Hur slutar vi gräla?

Fråga: Jag blev sambo i höstas. Min sambo är en kvinna från Sydamerika. Hon flyttade till Sverige från Tyskland i september för att bli sambo med mig. Hon har bott i Tyskland i nästan 20 år.

Vi träffades redan för 3,5 år sedan. Vi har egentligen alltid grälat då vi varit tillsammans. Ändå valde hon att flytta till mig, och jag var hela tiden med på noterna. Hon har en tuff bakgrund. Hon flyttade till Europa på grund av problem i hennes familj. En bror till henne tog droger vilket ledde till hans död i unga år och hennes mamma tog det mycket hårt.

Min sambos uppväxt i Sydamerika var även i övrigt allt annat än bekymmersfri. Hennes familj var mycket fattig. Även hennes tillvaro i Tyskland var ekonomiskt ansträngande. Hon levde i ett enkelt hem med uttjänta möbler och med väldigt små ekonomiska marginaler.

Min sambo är egentligen en väldigt charmig och utåtriktad kvinna. Det är nog också så många ser henne. Hon är i det avseendet väldigt latinsk. Det var också den sidan hos henne som jag föll för, men när hon och jag är ensamma kommer andra sidor fram hos henne. Då kommer hennes besvikelse fram över att livet inte blev som hon tänkt sig. Hon har till exempel inga barn, vilket jag tror är en stor besvikelse för henne. Hon var arbetslös i princip hela sin tid i Tyskland. Hon jämför sig ofta med andra kvinnor som hon tycker är lyckade.

Inte heller min egen tillvaro har varit problemfri. I mina tonår och i tjugoårsåldern mådde jag mycket dåligt. Min barndom var ett enda stort mörker. Det var först i trettioårsåldern jag fann mig själv.

Mina arbetskamrater och mina få vänner har aldrig märkt någonting, men jag har haft svårt att till exempel skaffa just vänner – trots att många uppfattar mig som mer ”normal” än de flesta. Men det kan jag ibland mest tycka är ett skal.

Annons:

Jag är även skuldsatt, men jag har en hög lön och på så sätt kan jag hantera mina skulder. Men det som blir över varje månad räcker inte till mer än en högst ordinär tillvaro. Det gör att jag inte har råd att ge min sambo det hon tycker att jag borde kunna ge henne; kläder men även resor. Hon känner inte till mina skulder men anar att jag tjänar bra.

Jag har ändå under den korta tid vi varit sambos hjälpt henne med cirka tjugotusen kronor i form av en bra svenskundervisning, kläder och annat. Nu läser hon på SFI, vilket hon tycker är meningslöst. Hon tycker att jag även fortsättningsvis borde betala för en mer kvalificerad svenskundervisning. Hon har aldrig visat mig någon tacksamhet för det jag lagt ut på henne. För henne är det en självklarhet att mannen ska stå för de ekonomiska utgifterna.

Vid ett par tillfällen har jag varit onykter då hon kommit hem från svenskundervisningen. Jag har, som det heter, dränkt min tillvaro i alkohol. Något som jag oftare gjorde som ung, numera sker det några enstaka gånger per år om livet känns tungt. Men detta har gjort att hon nu konstant och på ett aggressivt sätt hävdar att jag är alkoholist. Jag uppfattar det som att hon påstår det för att hon vill få ett ”övertag” över mig.

Hon hävdar också att jag lider av depression, kanske för att jag har antytt något om mina tidigare problem. Jag har försökt att på ett lugnt sätt gå i svaromål, men oftast slutar hennes anklagelser med att jag är lika elak mot henne som hon är mot mig.

Vårt sexliv har upphört sedan ett par månader tillbaka. Vi har överhuvudtaget ingen fysisk kontakt med varandra längre. Vi har skilda sovrum.

Min sambo har en lägenhet i Tyskland som hon hyr ut i andra hand. Först i slutet av februari har hon tillgång till den. Det är tre månader dit. Eftersom hon har en lägenhet i Tyskland så vill inte de sociala myndigheterna i min kommun hjälpa till med något boende av något slag. Det är alltså inte så lätt för oss att bara separera. Vi är låsta till varandra i tre månader till.

Till saken hör också att min sambo, av naturliga orsaker, är väldigt isolerad i Sverige. Hon har inga vänner här. Den enda hon pratar med är mig, förutom dom hon träffar på SFI-undervisningen. Hennes ensamhet gör förstås hennes tillvaro ännu värre. Jag vill inte presentera henne för min far eller mina vänner, eftersom jag tror att de snart skulle upptäcka hur dålig vår relation är.

Våra gräl har lett till att jag numera försöker hålla mig från mitt hem. Jag mår fysiskt illa av tanken på att åka hem till min lägenhet, eftersom jag vet att där väntar gräl där vi båda tävlar om att vara den mest elaka. Jag måste erkänna att jag mitt i allt har dåligt samvete över att ha tagit henne till Sverige. Hon hade det bättre i Tyskland, även om hennes tillvaro var svår även där. Hon själv påpekar också gärna vilken hemsk människa jag är, som tog henne till Sverige. Hon kallar mig regelbundet saker som sadist och svin för detta.

Min fråga är egentligen, hur slutar vi gräla? En svår fråga naturligtvis, men jag hoppas på råd om hur vi kan uppnå respekt för varandra utan ömsesidiga anklagelser och förnedrande omdömen till varandra. Hur når vi fram till en resonerande ton, utan alla dessa verbala påhopp på varandra?

Anonym i Storstaden

Svar: Hej. Vad jag förstår bottnar era gräl i att de förväntningar ni hade då ni fattade beslutet att flytta ihop övergått i besvikelse över att inget blev som ni hoppats. På din beskrivning tycks det som att er relation utvecklats till något som är fullständigt ohållbart för er båda, och att en separation därför är det enda raka. I och med att din sambos lägenhet i Tyskland är uthyrd till och med februari är ni dock låsta till varandra fram till dess.

Den grad av respektlöshet som karaktäriserar ert umgänge visar människor för det mesta bara varandra i nära relationer som gått över styr. Det gäller därför att skapa en form av distans mellan er, även om ni ännu för en tid är tvingade att bo under samma tak. I bästa fall medför denna ökade distans att respekten er emellan ökar, och att anklagelserna och de förnedrande omdömena minskar.

