”Min femårige son älskar att ha klänning”

Fråga: Jag har en femårig son som alltid har älskat att klä sig i klänning, en klädsmak som han delar med sin ett år yngre syster. I de miljöer han har vistats hittills är det ingen som har tyckt att detta är konstigt, men snart börjar han skolan. Hur kommer det att bli då?

Han är en glad och social kille, stark både fysiskt och mentalt, men jag tror inte att han är medveten om hur mycket han avviker från normen i samhället genom sitt klädval och jag vill förstås inte att han ska bli upplyst om det genom att bli retad. Han leker dock nästan bara med andra pojkar och dessa har aldrig klänning, inte heller de manliga vuxna i hans närhet – så något slags insikt om att han sticker ut finns det förmodligen hos honom redan i dag. Men han har alltså aldrig fått några negativa kommentarer om sitt klädval.

Vi föräldrar har försökt förhålla oss neutrala i klädfrågan. Men genom att se till att det finns klänningar i hans garderob, sedan han bett om det, har vi förstås gjort klänningsvalet möjligt. Och rent generellt tycker jag att det är positivt att han vågar stå för vad han gillar, att han vågar gå sin egen väg och inte känner att han måste agera som alla andra för att passa in.

Han använder byxor lika ofta som han använder klänning men det finns ingenting som tyder på att klänningsintresset är på väg att minska och därför undrar jag hur ni tycker att vi ska hantera det hela inför skolstarten. Ska vi fortsätta som nu? Eller ska vi informera honom om att det i vår kultur inte är socialt acceptabelt att bära klänning som pojke eller man och låta honom själv ta ställning till hur han vill fortsätta. Eller ska vi ta bort klänningarna även om han protesterar, med samma motivering? Råden från nära och kära skiljer sig mycket åt och jag känner själv att jag å ena sidan vill skydda honom från att bli retad men å andra sidan vill stå bakom honom i hans val, oavsett om det gäller kläder eller något annat.

Maria

Svar: Hej Maria! Det här är verkligen en intressant fråga – jag kan berätta att många i min omgivning varit med och funderat med mig om detta.

Så här tänker jag: Du berättar med en sån värme om er pojke – stark och glad, självklar i sina val. Jag ser honom framför mig i sina fina klänningar! Men precis som du skriver kan han råka ut för att bli retad när han kommer bland okända äldre barn i skolan.

Det allra viktigaste gör ni redan: Ni visar honom på alla sätt att ni gillar honom som han är, att han gärna får ha klänning på sig hemma – ni ger honom klänningar och ni står bakom honom i hans val. Vilken gåva till en liten kille!

Barn är oftast mycket kloka, men de har inte så mycket erfarenhet som vi vuxna. Precis som du skriver, är det viktigt att ni som är vuxna och kan förstå omvärlden på ett annat sätt än han, kan skydda honom från att fara illa i skolan. I detta kan ligga att ni pratar med honom om att alla inte tycker att det är okej att pojkar går i klänning, och att ni vill berätta det för honom före skolstarten. Ni kan också bestämma er för att ert skydd innebär att ni inte tillåter honom att gå till skolan i klänning.

Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig.

Din son är bara fem år och om jag förstår det rätt, är det ett knappt år tills han ska börja förskoleklass. Jag föreslår att ni väntar fram till någon månad före skolstarten innan ni börjar prata med honom om detta. Det finns ingen anledning till att han ska behöva fundera över detta nu – han ska bara vara så glad och social som han är!
Om detta kan man tycka mycket och jag gissar att många kommer att kommentera värdet av att vi vuxna bidrar till ett öppnare samhälle där fler kan gå klädda som de vill. Det vill jag också – men vi ska inte använda våra barn till det vi inte vågar själva.

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (84)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 84

Fast det är klart, om man nu ska "förbereda" barnet på allt den kan tänkas bli retad för, då blir ju listan lång och alla barn bör pratas med... eftersom de är rödhåriga, har spetsig näsa, springer långsamt, har glasögon, har en tjock mamma, har en utländsk pappa, petar sig i näsan, bara har kläder från H&M, inte har några kläder från H&M... En vän hade en portugisisk pappa och han blev som liten mobbad som sin Norrländska bys "jävla turk", det var väl det närmaste de kom äkta vara...

A, 16:08, 25 mars 2010. Anmäl

Vilken underbar historia!

lena maria, 17:58, 18 mars 2010. Anmäl

Det är inte allt för länge sedan det var otänkbart, t.o.m. oanständigt, för en flicka/kvinna att ha byxor. Normer förändras. Vore det inte bättre om alla kunde ha alla typer av kläder. Om 20 år kanske pojkar/män går i klänning lika mycket som flickor/kvinnor har byxor.

Sara, 10:42, 18 mars 2010. Anmäl

@ Hanna: Hur gärna man än vill att han ska få fortsätta må bra och vara precis som han vill, så måste man tyvärr vara förberedd på att det kan dyka upp situationer. Så ser världen ut. Man behöver inte FÖRUTSÄTTA problem men med stor sannolikhet kommer en pojke i klänning, tyvärr, inte passera obemärkt. Det måste man vakta på som vuxen. Inte gm att "göra om" honom men genom att ha en strategi. Man hjälper inte genom att låta sig styras av sina egna önskningar om hur det "borde" vara.

Facebookanvändare, 08:15, 18 mars 2010. Anmäl

Varför inte sy egna "klänningar" till honom. Med rätt material och design, kan de vara hur coola som helst. kanske kommer ni starta en ny trend?

Jeppe, 10:28, 12 mars 2010. Anmäl

Kanske att sonen kommer att ha med sig några av sina kompisar från dagis upp i skolan. För om han startar skolan med att redan ha kompisar "trots" att han bär klänning så är det troligt att även de andra barnen inte funderar så speciellt över det. Om han kommer till skolan "ensam" första dagen och med klänning så får han sig nog en hel del gliringar. Jag kommer dock ihåg ett barnprogram där Gösta Ekman skulle göra sig fin för att han var bortnjuden och valde att sätta på sig en klänning, för de

Anna, 18:22, 10 mars 2010. Anmäl

Han kommer bli mobbad. Thats it....

Hej, 09:15, 6 mars 2010. Anmäl

Visst skulle det vara trevligt om han kunde ha på sig klänning i skolan men vem försöker vi lura? Speciellt skolbarn är inte så oskuldsfulla som vi vill tro...

70-talist, 10:48, 3 mars 2010. Anmäl

Jag gick till skolan men flätor när jag gick i lågstadiet på 70-talet, men ingen mobbade mig för det. Försökte nån så struntade jag i det. Jag tycker ni ska uppmuntra er son att vara egen och fortsätta stödja hans frimodighet. Han verkar ju va en cool kille.

Jon, 08:05, 27 februari 2010. Anmäl

Ni låter som mycket kloka föräldrar. Men överskatta inte er förmåga att lisat ut vad "omgivningen" tycker. Den kan ibland vara klokare än man tror. Här kommer ett filmtips: Ma vie en rose - mitt liv i rosa. <br/>http://www.filmtipset.se/film/mitt-liv-i-rosa.html

Albin, 16:18, 26 februari 2010. Anmäl

”Hon kastar bort sin studiebegåvning”

Fråga: Jag och mitt ex har en dotter som går i nionde klass. Hon är duktig i skolan och har utan större ansträngning fått höga betyg. Nu står hon inför gymnasievalet. Hon vill välja en i mitt tycke alldeles för smal utbildning och absolut inte naturvetenskapliga eller samhällsprogrammet som hon bara tycker verkar tråkiga. Jag har flera gånger diskuterat valet med henne och deklarerat var jag står. Jag vill inte att hon ska begränsa sig redan nu eftersom hon inte vet vad hon vill arbeta med i framtiden.

I mitt tycke är det enda rätta att välja brett – om man inte är helt säker på vad man ska göra direkt efter gymnasiet. Jag tycker förstås också att det känns jättetråkigt om hon ”kastar bort” sin studiebegåvning på ett program med mycket praktisk inriktning.

Jag och min dotter har blivit osams i frågan. Hon tycker att jag är hopplöst tjatig och vill inte lyssna på mina argument. Nu försöker jag ligga lite lågt. Jag vill inte att hennes val ska vara resultatet av en protest mot mig.

När jag diskuterar frågan med vänner och andra får jag ofta stöd för mina synpunkter. Men en hel del säger också att ”det här är hennes val, du kan inte få henne att ändra sig.”. Och visst är det hennes val. Men jag tycker att hon är lite för ung och omogen för att fatta ett så viktigt beslut helt själv. Att bara säga ”gör som du vill” känns som att svika henne. Väljer man en smal utbildning kan det vara svårt att komplettera den i framtiden, när man vet vad man vill, har jag förstått.

Jag försöker rannsaka mina motiv, men jag kommer ingen vart. Jag vill verkligen hennes bästa och är både glad och stolt över henne på många sätt. Kanske förstorar jag upp frågan. Hon är vårt första barn. Hennes pappa tycker i grunden också att hon ska välja en bred utbildning. Men han har alltid varit mycket konflikträdd och tar inga diskussioner med henne. Jag har vädjat om hans stöd, men får det inte. Hur ska jag agera?
Morsan

Svar: Hej Morsan!  Du berättar om din femtonåriga flicka som för första gången ska göra ett riktigt stort val och att ni blir osams om detta. Hon vill välja en praktisk gymnasieutbildning utifrån sitt intresse och du vill att hon ska välja ett bredare program som gör det lättare för henne att välja en utbildning senare. Flickan vill inte lyssna på dig nu.

Du skriver mycket klokt att du inte vill att hennes val ska vara resultatet av en protest mot dig. Jag tror att du är inne på en viktig sak där. Hon har kanske en stor önskan att visa dig att hon vill och kan vara självständig. Då blir detta val hennes möjlighet till det.  

Det är tänkt så att ungdomar själva ska välja sitt gymnasieprogram i samråd med sina föräldrar. Det är alltså inte föräldern som ska välja – och det finns en orsak till det. Om föräldrar bara väljer utifrån sina önskemål är risken stor att tonåringen inte själv är motiverad för att gå utbildningen – och det kan gå ut över arbetsglädje och resultat. Det finns mängder av exempel, till exempel i skönlitteraturen på ungdomar som tvingats välja bana utifrån föräldrars krav eller tradition – och som då tappar sin kreativitet och framåtanda.

Du står nu inför en stor utmaning. För kanske första gången ska du stötta din dotter i ett eget beslut – ett beslut som du inte gillar. Hon vill en sak – du en annan. Det är inte ett verkligt allvarligt beslut – hon gör inget som kan skada henne på riktigt. Om det vore så hade du fortfarande ett ansvar att försöka skydda henne. Men hon väljer annorlunda än du vill. Och det måste du stå ut med.

Om du kan prata med din flicka och säga det du vill säga en gång till – och sedan lova henne att inte diskutera detta mera om hon inte själv vill – då finns det en chans att hon lyssnar mer på dig. Det är ditt tjat och din misstro mot hennes förstånd som sårar henne nu. Hon kan fortfarande ändra sig under hela vårterminen. Eftersom hon är en klok tjej är den möjligheten stor. Men chansen är större, om du från och med nu kan respektera hennes beslut. Om hon måste lägga ned mycket kraft på att försvara sitt beslut, får hon inte mycket utrymme för egen eftertanke.

Många ungdomar väljer om inriktning under gymnasieåren – du har ju rätt när du säger att de ibland är för unga för att fatta ett bra beslut i nian. De flesta mognar jättemycket under de tre åren i gymnasiet.

Kanske har din dotter redan nu valt rätt utifrån sin person. Kanske kommer hon att göra ett annat val om något  år och får kanske då gå ett extra gymnasieår. Vad gör det? Om hon i denna process har fått fundera mycket med stöd av er föräldrar, har hon en bra erfarenhet för senare stora livsval.

Var stolt över att din dotter tar sitt val på allvar! Njut av hennes sätt att ta ansvar för sitt liv – utifrån det hon vet om sig själv nu, när hon är femton år.

Redan om något år vet hon mer om sig själv. Fortsätt och följ henne på hennes resa genom livet. Om du kan respektera henne nu är chansen mycket stor att ni kan mötas i en annan sorts relation mycket snart.

