Börjar farmor bli dement?

Fråga: Min farmor på 81 år har de senaste tio åren blivit alltmer krävande att umgås med och att förstå sig på. Hon har alltid haft svårt att passa tider och dykt upp någon timme senare än avtalat. Nu tackar hon gärna ja till inbjudningar till dop, julfirande och liknande men alltid upprepar sig samma sak; hon ringer någon timme i förväg och avbokar, alternativt dyker hon inte upp och avbokar inte heller. När jag och hennes övriga barn och barnbarn någon enstaka gång hälsar på henne spontant får vi inte komma innanför dörren utan vi pratar bara en liten stund i dörrspringan för att sedan åka igen.

Hon har i tilltagande grad börjat bete sig ohövligt mot familjemedlemmar när vi någon gång träffar henne. Hon kan till exempel säga att någon blivit rund eller kommentera en tonårings kraftiga acne. Hon är svår att älska, eller ens tycka om, när hon gör så här. Jag märker att hon livas upp av att träffa oss, då berättar hon ”roliga” historier, berättar om sina grannar och så vidare, men det är som att hon sedan, när hon sitter i sitt hus ensam, inte kan komma ihåg hur väl hon mår när hon träffar andra människor. Då tycker hon bara att det är jobbigt och omständligt. Hon tittar väldigt mycket på teve och tackar ibland nej till att träffas för att hon då skulle missa ett avsnitt av någon såpa hon följer.

Hon pratar varje gång vi ses om att hennes liv inte blev som hon tänkt sig; en halvfärdig sjuksköterskeutbildning längtar hon tillbaka till och ser med avsky tillbaks på livet som bondhustru. Hon längtar efter en dotter för hon fick ”bara” tre söner. Hon tror att hon skulle ha umgåtts mer med sin familj om hon hade haft en dotter och ser inte att hennes svärdöttrar anstränger sig för att få henne delaktig i familjeangelägenheter.

Hon har inget, vad jag vet, umgänge förutom sina två hundar som hon älskar. Hon har dock tappat förmågan att sköta dem, de kissar och bajsar inomhus och hon skyler högarna med tidningspapper. Alla försök vi gör för att hjälpa henne avspisas direkt. Vi har erbjudit oss att städa hos henne eller hyra in en firma att städa om hon inte vill att vi ska göra det. Vi bjuder henne till våra hem, men hon kommer aldrig. Mina två barn på ett respektive tre år har hon träffat någon enstaka gång.

Jag vill hjälpa, men hur? Vad är det som händer med farmor? Har hon drabbats av någon form av demens?

Lisa (barnbarn)

Svar: Din farmor är 81 år och har de senaste tio åren blivit så svår att umgås med. Du undrar om hon blivit dement.

Hjärnan åldras precis som resten av kroppen och det är vanligt att försämringar sker av den intellektuella förmågan med allt högre ålder. Svårigheten är att kunna konstatera vad som är normalt eller inte när man blir gammal. I gränslandet mellan det normala och det inte normala diagnostiseras tillståndet ”mild cognitive impairment” (MCI), som den engelska termen lyder, eller på svenska ”lindrig kognitiv störning” eller ”mild glömska”. Med kognitiv menas då funktioner som har med minne, tänkande, språkhantering, problemlösning, uppmärksamhet med mera att göra – det vill säga olika intellektuella förmågor.

Personer med MCI presterar sämre och annorlunda än tidigare i det dagliga livet, men de är inte dementa. Man vet dock att många som senare i livet insjuknat i Alzheimers sjukdom har passerat detta stadium.

MCI som klinisk diagnos bygger på att personen i fråga har klara minnesstörningar, har svårt att hitta, har sänkt uppmärksamhet och att orden kan haka upp sig. Trots dessa handikapp klarar de sin tillvaro hjälpligt – men inte alls som tidigare.

Vad din farmor lider av är omöjligt att svara på utan en noggrann, professionell utredning vid en minnesmottagning. Diagnosen bygger på klinisk observation, radiologi, blodprover, olika neuropsykologiska tester – det vill säga en utredning som mycket liknar den man gör vid Alzheimers sjukdom, eftersom MCI kan vara ett förstadium.

Den bästa hjälp som du kan göra är att få en utredning till stånd. Då får du dels svar på dina frågor, dels kontakt med och stöd från kunnig personal, vilket inte minst din farmor kan behöva inför framtiden.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

jag tycker att din Mormor har all rätt att bete sej ohövligt hon e gammal som gatan, och har lust att säga folk sanningen rakt i ansiktet på er. I juletider blir folk värre än de brukar vara i vanliga fall. är man 81 och inte har lust att ta hand om huset och inte har lust att polera sitt tal och tänker ofta på vilket skitsnack som ska gå, när hon ligger begravd. Då tar jag Er mormors parti. <br/>Hon är en elak liten satkärring. jag frågar mej idag om jag vill bo kvar i Sverige när jag ser hur man ifrågarsätter de äldres rättigheter till Sex Drugs and Rock´nRoll på ålderdomshemmet, där man spelar dragspel och med Tore skogmans tjotjim och inget annat.

Facebookanvändare, 16:35, 22 december 2009. Anmäl

Vad ska man egentligen med en frågespalt till om experten inte kan svara, borde väl åtminstone kunna komma med en hypotes utifrån det underlag som föreligger. Låter hundarna kissa och bajsa inomhus och skyler högarna med tidningspapper - jisses, det låter verkligen illa! Bostaden förstörs men risken är också stor att hundarna lider om de inte kommer ut.

Tobbe, 21:01, 21 december 2009. Anmäl

Om "leva på egna villkor" och "säga ifrån till tjocka släkten" innebär att man låter sina husdjur bajsa i ens hem utan att göra något åt det så tackar jag faktiskt nej. Skulle det vara befriande för en person att ha det så? Att en person låter sitt hem förfalla till sådant snusk tycker jag indikerar att hon behöver att hennes myndighet tas ifrån henne, för hennes egen skull. Hon skulle förmodligen själv inte vilja ha det så om hon fick distans till vad som händer och vad hon egentligen gör. Det gäller oavsett ålder. Inte som permanent lösning nödvändigtvis, men att någon med bestämdhet talar om för henne att man inte kan ha det så. Att hon vill ha distans till sin släkt är en annan sak, och helt upp till henne själv.

Becca, 18:14, 21 december 2009. Anmäl

Har liknande situation med en äldre släkting. Senaste halvåret har hon tappat sin tidskänsla, är alltid sen, har inte riktigt koll på mattider eller läkartider, har börjat ha slarvigt hemma, har tappat omdömet vad gäller alkoholintag, struntar i att doktorn säger att hon inte bör köra bil och kör trots att hon vet att hon utgör en risk för andra. Vad det än är som är orsaken, begynnande demens eller mindre blodproppar, så är min släktings förändrade omdöme och tidsuppfattning jobbig för henne själv att hantera och jobbig för familjen att finna ett förhållningssätt till. Se till att din farmor gör en läkarkoll, t ex skiktröntgen för att kolla upp möjliga proppar i hjärnan, alzheimers är inte det enda man kan råka ut för när man åldras. Om hon är deprimerad kanske det inte är det primära problemet, det har sannolikt hänt något fysiskt med din farmor och hon kommer att behöva hjälp så småningom.

Astrid, 04:02, 21 december 2009. Anmäl

rubriken "Börjar farmor bli dement?" är obehaglig. Det är inledningsfasen i en process då en människas myndighet tas ifrån henne, när de som anses ha högre myndighet börjar tvivla på individens rätt att få leva ett liv på egna villkor

Anders, 21:00, 20 december 2009. Anmäl

Kan det inte bara vara så att gumman äntligen vågar slå näven i bordet och säga ifrån till tjocka släkten. <br/>undrar <br/>sjuttioplus

Lillemor Ohlsson, 07:50, 20 december 2009. Anmäl

Ohövlig? Svårt att passa tider? Kan inte sköta sitt hem? <br/>Farmor har blivit tonåring alltså!!

