Hur slutar vi gräla?

Fråga: Jag blev sambo i höstas. Min sambo är en kvinna från Sydamerika. Hon flyttade till Sverige från Tyskland i september för att bli sambo med mig. Hon har bott i Tyskland i nästan 20 år.

Vi träffades redan för 3,5 år sedan. Vi har egentligen alltid grälat då vi varit tillsammans. Ändå valde hon att flytta till mig, och jag var hela tiden med på noterna. Hon har en tuff bakgrund. Hon flyttade till Europa på grund av problem i hennes familj. En bror till henne tog droger vilket ledde till hans död i unga år och hennes mamma tog det mycket hårt.

Min sambos uppväxt i Sydamerika var även i övrigt allt annat än bekymmersfri. Hennes familj var mycket fattig. Även hennes tillvaro i Tyskland var ekonomiskt ansträngande. Hon levde i ett enkelt hem med uttjänta möbler och med väldigt små ekonomiska marginaler.

Min sambo är egentligen en väldigt charmig och utåtriktad kvinna. Det är nog också så många ser henne. Hon är i det avseendet väldigt latinsk. Det var också den sidan hos henne som jag föll för, men när hon och jag är ensamma kommer andra sidor fram hos henne. Då kommer hennes besvikelse fram över att livet inte blev som hon tänkt sig. Hon har till exempel inga barn, vilket jag tror är en stor besvikelse för henne. Hon var arbetslös i princip hela sin tid i Tyskland. Hon jämför sig ofta med andra kvinnor som hon tycker är lyckade.

Inte heller min egen tillvaro har varit problemfri. I mina tonår och i tjugoårsåldern mådde jag mycket dåligt. Min barndom var ett enda stort mörker. Det var först i trettioårsåldern jag fann mig själv.

Mina arbetskamrater och mina få vänner har aldrig märkt någonting, men jag har haft svårt att till exempel skaffa just vänner – trots att många uppfattar mig som mer ”normal” än de flesta. Men det kan jag ibland mest tycka är ett skal.

Annons:

Jag är även skuldsatt, men jag har en hög lön och på så sätt kan jag hantera mina skulder. Men det som blir över varje månad räcker inte till mer än en högst ordinär tillvaro. Det gör att jag inte har råd att ge min sambo det hon tycker att jag borde kunna ge henne; kläder men även resor. Hon känner inte till mina skulder men anar att jag tjänar bra.

Jag har ändå under den korta tid vi varit sambos hjälpt henne med cirka tjugotusen kronor i form av en bra svenskundervisning, kläder och annat. Nu läser hon på SFI, vilket hon tycker är meningslöst. Hon tycker att jag även fortsättningsvis borde betala för en mer kvalificerad svenskundervisning. Hon har aldrig visat mig någon tacksamhet för det jag lagt ut på henne. För henne är det en självklarhet att mannen ska stå för de ekonomiska utgifterna.

Vid ett par tillfällen har jag varit onykter då hon kommit hem från svenskundervisningen. Jag har, som det heter, dränkt min tillvaro i alkohol. Något som jag oftare gjorde som ung, numera sker det några enstaka gånger per år om livet känns tungt. Men detta har gjort att hon nu konstant och på ett aggressivt sätt hävdar att jag är alkoholist. Jag uppfattar det som att hon påstår det för att hon vill få ett ”övertag” över mig.

Hon hävdar också att jag lider av depression, kanske för att jag har antytt något om mina tidigare problem. Jag har försökt att på ett lugnt sätt gå i svaromål, men oftast slutar hennes anklagelser med att jag är lika elak mot henne som hon är mot mig.

Vårt sexliv har upphört sedan ett par månader tillbaka. Vi har överhuvudtaget ingen fysisk kontakt med varandra längre. Vi har skilda sovrum.

Min sambo har en lägenhet i Tyskland som hon hyr ut i andra hand. Först i slutet av februari har hon tillgång till den. Det är tre månader dit. Eftersom hon har en lägenhet i Tyskland så vill inte de sociala myndigheterna i min kommun hjälpa till med något boende av något slag. Det är alltså inte så lätt för oss att bara separera. Vi är låsta till varandra i tre månader till.

Till saken hör också att min sambo, av naturliga orsaker, är väldigt isolerad i Sverige. Hon har inga vänner här. Den enda hon pratar med är mig, förutom dom hon träffar på SFI-undervisningen. Hennes ensamhet gör förstås hennes tillvaro ännu värre. Jag vill inte presentera henne för min far eller mina vänner, eftersom jag tror att de snart skulle upptäcka hur dålig vår relation är.

Våra gräl har lett till att jag numera försöker hålla mig från mitt hem. Jag mår fysiskt illa av tanken på att åka hem till min lägenhet, eftersom jag vet att där väntar gräl där vi båda tävlar om att vara den mest elaka. Jag måste erkänna att jag mitt i allt har dåligt samvete över att ha tagit henne till Sverige. Hon hade det bättre i Tyskland, även om hennes tillvaro var svår även där. Hon själv påpekar också gärna vilken hemsk människa jag är, som tog henne till Sverige. Hon kallar mig regelbundet saker som sadist och svin för detta.

Min fråga är egentligen, hur slutar vi gräla? En svår fråga naturligtvis, men jag hoppas på råd om hur vi kan uppnå respekt för varandra utan ömsesidiga anklagelser och förnedrande omdömen till varandra. Hur når vi fram till en resonerande ton, utan alla dessa verbala påhopp på varandra?

Anonym i Storstaden

Svar: Hej. Vad jag förstår bottnar era gräl i att de förväntningar ni hade då ni fattade beslutet att flytta ihop övergått i besvikelse över att inget blev som ni hoppats. På din beskrivning tycks det som att er relation utvecklats till något som är fullständigt ohållbart för er båda, och att en separation därför är det enda raka. I och med att din sambos lägenhet i Tyskland är uthyrd till och med februari är ni dock låsta till varandra fram till dess.

Den grad av respektlöshet som karaktäriserar ert umgänge visar människor för det mesta bara varandra i nära relationer som gått över styr. Det gäller därför att skapa en form av distans mellan er, även om ni ännu för en tid är tvingade att bo under samma tak. I bästa fall medför denna ökade distans att respekten er emellan ökar, och att anklagelserna och de förnedrande omdömena minskar.

För att åstadkomma detta, under den tid ni framöver ändå är hänvisade till varandra, tror jag att ni behöver sätta er ner och omdefiniera vad det är ni håller på med. Ni är i nuläget fortfarande inbegripna i någon sorts destruktiv förhandling kring vad ni har rätt att kräva av varandra med utgångspunkt i att det ni lever i är ett samboförhållande baserat på de känslor ni hyser för varandra.

Bättre är nog då att konstaterar att era intentioner med varandra från början säkert var goda från båda håll, men att det tyvärr av olika anledningar – som det i dagsläget inte finns någon anledning att gå in på – inte blev så bra. Eftersom separationen inte går att genomföra med omedelbar verkan gör ni, i väntan på detta, bäst i att försöka koppla loss från varandra så mycket det nu går.

Försök att betrakta varandra som separata individer som tillsammans har att hantera en svår situation som ni gemensamt försatt er i. Utifrån detta kan ni sedan lägga upp en praktisk plan för hur ni ska minimera konflikterna och hur ni ska strukturera upp återstoden av den vardag ni har att dela fram till februari.

Du får väl tänka igenom vad du är beredd att ställa upp med under den här tiden när det gäller sådant som kläder och mat, samt att hålla henne sällskap då hon saknar andra kontakter än dig här i Sverige. Sedan behöver du uttrycka för henne vad du själv behöver för att detta arrangemang ska fungera för dig, såsom möjligheten att vara i ditt eget hem, lu
gn och ro och att ni har ett sätt att prata med varandra där verbala påhopp utesluts.

Det viktiga i detta sammanhang är att ni tillsammans inser att det är ett gemensamt misslyckande, och att det därför är ointressant att leta syndabockar, men också att du själv inser att dina skuldkänslor är obefogade; hon ville själv flytta hit och har inte rätt att kräva något mer av dig än att få stanna tills hon återfår sin lägenhet igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Spelet i Tyskland är annorlunda. En fd gift kvinna i Tyskland har rättigheter en svensk kvinna aldrig skulle kunna drömma om. Där är det också vanligare att kvinnan blir försörjd av mannen. Om du kunde lägga 20 000 på SFI kan du kanske lägga lite pengar på ny hyra och omkostnader åt henne tills i feb?

70-talist, 14:04, 26 november 2010. Anmäl

Jag tror som en del redan har sagt att det bästa är om du försöker håla dig lugn och inte dras med i elaktspel. Ho valde själv att kommma hit och livet i Tyskland hade förmodligen blivit bättre om hon hade arbetat och inte bara väntat på att en man ska göra det åt henne. Hör ni killar? Vill ni verkligen ha en tjej/kvinna/fru som bara vill ha er för att ni ska försörja henne?

Fia, 10:18, 26 december 2009. Anmäl

När ni pratar, försök att hitta de mjuka, sårbara känslorna i dig. Förutom ilska, frustration, vanmakt och avsky finns där förmodligen besvikelse, sorg och medkänsla. De känslorna är lättare att ta till sig för den andra parten, och svårare att möta med ilska och aggression. Beskriv hur du känner i sådana termer istället för att gå på den första impulsen. att tända till med ilska själv. Detta garanterar inte färre gräl, men det är ändå något du kan göra för att förändra hur ni pratar med varandra.

Värt ett försök, 09:38, 22 december 2009. Anmäl

Från kvinnans horisont var du "riddaren" som skulle ta hand om/försörja henne och hon skulle vara den roliga, utåtriktade, charmiga latinan. Klart att hon är besviken/arg. Finns det en framtid för er? Nej, jag tror inte det, inte när ni redan från börja grälat så mycket. Tror inte det finns någon underliggande djup ömsesidighet att bygga en framtid på. Då blir det för dig att meddela henne att i februari flyttar hon hem till Tyskland. Det ska inte vara någon valmöjlighet för henne att bo kvar hos dig, det är din lägenhet och inte hennes. Viktigt att när detta meddelas är du lugn och sval. Du får vara den vuxne i detta läge. Betrakta henne som en inneboende fram till i februari, men tillhandahåll mat osv. Var hövlig. Låt dig inte dras in i gräl, lämna om det behövs lägenheten om hon sätter igång. Ävenom hon skulle bli "snällare" i ett försök att beveka dig stå fast vid ditt beslut. Även om du förstår hennes bakgrund etc. är det ingen ursäkt att bete sig illa.

Äldre, 18:29, 21 december 2009. Anmäl

Tycker jag känner igen den den här frågan, kan det vara från SvDs Idagsida?

Ham, 14:48, 18 december 2009. Anmäl

Hm... varför ville du att hon skulle flytta till dig, egentligen? Du skriver att ni alltid bråkat, ändå "valde hon" att flytta till dig. <br/>Jag tror mig känna igen lite av din sort, om du ursäktar mig. Mycket titta i bakspegeln, är det. Mycket "tycka synd" om. Var finns det glada, positiva, finns det något sådant? <br/>Din "kvinna" (?) har kanske rätt, du kan vara nedstämd, kanske inte deprimerad, men när man backar bakåt och söker svar i forntiden tyder det ofta på svårigheter att leva här och nu. Varför? Vad är det du inte vågar ta tag i? Är det starka känslor som är farligt, petar hon på något i dig som du inte vill eller orkar besvara? <br/>Du "antar" att hon är besviken för att hon saknar barn. Du döljer att du har skulder. Det du måste träna på genast är att kommunicera, rakt och ärligt. Jag kan förstå att hon blir frustrerad och inte förstår. Samtidigt måste du förklara hur du vill ha det. Ni måste TILLSAMMANS sätta er ned och prata, prata, prata. Inget kommer gratis, inte ens kär

B, 02:05, 18 december 2009. Anmäl

Det Rimsten skriver är mycket sant men ogenomförbart eftersom människor inte fungerar som t ex en cykel, dvs cykeln gör som man har tänkt att den ska göra. Vad du än säger kommer nog att vändas mot dig. Ligg lågt dessa tre månader, det är ändå bara dryga 70 dagar. Att försöka rädda något som aldrig varit något är både dumt och omöjligt. Dela upp lägenheten så att du har ett rum och hon ett annat och låt dig inte utnyttjas när det gäller praktiska saker. Du får väl hålla henne med mat och samtidigt skatta din lyckliga stjärna att hon har sin lägenhet kvar i Tyskland. Att skriva ett brev är nog en bra idé men du behöver ju inte vända ut och in på dig själv. Förklara tydligt vad du vill och vela inte. Brev har fördelen att man får tala till punkt. Lycka till!

Kurran, 20:06, 17 december 2009. Anmäl

Ett konkret förslag: Skriv ett brev till henne. Skriv ned vilka drömmar och tankar du hade kring flytten till Sverige, hur du upplever situationen (ungefär som brevet ovan) och framförallt - var ärlig!! Om hon alltid blivit lärd att mannen skall betala allt och tror att du har massor av pengar så är det inte konstigt att hon blir ledsen, arg och besviken för att du inte gör det. Ni har ju jättestora kulturkrockar att ta hand om, men då måste ni vara ärliga mot varandra.

Skriv, 15:44, 17 december 2009. Anmäl

Re: Försök kämpa er igenom, 13:55, 17 december 2009. <br/>Det står faktiskt inte i insändaren om de vill kämpa sig igenom eller bara stå ut i tre månader. Frågan gällde de tre månaderna, ingenting annat. <br/>Vissa förhållanden är värda att slåss för, men väldigt många skulle må bättre av att partnerna gick åt olika håll och mådde bra istället.

