Hur mycket får man tänka på andra i ett förhållande?

Fråga: Hej insidan,

Jag och min sambo har varit levt ihop i snart tio år och vi har det bra. Vi har haft våra ups and downs men vi har alltid tagit tjuren vid hornen tidigt och hållit ihop. Våra downperioder har vi klarat ut genom att hålla dialogen öppen om hur vi känner och jag tror man kan säga att hela vår relation är ganska intellektuell, vi pratar mycket och ger varandra frihet. Det har aldrig förekommit någon otrohet från någon av oss, inte ens misstanke, jag skulle nog vilja säga att vi är ett harmoniskt par. I vårt umgänge är vi nog sedda som det stabila, vuxna paret som har koll på grejerna.

Så i höstas blev jag och en man från ett av våra andra kontor utsedd att representera företaget på en utlandskonferens. Jag kände honom ganska flyktigt innan och var väl från början ganska besviken att det var honom jag skulle resa med. Han är gift, i samma ålder som jag, lite tystlåten och känd som en snobb som vårdar såväl sin bostad, sina kläder och sin egen kropp lite väl nitiskt. Ser mycket bra ut, vältränad som få, men är lite tråkig och självgod.

Men vad fel jag hade! Sällan har jag haft så roligt men en annan människa och vi kunde  prata om allt från dag ett. Allt klaffade och tråkmånsen visade sig vara en riktig rolig man, vi hittade på upptåg när vi var lediga och tillbringade de planerade semesterdagarna efter konferensen ihop. Vi hann vara allvarliga, ledsna, glada, skrattiga, uppriktiga och ärliga tillsammans och efter att de knappa två resveckorna var slut kändes det som vi känt varandra alltid. De personer vi mötte på resmålet som vi inte kände tog förgivet att vi var ett par.  Men det var vi aldrig, inte på det fysiska viset i alla fall.

För hur trevligt vi än hade så gick vi aldrig över gränsen för fysisk otrohet, trots att vi satt uppe de sista nätterna och pratade förtroligt på hotellrummet så snuddade vi knappt vid varandra.  Men jag tror att vi båda vill. Jag blev, och är fortfarande, otroligt attraherad av honom, hans vältränade kropp som jag och mina kollegor förr skojat om (då han lägger ner otroligt mycket mer tid på den än nåt annat) blev helt omöjlig att släppa med blicken. Jag som aldrig tidigare brytt mig om vältränade kroppar utan varit inne på mer smala intellektuella män blev helt till mig. Det var ett jobbigt uppvaknade och nu, så här några månader senare kan jag inte få bort bilden av hans kropp i min hjärna. Jag har aldrig varit så dragen, sexuellt, till en annan människa.

Efter att vi kom hem har vi bara haft sporadisk jobbkontakt och några afterwork-öl tillsammans med många andra när jag varit på besök på hans kontor men inget mer. Det är väl på både gott och ont, jag kan ju bara svara för mig själv men jag skulle nog tycka att det var jobbigt om vi umgicks/pratade mer då jag känner mig så dragen till honom, å andra sidan känns det jättetråkigt att inte fortsätta umgås då vi blev så otroligt bra vänner. Det är liksom det där som är så jobbigt, jag antar att det är för att vi blev så goda vänner som jag också tänder på hans kropp, han såg ju lika bra ut förut men då var han inte alls attraktiv. Men om jag rent hypotetiskt hade möjlighet att välja (och låtsas som mitt nuvarande liv inte existerar) så skulle jag inte vilja vara ihop med honom. Vi är alldeles för olika och jag skulle inte vilja byta ut min sambo mot denne man. Men jag skulle vilja ha lite, han får mig att känna mig kvinnlig och jag är rent ut sagt kåt på honom på ett sätt jag aldrig varit på min sambo.  Jag vet ju inte vad han tänker om mig mer än att vi har konstaterat att vi båda tycker otroligt mycket om varandra och att det var väldigt roligt att lära känna varandra så här bra. Det här med att flirta har aldrig varit ett ämne för mig men nog känns det som om vi båda håller kvar varandra för länge med blicken och ger varandra tvetydiga kommentarer. När vi varit i samma rum efter resan så känner jag av hans närvaro utan att behöva veta var han är och vi dras till varandra även om jag tror att vi båda försöker undvika det. Man vill ju inte att det ska börja pratas.

Så vad ska jag göra? Hur mycket får man tänka på en annan man när man är i ett förhållande? Denne man hoppar upp i mina tankar när jag minst anar det och jag tänker på honom när jag har sex med min partner. Det är jobbigt! Som vanligt har jag berättat allt från konferensen för min sambo och han verkar inte tycka att något är konstigt i det. Vi har skojat ihop om hur roligt det måste se ut när lilla jag gick bredvid muskelmannen på konferensen och han tycker att det är roligt att han faktiskt visade sig vara en trevlig prick när allt kom omkring. Men jag har ju inte sagt att jag drömmer om denne man och att jag skulle vilja ha sex med honom. Så det känns som om jag för första gången ljuger för min pojkvän, trots att jag inte har gjort något, på riktigt. Måste man berätta om sina tankar? Och hur normalt är det att gå och tänka på en kollega hela dagarna i ända? Jag är rädd för att jag skulle vara otrogen med denne man om jag fick tillfälle, bara för att få tillfredställa min längtan. Hjälp, får man tänka så här?

Barbro

 

Svar: Hej Barbro,

Det kännetecknande för att vara i ett förhållande är att det är ett slags växelbruk mellan eget inre processande och samtal. Rent allmänt finns inte någon sorts skyldighet att redovisa sina tankar för den varandra. Men som vanligt handlar det om ett kontinuum där lagom är bäst. Det vill säga: i ena diket så lite kommunikation om vad man tänker, känner och tycker att det leder till kontaktlöshet, i andra en sådan tvångsmässig öppenhjärtighet att man sårar varandra.

Det avgörande steget sker om man gör verklighet av sina fantasier, då får det konsekvenser även utanför en själv. Min ståndpunkt är således att du kan låta dina tankar och fantasier vandra som de vill, övergår
de däremot i handling har du gjort ett val, och då är det något du kan ställas till svars för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (109)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 109

@ Kristen demokratkvinna: det är precis på grund av sånt som du just skrev som jag aldrig mer kommer rösta på KD. <br/>Anders Eklund. Tror du själv att du skulle känt dig hjälpt av de rader du skrev som svar till Barbro?

Sven, 19:53, 14 juni 2010. Anmäl

Äh, jag tycker Anders ofta har väldigt bra svar. Det här var väl kort, men - äh. Jag håller på dig Anders. Och dig, Barboro. Och din sambo. Och muskelknutten, lite, också.

äh, 22:53, 9 juni 2010. Anmäl

Vilket fattigt og oreflekterande svar! Det handlar ju om vad man själv kan leva med och eftersom Barbro skriver in så behöver hon få idéer till hur man tänka om det här. Det finns inte något riktigt eller fel, men det är det som Anders antyder. Hoppas att du redan har mycket jobb, Anders, för den här spalten är ingen bra reklam för dig. Hoppas att du kan finna hjälp till att reflektera någon annanstans, Barbro!

Li, 17:42, 8 juni 2010. Anmäl

Just be aware that if you are unfaithful and your partner finds out your relationship with your partner will be changed for ever! and eventually will come to an end because infidelity is playing with very strong feeling of jealousy that will spoil any relationship forever! think on the long run! what do you want on the long run!

me, 20:57, 27 maj 2010. Anmäl

Det är inget konstigt med att känna så, det är helt okej. Du är fantastiskt duktig som står emot och du inser ju att du inte vill ha ett förhållande med den mannen. Ni har en bra kemi ihop och roligt och även en attraktion. Underbart! Det innebär inte att du behöver ändra något med din man. Han är bra på sitt sätt. Kort sagt: Allt är bra.

miranda, 07:03, 27 maj 2010. Anmäl

Som du själv skriver, du vet att du inte synkar med denna man trots att du är attraherad. Hoppar du över skaklarna blir relationen till din man sig aldrig lik igen. Du kommer att plågas av lögnen, men berättar du kommer ni båda att dras in i en härva av brusten tillit och en kil kommer att slås in mellan er. <br/>Mitt råd – byt jobb. Attraktionen lär du inte bli av med på annat sätt. Res på semester med din egen man, jobba på ert förhållande.

T, 12:12, 26 maj 2010. Anmäl

Re: Kristen Demokratkvinna, 11:13, 24 maj 2010. <br/>Är du på riktigt eller är du ett troll? <br/>Jag tror att de som fördömer andra på det sättet aldrig varit förälskade. Man kan inte styra sina känslor, bara till en viss del.

KA, 10:51, 26 maj 2010. Anmäl

Kvinnan som skrivit brevet borde skämmas! Usch! Hon vet att det hon gör är fel i Guds ögon!

Kristen Demokratkvinna, 11:13, 24 maj 2010. Anmäl

Jag tycker Anders gav ett alldeles för fattigt svar/få råd till denna fråga som verkligen är stort i Barbros liv. Svara ordentligt!

twon, 09:08, 22 maj 2010. Anmäl

Men hallå, inte något i ditt brev antyder att denna man är fysiskt attraherad av dig. Bara för att ni hade kul på konferensen behöver inte betyda något. Tycker det mer låter som om du varit lite svulten på sällskap... Gör något kul med din man istället.

Sonia, 19:15, 21 maj 2010. Anmäl

”Jag vill kunna samarbeta med mitt ex”

Fråga: Hej!

Jag har nyligen separerat från min exsambo som jag har ett litet barn med. Jag skulle vilja förstå lite mer av det som hände mellan oss för att må bättre och för att klara att ha ett samarbete med honom om barnet utan att vara orolig för vad som ska hända när vi pratar eller träffas. Min önskan är att vi ska kunna träffas och till exempel äta middag tillsammans. Jag märker att det gör vår son gott när vi kan umgås som vänner.

Det var jag som tog initiativet till separationen efter tre års försök till en mer förtroendefull relation. Min dåvarande sambo fick vredesutbrott med jämna mellanrum och anklagade mig då för att ha gjort fel på olika sätt. Jag kan inte se att jag gjorde sådana saker som borde leda till ett vredesutbrott utan kände mer och mer under de tre åren att han bar på någon slags inre börda som yttrade sig så. Ibland när vi pratade för att gå vidare efter ett bråk, kunde han inse att han hade varit dum. Ibland ledde ”försoningssamtalen” som jag krävde att vi skulle ha, bara till nya anklagelser. Han har mycket svårt att uttrycka sina känslor på ett icke anklagande sätt och vill hitta en syndabock om en situation ger honom negativa känslor. Han är från en annan världsdel men har bott i Sverige hela sitt vuxenliv. Jag tror att det är en del kulturskillnader som har spökat i vårt förhållande trots att vi båda är väl förtrogna med varandras kulturer och språk. Men jag tror inte att det bara är det som skapar konflikter.

Jag kände mig förstås helt förtvivlad när han blev sådär arg plötsligt, för det kändes både galet och orättvist. Jag var ständigt stressad. Både för att jag inte kunde förutse när han skulle bli arg och för att jag inte kunde vara mig själv utan att vara rädd för hans anklagelser. Jag är en ganska stark och drivande person egentligen men jag förlorade kontakten med de känslorna. Det var svårt att vara en bra mamma. Jag älskar mitt barn men jag var fokuserad på förhållandet med min man.

