt att reflektera över sig själv i relation till andra.

Jag tycker mig se inslag av detta i din berättelse om din syster. Vad säger du själv? Jag tror att det är rimligt att din syster utreds på ett gediget sätt för sina svårigheter, med tanke på att de har pågått länge och verkligen begränsar hennes liv.

I vilken mån detta har gjorts före hennes pågående psykologkontakt inleddes framgår inte av ditt brev. Men utifrån det intryck som du har fått av kontaktens innehåll blir jag ganska undrande kring detta. För när det gäller funktionssvårigheter av det slag som din syster kanske har finns tydliga och effektiva psykoterapier, men det förutsätter som sagt en gedigen utredning, så att en anpassad behandling kan väljas.

Det kan vara så att din syster i första hand har kognitiva svårigheter inom det område som kallas exekutiva funktioner. Som kan innebära att man har svårt att fullfölja en plan för att nå ett mål, att lära sig av erfarenheter, och över huvud taget att planera och organisera. Svårigheter av det här slaget brukar beskrivas som neuropsykiatriska.

Ytterligare en orsak till din systers beteende kan vara det som kallas för uppskjutarbeteende, eller för prokrastinering. Alla vi människor skjuter upp saker som vi borde göra. Vid prokrastinering är det ett varaktigt beteendemönster, ett återkommande problem med att komma till skott, som ställer till det för personen och gör omgivningen både irriterad, arg och förbryllad.

Även när det gäller de här möjliga orsakerna rekommenderar jag starkt att en utredning görs, för att få veta om din syster har problem av detta slag så att hon i så fall kan få en anpassad hjälp.

Ett sätt att prata med din syster om detta, och motivera henne att söka hjälp, kan vara att du använder dig av metoden jag-budskap, ett bra sätt när man vill hjälpa en annan vuxen. Det kan låta ungefär så här: ”Jag ser att du …” (berätta bara det du verkligen vet, och om specifika situationer). ”Det ledde till …” (berätta enbart vad hon gjorde i situationen, prata inte om egenskaper eller sätt etiketter, bara om konkreta beteenden). ”Det gör mig orolig för dig …” (berätta hur du upplever det som händer).

För att sikta framåt, och försöka åstadkomma en förändring, avsluta med att säga: ”Jag vill att du söker hjälp. Vad säger du om det?” Betona att din syster är viktig för dig, och att du är beredd att hjälpa till (vilket ju den här gången är tänkt som en tillfällig insats). En läkare eller psykolog, gärna med kompetens inom dessa områden, kan erbjuda en utredning av det slag som din syster kan behöva.

Låt oss nu också resonera om min andra tanke, att det kanske är frågan om inlärd hjälplöshet som din syster har utvecklat. Jag vill samtidigt betona att det ena inte utesluter det andra.

Ofta har man dubbla känslor i mötet med en anhörig som inte tar ansvar och inte uppträder vuxet. Man både älskar och tycker synd om, samtidigt som man är arg och ledsen, och känner sig maktlös. Och frågan väcks ju om vilka rättigheter och skyldigheter man har i förhållande till en vuxen anhörig.

Studier om samtalsmetoden ”motiverande samtal” har kommit fram till att motivation till förändring måste komma inifrån personen själv. Att påtala och trycka på fungerar inte på lång sikt. Utifrån det har jag några råd till dig: Släpp taget steg för steg. Gör tydligt vad ni vill hjälpa till med, och vad ni inte vill hjälpa till med. Gör era gränser tydliga för er själva och för din syster. Beskriv detta konkret. Gör en lista. Och var konsekventa med att hålla er till den.

Om du vill läsa mer om hur man kan göra detta läs gärna boken ”Motiverande samtal vid autism och adhd” (Natur och Kultur). Erfarenheter säger att det är först när en person märker att omgivningen förändrar förhållningssätt som det blir tydligt för personen att ansvaret finns hos henne själv.

Och gör detta steg för steg. Din syster måste också få en chans att lära om. När det uppstår problem, hjälp henne att hitta lösningar, men låt henne använda sig av dem själv och uppmuntra henne när hon gör det. Introducera henne för färdigheten att göra vecko­scheman, där hon lägger ut dag för dag vad hon ska göra för att komma i mål med något som är viktigt för henne att lyckas med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Hur ska jag bli kvitt min orimliga rädsla för att vara hemma ensam?

