”Jag sörjer så mycket över att jag aldrig kommer att få barnbarn”

Alla i hennes omgivning har barnbarn, och pratar jämt om dem. Hon själv kommer inte att få några. Hur ska hon hantera sin växande och svårstyrda längtan, utan att bli bitter och orättvis mot omgivningen?

Fråga:
Mitt enda barn, min son, är drygt 40 år nu och har bara haft till- och frånförhållanden med kvinnor. Och de senaste tre åren har han levt ensam. Mina syskon säger att han är på väg att bli en typisk ungkarl för resten av sitt liv.

Men jag vill få barnbarn. Jag är 63 år och alla i min omgivning har barnbarn, mina syskon och våra vänner. Många har redan ett andra eller ett tredje barnbarn. Det finns faktiskt ingen omkring min man och mig som är i vår ålder som inte har barnbarn, och jag sörjer verkligen över att vi inte har barnbarn att glädjas åt och engagera oss i.

Vi arbetar båda fortfarande, och har på många sätt en bra vardag, men tomrummet efter barnbarn finns där och blir allt svårare att hantera. Jag oroar mig också för den situation som väntar om ett par år när vi båda är pensionärer, för hur trist det kan bli då utan att ha barnbarn att vara till hands för.

Man har tagit för givet att när man kommit upp i 60-årsåldern ska barnbarn vara nästa spännande och självklara steg i livet, och ge det en guldkant, men nu verkar det inte bli så. Och det är så svårt att behöva inse!

Mina känslor är starka kring detta. Min man är mer behärskad och säger att det kanske mest kan vara skönt att få slippa ansvaret, och berättar om pensionerade ­arbetskamrater som jäktar runt och som han tycker närmast utnyttjas som barnvakter av sina barn.

Men jag har bara en växande och svårstyrd längtan efter barnbarn. Jag skäms ibland över hur jag känner och reagerar. Jag är så avundsjuk på mina syskon och vänner som har barnbarn, och blir nästan arg när de pratar oupphörligen om vad de gör med sina barnbarn och hur fantastiska de är.

Jag förstår att de inte menar något illa, men ibland tycker jag att de kunde visa mer hänsyn, de vet att vi inte har några barnbarn och förmodligen aldrig kommer att få. Ett par väninnor som nyligen fick barnbarn har jag slutat träffa, det är olidligt när det enda samtal­sämnet blir deras barnbarn.

Vi har aldrig kritiserat vår son för att han inte bildat familj. Vi inser att det här är vårt, eller i varje fall mitt, problem och inte hans. Bara vid något tillfälle har det slunkit ur mig någon fråga om hur han ser på att skaffa barn, men han har undvikit att svara.

Jag är tacksam för råd om hur jag ska kunna sluta att vara så upp­tagen med min barnbarns­löshet för det tär en del på mig, och jag vill inte bli bitter och orättvis mot vår omgivning. Jag skulle till exempel kunna glädja mig mer över mina syskonbarnbarn än vad jag kan i dag.
Mamma till en ungkarl

Svar:
Hej! Du resonerar så eftertänksamt och nyanserat om din saknad efter barnbarn. Och du nämner i ditt brev, nästan i förbigående, ett sätt att hantera din saknad: att engagera dig ännu mer i dina syskonbarnbarn.

Jag ska strax ge dig några råd kring hur du kan komma förbi det som verkar besvära dig mest, att du har blivit så ”upptagen med din barnbarnslöshet”. Råd som i mycket knyter an till din egen ­reflektion att du också ser möjligheter i den situation som du är i, som att få tid för dina syskonbarnbarn. Och kanske även för andra barn är min tanke. Men jag återkommer som sagt strax till det.

Låt mig först resonera med dig om att det långt ifrån är självklart att man får barnbarn. En del beskriver det som den osynliga sorgen; att inte få barnbarn är inte en fråga som det så ofta pratas om, varken i offentligheten eller i det privata livet. Hur ser det då ut, i vilken omfattning har man barnbarn eller inte? Statistiska centralbyrån fann i en kartläggning 2014 att de flesta som är 60 år har tre barnbarn, och de som är 70 år har fyra barnbarn.

Samtidigt finns en stor grupp bland äldre som inte har barnbarn. Bland män och kvinnor över 70 år har var femte inget barnbarn, endera för att de inte har några egna barn, eller för att det inte har blivit några barnbarn. Så föreställningen att det är en självklar del av livscykeln att bli farförälder eller morförälder stämmer inte riktigt.

Oavsett detta så har du din saknad efter barnbarn, och det tror jag du delar med många andra i din ålder som är i samma situation. Men det är skillnad förstås på att känna ett vemod över detta, och en saknad ibland, och den upptagenhet av att inte ha barnbarn som du berättar om.

Mitt första råd till dig utgår från det psykologiska förhållningssätt som heter acceptans. Det vill säga att acceptera det som ändå är ofrånkomligt, som är som det är, och som är något som man inte styr över. Och inte gå i fällan att känna och bete sig utifrån hur det ”borde vara”.

När vi har uppnått acceptans inför något som vi inte kan påverka så uppstår ofta en känsla av lättnad, vi slutar att vara så insnärjda i våra känslor och tankar kring det som oroar eller stör oss. En del beskriver det som att de blev känslomässigt frikopplade från det som hittills varit så påträngande och svårt att förhålla sig till.

Läs gärna mer om acceptans i boken: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver, jag tror att det är ett sätt att förhålla sig som kan vara till stor hjälp för dig.

En del i acceptans är att det också frigör både energi och tid för att göra andra saker som ligger i ens intresse, saker som roar en att göra, som man mår bra av, eller som känns rätta och riktiga att göra. Som din idé att ge tid och uppmärksamhet åt dina syskonbarnbarn. Bra för dem och kul för dig! Och detta kan du göra ännu mer av om du vill.

Som sagt, många har inte barnbarn. Och det finns flera möjligheter i dag för dem som ändå vill träffa barn, och kunna erbjuda sin livsklokhet och tillgång till andra barn än biologiska barnbarn.

En sådan möjlighet är extramormor.se, en ideell verksamhet som blivit mycket uppskattad av småbarnsföräldrar som har behov av en extramormor eller extrafarfar. Det är många barn­familjer i dag som har sina farföräldrar och morföräldrar på långt geografiskt avstånd.

Ett annat alternativ är att bli ”klassmormor”. Där finns bland annat verksamheten klassmorfar.se som har funnits i flera år, och som erbjuder äldre att vara en extra resurs och stöd för barn i grundskolan, på lektioner, raster och i matsalen.

Jag har också ett annat lästips till dig. Journalisten Erik Sidenbladh har gett ut boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn”. Trots titeln har boken även det andra perspektivet, att man inte fått barnbarn. Där finns kloka resonemang och tips kring detta i kapitel som ”När det inte blir några barnbarn”, ”Adoptiv­farmor” och ”Bli farfar på låtsas?”. En varm och livsklok bok om svåra ämnen, läs den gärna.

Och så ett sista råd, som delvis knyter an till acceptans:

Jag tror att det skulle underlätta för dig att ibland själv ta upp att du inte har barnbarn när omgivningen pratar om sina barnbarn som om alla i samtalet har det. Inte för att tillrättavisa de andra utan för att helt enkelt bli delaktig i samtalet, och normalisera dina erfarenheter av att inte har barnbarn, både inför dem och inför dig själv.

Jag tror faktiskt, även om du kanske förvånas när du läser det här, att det kommer att göra att du kommer att känna dig mycket mindre utanför.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Frågeställaren tillhör dessutom en generation som skaffade barn ovanligt tidigt i livet. Förstföderskornas genomsnittsålder har aldrig varit så låg som på 60- och 70-talen. Det har alltså varit statistiskt mer sannolikt att den generationen får uppleva, och rentav kan förvänta sig, barnbarn. Numera dröjer många längre med att skaffa barn, kanske först när de är 30-40 år. Med enkel matematik inser man snabbt att framtidens mor- och farföräldrar kommer att få vänta mycket längre än dagens.

Kap Kennedy, 09:18, 22 november 2016. Anmäl

Döden tar stor plats

Fråga: Hej!

Hur hittar jag tillbaka till ”livet” och ”glädjen i vardagen”? Efter en lång tids sjukdom gick min pappa bort i våras. Sjukdomstiden var jobbig – inte minst för pappa men även för oss ”barn” som såg en tapper man tyna bort.
Jag satt hos honom de två sista dagarna men var inte med den natten när han somnade in. Däremot var jag med när han ”gick in i dimman” och vi tappade kontakten. Resten var liksom en transportsträcka.
Ända sedan jag fick beskedet om att han somnat in så har jag varit så rationell. Jag började tömma hans lägenhet redan samma dag, ringde runt till släkten, ordnade med städfirma, kontaktade begravningsbyrån, förberedde allt pappersarbete, osv. Jag planerade begravningen in i minsta detalj och jag kände mig jättenöjd med hur allt blev, bortsett från att jag inte kunde
gråta från hjärtat – jag grät lite mest för att jag såg att andra var ledsna och för att jag tyckte musiken var vacker. Även under urnsättningen var jag rationell och planerade hur det skulle gå till
 
Problemet är att jag på något sätt fastnat i begravnings- och dödstankar. Varje dag dyker tankar till exempel dessa tankar upp:

den här musiken skulle jag vilja ha på min begravning,
de här blommorna ska vi ha på mammas begravning,
om 15 år börjar jag närma mig 70 – lever jag då?
vilka försäkringar bör jag komplettera med?
och alla möjliga tankar kring begravningar
 
Jag såg pappa på morgonen, tog/kände på honom och tyckte det var skönt att han somnat in. Om jag tidigare haft en tro på att det finns liv efter döden så kan jag säga att de tankarna vände då. Där låg ett skal av en människa som verkligen inte kändes som min pappa. Han var borta. Hur gör jag för att släppa tankarna på döden? Jag har verkligen inga självmordstankar – tvärtom – jag vill leva. Men nu vill jag tänka på annat än döden som på något sätt parkerat i mitt sinne. Ingenting känns riktigt roligt, jag orkar inte ta initiativ längre utan låter andra bestämma, svarar ofta: jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag blir trött på mig själv när jag är så här och vill ha tillbaka lite glädje i livet.
 
Jag har varit vid graven ett par gånger och även då har jag bara rationella tankar – funderar på vilka blommor som skulle passa osv. Men någon riktigt känsla har jag inte och jag kan inte gråta. Allt känns bara som ”jaha, det var det”.
 
I övrigt så har sista året varit fyllt av sjukdom, flera dödsfall och annat elände på nära håll vilket självklart också bidrar till att jag är ur balans.

Tacksam för vägledning så att jag kan hamna på rätt spår igen – och tänka på annat än planering för döden. /L
 
Svar: Hej L! Jag beklagar din förlust.

Det du upplever just nu betraktar jag som ett normalt sätt att reagera när man har haft en stor förlust i sitt liv. Vi reagerar så olika inför döden. Några väljer under första tiden att fokusera på allt det praktiska som måste hanteras efter ett dödsfall i en familj och finner ett känslomässigt stöd i att vara rationella och fokusera på det praktiska. Man trycker ner sorgen för att den upplevs som närmast överväldigande. Man orkar inte ta emot den just då och på en gång. Du bekymrar dig över detta: ”någon riktig känsla har jag inte och jag kan inte gråta”. Utifrån din beskrivning läser jag att vid sidan av det rationella hos dig så finns det känslor av sorg. Du känner att ingenting är riktigt roligt och du orkar inte ta några initiativ. Det du beskriver är tecken på din smärta och sorg trots att du just nu inte kan gråta.
 