Våga, 15:42, 17 december 2009. Anmäl

Distans. Till Dig själv. Till Ditt agerande. Och framför allt till henne och hennes agerande. Det är provokationerna som triggar det deprivativa agerandet hos båda. En rejäl dos klarsynthet över beteendenas drivkrafter bör läggas in som en god ersättare till alkoholberusningen. Vem är det som spelar vad med vem i Ditt liv?

Qa, 15:31, 17 december 2009. Anmäl

”Jag är hemligt förälskad i en man på jobbet”

Fråga: Jag är sedan en tid tillbaka djupt förälskad i hemlighet i en man på mitt jobb (gäsp! – har vi hört den förut?) Jag har inte nämnt ett ord till någon om detta förrän nu, för det känns genant och barnsligt att i hemlighet gå runt och vara så förälskad. Jag är gift, har två ljuvliga barn, etablerat villaliv i fina förorten, hög utbildning, hyfsat jobb.

Jag har blivit förälskad i en 12 år äldre man, han är gift, men med utflugna barn, mycket framgångsrik, ännu högre utbildning, ännu mer väletablerad, i en ännu finare förort. Men det intresserar mig inte – det är honom utan allt det där som jag är förälskad i.

Jag minns
första gången jag såg honom för många år sedan, då var jag nyanställd och visste inte vem han var. Jag kan inte säga att jag blev förälskad då, men han påverkade mig starkt. Då hade jag nyligen blivit förälder för första gången och var nog inte helt mottaglig för en förälskelse, men varje gång jag såg honom kändes det i mig.

Vi har under årens lopp haft en del med varandra att göra i arbetet och från mitt perspektiv finns en särskild kontakt mellan oss, men det är lätt att överdriva med rosa glasögon… Nu till saken, detta påverkar mitt liv nu så jag måste göra något. Det påverkar min relation med min man, min arbetsförmåga. Varje gång min kollega är i närheten smälter jag ned som ”Amèlie från Montmartre”, mister talförmågan, rodnar och snubblar. HJÄLP! Vad gör han med mig, jag tänker på honom nästan hela tiden, drömmer om honom på nätterna – vad ska jag göra?

Denna djupa förälskelse har varat i mer än ett år nu, och det känns som om jag går sönder. Att berätta det känns otänkbart. Vi har inte en så nära relation, förmodligen kommer han att tro att jag är galen à la Glenn Close. Hur ska jag förnuftiga vuxna människa hantera detta? Byta jobb? Jag behöver konkreta tips! Egentligen vill jag bara ta med honom till en annan plats.

En blöt fläck

Svar: Hej. En plötsligt uppdykande attraktion gentemot en annan människa kan antingen få en att dra sig till minnes den goda starten i det egna förhållandet, eller fungera som en påminnelse om bristerna i detsamma. Hur en sådan situation hanteras är således en konsekvens av hur ingången till det egna förhållandet såg ut, men är givetvis också beroende av vad förhållandet senare utvecklats till – passion kan såklart även blomma ut även senare i en relation.

En annan lika stark bindning som den initiala förälskelsen är känslan av att vara en familj. För att citera psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm: ”Förälskelsen är kittet och familjen det gemensamma projektet.” Den slutsats han drar med utgångspunkt från detta är att man inte ens behöver tycka om varandra speciellt mycket, bindningen finns där ändå i och med det man över tid byggt upp tillsammans. Om förhållandet är bra blir familjelivet en källa till trygghet och glädje. Men även i den haltande relationen kan familjen representera ett slags trygghet, trots att glädjen saknas.

Hur det ser ut i ditt fall kan jag inte uttala mig om, inte heller hur du värderar de olika komponenter som ditt nuvarande förhållande innehåller, kontra vad du tänker att du skulle kunna förverkliga tillsammans med den andre mannen. Men eftersom din förälskelse pågått så lång tid behöver du komma till någon form av beslut kring hur det hela ska hanteras.

Uppenbarligen finns det två alternativ: antingen väljer du att fortsätta med din man, eller så satsar du på mannen på ditt jobb. Det mest rakryggade om du vill satsa på mannen på ditt jobb är väl att du i sådana fall lägger korten på bordet både för honom och för din man därhemma, och sedan får det bära eller brista. Om du däremot väljer det första alternativet är givetvis det egna beslutet den avgörande delen i det hela. Men du gör antagligen bäst i att även minimera den exponering det innebär att dagligen vistas i närheten av objektet för din förälskelse; det vill säga att du, för att helhjärtat kunna fokusera på din nuvarande man, till exempel byter arbetsplats – om du har den möjligheten. På så sätt kan du återknyta till din man utan att hela tiden distraheras av inflytandet från mannen på ditt jobb.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (73)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 73

...ja tidigare inlägg avser alltså processen där man avser att bryta upp från det gamla och etablera sig på riktigt....

Enkvinna, 21:54, 10 mars 2010. Anmäl

Hur vanligt är det mån tro med "familjerådgivning" för hemliga par? Här handlar det ju inte om att finna tillbaka till varandra, utan snarare att få hjälp med hur man ska göra för att göra det så bra runt om att de blir bra för alla och att man inte drabbas av förlamande dåligt samvet som sen förstör ens "lycka". Finns det hjälp?

Enkvinna, 19:48, 10 mars 2010. Anmäl

Men för att vara lite mer positiv, nu är det nya givar och nytt innehåll i mitt fritidsintresse, vilket du känner till, och det skall bil spännande och intressant resten av våren. Ja, snart är det vår igen och denna nuvarande förbittrande kyla vilken råder nu, blir ett minne blott. Hoppas det blir lite gladare miner på jobbet då än vad som är nu. Intet är nytt under solen, förutom du. Ha det så bra.

Tänkbart objekt för relationen, 11:52, 14 januari 2010. Anmäl

Hej. Det börjar likna en dagbok, visst, gärna för mig, dygnet som var blev en besvikelse på jobbet, jag försöker bevisa en teori, vilken inte är särskilt vacker och handlar om människans mindre ädla sidor som jag tycker att det visas prov på i vårt gemensama arbete. Dock fortsätter jag oförtrutet och ger inte upp. En dag kanske jag delger dig den teorin, om du inte redan har börjat få dina misstankar. Tyvärr tror jag att dina eventuella misstankar kan vara befogade. Men problem ska lösas.

Tänkbart objekt för relationen, 11:41, 14 januari 2010. Anmäl

Hej. Nu vet du vem jag är bakom den här signaturen. Just nu lyssnar jag på Paco de Lucia, en av mina favoriter, det är mycket bra känslosam musik som handlar om livet i alla dess skeenden, från sorg till glädje, som livet är. Men, jag vill inte att du ska fara illa på jobbet så därför försöker jag avleda uppmärksamheten på mig och hålla dom upptagna med mig så att du ska få vara ifred, det är min taktik. Ha det så bra.

Tänkbart objekt för relationen, 17:04, 11 januari 2010. Anmäl

Hej igen. Jag har precis avreagerat mig i ett annat forum och uttryckt min avsky för fascimen, som jag vet att du känner samma avsmak för som jag. Nu vill jag bara säga till dig att jag älskar allt du står för och att jag minns en historia du berättade för mig om "kuk-stimmet" bl.a. det spelar ingen roll just här och nu men jag älskar dig för det och víll gärna höra mer om dina berättelser. Du är verkligen något extra och synnerligen älskvärd, tycker jag. A.A.

Tänkbart objekt för relationen, 06:28, 10 januari 2010. Anmäl

Det är sant att vi setts en hel del genom åren och jag minns också första gången jag såg dig och under dessa år var du alltid den snyggaste tjejen på jobbet och som sådan en ouppnåelig dröm, det är alltid dina ögon jag minns, så kolsvarta och djupa, så mycket sägandes och ändå under tystnad, sedan hörde jag dig berätta om dina livskval från dig själv, och det gjorde mycket djupt intryck på mig som jag aldrig glömt eller kommer att glömma. Ja, du är lika betydelsefull för mig i mitt liv som jag kanske i ditt liv. Senare, när vi bytte arbetsplats, och kom till dårhuset, så gick det upp för mig, mer och mer, vem du var, du var inte bara den snyggaste tjejen, utan det vackraste jag sett i mitt liv, och på den vägen är det och nu talar jag om det för en hel svenskspråkig talgemenskap så, sätt igång, skicka fler pajaser så ska jag ta hand om dom på mitt egna speciella sätt. OCH DETTA ÄR ETT LÖFTE.

Tänkbart objekt för relationen, 00:40, 3 januari 2010. Anmäl

Hej igen, eftersom jag tänker på dig nu så vill jag passa på och ha den här kontakten med dig, under den tid vi inte ses, men jag hoppas vi ses snart igen. Kärleken behöver inte ha några gränser, men den kan ha det om det behövs, att älska som en vän är också stort, men att älska som till en kvinna är störst. Därfter kommer kärleken till barnen, föräldrar och övrig familj och vänner. Vi kan vara vänner om du vill, jag klarar det, det enda jag inte klarar av är om du skulle bara försvinna ur mitt liv, det skulle bli en mycket svår sorg för mig, som jag inte vill. Nu ligger vi ute på nätet med våra känslor och, faktiskt, så skiter jag i ynkryggarna på jobbet som inte kan stå upp för sina känslor. Det här är mina känslor; jag älskar dig som vän eller kvinna men låter dig helt och hållet avgöra det själv och accepterar dina beslut vilka dom än är.

Tänkbart objekt för relationen, 00:03, 3 januari 2010. Anmäl

Hej. På nyårsafton såg jag ”Amèlie från Montmartre”, och jag tyckte mycket om den filmen, den påminde mig mycket om mitt eget ursprung och jag tycker verkligen att Amèlie hade ljusglimtar i sina ögon.

Tänkbart objekt för relationen, 16:03, 2 januari 2010. Anmäl

Ahh, den kärleken. Borde nog skriva under frågan "Allt känns meningslöst" för den personen beskriver hur jag känner mig när jag blir förälskad. Empati, förlorad sexlust, en vilja att vara ifred, depremerad, självförstörande beteende o.s.v. <br/>Så varför skriver jag här då kan man tänka. Jo, rådet att få känslan att försvinna. Detta brukar gå lättast, för mig, att helt sonika berätta för personen vad man känner. Gör man detta till den kvinna så brukar svaret vara en kostig blick, hon skakar på huvudet och skrattar lite. Ett annat sätt är att de flyr. Tom jag som är usel på att läsa av signaler hos kvinnor fattar vinken och kan då börja arbetet med att återgå till normaltillståndet. En glad, possitiv livsnjutare. <br/>Att vara förälskad är ett oerhört krävande tillstånd och du är skyldig din man och FRAMFÖR ALLT dig själv att ta nästa steg, dvs BANG BOM rakt på sak. Situationen är inte hållbar i längden och du mår igrunden inte bra av detta. Var inte rädd för att bli nobbad, räkna med det.

Laban, 12:05, 30 december 2009. Anmäl

Leker han bara med mig?

Fråga: Jag är en tjej på 19 år som träffade en kille, 20 år, via kompisar för två år sedan. Han hade då gått ur ett förhållande efter att hans ex varit otrogen, vilket han var väldigt skadad av. Vi blev vänner och efter ett år blev vi ihop, mycket på grund av påtryckningar från mig. Dock var han väldigt osäker på sina känslor och efter tre veckor hade han stött på en tjej på en fest vilket han erkände för mig. Men jag förlät honom, dock erkänner jag att jag fortfarande är orolig när han går ut och så vidare.

Vi hann vara ihop i två tre månader innan han åkte till USA en månad. När han kom tillbaka var han verkligen superkär i mig och sade att han insett hur mycket han älskar mig. Hela våren flöt på bra och vi gjorde mycket tillsammans. Bland annat lärde jag mig att åka snowboard; han är proffs på det.

I våras förändrades allt, jag fick ett kvällsjobb och han jobbar dag, vi träffades nästan inte alls. Vi började bråka mycket, vilket tärde något fruktansvärt. Jag blev deprimerad och nere och ledsen. Han sade att han behövde mer utrymme och att kärleken till mig minskat. Vi försökte igen, men för någon vecka sedan sade han igen att han tyckte att vi hamnat i samma mönster av att ”inte ge varandra ’space’ och låta varandra göra det man vill”, men att vi nu ska göra ett allra sista försök. Han tyckte också att vårt förhållande blivit rutinmässigt, men ville ändå göra ett sista försök. Men det känns inte bra i mitt hjärta, jag är så orolig, dock älskar jag honom jättemycket. Han säger att han älskar mig, men att han inte vet om han är mogen för ett fast förhållande; att han kanske behöver vara fri.

Jag känner dock att jag måste bygga upp mitt liv igen för jag har släppt allt och verkligen bara riktat in mig på den här killen. Just nu känns det som att förlorar jag honom – då förlorar jag allt.

Är det värt att försöka igen? Jag älskar honom. Leker han bara med mig? Eller är han bara osäker på sig själv? Kan man hitta sig själv trots att man är i ett förhållande? Ställer jag för höga krav?

Finns det hopp?

Svar: Hej. När det gäller frågan om man kan hitta sig själv i ett fast förhållande är det svårt att svara på. Man kan väl säga att det är olika sidor hos en människa som utvecklas beroende på om han eller hon lever i en nära relation eller inte. Om man lever med någon utvecklas man ofta i relation till den andre, det vill säga att om den andre har väldigt starka egenskaper, förmågor eller sidor utvecklar man själv inte dessa lika mycket utan låter dem ligga i träda då den andre redan är så framstående på detta område. Sedan kanske man överutvecklar andra sidor, och då gärna de sidor som den andre inte är lika driven på. På detta sätt kompletterar man varandra; om den ena till exempel är dominant och stridslysten kanske den andre blir mer försiktig och överslätande.