Ända sedan vi inledde vårt förhållande kände jag periodvis ett stort stöd från mitt ex. Han stöttade mig när det gällde kontakten med mina föräldrar som jag återupptog när jag fick barn efter många års självvald brytning. Och jag kände också en stor kärlek från honom. Jag kände att han älskade mig och det sa han också. Jag har alltid varit osäker på kärlek i största allmänhet vilket jag tror beror på att jag inte kunde lita på mina föräldrar när jag var barn. Mellan mig och min mamma fanns inga gränser och jag kände mig utlämnad till henne, jag kunde ha känslor både av kärlek men också av att jag inte fanns. Jag hade en känsla av att inte ha nåt skydd mot omvärlden och att andra kunde säga till mig och göra med mig som de behagade. I tonåren fick jag anorexia och det blev mitt skydd. Nu har jag byggt upp en viss stabilitet men jag känner mig fortfarande osäker i alla typer av relationer. Jag är rädd för andras åsikter och att inte kunna skydda mig när det behövs.

Med mitt ex kände jag till en början en stor trygghet. Kärleken till honom växte efter hand. Med honom kunde jag känna mig trygg när det gällde närhet och sex vilket var helt nytt för mig. Tilliten var det som jag uppskattade mest i vårt förhållande. Det var det underbaraste jag varit med om.

Därför var det så svårt när han ”bröt ner” förtroendet som kändes så starkt när vi var nära varandra. Det kändes som en stor sorg, att han förstörde något som var så fint. Jag kunde inte förstå. När vi bråkat har han ofta sagt samma saker: att han älskade mig från början men att han aldrig har känt någon kärlek från mig. Att jag fått barn med honom för att jag velat ha barn och att jag lika gärna kunnat ta någon annan. Han har sagt att jag alltid varit missnöjd med någonting och att jag aldrig varit intresserad av honom som person. Såna saker har han sagt när han varit upprörd men det har varit återkommande så jag tror verkligen att han känner så. Fast i andra stunder verkar det som att han har känt att jag känt kärlek till honom.

Jag har tänkt att man alltid ska vara ärlig när man pratar om så viktiga saker men jag kan inte säga exakt hur det har varit. Jag vet att jag har känt kärlek till honom (och känner det fortfarande) men samtidigt har jag alltid känt en tveksamhet inför vårt förhållande som jag inte vet vad den beror på, om det beror på hans oberäknelighet eller på att jag inte vetat var jag har mig själv. Jag känner inte att jag varit missnöjd hela tiden i mitt agerande, för jag har verkligen försökt att få det att fungera. Men kanske har han känt min tveksamhet. Men jag ifrågasätter ofta andra aspekter i mitt liv så jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna känna mig helt bergsäker i ett förhållande.

Nu har jag tagit det steget att jag har drivit igenom separationen. Jag har mått bättre och känt mig tryggare på ett plan sedan jag började leva som ensam förälder med mitt barn. Jag har mer kontroll nu. Den som är otrevlig kan inte hälsa på oss. Men det är inte så lätt heller. Mitt ex kommer och träffar vår son två gånger i veckan och sover över här. Något annat är inte möjligt av praktiska skäl och vi vill att pappa och son ska träffas ofta för det märks på vårt barn att det är bra för honom.

Men ibland när vi ska prata om praktiska saker så blir mitt ex anklagande och säger att jag kastade ut honom på gatan, fast jag skrev brev till honom i tre års tid och förklarade exakt vad det var som inte funkade för mig och hur vi skulle kunna göra för att det skulle kunna bli bättre. Så jag känner inte att jag slängt ut honom på gatan men det känns så svårt att se en människa som man har tyckt så mycket om och som man förstår på så många sätt vara så självdestruktiv. Och ibland har jag kommit på mig själv med att fortsätta önska att vi kunde vara sådär öppna som vi var en gång så att vi kunde hitta tillbaka till varandra. Vi har också haft sex några gånger och då känns det sådär ännu mer. Det är så konstigt att man kan ha det så bra tillsammans och att det ändå inte funkar. Han tycker att han har gjort framsteg, samarbetat i familjerågivningen osv. Men jag kände till slut att det inte var den sortens förhållande jag ville ha. Jag vill kunna vara mig själv fullt ut i ett förhållande. De där ändlösa diskussionerna om vem som hade gjort och sagt vad kändes också långt ifrån kärlek.

Jag skulle vilja få lite perspektiv på detta. Hur kan jag förstå min situation? Vi har ju ett barn ihop så vi måste ju samarbeta. Jag känner att jag tar på mig hans jobb ibland. Jag känner att han vill ha nån som tar hand om honom och fixar åt honom. När han anklagar mig för saker har jag en tendens att försöka visa a
tt det inte är som han säger, men jag känner samtidigt att det här tar så mycket tid och energi. Jag undrar hur jag hittar balansen mellan att vara normalt schysst och att bli hopblandad med honom. Var går gränsen för mitt ansvar?

Tacksam för svar.

Anonym

Svar: Hej Anonym,

Givetvis känns det – utifrån det du trots allt upplevt med din exsambo när det gäller närhet, trygghet och sex – svårt att upprätta en gräns mot honom. Orsakerna till att du ändå tvingats sätta denna gräns tycks vara den stress det inneburit för dig att leva i ett tillstånd av konstant ovisshet över när han ska få sitt nästa vredesutbrott. Men också de negativa konsekvenser denna stress har när det gäller din förmåga att vara stark och drivande på det sätt du uppfattar att du brukar vara, samt när det gäller din förmåga att vara en bra förälder. När du nu fattat och genomdrivit beslutet att separera från honom har det fört med sig att du mår bättre, känner dig tryggare, samt upplever dig ha mer kontroll. Sammantaget tyder detta på att det var ett bra beslut du fattade.

Svårigheten i dagsläget verkar komma sig av samma gamla problematik du en gång upplevde i relation till din mamma. Denna problematik handlar just om svårigheten att upprätta adekvata gränser gentemot din omgivning. Det upplägg du har i relation till din exsambo i nuläget: att han kommer hem till dig för att träffa er son, sover över och att ni ibland har sex skapar extrem otydlighet vad gäller frågor som dessa. Vill du separera dig från honom och slippa den hopblandning du nu upplever, måste ni hitta en helt annan form för hur ni ska umgås med och inte umgås med varandra. I annat fall kommer du successivt att tappa kontrollen, och gränsen för ditt ansvar kommer att bli omöjlig att identifiera.

Din exsambo spelar nu ut hela sitt register av anklagelser för att på så sätt påverka dig genom skuldkänslor. Det perspektiv du behöver ha för att inte gå vilse i detta är just det du själv konstaterar: ”Vi har ju barn ihop så vi måste ju samarbeta”. Ni ska alltså samarbeta kring det som gäller ert barn, utöver det har du inget ansvar. Men för att denna gräns för var ditt ansvar börjar och slutar ska bli tydlig krävs att din exsambo slutar sova hos dig, att ni slutar ha sex och att han på sikt träffar er son någon annanstans än hemma hos dig.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Separera från sin exsambo?? :P

felix, 18:27, 22 maj 2010. Anmäl

Sign 'Susanne' hann före mig och skrev vad jag tänkte. AER:s råd och stöd måste förvisso baseras på vem som ber om det, men jag undrar om det trots allt inte är som Anonym insinuerar i sin text, att hon inte älskade honom fullt ut. Raseriutbrotten KAN vara symptom på en legitim och mycket svår känsla, den att inte vara älskad...

Tomas, 06:49, 13 maj 2010. Anmäl

Var stod det någonstans att sex förekom på de tillfällen som x-et var på besök.??? Finns det något som jag har missat i frågan.?

musse, 21:41, 12 maj 2010. Anmäl

@Den andra sidan: Att vara sig själv är inte detsamma som att bara tänka på sig själv. Man kan låtsas vara någon helt annan och manipulera andra på det sättet, eller man kan vara ärlig mot sig själv och mot andra. Du kanske utgår från dig själv när du tror att var och ens sanna personlighet är totalegoistisk?

Joru, 08:26, 10 maj 2010. Anmäl

Det går aldrig att göra en bedömning utifrån enbart den ena partens beskrivning. Den tenderar alltid att bli förskönad och får ju stå oemotsagd. Man måste alltid lyssna på båda två och inte godta andrahandsbeskrivningar eftersom vi alla uppfattar ord, nyanser etc på så olika sätt. Jag skulle aldrig ge ett råd enbart baserat på den ena partens berättelse. Det har jag lärt mig av erfarenhet.

Susanne, 12:09, 9 maj 2010. Anmäl

Låt honom inte ejakulera i dig, det är som att blanda smultron och morötter, fruktiga grönsaker blir det. Var kompisar i stället och tänk på att litet tungomålstal då och då dock kan underlätta behållningen av det kungliga ståndet och sammantaget ge en mer blåblodig uppriktighet,

Facebookanvändare (Webbsida), 09:25, 9 maj 2010. Anmäl

Citat: "Jag vill kunna vara mig själv fullt ut i ett förhållande." Tänker du bara på dig själv?

Den andra sidan, 19:04, 8 maj 2010. Anmäl

Hej, jag tycker du fick ett dåligt råd och tror mer på Caela. Jag känner också igen mig i det här. Om du flyr från starka känslor, vilket jag tror det är lätt att göra om man växt upp med föräldrar som man haft svårt att känna närhet till, så kommer du antagligen bli ganska ensam. Kankse du även ger vidare detta till ditt barn?? Kan ni inte jobba på era problem ihop, du och ditt ex? Och försöka se att ni båda faktasikt försöker och vill även om ni kanske visar er omsorg mot varandra på olika sät

C, 17:45, 8 maj 2010. Anmäl

Jag tycker det låter som han skulle behöva göra ett 12-stegs program, kanske för personer som vuxit upp med alkoholism eller känslomässig frånvaro. Det kan skapa såna känslor av misstro, frustration, rädsla och ensamhet som han visar, och dom programmen brukar ge väldigt bra resultat. Lycka till!

LA, 17:38, 8 maj 2010. Anmäl

forts. Om han "sköter sig", dvs slutar skälla på dig och fokuserar mer på barnet, kan du slappna av mer och vara trevligare.

LB, 14:50, 8 maj 2010. Anmäl

”Vi har hamnat i traditionella könsroller”

Fråga: Jag lever sedan fyra år tillsammans med en väldigt fin och älskvärd människa, men vi har som många andra under småbarnstiden hamnat i kaotiska och belastande situationer som vi ibland har svårt att ta oss ur tillsammans.

Vi har under vår dotters första levnadsår hamnat i några perioder av traditionella könsrollsmönster som framför allt gjort min flickvän mycket besviken och frustrerad, men nu också i efterhand kommit att påverka min självkänsla som bra och ansvarstagande förälder. Detta är mycket trist, eftersom vi hade trott att det skulle gå att undvika i mycket större utsträckning.

Jag och min flickvän är väldigt olika som personer och hur vårt register av känslor fungerar. Hon är en mycket självständig och ambitiös person, men har svårt att uttrycka känslor, ge bekräftlese och ta intitiativ till gemensamma stunder. Jag är däremot mer öppen med mina känslor, lätt för att uttrycka dom och vill oftare ha det mysigt tillsammans. Jag försöker så gott det går att ge henne uttrymme att utforska sina intressen och behov, men det kan ibland bli påfrestande och jag kan ofta känna mig ensam och extremt underprioriterad.

Sen vi har fått vår dotter och tiden blivit en bristvara har det utvecklat sig till rena mardrömsscenarion som tyngt ner oss båda där hon känner sig begränsad och kontrollerad av mina ”behov” av att ha tid och närhet tillsammans. Jag tycker mycket om henne och vill absolut inte begränsa hennes tillvaro, men jag kan bli otroligt ledsen, besviken och arg i att så ofta bli avvisad, att hon upplever att det är jag som har problem med mitt humör, temperament och känslor och att det begränsar hennes liv  ”att göra vad hon vill och önskar”. Hon säger att hon inte kan ” lösa mina problem med att känna mig ensam”.