Var rädd om dig själv, din dotter håller på att växa ifrån dig!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (101)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 101

Man stänger inte av sin framtid bara för att man väljer ett program som ni kallar "smalt". När jag själv fick slutbetygen i nian var det många som frågade vad jag planerade att bli, och dom sa att jag kunde bli precis exakt vad jag ville, och hur skulle jag som 15-åring kunna veta det? det enda jag visste var att jag tyckte otroligt mycket om att måla, rita och på flera andra sätt uttrycka mig konstnärligt, vilket program låg då närmast? Estet såklart. Folk sa: Hur ska du kunna försörja dig själv på den utbildningen? Nej, men ska du kasta bort dina fina betyg på det sättet? Jag har inte under dessa tre år ångrat mitt val en enda gång och gör det fortfarande inte. Jag har utvecklats otroligt som person och är mycket självständigare nu, än jag någonsin varit förut. sen om jag efter detta vill bli läkare, så får jag väll läsa upp till det senare, men det enda som spelar roll är nuet, och om din dotter vill läsa ett smalt program ska du låta henne göra det, och låta henne ha roligt i 3 år.

Linnea (Webbsida), 19:01, 28 december 2009. Anmäl

@Trebarnsmamma: Med de nya gymnasiereglerna kommer man att hamna i en särskild (mindre) kvotgrupp när man söker till högskolan ifall man har kompletterat i efterhand. Om man vill läsa läkare, psykolog eller annat som är jättesvårt att komma in på så kan det såklart ha viss betydelse. Men exempelvis civilingenjörsutbildningarna har ofta svårt att fylla alla platser, det gäller många andra utbildningar också. Dessutom varierar det från år till år. Och högskoleprovet finns ju alltid som en möjlighet om man vill komplettera. Så man stänger inga dörrar genom att välja annat än NV. Om man kommer på senare att man absolut vill bli läkare finns det alltid vägar. Men en förlorad studiemotivation kan vara svårare att ta igen. Slutsats: låt henne välja själv, respektera att hon har en egen vilja, och som någon så klokt skrev: låt barnen göra sina egna misstag, speciellt när du inte ens vet själv om det är ett misstag eller inte!

Hedda, 19:31, 27 december 2009. Anmäl

Jag hade MVG i alla ämnen utom ett när jag gick ut högstadiet och så här tänkte jag kring mitt gymnasieval (estetisk - musikal): <br/>-Jag vet inte vad jag vill bli. <br/>-Jag vet vad jag tycker är roligt (sång, dans, teater). <br/>-Estetisktprogram är samma sak som Samhäll men med fler estetiska ämnen. Man missar inget! <br/>-Det finns individuellt val där man kan läsa till en mängd ämnen. Alternativt ta ett tekniskt basår på universitetet efter studenten (när man kommit på vad man vill bli och då får motivation till att läsa in alla ämnen). <br/>Så varför spendera tre år på något man inte tycker är roligt, istället för något som motiverar mig att gå i skolan? <br/>Hade mina intressen varit kemi och biologi hade ingen ifrågasatt valet till NV. <br/>Detta är inte livsavgörande! Nu vet jag inte vilken inriktning hon vill gå men praktiska linjer, som tex estetiskt, ger otroligt drivna och självständiga individer. <br/>Sen har man faktiskt 45 år i arbetslivet, några av dom kan man väl få spendera på något roligt.

Jennifer (Webbsida), 14:46, 24 december 2009. Anmäl

Bra svar. Jag tror att du skall berätta hur du kommit fram till att hon får bestämma själv och att du skall göra vad du kan för att stötta henne, förklara framförallt att du tycker om henne och vill henne väl. Det är nog det viktigaste för relationen, som någon klokt nog skrev här nedan.

M, 11:24, 24 december 2009. Anmäl

Är själv är 25 år, går på universitet i Tokyo, tolk utbildning (Japanska / Engelska) och det var ingen resa på en dun-beströdd gång att ta sig hit kan jag ju säga. Jag gick aldrig ut gymnasiet (NV), det läste jag upp på komvux efter ett år av drönande fram och tillbaka mellan lågbetalda jobb och arbetslöshet. Min mor tyckte jag var förbaskat korkad till och från, hon kom med många förslag, letade efter nya saker - men hon bestämde aldrig åt mig, gav mig heller inget gratis. <br/>Från att vara en finnig 19åring som hoppat av gymnasiet och spenderade dagarna framför datorn när jag inte jobbade lite halvt vid sidan av, för att ha råd med spel till sagda dator. Till att "bli" vad jag är just nu, en vanlig kille med egen lägenhet i centrala Tokyo, en vacker sambo jag älskar, en hyffsad utbildning och i stort ett liv jag gillar och är stolt över. Detta har jag gjort själv! Men det hade jag aldrig klarat om inte min mamma släppt taget om mig, men ändå varit kvar där vid sidan.

Chrisse, 14:59, 21 december 2009. Anmäl

@Hårdnande utbildningsklimat <br/>Jag tror inte det du säger stämmer riktigt. Det som har hänt med Komvux är att man inte längre kan använda det för att läsa upp sina betyg i lika hög utsträckning som förr, men saknar man kompetensen från gymnasiet så är det fortfarande ett fullgod möjlighet. Högskoleprovet kan man skriva så ofta man vill. Sen är det inte säkert att hon kommer att vilja plugga alls, och inget fel med det. Det talas så mycket om högre utbildningar, och att de ska vara svaret på allt, och väldigt tyst om alla fina jobb som faktiskt inte kräver en universitetsutbildning. <br/>Det jag håller med Morsan om är att man ska söka en så bred utbildning som möjligt på gymnasiet. Det är väldigt sällan man i 15 års ålder vet vad man vill göra senare i livet, och att måla in sig i ett hörn på en av de otaliga snäva utbildningarna som finns tror jag sällan är bra. Av alla de jag känner som har läst Hotell och Restaurang och liknande känner jag ingen som faktiskt jobbar med det idag.

Jesper, 21:42, 17 december 2009. Anmäl

Många här nere som kommenterar har inte särskilt stor koll överhuvudtaget vad som gäller vid gymnasiet. För det första finns det i princip bara en enda gymnasieutbildning idag som inte stänger några dörrar och det är naturvetenskap inriktning naturvetenskap (men man måste ändå aktivt välja matte E). För det andra är samhällsprogrammet i stort sett skit, det är otroligt lite som skiljer sig åt i vilka utbildningar man kan söka om man läst sam eller estet och den skillnaden krymper till noll om man väljer smart under de individuella valen i gymnasiet. Sam ger inte stort mer än grundläggande behörighet, t.ex. läser man inte mer än matte B, lär sig knappt att lösa en andragradsekvation och vet inte vad den trigometriska ettan är. Pga detta erbjuder universiteten studenter möjligheten att läsa ett basår för att komplettera upp den tekniska/naturvetenskapliga behörighet de saknar, för att komma in på basåret krävs endast grundläggande behörighet vilket alla som gått ut gymnasiet har.

noll koll, 21:31, 17 december 2009. Anmäl

@Astrid. Hade inte natur med inriktning musik varit den vettigaste kompromissen? Då hade du både fått en bra utbildning och kunnat ägna tid åt ditt intresse.

Hej o hå, 14:05, 17 december 2009. Anmäl

@klara. Med all respekt, det är ju bra att han fått något personligt med sig från linjen för det lär han behöva när han kommer ut i verkligheten där en estetutbildning inriktning drama inte är värt ett endaste dugg. Att ha kul är viktigt på gymnasiet, men också att förstå att de valen lägger grunden för hela ens fortsatta vuxenliv, tex om man kommer att kunna försörja sina barn på ett vettigt sätt om 20 år, och då räcker det inte med att man hade kul på dramalektionerna i gymnasiet......

Hej o hå, 14:00, 17 december 2009. Anmäl

Hej, <br/>Ett förslag. <br/>Om din dotter tror att Sam och Natur verkar tråkiga, arrangera då så att hon får träffa elever eller på annat sätt visa henne hur mycket kul man kan få vara med om på dessa kurser. <br/>Annars, slappna av.Jag fick själv lägga1,5 år på att korrigera min (felaktiga) gymnasieutbildning, men har idag ett bra jobb och inga men av detta (jag var ännu mer "korkad" än din dotter som ändå följer sitt hjärta. Jag grundade mitt beslut på vad den snyggaste tjejen i klassen valde!!!!!). <br/>F

Fredrik, 22:31, 16 december 2009. Anmäl

”Vår 14-åring stjäl ur våra plånböcker”

Fråga: Kan du ge oss ett råd? Vår son, snart 14 år, stjäl pengar ur våra plånböcker. Detta har pågått i över ett år. Det sker inte hela tiden men då och då. Nu senast tog han 250 kronor av mig och cigarretter av sin pappa. Vi har diskuterat detta flera gånger med honom men det verkar inte vilja ta slut för det.

Vad ska vi göra? Det känns obehagligt att inte kunna lita på sitt eget barn.

Blanka


Svar: Hej Blanka! Detta är naturligtvis ett bekymmer för er och ni har också pratat med honom om det. Om det är en tröst kan jag berätta att det är något som händer i många familjer och inte säger något om huruvida han kommer att fortsätta att ta andras pengar i framtiden.

Du skriver inte så mycket om hur ni har det i familjen eller om hur ni har pratat med pojken om det. Det ger mig en del funderingar:

Hur gick det när ni diskuterade detta med honom? Fick ni veta något om vad som finns bakom det som händer? Eller blev det som det ofta blir när vi föräldrar är upprörda, att vi pratar och han svarar ”vet inte” på alla våra frågor, och sedan lovar att det aldrig ska hända mer?

Försök att prata med honom när det är lugnt mellan er, helst med så lite anklagelser som möjligt. Säg att ni vill förstå vad som händer för att ni ska kunna lita på honom i framtiden och också för att ni ska få ett slut på detta. Kan han förklara vad som händer? Hur han tänker? Försök att låta honom berätta utan att ni genast går in och säger hur fel han har.  Ni behöver få veta, han behöver berätta.

Detta är en förtroendekris i er familj. Ni kan inte lita på honom och tydligen litar han inte på er – i alla fall inte så mycket att han kan prata med er om pengar. Att stjäla pengar kan handla om så mycket:

– Rena impulshandlingar, där han inte tänker efter alls.
– Han kan hamna i akuta penningknipor som han löser kortsiktigt. Kanske är han skyldig någon pengar och måste betala igen – och då är enklaste lösningen att ta av era pengar. Han hoppas att ni inte ska märka något. Tonåringar i hans ålder har ofta ett extremt kortsiktigt tänkande.
– Han kan ha mycket dåligt hum om pengar och pengars värde. Han kanske köper saker han absolut inte har råd med och löser också det på samma kortsiktiga vis.
– Han är ordentligt arg på er och vill avsiktligt göra er illa.

Detta är bara fyra skäl – det kan handla om så mycket mer. Det viktiga är att ni tillsammans funderar igenom hur ni ska lösa detta: Kanske behöver ni göra en plan för hur han ska betala tillbaka pengar till er. Kanske behöver ni prata om hur ni kan hjälpa honom att förstå pengars värde. Om han är verkligt arg på er måste ni lösa konflikten. Försök attavsluta samtalet utan alltför mycket bråk. Visst ska han förstå att han har gjort fel (och det gör han nog redan) – men han ska inte skämmas för den han är!

Sedan tror jag att ni behöver följa upp ert samtal om en till två veckor. Fråga honom hur han har tänkt sedan sist och berätta hur ni har tänkt. Behövs det så fortsätt och följ upp under en tid framåt.

(En helt annan sak, för att ”hjälpa” honom att inte ta mer pengar av er: Se till att ni inte har större summor i plånboken och ha koll på hur mycket pengar som förvaras hemma!)

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Borde inte ett rejält utegångsförbud vara på plats bara baserat på att han stulit cigaretter och alltså antagligen röker?

Vuxen, 11:15, 24 november 2009. Anmäl

Det kan finnas många skäl till att stjäla pengar och det första är att gå igenom varför han behöver pengarna och utesluta missbruk eller utpressning. <br/>Steg två är naturligtvis att inte ha kontanter hemma (vem använder kontanter idag i alla fall?). <br/>Steg tre tycker jag är att erbjuda honom ett annat sätt att få pengarna. När jag var i 14-årsåldern städade jag huset en gång per vecka och fick 200 kr per gång. Det var mycket pengar för en fjortonåring och mina föräldrar var glada över att slippa städandet.

Tips, 11:14, 24 november 2009. Anmäl

Sälj honom till en kringresande cirkus!