För att åstadkomma detta, under den tid ni framöver ändå är hänvisade till varandra, tror jag att ni behöver sätta er ner och omdefiniera vad det är ni håller på med. Ni är i nuläget fortfarande inbegripna i någon sorts destruktiv förhandling kring vad ni har rätt att kräva av varandra med utgångspunkt i att det ni lever i är ett samboförhållande baserat på de känslor ni hyser för varandra.

Bättre är nog då att konstaterar att era intentioner med varandra från början säkert var goda från båda håll, men att det tyvärr av olika anledningar – som det i dagsläget inte finns någon anledning att gå in på – inte blev så bra. Eftersom separationen inte går att genomföra med omedelbar verkan gör ni, i väntan på detta, bäst i att försöka koppla loss från varandra så mycket det nu går.

Försök att betrakta varandra som separata individer som tillsammans har att hantera en svår situation som ni gemensamt försatt er i. Utifrån detta kan ni sedan lägga upp en praktisk plan för hur ni ska minimera konflikterna och hur ni ska strukturera upp återstoden av den vardag ni har att dela fram till februari.

Du får väl tänka igenom vad du är beredd att ställa upp med under den här tiden när det gäller sådant som kläder och mat, samt att hålla henne sällskap då hon saknar andra kontakter än dig här i Sverige. Sedan behöver du uttrycka för henne vad du själv behöver för att detta arrangemang ska fungera för dig, såsom möjligheten att vara i ditt eget hem, lu
gn och ro och att ni har ett sätt att prata med varandra där verbala påhopp utesluts.

Det viktiga i detta sammanhang är att ni tillsammans inser att det är ett gemensamt misslyckande, och att det därför är ointressant att leta syndabockar, men också att du själv inser att dina skuldkänslor är obefogade; hon ville själv flytta hit och har inte rätt att kräva något mer av dig än att få stanna tills hon återfår sin lägenhet igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag är hemligt förälskad i en man på jobbet”

Fråga: Jag är sedan en tid tillbaka djupt förälskad i hemlighet i en man på mitt jobb (gäsp! – har vi hört den förut?) Jag har inte nämnt ett ord till någon om detta förrän nu, för det känns genant och barnsligt att i hemlighet gå runt och vara så förälskad. Jag är gift, har två ljuvliga barn, etablerat villaliv i fina förorten, hög utbildning, hyfsat jobb.

Jag har blivit förälskad i en 12 år äldre man, han är gift, men med utflugna barn, mycket framgångsrik, ännu högre utbildning, ännu mer väletablerad, i en ännu finare förort. Men det intresserar mig inte – det är honom utan allt det där som jag är förälskad i.

Jag minns
första gången jag såg honom för många år sedan, då var jag nyanställd och visste inte vem han var. Jag kan inte säga att jag blev förälskad då, men han påverkade mig starkt. Då hade jag nyligen blivit förälder för första gången och var nog inte helt mottaglig för en förälskelse, men varje gång jag såg honom kändes det i mig.

Vi har under årens lopp haft en del med varandra att göra i arbetet och från mitt perspektiv finns en särskild kontakt mellan oss, men det är lätt att överdriva med rosa glasögon… Nu till saken, detta påverkar mitt liv nu så jag måste göra något. Det påverkar min relation med min man, min arbetsförmåga. Varje gång min kollega är i närheten smälter jag ned som ”Amèlie från Montmartre”, mister talförmågan, rodnar och snubblar. HJÄLP! Vad gör han med mig, jag tänker på honom nästan hela tiden, drömmer om honom på nätterna – vad ska jag göra?

Denna djupa förälskelse har varat i mer än ett år nu, och det känns som om jag går sönder. Att berätta det känns otänkbart. Vi har inte en så nära relation, förmodligen kommer han att tro att jag är galen à la Glenn Close. Hur ska jag förnuftiga vuxna människa hantera detta? Byta jobb? Jag behöver konkreta tips! Egentligen vill jag bara ta med honom till en annan plats.

En blöt fläck

Svar: Hej. En plötsligt uppdykande attraktion gentemot en annan människa kan antingen få en att dra sig till minnes den goda starten i det egna förhållandet, eller fungera som en påminnelse om bristerna i detsamma. Hur en sådan situation hanteras är således en konsekvens av hur ingången till det egna förhållandet såg ut, men är givetvis också beroende av vad förhållandet senare utvecklats till – passion kan såklart även blomma ut även senare i en relation.

En annan lika stark bindning som den initiala förälskelsen är känslan av att vara en familj. För att citera psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm: ”Förälskelsen är kittet och familjen det gemensamma projektet.” Den slutsats han drar med utgångspunkt från detta är att man inte ens behöver tycka om varandra speciellt mycket, bindningen finns där ändå i och med det man över tid byggt upp tillsammans. Om förhållandet är bra blir familjelivet en källa till trygghet och glädje. Men även i den haltande relationen kan familjen representera ett slags trygghet, trots att glädjen saknas.

Hur det ser ut i ditt fall kan jag inte uttala mig om, inte heller hur du värderar de olika komponenter som ditt nuvarande förhållande innehåller, kontra vad du tänker att du skulle kunna förverkliga tillsammans med den andre mannen. Men eftersom din förälskelse pågått så lång tid behöver du komma till någon form av beslut kring hur det hela ska hanteras.

Uppenbarligen finns det två alternativ: antingen väljer du att fortsätta med din man, eller så satsar du på mannen på ditt jobb. Det mest rakryggade om du vill satsa på mannen på ditt jobb är väl att du i sådana fall lägger korten på bordet både för honom och för din man därhemma, och sedan får det bära eller brista. Om du däremot väljer det första alternativet är givetvis det egna beslutet den avgörande delen i det hela. Men du gör antagligen bäst i att även minimera den exponering det innebär att dagligen vistas i närheten av objektet för din förälskelse; det vill säga att du, för att helhjärtat kunna fokusera på din nuvarande man, till exempel byter arbetsplats – om du har den möjligheten. På så sätt kan du återknyta till din man utan att hela tiden distraheras av inflytandet från mannen på ditt jobb.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Leker han bara med mig?