Det enda jag vill är att vi skall skapa en gemensam plattform för oss båda, där vi skapar förståelse, tar ansvar för varandra välbefinnande och är väldigt tillåtande att göra saker för oss själva, men också ge varandra värme, omsorg och trygghet. Ofta har jag mest accepterat min tillvaro och försökt ha det roligt och leva så bra som möjligt med mig själv, dottern och tillsammans med andra utan att allt för mycket sura över för lite närvaro och tid ihop med min partner. Men dåliga dagar kan min flickvän ofta få mig att känna att jag är allt för krävande, skamsen över att jag har behov av närhet och trygghet och knäpp som har önskemål om hur tillvaron tillsammans ibland kan se ut.

Nu har det ibland kommit att påverka min relation till min dotter och det är inte kul. Vi har haft hårda diskussioner och långa samtal om fördelningen i hemmet och dottern. Jag försöker så gott det går att vara inlyssnade och förstående kring min flickväns upplevelser om ojämställdhet, vilket är en självklarhet för det är ju supersvårt och kräver mycket hårt jobb för att verkligen fördela ansvaret. Det har inte alltid varit lätt, könsstrukturerna var mycket starkarna än vad jag trodde, men det har idag utvecklat sig att min flickvän dagligen talar dåligt till mig, påpekar att det jag gör inte är bra nog och får mig att allt oftare mig att känna otillräcklighet för min dotter.

Jag förstår henne och hennes frustrationer och jag vill så himla gärna leva jämställt, men hennes besvikelser tar sig i uttryck i form av anklagelser och ord som får mig att allt mer känna mig allt mer otillräcklig, dålig och självisk. Jag själv har tidigare känt mig bra och bekväm i papparollen under delad föräldraledighet och att jag under resans gång gjort mig fler och fler erfarenheter kring vad ett jämställdhetsprojekt handlar om. Men idag har hennes frustrationer, på grund av stundtals nederlag i ansvarsfördelningen, blivit hårda ord, ständiga anklagelser och hot om separation som ibland sänker min självkänsla i botten och jag känner mig usel och handlingsförlamad både gentemot min flickvän och dottter.

Det gör mig mycket ledsen (och arg). Jag har tagit upp det ofta till samtal, men blir ofta avvisad med att hennes reaktioner beror på dålig fördelning i hemmet/dottern och att jag inte kan räkna med henne om jag känner mig ledsen eller nedstämd( eftersom det är jag som har krav på tid tillsammans och inte hon). Min flickvän är en fantastisk mamma och en stark kvinna ! Vilket jag beundrar och har tyvärr tagit allt för stort ansvar i hemmet som jag gör allt för att försöka omfördela jämnt. Men vår kommunikation fungerar så himla dåligt och jag vet att hon känner stor sorg och ensamhet över det stora ansvaret för vår dotter. Det hoppas jag inte att hon skall känna i framtiden, men vi kommer inte vidare. Jag vill inte mista min nära relation till någon av dom.

Tack för er tid.

Fredrik

Svar: Det verkar som att ni tvärtemot vad ni tänkt er hamnat i traditionella könsrollsmönster när det gäller ansvar för hem och barn. Ni hade trott att detta skulle gå att undvika i större utsträckning än vad det visat sig göra. Den här erfarenheten delar ni med många andra. De flesta par Sverige har antagligen ett ideal om att förhållandet ska vara mer eller mindre jämställt, även om det inte är uttalat. När de senare under familjebildningen börjar göra praktiska val för att genom dessa utforma sin gemensamma vardag går dock valen ofta stick i stäv med detta jämställdhetsideal. Konsekvensen blir just det du beskriver: en besviken och frustrerad kvinna och en man som på hemmaplan känner sig usel och handlingsförlamad.

Med denna obalans som utgångspunkt har du önskemål om att ni ska ha det mysigt tillsammans. Av din flickvän upplevs detta som ytterligare ett krav utöver de som redan åligger henne i större utsträckning än dig. När hon inte går dig till mötes känner du dig avvisad.

Nu har det gått så långt att hon, i sin besvikelse över de svårigheter ni har när det gäller att få till en jämställd relation, ägnar sig åt att verbalt attackera och ifrågasätta dig. I och med att hon genom ett
sådant tillvägagångssätt sänker din självkänsla i botten leder det till att ni kommer än längre från ett delat ansvar för hem barn.

Det destruktiva i ett dylikt samspel är att resultatet av det blir två olyckliga människor som i successivt minskande utsträckning får sina önskemål infriade. För att ert förhållande ska överleva krävs att ni upprättar en överenskommelse där du strävar efter att tillgodose hennes behov av jämställdhet, samtidigt som hon bemödar sig om att möta dig i ditt behov av att tillskapa en gemensam plattform. Lyckas ni i detta kommer era ansträngningar befrukta varandra. Ni får då till en positiv uppåtspiral istället för en negativ nedåt spiral.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (93)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 93

"inkännande", "avlyssnande", "jämställdhetsprojekt" låter här bara som fina ord som mannen har lärt sig, utan att förstå särskilt mycket. Konkret handling gäller! Lägg ett halvår på att VERKLIGEN utföra minst hälften av alla vardagssysslor (här förutsätter jag ju att ni båda jobbar heltid). Att utföra en syssla, tex handla mat, inkluderar att ta initiativet och ansvara för HELA handlingen, UTAN att nån annan (kvinnan) har ens antytt att det hela behövs. <br/>Din beskrivning känns lite för mycket "r

rulsan, 23:14, 22 juni 2010. Anmäl

Haha, jag läser tjatset här i tråden och tackar Gudarna för att jag är homo. Såååå mycket enklare. Vi behöver aldrig fundera på jämställdhet. Vi tar bara den roll som behagar oss. Skönt o slippa alla dessa krav från samhället att vara på det ena eller andra sättet - ja åtminstone när man kommit så långt att man accepterar sin homosexualitet dvs.

Danonino, 10:44, 17 juni 2010. Anmäl

Usch, förhållanden är det svåraste som finns. Om du verkligen älskar henne och det aldrig någonsin funnits någon tvekan, så måste du sätta dig ner med henne och ge henne ett dilemma. Du måste öppna dig helhjärtat och säga som det är, du har gjort så gott du kunnat och tröttnat på hennes översittarattityd. Antingen löser vi (ni) det tillsammans eller så lämnar du henne. Punkt slut. Det går inte hålla på och må dåligt hur länge som helst - som du uppenbarligen verkar göra. Det är inte värt det.

Danonino, 10:24, 17 juni 2010. Anmäl

brevskrivaren specificerar inte de praktiska bitarna, vilket ju detta handlar om. svårt att svara då. jobbar de båda heltid eller vem utav dem jobbar mest? vem som nu jobbar minst bör naturligtvis ta mer ansvar i hemmet. detta bör ju sedan omfördelas när/om en ny jobbsituation uppstår. en konkret beskrivning av vilken ansvarsfördelning man kommit överens om saknas ovan, vad är målet och var kommer man till korta?

Evelina, 13:36, 19 maj 2010. Anmäl

forts: kommunikation är enda lösningen. <br/>anklagelser är bara dumma. dom bygger på att en har helt rätt och den andre helt fel. <br/>för att kunna lösa ett problem måste man hitta kärnan till problemet inte stirra sig blind på förgreningarna som ni gör när ni bråkar om ojämnställdhet. <br/>återigen: det är era olikheter i personlighet och känslolivet som är boven till allt och ovilja till att samarbeta utan hålla på sitt.

simba, 20:11, 6 maj 2010. Anmäl

du skrev att din och flickvännens personligheter och känsloliv skiljer sig mycket åt. där i ligger erat grundproblem. ni måste vilja förstå varandras olikheter för att kunna samarbeta. utan förståelse blir det konflikter. ni ska kunna hitta en gyllene medelväg där båda får sina behov tillgodosedda. ibland kanske bästa lösningen är separation, men inte först utan en ordentlig kamp för varandra. <br/>som jag ser det är inte jämställdheten erat största problem utan som sagt era olikheter. olikheterna s

simba, 20:10, 6 maj 2010. Anmäl

@hans <br/>Tror du att dessa "stolta kvinnor" alltid är intresserade av hemmafru-livsstilen?

Wait, what?, 13:23, 6 maj 2010. Anmäl

När män ofta uppskattar en kvinna som tar initiativ i sängen, uppskattar ofta en kvinna en man som tar initiativ i hushållet. <br/>Seriöst, om det står skitig disk på bänken och man alltid ska vara tvungen att be att få det diskat, är det klart man blir irriterad! <br/>Men vi brukar alltid lösa det med sten-sax-påse. Alltså hushållet, inte sängen :)

Fnatt, 13:14, 6 maj 2010. Anmäl

detta är beviset på att alla jämställdhetssprat är trams. låt man vara man och kvinna kvinna och var stolta över det. då kommer ni att vara glada. jämställdhetsiver är bara en strävan efter millimeterrättvisa och det är en garanti för tjat och gnäll för det ligger i millimeterrättvisans natur. <br/>back to basics!

hans, 09:34, 6 maj 2010. Anmäl

Ganska enkelt att analysera skulle jag säga. Ni är olika som personer. Mannen är mer av en känslomänniska. Kvinnan mindre så. Givetvis tycker den ena att den andre är känslokall, självisk, krävande eller what not. Hur man löser problemet, tja antagligen genom att börja acceptera varandras olikheter, hur tråkigt det än låter. Man kan inte kräva närhet om den andra inte har samma behov av det. På ett mer personligt plan, om att skaffa barn innebär att man måste prioritera något annat än sig själv

Olle, 00:20, 6 maj 2010. Anmäl

”Lusten och sexet har fösvunnit”

Fråga: Finns något man kan göra när lusten och sexet försvunnit i parrelationen? Min man och jag har varit ihop i nära tio år och de inledande åren var sanslöst passionerade. Redan då hade han dock problem med att ta initiativ till vardagsnärhet, kramar och pussar. Det var ändå okej, jag accepterade att det är sådan han är. Men med tiden blev det allt kallare och sedan flera år tar han helt enkelt inga initiativ varken till pussar, kramar eller sex. Vi har ett litet barn och under de två första babyåren förekom inte sex alls.

Jag upplever att lusten endast kan hållas vid liv om närhet finns. Att det är saker som förutsätter varandra. Jag är en person som aldrig får nog av närhet och ömhet, men även min sexlust har i princip dött ut. I dagsläget har vi sex extremt sällan, kanske varannan månad, och det är väl ungefär lika ofta som jag får en spontankram. Uppskattande komplimanger är också väldigt lätträknade. Det kanske inte är åratal sedan som jag fick höra att jag är snygg, men det känns så.

Jag känner att bristen på närhet gör att jag mår dåligt. Jag lever ett liv där jag är konstant avvisad som kvinna och det skadar delvis min självkänsla. Ibland kan jag känna mig ful och ensam. Känslan av att vara avvisad gör att jag har aggressioner mot honom. Under de mest sexlösa perioderna bråkar vi naturligtvis som mest. Det har dock hänt att vi haft någon vecka med sex och skillnaden blir genast enorm. Värmen kommer tillbaka och det känns som om kärleken finns där.

Så varför bryter jag inte? För att vi ändå har en djup kärlek, som finns någonstans där, och vill vara med varandra. Och han säger att han vet att han älskar mig. Men det är lite som att vi håller på att övergå till att vara som en bror och syster. Han säger att han inte riktigt vet varför han har så låg sexlust. Att han kanske bara är sån. Och att han inte har något behov av pussar och kramar heller. Han har en teori om att det kan vara för att jag inte har preventivmedel. Han är livrädd för att jag ska bli gravid då han inte vill ha fler barn.