Hasse, 23:22, 19 december 2009. Anmäl

Jag tycker hur som helst att de låter som om hon skulle behöva hemtjänst när hon nu inte klarar att sköta huset. Visst att det kan vara svårt att få gamla att ta emot hjälpen men det är personalen vana vid. De kan dessutom ofta se vad för slags hjälp hon behöver och om det är sjukvård så kan de ringa dit en distriktssköterska.

viktor, 18:45, 19 december 2009. Anmäl

Skona dem, härskande herrar! skrev en turkisk poet, må vara inte om dem som kognitivt skulle utredas av team i Sverige. <br/>Team - endera profitdrivande med "kötiderna" som underlag för att plocka landstingen på pengar. <br/>-eller enligt samma kö-principer fungerande team på storsjukhusen, med den skillnaden att deras "engagerade" personal utreder timtals med Trivial Pursuit som intelligenstest, och sig själva som mått för normalitet. Arbetsterapeuter som behöver tröstas när de glömt ta med sig råvaror, och snickeripersonal med raster, då hela den "öppna förskolan" skall sluta hamra och banka, och veta hut!. Efter ca 60 dagar vägdes och mättes (!) slutligen föremålet för utredningen. Så låt farmor summera sina sorger och glädjeämnen hos och tillsammans med er där hemma tillsvidare...

Claire B. Kaustell, 15:59, 19 december 2009. Anmäl

Jag är inte direkt någon expert men depression är ocskå en tänkbar diagnos. Förväxlas ofta med demens på äldre dagar, har jag hört...

Ingen Expert, 11:53, 19 december 2009. Anmäl

Riskerar även jag att bli dement?

Fråga: Jag är en kvinna på 35+. Min mormor fick en demensdiagnos de sista åren av sitt liv när hon var kring de åttio. Min mamma som är 70+ ska på en minnesutredning framöver men redan nu kan vi anhöriga klart se att något är fel. Hennes närminne sviktar, hon är osäker och vill gärna fråga om sådant hon klarade själv förut, hon springer dagarna i ända runt och letar efter saker hon förlagt i hemmet och så vidare.

Min pappa är helt klar i huvudet.

Förutom mormor (som är min biologiska mormor som mamma fick kontakt med på äldre dar) vet vi inget om tidigare generationer, förutom deras namn. Ingen av mina föräldrar har vuxit upp med sina biologiska föräldrar så jag kan inte säga om det fanns eventuella sjukdomar bland förfäderna.

Men med tanke på det jag sett av mammas och mormors liv och beteende undrar jag om jag kommer att bli snurrig när jag blir gammal, om det ligger ärftlighet i det hela? Eller kan jag klara mig, måste det inte slå in i varje generation? Kan jag ha fått merparten av pappas goda gener (han är alltså inte snurrig) så att jag klarar mig därigenom?

Anonym

Svar: Demens är ett samlingsbegrepp för ett syndrom (samling av symtom), som berör minnet, intellektet, personligheten och den praktiska och viljemässiga förmågan hos en individ. Praktiskt taget vilken sjukdom som helst, som drabbar hjärnan och där hjärnans celler dör inom kritiska områden kan utveckla ett demenssyndrom.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste av alla demenssjukdomar. Den går ännu inte att bota (men symtomen kan lindras) och ärftlig disposition är en riskfaktor.

Den näst vanligaste demensformen är kärldemens (vaskulär demens). Det handlar då om sjukliga förändringar i hjärnans blodkärl och cirkulation, som orsakar att nervcellerna dör eller förtvinar, till exempel efter en blödning eller en propp i hjärnan. Blanddiagnoser av båda formerna är också vanliga.

För att kunna svara på frågan om arv måste man veta vilken diagnos som föreligger. Om det handlar om Alzheimer är arvet en riskfaktor bland många andra (kön, ålder, Downs syndrom är andra). Vid Alzheimers sjukdom förekommer ett protein – apolipoprotein (ApoE) – som finns i olika varianter och som bestäms av varje människas genetiska kod. ApoE4 medverkar vid bildandet av amyloid, som vid Alzheimers bildas i abnorma mängder och som skadar och bryter ned hjärnans celler. Varianten ApoE4 har en välkänd koppling till ökad risk för Alzheimer.

Vid ärftlighetsgång, då vi antar att mormor och mor är bärare av ApoE4, medan far inte är det, föreligger sålunda halverad risk för Alzheimers sjukdom. Detta ska jämföras med det starka sambandet mellan den speciella genetiska kombinationen ApoE4/E4, då individen (barnet) fått E4 från såväl mor som far.

Via ett enkelt blodprov på en minnesmottagning kan man testa om man är särskilt sårbar ärftlighetsmässigt eller inte. Men man bör veta att många personer med sårbarhetsgenen ApoE4 ändå aldrig drabbas av Alzheimer. Det finns så många komplicerade samband till en demensutveckling, där hög ålder är den vanligaste riskfaktorn.

Från aktuell forskning vet vi att kombinationen regelbunden motion (30 minuter/dag) och så kallad medelhavskost rik på olja, fisk, grönsaker och frukt minskar risken för både kärldemens och Alzheimer – även om man skulle bära på ApoE4.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Lev nu! Tids nog kommer ålderskrämporna och du kan ju drabbas av något helt annat än någon åldersdemens men man kan ju inte gå och oroa sig för allt som kan hända i värsta eller näst värsta fall. En biltur på 50 mil är nog den värsta risken man kan utsätta sig för men få ställer bilen för det.

Kurran, 18:24, 1 december 2009. Anmäl

Jag har för mig att det där med aluminium och Alzheimer var baserat på ett eventuellt samband med relativt hög halt av aluminium i dricksvattnet och förekomsten av Alzheimer i samma område. <br/>Kan det stämma ?

i, 17:21, 1 december 2009. Anmäl

Jag har tidigare hört att aluminiumjoner (som man får i sig t.ex. genom mat tillagad i aluminiumkärl som rörts om med skrapande metallbestick) ökar risken för alzheimer. Hur stor risk är det? Finns det något dokumenterat?

MF, 11:28, 1 december 2009. Anmäl

Är min granne dement?

Fråga: För tjugo år sedan, när jag var i 20-årsåldern, fick jag en väldigt fin lägenhet i ett hus i en av Stockholms närförorter. När jag hade flyttat in fick jag reda på att ett par, som då var i 60-årsåldern och sedan länge bott i huset, hade velat ha min lägenhet till sin dotter. De blev mycket arga över att värden gav lägenheten till mig i stället och har aldrig kunnat tåla mig på grund av detta.

Åren har gått. Jag bor fortfarande här och älskar min fina lägenhet. Jag är medelålders nu, de är 80 år. Under de här tjugo åren har jag försökt att undvika dem så gott det går. Har de tagit hissen, har jag tagit trapporna och så vidare. Stöter vi ihop brukar hon smacka och sucka högt och ibland säger hon halvhögt till sin man: ”där kommer den där!” .

För ett par år sedan började hon bete sig konstigt. Hon pratar och skrattar högt för sig själv när hon kommer ensam på gatan. Sedan en kort tid tillbaka har hon börjat angripa mig på ett väldigt aggressivt sätt om vi har oturen att stöta ihop. Nu skriker hon ”där kommer den där” så det hörs över hela gatan och har även börjat använda glåpord och kränkande tillmälen.

Jag känner mig väldigt kränkt och förtvivlad över situationen, tycker att jag blir utskämd i hela huset. Har du något råd om hur man ska tackla en person som beter sig så här? Är det någon demenssjukdom hon har – det verkar som om hon numera säger allt, eller snarare skriker högt, vad hon tänker.

Angel S

Svar: På frågan om det är någon demenssjukdom som din granne har, blir svaret ”jag vet inte”. Symtombilden vid demens är mycket individuell och varierande; från glömska till aggressivitet och hallucinationer, varför jag behöver mycket mer information för att kunna besvara din fråga.

Men vad jag kan säga är att kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning, där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Hon uppvisar klara psykotiska symtom, som man kan se vid konfusion (förvirring) eller ”hjärnsvikt”, vilket förekommer vid schizofreni men också vid många andra tillstånd, inte minst hos äldre. Det är vanligt vid kroppslig sjukdom, felmedicinering, demens, för lågt blodsocker med mera.

Mitt råd är: Försök att visa överseende i denna svåra situation och att inte känna dig kränkt. Visa din styrka genom vänlighet och empati i stället, så att inte också ditt sinne förbittras och förmörkas av ett sjukt beteende.