Chris, 19:19, 23 november 2009. Anmäl

Det där är illavarslande. Det är både för stora belopp och har pågått under för lång tid. Det ska inte jämföras med vad som redogörs för i en del kommentarer härunder. De som går vidare med stölder och annan brottslighet - och de är inte få - skriver för övrigt inte några svar i dn.se:s kommentarsutrymme. Det här bör ni ta tag i ordentligt och också övervaka gentemot omgivningen. Det är nu det går att stoppa genom resolut handlande.

LL, 18:19, 23 november 2009. Anmäl

Under en period snodde jag endel mynt ur pappas plånka - kanske sammanlagt 50 kr över två år plus att jag tömde hälften av vodkaflaskan i barskåpet och fyllde på med vatten. Jorå, farsan upptäckte det men sa ingenting till mig (jag förväntade mig en sftig hurring) och jag gick omkring med dåligt samvete ganska länge. Jag snattade några smågodis ett par gånger också - eller rättare sagt, jag åt några godisar i en affär. I den åldern kan begären (godis/alkohol etc) lätt övertrumfa både etiska och moraliska insikter. Man förstår att det är fel men man gör det ändå. Det behöver inte automatiskt ha med missbruk att göra alls. Eller kanske har det det, eller så är ungen bara dåligt uppfostrad slyngel eller en psykopat.

Mange, 17:41, 23 november 2009. Anmäl

jag stal också pengar. Det var en period som jag tog mig ur. Idag är jag nog än som räknas som mycket respekterad medborgare. Jag vet inte vad som hade hänt om mina föräldrar hade ställt mig mot väggen. Risken är nog att jag hade blånekat och troligen hade förtroendekrisen mellan oss ökat. Jag hade kunnat tappat fotfästet, det fotfäste som var mitt i steget att ta mig ur familjen och ut till kompisar. Jag hade kunnat kastat mig ut till kompisarna och landat illa. Det var en lite turbulent tid med en del alkohol. Ni kanske skall ta upp det men då måste ni ha bearbetat era egna känslor och vara mycket ödmjuka om ni inte skall pressa ut honom. Ödmjuka i hur det blivit fel. Felet har uppstått men vems felet egentligen är kan man nog säkert fundera över. Jag kan nog lägga att mycket av mitt norpande av pengar berodde på mina föräldrar. Och dett måste ni bearbeta själva innan. Om ni lägger skuld hos honom kan ni öka problemet. Alltså mitt råd. jobba med er själva innan ni tar en diskussion

50 plus och stabil, 15:30, 23 november 2009. Anmäl

Man polisanmäler nog inte sin egen son - det finns det nog många andra som kommer att göra - utan man tar sin hand ifrån honom - satsar på andra syskon - försöker få honom bortadopterad (om nån vill ha han) - skriver testamente där man begränsar hans arvslott osv.

Facebookanvändare, 15:19, 23 november 2009. Anmäl

Jag tycker att de bör polisanmäla om det fortsätter. Det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål. Stölderna är nog ett symptom på nåt annat, han kanske blir utpressad av mobbare, missbrukar etc.

Ulla, 14:49, 23 november 2009. Anmäl

Jag stal också pengar när jag var i den åldern, men är i dag en löjligt laglydig medborgare - och slutade röka för många år sedan. Det är först nu när jag läser detta som jag reflekterar över mitt beteende då. Spontant tänker jag att det berodde på en kombination av pengabehov och nytt umgänge med andra tonåringar som stal ännu mer av sina föräldrar!

Kronor och ören, 14:12, 23 november 2009. Anmäl

Jag stal alltid pengar av mina föräldrar i 11-15 års åldern. Det berodde på att mina föräldrar inte gav mig veckopeng, eller alldeles för lite pengar. Jag slutade att stjäla när jag fick studiebidraget direkt i näven när jag började på gymnasiet. Med det klarade jag mig bra. <br/>Det föräldrarna borde göra är att sätta sig ned och prata med sin son om hur mycket pengar han gör av med i månaden och sen ge honom den summan, om den är inom rimliga gränser.

OW, 12:46, 23 november 2009. Anmäl

”Mamma låter mig inte göra någonting”

Fråga: Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting. Jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig, men mitt hem känns som ett fängelse. Jag har rätt till min frihet, men när jag försöker prata med henne så blir hon arg och straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel. Hon säger att hon är arg för att jag är så bråkig. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

Anonym tjej

Svar: Hej! Det är svårt att svara på din fråga – det är så mycket jag inte vet. Men jag tror att du behöver prata med någon utomstående för att kunna reda ut lite i vad det hela handlar om. Prova med skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen där du bor.

Ett råd vill jag ändå ge dig: Försök att fråga din mamma vad du kan göra för att hon ska lita på dig mer. Kanske är det så att hon blivit väldigt orolig för dig av någon anledning. Kanske kan du lugna henne om du vet hur du ska göra. Kanske behöver hon förstå mer hur det känns för dig.

Men försök att prata med din mamma när det är lugnt mellan er – när ni bråkar kommer ni nog ingenstans. Och försök att prata ”framåt” – hur ni vill ha det tillsammans. Det brukar inte lösa så mycket att prata om det som varit.

Lycka till, till dig och din mamma!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

@Ckarion. Det är nog snarare du som har en mycket idealiserad bild av att rymma hemifrån. Det är mycket farligt, särskilt för unga tjejer att rymma hemifrån. Det händer ofta att tjejer som gör det råkar mycket illa ut, blir våldtagna mm. Det är ett väldigt ansvarslöst råd att ge till en ung tjej som vill hitta ett sätt att kunna kommunicera med sin mamma. Du bevarar ingen självkänsla genom att utsätta dig för orimliga faror. Dessutom förvärrar det alla konflikter o leder inte på något sätt till en lösning. Jag undrar om du egentligen skriver detta enbart för att provocera av någon anledning? Ett mycket dåligt råd utan omtanke om och utan vilja att hjälpa tjejen som ber om råd är det i allafall!

Tonårsmamma, 22:33, 28 november 2009. Anmäl

Att rymma hemifrån ett tag kan faktiskt vara en utmärkt idé. Vissa föräldrar behandlar sina barn respektlöst och kan behöva en minnesbeta. Detta gäller framför allt föräldrar som inte är ett dugg intresserade av kommunikation utan bara ger order och kräver blind lydnad. Signaturen Tonårsmamma verkar ha en idealiserad bild av föräldraskapet där alla egentligen vill förstå varandra, men så är tyvärr inte verkligheten beskaffad. Att rymma kan om inte annat vara nödvändigt för att bevara sin självkänsla.

Ckarion, 12:01, 28 november 2009. Anmäl

@AnnaC. Kanske genom indragen veckopeng pga svordomar? Vi vet alldeles för lite om flickans ålder, omständigheterna o hela situationen för att kunna dra några vettiga slutsatser.

Tonårsmamma, 15:53, 27 november 2009. Anmäl

En sak i brevet far mig att reagera: att personen skriver att hon blir "straffad". Det later konstigt. Pa vilket sätt blir hon straffad av sin mamma?

Anna C, 10:04, 27 november 2009. Anmäl

@M. När man börjar bli stor o vill ha mer frihet så krävs också att man lär sig ansvarsbiten. Frihet o ansvar går hand i hand för alla människor. Ett av de ansvar man måste axla om man vill vara stor nog att bestämma mycket om sin frihet är att anstränga sig att för att göra vad man själv kan för att förbättra kommunikationen. Självklart har föräldern alltid huvudansvaret för kommunikationen, o gränssättandet. Vill man därför påverka gränssättandet så måste man också påverka kommunikationen. Om man sedan verkligen har försökt allt man kan o situationen fortsätter att vara helt låst, då kan det vara dags att blanda in någon annan utomstående. Att börja med soc är däremot fel om det inte förekommer våld eller vanvård. Börja i så fall med att se om det finns någon klok vuxen du litar på som kan hjälpa till i ett samtal, tex en släkting, en lärare, en idrottsledare el någon annan som känner er båda. Vinst o glad framtid i en relation mellan tonåring o förälder uppnås bara om båda "vinner".

Tonårsmamma, 13:56, 20 november 2009. Anmäl

Jag tycker det är oansvarigt av SVD att ta upp ett sådant här brev som egentligen inte säger någonting. Vissa av kommentarerna nedan är hårresande och det känns inte bra att tänka sig att en 12-13-åring kanske läser dem och genomför förslagen för något som kanske är helt normalt. Att känna att föräldrar kväver lite av ens frihet hör nämligen tonårstiden till.

Farligt, 12:05, 20 november 2009. Anmäl

@M -> Hur kan du säga så när du inte vet ett dugg om tjejen? Hon kanske faktiskt ÄR jättejobbig, oansvarig eller vad som helst... Vi vet ju ingenting. Och naturligtvis måste alla parter anstränga sig för att kommunikationen skall fungera, det ligger inte på bara en sida. <br/>Jag tycker du skall vara extremt försiktig med att råda någon att ta kontakt med soc när du inte har en aning om vad det handlar om. Tjejen kanske är 12 år och inte får gå på disco. Är det att kväva hennes frihet? Hon kanske är 15 och vill åka till Kreta? Borde hon få det, i frihetens namn? Hoppa av skolan? Var går gränsen. Att blanda in soc kan bli början på ett jätteproblem för hela familjen och någonstans verkar det handla om en väldigt ung tjej eftersom en äldre tjej antagligen skulle förstått att hon måste ge mer fakta än i ovan mail.

Delat ansvar, 12:03, 20 november 2009. Anmäl

@K. Jag har varken ställt mig på alla föräldrars sida eller påstått att en majoritet av föräldrarna vill väl etc, som du kommenterar. Jag har i huvudsak sagt två saker. 1. Rymma hemifrån är en mycket dålig idé ur alla aspekter, det är farligt och det ökar konflikten. 2. Målet för alla inblandade bör vara att hitta sätt att nå varandra. Inte att öka en konflikt som gör att man förlorar varandra i slutändan.

Tonårsmamma, 00:15, 20 november 2009. Anmäl

Vi vet ju faktiskt inte någonting om brevskriverskan. Hon behöver ju inte ens vara tonåring, kanske är hon bara 12 år gammal och inte får vara ute till midnatt. <br/>Omöjligt att säga vad det egentligen handlar om, och jag tycker det är konstigt att Svd tar med ett sådant här brev eftersom det inte går att ge råd.

Saknade fakta, 15:23, 19 november 2009. Anmäl

@ weomk: <br/>vi vet faktiskt ingenting om brevskrivaren. jag har hört liknande kommentarer som ovan både från min lillasyster som kan ta hand om sig och en tjej som var väldigt oförsiktig. den oförsiktiga tjejen vart till och med våldtagen. att rymma hemifrån är ingen universallösning, om det hade varit mitt barn hade jag sagt att om hon vill vara vuxen får hon börja bidra med pengar till hyra, mat och räkningar om det ska vara på det viset och jag hade slutat ge henne månadspeng/barnbidrag. detta eftersom att om man inte anser sig vara en oresonlig förälder anser man sig vara i sin fulla rätt att ta till åtgärder om ungen är bångstyrig. rymma hemifrån visar på omognad, såvida man inte blir misshandlad hemma. anser man att ens barn är ansvarsfullt ger man dem frihet utan att de ens ber om det. fast nu kan ju brevskrivarens mamma vara för hård, men vad vet vi...

Sara, 10:35, 19 november 2009. Anmäl

”Min sambos barn är så osjälvständiga”

Fråga: Jag är en kvinna med egna barn som bor tillsammans med en man som har två barn på 15 och 17 år. Mina barn är mycket självständiga, de har kompisar och pojk- respektive flickvänner. Mina barn tar bussar till aktiviteter och fester. Min sambos barn är väldigt osjälvständiga och omogna. De måste skjutsas överallt, de är alltid hemma och umgås sällan med kompisar.

De veckor som sambons barn är hos oss klänger de nästan på honom hela tiden. De ska brottas med pappa och sitta tillsammans med honom. Jag känner sällan att vi får någon egen tid tillsammans de veckorna. Den enda tid vi har tillsammans är när vi sover. Jag flyttade ju tillsammans med min sambo för att få någon att dela mitt liv med. Skulle vilja rå om honom då och då och få sitta ensam med honom en stund och till exempel dricka kaffe.

Ska inte en 15-åring kunna vara lite mer självständig och börja få ett eget liv? Vad kan man kräva av en 15-åring? Hur ska jag ta upp det här med min sambo utan att han blir förbannad? Hur kan vår situation bli bättre? Jag älskar honom men vill inte ha det så här.
 