Fråga: Jag är en tjej på 19 år som träffade en kille, 20 år, via kompisar för två år sedan. Han hade då gått ur ett förhållande efter att hans ex varit otrogen, vilket han var väldigt skadad av. Vi blev vänner och efter ett år blev vi ihop, mycket på grund av påtryckningar från mig. Dock var han väldigt osäker på sina känslor och efter tre veckor hade han stött på en tjej på en fest vilket han erkände för mig. Men jag förlät honom, dock erkänner jag att jag fortfarande är orolig när han går ut och så vidare.

Vi hann vara ihop i två tre månader innan han åkte till USA en månad. När han kom tillbaka var han verkligen superkär i mig och sade att han insett hur mycket han älskar mig. Hela våren flöt på bra och vi gjorde mycket tillsammans. Bland annat lärde jag mig att åka snowboard; han är proffs på det.

I våras förändrades allt, jag fick ett kvällsjobb och han jobbar dag, vi träffades nästan inte alls. Vi började bråka mycket, vilket tärde något fruktansvärt. Jag blev deprimerad och nere och ledsen. Han sade att han behövde mer utrymme och att kärleken till mig minskat. Vi försökte igen, men för någon vecka sedan sade han igen att han tyckte att vi hamnat i samma mönster av att ”inte ge varandra ’space’ och låta varandra göra det man vill”, men att vi nu ska göra ett allra sista försök. Han tyckte också att vårt förhållande blivit rutinmässigt, men ville ändå göra ett sista försök. Men det känns inte bra i mitt hjärta, jag är så orolig, dock älskar jag honom jättemycket. Han säger att han älskar mig, men att han inte vet om han är mogen för ett fast förhållande; att han kanske behöver vara fri.

Jag känner dock att jag måste bygga upp mitt liv igen för jag har släppt allt och verkligen bara riktat in mig på den här killen. Just nu känns det som att förlorar jag honom – då förlorar jag allt.

Är det värt att försöka igen? Jag älskar honom. Leker han bara med mig? Eller är han bara osäker på sig själv? Kan man hitta sig själv trots att man är i ett förhållande? Ställer jag för höga krav?

Finns det hopp?

Svar: Hej. När det gäller frågan om man kan hitta sig själv i ett fast förhållande är det svårt att svara på. Man kan väl säga att det är olika sidor hos en människa som utvecklas beroende på om han eller hon lever i en nära relation eller inte. Om man lever med någon utvecklas man ofta i relation till den andre, det vill säga att om den andre har väldigt starka egenskaper, förmågor eller sidor utvecklar man själv inte dessa lika mycket utan låter dem ligga i träda då den andre redan är så framstående på detta område. Sedan kanske man överutvecklar andra sidor, och då gärna de sidor som den andre inte är lika driven på. På detta sätt kompletterar man varandra; om den ena till exempel är dominant och stridslysten kanske den andre blir mer försiktig och överslätande.

Poängen i detta resonemang för din del har sin utgångspunkt just i det du beskriver när du säger att det känns som att om du förlorar din kille så förlorar du allt. Det är ingen bra utgångspunkt i ett förhållande, just på grund av att det är ett uttryck för hur beroende du blivit av honom. Han å sin sida känner sig instängd i ert förhållande. Över tid förstärker ni sedan dessa upplevelser hos varandra, på så sätt att ju mer beroende du blir, desto mer instängd känner han sig och ju mer utrymme han vill ha, desto mer rädd blir du att förlora honom.

Det viktiga för att bryta detta i nuläget, eftersom du släppt allt och bara riktat in dig på honom (en klassiker framför allt för tjejer), är det du själv är inne på: att bygga upp ditt eget liv igen. Fundera mindre på hans motiv och vad han behöver, och mer på vad du själv behöver göra för att ha ett meningsfullt och stimulerande liv oavsett vad han väljer att göra. På så sätt kan du öka ditt oberoende, och en effekt blir då i bästa fall att han känner sig mindre instängd. Oavsett hur han reagerar är det dock nödvändigt att du har en styrka i dig själv.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag känner mig sviken av mina föräldrar”

Fråga: Jag är dotter till en man som har en väldigt tydlig narcissistisk personlighet med tillhörande brister på det emotionella planet. Han har alltid, vad jag minns, manipulerat och varit tydlig med vilket beteende han förväntar sig av sin omgivning. Om jag har accepterat hans vilja har jag fått uppleva hans kärlek, men eftersom jag från tidiga tonåren allt som oftast opponerat mig mot hans auktoritära stil är jag mest familjär med att vara hans fiende. Efter år av mycket bråk och psykisk misshandel har respekten försvunnit och ersatts av förakt. Som mellanbarn i en skara av tre blev jag tilldelad och tog rollen som syndabock.
 
Han har exempelvis anklagat mig för att vara den som förstör deras äktenskap, att jag är problemet till min mammas oro och svåra sömnproblem och att det är självförvållat att jag är familjens femte hjul. Vid snart 60 års ålder är han fortfarande helt oförmögen att se sin del i hela.
 
Eftersom jag har fått bära skulden av hans inre misslyckanden är det inte heller så konstigt att min nyförvärvade självkänsla är skör.
 
Av min mor känner jag mig sviken. Hon är ju ett offer på sitt håll med sina egna behov på hans bekräftelse och kärlek, något som resulterat i att hon så gott som aldrig har kunnat stå upp för sig själv och än mindre för mig.
 
Jag har sedan tre månader tillbaka uttalat brutit med båda mina föräldrar, då de fortfarande lever tillsammans. Detta har under flera, flera år funnits i mina tankar. Anledningen till att avbrottet kom nu tror jag kan förklaras av att jag och min man har gått igenom en mycket intensiv period. Vi har fått tre fantastiska barn inom loppet av 3,5 år samtidigt som vi har totalrenoverat ett hus. En klassiker – otroligt påfrestande – men i dag är vi både starkare och klokare.
 