Poängen i detta resonemang för din del har sin utgångspunkt just i det du beskriver när du säger att det känns som att om du förlorar din kille så förlorar du allt. Det är ingen bra utgångspunkt i ett förhållande, just på grund av att det är ett uttryck för hur beroende du blivit av honom. Han å sin sida känner sig instängd i ert förhållande. Över tid förstärker ni sedan dessa upplevelser hos varandra, på så sätt att ju mer beroende du blir, desto mer instängd känner han sig och ju mer utrymme han vill ha, desto mer rädd blir du att förlora honom.

Det viktiga för att bryta detta i nuläget, eftersom du släppt allt och bara riktat in dig på honom (en klassiker framför allt för tjejer), är det du själv är inne på: att bygga upp ditt eget liv igen. Fundera mindre på hans motiv och vad han behöver, och mer på vad du själv behöver göra för att ha ett meningsfullt och stimulerande liv oavsett vad han väljer att göra. På så sätt kan du öka ditt oberoende, och en effekt blir då i bästa fall att han känner sig mindre instängd. Oavsett hur han reagerar är det dock nödvändigt att du har en styrka i dig själv.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Kom ur ett extremt liknande förhållande för 5 månader sedan och det gör fortfarande lite ont. Vi är väl bekanta nu och Däremot känns det bra att veta att både han och jag (framförallt han) har förändrats till det bättre efteråt!! <br/>Skit i vad folk babblar om din ålder! (ingen lär av pekpinnar du lär av dina egna misstag!) <br/>Däremot ger jag stora tummen upp för en resa!! typ Australien!!(Jag lovar det är nice) <br/>Och du om det är menat att det ska bli ni två en dag.. ja då blir det så! <br/>Lycka till

Emma 24, 05:30, 23 januari 2010. Anmäl

Personligen tycker jag att en person är ganska mycket vad den lämnar efter sig. Om han lämnar efter sig ett "vrak", som har släppt allt annat och bara fokuserar på honom, så är han ingen bra person. Jag tycker inte att man kan skylla allt på sig själv. Vissa personer är bara inte speciellt trevliga som personer (även om man kan ha kul tillsammans) och kan dra till sig all ens uppmärksamhet om man inte sätter emot . Den insikten hjälper en att gå vidare, tycker jag. Det finns massor med hobbyn, männskor att lära känna, utbildningar som är bra, ställen att se o.s.v. o.s.v.. Missa inte det, utan sätt genast igång att söka upp sådana aktiviteter och människor som du mår bra av!

Emma, 12:21, 24 december 2009. Anmäl

En 19-åring borde inte binda upp sig överhuvudtaget. Satsa på att utveckla dig själv ,utbilda dig, res och upplev och mogna,och vänta med allvarligare relationer - du har tiden för dig. Drunkna inte i känslosvall - det finns faktiskt många anda möjliga partners därute. Det är svårt att känna sig övergiven och ratad, men det är också en del av livet att klara sådant.

Sefam, 11:08, 20 december 2009. Anmäl

Jag undrar om han inte känner sig övergiven när du har börjat jobba kväll, men det kan ju inte en man erkänna (ens för sig själv), så därför tar han till "bättre fly än illa fäkta-beteendet. Bara en teori bland många."

Lina, 11:33, 18 december 2009. Anmäl

Det kan vara svårt att ta till sig men för killen är frågeställaren inte den viktigaste; hon är ett intresse bland andra. Han vill ha tid för sin sport, träning, kompisar mm. Jag tror inte killen är medvetet elak eller leker med frågeställaren. Även om det inte känns som någon tröst kan jag försäkra att (nästan) alla medelålders och äldre någon gång i livet varit med om att bli bortvalda. Det kan vara som att gå igenom en sorgprocess. Man kommer över det -ja, det låter krasst men är sant. För sin egen självrespekt är det bra att bestämma sig för att göra sina egna saker och i följa Rimstens råd.

Äldre, 20:58, 9 december 2009. Anmäl

Ta till dig Anders goda råd! Han sätter huvudet på spiken. Du kan inte hänga upp hela ditt liv på den här killen. Gör saker som du tycker är roliga utan honom, utveckla dina egna intressen, träffa kompisar och familj. Det är också bra om du funderar ordentligt på vad DU vill. Vill du verkligen ha en kille som inte satsar helhjärtat på ert förhållande? Det är tufft att bryta med någon man älskar men du måste lära dig älska dig själv mer. Lycka till!

Susanna Eriksson, 10:01, 9 december 2009. Anmäl

det är inte att vara kär när förhållandet gått över i beroende. <br/>Endast de sämsta egenskaperna hos en själv och den andre uppmuntras av beroendet som i sin tur uppmuntrar till maktkamp mellan er.. <br/>Litet svalkande likgiltighet rekommenderas i stora lass. <br/>Du klarar att lämna honom.

mormor, 00:57, 9 december 2009. Anmäl

Null: är du säker på att det är fördomar? Tanken har inte slagit dig att rådgivaren har erfarenhet och att det kan finnas någon form av kunskap trots att det handlar om något så känsligt som om tjejers/killars sätt att vara?!

Annis, 23:09, 8 december 2009. Anmäl

Det känns som förhållanden nu för tiden är lika osäkra som ett korthus... är det så det ska vara? Jag tror själv att ingen tjej eller kille är perfekt, men genom att göra val att älska den andre får man den tillfredsställelse som man letar efter och byter relation när de upptäckt att de inte hittat den. Den tillfredsställelse varje människa söker i relationer kan ingen annan ge men den kommer genom att själv älska villkorslös, trots den andres skravanker... All respekt for Rimsten, men efter att se nästan 50% av alla förhållanden braka samman har jag gett upp på "rådgivarna"

Tobias, 22:13, 8 december 2009. Anmäl

Bra svar Rimsten. Är själv killen i ett sånt förhållande. När min tjej säger att hon älskar mig blir jag oroad av att jag inte känner detsamma. Och jag är inte 19, utan 30. Drygt. Jag kommer kanske aldrig växa upp, men jag har en toppentjej och den här typen av insikt kan kanske hjälpa mig att se mer balanserat på vårt förhållande. <br/>Null: Fördomar är inte alltid dåligt. Fördomar som baseras på erfarenhet eller statistik kan vara motiverade.

odaagan, 16:46, 8 december 2009. Anmäl

”Jag känner mig sviken av mina föräldrar”

Fråga: Jag är dotter till en man som har en väldigt tydlig narcissistisk personlighet med tillhörande brister på det emotionella planet. Han har alltid, vad jag minns, manipulerat och varit tydlig med vilket beteende han förväntar sig av sin omgivning. Om jag har accepterat hans vilja har jag fått uppleva hans kärlek, men eftersom jag från tidiga tonåren allt som oftast opponerat mig mot hans auktoritära stil är jag mest familjär med att vara hans fiende. Efter år av mycket bråk och psykisk misshandel har respekten försvunnit och ersatts av förakt. Som mellanbarn i en skara av tre blev jag tilldelad och tog rollen som syndabock.
 
Han har exempelvis anklagat mig för att vara den som förstör deras äktenskap, att jag är problemet till min mammas oro och svåra sömnproblem och att det är självförvållat att jag är familjens femte hjul. Vid snart 60 års ålder är han fortfarande helt oförmögen att se sin del i hela.
 
Eftersom jag har fått bära skulden av hans inre misslyckanden är det inte heller så konstigt att min nyförvärvade självkänsla är skör.
 
Av min mor känner jag mig sviken. Hon är ju ett offer på sitt håll med sina egna behov på hans bekräftelse och kärlek, något som resulterat i att hon så gott som aldrig har kunnat stå upp för sig själv och än mindre för mig.
 
Jag har sedan tre månader tillbaka uttalat brutit med båda mina föräldrar, då de fortfarande lever tillsammans. Detta har under flera, flera år funnits i mina tankar. Anledningen till att avbrottet kom nu tror jag kan förklaras av att jag och min man har gått igenom en mycket intensiv period. Vi har fått tre fantastiska barn inom loppet av 3,5 år samtidigt som vi har totalrenoverat ett hus. En klassiker – otroligt påfrestande – men i dag är vi både starkare och klokare.
 
Under dessa intensiva år har jag slitits mellan ständiga förväntningar och besvikelser på grund av mina föräldrars ovilja att avlasta oss på något sätt och vis. Deras ovilja/oförmåga att visa kärlek under denna tid i mitt liv då jag behöver dem som kanske allra mest, blev helt enkelt för mycket. Beslutet att bryta krävde mycket energi, men efter en tid upplevde jag för första gången i mitt liv en oerhörd lättnad och frihet.
 
Jag börjar dock nu efter en tid förstå att det är jag som måste lära mig att förstå dem och deras oförmågor och framförallt lära mig att acceptera dem för det. Jag som måste lära mig ett nytt sätt att förhålla mig till dem. Detta eftersom jag ju gärna vill hoppas att vi i framtiden ska kunna finna en ny plattform för vår relation – av två skäl. Dels för att jag vill göra mitt yttersta så att jag inte för vidare deras beteende till ytterligare en generation, dels för mina barns samt mina syskons skull.
 
Men klarar jag detta? Har jag förmågan att övervinna mitt förflutna? När jag tänker på vad som krävs av mig så blir jag osäker på om jag har förmågan. Kan jag verkligen släppa barnet i mig som trånar efter mina föräldrars villkorslösa kärlek? Går det att förlåta och acceptera? Hur lång tid kan den processen tänkas ta? Jag är osäker på om tiden vi varit ifrån varandra räcker. Är det vanligt med professionell hjälp vid denna typ av personliga utveckling? Är det ett måste?
 
Barn till en narcissist


Svar: Hej. Först vill jag bara säga att du framstår som mycket insiktsfull; och det bådar såklart gott inför framtiden. Du har som det låter varken tagit efter din pappas oförmåga att se sin del i det hela, eller din mammas självutplånande offerroll. Bara detta att du tänker att du aldrig kommer att lyckas förändra dina föräldrar, men väl ditt eget förhållningssätt till dem, är stort.

Trots alla de besvikelser du upplevt som konsekvens av att de inte funnits där för dig och din familj under den, vad jag förstår, extremt slitsamma period ni genomgått är du beredd att försöka mötas igen om än utifrån en annan plattform.

Dina föräldrar kanske inte är förändringsbenägna, men du tycks vara det i högsta grad. Du har kommit så mycket längre i din personliga mognad så jag håller helt med dig om att om ni ska hitta ett annat sätt att umgås på så är det du som måste stå för överblick och klokskap.

Kort sagt: det låter som att du redan är på god väg att övervinna ditt förflutna. Med det inte sagt att det kommer bli lätt eller smärtfritt, men om du fortsätter som du redan nu gör tror jag inte du kommer att föra över dina föräldrars tillkortakommanden på dina barn. När det gäller det du uttrycker som ”barnet i dig” som trånar efter sina föräldrars villkorslösa kärlek kommer du säkert att känna av denna aspekt av dig själv då du återupptar kontakten med dem.

Om du tillsammans med din man och andra människor du litar på kommer att kunna ta hand om det på egen hand, eller om någon form av professionell hjälp kan underlätta, vågar jag inte svara på. Du får helt enkelt prova dig fram. Märker du att du hamnar i gamla hjulspår i umgänget med dina föräldrar; backa då tillbaks, påminn dig om vilka mål du vill nå och hur du ska komma dit, och försök sedan igen. Det är helt enkelt trial-and-error som gäller.

Mitt svar är alltså att om man som du har en förmåga att ta sig vidare på egen hand är professionell hjälp inget måste. Dock är inte tiden du och dina föräldrar är ifrån varandra – även om det säkert var ett bra drag att ta en paus i umgänget ett tag – tillräcklig för att en kvalitativ förändring i er relation ska äga rum.

Jag tror avslutningsvis att du gör helt rätt i att i detta sammanhang slopa alla typer av förväntningar på att dina föräldrar, i alla fall initialt, ska bidra med något konstruktivt. Det konstruktiva, nyskapande inslaget får du stå för, men jag tror att du har kommit tillräckligt långt med ditt förflutna och med dig själv för att klara det.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Jag håller med men om föraldrarna kan vara en negativ påverkan som kan leda att din familj ska drabbas av detta, då är det fel. Framförallt måste man hitta svar på alla sina inre frågor och det gär att man blir starkare och see med egna öga konsekvenserna av våra handlingar. Glömt inte att du och din man driver ett nytt liv med andra tankar som ska påverka era barn. Vi kan inte göra så mycket av det förflutna, bara hitta några svar men vi kan göra mycket med vårt nuvarande liv och framtiden.

Jekata, 10:16, 23 februari 2010. Anmäl

Åh, vilken klok människa du är Anders Eklund! Dina svar är så insiktsfulla och empatiska. Och du skriver pedagogiskt. Det är ett nöje att läsa dina svar.

Jennie, 14:52, 17 december 2009. Anmäl

Jag känner till stora delar igen mig (pappa=narcissist mamma=offer) och flera av råden i kommentarerna har verkligen varit bra. Själv har jag aldrig förväntat mig hjälp men blivit så besviken över att de visar så lite intresse för framför allt barnen. Att pappa är narcissist förstod jag först hos min terapeut efter att jag brutit med honom (och nu även med mamma) av en viss anledning. Min sorg efter mamma och önskan att det lilla barnet inom mig skulle räddas av sin mammas kärlek var länge svåröverstiglig, och jag kunde omöjligt vara arg. Min terapeut rådde mig att sluta hoppas, väldigt få ändrar sig och jag kommer bara bli besviken. Och nu när mamma så starkt tagit ställning för pappa och emot mig kan jag äntligen bli arg och släppa sorgen och tankarna. Det får ta sin tid men jag hoppas verkligen att jag kan gå vidare. Nu känns det iaf otroligt bra och jag är tacksam att pappa inte längre kan göra samma mot dem som mot mig som barn.