Tacksam för råd

Svar: Hej! Du berättar om din familj där både du och din sambo har tonårsbarn och att det inte är så lätt att få ihop detta. Det du beskriver är en vanlig svårighet när föräldrar flyttar samman. Det är svårt att både vara ett par tillsammans och ge tid för relationen att utvecklas – och samtidigt kunna välkomna barnen när de kommer.
 
Det är ofta så som du beskriver, att barnen är olika varandra och att det kan vara svårt att förstå sig på den andres barn. Du tycker att hans barn tar mycket av pappas uppmärksamhet – och du som vill ha någon att dela livet med!
 
Jag tänker att du inte kan dela livet med denne man utan att också dela honom med hans barn. Du skriver inget om vad som hänt tidigare – hur länge var det sedan han separerade från deras mamma? Hur har relationen mellan honom och barnen har sett ut tidigare? Kanske är det så att dessa ungdomar ofta längtar efter sin pappa, att det är särskilt viktigt för dem att vara nära honom när de ses? Kanske har han också glädje av att skjutsa dem och riktigt få rå om dem.
 
Du och din sambo behöver nog prata om detta i lugn och ro. Du skriver att du är rädd för att han ska bli förbannad om du tar upp detta med honom. Men jag tror du måste göra det om ni ska kunna fortsätta ihop. Jag tror också att  det är möjligt att prata om detta så att det inte blir en anklagelse mot honom. Försök att prata om hur du vill ha det (i jag-form, med dina ord om hur du vill ha det) när ni har det lugnt tillsammans. När han har lyssnat på dig kan du lyssna på hur han vill ha det. Utelämna dina tankar om att hans barn är osjälvständiga och omogna – det är er två det handlar om.  Kanske är en rimlig kompromiss att de första dagarna i veckan är barnens – kanske ska du då försöka lägga egna aktiviteter utanför hemmet så att du inte blir så irriterad. När barnen så brottats och klängt färdigt och boat ihop sig med sin pappa, kanske det finns mer plats för dig.
 
Det är svårt att generellt säga vad man kan kräva av en 15-åring. Visst har du rätt i att många i den åldern börjar söka sig ut efter ett eget liv. Men många är mer försiktiga och behöver tid på sig – särskilt om de av och till längtar mycket efter den ena av föräldrarna. Du får ha tålamod med det.
 
Det är bra om du står på dig i vad du behöver. Men var beredd på att det kan ta tid att förändra situationen. Kanske måste ni prata många gånger innan det känns okej för alla. Ta plats i din sambos liv – och ge plats åt barnen!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (121)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 121

Fantastiskt att det finns så många insiktsfulla och klarsynta människor som har kommenterat. Håller med om att barnen ska komma först. Sluta se dem som något annat än det de är-en del av familjen! Lär känna dem och låt dem lära känna dig, ha kul tillsammans.

Mia-Fia, 15:13, 13 december 2009. Anmäl

Håller med Fia! Om jag träffat er så hade jag kanske tyckt att dina barn var brådmogna och undrat vad som gjort dem så. Det finns inget facit över hur man ska vara och i alla lägen måste man sätta barnen främst utan att känna det som en uppoffring. Faktiskt ett mått på mognad att klara av.

Kurran, 21:55, 3 december 2009. Anmäl

@bonusmamma. Jag tror inte heller att du o jag står så långt ifrån varandra. Jag tycker mycket om din push för att bonusföräldrar ska ha rätt, o skyldighet, att engagera sig i alla barn. Om brevskriverskan läser vår dialog så har hon förhoppningsvis lärt sig något om vikten av att sätta barnen i fokus, o att vara lika mycket förälder till sina bonusbarn som sina biobarn. Alla skulle få det enklare om vi vuxna slutade dela upp barn i bio o bonus, hel o halv osv, o såg dem som familjens barn, helt enkelt. Ett annat närbesläktat problem är att barn som får små älskade nya syskon i den nya familjekonstellationen får höra, av barn o vuxna, att syskonen inte är deras "riktiga" syskon, utan "bara halvsyskon". Vissa människor är fixerade vid blodsband. Det har vi bemött med att lära våra barn att i vår familj räknar vi människor i heltal, och att man utan problem kan ha flera pappor, mammor, farmödrar osv. Med fokus på barnen får vi starka familjer o trygga barn, bio, bonus o andra!

@Heja alla bra föräldrar, biologiska o bonus!, 22:28, 28 november 2009. Anmäl

...forts: när det är bio-föräldrar som uttrycker sig. jag hör ofta bio-föräldrar sucka och uttrycka irritation över sina barn, som jag kan se som helt naturlig. medan om en styvförälder uttrycker samma sak är det automatiskt ett uttryck för att man inte älskar sina bonusbarn. jag vill slå ett slag för alla bonusföräldrars rätt att engagera sig i alla barn! brevskriverskan lär sig förhoppningsvis detta, för av hennes sätt att skriva brevet gissar jag att deras samboskap är relativt nytt, ge det tid och försök släppa in barnen!! då får ni automatiskt mer tid tillsammans!

bonusmamma, 14:14, 28 november 2009. Anmäl

haha jag tror verkligen att vi egentligen tycker samma sak men uttrycker det lite olika! jag håller nog med dig egentligen, men jag blir ibland ledsen. för när vi bonusföräldrar uttrycker att det finns problem får man ofta höra att det är för att man vill ha sin partner för sig själv, eller att det handlar om att man inte accepterar barnen osv. och det är inte alla som vet att det är jobbigt att få ihop det i en styvfamilj. man älskar ju barnen och sin partner och vill få det att fungera och ibland gör det inte det och då kan man själv få för sig att det beror på att man är just en styvfamilj, men oftast är det problem som finns i alla familjer. i fallet med brevskriverskan håller jag med om att hon låter som att hon har svårt att se det ur barnens perspektiv. och det är nog ofta sant, men kan vara lika sant i bio-familjer. vad jag vill säga är att de flesta styvföräldrar gör nog sitt bästa men att det ibland är svårt att förmedla den kärleken man känner. den som alltid tas för given..

bonusmamma, 14:09, 28 november 2009. Anmäl

@bonusmamma. Min poäng är att barnen ska stå i fokus i familjelivet, och när man löser problem. Jag menar givetvis inte att problem löser sig av sig själva. Men vad som ska stå i fokus är det avgörande för hur problemlösningen blir, och om den blir bra eller dålig för barnen. Det är inte du som framstår som ego o omogen, det är brevskriverskan. Du verkar ha en helt annan inställning än hon har. Vad gäller pappan har han givetivs ett ansvar men i första han för barnen, och brevskriverskan borde dela det ansvaret istället för att tränga sig emellan honom o barnen med sin attityd om att hon ska ha hans odelade uppmärksamhet. De problem du nämner är samma i bio som bonusfamiljer, o det är en viktig insikt.

@Heja alla bra föräldrar, biologiska o bonus!, 21:04, 27 november 2009. Anmäl

problemet anser jag fortfarande inte är att älska barnen. det är inte det svåra. det svåra är ju allt runtomkring. brist på vuxentid, alla viljor som ska tillfredsställas, ex-fruar osv... sen är det ju precis som du skriver inte alltid lätt med familjeliv, helt sant, men i dina inlägg får du det lite att låta som om att om man bara älskar barnen så löser sig allt av sig självt. det är inte min erfarenhet. kanske är jag då omogen och ego, jag vet inte. jaja, min poäng från början försvinner lite här. den handlade om att ingen ifrågasatte vad pappan ifråga sysslade med som gjorde att hans barn var så otrygga och uppenbarligen hans sambo med. jag anser att det är hans uppgift att hjälpa alla att trivas ovh komma överens, eftersom han är den gemensamma nämnaren.

bonusmamma, 18:41, 27 november 2009. Anmäl

Varför försvinner det helt normala inlägg härifrån?

frågande, 15:55, 27 november 2009. Anmäl

@bonusmamma. Jag vet hur det är. Och jag har väldigt öppenhjärtliga samtal med mina vänner så jag har rätt bra inblick i hyfsat många andra familjeliv, bio och bonus. Självklart är familjelivet aldrig lätt (vem har sagt att det ska vara det?), varken för bio eller bonusfamiljer. Förutsättningarna är olika i varje familj, och svårigheterna också. Vad jag försöker poängtera hela tiden är att de familjer, bio och bonus, som fungerar bra, är de som sätter barnens behov i fokus, och där de vuxna är mogna nog att stå tillbaka på sina egna behov och istället fylla sin föräldraroll. Jag tycker att du kanske själv skulle vara lite ödmjuk och lyssna på att andra i liknande situationer som din inte upplever ett problem med att älska alla sina barn, bio o bonus, lika mycket, fast på olika sätt (de är ju olika personer). Varje familj, bio o bonus, har sina utmaningar. Det är hur man tar sig an dem och vilkas väl man fokuserar på som avgör om man lyckas få till en bra familj och trygga lyckliga barn

@Heja alla bra föräldrar, biologiska o bonus!, 10:07, 27 november 2009. Anmäl

som jag skrev går det att få det att fungera jättebra. och jag trodde precis som du att det inte var så svårt. och många, inkl vi, får det att se lätt ut. men jag garanterar dig att om du går till vilken som helst av de styvfamiljer som du känner så kommer de att berätta för dig att det inte alltid funkar så bra. jag älskar mina styvbarn men det gör inte alltid att det är lätt att leva så här, som två fsmiljer som jämt ska jämkas ihop. var lite ödmjuk och lyssna på folk som vet hur det är.

bonusmamma, 08:20, 27 november 2009. Anmäl

”Hans dotters blyghet påverkar vår relation”

Fråga: Jag är mamma och på sätt och vis bonusmamma. Mina barn är 8 och 11 och min mans flicka är 13 år. Erik (som vi kan kalla min man) och jag har varit tillsammans i ett par år. Jag tycker att vi har tagit allting lugnt.

Nu till vårt problem: Hans 13-åriga flicka är så otroligt blyg. Hon har sin pappa som sin bästa vän. När hon är med kompisar får hon vara med som på nåder. Hon oroar sig för att hon inte har någon självklar vän. Hon har det också jobbigt med skolan och sitter med läxorna i över två timmar varje dag. Hon idrottar en gång i veckan.

Dottern sover hos Eriks exfru, men är en stor del av tiden hos Erik. Erik är orolig för sin dotter. Han har gråtit för hennes skull när vi har pratat om problemet med hennes blyghet.

Sedan ett år tillbaka har vi försökt att bli en familj, det vill säga, vi har försökt att sammanföra våra barn.
Men våra försök att bli en familj går inte bra. Vi har gjort ett tiotal försök på helgerna. Eriks dotter vill komma till oss, hon åker så att säga frivilligt med sin pappa i bilen, men när hon väl är här säger hon knappt ett knäpp.

Mina döttrar tycker att hon är ”snäll” men att det blir jobbigt att vara med henne i och med att hon inte vågar ta några initiativ – med barnens ord: ”Hon säger inte så mycket, mamma, men hon är väl snäll.”

Jag tycker otroligt synd om den här tjejen, men samtidigt känner jag att jag inte står ut med situationen. All energi riktas mot henne när vi ska umgås. Det blir spänt och onaturligt. Jag får anstränga mig till max för att vara den som är solig och hittar på roliga saker, annars skulle hon bara sitta ner och titta rakt fram medan mina tjejer skulle försöka i tio minuter och sedan pipa iväg till sina kompisar.

Jag har pratat mycket med Erik och sagt till honom att jag tycker att han bär en stor del av ansvaret och att han måste försöka hjälpa henne, fostra henne, till att bli mer självständig. Det har han också gjort. Han svarar till exempel inte längre i hennes ställe när jag försöker prata med henne.

Jag är djupt orolig. Jag vet, eller tror mig ha förstått, att det gäller att ”fylla på” den här flickan – att ge henne omtanke och kärlek. Jag försöker, men i bästa fall ler hon lite svalt när jag pratar med henne och svarar tyst på frågor med ett ja eller nej.

Nu, efter ett år, har hon börjat prata lite mer och då kommer orden inte direkt stammande, men hackande och snubblande fort. Jag vill bara hålla om henne och säga ”Lilla vän, det är ditt liv. Ta för dig. Förneka inte dig själv. Du är jättefin!”, men jag är rädd att hon skulle bli helt bortskrämd från mig i så fall. Det här låter så hårt, men hon är tråkig att vara med. Hon ger så lite tillbaka.