När jag ser tillbaka kan det stämma att hans sexlust försvann när jag slutade med preventivmedel. Men nu är jag över 40, alltså inte särskilt fertil, och eftersom vi nästan aldrig har sex har jag svårt att motivera mig till att ta preventivmedel, eftersom det är väldigt få sådana som jag tål (han tycker t ex att kondom inte är tillräckligt ”säkert”).

Och det förklarar inte varför han inte tar i mig överhuvud taget eller låter bli att ge mig komplimanger. Det som gör mig allra mest frustrerad är dessutom inte att han är helt ointresserad av närhet. Utan att han inte ser det som något problem att jag mår dåligt av att inte få någon närhet – och inte visar något intresse av att göra något åt saken.

Vad kan det bero på att han inte har någon sexlust? Kan det vara aggressioner mot mig – vi har haft ett stormigt förhållande – som tar sig uttryck i att han vägrar fylla mina behov? Bör jag tolka hans ointresse, både för närhet och för mitt välmående, som att vårt förhållande är över?

Dolores

Svar: Hej Dolores,

Oavsett vilken typ av förändring man efterlyser i en parrelation så är framgång vad gäller denna helt avhängig båda parters vilja och engagemang för att nå ett gemensamt mål. I ert fall är det så besvärligt att det du upplever som oerhört bekymrande – frånvaron av närhet och sex – inte upplevs vara är ett problem av din man. Tvärtom får jag intrycket att själva möjligheten till närhet och sex på något sätt är hotfullt för honom. Det som är din lösning är hans problem och tvärtom.

Om vi för enkelhetens skull utgår från att det vanliga är att människor i kärleksrelationer har något sorts driv att närma sig varandra fysiskt blir frågan hur det kommer sig att din man fungerar som han gör. Att förklara hans låga sexlust med att han kanske bara är sådan tycks inte riktigt hålla. Må så vara att han under hela ert hittillsvarande förhållande haft svårt för vardagsnärhet, men något radikalt tycks ha inträtt då du slutade med preventivmedel. Hans nuvarande upptagenhet av att undvika ytterligare graviditeter pekar på att han känner stark olust inför blotta tanken på en sådan händelseutveckling. Den rädsla han upplever kring en sådan eventualitet är inte längre rationell, utan gränsar till det fobiska. Inte lätt att känna lust i en dylik situation.

Utifrån denna rädsla blir dock hans beteende begripligt. Man kan tänka att han undviker närhet för att han, på ett lite omvänt sätt mot vad som är det vanliga, är rädd att den ska leda till sex. Och eftersom sex ökar risken för att du ska bli gravid igen väcker redan utgångspunkten – det vill säga själva närmandet – ångest hos honom.

När det gäller de förändringar fysiskt såväl som psykiskt som en kvinna genomgår i och med graviditeten finns stora möjligheter till förståelse och samtal. Men, även män kan påverkas av en graviditet och förlossning på olika sätt, och då är det inte fullt så enkelt att hitta ett forum för detta. Dessutom kan de känslor mannen erfar, åtminstone om de inte är odelat positiva, upplevas som mer eller mindre tabubelagda.

Vilka föreställningar din man går och bär på är mer än jag vet, men det låter som att det är mycket ni behöver förstå hos varandra. Det jag menar är att ett närmande antagligen inte kommer äga rum förrän ni tillsammans gjort det möjligt att prata om det som för er i dagsläget befinner sig bortom det pratbaras gräns.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Han vänstrar naturligtvis.

Jojje, 00:35, 30 april 2010. Anmäl

Vilken bra ide att han kan sterilisera sig! Värt att föreslå i alla fall, han har kanske inte ens tänkt på den möjligheten? Sen kanske ni bör gå i terapi och/eller på andra vis jobba på en relation med mer närhet, för att försöka återuppväcka lusten.

A, 16:29, 29 april 2010. Anmäl

Som flera tidigare påpekat, det där med p piller verkar vara ett svepskäl. båda verkar ju ha problem, han med närhet (hur ser relationen till barnet ut?) och hon med att vara konsekvent och att ta upp det hela. var ärlig. vasektomi!

Cecilia, 23:59, 28 april 2010. Anmäl

Gör något radikalt. Han har nog andra sexuella böjelser som han inte vågar berätta för dig. Prova att sätta på honom kvinnokläder, använd en dildo eller något annat. Jag lovar det hjälper.

Solan, 12:48, 28 april 2010. Anmäl

Föreslår FÖRÄNDRING dvs byt stil.Handlar ju om att känna lust till en annan människa och män, i synnerhet' är beroende <br/>av synintrycket för att fungera sexuellt.Måste finnas en erotisk ton mellan makar.Som hunger, men den som alltid <br/>äter samma mat-tröttnar snart.Att behaga, är inte avhängigt <br/>jämlikhet.Innom erotiken fungerar inte detta-sorry.

anneli hallgren (Webbsida), 16:29, 27 april 2010. Anmäl

Sune 07:57, det var du som förde in dessa ord i debatten. Kanske är det därför de förekommer? <br/>Brevskrivaren är nog inte hjälpt av ovidkommande generaliseringar om kön.

Blixten, 15:37, 27 april 2010. Anmäl

Dolores: gor slut med karln! Han verkar urtrakig!

Karin, 11:00, 27 april 2010. Anmäl

Man 40+: Jag tror att båda parterna i denna relation har problem och jag tycker att brevskrivaren gjorde rätt som sökte hjälp i denna fråga. Min kommentar är riktad till dem som tycker att kvinnan skall ta ansvar över något som hon inte kan ta ansvar över. Känns uppenbart för mig att detta par skulle må bra av hjälp och stöd, kanske terapi. Tror inte att mannen heller mår bra i denna relation, och att han löser problemet väldigt illa.

Augustus, 10:42, 27 april 2010. Anmäl

Hmm... om man inte har några problem med att inte ha sex och närhet kanske man inte skall kommentera här. Det är ju brevksirvaren som har problemet och denna är föga hjälpt av sådana kommentarer.

Man 40+, 08:51, 27 april 2010. Anmäl

Men vilka andefattiga människor vi är som endast definierar att ligga som vaginal penetration som avslutas med att mannen får utlösning i kvinnan. <br/>Den enda som kan ta ansvar över prevention är du själv, och tyvärr så verkar ju mannen göra detta, på sämsta möjliga sätt. <br/>Som man är det DITT ansvar att se till så att säd inte hamnar där du inte vill ha den. Det kan aldrig och omöjligtvis vara kvinnans ansvar vad DU gör med DINA kroppsvätskor!

Augustus, 21:55, 26 april 2010. Anmäl

”Är jag onaturligt bunden till min mamma?”

Fråga: Jag är en kvinna som närmar sig 30, jag är lyckligt gift, pluggar heltid och jobbar brevid, jag har många vänner och bra relation till mina nära och kära. Jag har klarat mig själv sedan jag flyttade hemifrån efter gymnasiet och har ett bra liv.

Jag och min mor har alltid haft en nära relation, vi kan prata om det mesta, trivs i varandra sällskap och uppskattar varandra som bollplank. Min mamma är mycket stolt över mig vilket hon visar och vår relation kan definieras som harmonisk. Dock kan jag märka ett mönster hos mig själv. Varje gång jag måste ta ett stort beslut (som känns tungt) som t ex att avbryta en utbildning eller som nu: omplacera vår hund, så upptäcker jag att det som upptar mest av min energi och oro är inte företeelsen i sig utan hur min mamma ska reagera när jag berättar det för henne.

Jag målar  upp ett scenario över hur hon kommer reagera och försöker stålsätta mig, ibland har jag gissat helt fel och hon är väldigt stöttande men ofta har jag rätt och hon reagerar med att bli upprörd, besviken och vara helt oföstående. Något som i förlängningen får mig att känna att det är ett ännu större nederlag än vad jag redan upplever det som.

Nu till min fråga; tyder detta på att jag inte har ”klippt navelsträngen” ordentligt? Är jag onaturligt bunden till min mamma?

Hon reagerar som sagt var med att bli upprörd, besviken och oförstående och en växande känsla inom mig är att hon inte har rätt att ta sig friheten att reagera på detta sätt på övertänkta, mogna beslut som jag som vuxen kvinna tar. Har jag rätt i detta? Om ja, hur kan jag ta upp detta med henne nästa gång det händer? Det som gör det hela än svårare är att en sådan känsla ganska snabbt kan gå över så hon kan gå från att vara upprörd över något till att ha ”glömt” det på några dagar och agera som om inget hänt medans jag fortfarande har kvar min känsla.

Jag skulle verkligen uppskatta hjälp med mitt problem!

Mvh Amelie

Svar: Hej Amelie,

Det låter som att din relation till din mor är tveeggad: Å ena sidan känns det bra för dig att ha henne nära, att kunna prata med henne om det mesta, och att använda henne som bollplank. Å andra sidan påverkas du besvärande mycket av hur hon reagerar på det du anförtror henne. Hur vet man utifrån detta om du klippt navelsträngen ordentligt, eller om du är onaturligt bunden till henne?

Med utgångspunkt från det du skriver är det framför allt en företeelse som är av vikt för att bedöma om du är tillräckligt självständig i förhållande till din mor eller inte. Den har att göra med den i och för sig trevliga aspekten av er relation att din mor är mycket stolt över dig. Min fråga blir då: Är du fri att göra de val du vill, samt att stå kvar vid och genomdriva dina egna föresatser – kort sagt att gå din egen väg – även om det innebär att din mor inte fortsätter vara väldigt stolt över dig om du gör så? Trots att hon kanske tvärtom blir upprörd, besviken och oförstående? Om du svarar ja på den frågan kan man nog säga att du är tillräckligt frigjord från henne. Detta av den enkla anledning att det då är du som i praktiken utformar ditt liv, och inte din mor.

Oavsett vad du svarar på min fråga tycker jag absolut att du kan ta upp med henne hur det blir för dig när hon reagerar som hon gör, om inte annat kan det vara viktig för en själv att göra en sådan markering. Dock kan det vara svårt att ändra på andras beteende. Av den anledningen är det ofta effektivare att ändra på sin del i samspelet, för att på så sätt indirekt också förändra den andre. I ditt fall skulle detta innebära att du, i och med att du påverkas så mycket som du trots allt gör av henne, funderar över om du verkligen ska använda henne som bollplank i den utsträckning som nu är fallet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Kalle...Kalle, Kalle, Kalle... Seriöst. Hennes mamma är verkligen inte ett kontrollfreak. Här har vi en dotter som DRAR in mamman i sitt liv. När svaren och reaktionerna inte passar blir det problem. Men så länge mamman bara jamsar med så är det bra. Verkar vara en helt vanlig mamma, med en osäker dotter. Så Kalle, ta och lös dina uppenbara problem med din egen mamma istället för att tillskriva "vanliga morsor" egenskaper som helt enkelt inte finns där. Problemet är dotterns som är osäker.

Minnet, 09:45, 30 april 2010. Anmäl

Din mamma är ett kontrollfreak, hon styr och ställer med ditt liv, du ska inte lägga skulden på dig själv att navelsträngen inte är klippt. Det är din mamma som inte vill släppa taget. Med sitt humör visar hon tydlig avsmak, för dina handlingar och beslut. Naturligtvis låtsas hon som inget hänt, hon har ju fått sin vilja igenom, medan du mår dåligt för att du gick henne tillmötes och därmed emot dina egna intressen. Nästa gång du fattar ett viktigt beslut berättar du om det först efteråt.