Fri, 13:31, 11 december 2009. Anmäl

Det finns en teori som kan hjälpa dig att få insikt om dig själv och ditt släktsystem så att du kan förstå vikten av en relation till dina föräldrar för din egen skull, inte deras - Bowens systemteori. Bowens teori grundar sig på Murray Bowens forskning. Läs mer på www.kerstinsofia.se eller sök på nätet. Jag vet inte hur jag hade klarat en liknande situation som din utan hjälp från teorin och Kerstins handledning.

Jenny, 11:01, 8 december 2009. Anmäl

@Maria Tack för dina inlägg och synpunkter, jag glömde att säga att den personlighetstypen verkar finnas inte bara i alla samhällsgrupperingar, de verkar ochså finnas i alla åldersgrupper! Vilket får mig att misstänka något som "dottern" pekade på när hon skriver att hon inte vill överföra sina känslor/beteende/tänkande på sina barn, att narcissism "går i arv" ty vår brf ordförande är blott dryga 30 år - och vet bäst. Om hans föräldrar vet jag inget.

Tant A, 22:05, 4 december 2009. Anmäl

med sketcher, och allvarliga doku-såpor med relationsexperter som medlar. Typ Nanny, eller den som nu går med louise Hallin (barnpsykolog,relationsexpert TV4 morgon.) Kanske många äldre i framtiden accepterar detta generationsskifte. <br/>För är man så påstridig på bekostnad av kvaliteen till sin egen familj, kan jag inte låta bli att tänka på så många ensamma hjärtan, som kommer att sitta å gråta under ålderdomen, då dom innerst inne är bra människor. Det vore skönt å veta att vår generation åtminstone mötte dom, gav dom chansen att lägga fasonerna åt sida, Fast det är klart så skulle ju inte dom se på saken.

forts. Maria, 20:00, 4 december 2009. Anmäl

Givetvis är det mkt svårt, så länge det finns omän liten men stark grupp av dessa "tjuskalliga"människor. Vi förstår att dom är formade av sin tid. Sina föräldrar osv. Materialistiskt tänkaande osv, dom var inte vana med att ha och få tillgång till allt som vi idag lånar pengar till. Ofta i den generationen är det fult att ha lån. En stor fördel vi har som är 60-70-talister är att det är vår åldersgrupp som nu ( och även en del 80-talister) börjar ta över samhället. Jag ser fram emot att faktiskt det borde börja dyka upp program i TV där man gott och väl kan få göra sig lustiga över fenomenet. Alla mor/far generation är ju inte obstinata/narcissistiska/egocentriska etc. Men för dom "äldre som har mest svårt att acceptera att dom nog får ge vika om dom vill vara en del av sina barn och barnbarns liv, kanske skulle få sig en tankeställare, om man kunde lyfta fram detta problem i just ex. TV, kanske både som humor-program.

forts. Maria, 19:53, 4 december 2009. Anmäl

Håller med om att det är kul att läsa de olika synsätten. Någon bad om råd hur man bemöter en sådan, Narcissist. <br/>Först vill jag påstå att så modig har jag aldrig varit, möter jag en sådan, men utanför familjen, så går jag bara, jag lämnar dom åt sitt öde. Dom lyssnar ju ändå aldrig på annat än sin egen röst och sina egna ideer. Men på en middag då vi satt och diskuterade ämnet mera i form av "40-talist-problemet", för alla vet ju vad man menar, sa att det fanns ett bra sätt att komma åt knappen hos dessa människor för att deras långt-in-sittande-ödmjukhet luras fram. <br/>Man bör ha känt personen ifråga ett tag, lagra omän futtigt små "positiva" händelser som är lyftande för dom själva. <br/>När man attackerar måste man ha stöd, dvs köra "robinson-stuket" (tyvärr). För om man i grp tar upp problemen ett i taget, men börjar med att höja och lyfta fram det positiva, men framhärdar i att "vi som grupp" "den här approachen ser vi en annan lösning på. Givetvis är det mkt svårt.

Maria, 19:45, 4 december 2009. Anmäl

@Fundersam. Tonåringar är kanske på ett sätt (men givetvis inte alla sätt) de allra mest sårbara när det gäller att bli illa behandlade i relationer. Jag anser att föräldrar har ett extra stort, och extra svårt, ansvar när det gäller att få relationen med sina tonåringar att fungera. Det är på ett sätt förälderns examensprov. Klarar de det så kommer relationen till barnen sannolikt att fortsätta fungera i vuxen ålder. Håller med om att det är intressant att läsa inläggen. Frågan berör många, det märks.

Balans, 19:22, 4 december 2009. Anmäl

Tack till både brevskrivaren och Anders Eklund Rimsten för något av det intressantaste jag läst på Insidan. Narcissister förekommer ju inte bara i frågandens situation, tyvärr finns den personlighetstypen överallt i samhället, både inom små organisationer typ familjer och inom stora - de sistnämnda har vi många exempel på de senaste åren och utan att peka på någon särskild i offentliga sfären så undrar jag, som har en narcissist som ordförande i vår bostadsrättsförenings styrelse: Hur, giv mig råd och styrka, hur hanterar man en person med det beteendet? <br/>Tacksam för svar, snarast!

Tant A, 18:20, 4 december 2009. Anmäl

Ska vi fortsätta ihop?

Fråga: Jag och min utvalda har varit tillsammans i sex år nu, men aldrig kunnat bestämma oss för hur. Vi är nu runt 25 år. Vi har så mycket gemensamt; intressen, värderingar, stort och smått, ofta räcker en blick eller ett kort snack för att båda ska vara med på tåget.

Han säger att jag har förändrats sedan vi först träffades, att jag mognat och blivit kvinnligare. Jag är inte säker på om han gillar det dock. Men det är bostad och ort som har varit ett ständigt dilemma. Utan stadig ekonomi har vi flyttat fram och tillbaka mellan tillfälliga boenden, mer eller mindre sammanboende, och som särbos hos respektive föräldrar.

Hans föräldrar pratar skit om mig och jag är inte välkommen dit och det är där han bor nu, det bidrar till problematiken. Själv har jag inte heller någon egen bostad, utan är inneboende. Han har inget jobb, hans arbetssökande går uselt och varje utbildning han försöker sig på, har han hittills hoppat av. Jag är i ungefär samma situation, men har lyckats lite bättre. Han är målinriktad utan mål, jag har ett mål utan riktning.

Men nu har han och jag, på varsin ort, hittat varsin utbildning. Hans utbildning tar all hans tid. Själv är jag lite kritisk, det känns som om han valt utbildningen för att få jobb, snarare än av intresse. Men det viktigaste är att han är lycklig och lyckas med utbildningen och får ett jobb. Då kanske många knutar löser sig för honom.

Men även innan
utbildningen startade var han svår att träffa. Han har alltid någon ursäkt till varför det tar tid mellan våra träffar. Det kan vara en så enkel sak som ett tandläkarbesök, eller en biblioteksbok som ska lämnas in. Det funkar när man bor ihop, men inte nu.

Problemet är just distansen, vi kan ofta inte ses på flera månader, antingen på grund av ekonomin eller på grund av våra scheman. Jag saknar honom så jag blir tokig, men ofta är det han som sätter ramarna. Vi hörs varje kväll för att stämma av, men jag skulle vilja bo tillsammans igen. Han vill vänta. Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag. Så vi lever på fet distans. Är jag dum eller alltför tålmodig? Kan man ha det så här?

Jag tänkte låta honom få prova att leva på distans tills han hittat sig själv. Men det kan ta tid. Lång tid, mycket lång tid. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig, men andra ifrågasätter om han menar allvar med mig. Så länge jag härdar ut, flyter det på bra. Men efter ett par månader isär, kan jag bli väldigt emotionell, jag brister lätt. Hur ska vi göra? Är det här vettigt?

Ledsen och velig

Svar: Hej. Med tanke på hur mycket situationen påverkar och begränsar dig, samt hur maktlös du framstår är det nog, som ett svar på din fråga, inte vettigt att fortsätta på det sätt ni gör. Ni har trots allt varit ihop i sex år nu, och saker och ting tycks bara komma allt längre ifrån hur du skulle vilja ha det.
 
Du har för lite kontroll över händelseförloppet – eller över bristen på händelseförlopp. Upplägget tycks vara att makten, i betydelsen att kunna utöva inflytande över hur ni ska ha det tillsammans, är förlagd till honom, medan du har att passivt invänta hans eventuella nästa drag.

För mig låter det som att du behöver börja agera med utgångspunkt från dig själv. Du behöver bygga upp en egen tillvaro – med allt från utbildning, boende och fritidsintressen till umgänge – som inte kretsar runt honom. Ditt oberoende behöver öka, och du behöver hitta en egen linje och riktning i livet oavsett vad han tar sig för. Du kan inte fortsätta att hänga upp dina förhoppningar och framtidsplaner på honom. Om han vill får han väl gärna delta i dina förehavanden vad jag förstår, men att invänta att han ska komma fram till vad ni gemensamt ska ta er för är inte meningsfullt.

Med tanke på hur långt ut i ovisshet och osäkerhet du drivits, samt med tanke på den allmänna uppluckringen av ert förhållande, är det väl rimligt att du i alla fall öppnar dig för möjligheten att träffa någon annan. Detta kan du vara helt öppen med i relation till honom; det är nog bara bra om han blir medveten om vilken inverkan hans agerande har på dig och på ert förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

@f.d. Vilsen. "Vi har beslutat oss för att ta det lugnt, trappa ner, ge varandra större frihet och se vart det leder." Där har du felet, det är du som ska bestämma dig.

Hans, 07:52, 3 december 2009. Anmäl

Tack, jag trodde aldrig att det här skulle komma upp på insidan och att så många skulle vara engagerade! Vi har beslutat oss för att ta det lugnt, trappa ner, ge varandra större frihet och se vart det leder. Ge varandra tid att tänka och utvecklas. Jag har snart avslutat min utbildning, som jag brinner för. Jag har en egen bostad på gång (håller tummarna), anpassad efter mina egna behov. Jag har sagt honom att han är välkommen att flytta dit, men då vill jag höra först att han menar det.

f.d. Vilsen, 23:10, 2 december 2009. Anmäl

Jag tror att detta är ett typiskt exempel på feghet från killens sida. Han vill egentligen göra slut, men vågar inte riktigt ta steget, kanske hoppas han på att det ska rinna ut i sanden utan alltför uppslitande diskussioner om han bara finns långt borta och ni inte träffas så ofta. Inte bra att "föräldrarna pratar skit" och "jag är inte välkommen dit". Avpollettera den där killen per omgående! Det kommer aldrig att bli ngt på det sätt som han agerar nu. Skaffa dig ett eget liv.

Luttrad, 08:41, 2 december 2009. Anmäl

"Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag" - Låt honom då göra det. Sluta prata med honom varje kväll, ägna dig åt ditt, strunta i vad han har för sig. Släpp greppet - varför vill du klamra dig fast vid en man som alls inte prioriterar dig? Om det känns svårt så engagera dig i något nytt som verkligen tar din tid, då är du ärligt upptagen och behöver inte ödsla kraft på att härda ut.

mpe, 11:08, 1 december 2009. Anmäl

Läs din egen insändare och fundera på hur du reagerat om någon annan skrivit så. Jag vet hur lätt det är att bli "medberoende", man hittar problem som den andre har och försöker göra sig ovärderlig för att på så vis få en plats i hans liv. Man intalar sig att han inte klarar sig utan en, och att det kommer att bli bättre sen. <br/>Tyvärr blir det inte det. Det blir inte bättre utan att något stort händer. Du måste lämna honom för att ni skall ha någon chans att fixa förhållandet! <br/>Även om det inte är riktigt så enkelt så är det inte bra när han har ursäkter till att inte ses. För honom är det nog jättebekvämt att ha dig där, men ändå inte behöva binda sig, men det är inte vettigt att ha det så efter sex år tillsammans.

Kloker2, 10:58, 1 december 2009. Anmäl

Du är ung, men inte jätteung. Trots allt bör du börja fundera lite kring hur du tänker dig framtiden med familj och barn och liknande. Rent krasst bör du ändå ha med detta under de kommande tio åren om det är något du vill ha (ja, det går senare, men det blir svårare ju äldre du blir). Att då slösa bort ännu mer tid på en kille som inte kan ta initiativ och bestämma sig verkar ganska dumt. Vill han verkligen ha dig kommer han att söka upp dig ändå. <br/>Bryt med honom ett tag. Sätt en tidsgräns om det får dig att må bättre, men fokusera helt på dig själv och släpp honom. Är han mannen i ditt liv kommer ni bli tillsammans till sist ändå, men som det är nu kommer ni båda bli olyckliga.

Kloker, 10:51, 1 december 2009. Anmäl

Nej, skaffa dig eget liv. Han är inte intresserad som du är. Skyller man på biblioteksbesök är viljan mycket låg.

elina, 10:12, 1 december 2009. Anmäl

Håller med om att det är viktigt att frågeställaren skaffar en utbildning/jobb som hon är intresserad av etc. Hon kommer att få nya inpulser som är bra och även killen torde vara intresserad av att hon gör ngt meningsfullt på samma sätt som han gör. Om killen är "rätt person" kommer de att kunna träffas emellanåt och då kommer det att kännas som om de inte varit ifrån varandra alls. En partner ska ge ett mervärde till ens eget liv- inte ngn man "lever genom" och hakar upp sitt liv på. En friare syn på deras relation kan hjälpa henne att aktivt ta beslut att skapa eget liv med eller utan killen. Lycka till!