Allt det här tär på Eriks och min relation. Vi skrattar inte ihop när hon är med och vi har absolut inte sex. Hon vill inte sova över.

Jag är för ett barnperspektiv vid skilsmässor, men hur långt ska det perspektivet sträcka sig? Erik säger att han skulle bli olycklig om han gjorde något som skadar henne, och jag förstår hans känslor. Han tänker att vi kan flytta ihop om först två år, och kanske inte ens då. Han velar mellan att satsa på relationen och att hon kan skadas om vi satsar.

Samtidigt skadas vår relation av läget som det är nu. Jag orkar inte vara någon ”hjälpare” längre. Jag har stöttat Erik både i skilsmässan och genom hans ekonomiska problem som han nu fått rätsida på genom att leva sparsamt. Då dyker problem nummer två upp: Han har en dotter som är snudd på asocial och dessutom hårt knuten till sin pappa.

Jag är beredd att slänga alla framtidsplaner över bord snart och bryta upp. Samtidigt känns det otroligt sorgligt att göra det, eftersom jag älskar Erik och har fått så mycket kärlek av honom under de här åren vi har känt varandra. Det är hemskt att säga, men jag önskar att han inte hade någon dotter. Jag har svårt att få ihop hur han som är så varmhjärtad och människoinriktad kan ha misslyckats i så hög grad med att fostra sitt barn.
Vad ska vi göra?

Eva

PS. Symtomatiskt nog har jag inte skrivit så mycket om mina flickor i detta brev. De gillar Erik. De är utåtriktade, har fullt med kompisar och saker ’på gång’ som pyssel och projekt. De har lätt för sig i skolan och har flera fritidsaktiviteter i veckan. Vi har en liten hund som Eriks dotter också tycker om (en liten ljusning i eländet). Jag skäms för att jag älskar dem så mycket och samtidigt har så lite fördragsamhet med den här blyga 13-åringen som verkligen skulle behöva kärlek.

 

Svar: Hej Eva! Du skriver om din särbos 13-åriga dotter och din oro för henne och olust inför henne. Hon är blyg, tyst och ensam. Ni har en önskan att ”få ihop familjen”, det vill säga få med henne i den gemenskap du och Erik nu vill bygga upp.

Vet du, jag undrar om det inte är där ert problem ligger. Ni har stora ambitioner, ni vill att allt ska vara bra – och när det inte är det blir ni besvikna. Och då faller besvikelsen lätt över hans dotter. Det är ju hon som ”orsakar” den, inte konstigare än så.

Men jag tror att hon känner era ambitioner och att hon också känner er besvikelse. Jag tror att hon blir ännu mera låst när du försöker vara solig och mest bara anstränger dig. Du tar på dig ansvaret att förändra Erik och förmå honom att ”fostra henne” till mer självständighet. Alltsammans tenderar att bli en enda stor ansträngning tänker jag, och en 13-åring har ofta starka känselspröt och vet att ansträngningen riktas mot henne. Och att det är hon som ska leverera resultatet. Det är för mycket för en blyg 13-åring.

Du skriver att all energi riktas mot henne när ni ska umgås – självklart blir det spänt och onaturligt. Hon blir ju i centrum, hon som mest av allt behöver få vara en åskådare.

Så mitt råd är: Släpp ambitionen! Släpp idén om att ni ska bli en familj, att flickorna ska gilla varand­ra. Släpp föreställningen att just du ska hjälpa henne att ta för sig.

Det kan bli så, längre fram, att du kan vara en kvinnlig förebild som kan hjälpa henne att tro på sig själv. Och dina döttrar kan också bli viktiga bonussystrar. Men grunden för den här 13-åriga tjejen med så dåligt självförtroende måste vara att hon duger som hon är och att hon får vara med er precis på sina villkor.

Jättefint att hon vill komma till er! Jättefint att hon gillar hunden! Jättefint att hon börjar prata lite grann – låt henne prata precis så hackande som hon förmår!

Jag tror att ni måste minska på era ambitioner nu och släppa idén om att flickan ska förändras. Hon kan förändras enormt de närmaste åren, delvis genom sitt växande och delvis med er hjälp – men nu tror jag att allt hämmas av idén om den lyckliga familjen och de lyckliga barnen.

Låt flickan komma till er på sina villkor med sin person. Låt henne vara i bakgrunden. Ställ vänligt nyfikna frågor om det hon är intresserad av – öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Ta vara på varje tillfälle då hon pratar lite. Uppmuntra hennes framsteg men försiktigt – precis som du skriver kan hon bli helt bortskrämd om du säger allt du skulle vilja säga.

Du skriver att du tycker att Erik har misslyckats trots sitt varma hjärta. Kanske finns det också där något du behöver fundera närmare över: Är det föräldrars ”fel” om en 13-årig flicka har dåligt självförtroende och svårt att klara nya situationer? Är våra barns lyckade liv ett kvitto på att vi gjort r
ätt, och därmed våra barns mindre lyckade liv ett kvitto på vårt misslyckande?

De här tankarna finns i hela samhället och är en katastrof för både barn och vuxna. En 13-åring är på väg ut i vuxenlivet. Hon har mycket att kämpa med: sin egen utveckling, sin familjesituation, sina skolproblem och sin ensamhet. Hon är inte färdig än! Hon behöver sina vuxnas stöd, inte deras skuld. Kanske behöver hon också professionell hjälp.

Du berättar att du skäms över att du älskar dina döttrar mer än henne och över att du inte har fördragsamhet med hennes person. Jag skulle önska dig att släppa den skammen. Ingen bonusförälder jag har träffat älskar sina bonusbarn som sina egna – det är en myt att det ska vara så. Flickan behöver inte dig som mamma, hon har ju en mamma!

Eva, du har så mycket tankar och du vill verkligen väl. Skratta med Erik, njut av att ni har träffat varandra, gläd dig åt det du har! Då, först då, kanske flickan kan smittas av er glädje.
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Till "Eva" (brevskriverskan): herregud vilken gräslig människa du är. Blyghet är ingen sjukdom; jag var blyg mellan 11-14 års ålder men det blev bättre med tiden. Dessutom är "blyg" och "asocial" inte samma sak. <br/>Ge bonustjejen lite tid och sluta med ditt hycklarbeteende. Först skriver du att du vill uppmuntra och krama om tjejen, sedan "men hon är tråkig att vara med" och "jag önskar att han inte hade någon dotter." Nej det skulle passa dig bra, om inga blyga flickor fanns utan om alla var hiskeligt översociala som dina egna fantastiska döttrar med 100 vänner och hade 5239078 saker på gång jämt. Men du förstår, blyga människor kommer alltid att finnas, vare sig du vill det eller ej. <br/>Personligen tror jag att du har problem med att det inte är du som står i fokus till 100% i relationen med "Erik". "All energi riktas mot henne när vi ska umgås". Ja, stackars lilla VUXNA Eva. <br/>Ta ditt ansvar som vuxen och kväv *ej* bonusdottern. Hon duger som hon är; det gör däremot inte du.

TantKatt, 22:28, 18 november 2009. Anmäl

Det är högst omoget att inte älska alla barn man har omsorg om lika mycket, fast på olika sätt. Jag vet hur många bonusföräldrar som helst som har precis lika starka känslor för bonusbarnen som för de biologiska. Den som hävdar att det inte ser ut så ljuger. Dessutom förnekar dessa människor möjligheten att älska adoptivbarn och fosterbarn lika mycket som biologiska. Om Gavelin inte träffat dessa beror det kanske på att hon i sitt yrke som familjerådgivare inte träffar de som klarar av sin roll som mamma/pappa åt alla barn i sin familj, oavsett vilket blod som flyter i deras ådror. Till brevskrivaren, du verkar seriöst bry dig om din bonusdotter. Fundera på vad du skulle gjort om hon var din biologiska dotter. Hon behöver dig absolut som mamma! Var inte rädd för att älska henne, se henne och ge henne allt du känner att hon behöver. Du är hennes mamma nu, du också, och känslorna finns säkert där, dolda av oro och osäkerhet inför din roll. Älska henne allt du kan, som den mamma du är!

Mamma åt många barn, 20:50, 15 november 2009. Anmäl

Blyghet i sig är givetvis inget problem. Men som det beskrivs lider flickan av att vara blyg och då ska man givetvis hjälpa henne våga ta för sig, om det är det man tror att hon vill.

Becca, 19:12, 13 november 2009. Anmäl

Jag tycker att Eva är modig som vågar erkänna förbjudna känslor. Vi har alla förbjudna känslor titt som tätt, och det är starkt att våga ta i dem. Jag känner mig däremot tvivlande till att DN har publicerat med tanke på att det kan finnas många tjejer som lätt kan identifiera sig som den blyga flickan, och börja undra om det är deras "styvmor" som saknar respekt för dem. För det är tyvärr lätt hänt, om man som jag - både blyg och med dåligt självförtroende - tolkar in andras sätt att vara mot en som att de inte gillar en. <br/>Jag känner också igen de människor som inte har mycket till övers för osäkra och inåtvända människor. Det märks på ett eller annat sätt, och det gör en bara mer osäker. Det kan vara att man blir puschad till att göra saker som man inte vill, eller att personen som vill ändra en är översocial. Då vill man bara krypa tillbaka till sitt skal. Att du jämför tjejen med dina egna "lyckade" döttrar är något som hon mycket väl känner av. Låt henne vara med, det räcker.

Irma, 19:34, 9 november 2009. Anmäl

Varför är det så fel att vara blyg? Är man blyg så är man, det är väl ett karaktärsdrag inte ett fel som skall åtgärdas. Backa o pressa inte tjejen så mycket så löser det sig med tiden. Tjejen måste ju kännas sig oerhört pressad över att få en ny familj och dessutom inte duga som hon är.

Birgitta, 11:44, 6 november 2009. Anmäl

Varför ska man inte få vara blyg om man vill? Trodde det var ett sympatiskt drag :(

Tistou, 16:20, 5 november 2009. Anmäl

Glömde skriva att jag själv kan känna den där tomheten som blyga kan inge, eftersom min egen dotter är likadan. Tyvärr har jag förut försökt ändra henne, men aldrig mer! Hon är bra som hon är.

Patia, 00:12, 4 november 2009. Anmäl

Jag har varit den där tjejen. Det var hemskt och jag hade ont i magen när jag skulle sova över hos pappa och hans nya familj. Det som kanske gjorde ondast var att jag inte kände att jag dög som tyst och passiv flicka. T.ex. så visste jag inte vad jag fick göra i huset, vad jag fick röra osv. Inget var mitt, allt var på nåder. Sedan gjorde det nog omedvetet ont att mina halvsyskon levde med hög levnadsstandard medan jag gick i ärvda kläder (kanske ett sätt för mamma att visa att pappa betalade för dåligt i underhåll?)och det var inte kul att bli kallad tjockis av sin lyckade halvsyster som hade allt, inklusive min pappa. <br/>Att sedan bli förhörd av mamma om vad pappa hade sagt etc. gjorde inte saken bättre. Så vi kanske har kommit en bit på väg nuförtiden i alla fall. Det här var för 20 år sedan.

Patia, 00:08, 4 november 2009. Anmäl

Jag tycker inte alls att den frågeställande bonusmamman är egoistisk. Hon bryr sig verkligen om både flickan, mannen och sina egna barn. Det är inte så lätt att hitta bra vägar, och hon försöker verkligen. En eloge till en människa som bryr sig! Mycket bra svar från Ingegerd Gavelin också, insiktsfullt och nyanserat!

Emma, 16:25, 3 november 2009. Anmäl

Egenskaper som inte sammanfaller med ens eget ideal av hur en person ska vara behöver inte vara sämre. <br/>För ett barn/ungdom kan det vara destruktivt att befinna sig i underläge till någon som inte förmår respektera dess personlighet.

Tistou, 06:06, 3 november 2009. Anmäl

”Min åttaåriga dotter blir hotad i skolan”

Fråga: Jag har en dotter på snart 8 år. Vi har bott i det samhälle vi bor nu i ett år och min dotter har börjat i skolan här. Det är en skola med barn från förskoleklass till sexan.

I fredags fick vi ett samtal hem från en lärare på skolan som informerade om att min dotter under utflykten i fredags hade fått de här orden i ansiktet från två av hennes klasskamrater:
 
”Anna… i går hade Jeppe med sig en kniv till skolan… Han kommer att sticka den i dig och döda dig.”
 
Anna, min dotter, sprang direkt till läraren som var med och berättade. Hon var väldigt uppskärrad och rädd. Fröken tog tag i barnen och samtalade med dem på direkten.
 