Att tänka på döden när vi förlorar en nära och kär person är också en del av vårt sorgarbete. Vi blir påminda om vår egen dödlighet och då är det oundvikligt att vi börjar tänka på och ”planera för vår egen död”. Det jag vill förmedla till dig är att det du upplever just nu är normalt. Vi känner sorg och reagerar på många olika sätt.
 
Vad kan du då göra för att ”hamna på livsspåret igen”? Jag vill nog säga att du är redan på det spåret i och med att du har upplevt på nära håll att döden är en del av livet. Min rekommendation är att du ger dig ännu mer tid. Kräv inte av dig att du ska sörja på ett visst sätt. Behandla dig väl. Stanna upp när smärtan kommer och tillåt dig att känna det som du känner. Några av dina begravnings- och dödstankar tycker jag att du ska göra något praktiskt av. Skriv exempelvis i ditt testamente eller i ett brev till dina anhöriga vilken musik och vilka blommor du vill ha på din begravning. Du kan också köpa de försäkringar som du funderar att komplettera ditt försäkringsskydd med.  
 
Omformulera gärna de tankar du har som: ”om 15 år börjar jag närma mig 70 – lever jag då”? Fråga dig istället: Om 15 år börjar jag närma mig 70 – på vilket sätt vill jag leva mitt liv fram till dess? Syftet med att du ställer dig den frågan är att ibland och paradoxalt nog kan medvetenheten om döden leda oss ännu närmare livet. Många gånger börjar vi, när ett dödsfall inträffat, att omvärdera innehållet i våra liv. Vi börjar mer uppskatta de små källorna till vardagsglädje. Vi vårdar mer våra nära relationer. Vad skulle du själv vilja göra mer av som är i överenskommelse med hur du vill leva resten av ditt liv?
 
En annan möjlighet är att du deltar i en sorgegrupp. I många kommuner och församlingar finns sorgegrupper för dem som förlorat en nära anhörig.
 
En kram.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

L! En näraståendes död kommer alltid som en chock, speciellt med föräldrarna, för att inte tala om dem som som förlorar ett barn. Jag är själv mamma, och som alla mammor, känner jag alltid oro för att något kan hända mitt barn. Nu har jag också en bonusdotter, som förlorade sin mor, helt akut. Hon fyller 18 i dec, och tar studenten nästa vår. Att min mans ex död skulle ta mig så hårt, var jag inte beredd på. Jag är också praktisk nu, fixar och donar, och lever i nuet, mer än på länge, då vi har

Jaana, 19:16, 12 oktober 2010. Anmäl

Nina, 18:04, 7 september 2010, jag vill också uppmärksamma din text även om det är längesedan du skrev. Jag tycker du behöver gå och tala med någon om din mors bortgång. Även om någon annan kommenterar att det är normalt att sörja så har även den apatiska chockfasen en bortre gräns. Gissar att du inte är så gammal och då måste livet gå vidare och man kan inte fastna. Du skall inte behöva må dåligt så att vänner och släkt försvinner. Isolation är ingen väg ut. Lycka till!

Mia, 12:23, 23 september 2010. Anmäl

L! I din berättelse finns mycket som jag känner igen. Min mamma gick bort 2005 och efter den första chocken gick jag upp väldigt mycket i de praktiska göromål som följer på någons bortgång. Mitt sätt att förstå det i efterhand är att jag där och då inte orkade ta in de känslomässiga konsekvenserna av förlusten. Samtidigt visade jag ju min omsorg i form av att ta hand om det praktiska. Gradvis har känslorna landat. I vissa perioder drömde jag mycket om mamma. En viktig sak att minnas är att allt

CB, 08:24, 23 september 2010. Anmäl

Inget konstigt att reagera såsom du gör. Inget fel att prata och tänka på döden som är en förutsättning till livet! <br/>Begravningar är lika frekventa i allas våra liv som födslar, konstigt om sorgen inte får ta plats! Att känna sorg är lika viktigt som att känna glädje.

riesling, 09:12, 15 september 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i det du skriver L. Min pappa dog för drygt en månad sedan och nu är det snart begravning. Jag har börjar planera min egen begravning, musik mm mm. Jag är 40 och är frisk så jag borde ju rimligtvis leva ett tag till. Men min pappas död har väckt många tankar kring min egen död.

Hanna, 16:16, 14 september 2010. Anmäl

Vi talar för lite om döden, vi vågar inte fastän det är det enda efter födseln som är ofrånkomligt. Tala med dina vänner, gå med i en samtalsgrupp. Hur man sörjer är personligt. Gå inte och vänta på "Den Stora Gråten" för det är inte säkert att den kommer. Gör något som får dig att känna dig levande. Använd kroppen så du känner hjärtat. Våga tala om allt, även det du inte känner. Acceptera att du kanske är klar med din sorg, att det du känner nu är trötthet. Andas!

Minnet, 14:34, 13 september 2010. Anmäl

Mitt tips är att läsa lite facklitteratur runt döden! Funkar kanske inte för alla, men i min senaste sorg läste jag psykologiböcker om döden i ett helt år och sedan mådde jag mycket bättre och allt återgick till det normala...

MMM, 13:36, 13 september 2010. Anmäl

Som M skriver bearbetar vissa sorgen under själva sjukdomstiden. Jag grät bara före min mamma dog, inte efter. Reaktionerna från omvärlden kan gå ut på att man sörjer på "fel sätt" även om de inte alltid säger det högt. De har FEL, alla sörjer på sitt sätt. Go with the flow, som man säger, bearbeta det som du känner är bäst. Om du accepterar att din sorg finns där, att den alltid kommer finnas där och att bara kan hantera den som du själv känner är bäst - då kommer livet bli lättare.

B., 22:38, 11 september 2010. Anmäl

Jag inser att jag nu gör reklam, men då jag själv prövat detta och mått mycket bättre efteråt rekommenderar jag "Svenska Institutet för sorgbearbetning" (Sorg.se). Med en mycket enkel metodik får du hjälp att gå vidare utan att glömma, dölja eller "självsuggestera". Alla sörjer förluster på sitt eget unika vis. Det som smärtar är ofta det vi lämnar oavslutat. <br/>Lycka till! Vänligen

Facebookanvändare, 15:33, 9 september 2010. Anmäl

Jag tror att L kan ha gjort en stor del av sorgearbetet redan under sjukdomstiden, förlorade ju i praktiken sin far långt tidigare och behöver därför inte gråta, men däremot hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sin egen dödlighet.

M, 14:08, 9 september 2010. Anmäl

Hur hanterar jag mitt brustna hjärta?

Fråga: Hej!

Min flickvän sedan två år tillbaka gjorde slut för ett par dagar sedan. Jag har haft relationer och blivit dumpad förut och det har varit jobbigt men det här är på en helt annan nivå. Jag har alltid avgudat henne, i mina ögon har hon alltid varit perfekt i allt hon gör. Hon är drömtjejen för mig. Jag hade föreställt mig hela livet tillsammans med henne, giftermål, barn och så vidare.

Från ingenstans berättar hon att känslorna inte finns där längre och att hon har panik inför framtiden. Hon hade tänkt på det en vecka och bestämde sig till slut för att avsluta det.

Jag står maktlös inför detta, fortfarande chockerad. Hur ska jag hantera detta? Vad ska jag göra för att kunna gå vidare och acceptera ett liv utan henne? 

Lämnad

Svar: Att blir lämnad av den vi älskar är en upplevelse som i hög grad påverkar vår självkänsla. När man är chockad, förvirrad och känner sig maktlös är det lätt att vi ifrågasätter vårt eget värde. Något som kan bidra till att behålla självkänslan är paradoxalt nog att acceptera situationen, att vår partner vill gå vidare utan oss. Samtidigt måste vi vårda oss själva som en konvalescent som behöver extra hänsyn och omsorg. 

I boken ”Flirt med livet” av Louise Scheele Elling och Lars Henrik Ylander finns ett kapitel som heter Vårda ditt krossade hjärta och gå vidare. Där svarar jag på några frågor som delvis är de som du ställer dig nu.

Hur kan du hantera att hon lämnade dig? Vad gör man med sitt brustna hjärta?
Acceptera att du är maktlös. Att hon vill gå vidare utan dig. Kämpa inte emot den smärta som den tanken orsakar. Stanna i de svåra känslorna. Bemöt din smärta över det som hände med förståelse och kärleksfull acceptans. Det innebär att du inte värderar och inte heller fördömer det du känner. Varför ska du göra det? För att det är när du ältar det som hänt, som smärtan växer till lidande och plågsamma grubblerier. Ett exempel: Man känner smärta och säger till sig själv: ”Jag är dum som mår dåligt och känner smärta. Jag måste gå från relationen med huvudet högt och inte känna mig sårad!” Det som händer då är att man själv lägger till en ett krav som förvärrar smärtan. Man fördömer och nedvärderar sig själv för den smärta man känner.

Vad kan du göra för att smärtan inte ska bli för plågsam?
Du kan säga till dig själv: ”Jag accepterar ett liv utan henne och att jag just nu känner smärta. Den får finnas inom mig”. Att sträva efter att inte känna den smärta som orsakas av att bli lämnad är omöjligt att lyckas med. I den mån vi accepterar smärtan accepterar vi också att vi bara är människor. Att vi lever, älskar och är sårbara. Men det är VI som får oss själva att lida. Vi kan undvika att smärtan blir lidande. Det gör en stor skillnad. Hur gör man det? Vi ska vara försiktiga med att inte döma oss själva för det vi känner. Det är det vi kan påverka. Det är där vi kan börja hjälpa oss själva och börja handla nu.  

Försök hitta din egen balans mellan att tillåta dig att känna smärta samtidigt som du behandlar sig själv väl. Observera att det inte är antingen eller utan både och. För att acceptera det man känner med kärleksfull nyfikenhet och acceptans kan man som ett första steg beskriva för sig själv eller skriva ner det man känner utan att värdera känslorna. Som ett andra steg kan man behandla sig själv som om man vore en nära och kär vän som befinner sig i samma situation. Man gör för sig själv det man skulle göra för sin vän för att hon eller han skulle känna sig älskad och kunna acceptera det som hänt. Man bör också fortsätta att göra det som tidigare gav glädje. Nyckeln till att få det att fungera är att man inte ställer krav på sig själv, att man ska må BRA eller känna samma glädje som förut. Målet är snarare att det ska kännas tillräckligt bra eller bara ok.

Syftet är att undvika att fastna i nedstämdhetens spiral eller ältande över det som har hänt. Ältande förvärrar smärtan då det lägger till nya värderande negativa tankar och känslor om det man gjorde eller inte gjorde, om det man känner eller inte känner. 

Kom ihåg att smärta är en del av livet. Ju mer du kämpar emot smärtan desto svårare är att uppleva sinnesro och att känna att livet är meningsfullt även vid svåra upplevelser. Smärta och lidande är två olika tillstånd. Man behöver inte identifiera sig med sitt lidande.