Lycka till.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

att en legitimerad psykiater på detta flagranta sätt sätter en diagnos (alternativt flera) på en människa som hon inte undersökt eller ens träffat visar att rättssäkerheten i sverige är borta. denna typ av läkare felbehandlar dagligen människor till döds genom tvångsmedicinering och inlåsning. <br/>att grannar bråkar är så vanligt att ett konfliktfritt område snarare utgör undantaget. <br/>ps... girighet är väl det enda som inte psykiatrikerna vill sjukdomsförklara enligt dsm4

socialstyrelsen, 10:10, 14 september 2009. Anmäl

Till Linnea, <br/>Tack för att det finns medmäniskor som du! Man blir missmodig när man läser vissa komentarer ,men hoppas de blir hjälpta till en positivare inställning till oss andra.

medmänniska, 09:48, 12 september 2009. Anmäl

mina farföräldrar hade sitt hus precis bredvid mycket goda grannar som de var vänner med. sedan blev mannen dement och började kasta glåpord efter dem. hans fru var dock vid sina sinnens fulla bruk och brukade be om ursäkt, men mina farföräldrar svarade att de inte tog åt sig, för han var inte frisk. det var mycket sorgligt. din granne låter inte frisk heller, ta inte åt dig av vad en sjuk människa säger. jag tror inte hon egentligen skämmer ut dig heller, folk är inte blinda för om någon är sjuk. psykisk sjukdom är tragisk, men vad kan man göra...

Linnéa, 21:56, 9 september 2009. Anmäl

oboj! vilket vackert väder, solen skiner idag! oboj!

trosa, 14:03, 9 september 2009. Anmäl

...forts. <br/>Något halvår senare så ser jag av en slump när polisen sätter handklovar på denna människa och stoppar in henne i sin bil och går fram till dem – hon har gjort liknande utfall mot andra helt för henne främmande människor men de hade turen att vara flera så de kunde värja sig och kontakta polisen. Jag ringer upp utredaren inom polisen dagen efter för att lägga till detta i min anmälan vilket polisen på plats talar om för mig att göra, hon är ju inte längre anonym. Döm om min förvåning när utredaren säger att de lagt ner ärendet för att de skickade henne till psykakuten!!!! Som om jag och de andra är mindre utsatta för oprovocerat våld och är mindre traumatiserade för att polisen skickade henne till en psykakut????

Ewa, 10:37, 9 september 2009. Anmäl

För några år sedan blev jag påhoppad av en total främling, hon sparkade, spottade och försökte slå mig/ riva mig. Hade hon haft ett vapen/tillhygge hade hon med största sannolikhet använt det. Det sprutade hat ur hennes ögon och hade inte jag rusat fram och slitit upp en helt främmande mans bildörr vet jag inte hur det hade gått – då avlägsnade hon sig oerhört snabbt. Jag polisanmälde såklart händelsen, jag vart helt chockad och jag hade som sagt aldrig sett människan tidigare och tittad inte ens på henne som provokation - jag råkade komma gående på en gångstig vilket tydligen var provocerande nog för henne. Polisen som tog emot anmälan tyckte synd om mig men sa helt frankt att detta ärende nog skulle läggas ner. forts...

Ewa, 10:36, 9 september 2009. Anmäl

Vi har också en granne som stör och har sig hela tiden vilket gör att både vi och våra grannar mår dåligt. Det vore kul om det fanns en ledig bostad i huset där ni bor så vår störande granne skulle kunna flytta dit och lugna ner sig. Det skulle underlätta maximalt både för oss och alla våra grannar inklusive vår störande granne att kunna leva ett liv någon gång utan dagligen förekommande irriterande störningsmoment och tidskrävande telefonsamtal till och från polisen.

LL, 22:55, 6 september 2009. Anmäl

Vi har en granne som inte mår så bra,vissa dagar skriker hon på oss också ,så att alla hör.Hon påstår att hon får eksem när vi tänder vår innebelysning eller att hon förlorat hörseln när vi tutat med bilen. Dessa krämpor växlar och ibland är det helt orimliga saker. <br/>Mina barn reagerade lite primitivt i början och undrade vad de skulle säga tillbaka. <br/>DE FÖRSTOD INTE ATT HON VAR SJUK, OCH ATT VISSA DAGAR VAR SÄMRE ÄN ANDRA.Det är med andra ord väldigt synd om henne, och vi försöker hjälpa henne på bästa sätt. Om hon mår bättre en dag går hon och handlar och då det är en mycker brant backe hem stannar alltid någon ifamiljen och frågar om hon vill åka eller om vi bara ska köra kassarna till grinden.Hon blir mycket glad och tacksam och litar på oss! Alla små saker vi kan hjälpa till med gör vi, för att göra hennes liv så drägligt som möjligt.Vi skulle aldrig drömma om att tillkalla polis men däremot ambulans om hon blev riktigt sjuk. <br/>Vi är hennes grannar och medmänniskor och beter oss.

ma, 08:14, 5 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog kontakta socialtjänsten om detta. Kanske är maken så "hemmablind" att han inte förstår hur sjuk hon är. För det är hon. Att vara bitter för att du fick lägenheten fortfarande efter 20 år är minst sagt sjukligt. Jag tror att de behöver hjälp. Om inte annat behöver maken avlastning. <br/>Och till sist: "He who takes offence when it is not intended is a fool. He who takes offence when it is intended, is an even bigger fool!"

annapanna, 17:23, 3 september 2009. Anmäl

Om du blir tillsammans med dottern, så får hon bo i lägenheten och du får bo kvar och grannarna blir nöjda om inte demens har gjort att de glömt problemet

Dnork, 09:04, 3 september 2009. Anmäl

”Pappa, 89 år, behöver hjälp – men vill inte ha någon”

Fråga: Jag har en fråga angående min gamla pappa som är 89 år. Han har klarat sig själv hemma länge. Han har inte haft hemtjänst eller någon annan hjälp. Han är en väldigt envis person, men nu börjar envisheten ta över helt och han kan inte se sitt eget bästa, tycker jag.

Han börjar bli mer och mer förvirrad. Han tappar bort sina glasögon, han glömmer bort dagar och klarar inte av att hålla hemmet rent. Samtidigt har han också magrat.

Hur kan jag hjälpa honom när han inte vill ha ”några okända tanter springandes hemma” (hemtjänsten)? När han pratar om detta blir han som ett barn, vädjande och ledsen – och arg.

Min pappa har alltid varit en stark och självständig person – att se honom i den här situationen är smärtsamt – också för honom själv.

Samtidigt kan ju inte jag vara den som hjälper honom med allt. Jag har ett jobb att sköta och en egen familj och vi bor sju mil bort.

Vad kan jag göra?
Karin
Svar: Din pappa behöver komma till en minnesmottagning för utredning och diagnos, då han har både fysiska, psykiska och sociala problem. Han är nu 89 år och har alltid varit stark och självständig, varför jag misstänker att det inte blir lätt att få honom till en adekvat undersökning och utredning.

Det du kan göra är att ta upp med honom att han har magrat (han anser sannolikt själv att han inte har några minnesproblem) och att du önskar att han ska bli ordentligt undersökt. Det är viktigt att du vänder dig till en minnesmottagning, som både gör en medicinsk basundersökning och dessutom också utreder hans glömska, förvirring och svårighet att klara sig hemma utan hjälp.

Personalen på en minnesmottagning har stor erfarenhet av problem som liknar din pappas och kan komma med olika förslag på hjälpåtgärder, baserat på vad man finner vid undersökningen. Din pappa kan till exempel få rätt till en ”kontaktperson”, en person som han kanske accepterar också för hembesök. Huvudsaken är att goda relationer och en kommunikation byggs upp, vilket personalen brukar vara mycket duktiga på vid minnesmottagningarna. Din pappa är inte frisk, och han kan inte se sitt eget bästa. Du kan hjälpa honom till rätt vårdinstans nu för att få adekvat stöd på sikt.
Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

"Vad gör det att din far tappar bort sina glasögon, vad gör det att han inte orkar hålla rent?" undrar Marianne. Men det handlar ju inte bara om lite smuts i hörnen. Det handlar om att en människa i den åldern kanske inte kan ta hand om sig själv och se till alla sina behov längre. Min mamma gick bort för fem år sen och sedan dess har min mormor åldrats mycket (hon är också 88 år). För min syster som bor 50 mil bort och för mig som bor i ett annat land är det inte bara att åka förbi, hur gärna vi än skulle vilja. Min pappa, som t.o.m. flyttat norrut, för att kunna hjälpa mormor kan heller inte vara hos henne hela tiden. Att han tittar in till henne var och varannan dag gör givetvis skillnad. MEN om hemtjänsten inte kommer med mat, då äter hon inte. Om de inte kommer och hjälper henne att tvätta, då tvättar hon inte o.s.v. "Offrar" en helg gör jag så gärna men det räcker inte. Min mormor behöver mer hjälp än vi anhöriga kan ge!