Jag ringde rektorn på eftermiddagen och samtalade med henne om hur och när detta ska följas upp. Hon informerade mig då om att dessa grabbar har ögonen på sig hela tiden, och att även deras väskor kollas varje morgon så att de inte har med sig olämpliga föremål hemifrån.
 
Detta är inte första gången som min dotter blir utsatt för hårda ord från olika grabbar på skolan, men detta var helt oacceptabelt. Jag har varit med i skolan efter incidenten och har sett hur en dag går till. Barnen passar på att säga saker till sina skolkamrater när någon vuxen ”inte ser”. För övrigt är klassen (25 elever) väldigt rörig och det finns många barn som uppför sig illa.
 
Min dotter har även berättat att hon ofta får höra taskiga kommentarer och hårda ord av killar som är ett par år äldre.
 
Hur ska jag förhålla mig som förälder i en sådan här situation? Till barnet? Vad kan jag som förälder göra?
 
Jag vill ju känna mig trygg när jag lämnar mitt barn i skolan, men det gör jag inte nu. Jag är rädd varje dag när jag frågar hur hon har haft det och att hon ska säga att någon har varit elak.
 
En ledsen mamma

Svar: Hej ledsna mamma! Du berättar om en historia då jämnåriga kamrater till din 8-åring säger till henne att hon ska dödas i skolan och att även äldre pojkar är dumma mot henne.

Du har reagerat starkt på detta och det är verkligen precis vad du ska göra. Så här ska inget barn behöva ha det i skolan! Och det är så viktigt för din flicka att hon känner att du står på hennes sida och inte bagatelliserar detta – som tyvärr fortfarande en del vuxna gör när det gäller mobbning.

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du ska fortsätta att göra det du nu gör: Tjata på rektorn, kräva att man gör något. Varje skola ska ha en plan mot mobbning. Be att få se den och hör efter vad man har gjort i det här fallet.

Om trakasserierna verkar fortsätta föreslår jag att du pratar med skolan om att de bör göra en anmälan till socialtjänsten beträffande de pojkar som hotar din flicka. Deras beteende tyder på att de behöver hjälp och en anmälan till socialtjänsten brukar leda till en utredning om deras hjälpbehov. Om inte skolan tar sitt ansvar och gör denna anmälan kan du självklart göra den själv – eller så kan ni göra den från två håll.

Du undrar också hur du ska förhålla dig till din dotter efter detta. Fortsätt som tidigare: Följ med henne till skolan och se vad som händer. Visa henne att du inte accepterar att hon har det så här, tala om för henne att ingen ska behöva finna sig i något sådant. Visa henne hur värdefull hon är.

Jag förstår din rädsla, men låt inte den innebära att du inte orkar fråga din flicka hur hon har det. Hon behöver sin mamma och alla vuxna nu. Om du är ensam med detta, sök stöd hos andra som kan ge dig styrka.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Om inte skola och myndigheter regerar snabbt och mycket mycket starkt BYT SKOLA! Offra inte din dotter för politiskt dravel och inkometens mm! Stå på barikaderna skulle jag låta andra göra eller göra när mitt barn var i skydd!

S, 14:09, 3 november 2009. Anmäl

Tänk tanken att detta skulle inträffa på en arbetsplats för vuxna, t ex ett kontor. Ingen skulle tolerera detta! Varför tillåts det när det sker mellan barn?

Agneta, 11:23, 31 oktober 2009. Anmäl

Om det går byt till en bättre skola där sådant beteende inte accepteras. Om inte skolan hon går på nu kan får bort sådant beteende så är det en "skitskola" och din dotter förtjänar bättre. Att byta skola betyder inte att det är din dotter som gjort fel utan att skolan är fel. Nu kanske ni bodde på en liten ort där det är alldeles för långt till en bättre skola. men om det går så...

Teres, 22:42, 28 oktober 2009. Anmäl

Kontakta förövarnas förädrar. Får du inte ett acceptabelt gensvar är det polisanmälan som gäller.

ROH, 15:41, 28 oktober 2009. Anmäl

BYT SKOLA! <br/>. <br/>Genast! <br/>. <br/>Förklara för din dotter att skolan (socialtjänsten, polisen osv) i praktiken är maktlös - vuxna människor kan tyvärr inte lösa alla problem.

Anna, 12:22, 28 oktober 2009. Anmäl

KRÄV att rektorn kallar in de inblandade barnens föräldrar på ett möte. Redogör för de hot som uttalats och be föräldrarna förklara hur de ser på detta och diskutera kring vad de i samarbete med skolan ska göra för att förhindra att hoten fortsätter. <br/>Att genomsöka barnens skolväskor är HELT meningslöst. <br/>Vill de ta med en kniv in så kan de gömma den utanför skolan och ta in den på första rasten (eller bära vapnet under kläderna). <br/>Dessutom kan egentligen inte skolpersonal kräva att få genomsöka väskor, för detta krävs polis. <br/>(De kan dock be barnen visa upp vad de har i väskorna, och kontakta rektorn eller föräldrarna om de vägrar) <br/>-Upphör inte problemen så KRÄV AV REKTORN att PROBLEMBARNEN omplaceras! <br/>-GÅ INTE med på att en omplacering av ditt barn är "bästa lösningen" - det är Skitsnack! Det är bara ett sätt för konflikträdda rektorer att komma undan enkelt. <br/>-Låt Din dotter vara kvar i undervisningen! Att lyfta ut henne markerar att HON gjort fel - vilket inte stämmer

arg, 12:33, 27 oktober 2009. Anmäl

Hej Eva! <br/>Jag tror att du, Erik och era barn kan bli en lycklig familj om ni accepterar olikheterna mellan era barn. Jag var själv en blyg tjej. Jag tyckte om att vara tyst, helt enkelt. Jag tyckte om att titta, lära mig, men var aldrig en initiativrik tjej, i motsats till min storebror som var högljud och mycket aktiv. <br/>Nu har vi blivit vuxna och mycket har ändrats. Jag har lyckats minst lika bra som min bror. Jag har byggt familj, fått en bra utbildning, jag har barn och ett bra jobb. Jag älskar att ta initiativ, jag är lycklig och har goda vänner. <br/>Jag tycker inte mina föräldrar har misslyckats i att uppfostra mig. Jag fick alltid deras kärlek, trygghet och deras stöd för att göra vad jag tyckte mest om. Jag har utvecklat mig från en blyg tonåring till en vänlig och trygg vuxen. <br/>Jag tycker som Ingegerd att ni ska vara er själva och accepterar att Eriks dotter är blyg och dina döttrar mindre blyga, och förser alla dem med kärlek och trygghet. <br/>Lycka till!

Sofia, 11:38, 27 oktober 2009. Anmäl

Om skolan inte vidtar åtgärder som säkerställer din dotters trygghet skall du omedelbart anmäla till skolinspektionen alternativt Barn och elevombudsmannen! Detta får oftast skolan att agera då de vet att de har en yttre myndighet på sig.

skinsp, 09:37, 27 oktober 2009. Anmäl

Gör en polisanmälan. Visserligen kommer de att lämna den til soc men det skadar inte att det går via polisen men skriv själva anmälningstexten själv annars blir det snömos. Bra att du går med flickan till skolan men du kan hålla henne hemma också. Barnen lär sig inget på ett år iaf. Jag hade mina barn hemma åratal och det gjorde ingen skillnad kunskapsmässigt mer än att de nog lärde sig mer bara genom att läsa böcker på egen hand och att jat tog mig tid med dem och pratade, åkte på utflykter mm. Du borde också anmäla till arbetsmiljöinspektionen eftersom skolan är barnens arbetsplats. Har gjort det själv bl a när biologiläraren gjorde livsfarliga bakterieodlingar med klassen och då fick bra gehör. Lycka till och hälsa flickan att ingen behöver ta emot hot av något slag utan att man har rätt att bli behandlad bättre. Hoppas inte på att skolan kommer att göra ngt konstruktivt. Snart nog är du en besvärlig mamma som de vill bli av med.

Kurran, 09:21, 27 oktober 2009. Anmäl

ta kontakt med pojkarnas föräldrar, ring eller hälsa på. Be att få prata med dem och deras föräldrar. Ta gärna med en vuxen till. Då komer det att redas ut. Jag tror inte att pojkarna förstår att de gör en annan människa illa.

u.kolsmye, 08:23, 27 oktober 2009. Anmäl

”Min sexårige bonus-son trivs inte i skolan”

Fråga: Jag är bonusmamma till en 6-årig kille vars föräldrar separerade för snart två år sedan. Nu bor han varannan vecka hos sin mamma och bonuspappa och varannan vecka hos sin pappa och mig. Han började nyligen i skolan och verkar inte trivas alls. Vanligtvis är han en väldigt glad kille, men nu gnäller han över huvudvärk eller ont i magen på morgonen och tycker inte att skolan är rolig. När han vid några tillfällen har fått stanna hemma från skolan har allt varit bra, han leker och är glad och huvudvärken finns inte.

När han är hemma känns det som att han inte kan få nog med uppmärksamhet, han har svårt att vara ensam och att ta egna initiativ till att göra saker eller att bara sitta stilla. Vi upplever honom som orolig. Han har också blivit nästan rädd för att bli stor – han vill inte ta eget ansvar eller lära sig läsa, räkna och så vidare.

På grund av huvudvärken har han varit hos läkare, som inte kan hitta någon förklaring annat än att gå till en optiker. Vi, föräldrar och bonusföräldrar, undrar om hans beteende kan bero på att det är så mycket som förändrats i hans liv på kort tid, med nya familjekonstallationer? Eller kan det även vara något annat? Vad kan vi göra för att han ska må bättre och vad kan vi kräva av skolan?

”Orolig”

Svar: Hej bonusmamma!  Du berättar om en 6-årig pojke som börjat skolan och i samband med det inte verkar må så bra. Du undrar om det kan bero på att familjen har förändrats de senare åren – en rätt vanlig tanke hos föräldrar när ett barn inte verkar ha det bra; ”Vad har vi gjort för fel?”

Barn brukar reagera snabbt på stora familjeförändringar och man brukar se ganska tydligt på barnen när något är fel. Egentligen säger ditt brev något helt annat än att det handlar om familjen: Han leker och är glad som vanligt – när det inte är aktuellt med skola. Han känns orolig och i behov av uppmärksamhet när han är hemma – och han vill inte bli stor.  För mig låter det som om det finns en risk att han inte har det bra i skolan.  Berättar han något för er?

Jag föreslår er att den eller de vuxna som står honom närmast försöker prata med honom om hur han har det i skolan. Fråga honom om de olika delarna: Hur det är i klassrummet, hur det är på rasterna, i skolbespisningen? Är kompisarna snälla, är lärarna snälla, är något barn eller någon vuxen dum mot honom? Är han rädd för något? Kanske finns det något han inte har velat eller kunnat berätta för er.

Så föreslår jag också att någon eller helst båda föräldrarna är med honom någon dag i skolan så att ni kan bilda er en egen uppfattning om hur hans tillvaro där ser ut.

Och mitt tredje förslag är: Ordna ett samtal med hans lärare och eventuell fritidspersonal  och berätta om den förvandling ni sett att han har gått igenom sedan han började skolan. Kanske ser de också hans ledsenhet? Kanske är det så att han ”håller ihop” i skolan och olusten kommer ut på hemmaplan? Tillsammans med skolfolket kan ni sedan göra en liten plan för hur ni ska hjälpa honom den närmaste tiden. I skolan kan personalen bli mer uppmärksam på hur han har det. Hemma kan ni ge honom det han verkar behöva: Mer uppmärksamhet, lugn och tålamod.  Följ upp om några veckor.

Det behöver inte vara så att någon är dum mot honom i skolan, det kan också vara så att hela förändringen blivit för mycket för honom – en del små sexåriga pojkar tycker att det är rörigt och har svårt att hinna med i skolan, svårt att hålla ordning på sin ryggsäck och papper. Just sådana barn kan få för sig att de aldrig kommer att klara av att bli vuxna – de tror ju att allt kommer att vara lika svårt hela tiden!