Äldre, 18:41, 30 november 2009. Anmäl

En så typisk kvinnofälla. Hänga upp sitt liv på vad killen har för sig. Många många tjejer gör så. De verkar inte förstå att det gäller att i första hand ha ett EGET intressant liv med adekvat innehåll. När man har det blir man också en mer jämbördig partner till sin man och kan ställa krav. Uppenbarligen fungerar den här tjejens situation självförtroendehämmande, och hon törs inte ryta ifrån. <br/>Ett förhållande där minst en av parterna mår dåligt, är inget bra förhållande. Antingen ändras det då radikalt eller man avslutar det.

Yvette, 14:33, 30 november 2009. Anmäl

En liten parentes: Är du kritiskt till att killen sökt en utbildning som ger jobb snarare än pga att han är intresserad? Det låter extremt kortsiktigt av dig, och istället borde du vara glad att han förstått att det viktigaste faktiskt är att kunna försörja sig, inte att alltid få göra det som är roligt.

Den bistra verkligheten, 13:11, 30 november 2009. Anmäl

”Jag kan inte släppa tankarna på mitt ex”

Fråga: Jag har sedan några år tillbaka ett bra förhållande, till skillnad från de flesta av mina tidigare relationer. Vi har mycket gemensamt, vi har roligt tillsammans och det finns en stark kärlek mellan oss. Vi är överlag ganska lika. Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över, utom möjligen vårt sexliv, som är helt ok men inte särskilt spännande.
 
Innan jag blev tillsammans med honom, hade jag ett ”till-och- från-förhållande” med en annan kille i några år. Också det var en stark kärlek, ganska stormigt och mycket drama.

Vi träffades under en period när vi båda mådde väldigt dåligt, men blev tillsammans och lyckades gemensamt ta oss ur det. Att dela den upplevelsen gjorde att vi fick många starka minnen. Ett speciellt band uppstod, som funnits där sen dess. Av olika anledningar tog det till sist slut för fem år sen. Vi var fortfarande vänner och träffades sporadiskt. Vi kände också fortfarande attraktion till varandra, och det fanns fortfarande något mellan oss. Förra året träffades vi igen, och var då otrogna mot våra nya respektive. Jag berättade sen skuldmedvetet om det för min nuvarande kille, och han har förlåtit mig vid det här laget. Däremot har jag och mitt ex fortsatt tänka på varandra och vi skriver mejl till varandra då och då. Han fortsätter hela tiden att dyka upp i mina tankar och drömmar, och jag i hans.
 
Mitt ex och jag är extremt olika, i de flesta avseenden. Jag tror inte att han och jag skulle kunna leva tillsammans, och ändå finns det fortfarande starka känslor mellan oss. Jag kan fortfarande sakna saker han gjorde när vi var ihop, sakna hans sätt att vara, vårt sexliv med mera. Även om jag vet att en framtid för oss är omöjlig, så kan jag inte släppa taget om honom.

Jag är egentligen väldigt lycklig, men det här är på något sätt ändå ständigt närvarande. Kanske är tankarna på mitt ex bara en fix idé. Jag är också en väldigt rastlös person, har lätt att tröttna på saker och söker hela tiden någon form av spänning i tillvaron. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, och ju mer jag tänker på det, desto mer komplicerat känns det.
 
Tacksam för svar

Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.

Med ditt ex, i ert ”till-och-från förhållande”, kunde du hänge dig sexuellt; väl medveten om relationens omöjlighet. I ditt nuvarande förhållande håller du distans genom att inte släppa taget om ditt ex. Man kan tänka att det du gör – både när du tidigare ägnade dig åt en omöjlig relation, och nu då du befinner dig i en mer stabil relation men flyr mentalt –  är att du reglerar avståndet till dina partners. Av någon anledning tycks det som om du finner ett obehag i att förbehållslöst närma dig en annan människa. Konsekvensen av ditt sätt att fungera blir just detta: att du ”slipper” vara nära din partner.

Närhet kan vara förknippad med olika rädslor; som att helt slukas av en annan människa, eller att bli övergiven av sitt kärleksobjekt när man är som mest sårbar och utlämnad. Vad det än beror på så är det något du behöver komma tillrätta med för egen del, snarare än att ägna tid och energi åt att fundera över vilken man du ska välja.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Frågeställaren verkar inse att ett liv med exet inte fungerade (de lever ju inte längre ihop) Tänk igenom en sista gång VARFÖR det inte fungerade och håll sen fast vid det. Om möjligt skicka ett rekommenderat brev till exet och säg att nu är det slut. Sen blir det INGA fler e-poster, träffar, telefonsamtal etc. Dvs. Dörren är igenmurad. Lägg på telefonen, deleta e-poster osv. Håll dig senda upptagen med det som är ditt VERKLIGA liv. Även om det känns nattsvart ibörjan så håll ut. Känsla kommer att blekna när det inte längre får näring av vad som "kunde" ha blivit, hemliga ljuva tankar etc. Lev ditt verkliga liv i fullt dagsljus tillsammans med din partner.

Äldre, 22:05, 30 november 2009. Anmäl

Har man bestämt sig för att man vill satsa på ett förhållande måste man också anstränga sig lite för det. Vet din nuvarande om att du fortfarande har den här typen av kontakt med exet som du var otrogen med? Om du inte är helt säker på att spänningen mellan er är borta och du aldrig kommer att frestas att vara otrogen igen är det enda raka att bryta helt och sluta leka med elden. Man styr inte över sina känslor, men faktiskt över sina handlingar.

Lindis, 10:22, 27 november 2009. Anmäl

Det här låter lite som mitt yrkesproblem. Man letar alltid efter "något annat". Kanske dags att stanna upp och fråga sig vem man är, vad man vill, vad som är viktigt. Att hitta hem i sig själv istället för att söka hos andra. Hur? Tja, söker själv. Blivit tipsad om meditation, att göra det man tycker är roligt, prioritera och fokusera. Vara sann mot sig själv i allt. Se till att få det man behöver i det man har, istället för att beklaga bristen och söka någon annanstans.

Ann, 21:41, 26 november 2009. Anmäl

Man är ju varken död eller blind bara för att man har gjort sitt val av livsparter. Det vore väl underligt om man aldrig tänkte på, drömde om eller attraherades av någon annan än den man valt att leva med. Ingen människa har allt och alla har något, vissa av oss ser mycket positivt i andra medan andra är mindre "mottagliga". Det är en helt annan sak att göra något mer än tänka, då får man nog vara bra säker på att man är beredd att både byta liv och såra sina nära och kära.

., 17:37, 26 november 2009. Anmäl

Jag, en man, känner igen mig exakt och har en liknande situation - dvs är nu i ett ganska bra men lite väl präktigt forhållande samtidigt som jag blir helt knäsvag bara jag ser mitt ex sedan drygt 1 år. Vi var perfekta tillsammans men ändå totalt olika i det mesta. Kvinnan jag nu är med är idealisk och vi är mycket lika, men jag saknar spänningen och kontrasterna jag hade. Så vad är mitt problem? Rastloshet, att soka spänning, rädsla for att allt är for bra, for normalt troligen. Vad kan jag gora åt det? Vet ej, men det handlar om att ändra beteende och acceptera att saker kan vara normala och ändå bra.

W2 London, 17:16, 26 november 2009. Anmäl

Jag, en man, känner igen mig exakt och har en liknande situation - dvs är nu i ett ganska bra men lite väl präktigt forhållande samtidigt som jag blir helt knäsvag bara jag ser mitt ex sedan drygt 1 år. Vi var perfekta tillsammans men ändå totalt olika i det mesta. Kvinnan jag nu är med är idealisk och vi är mycket lika, men jag saknar spänningen och kontrasterna jag hade. Så vad är mitt problem? Rastloshet, att soka spänning, rädsla for att allt är for bra, for normalt troligen. Vad kan jag gora åt det? Vet ej, men det handlar om att ändra beteende och acceptera att saker kan vara normala och ändå bra.

W2 London, 16:54, 26 november 2009. Anmäl

Å vad jag känner igen mig. När man av någon anledning inte vill eller törs eller förmår vara helt nära någon annan människa, ta konsekvenserna av att helt och hållet "välja" någon, ja då gör man gärna som den här kvinnan. Jag gjorde så bra länge under min singelperiod efter en skilsmässa för 3 år sedan. Och den mentala närheten, pga risken att bli sårad, har varit oerhört jobbig för mig att hantera. Därav en massa flyktmekanismer. Men det går att komma över. Har en helt underbar man i mitt liv nu som jag älskar djupt, där har märkligt nog aldrig funnits någon rädsla, allt kändes självklart från första början.

F d närhetsallergiker, 16:52, 26 november 2009. Anmäl

Med min snälle,trygge man har jag ganska ofta rätt så vilt bondagesex, sex i oväntade miljöer och utomhus och sex inspirerat av alla fantasier som han och jag kan komma på. Jag hade aldrig lyckats ha så spännande sex med en man som inte varit lyhörd och lyssnande.

Snälla män är sexiga, 16:18, 26 november 2009. Anmäl

@Luttrad. Snälla, trygga, lojala män som går att leva ihop med är det sexigaste jag vet. Med en sådan man kan jag ge mig hän fullständigt o våga prova allt möjligt. Synd att det är så ont om dem, och att många som först framstår som "snälla" i själva verket inte alls är snälla, utan istället stillsamt egocentriska istället för utåtriktat egocentriska (som de "farliga grabbarna")...... <br/>Men genuin snällhet, lojalitet och trygghet är ursexigt! Tycker jag.

Trött på de farliga grabbarna, 12:41, 26 november 2009. Anmäl

Det handlar egentligen om vilket slags liv du vill ha. Hur vill du leva? Nu, och om fem år? Tio år? Vill du ha ett stormigt, passionerat liv med mycket berg-och dalbana, eller vill du bygga en stabil framtid och hitta utmaningar i en lugnare atmosfär. Det finns inget rätt och fel här, men du behöver välja utifrån hur du känner dig själv. Vad är viktigast för dig? Trygghet eller spänning? Du kan inte ha båda, men du kan välja vilket du föredrar. Formulera svaren på frågan: Vad behöver jag? så får du svar på vad du behöver och när du ahr de svaren är det relativt enkelt att dra slutsatser om hur du ska välja för din framtid.

Bättre råd, 12:36, 26 november 2009. Anmäl

”Vi har bråkat sedan vår dotter föddes”

Fråga: Jag är tillsammans med min sambo sedan nio år, vi har en dotter på två år. Sedan våran dotter föddes har det i stort sett varit ett enda långt bråk, med några dagars frid instuckna då och då. Vi har haft sex färre än tio gånger de senaste två åren. När min sambo är på rätt humör är hon underbar, rolig, generös, en fantastisk mamma och allt man kan önska sig. Dessvärre är hon nästan alltid sur. Hon går omkring och surar i flera dagar. Frågar jag varför hon är sur, blir svaret alltid ”jag är inte sur”.

Efter ett antal dagar brukar jag tröttna och höja nivån och försöka provocera fram ett svar, vilket oftast kommer i form av någon trivialitet, typ ”du glömde gå ut med soporna i går kväll”. Det slutar alltid i bråk, och vi talar inte med varandra på flera dagar efter det. Jag vet att hon är arg för att hon inte tycker att jag hjälper till med hushållsbestyren. Jag anser att jag gör mer än nog, och mina vänner säger att de inte känner någon som är så dedikerad och engagerad i hem och barn som jag är.

Den här fasen brukar också innebära ”hemliga hämnden” – det vill säga att hon tar saker från mig och gömmer dem så att jag inte hittar dem. Hon tar också saker i lägenheten som hon anser ligger i vägen (mina kläder, papper, etcetera) och trycker in dem i min garderob och blandar dem med massa smutskläder så att allting därinne måste tvättas om. Hon tar även ofta bilnyckeln till jobbet, trots att hon själv promenerar, så att jag inte kan köra bilen.

Vi går i parterapi, och har gjort det i snart ett års tid, men hon fuskar en hel del (struntar i att följa terapeutens råd). I de absolut värsta bråken slår hon mig, vilket hon sedan totalförnekar att det någonsin har hänt. Jag är ingen liten kille, så jag blir ju inte direkt rädd när hon slår mig, men det är ordentligt förnedrande. De gånger det har hänt har jag tappat kontrollen och gått loss på inredningen i lägenheten – inget jag är stolt över.

När jag försöker ta upp ämnen som hon inte gillar, eller om jag har en ståndpunkt i en diskussion som hon inte håller med om, blir det bråk. Hon sätter taggarna utåt, höjer rösten direkt, och så är det igång. Detta har resulterat i att jag aldrig vill ta upp något längre, för jag är för rädd för bråken. Eller för henne.

Jag vill verkligen inte lämna min familj, men snart ser jag ingen utväg. Nu är jag djupt olycklig och vantrivs i både mitt hem och i min relation. Så som jag ser det har jag inte längre något att sätta emot min sambo, hennes respekt för mig är helt uttömd. Hur ska jag göra för att hon ska få tillbaka respekten?

Anonym

Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?”

I bästa fall fungerar detta som en väckarklocka, som leder till att ni tillsammans kommer fram till att ni inte kan fortsätta på det sätt ni gör. Ni får då en gemensam plattform utifrån vilken ni sedan aktivt och målmedvetet kan börja arbeta på att förbättra ert förhållande. Alternativet är att din sambo ställer sig kallsinnig till din upplevelse och slutsats. Det visar då på att hon saknar den nödvändiga motivationen som behövs för ett förändringsarbete.