Hon är rädd när hon är ensam hemma, trots att hon vet att det inte finns spöken och att rädslan för inbrott är oproportionerlig. Men om och om igen ­kommer skräcken att någon ska befinna sig i lägenheten när hon vaknar. Hur ska hon bli fri från sin rädsla? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag är en 25-årig kvinna som känner mig glad, trygg och orädd som person och är på det stora hela mycket nöjd med mitt liv som det ser ut i dag. Jag har dock ett problem, nämligen att jag är väldigt rädd och orolig när jag är ensam hemma om kvällar och nätter. Jag är rädd för både inbrottstjuvar, galningar och ”spöken” (trots att jag inte ens anser mig tro på sistnämnda), och spelar ofta upp skräckfilmsscener i mitt inre om vad som skulle kunna hända om en människa eller ”ande” tog sig in i huset där jag bor. Jag hyr en lägenhet tillsammans med vänner, och så länge de är hemma eller jag vet att de ska komma hem ­känner jag mig trygg, men de gånger de är bortresta framkallar det mycket ­ångest hos mig. När jag är ensam känner jag ofta att rädslan tar överhanden så till den grad att jag många gånger inte vågar gå och lägga mig eller vaknar mitt i natten i panik för minsta lilla, ibland även inbillade, ljud. Jag går oftast omkring på helspänn hemma, letar efter ”tecken” på att något inte står rätt till (lyssnar efter ljud, inspekterar saker för att se om de flyttat sig, med mera).

Efter att ha varit ensam i huset en natt är jag helt slut dagen efter eftersom jag inte kunnat sova ordentligt. Mörker bidrar till min rädsla men att tända alla lampor hjälper inte mycket. Vad som skrämmer mig mycket är att jag inte kan överblicka hela lägenheten på en och samma gång, till exempel har jag ingen aning om vad som händer i vardagsrummet när jag befinner mig i sovrummet. En återkommande skräck är att jag ska vakna upp av att någon redan befinner sig i lägenheten eller, ännu värre, står böjd över mig i sovrummet.

Till saken hör att jag bor på en gata som kan vara väldigt skum om natten med mycket droger och bilstölder, och detta bidrar till min känsla av otrygghet. Men jag inser också att min rädsla inte står i proportion till den faktiska risken att någonting skulle hända. Dessutom har vi dubbla ytterdörrar och bor på andra våningen. Att jag är rädd för både fysiska människor och ”andar” ser jag också som ett tecken på att det jag är rädd för inte är förankrat i ”verkliga” faror utan baserar sig på någonting i mitt inre.

Jag har tidigare bott ensam och har aldrig haft problem med detta, dock har jag alltid bott i små lägenheter (lätta att överblicka) i trygga områden. De gånger jag varit ensam i mitt uppväxthem eller i större hus har jag känt liknande obehag som jag gör i dag.

I och med att mina lägenhetsvänner på senare tid varit mer bortresta än tidigare känner jag att rädslan börjar ta överhanden och kontrollera min vardag. Detta är jag inte är bekväm med alls, jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap och vill kunna fortsätta att njuta av att ha en stund för mig själv. Jag förstår inte riktigt vad min rädsla grundar sig i då jag på andra håll i livet känner mig väldigt trygg. Har heller aldrig varit med om någonting traumatiskt som skulle kunna ge mig en förklaring till varför jag känner som jag gör. Skulle vara oerhört tacksam för tips om hur jag kan resonera med mig själv för att komma vidare och bli fri!

Svar: Det är fler vuxna än vad vi kanske vill tro som är rädda för mörker, och inte bara när de är utomhus utan även hemma i bostaden. Rädda på ett sådant sätt att det blir ett påtagligt handikapp och begränsar vardagen. Ofta skäms man för detta och försöker på olika sätt att dölja det, och att lära sig leva med det. Problemet är att det inte sällan uppstår en spridningseffekt. Till mörkerrädslan läggs andra rädslor, som på olika sätt är möjliga att knyta till det utsatta läge man upplever sig vara i. I tillstånd av rädsla är vår hjärna hyperaktiv och utvecklar med stor kreativitet föreställningar om vad som möjligen kan finnas i mörkret, och så uppstår efter ett tag ännu fler saker som vi är rädda för. Möjligen är det även så för dig att din primära rädsla är för mörkret hemma i din bostad men att den med tiden har vidgats till att även omfatta ”inbrottstjuvar, galningar och spöken”. Men platsen för din rädsla är fortfarande din bostad. Där det hela förmodligen började. Så brukar det ofta vara.

Inom psykologin brukar man beskriva rädslor av det slag som du berättar om som fobiska rädslor. Det som kännetecknar dem är att man förnuftsmässigt inser fullt ut att de är överdrivna, eller till och med helt oförnuftiga. Problemet när man har en fobisk rädsla är att den kunskapen långt ifrån alltid ­hjälper. Det är tyvärr nästan aldrig möjligt att resonera sig ur den. Du frågar just om det, hur du skulle kunna resonera med dig själv för att slippa dina rädslor. Jag tror att det finns en bättre väg för dig att gå.