Vad ska du göra i praktiken för att komma på benen igen?
Förutom att känna smärtan och tillåta dess existens kan du också göra något annat. Du kan fortsätta att göra det som gav dig glädje tidigare. Smärtan paralyserar oss och då tenderar vi att stanna i soffan framför TV: n eller i sängen. Gör tvärtemot det. Säg: ”Nej, jag SKA träffa mina vänner, även om det inte ger mig lika mycket glädje som det brukar.” Du ska samtidigt inte ställa krav på att upplevelsen ska ge dig lika mycket glädje som innan du fick ditt hjärta krossat. Du kan också söka hjälp. Det behöver inte vara professionell hjälp. Det kan räcka med att du talar med andra. Det är normalt när man får sitt hjärta krossad att man ältar det som hände. Här måste du hitta din egen gräns för när du bör sluta älta. I början får du acceptera ditt eget behov av att älta. Men när du märker att det går över styr kan du avsätta ältningstid och begränsa det. En kvart om dagen eller en timme i veckan. Resten av tiden ska du ta hand om dig själv som en person som är sårad och i kris.   

Hur märker du, att du är redo att börja älska igen?
När du börjar lägga märke till andra människor. När en annan person börjar träda fram inför dina ögon. Skuggarna drar sig tillbaka och färgerna träder fram. När man är i sorg ser man inte andra människor. Men när man börjar tänka: ”Hmm, vilken intressant person.” DÅ börjar man bli redo. Även om du fortfarande känner smärta i ditt hjärta börjar det att bli plats för någon annan därinne. Du kommer då att försiktigt och långsamt börja närma dig den person som väckt ditt intresse. Du kommer kanske att vara rädd för att bli sårad igen. Påminn dig då om att älska är att vara levande.  

Varma hälsningar och vårda dig och ditt hjärta.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (75)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 75

Tack Liria!!!

r, 13:53, 8 september 2010. Anmäl

Är man deprimerad ska man söka hjälp.

K, 19:59, 5 september 2010. Anmäl

Jag blev bortvald efter 15 år i "stabil", kärleksfull relation och barn. För ett gammalt lös- och lögnaktigt rötägg med syltrygg. Jag sörjde och "väntade". Nu vill hon inget annat än tillbaka, och "älskar" mig som aldrig förr... "Problemet är nu mitt". Försoning och förlåtelse är inte så lätt. Efter ett dryg månads hyperaktivt sömnlöst analyserande och bearbetande av sorgen är en depression påbörjad och risk för fördjupning överhängande förstås. Men jag kan och vill inte lägga mitt förnuft och m

Drabbad, 15:15, 16 augusti 2010. Anmäl

Till Erik. Ett brustet hjärta och depression är inte samma sak

K., 20:53, 24 juli 2010. Anmäl

"Tvinga ut dig själv att ha kul", det kan få negativa konsekvenser. Jag lyckades själv efter att ha varit depressiv i 4-5 månader få över mig själv i ett närmast hypomaniskt beteende. Det är tur att vänner är förstående, jag hann inte såra så väldigt många innan jag kom ur det. <br/>Så här i efterhand kan man nog konstatera att depressivt beteende är säkrare än olika maniska varianter. Tvinga inte aldrig dig själv att vara glad. De normal gränserna är redan brutna då...

Erik, 14:57, 24 juli 2010. Anmäl

Till Förstående. Käre vän, du vet säkert själv att det där är fullständigt skitsnack. Jag är kvinna och för mig är en relation ömsesidig respekt och hänsyn. Inga maktspel, inget koketteri (från någons sida) och inget utnyttjande av den andres känslor för att få han eller hon att "tråna" efter dig. Man beter sig helt enkelt inte så, och Jonny har troligen slående rätt i sin sista mening. Det finns riktiga män, lär dig av dem.

True Story, 22:18, 30 juni 2010. Anmäl

@Jonny: Du har mycket att lära... Kvinnor vill nämligen tråna efter mannen. Ger du det kvinnan innerst inne önskar så tröttnar hon. True story.

Förstående, 19:21, 30 juni 2010. Anmäl

(forts.) och som Liria skriver: färgerna börjar träda fram igen. Jag vet att jag har klarat det även om sorgen känns ibland, i början trodde jag att jag skulle gå sönder helt och hållet när sex års djup samhörighet och kärlek plötsligt tog slut från ena sidan. Kämpa vidare, lycka till!

A, 18:34, 30 juni 2010. Anmäl

När jag blev dumpad försökte jag tänka mig in i min partners situation. Även om det var svårt ansträngde jag mig för att se att han faktiskt inte älskade mig längre och att jag om jag var i samma situation antagligen också till slut skulle ha varit tvungen att göra slut. Jag vet att han inte ville såra mig, men att han heller inte kunde låta bli att följa sitt hjärta. Det gjorde fruktansvärt ont, men att hela tiden försöka förstå, förlåta och acceptera hjälpte mig. Idag är det drygt ett år sen o

A, 18:31, 30 juni 2010. Anmäl

@förstående. Jag är ledsen. verkligen. Det synd om dig som inte haft en ena meningsfull relation. Drar jag förhastade slutsatser? hm, jag har iaf hittills inte funnit en kvinna som velat underkasta sig en man på det sätt du beskriver. Om du tror att "lösningen" till en fungerande relation är att "vara en man" och att låta kvinnan "tråna" efter dig så är du våldsamt fel ute. det låter mer som en feg taktik för att hålla folk på avstånd för att man inte vågar låta någon komma nära en på riktigt.

Jonny, 09:18, 29 juni 2010. Anmäl

”Mamma dog plötsligt – nu har sorgen kommit ikapp mig”

Fråga: Jag är en 23-årig student. Relativt nyligen (för cirka 4 månader sedan) dog min mamma helt plötsligt i en hjärtattack. Varken jag eller min bror fick några som helst föraningar och blev extremt chokade. Första månaderna gick det ”bra”. Jag ville inte tro på vad som hade hänt och jag var säker på att även om mamma inte befann sig just här så befann hon sig någon annanstans. Det skulle kännas helt absurt om hon var borta för alltid. Jag är ju bara 23. Det är inte logiskt att förlora sin mamma såhär tidigt.
 
Nu några månader efter dödsfallet börjar allt falla över mig och jag mår mer och mer dåligt. Jag har svårt för att vara själv eftersom jag inte klarar av mina egna tankar och känslor. Det känns som att tiden går ovanligt sakta hela tiden. Innan mamma dog brukade jag bli glad för livets små guldkorn, till exempel resa någonstans, ha middag med nära vänner, shoppa, få vg på mina universitets-tentor etc etc. Nu känns det som att inget, precis ingenting spelar någon roll längre.

Jag har lyckats få bra betyg, jag tvingar mig själv att träna, träffa vänner, äta näringsrik mat etc. Men som sagt; ingenting hjälper. Detta är troligtvis normalt i en sorgeprocess vilket jag också har förstått. Men jag kan inte nöja mig med det, för jag mår ju så dåligt. Depressionen genomsyrar allt jag gör, hela tiden. Jag kan inte ens läsa en bok utan att tänka på mamma. För vad spelar det för roll om jag lyckas om min mamma ändå inte kommer att få se det?
 
Och när det väl känns ”okej” för ett tag så faller allt lika snabbt och jag mår dåligt igen. Som sagt; ingenting hjälper. Jag förstår inte vad meningen med livet är längre. Vad spelar det för roll om jag lyckas karriärsmässigt, om jag håller mig i fysisk trim, om jag har trevliga middagar om ändå inte mamma får följa mig?

/Sarah.
 
Svar: Hej Sarah!

Tack för att du skriver till oss. Beklagar djupt din förlust. Att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt. Ibland reagerar man med att gå in i en djup kris. Det är naturligt att du är ledsen och inte känner glädje över saker som tidigare var värdefulla för dig.
 
Mycket att det du beskriver stämmer med de olika faser som man går igenom när man är i kris eller i sorgearbete. ”Jag ville inte tro på vad som hade hänt…” tillhör chockfasen. Då är det svårt att ”ta in” det som har hänt. När man är i reaktionsfasen börjar man inse det som har hänt och försöker söka en mening med det som hände. Sedan kommer bearbetningsfasen. Där man accepterar förlusten för att till slut nyorientera sig. Då integrerar förlusten i ens liv. Det är en del av en själv. Man lever med den. Sorgen försvinner inte helt men man kan fortsätta sitt liv och komma ihåg personen med både sorg och glädje. Sorg över det man har förlorat. Glädje över att man har varit en del av personens liv. Självklart behöver man inte gå igenom alla faser och sorgeprocessen kan se ut annorlunda från en person till den andra.
 
Du känner just nu att inget spelar någon roll och du undrar vad det spelar det för roll om du lyckas då din mamma ändå inte kommer att få uppleva det. Du skriver: ”Jag förstår inte vad meningen med livet är längre.” Sarah, trots att din mamma inte kan vara med och dela ditt nuvarande liv, det är det säkert att hon ville att du mår bra och lyckas med dina mål.

Hon finns inte rent fysiskt men hon finns inom dig. Hon finns i de goda minnen som du har av henne. I den värme du känner när du tänker på henne. Hon är en del av dig nu i den personen du är. Jag kan inte heller se någon mening med hennes död, men däremot meningen med hennes liv kan ha varit de goda gärningar och den kärlek som hon lämnade inom dig och efter sig.
 
Min rekommendation är att fortsätter att ta hand om dig själv och göra det du tyckte om tidigare trots att det inte känns roligt eller stimulerande just nu. Det hjälper dig att inte gå in i en depression. Andra alternativ är att du går till en grupp för personer som har förlorat en nära anhörig och att du där kan dela din sorg med andra i samma situation. Det finns olika anhörigföreningar som du hittar på nätet. Kyrkan brukar också ha sorgegrupper. Något viktigt är att du ger dig tid att sörja. Tillåt dig att vara ledsen när du är ledsen. Fortsätt att göra det som är viktigt för dig trots din sorg.
 
Ibland kan sorgen övergå i en depression. Sök professionell hjälp om det blir så för dig. Om du känner dig osäker på vad är det ena och det andra kan du läsa mer om skillnaden mellan depression och att befinna sig i kris på www.vardguiden.se.
 
En varm kram till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Vi lever inte för våra föräldrar, även om ens mor inte ser det vi gör så måste man ju själv vara glad för vad man åstakommer alla är individer och vi har hela vår liv framför oss, plus andra människor ser vad du gör åstakommer om det nu är viktigt för dig

Johan, 18:01, 16 maj 2010. Anmäl

Ja jättejobbigt! jag är 12 år och min mamma har dött i cancer! det finns dom som har det värre!!!!!!!

ANONYM..., 18:23, 9 maj 2010. Anmäl

Tänk på att du är en del av henne och genom hennes gener <br/>så finns hon kvar i dig.Det närmaste vi kan komma odödlighet.Min dotter påminner t.o.m. om min mamma. <br/>Men jag kan känna en stor saknad av min mamma och skulle vilja att hon fick se mina barn nu. <br/>Sorg tar tid och mildrar sorgen...jag vet!

Roland, 05:52, 27 april 2010. Anmäl

Sorg gör ONT! Det hjälper inte att intellektualisera, man måste bara leva genom sorgen. Det enda råd jag vet om är att dela in dagarna i korta intervaller. Ok, du orkar inte tanken på att leva med smärtan i en månad eller en dag, men kanske fram til lunch? Eller en timme i taget? Sakta blir det längre mellan anfallen av smärta, och man kan börja leva igen. Just nu känns det som ljusår dit, så fokusera på att överleva den här stunden. Tills efter lunch. Tills ikväll.

Mina, 11:52, 20 april 2010. Anmäl

Fst: Inget är så naturligt som döden. Sörj hur länge du vill och hur du vill, men TALA om det. Din saknad är ju på riktigt och du behöver få sörja. Det är en del av livet, men gör den till en DEL av ditt liv, inte till hela ditt liv. Jag har förlorat så många i mitt liv och sörjer dem alla, men jag försöker alltid hitta glädje och hopp, och tacksamhet för att jag fått finnas i deras liv och de i mitt.