Otillräcklig dotterdotter, 08:27, 18 augusti 2009. Anmäl

”En 82-årig nyopererad, förvirrad och svårt sjuk kvinna skickades fram och tillbaka mellan sex olika vårdinstitutioner på ett dygn. Kvinnan avled kort efter händelserna.” Oacceptabelt, anser Socialstyrelsen och riktar allvarlig kritik mot flera vårdgivare. Varför får denna typ av händelser så ringa om ens någon uppmärksamhet av redaktioner, journalister eller politiker? Sverige är uppenbarligen ett åldersfientligt land. <br/>Ensamkommande flyktingbarn, dömda personer som ska avvisas efter rättliga processer, flyktingar som efter prövning i flera instanser inte fått det dom önskar, listan kan göras lång av människor med starka och ömmande skäl visavi det svenska rättsamhället. Ett har dessa människor gemensamt att den svenska media skildrar deras situation och i de flesta fall även tar ställning mot den rättsliga prövning som skett. Men när vi kommer de äldres situation i Sverige så sviktar intresset, eller är det modet, hos media. Äldre i Sverige saknar rättsligt skydd mot diskriminering

Ättestupan, 12:54, 12 augusti 2009. Anmäl

Denna klåfingrighet! Varför kan vi inte leva med att åldrandet har konsekvenser. Tydligen ska man underkasta sig barn, expertis etc bara för att normaliteten ska råda. Vad gör det att din far tappar bort sina glasögon, vad gör det att han inte orkar hålla rent. Nej, nu är det dags att "någon annan" ska ta kommando över din far. Offra en helg, hjälp honom att städa och rensa så att hemmet blir lättskött men rensa inte ut saker som stöder hans minne. <br/>Fan ta er alla som inte kan acceptera åldrandets process.

Marianne, 04:52, 7 augusti 2009. Anmäl

Lyckades inte ta min 90-åriga mor till en minnesundersökning. Hon grät, gjorde motstånd... fruktansvärt. Men när jag efteråt själv fick ett samtal med läkaren sa han att jag gjort rätt som inte tvingade henne. Undersökningen, med obligatorisk datortomografi, är inte medicinskt motiverad i hennes fall, men politiker i kommunen kräver att den genomförs om hon ska ha särskilt boende - vilket ingen frågat om hon vill ha. Min mor vill bo kvar hemma men klarar inte sin hygien, lämnar spisen påslagen m m. När hennes lilla pension inte längre räckte till mat eftersom hon börjat köpa stearinljus (!) för över hundra kronor om dagen bad jag om hemtjänst, mot hennes vilja - först bara lite hjälp, sedan mer efter hand. Utan detta hade vi båda gått under. Ändå har jag en del att ombesörja (se Annas kommentar!). Ingen annan tycks ha något övergripande ansvar. Biståndsbedömaren upprepar att "hon måste få bestämma själv!" En fråga som ingen besvarar är: Hur går det för gamla utan anhöriga?

Birgitta, 20:39, 6 augusti 2009. Anmäl

Ett generande och avslöjande svar från Agnes som utger sig som professionell,?, och insatt inom omsorgen. ”De anhöriga är ute efter den gamles tillgångar?” <br/>Vad gör man och vad tänker man på socialkontoren? Är det av dessa skäl som de äldre inte får den omsorg de både har rätt till och behöver från samhällets sida? Ja frågorna blir många om Agnes tes om anhöriga är riktig. Att det inte är vårdtagaren som står i centrum för besluten är ju uppenbart. Ekonomin går utan tvekan före. <br/>Varför kör anhöriga sjuka och skadade till sjukhus? För att bli av med dom, Agnes? <br/>Jag tror att det är för vi vanliga hoppas de gamla får en bättre vård och omsorg än vad vi anhöriga kan bestå dom med. <br/>Men jag kanske har helt fel?

Kämpande sonen, 00:18, 6 augusti 2009. Anmäl

Testa att ta kontakt med handläggare, för ev. hemtjänst. Min erfarenhet är att det oftast går bra om man börjar i liten skala, tex. att hemtjänstpersonal kommer och gör en tillsyn på förmiddagen. Givetvis kan han ju tvärvägra, men det är värt ett försök. Önskar er lycka till. MVH Vårdbiträde inom hemtjänsten

Emma, 22:58, 4 augusti 2009. Anmäl

sign Agnes skriver som distriktsköterska att risken skulle finnas att anhöriga sätter sprätt på pengar och liknande, om anhöriga skulle få större inflytande i den äldre generationens omsorg, vilket dåligt argument!! Människors tillgångar skyddas av lagstiftning och kan av oärliga människor förbrukas oavsett om gamla pappa har ett tryggt och värdigt boende eller ej. Ja, jag vill leva ett värdigt liv hela livet, så nära de förhållanden som jag under min aktiva tid skapade, därför vill jag också att anhöriga hjälper mig att upprätthålla detta på olika sätt när den dagen kommer. Om detta är mina anhöriga informerade, då vi har en dement mormor som har krävt ett enormt engagemang,

anton, 16:56, 4 augusti 2009. Anmäl

Vi pplever detsamma. Trots påstötningar och många samtal till sjukvård och hemtjänst så skylls det på den äldres integritet och självbestämmande. Men när den äldre inte orkar hämta sin tidning, gå ut med soporna, ska ha gräsmattan klippt, få veden inburen i sitt hus, har problem att ta sig till läkare (vill inte ta färdtjänsten då det kostar!) osv. Detta innebär att hennes ende son får dra lasset som inte samhället tycker sig vara deras ansvar - det är billigare att nära anhöriga har tillsynen tycker de, men det säjs inte rätt ut.. Detta har under vintern lett till att min sambo har fått uppsöka en kurator för samtal- orkar inte leva pga. kraven som riktas mot honom. Även jag (sambo) har gått på samtal. livet är ett helvete. Vi är båda 50, arbetande och "hankar" oss fram, dag för dag.

Lisa, 09:25, 4 augusti 2009. Anmäl

Vilket jävla skitsvar, totalt jävla nonsens. Du kan inte alls vända dig till "rätt vårdinstans" om din mamma eller pappa inte vill ha med hemtjänsten att göra.

anhörig, 00:17, 4 augusti 2009. Anmäl

Jag förstår precis problematiken, ser den ofta då jag arbetar som distriktssköterska. Men vänd på det - när ni själva blir gamla, vill ni då att andra skall bestämma över er för att andra vet bättre? Det blir ibland problem genom att kommun och sjukvård alltid måste ha personenes godkännande, men det är även ett skydd för att mamma, pappa eller moster Hilda inte skall kunna sättas på hemmet och de anhöriga sätter sprätt på alla pengar etc. Gamla människor i eget boende bestående av färdigamorterad villa i Stockholmsområdet = miljonbelopp. Allt är inte svart eller vitt, tänk er för innan ni kritiserar de lagar och regler som tillkommit för att så måmga som möjligt skall ha det så bra som möjligt. I de allra flesta fallen fungerar det som det är tänkt.

Agnes, 16:05, 3 augusti 2009. Anmäl

Min farmor är nära döden – hur kan jag stötta henne?

Fråga: Finns det någon forskning på hur man upplever den sista tiden före döden när man är riktigt gammal? Min farmor är 91 år nu och väldigt dålig. Hon ligger på ett hem och jag tror att hon håller på att förbereda sig på att dö.

Det jag kan se är att hon har blivit liksom fridfull, nästan harmonisk. Och nästan euforisk och borta. Hon pratar väldigt mycket och virrigt, fragmentariskt – om sin egen mamma och pappa och sin barndom. Hon är ganska ointresserad av omvärlden, även om hon känner igen mig.

Hur kan jag stötta henne den sista tiden? Kan jag göra något mer än att bara sitta bredvid henne och hålla i henne? Jag älskar min farmor och kommer att sakna henne oändligt mycket.

Josefin, 17 år

Svar: Utvecklingsprocessen mot åldrande och vad åldrande innebär har bland annat studerats av Lars Tornstam, professor vid Uppsala universitet. Han har utvecklat en teori kallad gerotranscendens. Teorin går ut på att människor som är nära döden får en förändrad syn gällande värderingar och tankar om livet; från ett materialistiskt och rationellt synsätt till ett mera andligt och gränsöverskridande perspektiv – ett perspektiv som ofta åtföljs av en ökad livstillfredsställelse. Du uttrycker det så fint: ”hon har blivit fridfull, nästan harmonisk”, och du säger också: ”Hon pratar mycket om sin egen mamma och pappa och sin barndom”.

Gerotranscendens är en väg och ett sätt att minska rädslan för döden genom att känna en stark samhörighet med de nära och kära som ”gått före”, det vill säga tidigare generationer och barndomsupplevelser.

Min uppfattning är att din farmor har hittat vägen till gerotranscendens med en omdefinition av tid, rum, liv, död – ett gott åldrande, som vi alla borde önska oss. ”Ett frö till vishet” säger Lars Tornstam.

Du gör redan det bästa – att finnas bredvid henne, lyssna och ge stillhet och lugn. Låt farmor prata om sin barndom och uppväxt, som många äldre tänker mycket på. Vad farmor drömt under natten är också en bearbetning av händelser och upplevelser, som kanske din farmor vill prata om. Det kan verka virrigt och fragmentariskt för dig – men är det sannolikt inte alls för din farmor.

Så glad jag blev över din fråga och så glad jag blev över det stöd du ger bara genom att finnas där och lyssna.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag kan inte uttrycka det bättre än andra tidigare kommentarer. Håller med Maria, jag blir glad över din varma omtanke. Det viktigaste är att du är där. På sätt och vis - som Eva säger - ser din farmor förmodligen klarare på omständigheterna än någon annan, även om det stundtals verkar virrigt. <br/>Döden är en del av livet. Eller för att vända på det: Livet är en sexuellt överförbar sjukdom, som hundraprocentigt leder till döden. Det låter härligt att din farmor ser tillbaks på sin barndom, säkert minns hon sitt livs bästa stunder klarare än någonsin.

Boman, 20:52, 20 augusti 2009. Anmäl

Josefin - vilken fantastisk människa du är! Det är värmande i sig med en människa som är så omtänksam och kärleksfull som du. Att du sedan inte är särskilt gammal och har sådan mognad samt faktiskt tar och författar en fråga - ja det gör mig varm med. Med sådana ungdomar som du känns framtider mer hoppfull för mig som är äldre.

Maria, 11:11, 18 augusti 2009. Anmäl

Tre år innan min farmor dog var jag svårt sjuk och levde själv granne med min egen död. Jag tillfrisknade, men när min farmor sen närmade sig sin sista dag, insåg jag att vi gjorde ganska lika erfarenheter. Och det var precis som Barbro säger, det som omgivningen uppfattade som lite förvirrat i min farmors tal såg jag logiken i och tyckte var glasklart. Jag insåg då att jag och farmor hade erfarit något, som mina föräldrar inte verkade förstå. Man drömmer mycket när det sker stora förändringar i ens liv, även om förändringarna kanske inte existerar utanför kroppen. Jag drömde mycket och det var viktigt och verkligt för mig. Det blev som en extra "värld" som fanns, men bara för mig. Jag upptäckte att det var likadant för min farmor. Det tror jag var till stor hjälp - att jag fanns där och för mig var verkligen inget av det hon upplevde konstigt eller något förbehållet gamla människor. Jag hade upplevt det också och egentligen har nog alla det, fast i små portioner utan att veta det.

Eva, 21:26, 17 augusti 2009. Anmäl

Håller helt med Anna, synd att inte fler är interesserade. Tyvärr har jag inte heller fler tips, trots att min egen mormor nyligen gått bort. Mot slutet uppskattade hon mycket en lätt beröring, för att visa närvaro.

Ida, 10:47, 6 juli 2009. Anmäl

När jag har "vaktat" döende i ett äldreboende har jag också spelat deras favoritmusik (svagt) och intygat i ord att de är trygga. Många är även religiösa, eller blir det nära döden, och vill be som aftonbön men minns inte längre orden.

elina (Webbsida), 09:46, 4 juli 2009. Anmäl

Josefin, tack för att du frågade! Jag vill också veta hur jag ska stötta farmor och farfar när det är så dags (inte än på ett tag, ta i trä). Det är så svårt att veta hur man ska stötta någon man vet är på väg bort - man vill ju inte ta ut sorgen i förskott men samtidigt ta vara på all tid man kan eftersom man vet att den är begränsad. Barbro, tack för ett bra svar i ett intressant ämne. Synd att det inte finns några fler kommentarer, dvs bevis på intresse, jmfr alla nyblivna föräldrars babykackel sinsemellan - ju mer vi 70-talister och framåt betraktar livet som en räcka ända fram till 80-90 istället för barn-tonåring-trettionångtingmedfamiljorenoverings villa-stadgad-pensionär (dvs ca 55...) desto bättre tror jag..

Anna, 01:28, 4 juli 2009. Anmäl

Hur kunde mamma, 87, skriva men inte tala klart?

Fråga: Min mamma gick bort 2006, 87 år gammal. Pappa dog drygt ett år innan. Mamma tappade helt livsgnistan efter det och sa själv ”nu kastar jag in handduken”. Jag har alltid undrat över följande:

Några veckor innan hon gick bort verkade hon så förvirrad då hon pratade. Däremot kunde hon uttrycka sig helt klart och tydligt med hjälp av skrivmaskinen (en maskin som hon för övrigt använt i mer än 30). Det var givetvis massor med säkert onödiga mediciner med i bilden – allt ifrån Voltaren till Oxyscand, sömntabletter med mera.

Det måste ha varit jättefrustrerande för henne att ”tänka rätt” men säga något helt annat… Men skriva maskin, det kunde hon minsann! Så det var tur för henne. Hon var inte ”helt borta” utan ”felkopplad” på något vis.

Är det här mycket ovanligt? Vad kan en sådan sak bero på? Jag undrar också vad det är för skillnad mellan ”åldersdemens”, ”senilitet” och Alzheimers sjukdom.

Sofie

Svar: Det är en intressant fråga du kommer med, jag kan bara svara delvis och med antagande då jag har för få fakta om din mors sjukhistoria.

Jag tror att din mor har varit djupt deprimerad efter din fars död. Sorg utlöser ofta depression med symtom på kognitiva (intellektuella) störningar (minnesproblem, minskad koncentration, orienteringssvårigheter, oförmåga att ge uttryck åt sina tankar och känslor).

Att din mor kunde uttrycka sig vid skrivmaskinen, men inte verbalt, skulle kunna bero på att just skrivmaskinen (som din mor skrivit på under 30 år) ingav trygghet, lugn, ökade koncentrationen och stabiliserade hennes tanke- och känsloläge. Men det är bara min hypotes.

Förvirringstillstånd vid depression förekommer, men din frågeställning är mycket ovanlig.

Senil betyder åldrad, och med senilitet menas ålderdomssvaghet, speciellt i psykiskt avseende.

Demenssjukdom kan förekomma redan i yngre medelåldern, men drabbar främst äldre, och blir allt vanligare ju äldre man blir. Åldersdemens eller senil demens eller ”dementia senilis” innebär en mental avtrubbning av organiska orsaker och beror på att hjärnans vävnader förtvinar med ökande ålder. Alzheimers sjukdom är starkt åldersrelaterad. Uppkomst och utveckling av sjukdomen är inte helt känd, men hög ålder är en riskfaktor. Det är alltså en form av ”åldersdemens” som vi i dag inte kan bota men väl symtombehandla. Forskningen är intensiv inom hela demensområdet.

Efter utredning och diagnosticering av en patient med demens vill man undvika diffusa begrepp som ”åldersdemens”, och i stället tala om vilken typ av demenssjukdom patienten lider av, som till exempel vaskulär (= kärl) demens, Alzheimers sjukdom, fronto-temporal demens eller någon annan orsak till demenssjukdomen. Detta gör läkarna för att kunna sätta in individuell behandling, den skiljer sig till exempel åt vid vaskulär demens respektive Alzheimers sjukdom. Det är därför, bland annat, som en korrekt diagnos är så viktig. Dina frågor pekar på den vanliga begreppsförvirring som otydlig definition medför och som jag anser bör stramas upp.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Här följer en annan möjlig förklaring: <br/>I hjärnan ligger centrum för tal och ordförståelse på helt olika ställen, så att en skada i talcentrum skadar talet utan att skada ordförståelsen. Denna lokala skada kan ha uppstått pga en blödning eller blodpropp. <br/>Detta fenomen har jag sett hos cp-skadade ungdomar, där en skada på talcentrum orsakat talsvårigheter samtidigt som han/hon mycket väl förstått tal och därför behövt ett annat sätt att kommunicera med sin omgivning. Exempelvis via dator eller bliss-symboler. För denna kvinna med stor vana vid maskinskrivning, så förefaller skrivmaskinen vara det hjälpmedel som hon lättast kunde använda sig av.

