”Mammas martyrskap förstör mitt liv”

Fråga: Jag är en kvinna på 45 år. Jag har man och tre barn. Mitt liv har varit präglat av relationen med mina föräldrar i allmänhet och min mamma i synnerhet. Hon har funnits som en ständig skugga över allt. Jag har aldrig fått frigöra mig helt och hållet.

Så fort jag gjort något som hon ogillat (hävdat min egen person) så har hon visat det. Hon är ofta missnöjd med våra (sina barns) val här i livet. På senare år har jag också börjat tro att hon är psykiskt sjuk. Hon verkar lida av något slags depression som går upp och ner i perioder.

Mamma är väldigt snäll och hjälpsam till det yttre, men martyraktig och krävande under ytan. Hon vill ha den centrala rollen i ens liv. Allt detta (som jag skulle kunna skriva om i det oändliga) har påverkat mig otroligt negativt hela livet. Ofta är livslusten mycket låg (precis det min mamma ojar sig över att hon lider av). Jag har alltid varit orolig och ångestfylld.

Vid 14 års ålder fick jag anorexi och jag har fört en livslång kamp mot kropps- och ätstörningar och olika ”missbruk” (mat, träning, alkohol med mera). Nu är läget under kontroll vad gäller det fysiska men den psykiska hälsan är fortfarande otillräcklig.

Jag är innerligt trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur och få ett lyckligare och friskare liv.

Jag är rädd för att bli bitter (om jag inte redan blivit det) och mycket orolig för hur det indirekt påverkar mina barn. Har genom åren gjort mina försök att söka hjälp men tycker att jag ”hamnat fel” eller inte blivit tagen på allvar inom sjukvården. Hade jag inte haft mina barn (som betyder allt för mig) så skulle jag inte sett någon mening alls i att leva. Går det att ta sig ur det här? Är terapi det som gäller då och hur hittar jag i så fall en bra terapeut?

Elisa

Svar: Hej Elisa! Din fråga gäller framför allt om terapi kan hjälpa dig och hur du hittar en bra terapeut och jag kommer att fokusera mitt svar på detta. Först vill jag bara kort kommentera ditt förhållande till dina föräldrar och din mamma i synnerhet. Du berättar att du inte känner att du frigjort dig ännu trots att du nu är 45 år och att din mammas åsikter och beteende påverkar dig negativt mycket mer än vad du skulle önska.

Jag kan höra att du är riktigt trött på att leva med låg livslust, oro och ångest och att du inte vill bli en bitter och besviken människa. Du är med andra ord mycket motiverad till förändring och det brukar vara den bästa grunden för att lyckosamt arbeta med sig själv. Det enklaste sättet som jag känner till för att åstadkomma detta är att gå i terapi.

Jag förstår att det kan vara lätt att ”hamna fel” när man försöker söka hjälp. Det beror både på att det på många håll i landet inte funnits tillräckligt med psykoterapeutiska resurser, men även på att det för många kan vara svårt att uttrycka sitt behov av sådan hjälp.

När man dessutom är mamma kan det eventuellt finnas en oro för att man kan bedömas som en olämplig förälder om man berättar om hur dåligt man mår. Det kan då leda till att man inte bedöms vara i behov av kvalificerad hjälp under längre tid.

Ytterligare ett skäl till att det kan vara svårt att hitta rätt i sitt sökande efter hjälp kan vara att man inte vet vilken sorts terapi man ska söka. Det finns många sorters inriktningar och den som inte är insatt i dessa kan lätt bli förvirrad.

Psykoterapiutbildningarna brukar antingen vara psykodynamiskt inriktade (pdt) eller kognitivt och beteendeinriktade (kbt) samt systemiskt familjeterapeutiska och ofta framställs det som att terapeuter som företräder olika inriktningar arbetar helt olika, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Många pdt-terapeuter kan använda kognitiva metoder när det bedöms vara det bästa och många kbt-terapeuter intresserar sig också för sådant som hänt tidigare i patientens liv när det behövs.

Många systemiska familjeterapeuter arbetar också med enskilda. Alla psykoterapeuters målsättning med arbetet är att hjälpa de personer som söker hjälp att få större kunskap och medvetenhet om sig själv samt att kunna leva utan ångest och annat som hindrar en god livskvalitet. Mitt råd till dig är därför att du söka en psykoterapeut som du trivs med och som du känner dig trygg med och strunta i vilken inriktning vederbörande har.

Hur bär man sig då åt för att hitta en psykoterapeut och vad kostar det? Det billigaste alternativet är naturligtvis om det går att få hjälp via landstinget, men för de allra flesta är det tyvärr inte möjligt då köerna är långa.

Privatpraktiserande psykoterapeuter finns det gott om. Det går oftast snabbt att få tid och kostnaden för ett sådant samtal brukar ligga mellan 700 och 1 200 kronor per samtal, vilket i genomsnitt blir en kostnad på 3 000 till 4 000 kronor per månad. För många är detta en omöjlig kostnad och för andra handlar det mer om hur man prioriterar.

Kampen för att vi legitimerade psykoterapeuter ska anslutas till försäkringskassan – och därmed kunna ha en lägre patientavgift – fortsätter, men det går mycket långsamt.

Slutligen några tips var du kan vända dig:
– Landstingets psykoterapienheter på hemorten eller ibland även den psykiatriska mottagningen på hemorten. Telefonnummer hittar du i Landstingets sjukvårdsinformation.

– Riksföreningen Psykoterapi Centrum (RPC) har en förmedling av pdt-terapeuter. www.rpc.se. Det finns 11 förmedlingar runt om i landet.

– På Svenska föreningen för kognitiv psykoterapis hemsida kan man hitta kbt-terapeuter. www.kognitiva.org

– På Gula sidorna i telefonkatalogen går det också att finna psykoterapeuter. Se under rubriken Legitimerade psykoterapeuter.

– Familjeterapeuter kan du finna på familjerådgivningen där du bor.

Det finns även psykoterapimottagningar som drivs av organisationer och stiftelser. Några exempel är S:t Lukasstiftelsen, Svenska föreningen för familjeterapi, SFKH och CHP som är hypnosföreningar och många fler.
Vissa terapeuter specialiserar sig på vissa frågor som exempelvis trauma, fobi, sorg, ätstörningar, ångest och så vidare och då kan man även söka terapeut utifrån sitt specifika problem.

Lycka till!
Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vill rätta det som signaturen ”Elfte timmen” skriver nedan. <br/>Det är inte ”Psykologistudenter” utan PSYKOLOGSTUDENTER som har egna klienter under slutet av sin femåriga utbildning.

Tobias, 21:48, 4 januari 2010. Anmäl

Jag kan bara bara säga att även jag känner igen mig i problematiken (även om det finns stora skillnader, men mor är mer "avstängd" och "kylig" än "martyrisk"). <br/>Kom precis hem efter ett 3 dagars långt och gemensamt julfirande och kände samma stund jag kom hem till min lägenhet en sten som släppte från mitt bröst. På tåget hem funderade jag mkt: "varför blir det så här varje gång?", "vad kan jag göra för att förbättra situationen?"). Jag har nu bestämt mig för att göra ett uppehåll, åtminstone tills vidare, från min mors och mins kontakt. Det är som Vuxen kommenterar nedan, som vuxen måste man agera därefter och i mitt fall handlar det om att bryta då min mor inte har förmågan att se att ngt problem föreligger (vilket gör en diskussuib omöjlig) <br/>kram o lycka till till oss båda

Cloud, 14:15, 26 december 2009. Anmäl

Tack för alla kommentarer. Det peppar mig otroligt! Och du som skrev den första: jag tror du har rätt. Bra att höra från någon annan! Tack.

Elisa, 16:44, 19 december 2009. Anmäl

Du är vuxen. Dags att agera som det också. Ingen kan bestämma vad du råkar ut för, men du kan bestämma hur du reagerar. Sätt ned foten och vägra ta åt dig av din mammas ogillande och bryt kontakten om det är nödvändigt. <br/>När jag läser ditt mail får jag känslan av att du själv också halkat ned i en martyrskapsfälla och gärna skyller allt på din mor istället för att själv ta ansvar för ditt liv. Ditt sätt att skriva att dina barn är ditt allt talar för att du har ett väldigt självutplånande sätt att se på dig själv. Visst är dina barn viktiga, men faktum är att du själv är viktigare för dig själv. Man kan aldrig leva för någon annan om man inte lever för sig själv - då blir du PRECIS som din mamma. Försök fokusera på dig själv - utan alla relationer och alla runt omkring dig.

Vuxen, 10:37, 15 december 2009. Anmäl

Så där har jag det också. Klippte kontakten nästan helt med min mor för ca 7 år sedan. Orkade inte längre. Hennes beteende, egocentricitet, labila temperament och okänslighet stod mig upp i halsen. Har även jag börjat misstänka att min mamma har haft odiagnosticerade depressioner hela sitt liv, som jag dessvärre ärvt (medicinerar och håller det i schack). När någon sårar en gång på gång, och gör sig döv och blind för det man försöker säga till henne, så får man till slut nog. Mitt eget liv och hur jag vill forma det, är min prioritet idag. Hon klarar sig själv. Kanske någon gång framöver, att jag orkar ha mer kontakt med henne, men jag har inte haft lust på de här 7 åren att ta upp kontakten igen, och tvivlar ärligt på att den lusten någonsin infinner sig. Hårt men sant. Hon har varit en usel förälder på många sätt och som man sår, får man dessvärre skörda. Jag måste se till min egen psykiska balans i första hand.

Bodil, 10:21, 15 december 2009. Anmäl

Kika in på forumet "Vuxna barn till narcissistiska föräldrar". <br/>Kanske får du svar där...

Mia, 21:01, 14 december 2009. Anmäl

Oj! Vad skönt det är att höra om någon annan än en själv som har liknande problem! Sorgligt men skönt... Jag har inte kommit på något annat sätt än att helt låta bli att träffa min mor. Jag vet att det låter hårt, men jag mår bra nu. Jag kanske kommer återta kontakten i framtiden, men inte nu. <br/>Jag tror att du skall ta kontakt med någon sorts terapeut och försöka minska din kontakt med din mor. Sedan när du fått en bättre självkänsla kan du nog börja träffa henne mer och samtidigt stå upp för din rätt. <br/>Lycka till! :-)

Känner igen mig, 20:14, 14 december 2009. Anmäl

På www.kbt.nu finns en flik där man får en lista på kbt-terapeuter på den ort man bor. <br/>En bra regel när man söker terapeut är att vända sig till legitimerade psykologer. Psykologutbildningen ger omfattande kunskaper, breda och djupa, inom områden som är viktiga att förstå när man bedriver terapi. Legitimerad psykolog är en därför en grundläggande kvalitetsstämpel.

E, 17:18, 14 december 2009. Anmäl

Ja visst handlar det om gränser. Du är en vuxen kvinna och hon är en vuxen kvinna. Hon tar ansvar för sina val och du för dina. Och du behöver inte motivera för henne varför du gjort dina val. Om du klarar av att markera där har du kommit långt. Gör det gärna inför dina barn så de kan bli stolta över dig och ha dig som förebild. Känn efter hur skönt det känns att säga ifrån och beröm dig efteråt! Lycka till!

Lina K, 15:28, 14 december 2009. Anmäl

Ibland kan man även behöva reducera kontakterna med mamma. Har en liknande situation. Har det bra i livet bara jag slipper umgås för ofta med min mor. Låter grymt, men efter att ha försökt hela livet, är det det enda som fungerar: glesare och kortare umgänge med min mor. Hon är helt omedveten om hur hon behandlar mig och alla försök att förändra detta har misslyckats. Så nu träffas vi mycket sällan (jag bor dessutom utomlands vilket underlättar) och det gör att hon kan fortsätta att låtsas att vi har ett normalt och bra förhållande. Hon glömmer helt mellan varven hur dåligt vi mår när vi träffas!!

Karina, 12:52, 14 december 2009. Anmäl

”Min bror blir misshandlad av sin kvinna”

Fråga: Hur kan jag hjälpa min bror? Han lever sedan några år i ett särboförhållande med en kvinna som misshandlar honom såväl fysiskt som psykiskt. Hon kränker honom på alla möjliga sätt och jag ser hur min bror bryts ned bit för bit. Hans självkänsla och självförtroende ligger nu på noll.

Johan är på tok för snäll och försöker hela tiden vara till lags. Han är rädd för att bli ensam vilket gör att han klamrar sig fast vid minsta halmstrå i förhållandet. Han blir slagen, knuffad, spottad på och hotad med andra hemskheter. Han har hållit detta inom sig men det sista året har han öppnat sig för mig. Förnuftsmässigt vet han att han borde dra sig ur förhållandet medan tid är, men känslomässigt klarar han det inte. Jag har försökt säga till honom att om han tar emot så mycket skit så kommer en dag när det rinner över och då kanske han gör något dumt som han får ångra – någonstans går ju gränsen för alla. Hur kan jag hjälpa honom att komma vidare? Han mår jättedåligt.