Under dessa intensiva år har jag slitits mellan ständiga förväntningar och besvikelser på grund av mina föräldrars ovilja att avlasta oss på något sätt och vis. Deras ovilja/oförmåga att visa kärlek under denna tid i mitt liv då jag behöver dem som kanske allra mest, blev helt enkelt för mycket. Beslutet att bryta krävde mycket energi, men efter en tid upplevde jag för första gången i mitt liv en oerhörd lättnad och frihet.
 
Jag börjar dock nu efter en tid förstå att det är jag som måste lära mig att förstå dem och deras oförmågor och framförallt lära mig att acceptera dem för det. Jag som måste lära mig ett nytt sätt att förhålla mig till dem. Detta eftersom jag ju gärna vill hoppas att vi i framtiden ska kunna finna en ny plattform för vår relation – av två skäl. Dels för att jag vill göra mitt yttersta så att jag inte för vidare deras beteende till ytterligare en generation, dels för mina barns samt mina syskons skull.
 
Men klarar jag detta? Har jag förmågan att övervinna mitt förflutna? När jag tänker på vad som krävs av mig så blir jag osäker på om jag har förmågan. Kan jag verkligen släppa barnet i mig som trånar efter mina föräldrars villkorslösa kärlek? Går det att förlåta och acceptera? Hur lång tid kan den processen tänkas ta? Jag är osäker på om tiden vi varit ifrån varandra räcker. Är det vanligt med professionell hjälp vid denna typ av personliga utveckling? Är det ett måste?
 
Barn till en narcissist


Svar: Hej. Först vill jag bara säga att du framstår som mycket insiktsfull; och det bådar såklart gott inför framtiden. Du har som det låter varken tagit efter din pappas oförmåga att se sin del i det hela, eller din mammas självutplånande offerroll. Bara detta att du tänker att du aldrig kommer att lyckas förändra dina föräldrar, men väl ditt eget förhållningssätt till dem, är stort.

Trots alla de besvikelser du upplevt som konsekvens av att de inte funnits där för dig och din familj under den, vad jag förstår, extremt slitsamma period ni genomgått är du beredd att försöka mötas igen om än utifrån en annan plattform.

Dina föräldrar kanske inte är förändringsbenägna, men du tycks vara det i högsta grad. Du har kommit så mycket längre i din personliga mognad så jag håller helt med dig om att om ni ska hitta ett annat sätt att umgås på så är det du som måste stå för överblick och klokskap.

Kort sagt: det låter som att du redan är på god väg att övervinna ditt förflutna. Med det inte sagt att det kommer bli lätt eller smärtfritt, men om du fortsätter som du redan nu gör tror jag inte du kommer att föra över dina föräldrars tillkortakommanden på dina barn. När det gäller det du uttrycker som ”barnet i dig” som trånar efter sina föräldrars villkorslösa kärlek kommer du säkert att känna av denna aspekt av dig själv då du återupptar kontakten med dem.

Om du tillsammans med din man och andra människor du litar på kommer att kunna ta hand om det på egen hand, eller om någon form av professionell hjälp kan underlätta, vågar jag inte svara på. Du får helt enkelt prova dig fram. Märker du att du hamnar i gamla hjulspår i umgänget med dina föräldrar; backa då tillbaks, påminn dig om vilka mål du vill nå och hur du ska komma dit, och försök sedan igen. Det är helt enkelt trial-and-error som gäller.

Mitt svar är alltså att om man som du har en förmåga att ta sig vidare på egen hand är professionell hjälp inget måste. Dock är inte tiden du och dina föräldrar är ifrån varandra – även om det säkert var ett bra drag att ta en paus i umgänget ett tag – tillräcklig för att en kvalitativ förändring i er relation ska äga rum.

Jag tror avslutningsvis att du gör helt rätt i att i detta sammanhang slopa alla typer av förväntningar på att dina föräldrar, i alla fall initialt, ska bidra med något konstruktivt. Det konstruktiva, nyskapande inslaget får du stå för, men jag tror att du har kommit tillräckligt långt med ditt förflutna och med dig själv för att klara det.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Ska vi fortsätta ihop?

Fråga: Jag och min utvalda har varit tillsammans i sex år nu, men aldrig kunnat bestämma oss för hur. Vi är nu runt 25 år. Vi har så mycket gemensamt; intressen, värderingar, stort och smått, ofta räcker en blick eller ett kort snack för att båda ska vara med på tåget.

Han säger att jag har förändrats sedan vi först träffades, att jag mognat och blivit kvinnligare. Jag är inte säker på om han gillar det dock. Men det är bostad och ort som har varit ett ständigt dilemma. Utan stadig ekonomi har vi flyttat fram och tillbaka mellan tillfälliga boenden, mer eller mindre sammanboende, och som särbos hos respektive föräldrar.

Hans föräldrar pratar skit om mig och jag är inte välkommen dit och det är där han bor nu, det bidrar till problematiken. Själv har jag inte heller någon egen bostad, utan är inneboende. Han har inget jobb, hans arbetssökande går uselt och varje utbildning han försöker sig på, har han hittills hoppat av. Jag är i ungefär samma situation, men har lyckats lite bättre. Han är målinriktad utan mål, jag har ett mål utan riktning.

Men nu har han och jag, på varsin ort, hittat varsin utbildning. Hans utbildning tar all hans tid. Själv är jag lite kritisk, det känns som om han valt utbildningen för att få jobb, snarare än av intresse. Men det viktigaste är att han är lycklig och lyckas med utbildningen och får ett jobb. Då kanske många knutar löser sig för honom.

Men även innan
utbildningen startade var han svår att träffa. Han har alltid någon ursäkt till varför det tar tid mellan våra träffar. Det kan vara en så enkel sak som ett tandläkarbesök, eller en biblioteksbok som ska lämnas in. Det funkar när man bor ihop, men inte nu.

Problemet är just distansen, vi kan ofta inte ses på flera månader, antingen på grund av ekonomin eller på grund av våra scheman. Jag saknar honom så jag blir tokig, men ofta är det han som sätter ramarna. Vi hörs varje kväll för att stämma av, men jag skulle vilja bo tillsammans igen. Han vill vänta. Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag. Så vi lever på fet distans. Är jag dum eller alltför tålmodig? Kan man ha det så här?