I kombination med att hennes respekt för dig är helt uttömd gör detta sammantaget att en skilsmässa rimligen borde framstå som en relativt tilltalande utväg. Att du på detta sätt står upp för dig själv och visar på att din gräns för vad som är acceptabelt är nådd är nog, oavsett utgången av det hela, det enda sättet om du vill att hon ska återfå respekten för dig. Att du tystnar allt mer, av rädsla för henne, leder bara längre in i den återvändsgränd du redan står i.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

Jättebra svar av Rimsten. Det nog är kört för er. Din kvinna kommer nog inte att bli rolig att ha att göra med vid eventuell separation. Hon har ju redan visat en hel del osunda beteenden.

a, 17:47, 1 januari 2010. Anmäl

Vad du än kommer att göra åt situationen framöver, så se till att spela in det som händer. Med mobiltelefon, bandspelare, kamera, vad som helst. Dokumentera! <br/>I bästa fall kommer du inte behöva använda materialet. Men om er relation går om intet så är risken mycket stor att hon kommer att anmäla dig för misshandel, misskreditera dig inför socialtjänst och domstol när hon begär enskild vårdnad, kanske till och med anmäla dig för sexuella övergrepp mot ert barn (inte helt ovanligt, tyvärr). <br/>Se till att ha bevis på hennes beteende och våldsamheter. Som sagt var, i bästa fall behöver du inte använda det. Men om du väl hamnar i de olyckliga situationen att du blir utsatt för hennes aggression och besvikelse över en separation så kan det vara ovärderligt att ha om du vill behålla relationen med ert barn.

Access, 23:29, 28 december 2009. Anmäl

Ett tips! För det första, fråga aldrig varför någon är sur. Fråga istället vad du kan göra för att underlätta. Man kommer längre med den frågan eftersom den öppnar upp för ett samtal. För det andra, ställa aldrig ultimatum! Dessa tvingar motparten att snabbt fatta ett beslut och oftast väljs det som är enklast för stunden men inte bäst i längden.

Anna, 11:39, 2 december 2009. Anmäl

@Fia. Jag tycker att graden av våldsamhet i kombination med vem som har det fysiska övertaget sammantaget ger graden av våld och hot (som skapar rädsla o otrygghet). Så här tänker jag: En svagare part (i princip alltid kvinnan) som utdelar en örfil kontra en betydligt starkare part (i princip alltid mannen) som slänger TVn genom fönstret, boxar knytnäven genom dörren så det blir hål och slänger stolar i riktning mot den svagare parten. Vem har stått för det värsta våldet? Vem som utgör det farligaste hotet mot sin partner är rätt klart i det fallet och det framgår för den svagare partnern att hotet är mycket större än det som hon stått för. Därmed inte sagt att det är ok att ge någon en örfil.

Bättre råd, 11:23, 1 december 2009. Anmäl

@Bättre Råd, att gå lös på lägenhet är inte direkt konstruktivt det håller jag med om. Men att frågeställaren är lika våldsam är att ta i (tycker jag) och inget jag har missat. En destruktiv relation är inte bra får någon och nu är det dessutom ett barn med i bilden som borde slippa se och höra sina föräldrar jävlas med varandra. Klart de behöver få ordning på relationen för de har trots allt ett barn tillsammans men det betyder ju inte att de måste vara ett par.

Fia, 22:16, 30 november 2009. Anmäl

Om parterapin bedrivs av personer som Rimsten så kan man ju förstå varför den inte funkar.... <br/>Brevskrivaren söker en väg att få ordning på sin relation som halkat väldigt snett. Man kan vilja få ordning på en relation som man är olycklig i, o skälen kan vara många. Att ta ansvar för o bevara sin familj är ett starkt skäl att vilja få rätsida på problemen. <br/>Lyssna på Jimmy o m, de har klokskap att komma med, som förmodligen fungerar i de flesta relationer.

Bättre råd, 22:37, 28 november 2009. Anmäl

Varför i all världen leva med en människa som gör en olycklig? Varför? <br/>Jag tycker AERs råd är utmärkt. De HAR ju prövat parterapi men det har ju inte fungerat. <br/>Man kan inte förändra en relation om inte båda vill.

Floria, 14:51, 28 november 2009. Anmäl

@Fia. Du missar att han är lika våldsam , samt större o starkare. Han är alltså inte i ett underläge. Relationen är våldsam o destruktiv men det är de båda en del av. Råden som gör nytta här är vad han kan göra för att vända den onda spiralen. Lyssna på Jimmy o m, de har mycket klokskap i sina tankar.

Bättre råd, 22:29, 27 november 2009. Anmäl

Hon slår dig! INGEN ska behöva uppleva våld i en relation!!! Jag undrar vad folk hade skrivit om det var en kvinna som skrev och inte en man.... Tyvärr är det så som någon skrev att kvinnor alltid favoriseras när det gäller vårdanden om barn. Jag hoppas du får kraft att lämna denna destruktiva relation men en våldsam kvinna.

Fia, 21:03, 27 november 2009. Anmäl

Kloka ord från m också!

Bättre råd, 20:57, 27 november 2009. Anmäl

”Min syster är omogen och explosiv”

Fråga: Hej. Jag och min man är en bit över trettio och vi har varit tillsammans i många år och gifta i några år. Vår relation är fantastisk och vi har en dotter på snart tre år och nu har vi ytterligare ett barn på väg. Mellan oss är allt frid och fröjd. Men nu är det så att jag har några funderingar kring min älskade halvsyster som jag tror är väldigt olycklig.

Min syster är snart trettio år och hon har gjort klart sin utbildning och skaffat jobb och bostad i en stor svensk stad. På så sätt är hon vuxen och självständig. Tyvärr är hon väldigt ensam och har ett begränsat socialt liv. Hon har ingen partner och har inte haft någon relation eller flirt på många år. Hon har några få vänner som hon träffar men hon säger själv att dessa, som lever i parrelationer, inte har så mycket tid över till henne. Det tycks också som att hon har en tendens att kväva sina vänner då hon ofta ältar sina problem och kan vara väldigt negativ till det mesta. Hon är lite av en energitjuv.

Dessutom är hon fortfarande väldigt knuten till våra föräldrar och blir ”lilla stackars Anna” när vi är tillsammans i familjen. Detta resulterar i att hon får väldigt mycket stöd och hjälp. Trots att vi alla ställer upp för henne så är hon nästan aldrig tacksam och hon bjuder sällan igen med hjälpsamhet. Om något arbete ska göras så är hon ofta upptagen. Hon har också ett fruktansvärt humör och när vi ses får hon utbrott som kanske hade kunnat accepteras när vi var tonåringar och gjorde revolt men som rent ut sagt är pinsamma för en vuxen kvinna. Dessa utbrott är också väldigt obehagliga att uppleva och kan blossa upp plötsligt.

Min syster har alltid haft mycket integritet och hon har ofta dragit sig tillbaka, men det har blivit värre på senare år. Jag och mina föräldrar har på sätt och vis vant oss vid att det är så här men min man har vid flera tillfällen påpekat min systers beteende och vi talar ofta om detta. Nu när vi ses hela familjen så låter vi henne hållas och försöker att skydda husfriden så gott vi kan. Vi har det ofta trevligt men det kommer alltid något utbrott.

Mamma och pappa vill såklart skydda och hjälpa Anna men det gör det svårt att ta upp frågan om hennes problem med dem. Jag ser ju att hon inte mår bra men hon öppnar sig inte så ofta för mig och om hon gör det så har hon nästan alltid någon yttre förklaring till sina problem och vill inte se sin roll i det hela. För några år sedan föreslog vi terapi men det har hon avfärdat.

Förutom att jag är orolig för min systers skull så tänker jag på mina barn. Jag vill inte att de ska ta skada av hennes aggressiva beteende och jag vill inte att hon ska vara ett dåligt föredöme. Jag älskar min syster och jag vill att vi ska ses och hon är en väldigt gullig moster till vår dotter och engagerad i vårt kommande barn. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne att må bra med sitt liv och jag tror inte längre på att någon förändring kommer att ske av sig själv.  Hennes problem påverkar oss andra och jag vill inte längre lida i det tysta. Jag är också rädd för att vår tystnad bidrar till att hon kan fortsätta så här. Så jag undrar vad jag kan göra åt detta?

Anonym

Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.

Du skriver att hon blir ”stackars lilla Anna” när ni är tillsammans hela familjen och att hon därför får mycket stöd och hjälp, men att hon trots detta är otacksam och sällan bjuder igen. När något ska göras är hon upptagen, och hon får fruktansvärda utbrott som kanske kunnat accepteras om det handlat om en tonåring, men som känns pinsamma för en vuxen kvinna.

Samtidigt skriver du att hon är klar med sin utbildning, har jobb och bostad i en stor svensk stad. Hon är också en väldigt gullig moster till din dotter. Kort sagt har hon en massa kompetens och goda förmågor mitt i alltihop.

Jag tror att ni gör henne en otjänst genom att hjälpa henne så mycket. På ett sätt är det säkert bekvämt och tryggt – det har sina vinster – att bli behandlad som en labil, bortskämd tonåring, men på sikt är det både förödande och förnedrande fört henne. Det hon behöver är att ni andra i familjen börjar bemöta henne som den vuxna kvinna hon faktiskt är och slutar sopa framför hennes fötter eller anpassar er till hennes utbrott. Speciellt svårt är detta givetvis för era föräldrar, men det är viktigt att även de inser att de i annat fall bidrar till att hon stannar kvar i sin omognad. Uppmuntra i stället hennes självständighet och styrkor, och sluta ta ansvar för det hon har ansvar för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Jag har precis samma problem med min syster som om du pratar om henne exakt när jag läste ditt problem!! Och jag känner samma sak med min syster med! Jag kan inte göra något för henne allt jag gör är fel. Och jag vet att det är mina föräldrar fel de har gjort att hon är som hon är idag särskild min mamma! I julas fick hon besked att hon har fått M.S sjukdom som har gjort hennes situation ännu värre. 2009 har varit en rent helvete för hela familj, och jag som stora syster måste alltid komma och hjälpa henne men hon skrikar och är precis som en tonåring! Jag själv har två tonåring hemma som inte lika henne alls och det förvånar mig!

Ann, 08:45, 27 november 2009. Anmäl

Jag tycker att storasyrran i denna berattelse ar nedlatande och sjalvisk. Ingen som jag hade velat ha som storasyrra. Det verkar som att lillasystern ar ett storande moment i storasysterns annars sa "perfekta tillvaro", och att det snarare ar _det_ missnojet handlar om an verklig omtanke. Jag tycker det ar hemskt att se det som ett "problem" att systern ar singel, hon har ju inte ens fyllt 30 ar. Dock borde lillasystern traffa nya vanner, "icke sjalvupptagna vanner", som ocksa ar singlar. Det skulle sakert gora henne gott. I och for sig ar det inget fel med att vara ensamvarg heller. Storasystern borde ga en kurs i "acceptans".

En som ocksa ar lillasyster, 04:53, 25 november 2009. Anmäl

Jag undrar hur frågan hade sett ut om halvsysterna hade skrivit: <br/>"Min syster lever sitt perfekta och präktiga liv enligt normerna och verkar inte kunna acceptera mitt val av liv. Detta gör att jag mår dåligt" <br/>Jag får intrycket att brevskrivaren har en väldigt normstyrd syn på vad ett gott liv är. Tror hennes relation till sin syster skulle bli bättre om hon tänkte utanför "man/barn/villa" tänket. Det finns fler sätt att leva sitt liv en det konventionella.

Cloud, 14:06, 24 november 2009. Anmäl

forts. Jag förstår att du är trött på din systers beteende,men försök att se det som att hon förmodligen inte har kapacitet att visa hur mkt hon tycker om er när hon mår såhär.Hon beter sig förmodligen som värst mot dem hon vet älskar henne mest,för ni finns ju där ändå. Jag tycker du o dina föräldrar ska prata tillsammans om hur ni kan hjälpa henne.Den som står henne närmst kan tex ta sig tid o verkligen prata med henne vid tillfälle.Visst hon är vuxen,men i hennes sits behöver man draghjälp-fast hon säkert inte vill.Det finns tex ett terapiprogram gratis på nätet,www.internetpsykiatri.se. Ordspråket ”älska mig mest då förtjänar det minst, jag behöver det mest då” tycker jag verkligen är tillämpbart här. Lycka till,det går att vända detta!

A, 20:18, 22 november 2009. Anmäl

Hej. Jag känner igen mig i din beskrivning av "den jobbiga lillasystern". Har betett mig precis så, tagit och tagit men inte gett tillbaks,vart irriterad på min omgivning osv.Själv har jag insett att det helt enkelt berodde på att jag inte mådde bra.Jag gick länge med en depression, och hade liksom en konstant ångest,vilket gjorde att jag vart väldigt självfixerad.Det är ett symptom på depression,man analyserar för mkt,tänker på vad andra tycker om en,vänder allt till ngt negativt,och bara ältar sitt eget.En person som mår bra gör inte det.Först när jag fått hjälp med KBT+medicin kände jag "Wow, är det så här man kan må?". Då hade jag gått i 2 år och mått dåligt.Nu har jag mkt mer energi för andra,och intresserar mig för dem och deras liv.