Ann, 20:12, 13 juni 2009. Anmäl

Kan det ha nåt att göra med att vissa har lättare att uttrycka sig i tal, andra i skrift? <br/>Har själv mycket lättare att samla tankarna och uttrycka mig i skrift än i tal. Har också lättare att ta till mig information i skrift. Talad information glömmer jag ofta lika fort som jag hört den. <br/>Då är jag 46 och inte senil på nåt sätt. <br/>Kan det vara så att när man blir gammal så försvinner det man har svårt för först, och det som känns lätt och naturligt är det som stannar?

Ellen, 22:50, 12 juni 2009. Anmäl

Jag känner igen från min mor. Hon har svårt att tala riktigt tydlig, bokstäverna vill bli fel liksom. Och hon har ännu svårare att uppfatta och förstå när jag säger något som ett nytt samtalsämne. Men så nu när jag senast besökte henne, så skrev jag ner vad jag hade försökt säga men hon inte förstått. hon läste och sken upp, hon hade förstått! och sedan talade vi en stund om det och då hade hon mycket att säga. Hon har drabbats av och en och annan blodpropp så det är någon form av afasi, det har jag förstått. Hon är i stort sett klar i tanken, inte senil, men kanske en aning glömsk, kan berätta samma sak vid flera tillfällen. Så nu ämnar jag skriva ett och annat brev till henne ibland och inte bara ringa henne mellan besöken, det är 25 mil mellan orterna. Ja hjärnan är ett märkligt och fantastiskt organ.

viola, 20:47, 7 juni 2009. Anmäl

Har sjalv en snarlik upplevelse med min mor som nyligen gick bort 89 ar gammal. De sista aren var hon kraftigt senil och kunde i stort inte minnas nagonting fran en minut till en annan men, som det visade sig nar hon gatt bort, pa kvallen kunde hon satta sig ner och skriva dagbok och korrekt aterge dagens handelser. Hjarnan ar ett markligt organ.

Bosse, 11:07, 3 juni 2009. Anmäl

Jag känner igen det. Jag fick en stroke för en tid sedan, och blev deprimerad efteråt. Under strokens akuta skede så tappade jag både tal och skrivförmågan, men med tiden kom båda tillbaka. <br/>Men ännu nu efter rätt lång tid så har jag enklare att skriva än att tala, särskilt om jag blir upprörd. Det blir en del skrivfel, alltså inte felstavningar utan fingrarna hamnar lite fel ibland. <br/>Det är lättare att samla tankarna, samt läsa igenom dem och korrigera det man skrivit så det ser ut som det man vill säga när man gör det i skrift.

Lasse, 18:46, 1 juni 2009. Anmäl

”Min mamma, 72 år, har samlarmani”

Fråga: Mina föräldrar är båda 72 år. De kan sköta sig själva, men det är jobbigt att stå vid sidan av och se på.

Vår pappa drar ett tungt lass. Han sköter om mycket i hemmet och måste vara den som kommer ihåg olika saker. Vår mamma är lite glömsk och rätt egocentrerad. Hon tänker på sig och sitt men missar ofta att se ett steg längre.

Hon har också någon slags mani, hon samlar på saker och har jättesvårt att kasta något överhuvudtaget, allt kan ”vara bra att ha och man vet aldrig när man kan få nytta av det och det…”, säger hon. Inga tidningar eller brev kastas.

Följden är att hemmet är en soptipp. Det är högar med tidningar och saker överallt. Pappa är ofta ledsen över att behöva ha det så här, han får knappt någon plats att ha sina saker på. Mammas högar med saker belamrar lägenheten.

Mammas situation har förvärrats med stigande ålder, hon har varit så här ett antal år nu. Samlartendensen har alltid funnits där, men långt ifrån i den omfattning som den har i dag.

Pappa och vi syskon har upprepade gånger genom åren försökt prata med mamma om att hon inte kan bete sig så här, men det är som att prata med en vägg.

Ibland tar vi syskon ut en semesterdag och åker hem till dem för att hjälpa pappa. Vi går då in i lägenheten och rensar och kastar saker utan att ta hänsyn till mamma, vi kör helt enkelt över henne och rådfrågar henne inte. Vi håller på hela dagen men hinner ändå bara gå igenom en bråkdel av allt som skulle behöva rensas.

Vi undrar om det finns någon hjälp att få för att underlätta för pappa? Kan vården på något vis hjälpa mamma att må bättre och bli av med sina manier? 

Hur ska vi syskon förhålla oss till situationen? Hur mycket ska vi blanda oss i? Vi mår dåligt av att se den misär de bor i, men samtidigt har vi våra egna liv att leva. Hur ska vi balansera?

Anonym

Svar: Din mor kan lida av så kallad kognitiv svikt, som ofta är oidentifierad i sjukvården. De kognitiva funktionerna avser bland annat minne, språk och intellektuell verksamhet, varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande. Med kognitiv svikt eller störning menas att den kognitiva förmågan har sänkts från tidigare nivå. Det kan uppträda hos patienter med olika sorters kärlsjukdomar, till exempel hjärtsvikt.

Mitt råd blir därför, att du tar kontakt med en minnesmottagning, (det räcker inte att gå till distriktsläkare!).

Din mor behöver bli adekvat utredd – fysiskt, psykiskt och socialt. Det kan till exempel föreligga störningar i blodtillflödet till hjärnan, något som är potentiellt möjligt att behandla.

I allmänhet görs då en stor medicinsk basundersökning, man tar olika laboratorieprover och gör radiologisk undersökning av hjärnan, till exempel med magnetkamera. Man gör också olika psykologiska tester. Det är också viktigt att du som anhörig ger din bild av sjukhistorien så att samtliga problem blir belysta – inte minst din pappas situation. Det är så ni syskon bör agera.

Om man hittar en orsak till din mors förändrade beteende kan kanske vården hjälpa både din mamma och din pappa till en bättre livskvalitet.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det är inte alldeles säkert att det bara handlar om kognitiv svikt, även om det säkert spelar in mer eller mindre. I de flesta landsting är det heller inte möjligt att söka minnesmottagningar direkt. Dessa båda faktorer gör att jag tycker att det bästa vore att först söka en distriktsläkare. Denne kan bedöma problemet och vid behov remittera vidare, exempelvis till minnesmottaging.

A, 12:36, 29 maj 2009. Anmäl

Mamman är på väg att bli senil.Med diverse medicin kan det bromas men blir aldrig "som förr".Organisera om lägenheten så de får varsitt rum, med mamman i ett mindre sovrum. (Hon får lov att ha en soptipp inne hos sig där ni kan göra städräder.) I gemensamma utrymmen är det ordning etc. som ska gälla. Om mamman inte vill får pappan säga (hota med) att han flyttar ut om han inte får genomföra den nya rumslösningen!

Äldre, 17:49, 26 maj 2009. Anmäl

Det här låter som en typisk beteendestörning: Diogenes syndrom...

Mia, 18:29, 22 maj 2009. Anmäl

Denna fråga är tyvärr ställd till fel kompetens och det visar sig att svararen inte förstår problemet. Min gamla mor är likadan och vi syskon hanterar frågan likadant. Hon har alltid samlat men med ålder blir det värre. att söka minnesutredning som kommer ta två år hjälper ej här och nu. ring en psykolog och bolla frågan med dem, hur hanterar vi detta här och nu. en "lösning" kommer inte att ske, det är bara att acceptera och hantera på minst dålig sätt!

Dito, 22:46, 21 maj 2009. Anmäl

ojojoj vad du körde över experten där!

LLL, 08:19, 21 maj 2009. Anmäl

Hm, i Tyskland finns det något som kallas "messie-syndrom" (messie som i engelska "mess"). Där är sjuklig samlarmani erkänt av vården och har fått mycket uppmärksamhet i medierna. Där brukar man väl använda någon form av kbt för att hjälpa. Ifall hon inte lider av någon fysisk åkomma som föreslagits i svaret, borde syskonen nog se till att ta mamma till en psykolog.