Gepeto, 13:14, 19 april 2010. Anmäl

Att förlora någon man älskar är ju faktiskt det värsta som kan hända. Och det händer hela tiden, varje minut drabbar det någon. Det tillhör livet, och är inget som man ska vara rädd för eller skämmas för när man drabbas av sorg. Sorg är alla känslor på samma gång, men det handlar oftast bara om en själv. Saknad, längtan, bekräftelse, vrede, skam och skuld. Oförlösta känslor. Sorg är inte depression - det är en del av livet som gör ont, motvikten till glädjen vid födelse och kärlek. Inget är så n

Gepeto, 13:12, 19 april 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i symptomen, jag fick samma symptom efter vi fick vårt första barn. Jag kände att inget kunde göra mig glad, verkligen ingenting. Jag var ute och gick med hunden en dag och jag gick som i en svart tunnel och tänkte bara mörka tankar, riktigt hemska saker. Till slut gick jag till akuten och fick en ordentlig dos Sobril. Tack vare att jag kontaktade sjukvården snabbt blev jag av med ångesten på två veckor sen dess har jag inte haft mer problem.

Urban, 09:29, 18 april 2010. Anmäl

Min pappa dog för tidigt för 10 år sen och i början tänkte jag på det hela tiden, verkligen hela tiden så det var svårt att koncentrera sig och jag blev ledsen varje gång. Efter ett 1 år så tänkte jag bara på det en gång om dagen ofta när jag var ensam i bilen. Efter 2 år så tänkte jag bara på det en gång i veckan och då både positiva tankar och negativa tankar. Det blir bättre men det tar fruktansvärt lång tid.

SH, 16:13, 13 april 2010. Anmäl

Vilket bra svar!

MMM, 08:01, 13 april 2010. Anmäl

Man känner faktiskt sorg över att inte få vara liten längre. Min mamma dog också helt utan förvarning. Jag var 20 år. <br/>Sorg går aldrig över. Man lär sig leva med den. Fokusera på det som är fantastiskt i livet . Var tacksam över dina vänner mm. Min mamma lever altid i mina drömmar :-) Det är fantastiskt att vi kan mötas där. Att bli mamma blev den största hjälpen för mig. Jag hittade kärleken som jag så intensivt sörjt, fast nu var allt omvänt. Jag var mamma, men kärleken var densamma :-)

Charlotte, 23:01, 12 april 2010. Anmäl

”Mammas martyrskap förstör mitt liv”

Fråga: Jag är en kvinna på 45 år. Jag har man och tre barn. Mitt liv har varit präglat av relationen med mina föräldrar i allmänhet och min mamma i synnerhet. Hon har funnits som en ständig skugga över allt. Jag har aldrig fått frigöra mig helt och hållet.

Så fort jag gjort något som hon ogillat (hävdat min egen person) så har hon visat det. Hon är ofta missnöjd med våra (sina barns) val här i livet. På senare år har jag också börjat tro att hon är psykiskt sjuk. Hon verkar lida av något slags depression som går upp och ner i perioder.

Mamma är väldigt snäll och hjälpsam till det yttre, men martyraktig och krävande under ytan. Hon vill ha den centrala rollen i ens liv. Allt detta (som jag skulle kunna skriva om i det oändliga) har påverkat mig otroligt negativt hela livet. Ofta är livslusten mycket låg (precis det min mamma ojar sig över att hon lider av). Jag har alltid varit orolig och ångestfylld.

Vid 14 års ålder fick jag anorexi och jag har fört en livslång kamp mot kropps- och ätstörningar och olika ”missbruk” (mat, träning, alkohol med mera). Nu är läget under kontroll vad gäller det fysiska men den psykiska hälsan är fortfarande otillräcklig.

Jag är innerligt trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur och få ett lyckligare och friskare liv.

Jag är rädd för att bli bitter (om jag inte redan blivit det) och mycket orolig för hur det indirekt påverkar mina barn. Har genom åren gjort mina försök att söka hjälp men tycker att jag ”hamnat fel” eller inte blivit tagen på allvar inom sjukvården. Hade jag inte haft mina barn (som betyder allt för mig) så skulle jag inte sett någon mening alls i att leva. Går det att ta sig ur det här? Är terapi det som gäller då och hur hittar jag i så fall en bra terapeut?

Elisa

Svar: Hej Elisa! Din fråga gäller framför allt om terapi kan hjälpa dig och hur du hittar en bra terapeut och jag kommer att fokusera mitt svar på detta. Först vill jag bara kort kommentera ditt förhållande till dina föräldrar och din mamma i synnerhet. Du berättar att du inte känner att du frigjort dig ännu trots att du nu är 45 år och att din mammas åsikter och beteende påverkar dig negativt mycket mer än vad du skulle önska.

Jag kan höra att du är riktigt trött på att leva med låg livslust, oro och ångest och att du inte vill bli en bitter och besviken människa. Du är med andra ord mycket motiverad till förändring och det brukar vara den bästa grunden för att lyckosamt arbeta med sig själv. Det enklaste sättet som jag känner till för att åstadkomma detta är att gå i terapi.

Jag förstår att det kan vara lätt att ”hamna fel” när man försöker söka hjälp. Det beror både på att det på många håll i landet inte funnits tillräckligt med psykoterapeutiska resurser, men även på att det för många kan vara svårt att uttrycka sitt behov av sådan hjälp.

När man dessutom är mamma kan det eventuellt finnas en oro för att man kan bedömas som en olämplig förälder om man berättar om hur dåligt man mår. Det kan då leda till att man inte bedöms vara i behov av kvalificerad hjälp under längre tid.

Ytterligare ett skäl till att det kan vara svårt att hitta rätt i sitt sökande efter hjälp kan vara att man inte vet vilken sorts terapi man ska söka. Det finns många sorters inriktningar och den som inte är insatt i dessa kan lätt bli förvirrad.

Psykoterapiutbildningarna brukar antingen vara psykodynamiskt inriktade (pdt) eller kognitivt och beteendeinriktade (kbt) samt systemiskt familjeterapeutiska och ofta framställs det som att terapeuter som företräder olika inriktningar arbetar helt olika, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Många pdt-terapeuter kan använda kognitiva metoder när det bedöms vara det bästa och många kbt-terapeuter intresserar sig också för sådant som hänt tidigare i patientens liv när det behövs.

Många systemiska familjeterapeuter arbetar också med enskilda. Alla psykoterapeuters målsättning med arbetet är att hjälpa de personer som söker hjälp att få större kunskap och medvetenhet om sig själv samt att kunna leva utan ångest och annat som hindrar en god livskvalitet. Mitt råd till dig är därför att du söka en psykoterapeut som du trivs med och som du känner dig trygg med och strunta i vilken inriktning vederbörande har.

Hur bär man sig då åt för att hitta en psykoterapeut och vad kostar det? Det billigaste alternativet är naturligtvis om det går att få hjälp via landstinget, men för de allra flesta är det tyvärr inte möjligt då köerna är långa.

Privatpraktiserande psykoterapeuter finns det gott om. Det går oftast snabbt att få tid och kostnaden för ett sådant samtal brukar ligga mellan 700 och 1 200 kronor per samtal, vilket i genomsnitt blir en kostnad på 3 000 till 4 000 kronor per månad. För många är detta en omöjlig kostnad och för andra handlar det mer om hur man prioriterar.

Kampen för att vi legitimerade psykoterapeuter ska anslutas till försäkringskassan – och därmed kunna ha en lägre patientavgift – fortsätter, men det går mycket långsamt.

Slutligen några tips var du kan vända dig:
– Landstingets psykoterapienheter på hemorten eller ibland även den psykiatriska mottagningen på hemorten. Telefonnummer hittar du i Landstingets sjukvårdsinformation.

– Riksföreningen Psykoterapi Centrum (RPC) har en förmedling av pdt-terapeuter. www.rpc.se. Det finns 11 förmedlingar runt om i landet.

– På Svenska föreningen för kognitiv psykoterapis hemsida kan man hitta kbt-terapeuter. www.kognitiva.org

– På Gula sidorna i telefonkatalogen går det också att finna psykoterapeuter. Se under rubriken Legitimerade psykoterapeuter.

– Familjeterapeuter kan du finna på familjerådgivningen där du bor.

Det finns även psykoterapimottagningar som drivs av organisationer och stiftelser. Några exempel är S:t Lukasstiftelsen, Svenska föreningen för familjeterapi, SFKH och CHP som är hypnosföreningar och många fler.
Vissa terapeuter specialiserar sig på vissa frågor som exempelvis trauma, fobi, sorg, ätstörningar, ångest och så vidare och då kan man även söka terapeut utifrån sitt specifika problem.

Lycka till!
Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vill rätta det som signaturen ”Elfte timmen” skriver nedan. <br/>Det är inte ”Psykologistudenter” utan PSYKOLOGSTUDENTER som har egna klienter under slutet av sin femåriga utbildning.

Tobias, 21:48, 4 januari 2010. Anmäl

Jag kan bara bara säga att även jag känner igen mig i problematiken (även om det finns stora skillnader, men mor är mer "avstängd" och "kylig" än "martyrisk"). <br/>Kom precis hem efter ett 3 dagars långt och gemensamt julfirande och kände samma stund jag kom hem till min lägenhet en sten som släppte från mitt bröst. På tåget hem funderade jag mkt: "varför blir det så här varje gång?", "vad kan jag göra för att förbättra situationen?"). Jag har nu bestämt mig för att göra ett uppehåll, åtminstone tills vidare, från min mors och mins kontakt. Det är som Vuxen kommenterar nedan, som vuxen måste man agera därefter och i mitt fall handlar det om att bryta då min mor inte har förmågan att se att ngt problem föreligger (vilket gör en diskussuib omöjlig) <br/>kram o lycka till till oss båda

Cloud, 14:15, 26 december 2009. Anmäl

Tack för alla kommentarer. Det peppar mig otroligt! Och du som skrev den första: jag tror du har rätt. Bra att höra från någon annan! Tack.

Elisa, 16:44, 19 december 2009. Anmäl

Du är vuxen. Dags att agera som det också. Ingen kan bestämma vad du råkar ut för, men du kan bestämma hur du reagerar. Sätt ned foten och vägra ta åt dig av din mammas ogillande och bryt kontakten om det är nödvändigt. <br/>När jag läser ditt mail får jag känslan av att du själv också halkat ned i en martyrskapsfälla och gärna skyller allt på din mor istället för att själv ta ansvar för ditt liv. Ditt sätt att skriva att dina barn är ditt allt talar för att du har ett väldigt självutplånande sätt att se på dig själv. Visst är dina barn viktiga, men faktum är att du själv är viktigare för dig själv. Man kan aldrig leva för någon annan om man inte lever för sig själv - då blir du PRECIS som din mamma. Försök fokusera på dig själv - utan alla relationer och alla runt omkring dig.

Vuxen, 10:37, 15 december 2009. Anmäl

Så där har jag det också. Klippte kontakten nästan helt med min mor för ca 7 år sedan. Orkade inte längre. Hennes beteende, egocentricitet, labila temperament och okänslighet stod mig upp i halsen. Har även jag börjat misstänka att min mamma har haft odiagnosticerade depressioner hela sitt liv, som jag dessvärre ärvt (medicinerar och håller det i schack). När någon sårar en gång på gång, och gör sig döv och blind för det man försöker säga till henne, så får man till slut nog. Mitt eget liv och hur jag vill forma det, är min prioritet idag. Hon klarar sig själv. Kanske någon gång framöver, att jag orkar ha mer kontakt med henne, men jag har inte haft lust på de här 7 åren att ta upp kontakten igen, och tvivlar ärligt på att den lusten någonsin infinner sig. Hårt men sant. Hon har varit en usel förälder på många sätt och som man sår, får man dessvärre skörda. Jag måste se till min egen psykiska balans i första hand.