Det konstiga är att Anna tidigare alltid haft förhållanden med våldsamma män där det varit hon som misshandlats. Nu har hon Johan som för allt smör i Småland inte skulle slå. I stället blir hon den som misshandlar. Hur kan det bli så konstigt? I Johans tidigare förhållande som varade i drygt 20 år var kvinnan mycket introvert och osocial. Anna däremot är mycket social och glad så jag kan förstå att han föll för henne. Men skenet bedrog.

Tekla

Svar: Hej Tekla! Att även män kan bli utsatta för psykisk och fysisk misshandel är vanligare än många tror. Problemet uppmärksammas dock inte lika ofta som mäns våld mot kvinnor vilket bland annat medför att de män som drabbas känner sig annorlunda och skamfyllda. Det är därför mycket bra att din bror under det sista året har börjat öppna sig för dig. Att berätta om problem brukar vara en förutsättning för att man ska kunna komma på lösningar.

När det gäller människor som tar till våld tror jag att orsakerna till att man gör det är desamma både för män och för kvinnor. I grunden finns en oförmåga att hantera relationer och dessutom kan de som brukar våld inte kontrollera sina impulser och sätta nödvändiga gränser. Våld är ett primitivt sätt att lösa konflikter på, något man tar till för att man inte är benägen eller kapabel att välja något bättre sätt. Många gånger har våldsverkare vuxit upp i familjer som hanterat konflikter på liknande sätt och ibland har de varit utsatta för svåra traumatiska upplevelser som bidragit till en ständigt underliggande aggressivitet som påverkar det mesta i livet. Självklart kan det även finnas andra orsaker.

Det händer att samma person både misshandlar och blir misshandlad, ibland i en och samma relation och ibland att den som tidigare blivit misshandlad blir någon som misshandlar i en annan relation. En orsak kan vara en mycket låg självkänsla som funnits sedan barndomen. När du berättar om Anna kan jag tänka mig att det är så och att det faktum att hon levt med våldsamma män inte förbättrat hennes syn på sig själv. När hon nu upplever Johans rädsla blir hon mycket provocerad för att hon känner igen sig och det, bland annat, väcker hennes aggressivitet.

Att leva tillsammans med någon som saknar gränser och impulskontroll är mycket svårt och jag förstår att Johan mår dåligt. Det är naturligtvis också svårt att vara den som utsätter någon annan för detta. Båda är offer och båda behöver hjälp. Den våldsamma söker oftast inte hjälp förrän de drabbas av påtagliga konsekvenser av sina handlingar och en sådan konsekvens kan vara att man blir lämnad eller polisanmäld. Din fråga gäller dock hur du ska kunna hjälpa Johan.

Jag tycker att du ska rekommendera Johan att ta kontakt med någon av landets Kriscentrum för män. Där finns professionella rådgivare/terapeuter som kan erbjudna samtal enskilt eller i grupp. Telefonrådgivningen är kostnadsfri och avgifterna för samtalen är subventionerade. Det finns även så kallade Mansjourer dit man kan ringa och tala med andra män som arbetar som volontärer. Det enklaste är att via Internet söka telefonnummer och hemsidor till dessa verksamheter. Här kan Johan få kontakt med och hjälp av andra som antingen träffat andra män som har liknande erfarenheter, eller som har varit med om psykiskt och fysiskt våld men tagit sig ur det.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (183)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 183

Bra svar! Bara en sak: alla har nytta av hjälp och vissa är i stort behov av hjälp - men detta betyder för mig inte att alla är offer. Att kräver ansvar för ens handlingar är ett steg till att hjälpa.

Andreas, 12:07, 26 december 2009. Anmäl

Systern som är orolig för sin bror är nog inte intresserad av tolkning av statistik, det räcker bra med att hennes bror är utsatt. Jag tycker att Bull/Balans ska lämna detta kommentarsfält och använda sina kunskaper i andra, relevanta forum. Här blir deras inlägg respektlösa. Denna plats ska väl ändå användas som en källa till extra hjälp utöver det svar frågeställaren får från experten?

Helena, 02:10, 22 december 2009. Anmäl

Mitt val som du så ofta och enträget hävdar att jag hade var att riskera brutna armar/fingrar, knäckta revben, sprucken njure och allmän blåslagning på den kvinnan i välden jag skulle ha offrat mitt eget liv för. Om du tvingas försvara dig mot någon som är beväpnad exempelvis med en kniv så får du dels räkna med att bli skuren, dels måste du ta till ganska elaka tekniker för att vara säker på att lyckas avväpna individen. Ovanstående skador är relativt vanliga i dessa tekniker. <br/>En helt annan aspekt i detta är vetskapen om vad omvärlden trodde/skulle tro. <br/>Om du hörde ett helvetes liv mellan en kvinna och en man ifrån en lägenhet en natt och kvinnan därefter går omkring med en gipsad arm, blåslagen och sårig. Vilken slutsats skulle du då dra?? Bemöda dig inte med att svara för vi vet redan alla vad svaret måste bli. <br/>Näe Bull du behöver nog uppleva det här för att begripa det, hon är singel nu om du är intresserad. ;) <br/>//Mr G

Mr Galahad (Webbsida), 00:13, 22 december 2009. Anmäl

Jag har mycket svårt att tro att jag skulle vara något slags unikum när det gäller detta med relationsvåld. Detta beror inte bara på mina egna erfarenheter utan även pga de hundratals andra berättelser jag tagit del av sedan jag började engagera mig för detta, inte en enda av dessa har kommit ifrån en homosexuell individ. Annapanna har givetvis också rätt, du/ni har tolkat den danska rapporten fullständigt felaktigt. <br/>Den enda som jämför vem som det är mest synd om i detta forum är du själv Bull och samma sak när det gäller nedvärderingen av det våld som människor blir utsatta för. <br/>Jag vet inte varifrån du drar dina slutsatser men jag kan bara säga dig att utifrån mina egna, högst handgripliga erfarenheter och de erfarenheter ALLA andra jag haft kontakt med också delat med sig av. Så vill jag påstå att du är fullkomligt ute och cycklar i dina slutsatser. Både de kvinnor och de män som berättat om sina upplevelser säger i stort sett samma saker, om än på lite olika sätt. <br/>//Mr G

Mr Galahad (Webbsida), 00:04, 22 december 2009. Anmäl

@Annapanna. Du får ursäkta, men jag tycker att du läser Galahads inlägg på ett väldigt naivt sätt. Lägg ihop det han skriver i ett inlägg med det han skriver i nästa osv. Då ser man bilden som jag reagerar mot. Vad gäller undersökningar som handlar om partnervåld så ser man klart i dem att män står för största, och grövsta, delen av våldet, både mot partners som är kvinnor och partners som är män. Män är mer våldsbenägna helt enkelt. Därmed inte sagt att det inte finns kvinnor som är våldsamma, men de är en liten minoritet som bryter mot det vanligare mönstret. Och vad gäller barnen, ingen professionell hjälp i världen får barn som sett sin mamma misshandlas att må bra igen, de kan få verktyg att hantera det så de kan gå vidare, men de fortsätter leva med det. Och det har med den förlorade kontrollen att göra eftersom mamman, som ska vara den starka föräldern, var i totalt underläge. Så utlämnade blir inte barn till den förälder som fortfarande har kontroll även i en våldsam situation.

bull, 00:03, 22 december 2009. Anmäl

Hrm fel länkning nedan av mig. <br/>Det är i denna artikel "Fler måste anmäla våld i hemmet" av Rikspolischefen Bengt Svenson som följande kommer ifrån: <br/>"Fram till och med juli i år har Polisen tagit emot 9 490 anmälningar från kvinnor som misshandlats i hemmet av en person som hon lever tillsammans med. 1 572 fall av grov kvinnofridskränkning har anmälts, alltså fall där våldet utövats vid upprepade tillfällen. Vi har tagit emot hundratals anmälningar som avser misshandel av barn där den förälder eller annan närstående som borde vara barnets trygghet blivit ett hot. <br/>Våldet drabbar kvinnor och barn, och även män. 1 662 anmälningar avser män som misshandlats av en person de lever tillsammans med." <br/>Citat: Rikspolischefen på Newsmill. <br/>Dvs 15% av de anmälda brotten drabbar alltså män, lägg därtill det antagna enorma mörkertal som gäller just denna typ av brott så ger det en skrämmande bild. <br/>http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/14/rikspoli schefen-fler-maste-anmala-vald-i-hemmet

Mr Galahad (Webbsida), 23:54, 21 december 2009. Anmäl

@Bull. "Det är ju mycket glädjande att dina barn inte har fått några men av den destruktiva relation som du och deras mamma hade. Men återigen så måste jag påpeka att din historia inte håller ihop. Om din situation ska likställas med en misshandlad mammas, så är det inte möjligt att barnen skulle ha gått oskadda ur detta, det gör i vart fall inga barn som sett sin mamma misshandlas upprepade gånger." Man kanske också kan tolka det som att barnen fått hjälp (professionell och/eller annan) att bearbeta det som hänt så att de inte synligt lider av det längre...? Bara en tanke.

Annapanna, 23:00, 20 december 2009. Anmäl

@Bull. "Genom att du likställer din egen situation med kvinnor som inte haft en chans att försvara sig, så förminskar du det allvarliga i deras situation, och får din egen situation att framstå som betydligt mer utsatt än vad den var, för DU HADE ETT VAL, det hade inte de!!!" Ursäkta att jag frågar, men var likställde MrG sin situation med kvinnor som inte haft en chans att försvara sig? Var gjorde han den jämförelsen? När han skrev att han läst en bok skriven av en misshandlad kvinna och att han kände igen sig i den? När han skrev att han instämde i det många misshandlade kvinnor tidigare sagt, dvs att slagen inte var värst? Jag kanske har missat det..? <br/>"Enligt din logik skulle det annars vara samma sak om ett barn slår eller förolämpar sin mamma/pappa som om mamman/pappan (som är fysiskt starkare) slår eller förolämpar sitt barn." Vad har jag skrivit för att du ska dra denna slutsats om min logik?

Annapanna, 22:41, 20 december 2009. Anmäl

@Bull. "Den som orkar kan ju gå igenom de undersökningar, rapporter etc som det hänvisas till nedan i inläggen. Alla visar samma sak. Män är generellt sätt mycket mer benägna till våld, inte minst mot sina partners, manliga och kvinnliga." Fel igen. "Alla visar samma sak" ger intrycket att du har läst dem, men det kan du inte ha gjort eftersom du skriver så. Jag håller med om att män är de som utsätts för mest våld och oftast är andra män förövarna. Men "inte minst mot sina partners" stämmer inte. Partnervåld är inte det vanligaste våldet. <br/>"Genom att du likställer din egen situation med kvinnor som inte haft en chans att försvara sig, så förminskar du det allvarliga i deras situation, och får din egen situation att framstå som betydligt mer utsatt än vad den var, för DU HADE ETT VAL, det hade inte de!!!" Säger du liknande saker till kvinnor som misshandlats: "Du hade ett val. Valet att lämna honom efter första slaget." Det tror jag inte att du gör, eller jag hoppas att du inte gör de

Annapanna, 22:26, 20 december 2009. Anmäl

@Bull. Du tog meningen ur sitt sammanhang. Hela citatet: "Rent mekaniskt så kan vem som helst avvärja en attack ifrån vilken motståndare som helst. Det handlar bara om kunskap om vilka tekniker som behövs. Kön, storlek, styrkeförhållanden etc kan ge fördelar ja men är långt ifrån avgörande. <br/>Detta är grundläggande kunskap i vilken kampsport du än väljer. " Jag tolkar det som att han menade att vem som helst kan lära sig att avvärja en attack. Det betyder inte att alla redan kan det. <br/>"Den statistik du nämner om partnermisshandel riktad mot män visas i annan statistik (se inlägg nedan) att det till 70-80% handlar om manliga partner till andra män." Inte du också.. Se mina inlägg till Balans. Orkar inte upprepa mig igen förutom att säga att det är fel uppfattat. Jag är ledsen att jag påpekar det, men det visar bara att ni inte förstår det stycket i rapporten.

Annapanna, 22:08, 20 december 2009. Anmäl

”Jag har mått dåligt under nästan hela min uppväxt”

Fråga: Jag är en 24 år gammal tjej som har mått dåligt under nästan hela min uppväxt. Den värsta perioden var från det att jag var tolv till ungefär 20 år. När jag var liten så var min pappa extremt våldsam mot min mamma. Inte mot oss barn, förutom en gång när jag var 6 –7 år, när han misshandlade mig halvt till döds.