Så släpp idéerna om att ni har förorsakat pojkens oro – och var med honom i nuet!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Min första tanke är att den lille killen kanske känner sig mobbad. Då är det extra svårt att hatta hit och dit mellan två boenden. Kanske känner pojken en slags prestationspress och meddelar därför att han inte till lära sig räkna eller skriva. Undrar vad hans mamma och pappa säger om pojkens beteende och känslor. Mycket bra av bonusmamman att ta tag i problemet och skriva in till DN. Det bådar gott för pojken! Visst ska ni föräldrar ta kontakt med hans klassföreståndare och prata. Undrar om han har nära kompisar i skolan eller om han känner sig utanför? Känner de andra barnen något av samma saker som pojken kanske det går för snabbt med lärandet pga nitiska lärare? Visst är det bra att kolla synen på honom, men jag tror att ett synproblem nog hade märkts tidigare och i olika situationer utanför skolan, t.ex. i hemmet, där huvudvärken inte verkar göra sig gällande på samma sätt.

Maggie, 10:47, 25 oktober 2009. Anmäl

Visst har föräldrarna orsakat pojkens oro. De har skiljt sig och han måste byta bostad varje vecka. En vuxen hade blivit väldigt orolig av det efter ett tag. Ett barn är mycket känsligt i 6 års åldern. Det positiva är att hans bonusmamma känner sånt ansvar för honom och ser att han inte mår bra. Det bådar gott för framtiden.

Lydia, 06:44, 13 oktober 2009. Anmäl

Jag reagerade på helt motsatt sätt än Siv - jag tycker inte alls att det är "bekämmande" att bonusmammam skriver, utan tvärtom något positivt, som visar vilken engagerad bonusförälder hon är. En skön motvikt till många bonusföräldrar som uttrycker att deras partners barn inte är deras ansvar. Dessutom vet vi ju inte alls orsaken till att det är just hon som skriver. Hon kanske gör detta helt i samråd med föräldrarna? Hon kanske är den som är mest bekväm med att formulera sig i skrift? Det behöver ju inte alls betyda att de biologiska föräldrarna inte brys sig.

Misan, 09:42, 12 oktober 2009. Anmäl

Hej, <br/>Känner igen dessa symptom, som ont i magen mm. Det har hänt mig som förälder,när min dotter började i skolan vid 6 års ålder. Jag tog kontakt med dem närmaste på skolan, lärare och förskolepersonal. Allt fungerade klart bättre efter detta samtal, och ont i magen försvann åxå.

anna, 22:38, 11 oktober 2009. Anmäl

Hur kan det vara "för många" vuxna som engagerar sig i hur ett barn mår?? Jag är övertygad om att om fler vuxna, föräldrar eller inte skulle bry sig mer om de barn som finns i omgivningen så skulle många barn må mycket bättre.

Mimmi2, 19:16, 11 oktober 2009. Anmäl

Det känns beklämmande att det är pojkens "bonusmamma" och inte hans föräldrar som skriver till DN om hans problem. Det kanske helt enkelt är för många personer som tar på sig föräldraroller i hans liv.

Siv, 11:08, 11 oktober 2009. Anmäl

Det känns beklämmande att det är pojkens "bonusmamma" och inte hans föräldrar som skriver till DN om hans problem. Det kanske helt enkelt är för många personer som tar på sig föräldraroller i hans liv.

Siv, 11:05, 11 oktober 2009. Anmäl

Petra: Barn som fyller sent på året är sex år när de börjar skolan, han behöver alltså inte alls ha börjat ett år tidigare.

Stina, 01:29, 11 oktober 2009. Anmäl

Jag rekommenderar hemundervisning. Det är den bästa skolformen för väldigt många barn.

Karin, 22:22, 10 oktober 2009. Anmäl

de flesta barn börjar i förskoleklass när de är sex år. Föreskoleklassen är att betrakta som första året i skolan då den är obligatorisk.

Anneli, 21:24, 10 oktober 2009. Anmäl

”Jag är orolig för min 15-åring”

Fråga: Jag är mamma till en 15-årig son som undrar hur han egentligen mår på insidan. Det är svårt att tyda honom och han vill inte berätta så mycket. Han är alltid hemma själv efter skolan och är oerhört intresserad av allt som har med andra världskriget att göra. Han tittar på film, klipp på Youtube och spelar krigsspel på Playstation. Han lyssnar också mycket på musik; oftast hårdrock i sin Ipod. Koncentrationen fungerar bara när det är något som är riktigt intressant.

Han säger att han inte är accepterad av sina klasskompisar på skolan och att de tycker han är konstig för han lyssnar inte på samma musik som de gör.

Ibland går han till ungdomsgården och tycker det är kul. Snackar, hoppar studsmatta och så vidare. Men han har ingen bästis, det har han aldrig haft utan är lite av en ensamvarg. Under uppväxten har han också haft lätt för att dyka ner i vissa saker under perioder. Då var det bara detta som gällde, exempelvis dinosaurier och lego.

Vi ser att han inte mår bra av det här med kompisarna och han har dåligt självförtroende. Han är tonårsarg med svordomar, och han dänger i dörrar och säger att alla är dumma och inte fattar någonting. ”Alla tror jag är dum i huvudet”, ”jag är dum i huvudet” och ”skolan suger”, säger han ofta.

Till saken hör att han inte vill göra något som vi föreslår heller. Han vill ingenting och orkar ingenting, säger han. Ibland har jag tvingat honom att följa med mig på olika saker och då är det ok efteråt. Vi försöker också få honom att ta mer ansvar både för sig själv och här hemma. Men det går så där.

Han stannar alltså helst hemma och är då själv eller med lillebrorsan som är 11 år. Att han väljer att vara hemma med oss föräldrar och lillebror känns inte så bra.

Mamma Eva

Svar: Hej Eva! Du berättar om din 15-årige son som är rätt ensam och vantrivs med det. Det är alltid en svår situation för föräldrar – det är inte mycket man kan göra för en 15-åring som inte hittat några vänner i skolan eller på fritiden.  
 
Mycket av det du berättar om är rätt vanligt för pojkar i hans ålder: Han vill inte berätta så mycket om sitt liv för sina föräldrar, han tar inte så mycket ansvar för sig själv eller för hemmasysslor. Han är tonårsarg ibland och dänger i dörrar – alla är dumma och fattar ingenting.  Och han vill inte göra det ni föreslår. Alltsammans är sånt som många föräldrar känner igen.  
 
Att vara ensam i tonåren ÄR inte lätt. Att vara ledsen för det är inget konstigt.  Det är ju i den åldern man ofta ger sig ut utanför familjen, prövar sina vingar – då gruppen är viktig för att man ska kunna utvecklas. Och utan kompisar blir det precis som du skriver – han väljer att vara med er och lillebror, mest för att inget annat finns att tillgå. Det skulle kanske räcka med en enda kompis som han kan vara med då och då för att han skulle trivas mycket bättre. Och sådana dyker upp när man minst anar det – kanske någon med samma specialintressen, kanske någon på ungdomsgården?
 
Jag tror att det ni kan göra för honom är att vara fortsatt intresserade av hans liv på så vis att han känner att ni inte också plågas av hans ensamhet. Det blir som sten på börda för honom om han känner att ni också oroas eller tänker att han är misslyckad. Fortsätt att uppmuntra honom att gå på gården, att följa med er ibland på aktiviteter och att göra roliga saker med lillebror.  Visa intresse för allt det han gör – hans musik, hans intressen.
 
När han klagar på att skolkompisarna tycker att han väljer fel musik – föreslå honom att han fortsätter lyssna på det han tycker om men ändå prova att visa intresse för den musik som de gillar. Kanske behöver han träna på mer öppenhet mot andra och för andras intressen. Men prata bara med honom om det när han orkar vara mottaglig för era idéer. Uppmuntra honom att vidga sina kretsar.
 
Fråga honom också, när det känns möjligt, vad det är som gör att han tror att andra tror att han är dum i huvudet? Och varför tror han själv att han är dum i huvudet?
 
Jag har tidigare skrivit ibland om ”korrigeringsreflexen” som vi vuxna så lätt tar till: I ditt fall är det att genast säga till honom att han minsann inte är dum i huvudet, tröstande ord av olika slag. Jag tänker att han säkert skulle behöva formulera för sig själv vad han tänker om andra och inte genast bli motsagd. Först efter det kan ni föreslå honom att se med andra ögon på sig själv.
 
Kan det vara så att han blir mobbad i skolan? Prata med hans lärare om hur de ser på hans kamratproblem.
 
Det är svårt att avgöra graden av ledsenhet och ensamhet  i det du skriver. Tycker du att han verkar deprimerad – så att han oftast är håglös, ledsen och arg, i stort sett aldrig glad över någonting?  I så fall är kanske det hela mer allvarligt. Om ni är oroliga för att sonen är deprimerad, ta kontakt med skolhälsovården och be att skolläkaren bedömer honom. En depression i tonåren ska man inte gå länge med.  
 
Det finns en del av ditt brev som ger mig andra funderingar.  Du skriver att han av och till haft specialintressen som han verkligen dykt ned i. Det är vanligt hos både barn och tonåringar, särskilt i perioder då man är ensam och behöver något att fördjupa sig i. Men det kan också vara en vink om att din pojke kan ha andra problem.  Har ni någon gång funderat över om han har drag av Aspergers syndrom – eller har någon i skolan sagt något?  I det syndromet ligger också svårigheter av socialt slag, att man har svårt att förstå sig på andra människor och därmed lätt blir ensam.
 
När jag skriver detta menar jag verkligen inte att sätta någon diagnos på din son. Men kanske skulle du kunna ha glädje av att läsa lite mer om detta – du kan t ex gå in på Riksförbundets Attentions hemsida: www.attention-riks.se. Om du tycker att detta kan stämma på din pojke, vänd till skolhälsovården eller barnpsykiatrin.  
 
Det är inte lätt att svara enkelt på din fråga. Det är inte lätt att vara 15 år. Din pojke har intresserade föräldrar som bryr sig mycket om honom – det är oerhört värdefullt!
 
Det viktiga är: Visa din son mycket respekt och uppmuntra alla steg han tar – både när han vågar sig ut bland jämnåriga och när han behöver få vara hemma och slicka sina sår.
 
Och det du nu berättar om hans liv som 15-åring, säger mycket litet om hur hans tillvaro längre fram kommer att se ut. Han behöver er tilltro och ert hopp!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Glöm inte att faktiskt tala om för honom att det är okej att vara ensam också! Ofta skapas ett komplex över att vara ensam eftersom samhället kräver att man skall vilja vara i grupp, men i vissa perioder i livet kanske man helt enkelt trivs bäst själv. Det måste också vara okej! <br/>Glöm heller inte att få honom att förstå att det här inte varar för evigt. Han kanske är ensam just nu, men det finns ingenting osm säger att han kommer vara ensam i framtiden. Det är viktigt att komma ihåg, för tänk om man vetat hur snabbt livet kan ändra sig redan när man varit tonåring, istället för att tro att allt skulle vara så för evigt.

Äldre, 10:25, 29 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog blivit beskriven på samma sätt när jag var 15, men det berodde på att jag blev retad/mobbad. Vem tycker inte att klasskompisarna är idioter då. Vem, med det självförtroende man får då, vill göra någonting annat än vara hemma. Jag sa aldrig någonting om mobbningen till mina föräldrar och eftersom den inte var grov/uppenbar gjorde lärarna det inte heller. Jag älskade också andra världskriget, det är bara kolla på hur många program på discovery channel som handlar om ww2. Han är inte ensam. Att föräldrarna vet om vad Aspergers är, och vilka symptom de ska vara uppmärksamma på kan ju aldrig skada.

peppe, 09:19, 29 september 2009. Anmäl

(fortsättning:) <br/>Men oroa er inte nu! Sunt orolig ska man vara, men inte överdrivet; "hönsig". När jag var 15 var jag ett mycket oroligt, deprimerat och komplicerat barn pga flera anledningar som det är meningslöst att gå in på här. Nu, 15 år senare, kan jag konstatera att jag övervunnit mina depressioner, mina sociala fobier. Har ett jobb jag trivs med och en framstående position inom mitt område. Har varit sambo ett par gånger och jag tvättar mina kläder själv. :) <br/>Lycka till!

Rumpelstiltskin (igen), 00:29, 29 september 2009. Anmäl

Mycket bra svar av Ingegerd Gavelin! Jag är 30 år och man. Eftersom jag har egen erfarenhet av depressioner, "inbundenhet" och att vara "utanför" skulle jag bara vilja uppmärksamma dig/er på ytterligare en möjlig svårighet din son kan lida av som jag själv gjorde: social fobi. Det är ofta sammankopplat med andra saker som depressioner och att rent allmänt känna sig "utanför", ha låg status i en klass. Kan det vara så att din sons ovillighet att göra saker med er, samtidigt som han gärna stannar hemma med er och lillebror, är för att han utvecklat den känslighet som det innebär att ha sociala fobier? Jag säger inte att det är så, utan att det är bra att vara lyhörda och uppmärksamma på tecknen. Ni verkar vara fantastiska föräldrar som tänker på hur er son har det. Det gjorde mina föräldrar också, men de tog aldrig steget och tog kontakt med expertis. Det hade kunnat göra att jag sluppit flera år av svårigheter och ältande.