Jag tänkte låta honom få prova att leva på distans tills han hittat sig själv. Men det kan ta tid. Lång tid, mycket lång tid. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig, men andra ifrågasätter om han menar allvar med mig. Så länge jag härdar ut, flyter det på bra. Men efter ett par månader isär, kan jag bli väldigt emotionell, jag brister lätt. Hur ska vi göra? Är det här vettigt?

Ledsen och velig

Svar: Hej. Med tanke på hur mycket situationen påverkar och begränsar dig, samt hur maktlös du framstår är det nog, som ett svar på din fråga, inte vettigt att fortsätta på det sätt ni gör. Ni har trots allt varit ihop i sex år nu, och saker och ting tycks bara komma allt längre ifrån hur du skulle vilja ha det.
 
Du har för lite kontroll över händelseförloppet – eller över bristen på händelseförlopp. Upplägget tycks vara att makten, i betydelsen att kunna utöva inflytande över hur ni ska ha det tillsammans, är förlagd till honom, medan du har att passivt invänta hans eventuella nästa drag.

För mig låter det som att du behöver börja agera med utgångspunkt från dig själv. Du behöver bygga upp en egen tillvaro – med allt från utbildning, boende och fritidsintressen till umgänge – som inte kretsar runt honom. Ditt oberoende behöver öka, och du behöver hitta en egen linje och riktning i livet oavsett vad han tar sig för. Du kan inte fortsätta att hänga upp dina förhoppningar och framtidsplaner på honom. Om han vill får han väl gärna delta i dina förehavanden vad jag förstår, men att invänta att han ska komma fram till vad ni gemensamt ska ta er för är inte meningsfullt.

Med tanke på hur långt ut i ovisshet och osäkerhet du drivits, samt med tanke på den allmänna uppluckringen av ert förhållande, är det väl rimligt att du i alla fall öppnar dig för möjligheten att träffa någon annan. Detta kan du vara helt öppen med i relation till honom; det är nog bara bra om han blir medveten om vilken inverkan hans agerande har på dig och på ert förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag kan inte släppa tankarna på mitt ex”

Fråga: Jag har sedan några år tillbaka ett bra förhållande, till skillnad från de flesta av mina tidigare relationer. Vi har mycket gemensamt, vi har roligt tillsammans och det finns en stark kärlek mellan oss. Vi är överlag ganska lika. Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över, utom möjligen vårt sexliv, som är helt ok men inte särskilt spännande.
 
Innan jag blev tillsammans med honom, hade jag ett ”till-och- från-förhållande” med en annan kille i några år. Också det var en stark kärlek, ganska stormigt och mycket drama.

Vi träffades under en period när vi båda mådde väldigt dåligt, men blev tillsammans och lyckades gemensamt ta oss ur det. Att dela den upplevelsen gjorde att vi fick många starka minnen. Ett speciellt band uppstod, som funnits där sen dess. Av olika anledningar tog det till sist slut för fem år sen. Vi var fortfarande vänner och träffades sporadiskt. Vi kände också fortfarande attraktion till varandra, och det fanns fortfarande något mellan oss. Förra året träffades vi igen, och var då otrogna mot våra nya respektive. Jag berättade sen skuldmedvetet om det för min nuvarande kille, och han har förlåtit mig vid det här laget. Däremot har jag och mitt ex fortsatt tänka på varandra och vi skriver mejl till varandra då och då. Han fortsätter hela tiden att dyka upp i mina tankar och drömmar, och jag i hans.
 
Mitt ex och jag är extremt olika, i de flesta avseenden. Jag tror inte att han och jag skulle kunna leva tillsammans, och ändå finns det fortfarande starka känslor mellan oss. Jag kan fortfarande sakna saker han gjorde när vi var ihop, sakna hans sätt att vara, vårt sexliv med mera. Även om jag vet att en framtid för oss är omöjlig, så kan jag inte släppa taget om honom.

Jag är egentligen väldigt lycklig, men det här är på något sätt ändå ständigt närvarande. Kanske är tankarna på mitt ex bara en fix idé. Jag är också en väldigt rastlös person, har lätt att tröttna på saker och söker hela tiden någon form av spänning i tillvaron. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, och ju mer jag tänker på det, desto mer komplicerat känns det.
 
Tacksam för svar

Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.

Med ditt ex, i ert ”till-och-från förhållande”, kunde du hänge dig sexuellt; väl medveten om relationens omöjlighet. I ditt nuvarande förhållande håller du distans genom att inte släppa taget om ditt ex. Man kan tänka att det du gör – både när du tidigare ägnade dig åt en omöjlig relation, och nu då du befinner dig i en mer stabil relation men flyr mentalt –  är att du reglerar avståndet till dina partners. Av någon anledning tycks det som om du finner ett obehag i att förbehållslöst närma dig en annan människa. Konsekvensen av ditt sätt att fungera blir just detta: att du ”slipper” vara nära din partner.

Närhet kan vara förknippad med olika rädslor; som att helt slukas av en annan människa, eller att bli övergiven av sitt kärleksobjekt när man är som mest sårbar och utlämnad. Vad det än beror på så är det något du behöver komma tillrätta med för egen del, snarare än att ägna tid och energi åt att fundera över vilken man du ska välja.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Vi har bråkat sedan vår dotter föddes”

Fråga: Jag är tillsammans med min sambo sedan nio år, vi har en dotter på två år. Sedan våran dotter föddes har det i stort sett varit ett enda långt bråk, med några dagars frid instuckna då och då. Vi har haft sex färre än tio gånger de senaste två åren. När min sambo är på rätt humör är hon underbar, rolig, generös, en fantastisk mamma och allt man kan önska sig. Dessvärre är hon nästan alltid sur. Hon går omkring och surar i flera dagar. Frågar jag varför hon är sur, blir svaret alltid ”jag är inte sur”.

Efter ett antal dagar brukar jag tröttna och höja nivån och försöka provocera fram ett svar, vilket oftast kommer i form av någon trivialitet, typ ”du glömde gå ut med soporna i går kväll”. Det slutar alltid i bråk, och vi talar inte med varandra på flera dagar efter det. Jag vet att hon är arg för att hon inte tycker att jag hjälper till med hushållsbestyren. Jag anser att jag gör mer än nog, och mina vänner säger att de inte känner någon som är så dedikerad och engagerad i hem och barn som jag är.