Bodil, 10:21, 15 december 2009. Anmäl

Kika in på forumet "Vuxna barn till narcissistiska föräldrar". <br/>Kanske får du svar där...

Mia, 21:01, 14 december 2009. Anmäl

Oj! Vad skönt det är att höra om någon annan än en själv som har liknande problem! Sorgligt men skönt... Jag har inte kommit på något annat sätt än att helt låta bli att träffa min mor. Jag vet att det låter hårt, men jag mår bra nu. Jag kanske kommer återta kontakten i framtiden, men inte nu. <br/>Jag tror att du skall ta kontakt med någon sorts terapeut och försöka minska din kontakt med din mor. Sedan när du fått en bättre självkänsla kan du nog börja träffa henne mer och samtidigt stå upp för din rätt. <br/>Lycka till! :-)

Känner igen mig, 20:14, 14 december 2009. Anmäl

På www.kbt.nu finns en flik där man får en lista på kbt-terapeuter på den ort man bor. <br/>En bra regel när man söker terapeut är att vända sig till legitimerade psykologer. Psykologutbildningen ger omfattande kunskaper, breda och djupa, inom områden som är viktiga att förstå när man bedriver terapi. Legitimerad psykolog är en därför en grundläggande kvalitetsstämpel.

E, 17:18, 14 december 2009. Anmäl

Ja visst handlar det om gränser. Du är en vuxen kvinna och hon är en vuxen kvinna. Hon tar ansvar för sina val och du för dina. Och du behöver inte motivera för henne varför du gjort dina val. Om du klarar av att markera där har du kommit långt. Gör det gärna inför dina barn så de kan bli stolta över dig och ha dig som förebild. Känn efter hur skönt det känns att säga ifrån och beröm dig efteråt! Lycka till!

Lina K, 15:28, 14 december 2009. Anmäl

Ibland kan man även behöva reducera kontakterna med mamma. Har en liknande situation. Har det bra i livet bara jag slipper umgås för ofta med min mor. Låter grymt, men efter att ha försökt hela livet, är det det enda som fungerar: glesare och kortare umgänge med min mor. Hon är helt omedveten om hur hon behandlar mig och alla försök att förändra detta har misslyckats. Så nu träffas vi mycket sällan (jag bor dessutom utomlands vilket underlättar) och det gör att hon kan fortsätta att låtsas att vi har ett normalt och bra förhållande. Hon glömmer helt mellan varven hur dåligt vi mår när vi träffas!!

Karina, 12:52, 14 december 2009. Anmäl

”Jag har mått dåligt under nästan hela min uppväxt”

Fråga: Jag är en 24 år gammal tjej som har mått dåligt under nästan hela min uppväxt. Den värsta perioden var från det att jag var tolv till ungefär 20 år. När jag var liten så var min pappa extremt våldsam mot min mamma. Inte mot oss barn, förutom en gång när jag var 6 –7 år, när han misshandlade mig halvt till döds.

Vi flyttade till Sverige när jag var 11. Min pappa valde först att stanna kvar i hemlandet. Under de första åren i Sverige så mådde jag relativt bra, hade vänner och kom bra överens med andra barn. Skolan gick bra, och jag kände mig allmänt nöjd med livet. Men efter att vi flyttat till min nuvarande stad så började jag må extremt dåligt.

Jag skolkade oerhört mycket, hade svårt att umgås med andra och kunde bli väldigt arg. Mitt antisociala beteende gjorde att de andra barnen mobbade mig och tyckte att jag var konstig. Skolan rekommenderade mig att gå till en kurator, men det hjälpte inte alls. Skolket fortsatte ända upp till gymnasiet. Jag blev lite mer social under den här tiden, men inte mycket. Jjag har alltid känt mig udda och inte riktigt som alla andra. Min mamma har aldrig varit en riktigt bra mamma. Hon har varit psykisk sjuk sedan flytten till Sverige och är i dag sjukpensionär på grund av det.

När jag var 13 år så dog min äldsta syster. Vid denna tid hade min pappa flyttat till Sverige, men mina föräldrar hade äktenskapsproblem. Jag kan helt ärligt säga att vid denna tidpunkt så hatade jag båda mina föräldrar, speciellt min mamma. Det blev mitt ansvar att se till att mamma och min yngre syster åt. Jag kände mig sviken av både mamma och av alla andra. Jag tog ansvar för min systers välbefinnande. Min syster mår relativt bra i dag, och lever ett ganska stabilt liv. Men jag har inte kunnat göra det.

Jag har många gånger känt att jag gav upp mycket för att min syster skulle få det bra, vilket jag samtidigt inte ångrar för en sekund. Jag känner mig arg för att jag inte har haft någon som har varit där för mig.

Under några år efter min storasysters död så hade jag mardrömmar och dödsångest. Jag var livrädd att någon annan skulle dö, att jag skulle dö och ville vid många tidpunkter skada mig själv. Jag har haft sömnproblem sedan dess och kan fortfarande bli väldigt orolig.

Jag har haft svårt med relationer, speciellt med killar. Det är först nu jag har ett stabilt förhållande med en underbar kille. Men ibland har jag svårt att tro att han älskar mig, vilket nog beror på att min mamma alltid har varit snäll nog att påpeka vilken dålig dotter jag är. Min kille vet inget om dessa känslor, jag är rädd att förlora honom om jag berättar hur jag verkligen mår.

Jag har extremt svårt med jobb och studier, vissa morgnar orkar jag helt enkelt inte gå upp. Många gånger orkar jag inte städa och jag har extremt dålig hand med pengar. Jag orkar helt enkelt inte ta tag i saker. Detta gör att jag känner mig värdelös, dum och lat. En hemsk person helt enkelt. Jag har långa perioder av dålig självkänsla och har tänkt att jag skulle vilja ta livet av mig om saker och ting inte blir bättre.

Min fråga är hur ska jag göra för att må bättre, och komma över dessa känslor? Hur ska jag göra för att orka göra det normala människor gör?

Snälla hjälp mig.

Anonym

Svar: Hej. Ja, äntligen är det möjligt för dig att börja sörja och läka allt svårt som du varit med om. Fram till nu har du haft fullt upp med att ta hand om alla andra i familjen och då har det inte funnits något utrymme för dig. Du har trots din ungdom sett saker som varit mycket svåra och skrämmande och upplevt det smärtsamma i att förlora en syster och försökt att rädda livet på en annan syster. Så här blir det ibland, men jag kan verkligen tycka att det är synd att ingen vuxen som funnits i ditt liv och sett dig och allt du tagit hand om, har erbjudit dig kvalificerad hjälp och avlastning tidigare, och jag kan förstå att du känner dig mycket arg och besviken över detta.

När man inte orkar leva upp till alla sociala krav som finns, det vill säga sköta jobb och studier, städa och ta hand om ekonomin är det lätt att, precis som du skriver, känna sig ”värdelös, dum och lat”. Jag tror att det är viktigt att du förstår att din trötthet nu och dessa känslor hänger ihop med allt du gått igenom. När man har varit med om extremt påfrestande svåra saker brukar man drabbas av ångest, oro, sömnlöshet och koncentrationssvårigheter. Den som varit med om svåra och våldsamma händelser har även ofta svårt för att arbeta/studera och det är vanligt att de drar sig undan andra människor.

När jag läser det du skriver slår det mig att den bild jag får av dig inte alls stämmer med den bild du själv ger. Du har visat att du är pålitlig, generös, ansvarsfull och mycket värdefull och du har under många år tänkt mer på andra än på dig själv. För att nu få tillbaka din kraft och energi så behöver du få hjälp att sortera upp alla dina känslor och få möjlighet att berätta om allt svårt du varit med om för någon som tål att höra på och ta emot detta.

Jag råder dig att gå in på www.krisochtraumacentrum.se. Telefonnumret dit är 08/655 79 30/31/32. De erbjuder bland annat samtalsstöd till människor som traumatiserats genom olika former av våld. Alla som arbetar där har mött många som har liknande erfarenheter som de du har. Om du inte bor i Stockholm kan du under deras flik ”Länkar” hitta namn och adress till andra liknande mottagningar som finns ute i landet. Slutligen vill jag bara säga att det aldrig är för sent att få hjälp och att det är fullt möjligt att läka även de svåraste upplevelser.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag kände igen mig mycket i din berättelse. Det är bra att du vågar be om hjälp! Och väldigt positivt att du kunnat inleda en relation. Du har kommit mycket längre än jag hade i din ålder. Då handlade det fortfarande endast om överlevnad för mig. Mina föräldrar har behandlat mig så illa och på ett så utstuderat vis att de har lyckats få mig att tro på att det är mig det är fel på. När jag var i tidiga tonår insåg jag att det handlade om att dö eller ta avstånd från mina föräldrar. Jag valde det senare för jag ville leva. Men livet är fortfarande en tuff kamp för mig eftersom det saknades så mycket i min uppväxt. De råd du fått: var snäll mot dig själv och sök och ta emot hjälp, ge inte upp - jag tror det är det bästa du kan göra.

Jenna, 17:15, 21 november 2009. Anmäl

Kära du ! <br/>Jag har själv haft en jobbig uppväxt och har mått dåligt större delar av mitt liv. Under många år sökte jag hjälp flera gånger för depressioner m m. Jag har aldrig fått den hjälpen jag behöver. Jag har det fortfarande svårt och närmare mig 40. Det råd jag vill ge dig: SNÄLLA sök hjälp och stå på dig ! Även om du kan känna (Vilket du GARANTERAT kommer att göra) att de du söker hjälp hos inte ger dig den hjälp du behöver, inte tar dig på allvar etc så fortsätt. EN DAG så får du rätt hjälp, ge bara inte upp så att du mår dåligt resten av ditt liv. Med rätt hjälp kommer du bli bra. Dock är Sverige, vad gäller psykisk ohälsa, på 50-tals nivå jfr med övrig medicinsk ohälsa. STÅ PÅ DIG OCH FORTSÄTT TILLS DU FÅR RÄTT HJÄLP. Du kommer bli bra då !

Sofia, 14:34, 17 november 2009. Anmäl

Jag vill bara instämma med psykologen och Per: Du är en hjälte som tagit hand om din familj. Det är inte många som klarar av det. Nu är det dags att ta hand om dig själv! Tänker på dig, lycka till!

Ulrika, 10:05, 11 november 2009. Anmäl

Anonym är en hjälte som gått genom blod och eld. Dags för Anonym att se det själv.

Per, 06:53, 10 november 2009. Anmäl

Det finns flera tänkbara orsaker bakom dina problem, ofta är det en kombination av både mentala, fysiska, biokemiska, sociala, juridiska och ekonomiska faktorer som tillsammans bildar en svårgenomtränglig barriär för ett tillfrisknande. <br/>Jag har själv upplevt en del av det du beskriver t.ex denna djupa trötthet som kännts mer som en förlamning där man inte ens kan ta sej upp ur sängen. <br/>Jag utbildade mej till naturterapeut för att kunna behandla mej själv och gör så så fort jag känner denna djupa trötthet som inte beror på sömnbrist, för mej bottnar mycket i min skadade rygg och när jag justerat upp den återkommer energin och kraften igen. <br/>Om du bor i Stockholm och är intresserad skulle du kunna vara med i vår healingcirkel. Vi är en grupp människor som träffas 1-2 ggr/mån för att behandla varandra med olika naturmedicinska metoder. Detta både som ett sätt att umgås och lära känna nya personer som att få och att få ge behandlingar. Cirkeln är till självkostnadspris. <br/>ak_erik@yahoo.