A, 20:08, 22 november 2009. Anmäl

Hmmm, den här beskrivningen är skrämmande lik en person i min närhet. Energitjuv som bara ältar sina egna problem och ALLTID hittar yttre orsaker till varför saker och ting INTE kan förändras istället för att se sig själv, ta sitt eget ansvar för situationen i sin helhet (inte bara för sig själv) och även måna om andra. Känner även igen de aggressiva utbrotten, som kommer t ex för att något inte råkar vara helt perfekt i dennas ögon. Dessa människor finns verkligen och det handlar inte alls om att omgivningen, i detta fall frågeställaren vill framstå som bättre eller fördömer den andras livsstil. Tror snarare det handlar om låg självkänsla hos halvsystern och brist på social kompetens. Dessa personer kan vara svåra att bemöta. Det kan kännas som att prata med ett barn och bli i stort sett omöjligt att få en dialog. Jag stöder dig helt och är övertygad om att en rejäl dos KBT, samt att ni andra sätter tydliga gränser, skulle hjälpa din syster .

Hanna, 18:49, 21 november 2009. Anmäl

@ Anonym: <br/>det verkar vara en hel radda folk som tycker att ni gjort helt fel som försöker hjälpa. det tycker inte jag. snarare gör systern fel som helt missar syftet med dessa försök, troligen för att hon inte mår helt bra. lyssna inte på de som menar att ni varit så jobbiga när ni försökt hjälpa, de som säger så är säkert folk som själva hatar när folk försöker vara snälla mot dem och inte vill acceptera att det kanske finns bättre sätt att göra saker på. visst, försök att hjälpa kan gå fel, men är syftet gott bör man inte lastas för det

Evelina, 14:17, 19 november 2009. Anmäl

@Julia. Det här blir mitt sista inlägg för jag vill inte hälla mer bensin på elden. I inlägget skrev jag "hjälpa" inom citationstecken för att jag känner mig stärkt i (vilket jag också skrivit i mitt brev till insidan) att vi har en ohållbar situation där vi andra gör för mycket. Det vill och ska jag absolut ändra på. Men sen är det ju fortfarande så att min syster SJÄLV är den som ber oss om hjälp och blir arg när hon inte får som hon vill. Här känner jag (tack vare insidans svar och de som skrivit kloka inlägg) att jag ska sluta bidra till att skapa hjälplöshet och sluta att ställa upp hela tiden. Det har jag själv känt att vi gör men inte pratar om eller tar ansvar för. Det är den tystnaden jag skrivit om. Sen förstår jag faktiskt inte vad du 'tolkar in' när du säger att vi trakasserar henne eller hindrar henne från att vara lycklig med en partner. Hon säger att hon inte mår bra och det gör mig orolig. Det tycker jag är ok. Skillnaden nu är att hon själv får ta ansvar för sitt liv.

Jag är verkligen inte perfekt men inte heller någon elak styvsyster, 13:32, 19 november 2009. Anmäl

min mans bror är "misslyckad". han är väldigt konstig, blir jättearg och beter sig som en tolvåring när vi/familjen försöker ge tips när han klagar på hur ensam han är, att han inte har jobb, ingen tjej, alla är så dumma etc. en gång snodde han till och med hus/jobbnycklarna när han smällde dörren och gick hem utan att säga hejdå. försöka hjälpa fungerar liksom inte. det låter som brevskrivaren och familjen och även hennes barndomsvänner försökt. i vissa fall, när personen inte vill ha hjälp, måste man låta det vara. eftersom försök till hjälp inte fungerar är det bättre att sträva efter att bevara husfriden, dvs stryka medhårs även om man skulle vilja be dem uppföra sig/förbättra sitt liv, det ger ju iaf "positivt" reslutat dvs inget bråk. nu har makens bror äntligen börjat skaffa sig en del bekanta, utan vår inblandning. den som inte vill ha hjälp måste man nog lämna åt att reda ut sig själv. jag hoppas han inte sabbar detta med hans dåliga humör.

Evelina, 13:10, 19 november 2009. Anmäl

@aha. Jag undrar om du ens vet vad du snackar om? Du kanske förespråkar sköt dig själv och skit i andra mentalitet? Skönt att det finns människor som bryr sig om andra. Självklart ska hon som skrev brevet göra vad hon kan för att hjälpa syrran som ju mår knas. Men sen får det inte bli 'curling' av det hela.

Fredde, 11:02, 19 november 2009. Anmäl

”Han läste mina sms”

Fråga: Jag är en tjej på 30 år som efter tre år i en ”till-och-från relation” insett att jag är tvungen att bryta helt för att mitt liv skulle kunna fortsätta. Jag var tillsammans med en kille som jag tror nio av tio skulle anse som den perfekta pojkvännen. Även jag ur vissa aspekter. Han var glad, öppen, social, trevlig mot vänner och familj, ställde upp jämt, lyfte mig, satte mig främst och så vidare.

Efter cirka ett halvår började jag känna att jag inte hade en helt bra magkänsla i vår relation. Jag kan nu inte minnas exakt varför, men det känns som att jag redan då började tappa lite respekt för honom. Han hade många åsikter och värderingar som jag inte delade. Framförb allt hade han väldigt lätt att se allt svart eller vitt. Han satte in människor i fack, och vad jag nu förstått efteråt så började han att systematiskt trycka ner mig.

Han älskade mig över allt annat och ville träffa mig jämt, men jag kände mig kvävd. Det kändes som att vi skulle göra allt ihop till slut. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, för han gav alltid mer. Han ville mer, han fanns där jämt, han tänkte alltid på OSS och inte på sig själv.

Han kom ofta och hämtade med bilen, skjutsade och hjälpte. Och sedan kom kraven: ”jag gör detta för dig, du är bara ego, du tänker bara på dig själv”, ”varför måste du träffa dina vänner på krogen, en bra flickvän går inte ut så mycket som du gör”, ”jag är en förhållandekille och du verkar inte kunna ha en seriös relation” med mera.

Jag började tänka på mitt ex, som jag själv hade gjort slut med och inte ville leva med, men jag började sakna sidor hos honom. Jag saknade att känna att jag inte blev ”jagad” hela tiden. Mitt ex litade på mig och tryckte inte ner mig. Vi hördes några gånger via mejl, men vi sågs inte och jag var ej otrogen. Efter detta började helvetet. Min nya pojkvän gick in i min mejl och hittade det jag skrivit till mitt ex, och blev förstås väldigt sårad. han började ge mig mer och mer kommentarer. Det kunde vara att jag var smutsig, att jag var en hora, psykiskt störd och att han hatade mig över allt annat.

Jag förstår att det inte är okej att ha kontakt med sitt ex. Men jag tror att jag gjorde detta då jag behövde bekräftelse från honom att jag inte var en så dålig människa, att jag inte var psykiskt störd och så vidare.

Samtidigt som min nya pojkvän var sårad så älskade han mig fortfarande högt. Han skämdes över sina ord, han ville att vi skulle flytta ihop, han blev glad när jag trodde att jag var gravid, han ville leva sitt liv med mig…

Till slut var jag tvungen att göra slut då jag kände att det inte gick att resonera med honom. Ena stunden bad han om att få leva med mig, nästa dag kunde han skriva helt fruktansvärda sms till mig. Han anser att han går ur relationen med huvudet högt eftersom det var jag ”som var egot” och ”den smutsiga som haft kontakt med mitt ex”, medan han bara varit den perfekta pojkvännen. Tre veckor senare har han nu en ny flickvän som han är så kär i – och jag är bara smuts.

Det känns som att hans ord fastnat i mig; jag är den som är ensam, han har redan en ny. Det befäster liksom lite att han är bra och mig är det fel på. Jag är så splittrad i detta. Har han rätt? Är jag oförmögen att ha relationer? Det är så tungt att bära både skuld och saknad samtidigt. Finns det något sätt att reda ut sina tankar så att jag kan gå vidare. Just nu känns det hopplöst.

Klara

Svar: Hej Klara. Det är möjligt att nio av tio skulle tycka att ditt ex var den perfekta pojkvännen – innan de själva haft ett förhållande med honom. För mig låter det som att han har ett klassiskt tillvägagångssätt för att få alltmer kontroll över och begränsa en annan människa; först med hjälp av omsorger, sedan med anklagelser och till sist med direkta förolämpningar och nedvärderande tillmälen.

Det kan säkert ta ett tag innan du är klar med honom, men på lite sikt tror jag att du kan skatta dig lycklig över att du gjorde slut med honom – när du ännu var stark nog att klara av det, innan nedbrytningen gått för långt. Det säger en hel del när du beskriver det som att hans ord fastnat i dig, och att du därför tänker att han är bra och att det är fel på dig.

Det finns ingen som helst anledning att tänka att du skulle vara inkapabel till relationer, tvärtom är det sunt att reagera som du gjorde på en sådan veritabel attack av kvävande närhet som du beskriver att han utsatte dig för. Däremot kan man undra hur det är ställt med honom: att hävda att man älskar någon så mycket som han bedyrat för dig, och uppvakta dig på det sätt han gjorde för att sedan träffa en ny direkt stärker bara min tes om att det inte handlar om kärlek från hans sida utan om kontroll. Nu har han satt klorna i någon annan, gläd dig åt att du kom undan med blotta förskräckelsen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (84)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 84

Min flickvän har en hälsosam vänskaplig relation med sitt ex. Och jag är trygg i vårat förhållande så det stör mig inte. Bara det att han läser dina mail och sms gör honom till en väldigt liten och osäker människa. Att han sedan efter en kort tid hittat en ny visar ju att hans kärlek inte var äkta. Starkt att dumpa honom och jag vet att du kommer hitta någon som är värd dig.

Anders, 08:57, 2 mars 2010. Anmäl

"Jag förstår att det inte är okej att ha kontakt med sitt ex. " Bara den meningen säger ALLT om hur illa det är är! Han har fått Klara att skuldbelägga sig själv för något om inte är fel. Det är inget fel i att ha kontakt med sina ex, utan det är han värderingar som säger att man inte ska ha kontakt med sina ex. Skulle inte förvåna mig om han underbygger sina argument och/eller värderingar med att alla han känner är precis som han...

Mårgan, 10:59, 26 februari 2010. Anmäl

@Kerstin 2. Det finns mycket man inte får göra mot varandra i en relation som inte är reglerat i lagen. De "lagarna" bestäms av paret själva. Att på egen hand ändra "lagen" och plötsligt tycka tex att det är ok att ha kontakt med gamla ex, när det inte varit ok tidigare i just den relationen, är svek. Jag tycker att Klara verkar vilja ha en lättsammare typ av relation, där man inte planerar sin tid ihop och där man kan ha kontakt med sina ex och göra lite som man tycker utan att den andre lägger sig i. Och det är helt ok att vilja ha det så. Men det är inte ok att bete sig så mot en partner som vill ha en stabil och seriös relation där man bygger ett liv tillsammans. Klara borde ha lämnat relationen när hon upptäckte att hon kände sig kvävd av kraven på att binda sig mer seriöst.

Balans, 15:51, 20 november 2009. Anmäl

@ Kerstin 1. Jag vill poängtera att jag aldrig på något sätt antytt att det skulle vara acceptabelt med någon typ av våld. Den gränsen får aldrig passeras oavsett vad som hänt innan. Men att kalla någon en förskräcklig sak i en affekterad situation när man just upptäckt att man blivit grundlurad och manipulerad, om man dessutom (som pojkvännen) ber om ursäkt och ångrar sig när man lugnat ner sig, är mänskligt och kanske till och med bra, på så sätt att den som svikit får klart för sig hur pass illa den gjort sin partner. Klara har inte heller antytt att det skulle ha förekommit våld. Så jag tycker att det verkar handla om en mycket sårad och förtvivlad pojkvän som har blivit grundlurad och sviken. Hade han kallat henne detta utan att hon hade gjort något hade saken varit i ett annat läge, men hon hade faktiskt gått bakom ryggen på honom och svikit honom, och då tycker jag att Klara får ta konsekvensen av att möta hans förtvivlan.

Balans, 15:46, 20 november 2009. Anmäl

@Balans. Ja, hon har ansvar för sin del med killen har också ansvar för sin. Killen hade uppenbarligen börjat påverka Klaras självbild negativt så att det kändes konstigt för henne. Jag tror att magkänslan handlar om en reaktion på killens sätt att relatera till henne snarare än att det inte kändes 'rätt' för att relationen var för seriös. Dessutom finns ingen lag som säger att det är förbjudet att tala med sitt ex även om man är i en ny relation. Sen beror det på hur och om vad man pratar, men det vet vi inte så mycket om. Jag tycker att du dömer ut Klara på lösa boliner. Och självklart måste vi lägga band på vår ilska annars kanske vi går för långt och säger eller gör hemska saker som sedan inte går att få ogjorda. Han gick helt klart för långt om han kallade henne hora m.m. Man får bli arg men det betyder inte att man får göra/säga vad som helst. Tänk om han hade slagit henne. Hade du då tyckt att det var ok?

Kerstin, 09:37, 20 november 2009. Anmäl

@Kerstin. Jag tycker du omyndigförklarar Klara. Hon har fullt ansvar för sitt eget agerande. Jag tycker också att hela hennes resonemang och det hon skriver om hur hon känt i relationen tydligt visar att hon vill ha en lättsammare relation. Att däremot kräva att partnern ska lägga band på sin ilska och inte säga något olämpligt alls när han upptäcker att hon manipulerat och svikit honom anser jag vara ett orimligt krav. Det är väl inte bara hon som har känslor? Skillnaden är att hon inte tagit ansvar för att hon inte trivs i en mer satsande, seriösare relation (vilket hon kände på ett tidigt stadium) utan har fortsatt relationen ändå, och nu vill hon ha godkännande för att hon lurade och svek sin partner istället för att gå. Det godkännandet tycker inte jag hon ska ha. Hon borde istället rannsaka sitt eget agerande.