Vi flyttade till Sverige när jag var 11. Min pappa valde först att stanna kvar i hemlandet. Under de första åren i Sverige så mådde jag relativt bra, hade vänner och kom bra överens med andra barn. Skolan gick bra, och jag kände mig allmänt nöjd med livet. Men efter att vi flyttat till min nuvarande stad så började jag må extremt dåligt.

Jag skolkade oerhört mycket, hade svårt att umgås med andra och kunde bli väldigt arg. Mitt antisociala beteende gjorde att de andra barnen mobbade mig och tyckte att jag var konstig. Skolan rekommenderade mig att gå till en kurator, men det hjälpte inte alls. Skolket fortsatte ända upp till gymnasiet. Jag blev lite mer social under den här tiden, men inte mycket. Jjag har alltid känt mig udda och inte riktigt som alla andra. Min mamma har aldrig varit en riktigt bra mamma. Hon har varit psykisk sjuk sedan flytten till Sverige och är i dag sjukpensionär på grund av det.

När jag var 13 år så dog min äldsta syster. Vid denna tid hade min pappa flyttat till Sverige, men mina föräldrar hade äktenskapsproblem. Jag kan helt ärligt säga att vid denna tidpunkt så hatade jag båda mina föräldrar, speciellt min mamma. Det blev mitt ansvar att se till att mamma och min yngre syster åt. Jag kände mig sviken av både mamma och av alla andra. Jag tog ansvar för min systers välbefinnande. Min syster mår relativt bra i dag, och lever ett ganska stabilt liv. Men jag har inte kunnat göra det.

Jag har många gånger känt att jag gav upp mycket för att min syster skulle få det bra, vilket jag samtidigt inte ångrar för en sekund. Jag känner mig arg för att jag inte har haft någon som har varit där för mig.

Under några år efter min storasysters död så hade jag mardrömmar och dödsångest. Jag var livrädd att någon annan skulle dö, att jag skulle dö och ville vid många tidpunkter skada mig själv. Jag har haft sömnproblem sedan dess och kan fortfarande bli väldigt orolig.

Jag har haft svårt med relationer, speciellt med killar. Det är först nu jag har ett stabilt förhållande med en underbar kille. Men ibland har jag svårt att tro att han älskar mig, vilket nog beror på att min mamma alltid har varit snäll nog att påpeka vilken dålig dotter jag är. Min kille vet inget om dessa känslor, jag är rädd att förlora honom om jag berättar hur jag verkligen mår.

Jag har extremt svårt med jobb och studier, vissa morgnar orkar jag helt enkelt inte gå upp. Många gånger orkar jag inte städa och jag har extremt dålig hand med pengar. Jag orkar helt enkelt inte ta tag i saker. Detta gör att jag känner mig värdelös, dum och lat. En hemsk person helt enkelt. Jag har långa perioder av dålig självkänsla och har tänkt att jag skulle vilja ta livet av mig om saker och ting inte blir bättre.

Min fråga är hur ska jag göra för att må bättre, och komma över dessa känslor? Hur ska jag göra för att orka göra det normala människor gör?

Snälla hjälp mig.

Anonym

Svar: Hej. Ja, äntligen är det möjligt för dig att börja sörja och läka allt svårt som du varit med om. Fram till nu har du haft fullt upp med att ta hand om alla andra i familjen och då har det inte funnits något utrymme för dig. Du har trots din ungdom sett saker som varit mycket svåra och skrämmande och upplevt det smärtsamma i att förlora en syster och försökt att rädda livet på en annan syster. Så här blir det ibland, men jag kan verkligen tycka att det är synd att ingen vuxen som funnits i ditt liv och sett dig och allt du tagit hand om, har erbjudit dig kvalificerad hjälp och avlastning tidigare, och jag kan förstå att du känner dig mycket arg och besviken över detta.

När man inte orkar leva upp till alla sociala krav som finns, det vill säga sköta jobb och studier, städa och ta hand om ekonomin är det lätt att, precis som du skriver, känna sig ”värdelös, dum och lat”. Jag tror att det är viktigt att du förstår att din trötthet nu och dessa känslor hänger ihop med allt du gått igenom. När man har varit med om extremt påfrestande svåra saker brukar man drabbas av ångest, oro, sömnlöshet och koncentrationssvårigheter. Den som varit med om svåra och våldsamma händelser har även ofta svårt för att arbeta/studera och det är vanligt att de drar sig undan andra människor.

När jag läser det du skriver slår det mig att den bild jag får av dig inte alls stämmer med den bild du själv ger. Du har visat att du är pålitlig, generös, ansvarsfull och mycket värdefull och du har under många år tänkt mer på andra än på dig själv. För att nu få tillbaka din kraft och energi så behöver du få hjälp att sortera upp alla dina känslor och få möjlighet att berätta om allt svårt du varit med om för någon som tål att höra på och ta emot detta.

Jag råder dig att gå in på www.krisochtraumacentrum.se. Telefonnumret dit är 08/655 79 30/31/32. De erbjuder bland annat samtalsstöd till människor som traumatiserats genom olika former av våld. Alla som arbetar där har mött många som har liknande erfarenheter som de du har. Om du inte bor i Stockholm kan du under deras flik ”Länkar” hitta namn och adress till andra liknande mottagningar som finns ute i landet. Slutligen vill jag bara säga att det aldrig är för sent att få hjälp och att det är fullt möjligt att läka även de svåraste upplevelser.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag kände igen mig mycket i din berättelse. Det är bra att du vågar be om hjälp! Och väldigt positivt att du kunnat inleda en relation. Du har kommit mycket längre än jag hade i din ålder. Då handlade det fortfarande endast om överlevnad för mig. Mina föräldrar har behandlat mig så illa och på ett så utstuderat vis att de har lyckats få mig att tro på att det är mig det är fel på. När jag var i tidiga tonår insåg jag att det handlade om att dö eller ta avstånd från mina föräldrar. Jag valde det senare för jag ville leva. Men livet är fortfarande en tuff kamp för mig eftersom det saknades så mycket i min uppväxt. De råd du fått: var snäll mot dig själv och sök och ta emot hjälp, ge inte upp - jag tror det är det bästa du kan göra.

Jenna, 17:15, 21 november 2009. Anmäl

Kära du ! <br/>Jag har själv haft en jobbig uppväxt och har mått dåligt större delar av mitt liv. Under många år sökte jag hjälp flera gånger för depressioner m m. Jag har aldrig fått den hjälpen jag behöver. Jag har det fortfarande svårt och närmare mig 40. Det råd jag vill ge dig: SNÄLLA sök hjälp och stå på dig ! Även om du kan känna (Vilket du GARANTERAT kommer att göra) att de du söker hjälp hos inte ger dig den hjälp du behöver, inte tar dig på allvar etc så fortsätt. EN DAG så får du rätt hjälp, ge bara inte upp så att du mår dåligt resten av ditt liv. Med rätt hjälp kommer du bli bra. Dock är Sverige, vad gäller psykisk ohälsa, på 50-tals nivå jfr med övrig medicinsk ohälsa. STÅ PÅ DIG OCH FORTSÄTT TILLS DU FÅR RÄTT HJÄLP. Du kommer bli bra då !

Sofia, 14:34, 17 november 2009. Anmäl

Jag vill bara instämma med psykologen och Per: Du är en hjälte som tagit hand om din familj. Det är inte många som klarar av det. Nu är det dags att ta hand om dig själv! Tänker på dig, lycka till!

Ulrika, 10:05, 11 november 2009. Anmäl

Anonym är en hjälte som gått genom blod och eld. Dags för Anonym att se det själv.

Per, 06:53, 10 november 2009. Anmäl

Det finns flera tänkbara orsaker bakom dina problem, ofta är det en kombination av både mentala, fysiska, biokemiska, sociala, juridiska och ekonomiska faktorer som tillsammans bildar en svårgenomtränglig barriär för ett tillfrisknande. <br/>Jag har själv upplevt en del av det du beskriver t.ex denna djupa trötthet som kännts mer som en förlamning där man inte ens kan ta sej upp ur sängen. <br/>Jag utbildade mej till naturterapeut för att kunna behandla mej själv och gör så så fort jag känner denna djupa trötthet som inte beror på sömnbrist, för mej bottnar mycket i min skadade rygg och när jag justerat upp den återkommer energin och kraften igen. <br/>Om du bor i Stockholm och är intresserad skulle du kunna vara med i vår healingcirkel. Vi är en grupp människor som träffas 1-2 ggr/mån för att behandla varandra med olika naturmedicinska metoder. Detta både som ett sätt att umgås och lära känna nya personer som att få och att få ge behandlingar. Cirkeln är till självkostnadspris. <br/>ak_erik@yahoo.

Ronny, 23:53, 9 november 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i mycket av det som Anonym skriver, även om de erfarenheter jag har i bagaget till det yttre är annorlunda. Det jag vill säga till dig är: var snäll mot dig själv. Sträck ut en hand till din pojkvän och ge honom en chans att finnas där för dig. Du förtjänar att ha människor omkring dig som stöttar dig för en gångs skull. Se även till att söka hjälp! Jag är övertygad om att du kan må bra framtiden, men jag tror också att vägen dig blir oändligt mycket längre om du ska gå den ensam. Det är sannolikt ett hård arbete du har framför dig för att bli en lycklig och mer harmonisk människa, men det kommer vara värt det när du väl kommit dit. <br/>Lycka till!

Karin, 19:56, 9 november 2009. Anmäl

En gång fick jag höra det här när jag inte orkade mer och var redo att ge upp: <br/>Visst har de som skulle tagit hand om dig övergivit dig. Men du ska inte överge dig själv. <br/>Varje gång jag får det jobbigt kommer jag ihåg de orden. Smärtan och ångest får helt enkelt inte ta över. Jag kan inte ändra det som hände, men jag kan ge mig själv nu det stöd som jag inte fick då, bl. a. genom att tro på mig själv och ta hand om mig (dvs inte straffa mig genom att slarva med mat, jobb, osv) <br/> Och jag kan hjälpa mig även genom att våga lita på andra igen (svårare! men det går lite i taget).

En som oxå varit med om en hel del, 17:30, 9 november 2009. Anmäl

Anonym: Jag tycker att du fick ett bra svar, men jag tycker också att du ska berätta för din pojkvän att du inte mår bra. Förklara att du mår dåligt, men att du ska försöka få hjälp. Ge honom chansen att vara ett stöd för dig. Skulle du inte själv vilja veta om han mådde dåligt? Jag önskar dig all lycka och hoppas att du får den hjälp du behöver.

Misan, 13:44, 9 november 2009. Anmäl

så konstigt, det där låter precis som en vän till mig...?

vän, 07:40, 9 november 2009. Anmäl

”Jag känner sådan skam för mina ätstörningar”

Fråga: Jag är en ung tjej som har haft ätstörningar i ungefär åtta år. De startade under en svår period i mitt liv då jag också hade ett självskadebeteende, men jag har inte lyckats tygla dem under den här tiden trots att jag har mognat mycket och kommit ur de allra destruktivaste tankarna.

Jag är en glad och söt tjej på utsidan, men jag känner en sådan fruktansvärd skam över ätstörningen och den person jag är. Jag har lovat mig själv att sluta oräkneliga gånger. Ofta klarar jag det någon dag, men så fort något oförutsett händer tröstäter jag. Jag har under åren pendlat mellan tillstånd av självsvält och bulimiska besvär.

Jag anser att jag kan äta tillsammans med andra helt normalt, men jag har förlorat hunger- och mättnadskänslan.

Jag har massor av fina vänner, en familj som jag älskar och en pojkvän, men trots att jag försöker så klarar jag inte av att berätta för någon om min misslyckade tillvaro och svaga självkänsla. Jag tycker egentligen inte att jag har gjort mig förtjänt av någon av dem, vilket gör att jag är livrädd för att förlora dem. Det känns som om det skulle kunna hända om jag berättar.
 
Det går inte många dagar utan att jag kräks, väger mig, tränar etcetera. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här och känner mig så otroligt ensam då jag inte kan lasta någon annan med mina problem. Mitt tidigare självskadebeteende har försvunnit sedan cirka åtta månader och jag hoppades att även ätstörningarna skulle gå över, men de fortsätter oförminskat.
 
Mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik, men jag är rädd att jag aldrig ska bli frisk igen. Jag vill bara få vara den där fina tjejen jag skulle kunna vara, och som folk tror att jag är.