Den här fasen brukar också innebära ”hemliga hämnden” – det vill säga att hon tar saker från mig och gömmer dem så att jag inte hittar dem. Hon tar också saker i lägenheten som hon anser ligger i vägen (mina kläder, papper, etcetera) och trycker in dem i min garderob och blandar dem med massa smutskläder så att allting därinne måste tvättas om. Hon tar även ofta bilnyckeln till jobbet, trots att hon själv promenerar, så att jag inte kan köra bilen.

Vi går i parterapi, och har gjort det i snart ett års tid, men hon fuskar en hel del (struntar i att följa terapeutens råd). I de absolut värsta bråken slår hon mig, vilket hon sedan totalförnekar att det någonsin har hänt. Jag är ingen liten kille, så jag blir ju inte direkt rädd när hon slår mig, men det är ordentligt förnedrande. De gånger det har hänt har jag tappat kontrollen och gått loss på inredningen i lägenheten – inget jag är stolt över.

När jag försöker ta upp ämnen som hon inte gillar, eller om jag har en ståndpunkt i en diskussion som hon inte håller med om, blir det bråk. Hon sätter taggarna utåt, höjer rösten direkt, och så är det igång. Detta har resulterat i att jag aldrig vill ta upp något längre, för jag är för rädd för bråken. Eller för henne.

Jag vill verkligen inte lämna min familj, men snart ser jag ingen utväg. Nu är jag djupt olycklig och vantrivs i både mitt hem och i min relation. Så som jag ser det har jag inte längre något att sätta emot min sambo, hennes respekt för mig är helt uttömd. Hur ska jag göra för att hon ska få tillbaka respekten?

Anonym

Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?”

I bästa fall fungerar detta som en väckarklocka, som leder till att ni tillsammans kommer fram till att ni inte kan fortsätta på det sätt ni gör. Ni får då en gemensam plattform utifrån vilken ni sedan aktivt och målmedvetet kan börja arbeta på att förbättra ert förhållande. Alternativet är att din sambo ställer sig kallsinnig till din upplevelse och slutsats. Det visar då på att hon saknar den nödvändiga motivationen som behövs för ett förändringsarbete.

I kombination med att hennes respekt för dig är helt uttömd gör detta sammantaget att en skilsmässa rimligen borde framstå som en relativt tilltalande utväg. Att du på detta sätt står upp för dig själv och visar på att din gräns för vad som är acceptabelt är nådd är nog, oavsett utgången av det hela, det enda sättet om du vill att hon ska återfå respekten för dig. Att du tystnar allt mer, av rädsla för henne, leder bara längre in i den återvändsgränd du redan står i.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min syster är omogen och explosiv”

Fråga: Hej. Jag och min man är en bit över trettio och vi har varit tillsammans i många år och gifta i några år. Vår relation är fantastisk och vi har en dotter på snart tre år och nu har vi ytterligare ett barn på väg. Mellan oss är allt frid och fröjd. Men nu är det så att jag har några funderingar kring min älskade halvsyster som jag tror är väldigt olycklig.

Min syster är snart trettio år och hon har gjort klart sin utbildning och skaffat jobb och bostad i en stor svensk stad. På så sätt är hon vuxen och självständig. Tyvärr är hon väldigt ensam och har ett begränsat socialt liv. Hon har ingen partner och har inte haft någon relation eller flirt på många år. Hon har några få vänner som hon träffar men hon säger själv att dessa, som lever i parrelationer, inte har så mycket tid över till henne. Det tycks också som att hon har en tendens att kväva sina vänner då hon ofta ältar sina problem och kan vara väldigt negativ till det mesta. Hon är lite av en energitjuv.

Dessutom är hon fortfarande väldigt knuten till våra föräldrar och blir ”lilla stackars Anna” när vi är tillsammans i familjen. Detta resulterar i att hon får väldigt mycket stöd och hjälp. Trots att vi alla ställer upp för henne så är hon nästan aldrig tacksam och hon bjuder sällan igen med hjälpsamhet. Om något arbete ska göras så är hon ofta upptagen. Hon har också ett fruktansvärt humör och när vi ses får hon utbrott som kanske hade kunnat accepteras när vi var tonåringar och gjorde revolt men som rent ut sagt är pinsamma för en vuxen kvinna. Dessa utbrott är också väldigt obehagliga att uppleva och kan blossa upp plötsligt.

Min syster har alltid haft mycket integritet och hon har ofta dragit sig tillbaka, men det har blivit värre på senare år. Jag och mina föräldrar har på sätt och vis vant oss vid att det är så här men min man har vid flera tillfällen påpekat min systers beteende och vi talar ofta om detta. Nu när vi ses hela familjen så låter vi henne hållas och försöker att skydda husfriden så gott vi kan. Vi har det ofta trevligt men det kommer alltid något utbrott.

Mamma och pappa vill såklart skydda och hjälpa Anna men det gör det svårt att ta upp frågan om hennes problem med dem. Jag ser ju att hon inte mår bra men hon öppnar sig inte så ofta för mig och om hon gör det så har hon nästan alltid någon yttre förklaring till sina problem och vill inte se sin roll i det hela. För några år sedan föreslog vi terapi men det har hon avfärdat.

Förutom att jag är orolig för min systers skull så tänker jag på mina barn. Jag vill inte att de ska ta skada av hennes aggressiva beteende och jag vill inte att hon ska vara ett dåligt föredöme. Jag älskar min syster och jag vill att vi ska ses och hon är en väldigt gullig moster till vår dotter och engagerad i vårt kommande barn. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne att må bra med sitt liv och jag tror inte längre på att någon förändring kommer att ske av sig själv.  Hennes problem påverkar oss andra och jag vill inte längre lida i det tysta. Jag är också rädd för att vår tystnad bidrar till att hon kan fortsätta så här. Så jag undrar vad jag kan göra åt detta?

Anonym

Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.

Du skriver att hon blir ”stackars lilla Anna” när ni är tillsammans hela familjen och att hon därför får mycket stöd och hjälp, men att hon trots detta är otacksam och sällan bjuder igen. När något ska göras är hon upptagen, och hon får fruktansvärda utbrott som kanske kunnat accepteras om det handlat om en tonåring, men som känns pinsamma för en vuxen kvinna.