Kalle, 23:30, 9 april 2010. Anmäl

Att dottern tänker och känner på detta sätt har med all säkerhet inte sin grund endast i "dåligt självförtroende" utan i relationen till mamman. Detta är ett solklart fall av ambivalent/otrygg anknytning, där man inte vågar lita på att bli älskad även om man gör mamman besviken. Även om mammans beteende verkar normalt är det hennes sätt att bygga upp relationen till sin dotter som skapat hela denna problematik, och det är mycket svårt att få syn på detta om man inte har egen erfarenhet av det!

Ägget och hönan, 13:41, 9 april 2010. Anmäl

Jag känner igen mig mycket väl. Tror att det grundar sig i dålig självkänsla hos dig. Du måste bygga upp ditt självförtroende. Våga lita på dina egna beslut. Jag tror att det är det som saknas hos dig (och mig) och därför känns många av de kloka tipsen nedan svåra. Tror att enda vägen är att bara börja. Ta ett eget beslut utan att rådfråga mamma. Stå fast vid det, gilla läget och känn dig vuxen.

Nina, 04:45, 7 april 2010. Anmäl

Om man frågar om råd måste man också vara beredd på svaret, särskilt om det inte är ett mesigt medhåll. Verkar som om mamman bara svarar och reagerar spontant på frågor om råd, eller saker som hänt. Om man tänker på hur man skulle reagera om en vän svarade på samma sätt och man då skulle acceptera det så har man kommit en bit på vägen. Fråga inte om du inte vill ha svar. Be inte om råd om du inte gillar svaren, mamma eller ej! Snarare en bekräftelsefälla än "bindningsproblem".

MInnet, 22:19, 6 april 2010. Anmäl

Joru, 20:38, 3 april 2010 har helt rätt.

No big deal, 14:31, 6 april 2010. Anmäl

Det är svårt att förstå exakt vad som menas med mammans reaktion. Jag tycker det verkar ganska naturligt om mamman blir upprörd när hon får höra att dottern skall hoppa av en utbildning (har det hänt förr?) eller inte riktigt förstår varför hunden skall omplaceras. Så skulle jag också reagera, MEN mamman släpper det ju snabbt när hon vant sig vid tanken. <br/>Det låter verkligen helt normalt alltihop, utom dotterns ältande.

No big deal, 14:28, 6 april 2010. Anmäl

Att din mamma IBLAND reagerar på dina beslut på ett sätt du inte gillar får du acceptera, precis som du accepterar att dina vänner ibland reagerar annorlunda än du skulle vilja. <br/>Det är först när du börjar anpassa dina beslut efter hennes reaktioner som du är osjälvständig, men att oroa sig för en närståendes upprördhet etc är ganska naturligt. Det låter däremot som du bör lära dig att hantera det bättre på din sida och inte låta det vara en sån stor grej, utan också glömma det snabbt.

Tjejen, 14:25, 6 april 2010. Anmäl

Oklippt navelsträng är ett stort problem som förgiftar inte bara "barnets" liv utan hela familjer. Min svägerska pratar med sin mamma fem gånger om dagen i telefon och mammans synpunkter formar hela familjens liv, tänk er själva att ha svärmor hemma i sängkammarens innersta skrymslen.... En god vän skiljde sig pga fruns oklippta navelsträng, bland annat inredde frun och hennes mamma hemmet utan att fråga honom vad han tyckte. Du bjuder in din mamma att behandla dig som en bäbis. Sluta med det oc

bekymrad släkting, 11:59, 6 april 2010. Anmäl

Visst kan mammor vara ett problem. Min före detta svämor blev t o m sur för att hon inte erbjöds möjlighet att träffa min nya, vilket för henne var självklart. Men det hela ligger ju också i att vi uppfyller dessa förväntningar i vår kultur. Någon gång måste vi slå oss fria.

Laban Hage, 10:42, 6 april 2010. Anmäl

”Varför förstör jag för mig själv?”

Fråga: Nuvarande förhållande är nytt, men mönstret är gammalt. Min pojkvän har efter en lång tids instabilitet i livet (innan vi träffades) börjat hitta fotfästet igen. Han har nu börjat på ett nytt jobb och är väldigt försiktig med att inte ta på sig för mycket, att behålla balansen.

Ansvarsfullt av honom och i längden det bästa. Samtidigt vill jag förstås helst av allt umgås med honom all tid som finns. När han utifrån sina arbetstider mm meddelar veckans ”sovschema” dvs vilka kvällar/nätter vi kommer att kunna träffas/sova ihop slår det rent slint i huvudet på mig. Jag måste hämnas denna ”hemska oförrätt” som det innebär att han dikterar villkoren. Det är inte alls så mycket en fråga om maktbalans, som om min sårbarhet. Att han – må vara av fullt logiska skäl – väljer bort mig vissa kvällar är för mig som att bli avvisad. Jag klarar inte det, utan går in i försvarsställning där jag försöker avvisa honom i motsvarande utsträckning eller hämnas på annat sätt. De kvällar som kunde blivit okomplicerade, mysiga tillfällen att träffas, blir istället något som jag ifrågasätter i all evighet.

Jag lyckas stålsätta mig för stunden när jag frågar varför vi ska träffas, varför det ska vara så nödvändigt och om han verkligen vill det (eftersom han ju tidigare ”avvisat” mig). Efteråt blir jag ledsen och ångrar jag mig till förbannelse, eftersom jag inser hur mycket mitt ifrågasättande frestar på förhållandet. Mitt beteende gör att mina profetior riskerar att bli självuppfyllande och färgar av sig på de tillfällen när vi faktiskt ändå träffas.

Under tiden jag pratar med pojkvännen om detta, alltså medan jag håller på och ifrågasätter, hör jag hur ledsen, ångerfull och lösningsfokuserad han är. Jag, däremot, ”vill” inte lösa någonting förrän jag överrösts med bevis på att han faktiskt älskar mig, bryr sig om mig och vill träffa mig. Rent intellektuellt vet jag detta hela tiden, men var intellektet gömmer sig när känslorna regerar är för mig en gåta.

När vi väl träffas är allting frid och fröjd. Tvivlen och osäkerheten lyser med sin frånvaro.

Varför gör jag såhär? Varför förstör jag för mig själv? Hur kan jag bryta den onda cirkeln? Jag kommer ju att bli avvisad på riktigt om jag fortsätter!

/Slarvar bort kärleken

Svar: Jag tror du har rätt i att det som utspelar sig mellan dig och din pojkvän i huvudsak bottnar i din sårbarhet. En sårbarhet som antagligen går att härleda bakåt i tiden till tidigare relationer då du känt en liknande utsatthet. Den springande punkten tycks således vara den sorg och vrede som fyller dig när du på mer eller mindre irrationella grunder känner dig avvisad.

Men, det verkar
också vara så att ditt agerande i dessa situationer väcker någon sorts skuldkänslor hos din pojkvän. Detta framkommer i din beskrivning av att han blir ledsen, ångerfull, och börjar leta efter lösningar, kort sagt att han tar på sig ansvaret för att ställa allt tillrätta. Utifrån detta skulle man kunna påstå att han å sin sida har en sårbarhet vad gäller skuld. Istället för att sätta ner foten och säga ifrån – något som skulle tvinga dig att hantera dessa känslomässiga tillstånd på egen hand, vilket är precis vad du behöver lära dig – möjliggör han, genom sin reaktion, för dig att fortsätta agera ut ditt oresonliga hämndbegär.

På detta sätt bidrar ni båda till att det olyckliga mönstret kan fortgå. Det kan vara svårt att bryta ett samspel där man krokar i varandra på ett sådant sätt, och ibland kan någon form av familjerådgivning vara en hjälp. Men oavsett hur ni väljer att göra med den biten är min poäng att ni behöver hantera denna svårighet tillsammans, inom ramen för ert förhållande. Ni behöver någon form av genomtänkt strategi och gemensam överenskommelse för hur ni ska bemästra dessa situationer.

Som du ser
har jag i huvudsak fokuserat på frågan om hur den onda cirkeln ska brytas, och inte så mycket på varför du gör som du gör. Men jag instämmer helt i ditt avslutande påstående att du, om dessa iscensättningar fortsätter, riskerar att bli avvisad på riktigt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (98)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 98

är.

Elvira, 19:10, 18 oktober 2010. Anmäl

B. Vet inte om du förstår hur jag menar, men jag menar att det är klart att man kan vara det. Man kanske inte vill förlora det man vill ha kvar för sin egen skull, men inte heller offra något man inte vill offra för den andras skull (frihet, sitt eget utrymme, eller vad det nu kan vara...). Och kärlek för mig är i alla fall att sätta sin älskades behov före sina egna och måna om den man älskar först och främst, och att låta glädje, spontanitet, närhet leva och vara ödmjuk inför den gåva kärleken

Elvira, 19:09, 18 oktober 2010. Anmäl

kallar det för kärlek, men det kallar inte jag för kärlek.

Elvira, 18:56, 18 oktober 2010. Anmäl

Man kan även vilja äta kakan och ändå ha den kvar, tycka synd om sig själv utan att kunna känna mycket empati med andra, vilja ha ett förhållande utan att känna sig bunden och få krav på sig, vilja ha ett förhållande men bara vid oförutsägbara tillfällen, vilja få men inte behöva ge kärlek och ömhet osv osv. Det finns allt möjligt och alla förknippar inte samma saker och handlingar för kärlek. Vissa kanske kan nöja sig med att bli sedda en gång i veckan när partnern har lust om han/hon kallar de

Elvira, 18:55, 18 oktober 2010. Anmäl

B. Ja. det kan det verkligen vara. Man kan vara hur ledsen, ångerfull och verka hur lösningsfokuserad som helst och ändå vara enormt egocentrerad och vilja ha allt på sitt eget vis och sina villkor. Man kan även vara hur hjälpsam och trevlig som helst när det passar en själv men egentligen bara finnas där för någon annan när man själv får ut något av det. Det finns gott om människor som tror att kärlek är något att ta för sig av, något att främst tillfredsställa sina egna behov med.

Elvira, 18:45, 18 oktober 2010. Anmäl

@Elvira, 11:44, 8 oktober <br/>Så, att vara "ledsen, ångerfull och lösningsfokuserad" är att vara egocentrerad?

B, 18:07, 18 oktober 2010. Anmäl

@FiaLotta: Det framgår av frågeställningen att pojkvännen arbetar oregelbundna tider, mm. Anser du att han bör säga upp sig från arbetet för att de ska kunna umgås "på lika villkor"?

B, 17:51, 18 oktober 2010. Anmäl

Det är väl helt klart (och sunt) att du blir förbannad när allt ska ske på hans villkor!? Har inte du någon talan i erat förhållande? Han får väl gå halva vägen för att möta din vilja också, han får väl anstränga sig lite ockå, för att visa att han är intresserad av att träffa dig!

FiaLotta, 02:56, 16 oktober 2010. Anmäl

Jag tycker också att Anders Eklund Rimstens svar var onyanserat. Skulle gärna veta hur det har gått för frågeställaren

Elvira, 09:11, 15 oktober 2010. Anmäl

Jag förstår inte hur det skulle kunna göra relationer bättre att läsa Hemligheten. Visst man får kanske större förståelse för varför det kan bli så här och lär sig undvika nära relationer med hopplösa fall. Han kommer ju att fortsätta hålla henne på avstånd hur som helst. Jag tycker att det är finns ett problem med den här boken, det finns en risk att man hamnar i ett förhållande som är destruktivt eftersom man tror att den otrygg-undvikande kommer att ändra sig om man uppnår närhet.

Elvira, 09:09, 15 oktober 2010. Anmäl

”Han ignorerade mig – sen blånekade han”

Fråga: Jag är rädd för att mina misstag kommer upprepas i nästa förhållande och jag behöver råd.