Men först vill jag stanna kvar ett tag vid din första fråga. Hur kan rädslor av detta slag över huvud taget uppstå? Och det är rimligt att du är förbryllad. Du skriver att du annars är ”en väldigt trygg” person, och du har aldrig varit med om något traumatiskt som du kanske skulle kunna acceptera som en förklaring. Fobiska rädslor behöver faktiskt inte ha någon uppenbar orsak. Vi människor har däremot en stor förmåga att få dem. Förklaringen finns i vår utvecklingshistoria, det som kallas evolutionen. Det har haft ett stort överlevnadsvärde för oss att kunna upptäcka och förutse möjliga hot. Vår hjärna är konstruerad för att uppfatta till exempel mörker som en risksituation, och oväntade ljud som något att oroa sig för. Men det som var rimligt att vara rädd för och undvika under vår tidiga utveckling, som mörkret på stäppen och i grottan, är i dag förstås inte längre samma hot. Men vår hjärna tenderar emellanåt att ändå uppfatta situationer av det slaget som hotfulla. Enkelt kan man säga att den över­reagerar, och väcker rädslor som vår mer civiliserade sida finner främmande och just oförnuftiga. Ibland kan det ha börjat i en period av påtaglig stress, eller vid en livsförändring som att flytta till en ny bostad som av olika skäl känns mindre trygg. Vilket kanske spelat en roll i ditt fall.

Kognitiv beteendeterapi – KBT – är en metod som har visat sig vara mycket effektiv mot rädslor av detta slag. Det grundläggande i metoden är att stanna kvar i rädslan. Inte lämna situationen, inte försöka kontrollera rädslan, utan låta rädslan finnas – det vill säga utsätta sig för den, och lära sig att den faktiskt lägger sig efter ett tag. Inom KBT kallas detta för exponering. I mycket handlar det om att lära om. För ofta är det så att rädslan och sättet att hantera den har blivit ett inlärt, närmast automatiserat, sätt att reagera. Att exponera sig för det man är så rädd för är förstås ganska tufft. Det måste därför göras väl för­berett och planerat, i små steg, och på ett kontrollerat sätt.

En första möjlighet är att du gör detta på egen hand men med rejält stöd av en självhjälpsmanual. Du hittar en sådan exempelvis i boken ”Fri från oro, ­ångest och fobier” av psyko­logerna ­Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Där finns en modell som kan hjälpa dig att steg för steg träna bort dina fobiska rädslor, och inte minst förslag på vad du kan göra för att underhålla dina nya färdigheter. Ett tips är att du hittar en person i din närhet som kan vara din ”coach” när du gör detta, som på olika sätt att kan peppa dig och ge dig feedback på dina framgångar. Det hjälper för att hålla motivationen vid liv och komma i mål!

Du kan också exponera dig för rädslan inom ramen för en psykoterapeutisk behandling utifrån KBT hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Det handlar nästan alltid om båda korta behandlingar med påtagligt goda resultat. Enligt studier blir de flesta helt fria från sina fobiska rädslor.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

... och försöker känna efter i detalj vad den kroppsdelen just nu känner. Fryser den, känns det lent mot den, hur mår den? Låter kanske lustigt, men så kopplar jag bort allt som har med rädslan att göra ifrån mitt sinne. Det lyckas - ibland!

H R, 17:07, 27 maj 2015. Anmäl

Jag har märkt att det är jättesvårt att bli överväldigad av rädsla om man tvingar sig att andas djupt och långsamt. Det är som att det är en fysisk omöjlighet att bli jätteräd när man andas djupt och långsamt, och tvärtom kan man lätt hetsa sig till ett tillstånd av rädsla bara genom att andas snabbt och kort och ytligt. Så prova att andas riktigt, riktigt lugnt och djupt när du känner att rädslan kommer.Ibland fokuserar jag också på en kroppsdel, t.ex. tån, och försöker känna efter i detalj...

H R, 17:05, 27 maj 2015. Anmäl

Känner delvis igen mig. Är inte rädd för mörker i sig eller något övernaturligt, eller på dag/kvällstid. Men oroar mig för tjuvar/galningar trots att lgh har bra dörr/lås och högt läge. Händer då och då att jag vaknar mitt i natten av något ljud och blir panikslagen och måste gå upp och leta igenom lägenheten. Växte upp i villa men skulle inte kunna tänka mig att bo i villa eller på nedre botten idag. Men det är hanterbart. Tror FS skulle ha nytta av att bo ensam för att vänja sig av med rädslan

Bengt Carlsson, 17:10, 21 maj 2015. Anmäl

Jag var mycket mörkrädd som barn och tonåring. I mitt fall berodde det på att jag ÄLSKADE att skrämma upp mig med spökhistorier och -filmer. Men sedan, ensam på natten, kom rädslan ikapp... Men ändå LÄRDE jag mig aldrig, kunde inte låta bli skräckhistorierna, för de gav mig en sådan ryslig kick! Sista gången jag var riktigt mörkrädd var jag 21 (minns det för att jag just hade fått mitt första förstahandskontrakt). Sedan ebbade det ut - jag fick väl annat att tänka på med jobb, man, barn o.s.v..

Marja-Leena Pettersson, 15:47, 18 maj 2015. Anmäl

En partner att sova med borde hjälpa

Angelica Nord, 11:05, 18 maj 2015. Anmäl