Samtidigt skriver du att hon är klar med sin utbildning, har jobb och bostad i en stor svensk stad. Hon är också en väldigt gullig moster till din dotter. Kort sagt har hon en massa kompetens och goda förmågor mitt i alltihop.

Jag tror att ni gör henne en otjänst genom att hjälpa henne så mycket. På ett sätt är det säkert bekvämt och tryggt – det har sina vinster – att bli behandlad som en labil, bortskämd tonåring, men på sikt är det både förödande och förnedrande fört henne. Det hon behöver är att ni andra i familjen börjar bemöta henne som den vuxna kvinna hon faktiskt är och slutar sopa framför hennes fötter eller anpassar er till hennes utbrott. Speciellt svårt är detta givetvis för era föräldrar, men det är viktigt att även de inser att de i annat fall bidrar till att hon stannar kvar i sin omognad. Uppmuntra i stället hennes självständighet och styrkor, och sluta ta ansvar för det hon har ansvar för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Han läste mina sms”

Fråga: Jag är en tjej på 30 år som efter tre år i en ”till-och-från relation” insett att jag är tvungen att bryta helt för att mitt liv skulle kunna fortsätta. Jag var tillsammans med en kille som jag tror nio av tio skulle anse som den perfekta pojkvännen. Även jag ur vissa aspekter. Han var glad, öppen, social, trevlig mot vänner och familj, ställde upp jämt, lyfte mig, satte mig främst och så vidare.

Efter cirka ett halvår började jag känna att jag inte hade en helt bra magkänsla i vår relation. Jag kan nu inte minnas exakt varför, men det känns som att jag redan då började tappa lite respekt för honom. Han hade många åsikter och värderingar som jag inte delade. Framförb allt hade han väldigt lätt att se allt svart eller vitt. Han satte in människor i fack, och vad jag nu förstått efteråt så började han att systematiskt trycka ner mig.

Han älskade mig över allt annat och ville träffa mig jämt, men jag kände mig kvävd. Det kändes som att vi skulle göra allt ihop till slut. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, för han gav alltid mer. Han ville mer, han fanns där jämt, han tänkte alltid på OSS och inte på sig själv.

Han kom ofta och hämtade med bilen, skjutsade och hjälpte. Och sedan kom kraven: ”jag gör detta för dig, du är bara ego, du tänker bara på dig själv”, ”varför måste du träffa dina vänner på krogen, en bra flickvän går inte ut så mycket som du gör”, ”jag är en förhållandekille och du verkar inte kunna ha en seriös relation” med mera.

Jag började tänka på mitt ex, som jag själv hade gjort slut med och inte ville leva med, men jag började sakna sidor hos honom. Jag saknade att känna att jag inte blev ”jagad” hela tiden. Mitt ex litade på mig och tryckte inte ner mig. Vi hördes några gånger via mejl, men vi sågs inte och jag var ej otrogen. Efter detta började helvetet. Min nya pojkvän gick in i min mejl och hittade det jag skrivit till mitt ex, och blev förstås väldigt sårad. han började ge mig mer och mer kommentarer. Det kunde vara att jag var smutsig, att jag var en hora, psykiskt störd och att han hatade mig över allt annat.

Jag förstår att det inte är okej att ha kontakt med sitt ex. Men jag tror att jag gjorde detta då jag behövde bekräftelse från honom att jag inte var en så dålig människa, att jag inte var psykiskt störd och så vidare.

Samtidigt som min nya pojkvän var sårad så älskade han mig fortfarande högt. Han skämdes över sina ord, han ville att vi skulle flytta ihop, han blev glad när jag trodde att jag var gravid, han ville leva sitt liv med mig…

Till slut var jag tvungen att göra slut då jag kände att det inte gick att resonera med honom. Ena stunden bad han om att få leva med mig, nästa dag kunde han skriva helt fruktansvärda sms till mig. Han anser att han går ur relationen med huvudet högt eftersom det var jag ”som var egot” och ”den smutsiga som haft kontakt med mitt ex”, medan han bara varit den perfekta pojkvännen. Tre veckor senare har han nu en ny flickvän som han är så kär i – och jag är bara smuts.

Det känns som att hans ord fastnat i mig; jag är den som är ensam, han har redan en ny. Det befäster liksom lite att han är bra och mig är det fel på. Jag är så splittrad i detta. Har han rätt? Är jag oförmögen att ha relationer? Det är så tungt att bära både skuld och saknad samtidigt. Finns det något sätt att reda ut sina tankar så att jag kan gå vidare. Just nu känns det hopplöst.

Klara

Svar: Hej Klara. Det är möjligt att nio av tio skulle tycka att ditt ex var den perfekta pojkvännen – innan de själva haft ett förhållande med honom. För mig låter det som att han har ett klassiskt tillvägagångssätt för att få alltmer kontroll över och begränsa en annan människa; först med hjälp av omsorger, sedan med anklagelser och till sist med direkta förolämpningar och nedvärderande tillmälen.

Det kan säkert ta ett tag innan du är klar med honom, men på lite sikt tror jag att du kan skatta dig lycklig över att du gjorde slut med honom – när du ännu var stark nog att klara av det, innan nedbrytningen gått för långt. Det säger en hel del när du beskriver det som att hans ord fastnat i dig, och att du därför tänker att han är bra och att det är fel på dig.

Det finns ingen som helst anledning att tänka att du skulle vara inkapabel till relationer, tvärtom är det sunt att reagera som du gjorde på en sådan veritabel attack av kvävande närhet som du beskriver att han utsatte dig för. Däremot kan man undra hur det är ställt med honom: att hävda att man älskar någon så mycket som han bedyrat för dig, och uppvakta dig på det sätt han gjorde för att sedan träffa en ny direkt stärker bara min tes om att det inte handlar om kärlek från hans sida utan om kontroll. Nu har han satt klorna i någon annan, gläd dig åt att du kom undan med blotta förskräckelsen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag har en konflikt med svärmor”

Fråga: Jag är en tjej på 35 år med tre barn och sambo. Vi har legat i en konflikt med min sambos föräldrar sedan drygt ett år. Är det värt att försöka lösa denna konflikt då det har gått så lång tid och vi är ljusår från att komma till försoning? Eller ska man bara acceptera att sådant händer här i livet; att man förlorar nära och kära på grund av oliktänkande och dylikt. Innan konflikten startade tyckte jag att jag hade världens bästa svärföräldrar.