Ronny, 23:53, 9 november 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i mycket av det som Anonym skriver, även om de erfarenheter jag har i bagaget till det yttre är annorlunda. Det jag vill säga till dig är: var snäll mot dig själv. Sträck ut en hand till din pojkvän och ge honom en chans att finnas där för dig. Du förtjänar att ha människor omkring dig som stöttar dig för en gångs skull. Se även till att söka hjälp! Jag är övertygad om att du kan må bra framtiden, men jag tror också att vägen dig blir oändligt mycket längre om du ska gå den ensam. Det är sannolikt ett hård arbete du har framför dig för att bli en lycklig och mer harmonisk människa, men det kommer vara värt det när du väl kommit dit. <br/>Lycka till!

Karin, 19:56, 9 november 2009. Anmäl

En gång fick jag höra det här när jag inte orkade mer och var redo att ge upp: <br/>Visst har de som skulle tagit hand om dig övergivit dig. Men du ska inte överge dig själv. <br/>Varje gång jag får det jobbigt kommer jag ihåg de orden. Smärtan och ångest får helt enkelt inte ta över. Jag kan inte ändra det som hände, men jag kan ge mig själv nu det stöd som jag inte fick då, bl. a. genom att tro på mig själv och ta hand om mig (dvs inte straffa mig genom att slarva med mat, jobb, osv) <br/> Och jag kan hjälpa mig även genom att våga lita på andra igen (svårare! men det går lite i taget).

En som oxå varit med om en hel del, 17:30, 9 november 2009. Anmäl

Anonym: Jag tycker att du fick ett bra svar, men jag tycker också att du ska berätta för din pojkvän att du inte mår bra. Förklara att du mår dåligt, men att du ska försöka få hjälp. Ge honom chansen att vara ett stöd för dig. Skulle du inte själv vilja veta om han mådde dåligt? Jag önskar dig all lycka och hoppas att du får den hjälp du behöver.

Misan, 13:44, 9 november 2009. Anmäl

så konstigt, det där låter precis som en vän till mig...?

vän, 07:40, 9 november 2009. Anmäl

”Jag känner sådan skam för mina ätstörningar”

Fråga: Jag är en ung tjej som har haft ätstörningar i ungefär åtta år. De startade under en svår period i mitt liv då jag också hade ett självskadebeteende, men jag har inte lyckats tygla dem under den här tiden trots att jag har mognat mycket och kommit ur de allra destruktivaste tankarna.

Jag är en glad och söt tjej på utsidan, men jag känner en sådan fruktansvärd skam över ätstörningen och den person jag är. Jag har lovat mig själv att sluta oräkneliga gånger. Ofta klarar jag det någon dag, men så fort något oförutsett händer tröstäter jag. Jag har under åren pendlat mellan tillstånd av självsvält och bulimiska besvär.

Jag anser att jag kan äta tillsammans med andra helt normalt, men jag har förlorat hunger- och mättnadskänslan.

Jag har massor av fina vänner, en familj som jag älskar och en pojkvän, men trots att jag försöker så klarar jag inte av att berätta för någon om min misslyckade tillvaro och svaga självkänsla. Jag tycker egentligen inte att jag har gjort mig förtjänt av någon av dem, vilket gör att jag är livrädd för att förlora dem. Det känns som om det skulle kunna hända om jag berättar.
 
Det går inte många dagar utan att jag kräks, väger mig, tränar etcetera. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här och känner mig så otroligt ensam då jag inte kan lasta någon annan med mina problem. Mitt tidigare självskadebeteende har försvunnit sedan cirka åtta månader och jag hoppades att även ätstörningarna skulle gå över, men de fortsätter oförminskat.
 
Mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik, men jag är rädd att jag aldrig ska bli frisk igen. Jag vill bara få vara den där fina tjejen jag skulle kunna vara, och som folk tror att jag är.

Fina

Svar: Hej Fina! Du berättar om ätstörningar som pågått i ungefär åtta år och skriver samtidigt ”mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik”. När det gäller ätstörningar är det vanligt att man förminskar problematiken och jag tror att det är det du också gör. Det beror säkert på många faktorer men ett skäl kan vara att du tänker att du inte förtjänar någon hjälp precis som du inte tycker att du förtjänar din familj, din pojkvän och dina vänner.

Din rädsla att förlora alla som betyder något för dig – jag tror att du tänker att det kan ske om de får kännedom om dina problem – hänger den ihop med att du tidigare inte fått stöd när du behövde det? Det kan vara så, men det kan också vara något som du själv intalat dig på grund av din rädsla. Det kanske inte alls stämmer i verkligheten.

Nu uppfattar jag att du verkligen vill att dina ätstörningar ska gå över och jag tror att du behöver hjälp för att klara det. Trots att du på egen hand kommit ur de mest destruktiva tankarna och det du kallar ditt tidigare självskadebeteende, ska du nu unna dig att ta emot stöd för att inte leva med detta resten av livet. Dina tidigare erfarenheter av att klara av svårigheter kommer att hjälpa dig att nå snabbare resultat.  

Det som får mig att tro att du behöver hjälp är bland annat att du skriver att du inte kan känna hunger och mättnadskänslor längre. När man börjar banta i tonåren är detta en vanlig effekt. Kroppen slutar att lita på sina hunger- och mättnadskänslor eftersom den inte vet när den kommer att få mat, eller hur mycket mat den kommer få och när. Detta är svårt att komma över på egen hand.

Du skriver också att det inte går många dagar utan att du kräks, väger dig, tränar och att du trots att du vill sluta med detta inte klarar av det. Fundera på hur mycket av din vakna tid som går åt till att tänka på din vikt och mat, och jag tror att du kommer att upptäcka att det tar alldeles för mycket av din tid och det är ett tecken på att du behöver hjälp. Dina skamkänslor, din känsla av att vara ”otroligt ensam” och din svaga självkänsla delar du med alla som har ätstörningar och även det är svårt att bearbeta på egen hand.

Börja med att berätta för någon om hur du ha det. Du kan exempelvis anonymt ringa till ”Capio Anorexi Center” som har en telefonrådgivning. Där kan du ställa frågor om dina ätstörningar och fråga om hur du kan få hjälp. Deras telefonnummer är 08-590 00 960 eller 0340-48 32 00. Du kan också söka hjälp och information hos ”Riksföreningen mot ätstörningar” . Du kan också beställa tid hos en privatpraktiserande ätstörningsspecialiserad legitimerad psykoterapeut och be att få komma en gång för att diskutera din situation.

Det finaste du kan göra nu Fina, är att inte fortsätta att hantera det här ensam. Det finns hjälp att få och du är värd den.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Kan tipsa om min egen blogg där jag använder självhjälp/egenvård mot ÄS. <br/>http://vagenfran37kg.wordpress.com/ <br/>Har själv haft gravt allvarlig anorexi, ortorexi, träningsberoende, m.fl men är nu en god bit på vägen att bli frisk på egen hand! <br/>Kika gärna in, finns säkert flera tips som kan fungera som ett komplement till ÄS-vården. <br/>/ANNA

Vägen från 37 kg (Webbsida), 17:10, 4 januari 2010. Anmäl

Hej, <br/>bra att detta tas upp, det är så många som lider i det tysta och inte kanske ens förstår att de har tillräckliga symtom för att få hjälp! På Mando jobbar de jättebra med beteendeförändring, de ser inte patienterna som psykiskt sjuka. De hjälper oss med maten men även med det sociala när det behövs och andra aspekter som spelar in. Efter friskskrivning får man 5 års uppföljning om man vill, vilket jag definitivt kommer att tacka ja till, det känns tryggt att veta att det finns ett skyddsnät ifall man behöver det. Många lycka till ifrån en som snart är frisk!

A, 22:08, 18 november 2009. Anmäl

och tycka om dig själv ... ska sista meningen sluta

e, 00:07, 11 november 2009. Anmäl

Ohh, jag bara vill göra något så du inser att du är värdefull och att du behöver och förtjänar hjälp. Livet ska vara bra och kul, man ska inte behöva känna skam och tycka illa om sig själv någonsin! Jag vet att många av oss har en dålig syn på sig själv, det hade jag själv och också problem med överätning, men idag så har jag en annan attityd och inte några problem längre. Jag hade inte professionell hjälp, men trots det hittade jag på något sätt rätt igen, men det är det nog få som gör. Sök hjälp och tillåt dig själv att älska och tycka mig dig själv.

e, 00:05, 11 november 2009. Anmäl

Min fd. kollega var/är anorektiker. Och mitt absolut bästa tips, efter att ha sett hennes liv, är att söka hjälp och det är omgående. Gör det innan sjukdomen har raserat allt för dig. <br/>Samtidigt måste du sluta upp med smusslandet! Omgivningen ser sjukdomen ändå och pratar om den. Alla i min omgivning insåg att min kollega var anorektiker. Och visst pratades det om sjukdomen. Vi ville alla hjälpa till och försökte prata med henne om sjukdomen, men mötes av lögner och beskyllningar. <br/>Tillslut blev hon tvångsinlagd på sjukhuset, min chef körde dit henne en dag. Och efter ett halvår blev hon uppsagd då ledningen ansåg att hon inte kunde tillföra något. <br/>Det är inget lyckligt slut på kollegans historia, men det kan bli det för dig om du söker hjälp och är öppen.

Sandra, 13:45, 2 november 2009. Anmäl

http://www.mandolean.se/ <br/>http://www.mando.se/sv/startsida-/startsida--/1.as px <br/>HÄR finns hjälp! Ta emot den!

Bella Notte, 09:05, 1 november 2009. Anmäl

Vi är så många som känner igen oss i det här, oavsett vilken typ av problem man har haft så är det samma tankar som ligger bakom och det är lika svårt att ta sig ur. Jag hoppas verkligen att du tar mod till dig och söker hjälp, DU ÄR VÄRD DEN HJÄLPEN. Inget problem är för litet, och verkligen inte ditt. Jag sökte hjälp hos SCÄ när jag hade det som värst i höstas, efter att jag hade berättat för min mamma och min syster. Det hjälper, och man behöver hjälpen. Stort lycka till och kram till alla som kämpar!

Likasinnad, 09:44, 31 oktober 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i så mycket av det du berättar, jag var 14-21 år och nu är det längesen, jag har idag familj och barn. Jag fick hjälp av BUP, tillät mig en liten sötsak om dagen och lyckades därefter äta relativt normalt och sunt, slängde ut vågen och slutade träna. Sen 25-års åldern har jag inte tänkt i anorektiska banor, däremot gjorde jag en psykoterapi som var väldigt viktig för självkänslan. Jag har forftarande svårt att sporta regelbundet för det väcker minnen och jag kommer aldrig att äga en våg. Det viktiga nu är att mina barn får ett fint förhållande till mat, till sig själva, sin kropp och sin sexualitet, till livet i stort. Själv njuter jag också av livet sen många år tillbaks. Man kan liksom inte ångra det man inte fick uppleva då, för det är ju allt det där "svarta" som formar en och säkert också ger en speciell lycka idag, när det är över.

siri, 17:15, 30 oktober 2009. Anmäl

Jag är mitt under behandling på SCÄ och det tänds ett litet hopp hos mig när jag läser om andra som fått hjälp där och bivit friska....Såsom tidigare talare så känner jag igen mig på så många punkter; skammen, smusslandet, den "fina" fasaden men det trasiga inre osv.... Jag har haft bulimi/anorexi sedan jag var 18 (är idag 24) och har alltid ansett att jag skall kunna bli frisk på egen hand. Ungefär lika många gånger som jag spytt har jag tänkt att "detta var sista gången". Nu har jag dock insett att det inte går att bli frisk själv, man måste våga ta emot hjälp! Jag har under hela min sjukdomsperiod hållt fasaden utåt sett och har tagit mig igenom en juristutbildning och arbetar idag som jurist på ett framgångsrikt bolag, dock ALLTID med bulimin som ständig följeslagare! Det svåraste upplever jag är att övervinna den del av en själv som faktiskt VILL ha ätstörningen kvar. Det gäller att kunna bryta en dålig cirkel och komma ur destruktiva tankemönster! Kram på er alla likasinnade!

Maja, 11:41, 30 oktober 2009. Anmäl

Sök hjälp och stå på dig! Jag tänkte som du, att mina problem var för små, tills jag hade fyllt 50 år. Efter ca 4 år med stöd vågar jag säga att jag hittat balans men det kräver fortfarande att jag är uppmärksam. Numera är det mycket långt (flera månader) mellan återfallen, de är lindrigare och förbättringen fortsätter.

Sök hjälp, 11:07, 30 oktober 2009. Anmäl

”Jag förlorade min man i en biloycka”

Fråga: Jag förlorade min man i en bilolycka för tre år sedan. Jag blev lämnad ensam kvar med tre barn, varav två då var ganska små. Allt sedan den dagen, när mitt liv plötsligt kastades omkull och vändes helt, så har jag på något sätt bara kämpat på, bitit ihop och ”klarat av”. Barnen behövde allt mitt stöd, jag var tvungen att få vardagen att fungera,  och jag ”stängde av en del av mig själv –
den del av mig som bara ville skrika – för att försöka få vardagarna att fungera. Eller livet att gå, om man vill.

Jag förstår att jag borde ha släppt fram sorgen direkt – men jag kunde inte – och det plågar mig nu. För nu har jag börjat få panikattacker. De är korta, kommer som blixtar, det känns som om jag ramlar nedför ett stup, ett svart hål. Och jag blir så rädd.

Hur kan jag hjälpa mig själv? Hur ska jag bearbeta min sorg? Jag behöver ju fortfarande vara den där som klarar av allt hemma.

Karolina

Svar: Hej Karolina! Det du berättar om är mycket vanligt förekommande när den ena föräldern hastigt avlider, och lämnar den andre föräldern kvar med barnen. I de flesta fallen blir man då ”tvungen” att skjuta upp sörjandet och jag tror att du ska vara glad över att du fungerat så att du klarat detta. Om du inte kämpat på, bitit ihop och försökt att få vardagen att fungera hade dina barn sannolikt drabbats ännu hårdare.

Jag har redan i ett tidigare svar berättat om ett radioprogram som handlade om familjer som drabbades i samband med terrorattentatet i New York. I programmet fick man möta änkor som förlorat sina män och samtliga berättade att först efter tre år började de uttrycka och bearbeta sin egen sorg. Barnen hade fått komma i första hand.

Det första jag med andra ord vill säga till dig är att du genast ska sluta upp med att anklaga dig själv. Sorgen kommer när det är möjligt att hantera den och i ditt fall verkar det vara dags nu. Dina panikattacker är ett tecken på det, och även om jag förstår din rädsla för dessa finns det inget att vara rädd för. Jag kan gissa att din oro bland annat kan handla om att du kanske får så kallade katastroftankar. Du kanske tror att du kommer att ”psykiskt klappa igenom” och börja må så dåligt att du knappt kommer upp ur sängen eller något liknande om du börjar reagera på din stora smärtsamma förlust. Om det stämmer så tror jag att det är en obefogad oro. Du har under dessa tre år bevisat hur mycket du kan klara av och så kommer det att fortsätta att vara. Jag tror att det i dag är fullt möjligt för dig att både sörja och samtidigt ta hand om barnen och klara av allt som måste göras i vardagen.

Nu, efter tre år, är det en större risk med att inte låta din sorg få ta plats och om du håller tillbaka dina känslor och uttryck för sorgen kan dina panikattacker komma oftare och fördjupas. Jag rekommenderar dig därför att under en period framöver försöka hitta något lämpligt forum där du kan få hjälp att uttrycka och vara i din sorg.  Det kan vara en sorggrupp eller individuella samtal.

Då jag inte vet var du bor kan jag bara allmänt råda dig att söka hjälp via din vårdcentral eller i församlingen där du bor. Du kanske har någon försäkring med ett så kallat ”kristillägg” och då kan du få tio samtal hos en privatpraktiserande legitimerad psykoterapeut. Vilket du än väljer är det bra om du försöker hitta någon som är van att arbeta med sorg.

Det finns också många bra böcker som handlar om sorg. Böcker som antingen är skrivna av människor som upplevt egen svår sorg eller böcker som är skrivna av människor som i sitt arbete möter sörjande. Det finns också skönlitteratur och många filmer som berör ämnet. Att på det här sättet få ta del av andras erfarenheter och kunskaper är också ett bra sätt att få kontakt med sina egna känslor.

Några böcker jag kommer på bland många andra är: ”Jag tänker på henne hundra gånger om dan: Nio röster om sorg” (Verbum 2003), ”Inga fler dagar inom parentes” Annika Borg (Wahlström och Widstrand 2007), ”Du är hos mig ändå” Suzanne Sjöqvist (Wahlström och Widstrand 2005) och ”När livet stannar” Malin Sävstam (Bonniers förlag 2007).

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag hörde också om en kvinna som hade en son och bodde i villa med man. Plötsligt dog mannen oväntat och hon kunde inte tänka eller agera klokt. Pojken hamnade i familjehem och mamman började dricka och knarkar nu som uteliggare (om hon ens lever). Chocken gjorde henne handlingsförlamad och hon tappade förståndet. <br/>Hon skulle haft ett bättre nätverk! Vad som hände med tillgångarna? De tog någon annan hand om. <br/>Okunskap...

Historien upprepas p g a kontaktnät saknas, 15:54, 20 oktober 2009. Anmäl

Generellt och historiskt har jag haft en del förutfattade meningar om psykologer, men jag måste säga att många svar här är förvånande bra och empatiska. Och även direkt praktiska och osentimentala. <br/>Var orolig att svaret skulle bli att hon borde ha låtit sin sorg få utlopp direkt, vilket alltså inte fungerar när man har barn. Bra jobbat

tomas, 12:32, 20 oktober 2009. Anmäl

Hej, Jag känner så väl igen mig. Du klarar det! Klandra inte dig själv för något, du har gjort det du behövt göra. Prova att möta sorgen, låt den skölja över dig i vågor, du kommer att bli blöt och kanske tappa fotfästet en stund, men du kommer att stå kvar starkare när vågorna dragit förbi... för den gången. De kommer tillbaka. Min upplevelse är att jag har lärt mig, vant mig, vid att vara i sorgen, att jag kan stå kvar och låta den flöda över mig, den förändrar mig men den kommer inte att förstöra mig. <br/>Jag har också upplevt att det är viktigt för barnen även att se, märka, att jag sörjer. Det bekräftar för dem värdet av förlusten och ger även dem tillåtelse att känna, uppleva, behandla sin egen sorg. <br/>Tag kontakt med VIMIL, vi som mist någon mitt i livet, har hemsida. Lycka till.

Syster, 12:43, 19 oktober 2009. Anmäl

Tips på böcker om sorg efter att ha förlorat ett syskon?

Fråga: Hej! Jag skulle vilja ha tips om bra böcker för sorgarbete efter att man har förlorat ett nära syskon.
S

Svar: Hej S! Jag gissar att det gäller ett barn eller tonåring och svarar därför på din fråga utifrån detta antagande.

Först vill jag säga några allmänna ord om barn och sorg. Man kan säga att barn reagerar på många liknande sätt som vuxna gör när de förlorar någon viktig och älskad person, men reaktionerna uttrycks utifrån den nivå som barnet befinner sig på. Barnets ålder och förmåga att kunna förstå det som skett får därför stor betydelse.

Man brukar säga att barn före fem års ålder inte helt och fullt kan förstå vad döden innebär. När barnen är fem sex år börjar de förstå och är då allmänt mycket känsliga för allt som har med separationer att göra. Barn i tioårsåldern förstår döden på ytterligare en mognadsnivå. Tidigare har de mest tänkt att döden kan drabba andra, men i den här åldern vet de att de själva också kommer att gå detta öde till mötes. Tonåringar hanterar frågor runt döden på en vuxen nivå, men har ofta inget utrymme för sorgen utan skjuter upp den till senare i livet.

Barn som lever i en familj som har förlorat ett barn upplever ofta det som mycket svårt. De sörjer och saknar, men vill ofta hålla sorgen för sig själva. De upplever även att det känns mycket svårt att mamma och pappa är så ledsna. Många känner sig ensamma – både för att mamma och pappa också sörjer, men även för att de förlorat den de kunnat ty sig till, när föräldrarna har varandra. Många barn som har varit med om att förlora ett syskon, känner sig annorlunda än andra barn; lite mognare och mera medvetna om farorna i livet.

Jag har försökt att hitta bra böcker att rekommendera dig och upptäcker att det finns väldigt lite skrivet om syskons sorg. Det finns allmänna böcker om barn och sorg, men just sorg efter ett syskon är inte speciellt mycket belyst. Det kan eventuellt bero på att föräldrars sorg oftast är i fokus.

När det gäller fackböcker är det framför allt Rädda Barnen som gett ut flera fina böcker: ”Barns sorg” (Atle Dyregrov och Elin Hordvik), ”Stöd för barn i sorg” (Göran Gyllenswärd) och ”Kompisboken om sorg” (Lotta Polfeldt) – som handlar om hur man ska vara mot ett barn eller en ungdom som förlorar en förälder eller ett syskon. En annan bok är ”Tysta tårar: när ett barn sörjer” (Steiner Ekvik, Verbum). I min bok ”Sorgens olika ansikten” (Columbus förlag) finns ett kapitel om barn och sorg.

När det gäller skönlitteratur är det viktigt att välja böcker som passar barnets ålder. Jag föreslår här några.

Jag börjar med böcker för de yngsta barnen: ”Dödenboken” (Pernilla Stalfelt, Eriksson och Lindgren bokförlag AB), ”Min syster är en ängel” (Ulf Stark, Alfabetas förlag), ”Bröderna Lejonhjärta” (Astrid Lindgren, Rabén och Sjögren). ”Bland fimpar och rosor” (Viveca Lärn Sundvall, Rabén & Sjögren).

För lite äldre barn finns: ”Min storebror Robin” (Bitte Havstad, Opal förlag), ”Bara molnen flyttar stjärnorna”( Lian Torun, Raben och Sjögren), ”S för längtan” ( Anne Ch Östby, Bonnier Carlsen), ”En annan bror” ( (Ina Bruhn, Natur & Kultur). Slutligen vill jag rekommendera ”Jag saknar dig, jag saknar dig” (Peter Pohl och Kinna Gieth, Rabén och Sjögren) som är ovanlig på det sättet att den inte bara berättar om hur det är att förlora en syster utan också om hur man kan få hjälp med sorgen.