Fina

Svar: Hej Fina! Du berättar om ätstörningar som pågått i ungefär åtta år och skriver samtidigt ”mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik”. När det gäller ätstörningar är det vanligt att man förminskar problematiken och jag tror att det är det du också gör. Det beror säkert på många faktorer men ett skäl kan vara att du tänker att du inte förtjänar någon hjälp precis som du inte tycker att du förtjänar din familj, din pojkvän och dina vänner.

Din rädsla att förlora alla som betyder något för dig – jag tror att du tänker att det kan ske om de får kännedom om dina problem – hänger den ihop med att du tidigare inte fått stöd när du behövde det? Det kan vara så, men det kan också vara något som du själv intalat dig på grund av din rädsla. Det kanske inte alls stämmer i verkligheten.

Nu uppfattar jag att du verkligen vill att dina ätstörningar ska gå över och jag tror att du behöver hjälp för att klara det. Trots att du på egen hand kommit ur de mest destruktiva tankarna och det du kallar ditt tidigare självskadebeteende, ska du nu unna dig att ta emot stöd för att inte leva med detta resten av livet. Dina tidigare erfarenheter av att klara av svårigheter kommer att hjälpa dig att nå snabbare resultat.  

Det som får mig att tro att du behöver hjälp är bland annat att du skriver att du inte kan känna hunger och mättnadskänslor längre. När man börjar banta i tonåren är detta en vanlig effekt. Kroppen slutar att lita på sina hunger- och mättnadskänslor eftersom den inte vet när den kommer att få mat, eller hur mycket mat den kommer få och när. Detta är svårt att komma över på egen hand.

Du skriver också att det inte går många dagar utan att du kräks, väger dig, tränar och att du trots att du vill sluta med detta inte klarar av det. Fundera på hur mycket av din vakna tid som går åt till att tänka på din vikt och mat, och jag tror att du kommer att upptäcka att det tar alldeles för mycket av din tid och det är ett tecken på att du behöver hjälp. Dina skamkänslor, din känsla av att vara ”otroligt ensam” och din svaga självkänsla delar du med alla som har ätstörningar och även det är svårt att bearbeta på egen hand.

Börja med att berätta för någon om hur du ha det. Du kan exempelvis anonymt ringa till ”Capio Anorexi Center” som har en telefonrådgivning. Där kan du ställa frågor om dina ätstörningar och fråga om hur du kan få hjälp. Deras telefonnummer är 08-590 00 960 eller 0340-48 32 00. Du kan också söka hjälp och information hos ”Riksföreningen mot ätstörningar” . Du kan också beställa tid hos en privatpraktiserande ätstörningsspecialiserad legitimerad psykoterapeut och be att få komma en gång för att diskutera din situation.

Det finaste du kan göra nu Fina, är att inte fortsätta att hantera det här ensam. Det finns hjälp att få och du är värd den.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Kan tipsa om min egen blogg där jag använder självhjälp/egenvård mot ÄS. <br/>http://vagenfran37kg.wordpress.com/ <br/>Har själv haft gravt allvarlig anorexi, ortorexi, träningsberoende, m.fl men är nu en god bit på vägen att bli frisk på egen hand! <br/>Kika gärna in, finns säkert flera tips som kan fungera som ett komplement till ÄS-vården. <br/>/ANNA

Vägen från 37 kg (Webbsida), 17:10, 4 januari 2010. Anmäl

Hej, <br/>bra att detta tas upp, det är så många som lider i det tysta och inte kanske ens förstår att de har tillräckliga symtom för att få hjälp! På Mando jobbar de jättebra med beteendeförändring, de ser inte patienterna som psykiskt sjuka. De hjälper oss med maten men även med det sociala när det behövs och andra aspekter som spelar in. Efter friskskrivning får man 5 års uppföljning om man vill, vilket jag definitivt kommer att tacka ja till, det känns tryggt att veta att det finns ett skyddsnät ifall man behöver det. Många lycka till ifrån en som snart är frisk!

A, 22:08, 18 november 2009. Anmäl

och tycka om dig själv ... ska sista meningen sluta

e, 00:07, 11 november 2009. Anmäl

Ohh, jag bara vill göra något så du inser att du är värdefull och att du behöver och förtjänar hjälp. Livet ska vara bra och kul, man ska inte behöva känna skam och tycka illa om sig själv någonsin! Jag vet att många av oss har en dålig syn på sig själv, det hade jag själv och också problem med överätning, men idag så har jag en annan attityd och inte några problem längre. Jag hade inte professionell hjälp, men trots det hittade jag på något sätt rätt igen, men det är det nog få som gör. Sök hjälp och tillåt dig själv att älska och tycka mig dig själv.

e, 00:05, 11 november 2009. Anmäl

Min fd. kollega var/är anorektiker. Och mitt absolut bästa tips, efter att ha sett hennes liv, är att söka hjälp och det är omgående. Gör det innan sjukdomen har raserat allt för dig. <br/>Samtidigt måste du sluta upp med smusslandet! Omgivningen ser sjukdomen ändå och pratar om den. Alla i min omgivning insåg att min kollega var anorektiker. Och visst pratades det om sjukdomen. Vi ville alla hjälpa till och försökte prata med henne om sjukdomen, men mötes av lögner och beskyllningar. <br/>Tillslut blev hon tvångsinlagd på sjukhuset, min chef körde dit henne en dag. Och efter ett halvår blev hon uppsagd då ledningen ansåg att hon inte kunde tillföra något. <br/>Det är inget lyckligt slut på kollegans historia, men det kan bli det för dig om du söker hjälp och är öppen.

Sandra, 13:45, 2 november 2009. Anmäl

http://www.mandolean.se/ <br/>http://www.mando.se/sv/startsida-/startsida--/1.as px <br/>HÄR finns hjälp! Ta emot den!

Bella Notte, 09:05, 1 november 2009. Anmäl

Vi är så många som känner igen oss i det här, oavsett vilken typ av problem man har haft så är det samma tankar som ligger bakom och det är lika svårt att ta sig ur. Jag hoppas verkligen att du tar mod till dig och söker hjälp, DU ÄR VÄRD DEN HJÄLPEN. Inget problem är för litet, och verkligen inte ditt. Jag sökte hjälp hos SCÄ när jag hade det som värst i höstas, efter att jag hade berättat för min mamma och min syster. Det hjälper, och man behöver hjälpen. Stort lycka till och kram till alla som kämpar!

Likasinnad, 09:44, 31 oktober 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i så mycket av det du berättar, jag var 14-21 år och nu är det längesen, jag har idag familj och barn. Jag fick hjälp av BUP, tillät mig en liten sötsak om dagen och lyckades därefter äta relativt normalt och sunt, slängde ut vågen och slutade träna. Sen 25-års åldern har jag inte tänkt i anorektiska banor, däremot gjorde jag en psykoterapi som var väldigt viktig för självkänslan. Jag har forftarande svårt att sporta regelbundet för det väcker minnen och jag kommer aldrig att äga en våg. Det viktiga nu är att mina barn får ett fint förhållande till mat, till sig själva, sin kropp och sin sexualitet, till livet i stort. Själv njuter jag också av livet sen många år tillbaks. Man kan liksom inte ångra det man inte fick uppleva då, för det är ju allt det där "svarta" som formar en och säkert också ger en speciell lycka idag, när det är över.

siri, 17:15, 30 oktober 2009. Anmäl

Jag är mitt under behandling på SCÄ och det tänds ett litet hopp hos mig när jag läser om andra som fått hjälp där och bivit friska....Såsom tidigare talare så känner jag igen mig på så många punkter; skammen, smusslandet, den "fina" fasaden men det trasiga inre osv.... Jag har haft bulimi/anorexi sedan jag var 18 (är idag 24) och har alltid ansett att jag skall kunna bli frisk på egen hand. Ungefär lika många gånger som jag spytt har jag tänkt att "detta var sista gången". Nu har jag dock insett att det inte går att bli frisk själv, man måste våga ta emot hjälp! Jag har under hela min sjukdomsperiod hållt fasaden utåt sett och har tagit mig igenom en juristutbildning och arbetar idag som jurist på ett framgångsrikt bolag, dock ALLTID med bulimin som ständig följeslagare! Det svåraste upplever jag är att övervinna den del av en själv som faktiskt VILL ha ätstörningen kvar. Det gäller att kunna bryta en dålig cirkel och komma ur destruktiva tankemönster! Kram på er alla likasinnade!

Maja, 11:41, 30 oktober 2009. Anmäl

Sök hjälp och stå på dig! Jag tänkte som du, att mina problem var för små, tills jag hade fyllt 50 år. Efter ca 4 år med stöd vågar jag säga att jag hittat balans men det kräver fortfarande att jag är uppmärksam. Numera är det mycket långt (flera månader) mellan återfallen, de är lindrigare och förbättringen fortsätter.

Sök hjälp, 11:07, 30 oktober 2009. Anmäl

”Jag förlorade min man i en biloycka”

Fråga: Jag förlorade min man i en bilolycka för tre år sedan. Jag blev lämnad ensam kvar med tre barn, varav två då var ganska små. Allt sedan den dagen, när mitt liv plötsligt kastades omkull och vändes helt, så har jag på något sätt bara kämpat på, bitit ihop och ”klarat av”. Barnen behövde allt mitt stöd, jag var tvungen att få vardagen att fungera,  och jag ”stängde av en del av mig själv –
den del av mig som bara ville skrika – för att försöka få vardagarna att fungera. Eller livet att gå, om man vill.

Jag förstår att jag borde ha släppt fram sorgen direkt – men jag kunde inte – och det plågar mig nu. För nu har jag börjat få panikattacker. De är korta, kommer som blixtar, det känns som om jag ramlar nedför ett stup, ett svart hål. Och jag blir så rädd.

Hur kan jag hjälpa mig själv? Hur ska jag bearbeta min sorg? Jag behöver ju fortfarande vara den där som klarar av allt hemma.

Karolina

Svar: Hej Karolina! Det du berättar om är mycket vanligt förekommande när den ena föräldern hastigt avlider, och lämnar den andre föräldern kvar med barnen. I de flesta fallen blir man då ”tvungen” att skjuta upp sörjandet och jag tror att du ska vara glad över att du fungerat så att du klarat detta. Om du inte kämpat på, bitit ihop och försökt att få vardagen att fungera hade dina barn sannolikt drabbats ännu hårdare.

Jag har redan i ett tidigare svar berättat om ett radioprogram som handlade om familjer som drabbades i samband med terrorattentatet i New York. I programmet fick man möta änkor som förlorat sina män och samtliga berättade att först efter tre år började de uttrycka och bearbeta sin egen sorg. Barnen hade fått komma i första hand.

Det första jag med andra ord vill säga till dig är att du genast ska sluta upp med att anklaga dig själv. Sorgen kommer när det är möjligt att hantera den och i ditt fall verkar det vara dags nu. Dina panikattacker är ett tecken på det, och även om jag förstår din rädsla för dessa finns det inget att vara rädd för. Jag kan gissa att din oro bland annat kan handla om att du kanske får så kallade katastroftankar. Du kanske tror att du kommer att ”psykiskt klappa igenom” och börja må så dåligt att du knappt kommer upp ur sängen eller något liknande om du börjar reagera på din stora smärtsamma förlust. Om det stämmer så tror jag att det är en obefogad oro. Du har under dessa tre år bevisat hur mycket du kan klara av och så kommer det att fortsätta att vara. Jag tror att det i dag är fullt möjligt för dig att både sörja och samtidigt ta hand om barnen och klara av allt som måste göras i vardagen.

Nu, efter tre år, är det en större risk med att inte låta din sorg få ta plats och om du håller tillbaka dina känslor och uttryck för sorgen kan dina panikattacker komma oftare och fördjupas. Jag rekommenderar dig därför att under en period framöver försöka hitta något lämpligt forum där du kan få hjälp att uttrycka och vara i din sorg.  Det kan vara en sorggrupp eller individuella samtal.

Då jag inte vet var du bor kan jag bara allmänt råda dig att söka hjälp via din vårdcentral eller i församlingen där du bor. Du kanske har någon försäkring med ett så kallat ”kristillägg” och då kan du få tio samtal hos en privatpraktiserande legitimerad psykoterapeut. Vilket du än väljer är det bra om du försöker hitta någon som är van att arbeta med sorg.

Det finns också många bra böcker som handlar om sorg. Böcker som antingen är skrivna av människor som upplevt egen svår sorg eller böcker som är skrivna av människor som i sitt arbete möter sörjande. Det finns också skönlitteratur och många filmer som berör ämnet. Att på det här sättet få ta del av andras erfarenheter och kunskaper är också ett bra sätt att få kontakt med sina egna känslor.