Jag var tillsammans med en kille i ett års tid. Under de första fem till sex månaderna var vi jättekära och träffades nästan varje dag. Han presenterade mig för sin familj och jag var så stolt och säker på oss. De stora problemen började efter en relativt simpel händelse. Vi var för första (och nästan enda gången) ute tillsammans (utomlands) med kompisar till honom. Det var en konsert och jag ”upplevde” att han ignorerade mig. När jag ställde mig bredvid honom gick han iväg, han undvek aktivt ögonkontakt och när jag gick fram och tog honom på armen, ryckte han bort armen och sa att det var obehagligt när jag rörde vid honom. Efter flera timmar av denna ignorans brast det för mig och jag blev ledsen. Då blev han fruktansvärt arg.

Dagen därpå var han helt oförstående inför min reaktion. Han förnekade att han ignorerat mig, han var ”som vanligt”, det var jag som hade inbillat mig och var för känslosam. Jag skämdes något oerhört för mitt beteende. Jag blev samtidigt förvirrad för instinktivt hade jag känslan av att han hade ignorerat mig, men jag kunde ju inte bevisa det, jag började tvivla på mig själv.

Efter denna händelse var det som han byggde upp en mur runt sig själv. Jag gjorde mitt bästa för att det skulle bli bra. Jag lät honom styra när vi skulle ses (det var hans önskan), jag var kärleksfull bara när vi var själva, fortsatte att bjuda med honom på mina fester och aktiviteter men han tackade konsekvent nej då han alltid hade annat inplanerat. I hemlighet var jag frustrerad över att han inte var lika generös och bjöd med mig på hans aktiviteter. Jag konfronterade honom, och frågade om det berodde på att han inte var en så social person. Han blev inte arg men uppriktigt förvånad och utbrast ”jag är en otroligt social person”. Hans ”ignorerande” fortsatte att dyka upp, han kunde sluta prata med mig i upp till en vecka.

Emellanåt var allt som vanligt, han var hur älskvärd som helst. Jag fick snart känslan av att bli bestraffad för misstag jag inte kunde förutse. Känslan kan beskrivas som att befinna sig på ett minfält, men jag kunde aldrig vara helt säker på om jag var ignorerad på riktigt för han blånekade alltid.

Det låter som om vårt förhållande var rakt igenom dåligt när jag läser vad jag faktiskt skriver nu, men när vi var tillsammans så älskade jag honom och respekterade honom otroligt mycket som person. Jag försökte prata och reda ut våra problem men fick dålig respons då han inte uppfattade att han hade gjort något fel, det var alltid mitt fel. Det är nu slut mellan oss och jag vill inte vara med honom igen, men jag vill undvika att det händer igen.

Jag undrar:

1) Är detta beteende (att ignorera) vanligt/normalt?

2) Vad står det för att han ”ignorerade” mig?

3) Kommer jag aldrig kunna vara ihop med en kille för att jag är ”överkänslig” för ignorans, alltså var det här verkligen mitt fel?

4) Hur ska jag gå vidare? Kommer scenariot att upprepa sig med nästa kille?

 /Linnea.

Svar: Hej Linnea,

Du säger att ert förhållande inte var rakt igenom dåligt (det finns antagligen ingenting som är enbart bra eller dåligt), men på din beskrivning av vad som var bra framgår bara att du älskade och respekterade honom som person, samt att du försökte prata och reda ut problem. När det däremot gäller hans bemötande av dig tycks det som att han var fullständigt respektlös, och att han genom sitt beteende skapade en sorts gungfly där det till slut var svårt för dig att lita på dina egna sinnesintryck. Det är så man bryter ner en människa psykiskt.

Låt mig efter denna inledning besvara dina frågor, en i taget.

1) Jag vet inte om det är ett vanligt eller normalt beteende att ignorera andra människor på det sätt du beskriver. Men jag vet att du inte bör utsätta dig för liknande behandling i framtiden – av den enkla anledning att du inte mår bra av det.

2)
Vad det står för är hans problem, och ingenting som du behöver befatta dig med.

3) Du är inte överkänslig. Din reaktion är helt adekvat. Lyssna på vad dina känslor säger dig.

4) Du ska gå vidare genom att bestämma dig för att om du träffar en liknande människa i framtiden så ska du inte ha med honom att göra. Det du lärt dig i och med denna erfarenhet är vad du inte vill ha, ett första steg mot att komma underfund med vad du vill ha.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (76)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 76

Tack! :)

Tjejen, 23:23, 25 april 2010. Anmäl

Låter som mitt förra förhållande. Sånna människor ska man bara göra sig av med, dom är osäkra och är inte glada förrän dom har dragit ner dig i sin avgrund. <br/>Respektera dig själv. Tänk vad skönt med en person som respekterar dig, gör dig glad, och aldrig sårar dig på detta sätt. DET kan du också få, nöj dig inte med ett dugg mindre :)

Tina, 00:55, 25 april 2010. Anmäl

Fort: de mig bekräftad av honom gick jag med på det fastän jag egentligen inte ville... Jag blev psykiskt nedbruten av det...kan man då kalla det för psykisk misshandel? Det tog lång tid innan han fattade att det han gjorde va fel...och jag är fortfarande tveksam till om han någonsin gjorde det...

Tjejen, 10:46, 20 april 2010. Anmäl

Känner igen mig i det du beskriver Linnea! <br/>För mig blev det bara värre och värre under en längre tid....Han ignorerade mig, svarade inte när jag tilltalade honom, drog sig undan när jag rörde vid honom och kom med nedlåtande kommentarer. Men jag blundade för det eftersom jag älskade honom på något konstigt sätt...och jag var också duktig på att bortförklara hans beteende och lägga skulden på mig. Tillsist var han bara snäll mot mig när han ville ha sex.... och eftersom det va ända gången jag kän

Tjejen, 10:42, 20 april 2010. Anmäl

När någon visar sitt sanna jag. Tro dem, de ljuger inte!

Anna, 04:37, 1 april 2010. Anmäl

AERs svar är som mina på alla utom punkt 2. Den enkla förklaringen där är att han av nån anledning ville hålla isär kompissfären och den sfär du var i. <br/>.. <br/>Det kan bero på dig eller kompisarna, eftersom du fick träffa hans familj tror jag faktiskt att det var mest fel på kompisarna, barnsliga/råa/töntiga. Han vet själv att det inte är en bra anledning så han förnekar. Låt honom växa upp, det behöver inte vara nåt fel på honom eller dig, men han var nog barnsligare än du tålde.

Laban, 13:16, 30 mars 2010. Anmäl

Forts: Det är troligen de som har detta problem. <br/>Läs boken: Reinventing your life (Young+Klosko), speciellt 79-80, 117-118, 124-125)

Emma, 11:56, 28 mars 2010. Anmäl

Bra att relationen är avslutat nu, den skulle aldrig aldrig ha blivit bra i längden! Lita på din instinkt, den brukar säga sanningen! <br/>Jag undrar: <br/>Har liknande mönster funnits även i dina eventuella tidigare relationer? Då skulle jag gå verkligen gå till djupet med det. <br/>Kanske du dras (omedvetet) till killar som har svårt med seriösa, nära relationer, som din ex verkade ha. Försök då att undvika dessa typer, som du känner MYCKET stark kemi med på en gång, för att det är troligen just de som ha

Emma, 11:51, 28 mars 2010. Anmäl

@Fredde N: Det som hände mellan er var inget mönster. Hon var väl bara känslig och överspänd. Du har bett om ursäkt. Om man ingorerar gång på gång och aldrig ber om ursäkt eller låtsas som om man inte förstår motreaktionen (besvikelse och upprördhet) då är det fara på taket. Men du gjorde inget fel. Saker händer.

Minnet, 23:00, 26 mars 2010. Anmäl

Jag såg henne inte, var inte så att jag såg henne och gick vidare. Andra gången puttade hon på mig när jag stod i en konversation med en kollega, jag puttade tillbaka på skämt. Hon gick till sina arbetskollegor och jag tänkte att det inte var på sin plats att gå fram då (vet ju inte vad hon sagt till sina kollegor om att vi dejtar och hur känsligt det är, så bättre att ta det lugnt än att storma på)

Fredde N, 14:21, 26 mars 2010. Anmäl

”Min man har blivit så äcklig”

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Svar: Hej

Det du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (182)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 182

Många är de hårda och fördömande orden. Inte en jävel däremot funderar på om han kan ha nån hormonsjukdom / depression / demens som gör att han faktiskt beter sig som han gör. Omogna kommentarer... Slänga ut honom löser inte problemet.

gastlind, 12:18, 18 april 2010. Anmäl

Det låter som en parodi! Jag skulle inte stå ut en dag! Köp en resa till en vacker plats. Rena dig själv och återvänd som en ny människa.

Anna, 13:18, 13 april 2010. Anmäl

Jag tycker också att det låter som nån form av demens. En demenssjuk kan säkert skärpa till sig några dagar för att sedan återgå till sitt nya (dåliga) beteende. Demens kan börja så här, personen ändrar sin personlighet, i detta fall verkar han inte förstå att peronlig hygien är viktigt för sin egen och för andras skull. Han slår ifrån sig att hon tjatar. Till dig som skrev, håll koll på din man, om han inte ändrar sig sök hjälp hos läkare, han kan behöva komma på utredning.

Bettan, 11:15, 1 april 2010. Anmäl

Det finns nog bara ett sätt att göra situationen bättre: dumpa honom och bygg upp ett nytt liv med någon annan. Någon annan räddning gives icke. Som glad lekman tippar jag att sluskens beteende rimmar väl med folk som svinar ner sitt hem med allsköns skräp de inte förmår slänga. Get out!

Vältrimmad, 19:11, 31 mars 2010. Anmäl

Man undrar verkligen hur många kvinnor som är ihop med män som beter sig som svin, hur kan det va attraktivt? Är dom så rädda för att va ensamma att dom tar vad som helst? Att man har vanligt folkvett, är det inte ett grundkrav?

Är han värd det?, 20:31, 28 mars 2010. Anmäl

@=)) <br/>Fula kläder och dålig lukt går lätt bort, men jag skulle gärna vara ihop med ett fetto! Jag älskar tjocka skalliga äldre män! Min kille är förvisso ung, smal och älskar att träna, men jag älskar honom ändå, även solen har sina fläckar!

;-), 16:23, 25 mars 2010. Anmäl

Vilken slusk! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vore det min man skulle jag dock gråta ...

Alma, 11:46, 19 mars 2010. Anmäl

Ej att förglömma efter allt tjat, är att pannlobsdemens är en ovanlig form av demens. <br/> "vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor" <br/>Jag har personligen svårt att tro att demens blir tillfälligt bättre av diskussioner. Tror mer på förslappning och respektlös karl!

Göran, 07:27, 19 mars 2010. Anmäl

Det var en massa kommentarer men ...för mig låter det som någon demenssjukdom. Om han nu inte är feg och kan inte avsluta förhållandet på annat sätt men även då liknar det mer sjuka än ointresse. Han behöver en läkare som gör en demensutredning.

fd kurator, 17:13, 18 mars 2010. Anmäl

Finns många vägar till Rom, men denna var inte nice, hua-ligen, börja packa!! Knata vidare

Rom, 14:38, 18 mars 2010. Anmäl

”Han har tappat intresset för sex”

Fråga: Jag är i ett förhållande med en man sedan 14 månader tillbaka. Min fråga är, vad kan det bero på att han efter 4 månader tappade intresset för sex?

Den första tiden hade vi sex 3 ggr om dagen, då vi var tillsammans på helgerna och var ”särbo” Sexet var också väldigt intensivt och bland det bästa jag haft ihop med någon. Efter 2-3 månader blev det ”lugnare” vilket inte var så förvånande, men efter 4 månader bestämde vi att flytta ihop och då blev det glesare och idag kan vi ha sex 1 gång i kvartalet sedan i somras!