Hoppas att några av dessa böcker kan vara till hjälp.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

@ Ulla.Britt & Alex. Eftersom frågan är kort och lite otydlig vad avser ålder så bör man kanske utgå ifrån ngt. Att det skulle vara barn förefaller naqturligt. Men självklart, det kan vara vuxna personer. I det fallet kanske inte utanförskapet relaterat till föräldrarnas gemensamma sorg blir lika stor. Men sorgen skiljer sig givetvis inte, och som Ulla-Britt skriver, då uppstår istället andra "problem". Svårt.

Hans, 12:27, 7 oktober 2009. Anmäl

Liksom Alex undrar jag också varför man utgår från att det gäller barn. Min sambo förlorade sin bror, som stod honom mycket nära, för ett par år sedan och det tog honom väldigt hårt. Men vi har upplevt att omgivningen inte verkar tycka att det är så farligt, det är ju "bara en bror" och som vuxen förväntas man tydligen inte ha en så nära relation med sina syskon att det betraktas som en svår sorg att förlora ett.

Ulla-Britt, 10:45, 7 oktober 2009. Anmäl

Hm, jag undrar varför man utgar ifran att det handlar om barn. Finns ju inget i fragan som antyder det och även en vuxen kan väl behöva stöd om det drabbar en?

Alex, 10:05, 7 oktober 2009. Anmäl

Gothia Förlag har, i samarbete med Rädda Barnen, gett ut boken "Att ta avsked - ritualer som hjälper barnet genom sorgen" (författare: Atle Dyregrov).

Gothia Förlag (Webbsida), 08:10, 7 oktober 2009. Anmäl

Vill också rekommendera Anna Dunérs bok Regnbågsväder!

Elisabeth, 17:46, 6 oktober 2009. Anmäl

Jag förlorade min storebronr när jag var tio år. Med den erfarenheten kan jag bekräfta Ann-Kristins svar som mycket sakligt och bra. Som hon är inne på blir det också än värre om man blir ensam kvar, d.v.s. man bara hade ett syskon. Nu 34 år senare saknar jag fortfarande min bror, delvis av andra orsaker kanske, som att man nu är ensam när föräldrarna bilvit gamla och i mitt fall svårt sjuka, men trots allt finns saknaden. Jag hoppas och tror dock att samhället har andra resurser och en annan insikt idag av vikten av hjälp för dessa barn. När jag råkade ut för detta för snart på dagen 34 år sedan fanns ingen hjälp.

Hans, 12:15, 6 oktober 2009. Anmäl

”Jag känner mig osäker på livet”

Fråga: Jag är en tjej i 30-årsåldern som har blivit väldigt osäker på livet. Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv, och var till största del glad och lycklig. Sedan dess har diverse olyckor inträffat; först hade jag ett jobbigt problem på min dåvarande arbetsplats som till slut ledde till ätstörningar. Dessutom var jag i ett mycket destruktivt förhållande och till råga på allt visade sig en familjemedlem vara svårt psykiskt sjuk. Dennes sjukdom har påverkat hela min familj, alla är konstant oroliga och stressade på grund av detta. Vi är hela tiden rädda för dåliga nyheter, och hoppas konstant på goda nyheter som dock allt för sällan kommer.

Mitt eget liv är i dag mycket bra. Jag har bra utbildning, bra jobb, bra förhållande och många vänner. Men jag kan inte sluta oroa mig över alla andra i min familj. Jag försöker alltid vara förberedd på att det värsta kan hända och hur jag ska kunna hantera detta, ekonomiskt och känslomässigt. Dessutom börjar jag känna rädsla över att själv skaffa barn, då jag ju har sett vad även vuxna barn kan råka ut för och vad man som förälder måste kunna hantera.

I dagsläget känns det som att jag aldrig mer kommer att känna mig helt avslappnad i situationen med min familj, hur blir det då om jag skaffar egna barn? Vad tänker folk när de skaffar barn? Att ansvaret bara sträcker sig tills barnet fyller 18? För mig känns det som att föräldraskapet bara kommer vara en oändlig period av oro och dåligt samvete.

Livet börjar nu kännas som en enda lång orostid för mig och jag önskar bara att jag kunde återgå till att känna mig så glad och sorglös som jag en gång var. Men hur ska jag klara det?

Anonym

Svar: Hej! Du skriver ”jag försöker att alltid vara förberedd på att det värsta kan hända” och det är en vanlig strategi när livet förändras och oväntade svårigheter drabbar oss. Om man som du haft en trygg och skyddad uppväxt kan det också kännas ovant och svårt att hantera ”olyckor” och problem. Men om jag förstått det hela rätt så har du nu goda erfarenheter av att det går att överleva kriser och komma vidare.

Att vara människa är att uppleva goda och onda erfarenheter och det är det som formar och utvecklar oss. Jag tror att du har lärt dig oändligt mycket av allt du gått igenom de senaste åren. Trots det finns oron där. Jag vet att det kan kännas svårt att leva efter denna regel, men när det gäller oro tror jag att man måste försöka att leva i nuet. Det förflutna har som sagt gett dig många användbara erfarenheter som sannolikt gjort dig mogen och mera livserfaren. Om framtiden vet vi ingenting och det lönar sig inte att spekulera. I nuet är det viktigt att låta rädslan få finnas som en naturlig del av livet, men den får inte ta för stor plats. Att klara det kan vara att acceptera att de flesta av oss måste gå igenom både glada och sorglösa saker men även det som är tungt och smärtsamt. Det är det som är att leva.

Just nu har du ett bra liv även om du är bekymrad och sorgsen över att din familj är stressade över den svåra situationen. Jag tror att du trots det måste tillåta dig att njuta och vara glad över allt det goda som finns i ditt liv. Högst sannolikt är din situation också något som ger glädje åt den övriga familjen. Din förmåga att ta dig vidare ur flera mycket svåra problem kan säkert även ge hopp om att även din familjemedlems sjukdom kan bli bättre.

När det gäller din ambivalens att skaffa egna barn tänker jag så här: Att ha barn är att ofta vara orolig och att då och då känna dåligt samvete för att inte räcka till. Kärleken till barnen och ansvaret för dem finns där hela livet. Om du vill ha barn och kan tänka dig att acceptera tanken på att du inte kommer att bli en perfekt förälder, utan bara en som kommer att göra så gott du kan, tror jag att du kommer att upptäcka att kärleken till ditt barn kommer att hjälpa dig att klara av svårigheterna när de kommer.

Om du också kan tänka dig att acceptera att du inte kan få några garantier för framtiden, men samtidigt känna tillit till din egen förmåga att klara av svårigheter – för det har du nu erfarenhet av – så tror jag att du kommer att uppleva att livet med barn inte bara är oro utan också någonting fantastiskt.

Slutligen, att ha en svårt psykiskt sjuk familjemedlem påverkar i hög grad livet för de anhöriga. Det är viktigt att söka hjälp och stöd för att orka. Det finns en bok av Åsa Moberg som heter ”Vara anhörig” som du och din familj kanske kan läsa. Det finns också olika forum på nätet för anhöriga till psykiskt sjuka som du lätt kan hitta.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jocce - vilken trist kommentar... Jag har, liksom manga andra manniskor, gatt igenom en hel del tragiska handelser i mitt liv. Jag ar ateist men jag onskar att jag kunde tro pa Gud eller en hogre kraft - jag tror att jag skulle ma mycket battre om jag kunde ha tillit till nagon annan an bara mej sjalv. Min make och hans familj ar katoliker och jag tycker att det verkar som att de har en helt annan trygghet att vila i, vilket hjalper i svara stunder. Jag har forsokte aktivt bli troende nar jag var tonaring, men det funkade inte for mej, Det betyder inte att jag missunnar folk som ar troende att ha den tillit, trygghet och hopp som tron kan fora med sej.

Jenny, 19:47, 30 september 2009. Anmäl

Hej. <br/>Måste också få uttrycka min beundran och respekt för psykolog, Ann-Kristin Lundmark. <br/>Proffsig och (även) med en förmåga att formulera och fokusera på ett okomplicerat sätt.

Anette, Luleå, 08:21, 28 september 2009. Anmäl

@Stefan <br/>Jesus? Ärligt? En påhittad skäggig hippie från slutet av järnåldern neddiktad i en sagobok ... Ja, tomten kommer också med klappar till de små, han ger mer tröst än Jesus, han har folk iaf sett ...

Jocce Hedberg, 23:15, 27 september 2009. Anmäl

Oj vad jag känner igen mig här. <br/>Man ska inte skylla på "curlingföräldrar" o.d., som vissa av kommentatorerna. Jag tycker inte att man nödvändigtvis ska behöva gå igenom någon sorts träning för framtida katastrofer under uppväxtåren. Det är väl allom bekant hur många olika problem en svår och otrygg uppväxt kan leda till. <br/>Men det är oerhört viktigt att försöka lära sig leva i nuet och glädja sig åt det goda man har. Jag läste nyligen i en bok om andlighet om en kvinna som sa "Jag kan bara inte slappna av, annars kommer nånting att gå på tok". Författaren påpekar att där är ju redan någonting viktigt på tok: förhållandet till nuet, till livet.

Anna, 21:25, 27 september 2009. Anmäl

Är inne på samma spår som många: skyddad och "oproblematisk" uppväxt leder ofta till en ovana att hantera livets osäkerhet, för livet är och förblir just osäkert. Att sträva efter ett "säkert" liv leder bara till mer oro för innerst inne vet man att det inte finns ngt "säkert" liv. <br/>Själv växte jag upp i en relativ otrygg miljö vilket tvingade mig att bearbeta detta som vuxen men samtidigt är väldigt bra på att ta livet för vad det är. Jag oroar mig inte så mkt för livet blir ändå inte som man tror. Det enda man egentligen kan göra är att sträva efter sina mål och värderingar och söka sig till relationer man mår bra av. Men inte ens det ger någon garanti. :) <br/>Tycker också Ann-Kristins svar är bra!

Anders, 23:21, 26 september 2009. Anmäl

Jesus säger: "...sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inget bekymmer för morgondagen." Jesus vill ta alla våra bördor och bekymmer och istället ge oss ett liv i frid och kraft!

Stefan, 18:16, 26 september 2009. Anmäl

Jag kanner igen problemet att ha vuxit upp utan sorger, utan nagra riktiga problem overhuvudtaget. Nu borjar problemen hopa sig vid horisonten, och utan den ratta erfarenheten kan det kannas som for mycket att hantera ibland.

ior, 22:06, 25 september 2009. Anmäl

hej anonym! <br/>det du beskriver skulle lika gärna kunna vara mitt liv. efter flera år fick jag ett namn på oron - generaliserad ångest - och behandling som funkade! <br/>lycka till

igra, 14:49, 25 september 2009. Anmäl

Frågeställaren skriver: "Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv" <br/>Detta tror jag är problemet, frågeställaren har inte fått chans att utveckla de verktyg som behövs för att hantera motgångar och andra problem som hör livet till och som man, trots föräldrarnas curlande, förr elle senare möter. När detta möte sker får allt katastrofala proportioner.

Evolved, 13:05, 25 september 2009. Anmäl

Hej! <br/>Ann-Kristin, jag gillar verkligen ditt svar till en person som möter livets motgånger. jag kan bara praktiska tips för att återerövra sitt inre lugn och ser fram emot livet igen utan oro. Mindfullness är ett fantastsikt verktyg och att möta personer som lyssnar och kan möta oron. Att prata om det som man innerst inne känner. <br/>Lycka till!

Kerstin Sörbom (Webbsida), 10:27, 25 september 2009. Anmäl