Några böcker jag kommer på bland många andra är: ”Jag tänker på henne hundra gånger om dan: Nio röster om sorg” (Verbum 2003), ”Inga fler dagar inom parentes” Annika Borg (Wahlström och Widstrand 2007), ”Du är hos mig ändå” Suzanne Sjöqvist (Wahlström och Widstrand 2005) och ”När livet stannar” Malin Sävstam (Bonniers förlag 2007).

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag hörde också om en kvinna som hade en son och bodde i villa med man. Plötsligt dog mannen oväntat och hon kunde inte tänka eller agera klokt. Pojken hamnade i familjehem och mamman började dricka och knarkar nu som uteliggare (om hon ens lever). Chocken gjorde henne handlingsförlamad och hon tappade förståndet. <br/>Hon skulle haft ett bättre nätverk! Vad som hände med tillgångarna? De tog någon annan hand om. <br/>Okunskap...

Historien upprepas p g a kontaktnät saknas, 15:54, 20 oktober 2009. Anmäl

Generellt och historiskt har jag haft en del förutfattade meningar om psykologer, men jag måste säga att många svar här är förvånande bra och empatiska. Och även direkt praktiska och osentimentala. <br/>Var orolig att svaret skulle bli att hon borde ha låtit sin sorg få utlopp direkt, vilket alltså inte fungerar när man har barn. Bra jobbat

tomas, 12:32, 20 oktober 2009. Anmäl

Hej, Jag känner så väl igen mig. Du klarar det! Klandra inte dig själv för något, du har gjort det du behövt göra. Prova att möta sorgen, låt den skölja över dig i vågor, du kommer att bli blöt och kanske tappa fotfästet en stund, men du kommer att stå kvar starkare när vågorna dragit förbi... för den gången. De kommer tillbaka. Min upplevelse är att jag har lärt mig, vant mig, vid att vara i sorgen, att jag kan stå kvar och låta den flöda över mig, den förändrar mig men den kommer inte att förstöra mig. <br/>Jag har också upplevt att det är viktigt för barnen även att se, märka, att jag sörjer. Det bekräftar för dem värdet av förlusten och ger även dem tillåtelse att känna, uppleva, behandla sin egen sorg. <br/>Tag kontakt med VIMIL, vi som mist någon mitt i livet, har hemsida. Lycka till.

Syster, 12:43, 19 oktober 2009. Anmäl

Tips på böcker om sorg efter att ha förlorat ett syskon?

Fråga: Hej! Jag skulle vilja ha tips om bra böcker för sorgarbete efter att man har förlorat ett nära syskon.
S

Svar: Hej S! Jag gissar att det gäller ett barn eller tonåring och svarar därför på din fråga utifrån detta antagande.

Först vill jag säga några allmänna ord om barn och sorg. Man kan säga att barn reagerar på många liknande sätt som vuxna gör när de förlorar någon viktig och älskad person, men reaktionerna uttrycks utifrån den nivå som barnet befinner sig på. Barnets ålder och förmåga att kunna förstå det som skett får därför stor betydelse.

Man brukar säga att barn före fem års ålder inte helt och fullt kan förstå vad döden innebär. När barnen är fem sex år börjar de förstå och är då allmänt mycket känsliga för allt som har med separationer att göra. Barn i tioårsåldern förstår döden på ytterligare en mognadsnivå. Tidigare har de mest tänkt att döden kan drabba andra, men i den här åldern vet de att de själva också kommer att gå detta öde till mötes. Tonåringar hanterar frågor runt döden på en vuxen nivå, men har ofta inget utrymme för sorgen utan skjuter upp den till senare i livet.

Barn som lever i en familj som har förlorat ett barn upplever ofta det som mycket svårt. De sörjer och saknar, men vill ofta hålla sorgen för sig själva. De upplever även att det känns mycket svårt att mamma och pappa är så ledsna. Många känner sig ensamma – både för att mamma och pappa också sörjer, men även för att de förlorat den de kunnat ty sig till, när föräldrarna har varandra. Många barn som har varit med om att förlora ett syskon, känner sig annorlunda än andra barn; lite mognare och mera medvetna om farorna i livet.

Jag har försökt att hitta bra böcker att rekommendera dig och upptäcker att det finns väldigt lite skrivet om syskons sorg. Det finns allmänna böcker om barn och sorg, men just sorg efter ett syskon är inte speciellt mycket belyst. Det kan eventuellt bero på att föräldrars sorg oftast är i fokus.

När det gäller fackböcker är det framför allt Rädda Barnen som gett ut flera fina böcker: ”Barns sorg” (Atle Dyregrov och Elin Hordvik), ”Stöd för barn i sorg” (Göran Gyllenswärd) och ”Kompisboken om sorg” (Lotta Polfeldt) – som handlar om hur man ska vara mot ett barn eller en ungdom som förlorar en förälder eller ett syskon. En annan bok är ”Tysta tårar: när ett barn sörjer” (Steiner Ekvik, Verbum). I min bok ”Sorgens olika ansikten” (Columbus förlag) finns ett kapitel om barn och sorg.

När det gäller skönlitteratur är det viktigt att välja böcker som passar barnets ålder. Jag föreslår här några.

Jag börjar med böcker för de yngsta barnen: ”Dödenboken” (Pernilla Stalfelt, Eriksson och Lindgren bokförlag AB), ”Min syster är en ängel” (Ulf Stark, Alfabetas förlag), ”Bröderna Lejonhjärta” (Astrid Lindgren, Rabén och Sjögren). ”Bland fimpar och rosor” (Viveca Lärn Sundvall, Rabén & Sjögren).

För lite äldre barn finns: ”Min storebror Robin” (Bitte Havstad, Opal förlag), ”Bara molnen flyttar stjärnorna”( Lian Torun, Raben och Sjögren), ”S för längtan” ( Anne Ch Östby, Bonnier Carlsen), ”En annan bror” ( (Ina Bruhn, Natur & Kultur). Slutligen vill jag rekommendera ”Jag saknar dig, jag saknar dig” (Peter Pohl och Kinna Gieth, Rabén och Sjögren) som är ovanlig på det sättet att den inte bara berättar om hur det är att förlora en syster utan också om hur man kan få hjälp med sorgen.

Hoppas att några av dessa böcker kan vara till hjälp.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

@ Ulla.Britt & Alex. Eftersom frågan är kort och lite otydlig vad avser ålder så bör man kanske utgå ifrån ngt. Att det skulle vara barn förefaller naqturligt. Men självklart, det kan vara vuxna personer. I det fallet kanske inte utanförskapet relaterat till föräldrarnas gemensamma sorg blir lika stor. Men sorgen skiljer sig givetvis inte, och som Ulla-Britt skriver, då uppstår istället andra "problem". Svårt.

Hans, 12:27, 7 oktober 2009. Anmäl

Liksom Alex undrar jag också varför man utgår från att det gäller barn. Min sambo förlorade sin bror, som stod honom mycket nära, för ett par år sedan och det tog honom väldigt hårt. Men vi har upplevt att omgivningen inte verkar tycka att det är så farligt, det är ju "bara en bror" och som vuxen förväntas man tydligen inte ha en så nära relation med sina syskon att det betraktas som en svår sorg att förlora ett.

Ulla-Britt, 10:45, 7 oktober 2009. Anmäl

Hm, jag undrar varför man utgar ifran att det handlar om barn. Finns ju inget i fragan som antyder det och även en vuxen kan väl behöva stöd om det drabbar en?

Alex, 10:05, 7 oktober 2009. Anmäl

Gothia Förlag har, i samarbete med Rädda Barnen, gett ut boken "Att ta avsked - ritualer som hjälper barnet genom sorgen" (författare: Atle Dyregrov).

Gothia Förlag (Webbsida), 08:10, 7 oktober 2009. Anmäl

Vill också rekommendera Anna Dunérs bok Regnbågsväder!

Elisabeth, 17:46, 6 oktober 2009. Anmäl

Jag förlorade min storebronr när jag var tio år. Med den erfarenheten kan jag bekräfta Ann-Kristins svar som mycket sakligt och bra. Som hon är inne på blir det också än värre om man blir ensam kvar, d.v.s. man bara hade ett syskon. Nu 34 år senare saknar jag fortfarande min bror, delvis av andra orsaker kanske, som att man nu är ensam när föräldrarna bilvit gamla och i mitt fall svårt sjuka, men trots allt finns saknaden. Jag hoppas och tror dock att samhället har andra resurser och en annan insikt idag av vikten av hjälp för dessa barn. När jag råkade ut för detta för snart på dagen 34 år sedan fanns ingen hjälp.

Hans, 12:15, 6 oktober 2009. Anmäl

”Jag känner mig osäker på livet”

Fråga: Jag är en tjej i 30-årsåldern som har blivit väldigt osäker på livet. Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv, och var till största del glad och lycklig. Sedan dess har diverse olyckor inträffat; först hade jag ett jobbigt problem på min dåvarande arbetsplats som till slut ledde till ätstörningar. Dessutom var jag i ett mycket destruktivt förhållande och till råga på allt visade sig en familjemedlem vara svårt psykiskt sjuk. Dennes sjukdom har påverkat hela min familj, alla är konstant oroliga och stressade på grund av detta. Vi är hela tiden rädda för dåliga nyheter, och hoppas konstant på goda nyheter som dock allt för sällan kommer.

Mitt eget liv är i dag mycket bra. Jag har bra utbildning, bra jobb, bra förhållande och många vänner. Men jag kan inte sluta oroa mig över alla andra i min familj. Jag försöker alltid vara förberedd på att det värsta kan hända och hur jag ska kunna hantera detta, ekonomiskt och känslomässigt. Dessutom börjar jag känna rädsla över att själv skaffa barn, då jag ju har sett vad även vuxna barn kan råka ut för och vad man som förälder måste kunna hantera.

I dagsläget känns det som att jag aldrig mer kommer att känna mig helt avslappnad i situationen med min familj, hur blir det då om jag skaffar egna barn? Vad tänker folk när de skaffar barn? Att ansvaret bara sträcker sig tills barnet fyller 18? För mig känns det som att föräldraskapet bara kommer vara en oändlig period av oro och dåligt samvete.

Livet börjar nu kännas som en enda lång orostid för mig och jag önskar bara att jag kunde återgå till att känna mig så glad och sorglös som jag en gång var. Men hur ska jag klara det?

Anonym

Svar: Hej! Du skriver ”jag försöker att alltid vara förberedd på att det värsta kan hända” och det är en vanlig strategi när livet förändras och oväntade svårigheter drabbar oss. Om man som du haft en trygg och skyddad uppväxt kan det också kännas ovant och svårt att hantera ”olyckor” och problem. Men om jag förstått det hela rätt så har du nu goda erfarenheter av att det går att överleva kriser och komma vidare.

Att vara människa är att uppleva goda och onda erfarenheter och det är det som formar och utvecklar oss. Jag tror att du har lärt dig oändligt mycket av allt du gått igenom de senaste åren. Trots det finns oron där. Jag vet att det kan kännas svårt att leva efter denna regel, men när det gäller oro tror jag att man måste försöka att leva i nuet. Det förflutna har som sagt gett dig många användbara erfarenheter som sannolikt gjort dig mogen och mera livserfaren. Om framtiden vet vi ingenting och det lönar sig inte att spekulera. I nuet är det viktigt att låta rädslan få finnas som en naturlig del av livet, men den får inte ta för stor plats. Att klara det kan vara att acceptera att de flesta av oss måste gå igenom både glada och sorglösa saker men även det som är tungt och smärtsamt. Det är det som är att leva.

Just nu har du ett bra liv även om du är bekymrad och sorgsen över att din familj är stressade över den svåra situationen. Jag tror att du trots det måste tillåta dig att njuta och vara glad över allt det goda som finns i ditt liv. Högst sannolikt är din situation också något som ger glädje åt den övriga familjen. Din förmåga att ta dig vidare ur flera mycket svåra problem kan säkert även ge hopp om att även din familjemedlems sjukdom kan bli bättre.

När det gäller din ambivalens att skaffa egna barn tänker jag så här: Att ha barn är att ofta vara orolig och att då och då känna dåligt samvete för att inte räcka till. Kärleken till barnen och ansvaret för dem finns där hela livet. Om du vill ha barn och kan tänka dig att acceptera tanken på att du inte kommer att bli en perfekt förälder, utan bara en som kommer att göra så gott du kan, tror jag att du kommer att upptäcka att kärleken till ditt barn kommer att hjälpa dig att klara av svårigheterna när de kommer.

Om du också kan tänka dig att acceptera att du inte kan få några garantier för framtiden, men samtidigt känna tillit till din egen förmåga att klara av svårigheter – för det har du nu erfarenhet av – så tror jag att du kommer att uppleva att livet med barn inte bara är oro utan också någonting fantastiskt.