Nina, 09:38, 20 maj 2009. Anmäl

”Vår gamla pappa tar för mycket lugnande medicin”

Fråga: Vår pappa är 91 år. Han bor med vår mamma (88 år) i en villa i en småstad. De sköter sig själva med viss hjälp (mat kommer varje helg, det finns hjälp med trädgården och så vidare.).

För femton år sedan var pappa med om en bilolycka (inga fysiska skador) och sedan dess tror han att han måste ta psykofarmaka. Vi tror att han fick psykiska skador (till och med en svår depression) efter bilolyckan men jag har känslan av att läkarna bara skriver ut lugnande medicin utan att bry sig om hur vår pappa egentligen mår.

Vi har sett hur han myglar med medicinen och egentligen tar med än han får och i och med detta mår han ju inte bra. Han hotar till och med att ta livet av sig om vi säger att han inte kan få så många sömntabletter som han vill.

Jag tror att han har blivit helt beroende medan min bror tror att han kan styra allt om vi talar med honom på rätt sätt. Vad kan man göra?

Britt

Svar: Psykofarmaka innebär läkemedel som påverkar själslivet, eller de psykiska funktionerna. Ni skriver att läkarna bara skriver ut lugnande mediciner utan att bry sig om hur er pappa egentligen mår. Nu hotar han till och med att ta livet av sig om han inte får så många sömntabletter som han vill.

Läkemedelsmissbruk hos gamla förorsakar i sig sjuklighet och död. Hög ålder ökar risken för biverkningar av olika slag – inte minst trötthet, hjärnsvikt och förvirring. Psykofarmakan har skrivits ut av er pappas läkare, vilket lett till att han utvecklat ett beroende som kräver specialistkunskap och tid att komma ur.

Mitt råd blir: Byt läkare! Vänd er till en psykiater – helst en geropsykiater, som behärskar vårdområdet – snarast. Medicinering av gamla personer i hög ålder är mycket svårt, med stor risk för läkemedelsinteraktioner (= att medlen inverkar på varandra) med biverkningar och eventuella giftverkningar. Geriatrisk psykiatri finns vid alla våra universitetssjukhus. Er far behöver specialisthjälp för att sanera medicineringen. Begär en remiss av er pappas läkare!

Jag föreslår också att ni med den nya läkaren tar upp frågan om depression hos pappa. Det är en svårställd diagnos som ofta missas. Den gamla patienten är ofta inte själv medveten om sin sjukdom. Anhöriga kan inte heller identifiera sjukdomen, som ofta har en atypisk bild, till exempel trötthet, huvudvärk, hjärt- och ryggbesvär, bukbesvär, yrsel men också irritation och dåligt humör. Tyvärr uppfattas ofta symtomen av allmänläkaren som ”åldersmanifestationer”, vilket kan förklara, att er pappas nuvarande läkare ”inte bryr sig”.

Som anhörig bör man också påpeka om er pappa sista tiden ändrat sitt beteende – annars fastnar läkaren lätt i de kroppsliga symtomen och missar depressionen.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Min far, min svärfar samt min brors svärfar blev deprimerade och gjorde mer eller lyckade självmordsförsök (en lyckades). gemensamt för alla tre var att de i sina aktiva år vistades mycket utomhus för att på sin ålders höst bli stugsittare. <br/>Att inte komma ut dagtid speciellt på vintern tycks förstärka depressioner.

Olof, 11:38, 2 april 2009. Anmäl

Johannes: Jag vet mycket väl att läkare - oavsett inom vilket område de praktiserar - har ett mycket svårt arbete.Att det är svårt att veta hur en patient ska behandlas, vad som funkar för just den individen med just den problematiken.Min kommentar baserades på frågan, och frågeställarens uppfattning om hur förskrivningen av läkemedlen går till.Och hon verkar ju uppleva det som att förskrivningen närmast sker slentrianmässigt.Efter 15 år med dessa problem utan någon egentlig förbättring tycker jag att man starkt kan ifrågasätta läkarens handlande.Särskilt med tanke på vad det är för typ av läkemedel det rör sig om.Jag har inte påstått att läkaren faktiskt har gjort något fel.Det kan ingen säga utan närmare kunskaper om just det här fallet.Men att behandligen är svår och krävande är verkligen ingen anledning att inte sanktionera eventuella felaktigheter.Det jag menar är att dottern kan försöka få utrett om läkaren har gjort rätt eller fel för att på så vis kunna hjälpa sin pappa.

Sara, 21 år, 16:35, 18 mars 2009. Anmäl

Sara 21 år: <br/>Ho ho ho, tack för ett gott skratt! Du har uppenbarligen en rätt gedigen erfarenhet av geropsykiatri märker jag. Du uppmanar till anmälan mot läkare pga felaktig behandling, tillåt mig brista ut i ett gapskratt!! Har du den blekaste aning om hur krävande och svår behandlingen är hos åldriga med psykisk sjukdom som ex en depression?

Johannes, 16:11, 17 mars 2009. Anmäl

Jag blir bestört när jag läser en del av kommentarerna. Vilket åldersförakt! Varför skulle gamla människor utlämnas åt tabletter för att få en dräglig mental tillvaro? Vad jag kan förstå av frågeställaren, gör inte tabletterna heller att han mår mentalt bra, utan tvärt om! Hon menar att hans liv skulle vara mycket bättre om han slapp tabletter som bara behandlar ytliga symtom, och kunde bli av med de bakomliggande orsakerna till att han vill ha dem. <br/>Eftersom han dessutom vad jag kan förstå är förhållandevis fungerande fysiskt, torde det inte alls vara svårt att hitta meningsfulla saker att fylla livet med, efter att man kommit till rätta med beroendet. Men som redan sagts av någon är det inte så mycket hon kan göra annat än att prata med sin pappa, iom att pappan själv råder över sin hälsa. Det är bara han som kan byta läkare. Fast det kan ju vara aktuellt med ngn form av anmälan mot läkaren pga felaktig medicinering.

Sara, 21 år, 13:37, 16 mars 2009. Anmäl

Jag måste säga att jag inte alls förstår professor Beck-Friis svar på frågan. Anhöriga kan ju inte ha rätt att byta läkare åt en myndig person. <br/>Många pensionärer lider av depressioner i Sverige. Livet kanske är enformigt och man orkar inte lika mycket som tidigare. <br/>Varför inte ta reda på vad pappa är intresserad och och vad han själv skulle vilja göra. Kanske Ni kan ta med honom på teater, café, museum el dylikt för att lätta upp tillvaron. Det finns flera pensionärsorganisationer som anordnar aktiviteter. Vissa kommuner har även social dagvård.

ramses, 13:05, 15 mars 2009. Anmäl

Många kommentatorer tycker att det är fel att försöka göra något åt situationen. <br/>. <br/>Men huvudproblemet är ju inte medicinen. Det stora problemet är att mannen inte har fått fungerande hjälp mot sitt lidande. Läkaren har skickat hem honom att klara sig själv med lite piller som enda stöd. I femton år har han sen fortsatt lida! <br/>. <br/>Att mannen har hög ålder är absolut inte något skäl att strunta i hans behov av fungerande hjälp mot depressionen. <br/>. <br/>Jag gissar att det fungerar bäst om du som frågade fokuserar helt på att din pappa behöver träffa någon som kan hjälpa honom med depressionen, medan du överlåter medicinfrågan helt åt den som ger den vården. Då slipper du att medicinfrågan skapar konflikter mellan din pappa och dig. <br/>. <br/>Eftersom han har burit en depression i femton år gissar jag att han får åtminstone några terapeutiska samtal. I dessa samtal blir det nog tillfälle att föreslå att han prövar medicin som han sannolikt trivs mycket bättre med. Sen bestämmer han själv.

kafpauzo, 07:51, 14 mars 2009. Anmäl

Men herregud! Om karln mår bra av medicinen så lägg dig inte i. <br/>Vid 91 års ålder borde han få avgöra själv. Beroende? Vad fasen spelar det för roll om han skulle visa sig vara beroende vid den åldern? Hur många år har han rimligtvis kvar att leva? <br/>Är du rädd att han ska dö av skrumplever vid 95?

Rättvisetörstande realist, 03:26, 13 mars 2009. Anmäl

Sluta att försöka ta ifrån den arme mannen den lilla livskvalité han har kvar. Lev era egna liv och sluta lägga er i hans berättigade drogmissbruk. Han är 91 år gammal, det vore ju katastrofalt om han vid ålderns höst vaknar upp ur sitt rus och märker att han knarkat bort hela sitt liv.