Rumpelstiltskin, 00:26, 29 september 2009. Anmäl

Om det nu skulle vara så att han har Aspergers syndrom så vore det väl jättebra om han och hans familj fick veta det och kunde lära sig om vad det innebär och hur man kan göra vardagen och livet trivsammare. <br/>Det handlar ju absolut inte om att döma någon eller att stämpla någon som konstig, utan just om att identifiera vissa personliga egenskaper och att kunna ta del av den enorma kunskap som finns idag. <br/>Att säga att man bara ska låtsas som ingenting låter inte alls speciellt omtänksamt.

Dr Asperger, 22:43, 28 september 2009. Anmäl

Jag kan rekommendera att killen tar upp roll- eller figurspel som hobby, bor dem i en större stad finns det föreningar för detta. Aktiviteterna kräver kontakt med andra. Det ger väldigt snabbt nya vänner som ofta håller för livet.

Johan, 20:49, 28 september 2009. Anmäl

Å vad jag håller med alla som säger att detta kan vara fullständigt "normalt" (gillar egentligen inte det ordet). Och!!! När man börjar gymnasiet - och kanske, kanske än mer när man går vidare efter gymnasiet!, så blir det allt bättre, när man hittar fler likasinnade... Hormoner, "alla ska passa i mallen"... Jösses vad skönt att man inte är ung. - Jag känner igen det där att man KAN slappna av i vissa sammanhang (gården, studsmatta, vad som helst egentligen där fokus inte är på "hur man ska vara"), men i andra sammanhang så SKA man minsann ditt eller datt... Man kanske helt enkelt inte VILL eller kan följa standardmallen... Då får man övervintra (för min del i böckernas värld) tills man får andra andningshål. !!! Gymnasiet var första steget, helt klart. :-D

mara, 20:03, 28 september 2009. Anmäl

Jag tycker det är JÄTTEBRA att Ingegerd tar upp möjligheten att det kan vara ett funktionshinder som är den bakomliggande orsaken till sonens problem. Om det skulle vara så att det handlar om Aspergers syndrom (vilket jag också tänkte på innan jag läste Ingegerds svar) så kan en diagnos göra livet mycket enklare för killen.

Wantingmemories, 19:52, 28 september 2009. Anmäl

I flertalet fall är tonårsproblemen orsakade av hormonstormarna och omgivningen och så är det kanske för den här pojken. Men har man en funktionsstörning finns den vare sig man får diagnos eller ej. Med diagnos finns det andra stödmöjligheter och den drabbade har möjlighet att hitta strategier att handskas med sitt problem. Så har det varit för min son och diagnosen var en klar lättnad för honom!

Förälder, 17:37, 28 september 2009. Anmäl

Den är oftast av ondo. Finns inget bra med att sätta en diagnos på de människor som reagerar normalt på nåt onormalt. <br/>För så är ofta fallet. Okänsliga vuxna som reagerar med ett kränkande sätt mot en tonåring som lider av starka känslor som han/hon försöker uttrycka och då oftast med ilska. Ilska som är så tabu för de flesta. Ilska skrämmer och blir större om man dessutom känner att det inte är ok att känna den. Fram för ett mera medmänskligt och naturligt förhållningssätt från psykologer.

Anette, Luleå, 16:07, 28 september 2009. Anmäl

”Jag känner mig misslyckad inför mina barn”

Fråga: Jag är änka sedan tio år tillbaka. Jag har två underbara barn. Mitt problem är att under de här tio åren som har gått så har jag haft tre förhållanden som inte fungerade.

Nu sitter jag och mår dåligt för att mina barn blev inblandade i mina förhållanden. Jag känner mig misslyckad inför dem. Jag undrar vad de tänker om mig. De är i tonåren så det går inte att diskutera så mycket om det med dem.

En mamma

Svar: Hej mamma! Du berättar att du oroar dig för att dina barn blivit inblandade i de förhållanden du haft under de senaste tio åren sedan din man (och barnens pappa?) gick bort.

Jag vet inte vad det är som gör att du känner dig misslyckad inför barnen just nu – kanske är det något du nu kommit att tänka på. Du skriver inte heller att något av barnen sagt eller gjort något som ligger till grund för din känsla av misslyckande. Du beskriver dem som underbara barn, det låter så gott!

Vet du, jag tänker att det som hänt har hänt. Det finns inte något du kan göra annorlunda av det i dag. Dåtiden kan vi inte göra något åt. Framtiden vet vi ingenting om. Det enda vi har är nu.

Kanske finns det något som inte var bra med att de blev ”inblandade” – men kanske fanns det också annat som var bra. När du sitter och mår dåligt är det kanske så att du går igång på idéer om vad som kan ha blivit fel – men det kanske är mest fantasier?

Mitt råd till dig är: När du fastnar i de här tankarna, fundera en stund på hur mycket verklighet som finns bakom dem. Har något hänt som inte varit bra – har något hänt som varit bra? Kan du se med lite förståelse på dig själv, lite förbarmande över att du har levt i en svår sorg och kanske högst rimligt har sökt tröst och kärlek? Att träffa någon ny, utan att barnen blir inblandade, är svårt när man är ensam med barnen.

När du så har undersökt dina tankar och kanske både hittat försonande och svåra saker – bestäm dig för att inte låta de tankarna få för stor betydelse i ditt liv. Det som hänt har hänt och går inte att göra annorlunda. Om du vill kan du säga till barnen att du funderar mycket på det som varit och önskar att du gjort annorlunda – kanske får du högst lugnande besked av dem. Annars – när tankarna kommer tillbaka, se lite på dem. Låt dem sen bara vara tankar och lämna dem sen.

Var i det nu du har i dag, med dina underbara barn!

Varma hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Hej Mamma <br/>Mitt sätt att hantera en sådan här situation med mina egna barn är att sätta mig ned och berätta för dem, gärna en i taget, vad jag håller på med och varför saker och ting blir som de blir. Jag har ingen aning om varför du tycker det är svårt för att de är tonåringar just. Jag tror barn är ganska kloka och faktiskt mår mycket bättre av att få vara med och får förstå varför saker och ting inte fungerar. Av alla dåliga sätt att hantera saker och ting, så är nog att visa förtroende ett av de bättre. Kanske har de till och med något råd att komma med. <br/>En Pappa

Mister B, 02:34, 21 september 2009. Anmäl

Tycker inte alls att mamma ska tala ut med barnen eftersom det värsta barn vet är föräldrar som avbördar sig inför dem, det är verkligen att låta dem bära vad man som förälder ska hålla för sig. Barn kan verka kompisar med föräldrarna men är faktiskt just barn eller tonåringar. <br/>Även om barnen kan lämna lugnande besked så är det verkligt taskigt att utsätta dem för en sån situation som ens egna privata våndor. Aldrig att man får göra det.

mamma med, 13:41, 20 september 2009. Anmäl

Jag tror faktiskt inte att antalet män Du har haft är nyckelfrågan. Mycket viktigare är att Du trivs med Dig själv, och har bra självkänsla, så att Du på det sättet blir en bra förebild för dem, samt att Du tar Dig tid för Dina barn, och ger dem mycket kärlek och omtanke. Det har pratats mycket om hur skilsmässor skadar barnen, men modern forskning visar att dåliga förhållanden, eller föräldrar med låg självkänsla kan skada barnen ännu mer. Barn har faktiskt varit med om och klarat av dödsfall, skilsmässor etc i alla tider, vi kan inte alltid skydda dem från det, och ska inte så göra heller. Det viktiga är att när så sker pyssla om dem extra mycket, och ge dem mycket tillfälle att få ge uttryck för det de går och funderar på. Slutligen, att satsa på Din egen självkänsla har också den trevliga biverkningen att Du börjar attraheras till män med bättre självkänsla. Lycka till!!!

Skalman, 20:02, 19 september 2009. Anmäl

Sitter just nu med min dotter som oroar sig för att få sin tredje plastpappa och låtsassyskon sedan skillsmässan för 7 år sedan. Oron över att även denna ska förändras efter att dom flyttar ihop. Oron över om dom än en gång ska flytta. Sorgen över en mamma som manipulerar och utnyttjar det faktum att barnet självklart vill att mamman också ska få vara lycklig. Barn har också känslor och rättigheter, det har jag fått lära mig tack vare mina barn och min nya familj. Lyssna på barnen, om dom behandlas med respekt så ger dom oss föräldrar frihet.

Frånskild pappa, 18:32, 19 september 2009. Anmäl

Jag håller med Marika. Självär jag skild och jag bestämde mig för när jag blev ensamstående att sätta barnen främst och inte ha några förhållanden med män så länge någon av barnen hade sin hemadress hos mig. Nu har alla flyttat men jag jag har kommit fram till att jag inte vill ha någon karl i huset men en särbo som bor ganska långt bort, minst 10 mil, skulle jag kunna tänka mig.

Kurran, 14:42, 19 september 2009. Anmäl

Barn är barn och barn är individer, ingen vet hur deras egen upplevelse är. Nåt som är fel för en är rätt för en annan. Kanske lär man sig något från båda sorternas upplevelse och inte finns det väl nån tidsregel 1,5 år, vem vet om det är tillräckligt länge eller inte...? Bör vi verkligen "skydda" våra barn från livet och dess glädje och svårigheter...? Alla är vi människor och vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar och utifrån de omständigheter vi befinner oss i. Förhoppningsvis lär sig våra barn nyttiga saker som de kan ta med sig in i livet; vare sig det är glädjeämnen eller inte. Jag tror vi försöker skydda våra barn från saker som de egentligen skulle lära sig utav och dra nytta av i vuxenlivet. Ingen är perfekt, och definitivt inte föräldrar.

tvillingmamma, 02:58, 19 september 2009. Anmäl

Min mamma har också gjort som du gjort, men kanske att hon var mer vilsen än du när hon "levde livet" utan att ta hänsyn till oss barn. Vi fick många tuffa år och vi blev mycket känslomässigt skadade till följd av detta. Jag hade svårt att senare i livet förlåta min mamma, men har i vuxen ålder förstått varför hon gjorde som hon gjorde - hennes sökande av bekräfelse och kärlek. Men som det skrivits innan - gjort är gjort. Val man gjort kan man inte göra ogjort, men man kan göra annat idag, om man vill. Barnen kanske inte är mottagliga för att prata och förlåta idag, men försök att förklara och om du ångrar dig - säg det, så att barnen får en chans att förstå. Och du, du är inte misslyckad för att du gjort val som visat sig inte varit så bra. Lär av dina val och välj att göra annorlunda idag om det är något du vill ändra på. Men tänk på att barn har inte så lätt att välja som en vuxen, barn påverkas av den vuxnes val så tänk på hur dina val påverkar dina barn ochditt förhållande med dom

Dotter, 19:18, 18 september 2009. Anmäl

Ja Ines, det tycker jag verkligen. Den tiden man har sina barn är väldigt kort, man ska visa dem respekt. Svängdörrsmännen i ett barns liv skadar på ett sätt som sätter spår hela livet. Det är lätt att sätta sig själv och sina behov först, men resten av livet kan man ligga runt och dra hem så många karlar/kvinor man vill. Desperation skapar ärr som aldig går över i barnen. Barn måste känna trygghet, inte byta plastförälder vart annat år. Därför ska man vänta minst 1,5 år när man har barn.

Marika, 15:09, 18 september 2009. Anmäl

Marika: Tycker du verkligen att man som ensamstående mamma bör vänta 1,5 år av dejtande för att en pojkvän ska sova över? Det är väl bra att vara lite mer diskret i sitt nya förhållande i början, men det finns ju gränser. Förklarar man och presenterar pojkvännen ordentligt så bör de flesta barn förstå och kunna acceptera den nya situationen.

Ines, 14:57, 18 september 2009. Anmäl

Ta väl hand om dig själv så kommer barnen att uppskatta det. Vad är alternativet till det du levt? Att inte försöka älska igen?

småbarnsmamma, 14:21, 18 september 2009. Anmäl