Slutligen, att ha en svårt psykiskt sjuk familjemedlem påverkar i hög grad livet för de anhöriga. Det är viktigt att söka hjälp och stöd för att orka. Det finns en bok av Åsa Moberg som heter ”Vara anhörig” som du och din familj kanske kan läsa. Det finns också olika forum på nätet för anhöriga till psykiskt sjuka som du lätt kan hitta.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jocce - vilken trist kommentar... Jag har, liksom manga andra manniskor, gatt igenom en hel del tragiska handelser i mitt liv. Jag ar ateist men jag onskar att jag kunde tro pa Gud eller en hogre kraft - jag tror att jag skulle ma mycket battre om jag kunde ha tillit till nagon annan an bara mej sjalv. Min make och hans familj ar katoliker och jag tycker att det verkar som att de har en helt annan trygghet att vila i, vilket hjalper i svara stunder. Jag har forsokte aktivt bli troende nar jag var tonaring, men det funkade inte for mej, Det betyder inte att jag missunnar folk som ar troende att ha den tillit, trygghet och hopp som tron kan fora med sej.

Jenny, 19:47, 30 september 2009. Anmäl

Hej. <br/>Måste också få uttrycka min beundran och respekt för psykolog, Ann-Kristin Lundmark. <br/>Proffsig och (även) med en förmåga att formulera och fokusera på ett okomplicerat sätt.

Anette, Luleå, 08:21, 28 september 2009. Anmäl

@Stefan <br/>Jesus? Ärligt? En påhittad skäggig hippie från slutet av järnåldern neddiktad i en sagobok ... Ja, tomten kommer också med klappar till de små, han ger mer tröst än Jesus, han har folk iaf sett ...

Jocce Hedberg, 23:15, 27 september 2009. Anmäl

Oj vad jag känner igen mig här. <br/>Man ska inte skylla på "curlingföräldrar" o.d., som vissa av kommentatorerna. Jag tycker inte att man nödvändigtvis ska behöva gå igenom någon sorts träning för framtida katastrofer under uppväxtåren. Det är väl allom bekant hur många olika problem en svår och otrygg uppväxt kan leda till. <br/>Men det är oerhört viktigt att försöka lära sig leva i nuet och glädja sig åt det goda man har. Jag läste nyligen i en bok om andlighet om en kvinna som sa "Jag kan bara inte slappna av, annars kommer nånting att gå på tok". Författaren påpekar att där är ju redan någonting viktigt på tok: förhållandet till nuet, till livet.

Anna, 21:25, 27 september 2009. Anmäl

Är inne på samma spår som många: skyddad och "oproblematisk" uppväxt leder ofta till en ovana att hantera livets osäkerhet, för livet är och förblir just osäkert. Att sträva efter ett "säkert" liv leder bara till mer oro för innerst inne vet man att det inte finns ngt "säkert" liv. <br/>Själv växte jag upp i en relativ otrygg miljö vilket tvingade mig att bearbeta detta som vuxen men samtidigt är väldigt bra på att ta livet för vad det är. Jag oroar mig inte så mkt för livet blir ändå inte som man tror. Det enda man egentligen kan göra är att sträva efter sina mål och värderingar och söka sig till relationer man mår bra av. Men inte ens det ger någon garanti. :) <br/>Tycker också Ann-Kristins svar är bra!

Anders, 23:21, 26 september 2009. Anmäl

Jesus säger: "...sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inget bekymmer för morgondagen." Jesus vill ta alla våra bördor och bekymmer och istället ge oss ett liv i frid och kraft!

Stefan, 18:16, 26 september 2009. Anmäl

Jag kanner igen problemet att ha vuxit upp utan sorger, utan nagra riktiga problem overhuvudtaget. Nu borjar problemen hopa sig vid horisonten, och utan den ratta erfarenheten kan det kannas som for mycket att hantera ibland.

ior, 22:06, 25 september 2009. Anmäl

hej anonym! <br/>det du beskriver skulle lika gärna kunna vara mitt liv. efter flera år fick jag ett namn på oron - generaliserad ångest - och behandling som funkade! <br/>lycka till

igra, 14:49, 25 september 2009. Anmäl

Frågeställaren skriver: "Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv" <br/>Detta tror jag är problemet, frågeställaren har inte fått chans att utveckla de verktyg som behövs för att hantera motgångar och andra problem som hör livet till och som man, trots föräldrarnas curlande, förr elle senare möter. När detta möte sker får allt katastrofala proportioner.

Evolved, 13:05, 25 september 2009. Anmäl

Hej! <br/>Ann-Kristin, jag gillar verkligen ditt svar till en person som möter livets motgånger. jag kan bara praktiska tips för att återerövra sitt inre lugn och ser fram emot livet igen utan oro. Mindfullness är ett fantastsikt verktyg och att möta personer som lyssnar och kan möta oron. Att prata om det som man innerst inne känner. <br/>Lycka till!

Kerstin Sörbom (Webbsida), 10:27, 25 september 2009. Anmäl

”Jag känner sådant ansvar för mina föräldrar”

Fråga: Jag är en kvinna på 34 år som väntar mitt andra barn i slutet av oktober. I stort har jag det mycket bra med en underbar make och treårig dotter, samt ett yrkesliv som jag trivs mycket bra med. En fråga som jag dock brottas med är hur det kommer att bli nu när mina föräldrar börjar bli gamla. Jag är ensambarn och mina föräldrar fick mig (jag är adopterad) ganska sent i livet. De börjar båda alltså bli ganska gamla, 70 och 75 år, vilket på många sätt inte är en hög ålder. Dock har min far fått diagnosen epilepsi och min mor är utsliten efter tungt förvärvsarbete under många år. De har bott hela livet på en lantgård där skötsel av skogen och byggnaderna har tagit upp stor del av deras fritid.

Under de senaste åren har jag märkt att det börjar bli svårt för dem att sköta allt. Jag oroar mig för att min far gärna vill fortsätta att hugga i skogen till exempel. Jag skulle gärna se att de skaffade sig något mer lättskött där de fortfarande kunde ha kvar sina husdjur men slapp hålla på med skogsbruk och underhåll.

Problemet är att jag inte vill ställa upp för dem på sådant sätt att de kan bo kvar så länge de önskar. Min farmor bodde kvar hos oss ända fram till ett par år före sin död, men jag har flyttat till en annan stad och anammat en livsstil som inte alls passar med mina föräldrar. Jag vill så gärna vara ett stöd för dem genom hela livet, men önskar inte leva med dem och ta hela den tunga omvårdnadsbiten eftersom jag såg vad det innebar under min uppväxt.

Är det fel av mig att känna så? Jag känner ibland starka skuldkänslor för att jag inte vill ta hand om dem på det sätt jag tror att de innerst inne förväntar och önskar sig. Vad finns det för alternativ?

Ensambarnet
Svar: Hej ”Ensambarnet”! Att vara enda barnet till föräldrar som håller på att bli äldre är för många en svår uppgift vilket jag bland annat stött på hos patienter på min mottagning. Mycket av det du beskriver, det vill säga oro, ansvar, skuld och ambivalens är svårt att hantera och jag förstår att du känner att du behöver råd och stöd. För vissa jag har mött har det blivit så tungt att de sökt psykoterapeutisk hjälp.

Det största problemet för dig, som jag uppfattar ditt brev, är att du inte vill ställa upp för din mamma och pappa på samma sätt som de gjorde när de tog hand om din farmor som bodde hos er ända fram till några år före sin död.

Jag vet att det var vanligt förr, och kanske mer vanligt på landet än i större städer att man tog hand om far- och morföräldrar på det sätt som du beskriver. I dag är detta extremt ovanligt åtminstone bland oss som vuxit upp i Sverige och fostrats av den svenska kulturen. Varför det blivit så kan jag inte förklara, men jag tror inte att jag någonsin under mitt numera ganska långa liv har träffat någon jämnårig eller någon yngre än jag som bott med och tagit hand om sina föräldrar på det sätt som din farmor blev omhändertagen på.

Förmodligen är det så att din mamma och pappa också är fullt medvetna om hur det går till i dag och att de inte alls klandrar dig eller tycker att du är hård och kärlekslös. Om jag var du skulle jag fråga dem. Berätta även hur du känner. Berätta att du verkligen bryr dig om hur de har det och att du oroar dig, men att du inte kan förändra ditt liv. Jag tror att din innerliga omtanke kan räcka och glädja dina föräldrar.

När det gäller deras val att fortsätta med skogsbruket och annat på gården tror jag att du måste låta din mamma och pappa själva bestämma över hur länge de ska hålla på med det. Precis som du vill bestämma över ditt liv, tror jag att de vill ha samma frihet och göra likadant. Den dagen kan visserligen komma när du mera aktivt måste försöka påverka hur dina föräldrar lever, bor och blir omhändertagna, men jag tror inte att det är dags ännu och när den dagen kommer är jag säker på att du förstår det.

Det bästa du kan göra nu är att befria dig från skulden och ansvaret. Vad som än händer i framtiden så är det inte ditt fel. Så länge du på allvar visar din mamma och pappa omtanke och kärlek på det sätt som känns äkta och rätt för dig så tror jag att det är tillräckligt och ingen kan begära mera av dig.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag ock har en äldre mor som i somras tvättade alla sju fönster. Vägrar oftast mina erbjudanden om städhjälp. Vill inte prata framtid. Överskattar sina möjligheter - vägrar diskutera hjälpalternativ. Bryr sig inte om min oro. Vad ska man göra ??

Enda barnet, 10:17, 16 september 2009. Anmäl

Jag ock har en äldre mor som i somras tvättade alla sju fönster. Vägrar oftast mina erbjudanden om städhjälp. Vill inte prata framtid. Överskattar sina möjligheter - vägrar diskutera hjälpalternativ. Bryr sig inte om min oro. Vad ska man göra ??

Enda barnet, 07:30, 16 september 2009. Anmäl

Jag ock har en äldre mor som i somras tvättade alla sju fönster. Vägrar oftast mina erbjudanden om städhjälp. Vill inte prata framtid. Överskattar sina möjligheter - vägrar diskutera hjälpalternativ. Bryr sig inte om min oro. Vad ska man göra ??

Enda barnet, 07:28, 16 september 2009. Anmäl

Ja, Bengt du har rätt. Det är jättetragiskt att 55 åriga kvinnliga akademiker inte självklart säger upp sig och tar hand om sina åldrade föräldrar och svärföräldrar. Det är ett problem. Kvinnors förverkligande förstör hela samhället eller hur. Det finns inge längre som automatiskt griper in i den tunga vårdbiten utan att få ersättning och erkänsla. Jag har inget svar på hur man ska får tillbaka kvinnorna till "vårdandet". Har du?

Lydia, 07:10, 15 september 2009. Anmäl

Kloka ord av många. Jag har flera vänner som växte upp på landet, inkl jag själv, och nu bor i storstan - Vi har liknande funderingar. Vissa har föräldrar som inte alls förstår sina barns livsval och andra som förstår mycket väl. Flera av oss har möjlighet att sponsra hemhjälp som ju är avdragsillt till 50%. Kanske det vore en väg framåt? <br/>Jag håller inte med Ann-Kristin att det skulle vara extremt ovanligt att hjälpa över generationsgränserna. I Sthlm och våra större städer möjligen men desto vanligare utanför städerna. <br/>Du ska inte känna skuld men däremot stolthet över att du vill hjälpa dina föräldrar.

Björn, 01:22, 15 september 2009. Anmäl

Svar på din fråga: Japp det e fel av dig att känna så. Krävs ingen psykolog för att svara på den frågan.

ickepsykolog, 18:15, 14 september 2009. Anmäl

Tyvärr är ju "mantrat" idag att familjer skall splittras generationerna emellan. Barn skall uppfostras på institution och gamla tas om hand likaså på institution bara för att mellangenerationen skall kunna "frigöra sig själva" och "förverkliga sig själva" i ett egoistiskt projekt. Gudrun Schymans ord "död åt familjen" sammanfattar dagens "norm helt och fullt. <br/>Tyvärr...

Bengt, 17:31, 14 september 2009. Anmäl

Ensambarnet har fått många kloka ord på vägen från Ann-Kristin Lundmark och från Per. Jag vill bara lägga till att ingen klok förälder vill att deras barn ska göra sig olycklig för att ta hand om dem när de blivit gamla. <br/>Du har redan valt ett annat liv än dina föräldrar och det skulle förvåna mig storligen om de begärde att du skulle ändra det för deras skull. <br/>Jag däremot valde samma liv som min far och därför känns det naturligt att han stannar, som din farmor gjorde. Det är en helt annan situation och det är orimligt att jämföra dem.