Han säger att det beror på hög arbetsbelastning, och att han inte vet varför han inte längre tar på mig. Hur ska jag göra för att få klarhet i detta? Jag försöker prata med honom, då min lust är större än hans nuvarande, jag har försökt fysiskt förföra honom, ja, jag har även köpt underkläder som han sagt han gillar men INGEN reaktion. Han väljer att pimpla starköl då helgen kommer för att han behöver varva ner. Han arbetar och jag jobbar halvtid.

Konsumtionen av alkohol är oroväckande hög, det är 4-5 folköl varje vardag och då helgen kommer är det 20 starköl för att klara helgen, vilket är extremt tråkigt för mig som inte  dricker alls. Han blir lättirriterad på mig, anklagar mig för småsaker och tycker att jag inte visar hänsyn mm då han blir onykter. Han hatar att bråka, ändå är det oftast han som med småelaka kommentarer får igång mig å gör att jag blir arg och ledsen. Vi kan varken bråka> nyktert eller då han är onykter för allt blir pajkastning, och även om jag försöker utgå från hur jag känner och upplever fortsätter han ofta med anklagelser vilket gör att jag till slut inte känner att vi kommer ngn vart å jag hamnar i försvar, börjar gråta eller skrika för att han inte lyssnar.

I början av relationen sa han så ofta att han tyckte det var så lätt att prata med mig, och att jag var klok mm. Nu är vi verkligen från venus å mars och han har svårt att alls lyssna då vi  pratar. Han är i försvar från första början å hans sätt verkar vara attack före fall? Jag försöker nå honom och verkligen lyssna på vad han säger, men jag förstår inte. För mig är livet rikt, och att han väljer att berusa sig varje helg är för mig obegripligt. Visst vet jag också att alkohol minskar sexlusten, men nu är det ju obefintligt.

På veckorna blir han sittande i soffan framför tv:n. Han kan också vara jättegullig, pussas och ge mig ngn kram under dagen, (fast jag är den som oftast tar initiativet) men kvällen, då har han gått in i sitt skal och ingen närhet kommer på tal eller visas. Han kan även vara jättegullig i telefon då vi är ifrån varandra, men jag behöver bara parkera bilen på gården så är det som bortblåst. Jag är ingen tonåring utan en kvinna mitt i livet å känner mig snuvad på ”konfekten”. Jag älskar den här mannen, och trodde jag träffat rätt. Trodde vi hade lika värderingar om livet och i början sa han alltid att han ville hitta på saker. Just nu gör vi inte mkt alls tillsammans, hur mkt jag än föreslår så skruvar han på sig och tycker jag har för höga krav.

Genom att han dricker rätt mkt begränsar detta också att vi inget kan göra. Så vad GÖR man då man har känslor? Han säger att han älskar mig och vill inte bryta förhållandet, men hur NÅR jag honom? Kanske många frågor men jag känner mig vilsen och oförmögen att veta vad jag ska göra. Kan du ge mig något förslag?


Tack på förhand.
Eva-Mari

Svar: Hej Eva-Mari,

Du undrar hur du ska nå din man. Den bistra sanningen är väl att du inte kan det, eftersom han uppenbarligen inte vill bli nådd. Ett rimligt antagande är att han inte vill ha dig närmare än han har dig i dagsläget. Ert sexliv upphörde i stort sett då ni flyttade ihop. Sedan dess har han flytt in i arbete och alkohol, samt på olika sätt iscensatt gräl för att omöjliggöra ett närmande er emellan. En alternativ förståelse av din mans beteende är att han har alkoholproblem, men utifrån din horisont förändrar det ingenting eftersom konsekvenserna relationellt sett blir de samma.

Jag vet inte vad du menar med att du inte är någon tonåring, men jag tycker det har bäring på det du skriver lite längre ner: ”Så vad gör man då om man har känslor?” Svaret på det är väl att om man är tonåring går man enbart på dessa känslor och slår pannan blodig i en hopplös kamp. Är man däremot en kvinna mitt i livet som du, så har man, utifrån sin ökade livserfarenhet, möjlighet till en annan överblick över situationen får man anta.

Du trodde att du träffat rätt och du trodde ni hade lika värderingar om livet, men uppenbarligen har ni inte det. Efter en delvis bra förälskelsefas visar det sig att ert förhållande inte har gått över i en fördjupad kärleksrelation. Tvärtom har det blivit riktigt dåligt, och han är inte intresserad av att göra något åt detta. Även om du har känslor för honom har du att förhålla dig till att fortsätta leva ett för dig dåligt liv med honom, eller avsluta det hela och lägga din energi på något annat. Oavsett vad du väljer är det dags att du börjar utgå ifrån vad du har och den han faktiskt visat sig vara, och inte från det du trodde att du hade och den du trodde han var.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (156)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 156

Sexlusten beror av personkemi, inte om partnern ar snygg eller sexig. I borjan ar det nyhetens behag, men om inte kemin stammer sa tar det slut efter tre manader.

Micke, 16:21, 17 mars 2010. Anmäl

Enkelt: Han vill ha tillbaka sin frihet, vill inte vara sambo och alskar dig inte mer. Solklart. Finns inget att analysera.

Micke, 16:18, 17 mars 2010. Anmäl

har han inte bara erektionsproblem?

nils, 08:00, 15 mars 2010. Anmäl

Om öl betyder mer än ens partner,bör man fundera på om man ska vara i ett förhållande med någon alls. <br/>Älska 1 gång i kvartalet säger nog det mesta.

Vidliv, 02:30, 15 mars 2010. Anmäl

"Mannen verkar ha tappat intresset, det var bara en kortvarig förälskelse. Vet själv att när kärleken försvann, försvann också lusten till sex, det blev nästan motbjudande. Att släpa iväg honom till KBT lär knappast gå även om det säkert vore bra för honom. Nej, kasta in handduken, det är inte alltid grodan är en prins! Serena, 08:38, 5 mars 2010" <br/>Det kan också vara tvärtom. Det finns de som attraheras sexuellt endast när det kan objektifieras och hållas icke-intimt. När den "riktiga" kärleken

Kille, 10:26, 12 mars 2010. Anmäl

Har det hänt något som han inte vill/vågar prata om? Eller är det alkoholen som ställt till det?(Dvs alkoholen är den enda anledningen till problemet.) Kanske valde han kvinnan före alkoholen medans förälskelsen gav honom "ruset". Nu har den fasen övergått i kärlek och det kanske inte räcker för att hålla honom från alkoholen. Bara en teori förstås. Sen finns det ju faktiskt dem som inte behöver mkt sex för att vara nöjda. Han är kanske inte så ung längre heller?(vilket i säg inte är en orsak!)

J.D, 01:25, 12 mars 2010. Anmäl

Signaturen "Kvinna" tar upp något väsentligt i dagens könskrig i Sverige. Jag tycker att unga flckor /kvinnor mycket noggrant skall läsa inläggen av Namn, Tuborg, Fredde och Leifer och ta deras tankar på största allvar för de kanske representerar dagens manliga ungdomsgenerations åsikter. För det var väl ändå inte meningen att män och kvinnor skulle vara hatiska mot varandra och sitta ensamma <br/>var för sig i en etta eller var ensamstående mamma/pappa. <br/>Ett annat varningstecken: Många gifta män är o

Karl, könskriget skapar skilsmässobarn, ensamföräldrar och otrohet med samma kön, 23:06, 11 mars 2010. Anmäl

Anders, det verkar vara vanligt med killar utan lust. Vet du varför de tappar lusten? Vad är felet?

Kvinna, 21:26, 11 mars 2010. Anmäl

Jag vill veta varför. Är det fel på honom eller är det fel på mig? Finns det osexiga kvinnor? Är det jag som får hans kropp att inte vilja. Och om det är något annat än jag. Jag vill veta varför tappar han lusten. Hur kan han vara utan sex i mer än ett år utan problem? Han kramas och kramas och pussas att jag blir frustrerad och förvirrad. Pratar vi om det känns det som om vi pratar om olika saker. Han förstår inte och jag förstår inte heller. Att tvinga honom till det för mig att må dåligt

Kvinna, 21:25, 11 mars 2010. Anmäl

Att lämna en förhållande är "lätt". Men att ändra den till det positiva är svårt och ibland omöjligt, men vilket tillfredsställning en får när det fungerar. Ann-Mari prata med din man att du älskar honom. Och att du vill hjälpa honom hitta ett livsätt som passar er båda. Att använda alkohol är inte lösning varken för dig inte heller för honom. Gå själv med på Alkoholics Anonymous stöd grupp för anhöriga och se till att du får den hjälp du behöver. Sen kan du hjälpa din man på den bästa sättet!

Katerina, 21:08, 11 mars 2010. Anmäl

”Han var älskvärd – nu börjar han bli lätt psykopatisk”

Fråga: Jag och min pojkvän har varit tillsammans i drygt två år, och under denna tid har jag börjat få en annan bild av honom. Från att ha tyckt att han är en väldigt älskvärd, jättetrevlig kille som har lätt för att visa känslor, så började det mer och mer gå åt ett lätt psykopatiskt håll (möjligen inte en klinisk benämning?). Han började ifrågasätta varför jag inte var tillgänglig när han ringde eller smsade, och svaren han fick vägrade han att acceptera utan började anklaga mig för att jag inte brydde mig  tillräckligt mycket, eller ”sket i honom”, att jag var känslokall o.s.v. Jag hade så svårt att förstå var detta kom ifrån. Det är väl klart att man inte alltid kan svara, varför dras sådana slutsatser?

Jag försökte förklara och började visa mer hänsyn genom att meddela att ”nu kommer jag att vara upptagen”, ”skall iväg till det och det stället nu”, ”är ute så kommer förmodligen inte att höra signalen”. Det kändes skumt att behöva göra så, men tänkte att det kanske hjälper honom förstå och inse att han inte skall dra konstiga slutsatser och skapa ”hjärnspöken”. Lite som  stödjul, att man kan ta bort dem sedan.

Sakta men säkert (inser jag nu) så blev det mer. Det kunde (och kan fortfarande) räcka med att jag t.ex. analyserar senaste filmen jag sett, och gradvis börjar han bli mer och mer negativt inställd mot mig tills det kulminerar i anklagelser som att jag tror att jag är bättre än alla andra, varför kan inte jag prata normalt som vanligt folk… Eller när vi pratar om att söka jobb (jag avslutar snart mina studier, han jobbar men söker annat), så kan jag plötsligt känna att han först blir nedstämd, för att sedan återigen börja anklaga mig för samma sak; bättre än alla andra, vad får mig att tro att jag kan få det jobbet egentligen, jag har en så äcklig attityd att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Det blir rena personangrepp och nedtryckningar. Han vet att jag har jobbat med olika arbeten samtidigt som jag har studerat (högt och lågt, men mest lågt!), så varifrån kom den kommentaren. I.o.m. att jag pluggat väldigt hårt och är specialinriktad mot ett visst fält så kommer jag ju självklart att söka där i första hand. Jag förstod inte varför jag inte fick göra det. Och framför allt, varför han inte kunde vara stödjande istället för att trycka ned mig, brukar ju alltid peppa honom när han tänker ansöka om ett jobb eller talar om sina framtidsplaner.

Den röda tråden är att något litet, vad som helst, kan agera som en ”trigger” för honom, och då smäller det. Oftast vet jag inte vad det är.