Balans, 00:25, 20 november 2009. Anmäl

@Balans. Brevskrivaren säger väl inte att hon vill ha en lättsam relation som inte är seriös? Det jag tycker att hon säger är att hon vill veta om det är ok att hon kände och reagerade emot killens vilja att 'äga' henne. Och det tycker jag är helt ok känsla. En relation blir inte mer seriös eller äkta för att man 'äger' varandra och hindrar kontakt med andra utanför relationen. Sen är det kanske fel att gå utanför relationen med problem som finns inom relationen men killen överreagerar när han använder den typen av ord och sätt att vara arg. Vore han seriös borde han lägga lite band på ilskan och göra en reflektion kring sin roll i det hela. Typ: "Varför har min partner känt att hon inte kan prata med mig om dessa problem?"

Kerstin, 14:13, 19 november 2009. Anmäl

@Becca. Det är precis det jag menar att det inte är. Att rädda sitt självförtorende genom att agera svekfullt är aldrig ok. Du får inte stärka dig själv genom att knäcka en annan människa. Det är svekfull egoism som inte hör hemma i någon realtion, oavsett hur den ser ut. Om man inte trivs i relationen, och inte kan/vill prata om det med sin partner, så skall man ta sig ur den. Men man ska inte stanna i relationen, göra en massa svekfulla saker mot partnern o sedan skylla sveken på att man inte trivdes med partnern/relationen. Och igen, att vilja ha en nära relation är inte samma sak som kontroll. En del människor trivs i nära relationer, andra vill ha mer lättsamma relationer. Inget är fel, men det gäller förstås att båda parter är överens om vilken linje man trivs med. Och svekfullhet är aldrig ok, sårar man någon med svek då får man ta de verbala konsekvenserna.

Balans, 14:14, 18 november 2009. Anmäl

Grattis! Var glad att du kommit ur detta förhållande. Det spelar ingen roll om någon är gullig, omtänksam mm. Ingen människa har rätt att kontrollera en annan. Precis som Anders skriver i sitt svar skall du vara glad att du kommit ur förhållandet även om det känns svårt. Stå stark!

MR, 13:45, 18 november 2009. Anmäl

Grattis! Var glad att du kommit ur detta förhållande. Det spelar ingen roll om någon är gullig, omtänksam mm. Ingen människa har rätt att kontrollera en annan. Precis som Anders skriver i sitt svar skall du vara glad att du kommit ur förhållandet även om det känns svårt. Stå stark!

MR, 13:26, 18 november 2009. Anmäl

”Jag har en konflikt med svärmor”

Fråga: Jag är en tjej på 35 år med tre barn och sambo. Vi har legat i en konflikt med min sambos föräldrar sedan drygt ett år. Är det värt att försöka lösa denna konflikt då det har gått så lång tid och vi är ljusår från att komma till försoning? Eller ska man bara acceptera att sådant händer här i livet; att man förlorar nära och kära på grund av oliktänkande och dylikt. Innan konflikten startade tyckte jag att jag hade världens bästa svärföräldrar.

Vi har tre barn i förskoleåldern med bara ett års mellanrum. Tre gånger har farmor endast tagit med sig den äldsta (första gången var han två år) till sitt födelseland Finland där hon har stuga och släkt. Förra sommaren kom hon återigen med förslaget att hon ville ta med sig honom till Finland. Jag kände då ”borde det inte vara de andra syskonens tur nu?”. Men jag vet också att hon är väldigt förtjust i den äldsta som är väldigt lillgammal och otroligt lugn och tillgiven. Så jag lät det bero, jag sade att ”självklart får du ta med dig honom till Finland”, men jag sade också väldigt vänligt ”men kan du då inte ta de andra två barnen bara för en dag och låta dem vara med dig och farfar? Du behöver inte göra något speciellt med dem men bara så att de känner att de också får göra något själva med farmor”.

”Ja det kan jag väl”, sa hon. Saken är den att jag tycker ju för det första att man som vuxen ska försöka vara så rättvis som möjligt. Barn märker om det inte är rättvist.

Sedan tog det hus i helvete milt sagt. Farmor kom hem till oss efter ett par dagar med ett brev till mig. Vi hade en födelsedagsfest för min sambo som fyllde år den dagen. Hon överlämnade brevet inför alla gästerna och gick sen omkring med solglasögon på tomten och blängde. Jag som inte hade en aning vad det hela handlade om trodde att det kanske var ett presentkort till mig eller något, men nej där var ett långt brev där hon skrivit att hon känner sig kränkt över detta att jag bad henne att göra något med de andra två barnen. Här kom hon och erbjöd en tjänst (att ett av våra barn skulle få två veckors semester) och så har jag mage att säga åt henne att vad hon ska göra med de andra barnen!

Hon skrev att hon kände sig besviken då hon gärna hjälper oss men att hon gör det när hon själv vill. Jag blev helt chockad. Feststämningen kom av sig. Det kan tilläggas att min sambo också fick ett brev där det stod att han var en sådan duktig pojke som slet och jobbade hårt, och att det var ju tur att han hade sina tre små barn som gav honom styrka. Mig nämnde hon inte – som kanske har gjort det möjligt för honom att slita så hårt med husbygge och allt då jag har stått för barnens tillvaro samt markservicen under alla år! Som tur är så var min sambo på min sida direkt, han förstod inte vad som flugit i hans mor. Vi har försökt träffas ett par gånger, bland annat hos familjeterapeut två gånger, men hon kan inte komma till besinning. Hon känner att ”här har jag hjälpt er med husbygge och diskat hos er bla bla och så är ni så otacksamma!”

Vi har aldrig bett om hjälp med vårt husbygge, det har hon och hennes man själv erbjudit sig att göra. Och jag och min sambo är väldig öppna frispråkiga människor, vi har sagt tack varje gång de hjälpt oss och vi har aldrig missbrukat barnpassning utan bara frågat vid absoluta nödfall.

Borde hon inte bara ha backat? Hur kan hon tycka att hennes väl och ve är så viktigt att hon riskerar att förstöra en liten familj? För även om jag och min sambo är ense i detta så är det klart att detta tär på vår relation. Jag anser att hon borde skämmas och jag skulle aldrig göra som hon gjort mot mina egna barn.

Det kan nämnas att farmor och farfar efter detta har uppvaktat barnen på deras födelsedagar (bjudit hem dem till sig) eller kommit förbi vår dörr med present. De har träffat barnen en gång var tredje månad sedan detta startade – så det visar ju att de åtminstone är vuxna nog att förstå att barnen inte ska få komma i kläm för att inte vi kan komma överens.
 
Borde inte en farmor göra allt för att inte starta en konflikt med sin svärdotter? Vad gör att en kvinna på nästan 60 år tar sig själv på så stort allvar att hon tror att allt ska cirkla kring henne?

En ledsen svärdotter

Svar: Din fråga inrymmer en mängd delproblem och frågeställningar. Trots detta väljer jag att avgränsa mitt svar till det jag tycker er situation handlar om – fast med en något annan slutsats än den du drar; närmare bestämt den fråga du ställer alldeles i början av ditt brev: Är det värt att försöka lösa denna konflikt…, eller ska man bara acceptera att sådant händer här i livet?

När det gäller konflikter mellan människor är din utgångspunkt rimlig, det vill säga att man i första hand ska försöka lösa dessa. Det har ni också försökt, vad jag förstår. Ni har pratat, formulerat er i skrift till varandra och till och med gått till en familjeterapeut för att få rätsida på det hela. Trots detta är ni ljusår från att komma till försoning.

Det är klart att man kan ha många synpunkter på din svärmors agerande. Men jag tror inte att du har något att vinna på att framhärda i att du tycker att hon har betett sig illa och att hon borde ha gjort på annat sätt; lika lite som hon har någon framgång i sina försök i att övertyga dig om att du gjort fel. Anledningen till att familjeterapeuten inte förstod något berodde antagligen på att era respektive beskrivningar av händelseförloppet skilde sig så väldigt mycket åt.

Vägen vidare för er, utifrån att ni så länge aktivt försökt lösa konflikten, går genom att sluta försöka och börja acceptera. Inte acceptera att man förlorar nära och kära på grund av oliktänkande, men att man kan vara just oliktänkande och trots detta fortsätta att ha en relation med varandra, till och med en bra relation.

Mitt råd blir därför att ni ska sluta diskutera saken överhuvudtaget. Ni vet ju båda mer än väl var ni står i denna fråga. Jag tycker att ni ska lägga konflikten åt sidan, och försöka prata om något annat; återuppta kontakten så smått och börja umgås igen. Du kan väl bjuda hem svärmor på en god middag till exempel.

Hur som helst ska ni båda ha heder av att barnen inte kommit i kläm på grund av er konflikt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (41)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 41

Håhåjaja, ett välkänt problem det här med svärföräldrar. Konstigt att det ska vara så svårt för dem att hitta sin roll. När det kommer till barnbarn så är det barnens föräldrar som bäst förstår hur de ska hanteras. Att svärmor överhuvudtaget får ta med sig ett barnbarn på egen liten resa ska hon vara innerligt tacksam över. När mamman då meddelar att de andra barnen också har behov av farmor och farfar så är det en självklarhet som hon bara ska hacka i sig och acceptera, inte klomma stickande med hatbrev när man har fest. Högst anmärkningsvärt beteende. Sen finns det en person som ska ta sitt ansvar och lösa detta problem, det borde inte vara så svårt om man kan klämma in en liten rast i allt husbyggande.

Rådgivningsbyrån, 12:41, 13 november 2009. Anmäl

Jag tror att farmor tror hon inte har några skyldigheter att vara rättvis. Hon är egoist!....

Självupplevt, 08:36, 12 november 2009. Anmäl

Men vad är detta? Det är väl inget tvång att ta hand om sina barnbarn? Den som väljer att inte göra det har väl sina skäl och förlusten blir ju deras.Jag skulle aldrig lämna mina barn till mormor/farmor om hon inte visade tydligt att hon ville det. För barnets skull förstås! <br/>Jag tycker frågeställaren beter sig barnsligt.

Angelica, 13:15, 11 november 2009. Anmäl

Det skulle ju kunna vara en inre konflikt hos svårmodern, hon vill visa hur duktig hon är som hjälper till men vet att hon är gammal och inte har ork till allt (alternativt är för lat). <br/>Kanske var det delvis därför hon bara ville ha hand om det äldre, lillgamla barnet, än tre småbarn. <br/>Man skulle ju kunna säga att man fortfarande hoppas att hon kommer att ha tid för alla sina barnbarn men säga att man förstår att hon inte har ork att se efter dem alla samtidigt.

N, 12:02, 11 november 2009. Anmäl

Uppenbarligen är svärmodern en extremt överkänslig person, kanske satte svärdottern fingret på en känslig punkt med 'rättvisefrågan' vilket utlöste den överdrivna reaktionen (brev, solglasögon, omg!). <br/>Tyvärr måste man kunna hantera även känsliga personer, inte genom att ge efter (och uppmuntra deras beteende) men inte heller genom att stå på sig benhårt (de känner sig ofta attackerade). Det bästa är att vara 'the bigger person', stryka dem lite medhårs genom att säga att det inte var din mening att kritisera dem. <br/>Sen kan man ju hoppas att hon inser att hon har två andra underbara barnbarn någon dag...

Linnea, 11:58, 11 november 2009. Anmäl

Uppriktigt sagt tycker jag inte din 60 åriga svärmor beter sig mer egoistiskt än vad du gör... Fast det är väl det typiska för konflikter

Hanni, 09:41, 11 november 2009. Anmäl

Jag tänker att det här är ett dolt svartsjukedrama.Den klassiska mellan svärmor och svärdotter... <br/>OCH: <br/>Jag är yngsta barnbarn i en stor kusinskara och mina far-och morföräldrar var för gamla och trötta för att orka ha ngn djupare relation till mig. Jag kan ibland påminna vänner och kollegor om att det kan göra ont att ha olika grad av engagemang i sina barnbarn. Det man gör för "ettan" borde man också göra för "fyran".(att tänka på vid första barnbarnet då man lägger ribban sas) MEN aldrig att jag skulle tvinga iväg fyran till farmor i rättvisans skull. Det är elakt mot barnet.

Sladdisen, 09:36, 11 november 2009. Anmäl

Livet är inte rättvist. Låt det största syskonet och farmor få ha sin relation. Så länge inte småsyskonen själva undrar är det inget problem ,när de sedan är stora nog att fråga farmor själva så kanske de får ett positivt svar från henne. Farmodern verkar för övrigt ha en narcissistisk läggning och sådana människor är inte lätta att komma på kant med speciellt om deras självbild blir stött.

Liv, 08:59, 11 november 2009. Anmäl

Anna: du undrar "Hur får du ihop din åldersekvation?" Det är väldigt enkelt. Det äldsta barnet är alltid äldre än sina syskon, har varit äldst sedan syskonen föddes och kommer alltid vara det. Ska syskon som är ett par år yngre följa med på storebrors aktiviteter kommer han ofelbart att få göra saker på samma nivå som för ett par år sedan. Du vet, även det äldre syskonet blir äldre för varje år som går.

Kajsa, 08:28, 11 november 2009. Anmäl

Det är svårt att veta vad som egentligen hänt med bara en sidas information. Svärmor har hjälpt till en hel del av egen vilja. Kanske har hon aldrig känt sig uppskattad för det utan känt att hon bara tagits för givet? Man kan väl inte förvänta sig att bara för att hon gör något med ett barn så måste hon göra något för att kompensera de andra barnen. Det är väl mycket bättre att barnen får lära sig att allt inte är lika här i världen. Jag har aldrig sett en familj där alla barn behandlas "rättvist", det är en orimlighet tror jag. Det är ett år mellan våra barn, men mina mamma har en helt annan relation med min äldsta. Hon älskar dem lika mycket, men det fungerar bara så otroligt mycket bättre om hon har den äldsta boende hos sig än den yngsta.

manni, 23:23, 10 november 2009. Anmäl