K, 13:02, 14 september 2009. Anmäl

Har själv upplevt "ensambarnets" situation. Kunde i viss mån veckopendla från Stockholm. Förmådde far sluta vedavverka vid 75, han levde tio år till. Tror detsamma vore klokt för din far. Värmealternativ finns, pelletsbrännare är ofta enklast och billigast. <br/>Skulle resonera rakt men mjukt om problemet med föräldrarna. Ha inte förutfattade meningar om deras reaktioner. Du är troligen färgad av storstaden med dess jämförelsevis begränsade horisont och gentmot omvärldsförändringar inte sällan konservativa bymentalitet. <br/>Som lantbrukare/skogsbrukare och glesbygdsbor är dina föräldrar mer vana vid förändringar och mycket mer realister än du anar. Tänker du efter har de som glesbygdsbor i vuxen ålder genomlevt mycket större förändringar i sin omvärld än de flesta storstadsbor tvingats göra. <br/>För det praktiska, lej grannar, farmartjänst eller maskinring. <br/>För fysiska handikap finns hjälp, ta ett privat samtal med landstingets arbetsterapeut, och i andra hand med kommunens biståndshandlägga

Per, 08:58, 14 september 2009. Anmäl

”Jag trodde att jag var en jättebra mamma”

Fråga: Min historia är lång och krånglig, och jag ska försöka korta av den så mycket jag kan. Jag var ung när jag fick barn och det var i och med att jag blev mamma som jag kände att jag passade in och att jag dög. Mitt liv var uppbyggt kring mina barn. Jag umgicks med deras kompisars mammor och med dme på jobbet som hade barn i samma ålder.

Nu har alla mina barn flyttat hemifrån. Min yngsta dotter har Aspergers syndrom och det har varit mycket problem med henne. I stället för att kräva hjälp som andra föräldrar gör, har jag känt att allt har varit mitt fel och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre. Hon bor med sin pojkvän nu och de har bara sina studiebidrag att leva av. Naturligtvis räcker det inte långt, så jag hjälper dem med pengar.

Min man är förtidspensionerad, han har cancer och han kan inte hjälpa till ekonomiskt. Jag jobbar heltid, men det räcker inte. Jag har tagit lån till olika utgifter och har nu stora skulder och jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka till. Jag inser att jag måste försöka få ett extra jobb, men det finns inget som jag tror att jag kan klara av.

Jag känner mig trött och ledsen. Jag undviker folk så mycket som möjligt eftersom de bara frågar om min yngsta och jag måste säga att hon inte har klarat gymnasiet. De pratar om sina perfekta barn och om allt vad de gör och det blir pinsamt både för dem och för mig.

Jag oroar mig mycket för min dotter och för hur det ska bli för henne i framtiden. Mina andra barn har i viss mån tagit avstånd från både henne och mig, de säger att hon måste lära sig att klara sig själv. Men hur ska hon kunna det? Det finns ingen hjälp att få från några myndigheter, bara pekpinnar och anklagelser.

Jag trodde att jag var en jättebra mamma, men det var jag inte, och nu känns det som om jag inte är någonting alls.

NN

Svar: Det låter som att du har tagit ett viktigt steg när du på detta sätt skriver ner din historia och ber om hjälp. När jag läser det du skrivit tänker jag också att du genom ditt sätt att tänka och reflektera runt dig själv och din livssituation har en förmåga att förstå det som händer dig och din familj. Denna förmåga brukar vara till hjälp när det är något som man vill förändra.

Du skriver att du är trött, ledsen och orolig för framtiden och jag förstår utifrån det du berättar att det finns skäl till det. Din man är svårt sjuk och förtidspensionerad, du har stora skulder och din yngsta dotter behöver din hjälp samtidigt som detta leder till konflikter men de andra barnen. Det är lätt att förstå att allt detta bidragit till att du känner att du inte duger eller klarar av någonting och att du undviker människor. När jag läser din fråga kan jag dock höra att du verkligen under många år har kämpat och klarat av att ensam kunnat vara ett bra stöd för din dotter och det är något att vara stolt över. Att din ork snart inte räcker till och att du nu är i stort behov av avlastning kan jag också förstå.

Bilden jag får är att du trivdes med livet när du fick barn och du skriver själv att du känt dig som en jättebra mamma. När din yngsta dotter visade sig ha Aspergers syndrom förändrades detta. Att leva med neuropsykiatriska problem är oftast svårt och krävande både för den drabbade och även den övriga familjen. Barnen som upplevs som mycket jobbiga får ofta övervägande negativ feedback från omgivningen och det är vanligt att barnets beteende misstolkas som ett uttryck för dålig uppfostran. Det är då lätt att det efter ett tag leder till att föräldrarnas självförtroende och självkänsla sjunker i botten. Du skriver ”jag har känt att allt varit mitt fel, och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre” vilket tyder på att detta hänt dig. Det finns säkert ytterligare orsaker till varför just du så lätt tagit på dig skulden i stället för att kräva hjälp och förståelse för er situation, men nu låter det som att du inte längre tänker låta dessa orsaker styra dig.

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom är i behov av vuxenstöd långt upp i åldern, betydligt längre än sina jämnåriga kamrater. Hittills har du inte hittat någon möjlighet att dela det ansvaret med hjälpinsatser från samhället. ”Det finns ingen hjälp att få”, skriver du, ”bara pekpinnar och anklagelser”. Jag är övertygad om att det är svårt att hitta rätt i en djungel av myndigheter och rådande förvirring vad gäller vem som har ansvaret och hur stödet ska se ut, men ge inte upp. Har du haft kontakt med andra föräldrar med liknande erfarenheter och frågat hur de har gjort?

Jag har hittat www.attention-riks.se och www.autism.se som båda verkar ha verksamhet i hela landet och anordnar föreläsningar och träffpunkter och annan hjälp. Det finns också ett stöd och kunskapscentrum i Stockholm som har telefonrådgivning som du bland annat kan finna på www.aspergercentrum.se. Tillsammans med andra blir man starkare och det är enklare att ställa krav. Andras erfarenheter kan dessutom bli vägledande och hjälpa dig att söka hjälpen på rätt ställe. Du kommer dessutom att bryta din isolering och upptäcka att det finns många andra alldeles vanliga, trevliga och duktiga föräldrar som precis som du kämpar med sin oro för barnen och försöker lösa alla praktiska problem som uppstått.

Slutligen har jag några funderingar som gäller dina andra barn. De har delvis tagit avstånd från dig och lillasyster och uttryckt att de tycker att hon måste klara sig själv. Det låter som att de inte riktigt förstår att det inte går att ställa samma krav på henne som på andra barn. Jag undrar om avståndstagandet även handlar om att de känner sig åsidosatta? Det är mycket vanligt att syskon till barn med funktionshinder kan känna att de alltid måste ta mer hänsyn än vad de mäktar med. Deras pappa är dessutom sjuk och det måste finnas en oro hos alla för hur det ska gå för honom.

Prata med dina barn. Berätta hur svårt du tycker att det är. Berätta varför du försökt att klara allting själv och varför du har haft svårt att be om och få hjälp.

Berätta att du vill ha en förändring. Barn är ofta kloka och förstående och vem vet, de kanske till och med kan avlasta dig på något sätt om de får en chans.

Ge inte upp. Du behöver inte klara av allt det här ensam.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Jag tycker det är sorgligt att den legitimerade psykologen här inte har några vettiga råd att ge ang. hur man kan få hjälp av samhället när man har asperger. Det man bör göra och har rätt till är att söka hjälp iform av LSS via kommunen. Det har man rätt till med aspergerdiagnos och det kan ge stöd som <br/>t ex ledsagarservice eller boendestöd eller vad man nu har behov av. Länken aspergercentrum.nu är däremot ickeexisterande. Ge inte desperata personer länkar till sidor som upphört .

Erika, 05:41, 1 september 2009. Anmäl

Tycker som de andra här att du har rätt till hjälp med din dotter, men det jag noterade i ditt brev var att du stödde dem ekonomiskt och att det hade gett dig stora skulder. Jag och min sambo har också bara två studiebidrag (+ studielån) att leva på och det går alldeles utmärkt att klara av med lite planering. Så mitt råd är att du snarare bör lägga kraft på att hjälpa din dotter och hennes pojkvän att lära sig hantera/planera sin ekonomi bättre än att skuldsätta dig upp över öronen för deras skull. Jag förstår att de inte har mycket pengar att röra sig (som sagt lever själv på studiemedel) och att du som mamma vill hjälpa till och bidra. Den största hjälp du kan ge är att hjälpa dem att prioritera klokt, handla klokt och laga mat klokt.

m, 07:42, 26 augusti 2009. Anmäl

Vänd dig till kommunen! De har, och har skyldighet, att stötta unga vuxna med neuropsykologiska problem. Du får säkert leka detektiv, det fick jag, innan rätt instans och person grävts fram, men med en diagnos har både du och dottern rätten på er sida!

Kerstin, 21:42, 25 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker det är sorgligt att brevskrivaren inte tyckte hon var något och att hon dög förren hon blev mamma. Detta är nog en del i problematiken på hennes sida. Kära brevskrivare du har gjort vad du har kunnat men som alla skriver det finns all möjlig hjälp om ditt barn har diagnostiserats med Asperger. Du kan ställa krav på dit barn ändå. Dock kan man inte ha samma krab som på andra. Tycker du ska börja med att sluta låna ut pengar. Hur ska du kunna finnas där för ditt barn om du själv går under? Sök hjälp som alla skriver här. Vi har också en Asperger i familjen så jag förstår lite vad det handlar om. Lycka till!

Hanna, 11:21, 25 augusti 2009. Anmäl

Prova att ta en kik in på www.bokstavsfolk.ifokus.se <br/>Kanske inte finns rent handgripligen hjälp men många i liknande situationer. Både med egna diagnoser och som anhöriga till människor i olika åldrar med npfdiagnoser. Många har mycket egen erfarenhet och har bra tips och även en enorm förståelse.

Hanna, 22:54, 24 augusti 2009. Anmäl

forts. <br/>Sök dig till hjälp. Det förtjänar du.

Anna M, 22:01, 24 augusti 2009. Anmäl

Som flera kommentatorer skriver så bör du vända dig till kommunens lss-enhet. Det står inte i ditt brev om du har varit i kontakt med kommunen angående din dotter. Om du inte har det så tycker jag att du ska göra det. Din dotter omfattas av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen är uppbyggd kring en personkrets. Din dotter bör omfattas av grupp 1 som inbegriper stöd till personer med autism och autismspektrum-störningar. Jag arbetar på en LSS-enhet och träffar ofta trötta och slitna föräldrar som kämpar stenhårt för sina barn. Det är svårt för föräldrar som inte har upplevt det samma själva, som med ett autistiskt barn, att om barnet inte äter, låt barnet gå hungrigt och servera inte bara älsklingsmat. Då är det lättare att hålla med istället för att ge sig in i att om barnet inte får Maten så äter h*n inte. Alls. Punkt. Alls alltså. Man får lätt skuldkänslor för att man alls tycker att det är slitsamt också.

Anna M, 22:00, 24 augusti 2009. Anmäl

Kolla in attentions forum på www.attention-riks.org där kan du få råd och prata av dig med andra föräldrar i liknande situation, personer själva har aspergers, adhd mm. <br/>Det kostar inget att bli medlem i forumet och man behöver inte vara medlem i föreningen för att få skriva där. <br/>Det finns stöd att få men det kan vara svårt att hitta vart man ska vända sig. Lever själv med en man som har aspergers och inte klarat gymnasiet, och brottas med samhällets krav. <br/>Ihop blir vi starka och kan stötta varandra.

DodeN, 20:53, 24 augusti 2009. Anmäl

Det var bra att du skrev ditt brev, du kommer att märka att du är en bra mamma.Du gör allt som står i din makt, men är man trött och slutkörd behöver man hjälp av andra personer. Tveka inte en sekund att be om all den hjälp du kan få!Det finns en verksamhet som heter LEFT IS RIGHT som kan hjälpa dig och din dotter. De bygger upp sin verksamhet runt om i Sverige och riktar sig till personer med Aspergers syndrom.Puss o kram på dig och lycka till!

ma, 17:47, 24 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker att du verkar vara en superbra mamma! Och du behover inte klara allt sjalv for att vara det!

Maria, 17:23, 24 augusti 2009. Anmäl

”Jag är livrädd för att föda”

Fråga: Jag lever i en lycklig och stabil relation sedan några år tillbaka. Vi har så smått börjat fundera på att skaffa barn. Jag längtar efter möjligheten att ta hand om och se ett barn växa upp. Men det finns ett hinder som alltid förvandlar alla drömmar om barn till mardrömmar: förlossningen.