Han har haft en strulig uppväxt med föräldrar som psykiskt och fysiskt agerade fel. Mycket av det han häver ur sig mot mig och det han säger känns som om de är riktade mot fel person (förklarar också varför jag inte förstår varför vissa saker triggar). De känslor av otillräcklighet, att ligga i underläge,  översittarattityd, nedsättande kommentarer om hans  förmåga och drömmar, aldrig vara bra nog o.s.v. är sådant som kommer upp när han ”gapar” på mig. Jag kanske har fel, men är det en uppenbar koppling?

Vi besökte en leg. psykoterapeut (KBT) ett kort tag för att lösa problemet (när han insåg att det var ett problem, efter att jag gråtit mig förtvivlad över att jag inte förstod). Terapeuten pratade med oss båda närvarande, och jobbade mest med min pojkvän och försökte hjälpa honom att göra kopplingar genom att prata om uppväxten, olika situationer, relationer och känslor och dra paralleller. Det blev lite bättre ett tag. Vi slutade gå (han ogillade det eftersom terapeuten inte sade åt honom bokstavligen utan ville att han skulle försöka fylla i), han återföll i samma mönster, nu med ännu orubbligare anklagelser. Och ju mer jag kämpade emot dessa anklagelser, desto ondare blev jag i hans ögon.

Nu har det gått så långt att jag inte längre orkar med att ta sådant och vara empatisk. Man tar stryk av detta i längden. Det är nästan så jag numera bara vill säga ”hör upp, det var inte jag som drog med mig en massa problem in i förhållandet, sluta anklaga mig och kräva att det är jag som är problemet, ta lite ansvar”. Ni hör väl hur trött och desperat det där låter… Jag vet att jag har börjat reagera på ett sätt som inte kan lösa problem numera, i.o.m. att jag bara inte klarar av situationen längre. Men trots att jag har hållit ut så länge, så är det nu jag som får skulden för att det är som det är över huvud taget.

Detta sägs i ljuset av att han gått med på att uppsöka en psykolog (psykodynamisk/kbt) för det var ohållbart. Kvällen innan sitt första besök var det oroligheter igen. Efter besöket har han en orubblig attityd och i princip hoppar på första bästa tillfälle att skapa osämja. Han får inte prata om sina samtal med psykologen, vilket jag tycker är helt ok (lättad till och med), men då antyder han istället själv på saker jag säger eller om jag blir ledsen/står på mig att ”så minsann sade han att du skulle reagera”! När jag frågar vad han menar, så säger han att jag inte har rätt att tvinga honom att berätta något… Det känns lite sjukt. Jag har nu uttryckligen sagt att han får sluta antyda så tydligt i onödan, för man undrar ju vad han menar. Men han fortsätter som om det vore en lek och verkar njuta av att antyda att han är ”felfri” och att det är jag som har skapat problemen. Han säger rakt ut ”nu kan jag mer än vad du tror att du vet, om du vet A, så vet jag AB. Du kan inte så mycket, och tänk på att jag nu ligger ett steg före dig.” Hur i hela friden skall jag förstå något sådant?

Här blir jag förvirrad. Och efter två år av sådant psykspel undrar jag faktiskt. Första professionella hjälpen vi sökte var tydlig med att jag inte bär skuld till att han tappar kontrollen. Men skulle då den här andra professionella säga att det istället är jag som är problemet (nota bene, inte ett ord om hans barndom eller föräldrar, eller att han har betett sig värre mot andra tjejer och aldrig haft ett riktigt förhållande)? Det här får mig att må riktigt dåligt och befunnit mig i en ”dimma” eller varit gråtfärdig sedan dess. Det är ynkligt, men just nu känner jag mig så nedtrampad och tom för att ha stått ut med saker ingen borde få stå ut med psykiskt. Jag känner mig så ensam och samtidigt skäms jag över att prata med någon nära om detta; att jag är i ett förhållande där man behandlas så…

Kan ni snälla hjälpa mig reda ut lite av det här? Jag förstår att ni inte kan göra någon djupare analys, men något i alla fall…

Svar: Hej,

Det som inträffat är att du successivt vant dig vid att behandlas på ett sätt som du egentligen tycker är helt oacceptabelt. Värt att notera är att din pojkväns förtryckande sidor dök upp först när ni varit ihop ett tag, för att sedan eskalera i styrka och omfattning. Detta brukar kallas normaliseringsprocessen
, och går ut på att det orimliga så småningom blir det normala när man exponerats för det tillräckligt länge över tid. Därav din känsla av att befinna dig i dimma – du får svårt att orientera dig när dina ursprungliga referensramar är satta ur spel. Det verkligt beklämmande när dessa mekanismer slår till är att det är du som skäms över att du stått ut med saker ingen borde behöva stå ut med psykiskt, när det borde vara din pojkvän som skäms över att han behandlar dig som han gör.

Ditt misstag var att du överhuvudtaget började anpassa dig efter hans konstigheter, eller som du själv beskriver det ”började visa mer hänsyn”, när du märkte att han ville ha ökad kontroll över dig. I de flesta sammanhang är det såklart en fin egenskap att vara hänsynsfull, men i relation till din pojkvän var det som att hälla bensin på elden när du gick honom till mötes i dessa hans anspråk.

Om jag ska säga något om din pojkvän så kan man förstå hans reaktioner utifrån två bristtillstånd: en ständig rädsla att bli övergiven, samt en känsla av att inte duga. När dessa områden aktiveras går han i försvar mot den hotande upplevelsen av sig själv som ensam och oduglig, genom att antingen öka sin kontroll av dig eller nedvärdera dig för att på så sätt återfå sin egen bräckliga balans. Det blir därför omöjligt för honom att uppmuntra eller glädjas med dina framgångar eftersom det, i hans värld, vore detsamma som att erkänna att han är dig underlägsen. Nu har han påbörjat någon form av terapi, men använder även denna till att försöka få övertag över dig. Givetvis är terapin helt verkningslös och bortkastad under dessa omständigheter, så den kan du inte hoppas mycket på.

Att du stått ut med den situation du beskriver i över två år är inget argument för att fortsätta stå ut med den. På något sätt måste du hitta tillbaks till dig själv och din egen styrka; en bra början är att du pratar med din familj eller dina vänner eller vem som helst som inte är indragen i spelet mellan dig och din pojkvän, för att på så sätt återknyta till din ”verklighet” och det du står för. I annat fall riskerar du att isoleras alltmer. Om du inte bryter tystnaden kring hur du har det kommer din förmåga att orientera dig utifrån dig själv att minska ytterligare, samtidigt som din upplevelse av skam kommer att öka. Helt klart är att du inte kan fortsätta som nu, det är direkt destruktivt för dig.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (187)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 187

Hej min vän. <br/>Känner igen din historia så väl att jag blir nervös när jag läser. Ge dig av. Nu. Säg: "nu är jag trött på dina tomma anklagelser. Sluta med dina elakheter. Jag blir bara ledsen. Jag blir inte en bättre människa av dem. Jag går från dig nu." <br/>SvD har en bra serie om borderline. Nyttig läsning. Finns fler artiklar än den nedan på sidan. <br/>http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/stod-behovs-na r-tva-dras-in-i-farlig-dans_40814.svd <br/>Lycka till - ditt liv är ditt. Det livet är underbart.

Firestorm, 20:10, 12 juni 2010. Anmäl

Har ocksa varit i samma situation, kanner igen vartenda dugg av det du beskriver. Lämna honom pa en gang, medan du fortfarande har lite sans och vett kvar. Det kommer inte att bli bättre, bara värre. Jag vet att det är svart, men du maste intala dig själv att han inte är ditt ansvar och att du inte kan hjälpa honom.

Annika, 16:53, 11 juni 2010. Anmäl

Lämna honom omedelbart! Det är säkert synd om honom men det är hans problem och hans ansvar att reda ut det, inte ditt. Jag har stått ut med liknande förhållanden tro mig det blir inte bättre.

svartsjuka, 13:12, 5 april 2010. Anmäl

forts: <br/>runt omkring dig. Med tjock murbruk så inte ens en liten ljus strimma kommer in. Hela tiden lagar du muren när han försöker riva den. Och det kommer han att göra. Jag rekommendrar dig att läsa lite om narcisism. Hur de styr och ställer. Ta hand om dig, han får ta hand om sig. Låter hårt, men du måste.

Maria Karlsson, 14:54, 30 mars 2010. Anmäl

Hej! <br/>Oj oj, jag har varit i samma situation. <br/>Ge dig av!! Skaffa dig aldrig barn med honom. Jag har två barn med min fd och det är ständigt problem. Vi lever skilda nu. Det har tog säkert 2 år innan jag hittade tillbaka till min egen person. Man anpassar sig till vad han tycker, så allt ska bli så lugnt som möjligt. Egen vilja finns inte. Man blir utraderad. Så, ge dig av, ju snabbare desto bättre!! Var stark. Han kommer bli arg som bara den. Ta hjälp av de dina runt omkring. Bygg upp en mur

Maria Karlsson, 14:49, 30 mars 2010. Anmäl

Forts.... Men i såna här förhållanden leder det till att man förstår den andra bättre än sig själv. Och då vill man liksom bara hjälpa och göra så den blir bra... Men det går inte. Tro mig. Personer kan förändras, men inte I en relation. Jag träffade mitt ex flera år efteråt och han erkände att han varit svartsjuk och kontrollerande. Han sa nu att han varit tvungen att förändra sig själv för nästa tjej accepterade inte hans sätt.

Jag känner igen mig, 00:31, 27 mars 2010. Anmäl

Hej! <br/>Som många andra här levde jag i ett förhållande som ditt. Man lärde sig att ge vakt på minsta signal. Vad som helst kunde få honom att explodera. En farlig person, som alltid var trevlig när andra var i närheten. <br/>Jag märker på hur du skriver att du har mycket empati och intelligens. I ett bra förhållande tas det emot väl av den andre. Men i såna här förhållanden leder det till att man förstår den andra bättre än sig själv. Och då vill man liksom bara hjälpa och göra så den blir bra... Men

Jag känner igen mig, 00:30, 27 mars 2010. Anmäl

han känner sig hotad av dig. kanske problem med sin kvinnobild? <br/>alla är vi en produkt av allt vi någonsin upplevat...men det ursäktar inte vårat beteende gentemot andra. <br/>psykoterapi hjälper inte därför att det oftast inte gör det helt enkelt. <br/>han har problem med dig och att du är smart och att du är kvinna. <br/>han använder sig av psykisk dominans för att knäcka dig. <br/>lämna honom. det finns faktiskt bra killar som du missar när du ger honom all din dyrbara tid till ingen nytta för någon av er.

bestla, 21:28, 26 mars 2010. Anmäl

Jag känner med dig, jag har också varit i din situation. Jag gav mitt ex 7 år... jag trodde jag kunde förändra honom, jag var rädd att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom. Men en dag fick jag nog, jag hade bränt ut mig. Andra människor hjälpte mig att se att det inte fanns något hopp för denna relation, att JAG INTE KUNDE FÖRÄNDRA honom. För det var faktiskt inte mitt ansvar. Och jag lämnade honom, bröt helt, flyttade, bytte nummer. Det bästa jag gjort, bygger upp mig själv nu :)

KA, 15:16, 16 mars 2010. Anmäl

Du är en både smart, stark och empatisk tjej så du kommer att klara att ta dig ur detta dåliga. Jag är i samma situation som du just nu och har börjat inse att jag måste lämna min pojkvän. Känslomässigt pendlar jag mellan kärlek och hat för honom. Samtligt vill mitt intellektuella jag förstå situationen så att jag kan fatta ett välgrundat beslut för att lämna. För att rationellt förstå era beteendemönstret rekommenderar jag dig att läsa boken "Energitjuvar" av Inglill Roos. Lycka till!

A, 12:40, 16 mars 2010. Anmäl