Johan, 22:33, 12 mars 2009. Anmäl

Jag håller med att även mycket gamla människor har rätt till ett så bra liv som möjligt. Att vara deprimerad förhöjer inte direkt livskvaliteten. Inte att vara omtöcknad av för många eller fel mediciner heller. Därför är det viktigt att man ser över medicinerna och hjälper den i övrigt pigge 91-åringen att få vara sig själv även sina sista år i livet!

Sara, 19:13, 12 mars 2009. Anmäl

Är det något man borde unna våra 80+ är det att efter ett hårt liv få knarka så mycket de vill! Vad har de annars kvar i sitt liv som kan ge dem den tillfredsställelse som artificiell glädje? De är krassliga, stela, impotenta, halvdöva, halvblinda osv. Vad i hela friden ska de göra med slutfasen av sina liv som toppar starka drogrus? <br/>Yrkesverksamma människor bör inte knarka då missbruket går ut över de som är beroende av deras arbete, barnuppfostran etc. <br/>Är man dock gammal, skröplig och en ekonomisk belastning för samhället bör man få droga precis så mycket man vill. <br/>Min morfars död påskyndades starkt av att han fick morfin. Att neka honom denna njutning/lindring i slutet av sitt liv hade varit otroligt själviskt av oss efterlevande. Det enda offret jag kan tänkte mig i dessa situationer är en make/maka som själv inte vill knarka. Men världen är inte rättvis. Det måste vara upp till varje individ att bestämma över sin egen kropp.

M, 18:12, 12 mars 2009. Anmäl

”Får min dementa moster rätt medicin?

Fråga: Vilken medicin är lämplig för patienter som är dementa och oroliga? Min moster har fått Risperdal och Oxascand. Efter Risperdal fick moster sämre att gå och röra sig och hon började att hänga upp sig på meningar och ville bara dö. Dessa tabletter togs bort och i dag har hon Citlopram 20 mg Zopiclone samt urindrivande Lasix. Hon är mycket deprimerad. Har du några förslag?

Gunilla

Svar: Tack för din fråga, som tar upp ett stort och viktigt problemområde vid demens, nämligen oro och medicinering. Vanliga orsaker till psykiska symtom vid demens är just läkemedel, varför jag börjar med dem. 

Risperdal är ett så kallat neuroleptikum, och Oxascand är ett lugnande medel. Båda har prövats på din moster, med svåra biverkningar, varför de tagits bort. Din moster är mycket deprimerad, och har nu ett antidepressivt medel, Citalopram 20 mg, ett urindrivande medel, Lasix, och ett sömnmedel, Zopiclone. Neuroleptikabehandling är alltid förknippad med stora risker, vilket drabbat också din moster. Vid oro och depression måste först och främst en grundlig analys göras av symtomen. Finns bakomliggande kroppslig sjukdom? Har kroppslig undersökning gjorts av den läkare som satt in medicineringen? Till exempel smärta kan hos den demenssjuka yttra sig i form av oro, och den dementa saknar oftast möjlighet att själv beskriva sina symtom. Varför har din moster Lasix, som inte bara är urindrivande utan också blodtryckssänkande? Följs medicineringen upp? 

Sömnstörningar vid demens är ett relativt outforskat område. En sak vet vi dock: sömnmedel fungerar i allmänhet dåligt, medan biverkningarna är stora. (Icke ovanlig biverkan vid Zopiclone är just oro.) Det innebär, att patienten trots eller tack vare sömnmedel inte sover på natten, men är trött och halvsover om dagen. Man vänder på dygnsrytmen. Dementas sömnbesvär ska inte behandlas med piller, utan med respekt för allas vår naturliga dygnsrytm. Det den dementa, lika väl som alla andra, behöver, är en vaken och aktiv dag med promenad ute i friska luften och normala sociala kontakter med andra människor. Möjligheten att få vistas på en dagvårdsenhet för dementa kan många gånger onödiggöra sömntabletter och återskapa en normal dygnsrytm. 

Förstahandsmedel vid läkemedelsbehandling av oro och depression bör vara ett SSRI-preparat, till exempel just Citalopram, som din moster nu har fått. Liksom vid all annan medicinering är uppföljning A och O, så att effekten kan utvärderas och ställning tas till dosökning eller dosminskning, respektive till eventuell kombinationsterapi med så kallade kolinesterashämmare(signalsubstanshöjande). 

Mina förslag till dig blir sålunda:

– Att kroppslig undersökning görs av din moster (för att utesluta eventuell kroppslig åkomma) av den läkare som ordinerat hennes läkemedel (smärta? högt blodtryck? lågt blodtryck? förstoppning? Med mera).

– Att möjlighet till dagvård för demensjuka erbjuds din moster, med målsättning att bland annat ersätta sömntabletten med aktiv, trivsam daglig samvaro med andra människor, och dagliga promenader i ljus och luft.

– Att Citalopram 20 mg  följs upp! Effekten kommer tidigast efter 2-3 veckor, vanligen några veckor senare. (biverkningar? dosökning?). 

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Min farmor har blivit paranoid”

Fråga: Jag står min farmor mycket nära och vi har alltid haft ett mycket bra förhållande till varandra. Hon är nu 89 år gammal, änka sedan tio år och har genomgått två svåra sjukdomsperioder under de senaste fem åren. Först en tjocktarmscancer och senast en stroke i oktober. Hon har hämtat sig förvånansvärt bra och bor hemma med viss hemhjälp.

Nu till problemet. I samband med att farmor blev sjuk första gången, så hade hon problem med grannen i lägenheten ovanför hennes.

Det var en ung tjej med missbruksproblem som spelade hög musik på natten, ringde till farmor, plingade på hennes dörrklocka på natten och så vidare. Det var en ganska allvarlig konflikt där farmor kände sig mycket utsatt.

Tjejen flyttade senare men händelsen har på något sätt hängt kvar hos farmor och det har utvecklat sig till rent av paranoida tankar. Farmor beklagar sig över att den nuvarande grannen sätter igång fläktar som gör att det drar inne hos henne och att hon inte vågar prata högt för att de då kan höra henne och då blir ”allt mycket värre”.

Hon menar på att de gör det för att vara elaka mot henne och att ”alla är elaka mot gamla människor”. Detta verkar i perioder ta mycket stor plats i farmors tankevärld, trots att hon i övrigt är lika klar och redig som hon alltid varit. Det har inget med hennes stroke att höra, därför att detta har funnits hos henne även innan hon drabbades av den. De som nu bor ovanför farmors lägenhet är mycket trevliga och det finns ingenting som talar för att några av farmors fantasier är sanna. Allt verkar finnas i hennes huvud.

Jag har aldrig ifrågasatt hennes tankar, men jag tycker så synd om henne därför att hon upplever det som så verkligt. Jag är rädd att om jag säger emot henne så kommer hon bara känna sig ännu mer utsatt. Finns det något jag kan göra för att hjälpa min farmor?
Jenny

Svar: Din farmor har flera vanföreställningar och förföljelsetankar: ”grannens fläkt gör att det drar i hennes lägenhet, hon vågar inte tala högt för då kan grannarna höra henne och allt blir mycket värre, alla är elaka mot henne, och mot gamla mänskor.” Din farmor upplevde dessa problem redan innan sin stroke i oktober 2008, men hon är annasr lika klar och redig som hon alltid varit.

En vanföreställning är ett symtom vid psykisk sjukdom. Den som lider av vanföreställningar är själv övertygad om att de är verkliga och riktiga. Rationella argument biter inte och kan inte påverka personen ifråga.

Vanföreställningar förekommer vid många tillstånd av psykotisk karaktär, såsom schizofreni, vid missbruk av narkotika, alkohol med mera. Det är likaså ett vanligt symtom vid till exempel Alzheimerdemens, och ses också som biverkan vid till exempel olämplig eller felaktig medicinering.

Din farmor lider av en psykisk störning av psykotisk karaktär som ger henne en onödigt dålig livskvalité. Hon behöver professionell hjälp.

Du och din farmor bör vända er till en geropsykiatrisk klinik för utredning och behandling. Då din farmor sannolikt helt saknar insikt om sin sjukdom bör du följa med henne, vilket är den bästa insats och hjälp du kan ge din farmor.

Behandlingen är helt beroende av vad man finner vid utredningen av symtombilden och det tidsmässiga förloppet. Stor möjlighet till bättring och lindring föreligger vid adekvat läkarledd behandling.
Lycka till!
Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0