Jag har sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända mig. Det finns många saker som verkar obehagliga (förlora kontrollen, något kan gå snett, massa blod med mera), men framför allt är det helt enkelt själva smärtan. Jag har extremt låg smärttröskel, även vanlig huvudvärk eller mensvärk gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att bara tänka på en förlossning ger mig någon form paniksyndrom, trots att jag inte ens är gravid.

Det blir än värre av att prata om det med andra, särskilt med kvinnor som har fött barn. De flesta blir väldigt föraktfulla när en kvinna är rädd för smärta. ”Det är väl inget farligt, alla andra klarar av det så då ska väl du också göra det.” I nästa andetag berättar de ännu en historia om hur ont det gjorde, hur mycket blod de förlorade och hur de inte hann få någon smärtlindring.

Jag har surfat runt på olika landstings hemsidor, men de flesta verkar mest erbjuda stöd till redan gravida som är rädda inför förlossningen. Jag skulle aldrig våga bli gravid. Tänk om jag kommer fram till att jag inte klarar det om jag inte får förlösa med kejsarsnitt/igångsättning. Tänk om jag får nej från vården när det är för sent att avbryta graviditeten?

Jag behöver råd för hur jag ska hantera detta. Är det bara att acceptera att jag inte klarar detta och ställa in mig på ett liv som barnlös, eller möjligen försöka adoptera? Min sambo tycker att vi kan vänta tills jag inte är rädd längre, men kan det verkligen gå över av sig självt med tiden (jag är snart 30)?

Anonym

Svar: Att känna rädsla inför en förlossning tror jag att alla kvinnor gör mer eller mindre, men den rädsla som du beskriver låter som något djupare.

Du skriver att du sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända dig. När jag läser det får jag tanken att du eventuellt någon gång när du var liten såg en förlossning på tv eller film eller hörde någon berätta om en svår förlossning och att det skrämde dig för att du inte var stor nog att förstå allt som hände. Vad det var du såg eller hörde har du nu sannolikt glömt bort.

Vad det var som skrämde just dig vet naturligtvis inte jag, och det vet du kanske inte själv heller, men jag tror att det gjorde dig så rädd att du utvecklat en fobisk reaktion. Det är det som ger dig panik bara du tänker på förlossningar. När en upplevelse blir till en fobi fungerar inte längre det rationella tänkandet.

Som du hör, så tror jag inte att det enbart är din låga smärttröskel som är problemet utan det finns någonting mer som orsakar din rädsla. Jag är också helt övertygad om att du kan få hjälp med detta.

Ibland kan rädsla för smärta i samband med förlossning också handla om tidiga dåliga eller svåra erfarenheter av sjukvården. Små flickor som har haft urinvägsinfektioner eller andra liknande sjukdomar – som lett till smärtsamma och jobbiga undersökningar – kan känna ökad rädsla. Sexuella övergrepp kan förstås också leda till rädsla för mer smärta.

När du surfat runt på olika landstings hemsidor har du säkert funnit att det i dag finns så kallade Auroramottagningar som bland annat ger stöd och hjälp åt förlossningsrädda. Mottagningarna har lånat sitt namn av morgonrodnadens gudinna och namnet för tankarna till morgonljus och klarhet, till att se lite ljusare på tillvaron och till en ökad tillförsikt inför det som ska komma. Med andra ord arbetar man med att ge kunskaper och hopp och att öka tryggheten hos dem som är rädda för att föda barn, vilket personalen på dessa mottagningar gör på ett mycket kunnigt sätt.

Jag tror att du behöver träffa någon som kan hjälpa dig att se realistiskt på vad en förlossning är, som kan förklara vilken sorts smärta det kan handla om och sist men inte minst allt vad man kan göra för att lindra smärtan vid förlossningar. De föreställningar som du har nu stämmer inte med verkligheten.

Trots att du inte ännu är gravid ska det inte vara omöjligt för dig att få den hjälp du behöver redan nu. Ta därför kontakt med det sjukhus du tillhör och har du tur finns det en psykosocial enhet där som kan hjälpa dig att få en samtalskontakt med en psykoterapeut som kan hjälpa dig och som kan bedöma hur mycket hjälp du behöver. Denna terapeut kan sedan skriva en remiss till Auroramottagningen. Om det inte finns en psykosocial enhet på ditt sjukhus föreslår jag att du kontaktar Auroramottagningen direkt och ber att de – trots sina regler att enbart ta emot gravida – ändå tar emot dig. Jag har hört att det inte ska vara omöjligt. Stå på dig och förklara hur viktigt det här är för dig.

Många kvinnor, som precis som du inte kunnat föreställa sig att de kan klara av en förlossning, har fått den här sortens hjälp så att de sedan vågat föda. Jag tror att det kan bli så även för dig, men att du måste förstå att den här sortens rädslor kräver professionell behandling. En sak vill jag också att du ska lova mig: Sluta att söka information om förlossningar på internet. Det finns stor risk att du bara hittar sådant som skrämmer upp dig ytterligare och det hjälper dig inte.

Lycka till!

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Jag håller med Sara om att det är helt och hållet en mental inställning! Jag har aldrig varit rädd för mina förlossningar, men jag fattade att det skulle bli "rock n' roll" och att jag inte visste hur ont det skulle göra, och ja, det är smärtsamt, så är det! Men jag har fött utan smärtlindring för smärtan är varken hemsk eller farlig, det är ju den som signalerar att det fantastiska barnet är på väg (det går alltså inte att jämföra den här smärtan med t ex en smärta av en kroppsskada vid en bilolycka). Förlossningssmärtan säger inte att du ska dö - den säger att liv är på väg! Jag har starka och ljusa minnen av mina förlossningar (trots vissa komplikationer). Jag har inga skador och ett mycket roligare och mer avslappnat sexliv nu än innan barnen!

en annan sara, 00:47, 22 augusti 2009. Anmäl

jag vill bara säga att jag tycker man ska fråga sig vad det är man är så rädd för. jag födde mitt första barn för en och en halv vecka sen. inget hade kunna förbereda mig på hur en förlossning känns, inget hade heller kunnat förbereda mig på hur härligt det kändes att ha klarat av det och framförallt på hur det känns att få hålla sitt lilla barn för första gången. han vägde nästan 4,5 kg, jag är ganska liten, jag fick sy några stygn och var rätt svullen i några dagar. men nu, en och en halv vecka senare är jag återställd och vi mår båda jättebra. den smärta man får utstå är ingenting mot den glädje man får ut av det. det handlar om mental inställning.

sara, 13:47, 8 juli 2009. Anmäl

Och jag glomde, de flesta har faktiskt bra forlossningar, jag ville bara papeka att aven med en dalig blir allt ok igen. <br/>Forsok fa tag i en Doula. Det ar en slags forlossningscoach. Kanske skulle det kunna vara bra att prata med henne aven om du inte ar gravid. En sadan kvinna har erfarenhet av forlossningar och ar till for att ge emotionellt stod.

A, 21:05, 16 juni 2009. Anmäl

Aven om det gar at helvete,med fysiska eller psykiska skador, spickor i underlivet eller arr pa magen och i sjalen.. <br/>Sa kommer arren att blekna, sprickorna laka, och minnet av smartan langsamt glida langre och langre bort, eller fortare an du tror, och du har din bebis i din famn, det laker nastan allt, hur ont man an kan ha i bade kropp och/eller sjal den forsta tiden.. <br/>Jag ar djupt olycklig over hur min son kom till jorden, men fantastiskt lycklig att han gjorde det, vill du ha barn sa gor da det. <br/>Darmed inte sagt att din radsla skulle vara trams du inte behover hjalp for, tvartom. <br/>Sok hjalp och ta reda pa vad som passar dig bast och sag hogt och tydligt vad du vill.

A, 18:32, 16 juni 2009. Anmäl

Anna; du har tydligen gått och trott att de flesta kvinnor känner fasa inför en förlossning. Det var intressant. Jag tror att det är en minoritet som känner så starkt som frågeställaren. Kvinnor vet att det gör ont att föda och när man väl är gravid snuddar man vid tanken att man kanske inte klarar av det. Det kan vara hissnande en stund men sedan ser man alla levande glada småbarnsmammor omkring sig och tänkter att man nog överlever. Det gör man. Det som retade mig efter min första förlossning var att mina vänninnor inte hade talat om hur helvetiskt ont det gjorde. Jag hade förberett mig illa för alla sa att det inte var så smärtsamt och hemskt. Förmodligen var det för att vara lugnande. Resultatet blev att jag blev chockad över hur det var. Två gånger till gjorde jag det och blev lika förvånad över att man inte kan lära sig kontrollera smärta. I Lund på 80-talet gällde naturliga förlossningar så lite lustgas var allt man fick om man inte gnällde och var besvärlig.

Lilian, 14:22, 16 juni 2009. Anmäl

Hej,jag tycker att du ska krava kejsarsnitt. Du kanske kan bli av med din fobi med mycket hjalp och stod. Men det tar tid och risken ar att graviditen skulle bli extremt angestfylld for dig, vilket varken ar bra for dig eller ditt foster. Det basta for dig vore att du far ett utlatande fran en psykolog om din extrema radsla for forlossning, och ett skriftligt lofte om planerat kejsarsnitt av sjukhuset du planerar att foda i. Det borde ga att ordna om du gar till en psykolog innan, men du maste nog sta pa dig. Daremot ska du absolut inte avsta fran att skaffa barn pga din fobi. Ditt problem gar att losa och du kan fa planerat kejsarsnitt om du kraver det. Jag vill sjalv foda vaginalt, men vi ar alla olika och om man har en sa stor fobi som du tycker jag att det ar battre planera for ett kejsarsnitt, an att att ha angest under hela graviditeten som ska vara en lycklig tid i ens liv. Lycka Till!

Camilla, 21:31, 15 juni 2009. Anmäl

Hej! <br/>Har förundrat läst fråga/svar/kommentarer, känner igen mig fullständigt i det som frågeställaren skriver och trodde naivt att det är så som alla känner. I kommentarerna nedan läser jag om fler som tänker som jag, men också några av er som inte gör det. Hur kan det komma sig? Och varför är vi då några som tycker att dessa tankar är såpass mycket mer skrämmande än er andra? Som sagt, mycket förundrad...

Anna, 21:02, 15 juni 2009. Anmäl

hej, <br/>Vet inte om du fortfarande läser kommentarer, men om du gör det, så kan jag säga att jag kände liknande panik vid tanke på en förlossning, men till slut beslutade jag mig för att bara chansa på att det skulle fixa sig. Jag kände panik för förlossningen under stora delar av graviditeten. det blev inte bättre av att magen växte. (lika irreterande att de inte fanns någon i min omgivning som fattade eller accepterede min ångest). <br/>Det som tillslut fick mig att lugna ner mig var en teknik som tydligen kommer från Afrika, det är en typ av ballong som man kan använda för att träna, både ut-töjning och muskler där nere. Det är väldigt viktigt att men inte börjar använda den förren tidigast två veckor innan satt forlossnings datum. Men man kan träna och töja upp "hålet" till 10 cm i diameter och få en prov kännsla för hur det kan va. Jag discuterade det med min barnmoska innan jag bestälde en, instrumentet heter EPI-NO, du borde hitta den till salu på nätet. <br/>kram

Jenny, 03:14, 14 juni 2009. Anmäl

Jag kände också en stark rädsla för en förlossning och har gjort så ända sen jag var tonåring. Vet ej varför. Är själv född m kejsarsnitt liksom min storebror för att man dåförtiden sa att min mamma var "för trång". Kanske har det med det att göra. Och nån hemskt förlossningsscen i TV-serien "Mor gifter sig" som gick på TV i min barndom. <br/>Nåväl, när jag sedan själv blev gravid så upphörde faktiskt rädslan. Men jag var såklart fortfarande orolig att rädslan skulle återkomma när förlossningen närmade sig och fick därför via min suveräna barnmorska kontakt med en barnmorska på BB Stockholm där jag skulle föda som jag fick prata med. Dessutom sa min ordinarie barnmorska att om jag trots rådgivningshjälp mm skulle känna det som omöjligt med en vaginal förlossning när det närmade sig så är det skäl nog att få ett planerat snitt. Tycker mig ha hört så från många andra här i Stockholm där jag bor. Har nu två fina barn födda vaginalt som gick bra. Bra smärtlindring finns ju också! Lycka till!

Anna, 22:01, 13 juni 2009. Anmäl

Jag måste bara få påpeka att det faktiskt inte måste vara förenat med outhärdlig smärta att föda barn. Jag har fött två stora pojkar vaginalt helt utan smärtlindring (använde inte ens lustgasen), och visst är det ett hästjobb – men för mig gjorde det inte ett dugg ont! Varför ? Forska mer om detta!

Eva, 21:10, 13 juni 2009. Anmäl