Vi har tre barn i förskoleåldern med bara ett års mellanrum. Tre gånger har farmor endast tagit med sig den äldsta (första gången var han två år) till sitt födelseland Finland där hon har stuga och släkt. Förra sommaren kom hon återigen med förslaget att hon ville ta med sig honom till Finland. Jag kände då ”borde det inte vara de andra syskonens tur nu?”. Men jag vet också att hon är väldigt förtjust i den äldsta som är väldigt lillgammal och otroligt lugn och tillgiven. Så jag lät det bero, jag sade att ”självklart får du ta med dig honom till Finland”, men jag sade också väldigt vänligt ”men kan du då inte ta de andra två barnen bara för en dag och låta dem vara med dig och farfar? Du behöver inte göra något speciellt med dem men bara så att de känner att de också får göra något själva med farmor”.

”Ja det kan jag väl”, sa hon. Saken är den att jag tycker ju för det första att man som vuxen ska försöka vara så rättvis som möjligt. Barn märker om det inte är rättvist.

Sedan tog det hus i helvete milt sagt. Farmor kom hem till oss efter ett par dagar med ett brev till mig. Vi hade en födelsedagsfest för min sambo som fyllde år den dagen. Hon överlämnade brevet inför alla gästerna och gick sen omkring med solglasögon på tomten och blängde. Jag som inte hade en aning vad det hela handlade om trodde att det kanske var ett presentkort till mig eller något, men nej där var ett långt brev där hon skrivit att hon känner sig kränkt över detta att jag bad henne att göra något med de andra två barnen. Här kom hon och erbjöd en tjänst (att ett av våra barn skulle få två veckors semester) och så har jag mage att säga åt henne att vad hon ska göra med de andra barnen!

Hon skrev att hon kände sig besviken då hon gärna hjälper oss men att hon gör det när hon själv vill. Jag blev helt chockad. Feststämningen kom av sig. Det kan tilläggas att min sambo också fick ett brev där det stod att han var en sådan duktig pojke som slet och jobbade hårt, och att det var ju tur att han hade sina tre små barn som gav honom styrka. Mig nämnde hon inte – som kanske har gjort det möjligt för honom att slita så hårt med husbygge och allt då jag har stått för barnens tillvaro samt markservicen under alla år! Som tur är så var min sambo på min sida direkt, han förstod inte vad som flugit i hans mor. Vi har försökt träffas ett par gånger, bland annat hos familjeterapeut två gånger, men hon kan inte komma till besinning. Hon känner att ”här har jag hjälpt er med husbygge och diskat hos er bla bla och så är ni så otacksamma!”

Vi har aldrig bett om hjälp med vårt husbygge, det har hon och hennes man själv erbjudit sig att göra. Och jag och min sambo är väldig öppna frispråkiga människor, vi har sagt tack varje gång de hjälpt oss och vi har aldrig missbrukat barnpassning utan bara frågat vid absoluta nödfall.

Borde hon inte bara ha backat? Hur kan hon tycka att hennes väl och ve är så viktigt att hon riskerar att förstöra en liten familj? För även om jag och min sambo är ense i detta så är det klart att detta tär på vår relation. Jag anser att hon borde skämmas och jag skulle aldrig göra som hon gjort mot mina egna barn.

Det kan nämnas att farmor och farfar efter detta har uppvaktat barnen på deras födelsedagar (bjudit hem dem till sig) eller kommit förbi vår dörr med present. De har träffat barnen en gång var tredje månad sedan detta startade – så det visar ju att de åtminstone är vuxna nog att förstå att barnen inte ska få komma i kläm för att inte vi kan komma överens.
 
Borde inte en farmor göra allt för att inte starta en konflikt med sin svärdotter? Vad gör att en kvinna på nästan 60 år tar sig själv på så stort allvar att hon tror att allt ska cirkla kring henne?

En ledsen svärdotter

Svar: Din fråga inrymmer en mängd delproblem och frågeställningar. Trots detta väljer jag att avgränsa mitt svar till det jag tycker er situation handlar om – fast med en något annan slutsats än den du drar; närmare bestämt den fråga du ställer alldeles i början av ditt brev: Är det värt att försöka lösa denna konflikt…, eller ska man bara acceptera att sådant händer här i livet?

När det gäller konflikter mellan människor är din utgångspunkt rimlig, det vill säga att man i första hand ska försöka lösa dessa. Det har ni också försökt, vad jag förstår. Ni har pratat, formulerat er i skrift till varandra och till och med gått till en familjeterapeut för att få rätsida på det hela. Trots detta är ni ljusår från att komma till försoning.

Det är klart att man kan ha många synpunkter på din svärmors agerande. Men jag tror inte att du har något att vinna på att framhärda i att du tycker att hon har betett sig illa och att hon borde ha gjort på annat sätt; lika lite som hon har någon framgång i sina försök i att övertyga dig om att du gjort fel. Anledningen till att familjeterapeuten inte förstod något berodde antagligen på att era respektive beskrivningar av händelseförloppet skilde sig så väldigt mycket åt.

Vägen vidare för er, utifrån att ni så länge aktivt försökt lösa konflikten, går genom att sluta försöka och börja acceptera. Inte acceptera att man förlorar nära och kära på grund av oliktänkande, men att man kan vara just oliktänkande och trots detta fortsätta att ha en relation med varandra, till och med en bra relation.

Mitt råd blir därför att ni ska sluta diskutera saken överhuvudtaget. Ni vet ju båda mer än väl var ni står i denna fråga. Jag tycker att ni ska lägga konflikten åt sidan, och försöka prata om något annat; återuppta kontakten så smått och börja umgås igen. Du kan väl bjuda hem svärmor på en god middag till exempel.

Hur som helst ska ni båda ha heder av att barnen inte kommit i kläm på grund av er konflikt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare