Fråga Insidans experter har flyttat

Bloggen ”Fråga Insidans experter” har flyttat. Frågorna och svaren kommer du framöver att hitta här:

http://www.dn.se/om/fraga-insidan/

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Vår 20-årige son sitter bara hemma och vägrar söka hjälp”

I två år har sonen bara varit hemma utan sysselsättning, och han mår väldigt dåligt. Han är mycket intelligent och har en del autistiska drag, men vill inte utredas eller söka hjälp över huvud taget. Vad kan föräldrarna göra?

Fråga:

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan. Hans stora krav på sig själv gör det omöjligt. Han har nu varit hemma utan sysselsättning i två år. Gör ofta natt till dag framför datorn och lägger mycket tid där. De få kamrater han umgicks med under gymnasietiden har samtliga flyttat till annan ort. Han har flera misslyckanden med tjejer där hans bristfälliga självförtroende har lett till att han inte vågat ta kontakt. Han har aldrig haft en flickvän och saknar det mycket. Han känner sig mycket osocial och missade chansen till en praktikplats i somras på grund av det. Han vägrar att anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Han säger att livet tog slut efter gymnasiet och har även talat om att göra slut på livet.

Han har, som jag kan bedöma, vissa autistiska drag. Han har svårt med nya miljöer och oväntade situationer. Han har många rutinmässiga vanor och en del tics. Han är mycket intelligent och har i alla fall varit mycket samhällsengagerad. Han har också ett specialintresse där han kan allt som går att kunna. Tidsbegreppet är dåligt och han är ganska osjälvständig. Önskar att han vågar frigöra sig och göra saker utan oss, hans föräldrar, men vågar inte. Han är mycket oföretagsam och sitter nästan bara hemma.

Han har tidigare visat vissa tecken till att vilja göra en utredning men på senare tid vägrar han även det. Det är mycket sällan han kommer och vill prata. Han har aldrig accepterat att ta hjälp av psykolog eller kurator och detta gör det fruktansvärt svårt för oss som föräldrar att veta hur vi kan hjälpa honom!

I veckan som gick försökte jag hitta en lösning för att få honom att prata med någon. Han bad mig beställa tid på vårdcentralen för ett fysiskt besvär. Jag föreslog läkaren att denne även skulle kunna ta upp sonens mående – utan att nämna att jag bett om det. Fick svar att detta måste han själv boka tid för då han är myndig. Vilket han inte kommer att göra då han inte inser att någon utomstående skulle kunna hjälpa. Jag såg det som ett första steg för honom att, om han fick förtroende för läkaren, närma sig tanken att träffa någon att prata med. Känner mig fruktansvärt frustrerad över att bara gå och se honom må sämre och inte kunna hjälpa honom! Är det meningen att jag ska avvakta tills han kanske gör slag i saken med ett självmordsförsök!?

Svar:

Hej! Vilken oerhört tuff situation! Jag förstår att du känner dig maktlös och dessvärre är ni inte ensamma om detta. Psykisk ohälsa är vanligare bland unga vuxna än i någon annan åldersgrupp och innebär ofta en stor belastning även för föräldrar. Vad ska man ta sig till med ett vuxet barn som mår dåligt och samtidigt avvisar all hjälp?

De autistiska drag du ser skulle kunna vara tecken på någon autism­spektrumstörning (som Aspergers syndrom). Det skulle kunna förklara svårigheterna i skolan och i sociala sammanhang. Samtidigt kan de förstås bero på andra saker och det är som sagt vanligt att unga vuxna mår dåligt, inte minst de som varken arbetar eller studerar. Hur viktigt är det att utreda detta? Å ena sidan är det viktigt för att få förståelse för problemen och för att en eventuell diagnos kan medföra rättighet till särskilt stöd. Å andra sidan sker behandling av de konkreta svårigheter ni beskriver (som passivitet och nedstämdhet) på samma sätt oavsett om det finns någon autismspektrumstörning i botten eller inte.

Men det kan vara mer utmanande att exempelvis behandla depression hos någon som dessutom har en autismspektrumstörning. Eftersom er son i dagsläget inte vill genomföra en utredning tycker jag därför att ni gör helt rätt som försöker förmå honom att söka hjälp över huvud taget.

Du skriver att sonen ogärna pratar och jag anar att det är känsligt att föra ämnet på tal. Jag förstår hur frustrerande det är att kämpa med detta. I sådana lägen kan det vara till hjälp att backa – att ge upp försöken att övertyga. Det innebär till exempel att ni enbart lyssnar och visar förståelse när sonen uttrycker missnöje över något, och hejdar impulsen att ge råd eller förslag på att söka hjälp. Det är först när han tar initiativet till att be om råd som ni gör det. Förslaget bygger bland annat på en etablerad samtalsmetod som kallas motiverande samtal, som används mycket just för att motivera någon till att söka hjälp.

Att samtala på det sättet kan vara särskilt utmanande för föräldrar till tonåringar eller unga vuxna. Som förälder kan det vara svårt att bryta vanan att lotsa och stödja i varje läge. Jag får inte intrycket av att ni ständigt försöker driva på er son – tvärtom, men när ni väl pratar med varandra kanske principerna från motiverande samtal kan vara till hjälp.

En annan sak som kan bidra till motivation är att styra samtalen från att röra problem till att handla om vad sonen vill. Om han exempelvis säger att han är för osocial för att kunna få ett jobb, avstår du från att argumentera emot. Fråga i stället vad han skulle vilja ha för jobb om han kände sig mer social. Jag menar inte att hurtfriskt börja prata om visioner och mål, utan att försiktigt försöka hålla fokus på vad sonen skulle vilja uppnå om svårigheterna inte fanns. En invändning mot detta kan vara att han kanske inte vill något alls. Han uttrycker ju till och med att han inte vill leva. Samtidigt uppfattar jag att han emellanåt visar en önskan om förändring. Det är i sådana stunder som önskemål kan diskuteras, snarare än i stunder då tankarna är som mörkast. Då är det bäst att bara lyssna.

Jag gissar att ni ägnar mycket kraft och tid åt att undersöka olika möjligheter till utbildning, praktik och vård för er son. Det bör ni förstås fortsätta med, men kanske ta upp era förslag och idéer enligt de råd jag tagit upp innan. Om ni exempelvis fått nys om en praktikplats som skulle kunna passa er son gäller det att ta upp förslaget lagom entusiastiskt. Eftersom sonen ogillar oväntade situationer och nya miljöer är det också bra om ni har mycket information om vården, praktiken eller vad det nu handlar om.

Din sista mening i brevet är drabbande. Jag hoppas att ni inte ska behöva vänta på att det blir värre. Jag hoppas i stället att ni genom att fortsätta att lirka med möjliga vårdalternativ och praktikplatser kan vända detta tidigare. Samtidigt vill jag uppmärksamma en fälla som har med din avslutande farhåga att göra. Ibland kommer motivationen till förändring faktiskt först när man drabbas mer påtagligt av sin livsföring. När unga vuxna bor kvar hemma finns därför en risk att föräldrar understödjer passivitet och nedstämdhet genom att stå för all service. Samtidigt är det näst intill omöjligt att begära av föräldrar att ställa krav på en son som uttalat självmordstankar. Hur ska ni klara balansgången mellan krav och stöd i det läget? Mitt sista och kanske viktigaste råd är därför att söka eget stöd som förälder. På www.forster.se/referenser161205 finns länkar till verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till föräldrar i er situation. Det är som sagt tufft att stå ensam och bara vänta i er situation.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

”Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation”

Hennes man har alltid haft svårt för att slänga saker, men sedan han gick i pension har det blivit värre. Saker ligger överallt, och det är omöjligt att prata med honom om det. När hon försöker röja blir det bråk. Vad ska hon göra?

Fråga:

Jag lever i en sopstation! Vad gör jag? Min mans samlande har under senaste åren förvandlat hela övervåningen och källaren till veritabla sopstationer. Hela huset har blivit belamrat. Allting ligger huller om buller. I byråer, i garderober, och sedan en tid även på golven och på allt fler möbler. Detta hus som egentligen är ett fint gammalt femtiotalshus. Jag försöker hålla i ordning och städa, men blir då anklagad för att ha städmani. Inte en pinal i hans samlingar får röras.

Min man har alltid haft svårt att slänga saker, men efter att han gick i pension, som var svårt för honom, har allt samlande bara eskalerat.

Ibland bara röjer jag, trots allt bråk som det leder till, men det blir bara en tillfällig lättnad för efter bara några veckor är det lika överfullt med saker igen!

Jag skäms för mitt hem. Jag bjuder inte hem någon. Det gör att jag aldrig blir hembjuden till någon och får jag väl en inbjudan slätar jag över den för jag vet ju att jag inte kan bjuda igen.

Det är totalt omöjligt att ta upp detta med min man. Ingen av mina förmaningar eller böner tar han på allvar. Jag är helt slut. Så vad kan jag göra? Kan man få hjälp av någon? Bör min man få psykologisk hjälp? Fungerar det?

Jag älskar honom men situationen sliter oerhört på oss båda!
E

Svar:

Hej! Det kan vara så att din man har utvecklat ett tillstånd som kallas för samlarsyndrom. Det är förstås inte möjligt att diagnostisera din mans beteende utifrån ditt brev, och det är inte heller vad vi psykologer erbjuder här på Insidan. Men det skulle underlätta för din man om han kunde tänka sig att träffa en läkare eller psykolog för att berätta om det som pågår, och få utrett om han kanske har diagnosen samlarsyndrom – och i så fall utifrån det få den hjälp som kan erbjudas honom. Både i form av psykologisk behandling och hjälp från socialtjänsten.

Men jag anar av ditt brev att din man inte är så självklart intresserad av det. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kanske ändå kan motivera din man att vilja träffa en läkare eller en psykolog.

Samlarsyndrom beskrivs som ett överdrivet (patologiskt) samlande av saker, och svårigheter att göra sig med sakerna på grund av ett upplevt starkt behov att behålla dem, och uttalat obehag förknippat med att göra sig av med sakerna. Detta resulterar i det som du beskriver; att hemmet blir allt mer stökigt och överhopat. Och det är inte ett ovanligt problem, omkring 150.000 svenskar har problem med överdrivet samlande.

Samtidigt ska sägas att detta med att samla på saker är något vi människor gärna gör. Studier visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har någon samling. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv är det troligen så att det har haft ett överlevnadsvärde att spara på mat och verktyg för att öka chanserna till överlevnad. Men det finns en avgörande skillnad mellan en samlares samling och samlandet hos en person som har ett samlarsyndrom. Samlaren har ordning och reda på sin samling, medan den med ett samlarsyndrom har det hopsamlade helt eller delvis i en stor oordning, och samlandet fortgår även när hemmet blir allt svårare att leva i på grund av detta.

Samlingarna består ofta av kläder, tidningar, böcker, kvitton, och förpackningar som utifrån sett framstår som ganska värdelösa och onyttiga. En del personer med ett överdrivet samlande berättar trots det om en ”kick” när de skaffar nya saker.

Samlarens dilemma tycks vara att hen har påtagliga svårigheter med att besluta sig för om sakerna ska slängas eller behållas, och inte så sällan en stark känslomässig anknytning till sakerna. Vilket sammantaget leder till ett undvikande beteende, överväganden då och då om att trots allt kanske kasta saker skjuts på framtiden. Konsekvenserna när beteendet har pågått en längre tid och blir allt mer gränslöst är ofta ganska allvarliga. Social isolering och konflikter i familjen, som du berättar om, och ibland även vräkningar.

Ibland kan överdrivet samlande både utlösas och förstärkas av en depression, eller av en debuterande demens. Det är tyvärr ovanligt att överdrivna eller patologiska samlare självmant söker hjälp. Oftast är det så att andra i familjen ber om hjälp när situationen blir allt mer besvärlig. Eller att det är en hyresvärd eller hemtjänsten som upptäcker problemet och agerar.

Men vad kan du då göra? Det första problem som du har att hantera är att motivera din man att söka hjälp. Det verkar som om din man under alla de här åren inte har övervägt det. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för honom att göra det.

Vad kan du då göra för att få honom intresserad av det? Det du inte ska göra är att försöka övertala honom. Det skulle troligen bara få honom att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att han börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer. Den vägen har du också provat flera gånger utan framgång.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din man kanske ändå upplever som besvärligt med sitt samlande: Att relationen mellan er blir sämre? Att han ser att du blir olyckligare? Att vänner inte kommer hem till er längre? Annat som du tycker kan vara motiverande för honom? Och att fråga om han kanske skulle vilja kunna kontrollera sitt samlande bättre.

Hjälp honom att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din man nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att han uppfattar din omsorg. Då kan det bli möjligare för honom att berätta om det som är svårt, och som han kanske vill ha hjälp med.

Ett tips är att närma sig frågan genom att resonera utifrån att det i första hand handlar om att få en säkrare och bekvämare hemmiljö för er än att enbart rensa bort saker. Kanske du också ska undra lite försiktigt om din man efter sin pension känner sig nedstämd och orolig, och om han själv tror att det spelar in.

Väck också din mans hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få. Det finns numera en psykologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (kbt ), som utvärderats på ett vetenskapligt sätt och som gett lovande resultat vid samlarsyndrom. En majoritet av personerna blev förbättrade av behandlingen (70 procent), och 24 procent blev mycket förbättrade. Mitt råd är att du tar reda på vilka legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter med kbt-inriktning som finns där ni bor, och som har erfarenhet av att utreda och behandla samlarsyndrom. Kontaktuppgifter finns på www.kbt.nu och på www.sfkbt.se.

Ta reda på mer om samlar­syndrom, kanske du ska träffa en psykolog och informera dig och sedan berätta för din man, och väcka hans hopp om att hjälp finns om han vill?

Om din man så småningom vill börja sortera och rensa ut saker, så kan socialtjänsten ofta också erbjuda boendestöd för hjälp med sortering och borttransport av saker.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

För din egen skull måste du ta itu med den sociala biten- att bli av med det sociala umgänget kan knäcka vem som helst. Fundera på att "gå ut" med detta som du hittills ansett vara privat, att alltså berätta för dina vänner om samlingsmanin som pågår därhemma, berätta att du gärna vill bjuda tillbaka, men att det blivit praktiskt omöjligt, berätta att du saknar umgänget och behöver det - så blir du bjuden igen, och kan som gendrag istället ta med vänner på bio, på picknick, promenad, utställning

H R, 12:11, 23 november 2016. Anmäl

Till problemet hör förmodligen att "samlarsyndrom" inte är så värst väletablerat som diagnosticerbar åkomma i det allmänna medvetandet. Särskilt för män i den beskrivna åldersgruppen har det väl snarast alltid betraktats som ett ideal att kröna sin livsgärning med en ordentlig samling. Om man läser gubbtidskrifter som Nostalgia och liknande skrivs det regelrätta hyllningsreportage om tokar som belamrar sina hem med rostiga burkar eller värre. Hur göra sjukdomsinsikt av sådant?

Kap Kennedy, 16:12, 31 oktober 2016. Anmäl

Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Bråk – speciellt då bråk mellan syskon – är det som föräldrar frågar oftast om. Och det är nästan alltid mammorna som hör av sig. Psykolog Martin Forster har hittills svarat på över hundra frågor från Insidans läsare. I dag gör han en återblick.

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8

Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?

Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.
Martin

Läs mer: På www.forster/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”

På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår ­mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och ­hjälpa henne?

Fråga:
Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt.

Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.
Tacksam för alla tips och råd

Svar:
Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 27

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den äldsta flickan uppges vara 12 år och är därmed på god väg in i en ålder med tonårsproblematik. Spontant tycker jag att mycket av det som beskrivs påminner mest om det. Det innebär inte att råden i svaret är fel, men kanske borde föräldrarna fokusera mer på att flickan genomgår en normal fas i livet, än att försöka koppla ihop allt med tidigare uppvisad blyghet, etc. Blyg eller inte, man är sällan en kul person i den där åldern.

Kap Kennedy, 14:03, 13 juni 2016. Anmäl

”Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?”

Den sexårige sonen är aktiv och intensiv. Han kommer ofta in i en särskild sinnesstämning där han ”flamsar”, som föräldrarna kallar det, och hans yngre bror rycks med. Föräldrarna har försökt hantera det på olika sätt, men nu är de uppgivna och trötta. Psykolog Martin ­Forster kommenterar.

Fråga:

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar:

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 24

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Åh, vad jag känner igen mig. I allt. FS skriver att de tänkt på adhd men sedan tänkt att det inte kan vara det eftersom barnet kan koncentrera sig ibland. Bra att veta kan vara att barn med adhd inte behöver sakna förmåga att koncentrera sig. Adhd eller inte - för oss har det hjälpt att läsa på kring metoder som föräldrar till barn med adhd använder. Att se flamset som ett tecken på trötthet som kan förebyggas eller avhjälpas just som trötthet har också varit en hjälp för oss.

Helena R, 18:53, 14 maj 2016. Anmäl

”Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?”

Den tioårige sonen verkar oftast glad. Men när man frågar honom om vad han tycker om något lyfter han alltid fram det negativa, det är som om han söker efter fel och orättvisor. Hans mamma har svårt att acceptera hans missnöje och önskar att han kunde glädjas åt saker som är bra. Martin Forster ger råd.

Fråga:
Vår son är snart tio år. Han är oftast en glad kille vilket han visar genom att till exempel sjunga och dansa hemma. Han har många kompisar, idrottar och klarar sig bra i skolan. Jag uppfattar det som att han har ett gott självförtroende men med en tioårings osäkerhet ibland.

Min man och jag jobbar båda mycket hemifrån och finns ofta till hands för barnen. Vi månar om gemensamma måltider och så vidare och ser till att barnen har ”luft i schemat”. Jag är engagerad i min sons idrottande och stödjer honom med min närvaro och uppmuntran men sätter ingen press när det gäller resultat.

Det var lite bakgrund till vårt problem: Sonen har en väldigt negativ syn på tillvaron. I varje fall om man frågar honom. Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt. Jag vill tillägga att vi inte skämmer bort våra barn med saker.

Det känns som om han tar vår fråga om hur något är som en uppmaning att leta efter det dåliga. Spontant upplever jag både sorg över att han inte kan glädjas åt saker och irritation över att han agerar bortskämt och funderingar över hur vi bidragit till det. När det gäller idrottsliga framgångar kan han glädjas med laget och vara stolt men egna prestationer nedvärderar han.

Det känns främst som att beteendet är riktat mot oss i familjen. I skolan uppfattar de honom som glad och okomplicerad.

Det är som min son trycker på en provokationsknapp hos mig med det här beteendet. Jag vill gärna hjälpa min son att förstå att han har en bra tillvaro och mycket att vara glad för. Jag har svårt att förstå och acceptera hans ständiga utspel av missnöje och orättvisa.
/Mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Vad kan bakgrunden till sonens beteende vara? Svaret beror på en sak jag inte får full klarhet i när jag läser brevet: Hur missnöjd är er son egentligen? Han uttrycker sig negativt när ni frågar honom, men motsvarar det hur han faktiskt känner och tänker? Flera saker du skriver antyder att missnöjet framför allt uppstår i kommunikationen mellan er där hemma. Er son är oftast glad, dansar och sjunger. Han är aktiv, har kompisar och lärarna har inte noterat det ni upplever.

Om er son faktiskt känner sig så missnöjd som han säger, borde det märkas förutom just när ni frågar. Jag kommer att utgå ifrån denna tolkning och fokusera på er kommunikation i mitt svar. Även om jag har fel vill jag påstå att kommunikationen runt missnöjet ändå är viktig. Jag hoppas därför att ni kommer ha nytta av råden oavsett vad som ligger bakom sonens missnöjesyttringar.

Ditt brev innehåller flera detaljer som vittnar om att du är väl medveten om hur kommunikationen mellan er kan bidra till problemen. Du skriver till exempel att sonen uttrycker sig negativt just när ni frågar. Du skriver också att han verkar ta era frågor som en uppmaning till att leta efter något dåligt. Olika slags frågor väcker så klart olika saker hos den som svarar. En möjlig risk är att sonen uppfattar en förväntan om positiva svar, som han gör motstånd emot (”Visst var det kul på kalaset?”). En annan fallgrop är att ställa frågor som uppmanar till omdömen (”Hur var det på kalaset?”).

Forskning visar tydligt hur bedömningar (positiva och negativa) generellt bidrar till mer negativa tankar och känslor, medan ett mer neutralt betraktande bidrar till välmående. Det finns därför anledning att oftare ställa frågor som uppmuntrar till det (”Vad gjorde ni på kalaset?”).

Ett förslag är att ni försöker notera hur ofta er sons missnöje kommer just som reaktion på frågor och vad ni i så fall frågade. Ett experiment skulle också kunna vara att en period avstå från att ställa så många frågor. Blir er son lika negativ när det är han som tar initiativet i samtalen?

Jag vill betona att jag verkligen förstår dina reaktioner på sonens missnöje. Även om de exempel du tar upp handlar om vardagliga upplevelser, innebär det förstås en sorg om ens barn inte verkar känna glädje över dem. Likaså är det svårt att inte bli irriterad över utebliven tacksamhet när barnet uppenbarligen har anledning att vara tillfreds.

Samtidigt som reaktionerna är begripliga, finns det en risk att de bidrar till problemet. På senare år har man studerat hur pressen eller strävan att känna glädje eller tacksamhet kan leda till motsatsen. Det gäller i synnerhet om utrymmet för att känna missnöje är begränsat. Dessutom verkar personer som är lite mer pessimistiskt lagda, vilket din son kanske är, vara särskilt känsliga för omgivningens förväntningar om positiva känslor.

Ett uppenbart råd är därför att lägga band på de egna känslorna och låta sonen vara negativ, utan att försöka förändra hans känslor. En vanlig invändning mot den här typen av råd är att barn ändå genomskådar vad man egentligen känner. Det ligger något i den invändningen, men den bygger samtidigt på en förenkling av känslo­liv och relationer.

Givetvis ska man inte fullständigt lägga band på sina känslor, lika lite som man helt ocensurerat ska uttrycka precis allt man känner. Ofta finns det saker man säger och gör som man i efterhand ångrar. Rådet är därför att försöka bli medveten om detta och därmed bli bättre på att hejda sig i fortsättningen.

Eftersom barn ibland ändå uppfattar vad man känner kan det vara nödvändigt att också jobba med sina grundläggande värderingar och känslor. En väg kan vara att försöka vidga perspektiven. Att i samtal med andra och på egen hand försöka se mer till helheten (hur sonen mår i stort) och mindre till delarna (hur negativt han uttrycker sig här och nu).

Till sist ett råd som är relevant oavsett hur missnöjd er son är innerst inne. När ett barn uttrycker missnöje väcks ofta impulsen hos föräldrar att försöka få bort känslorna. Även om man intuitivt vill argumentera emot eller försöka muntra upp barnet, så leder det ofta fel. Det blir en dragkamp där barnet allt mer kämpar för rätten att få vara missnöjd, medan föräldrarna strävar åt andra hållet.

För att bryta sådana mönster räcker det sällan med att enbart försöka lägga band på sina egna reaktioner, som jag beskrev ovan. Man behöver också aktivt visa förståelse för barnets upplevelse och känslor (”Jag hör att du är missnöjd över matchen – berätta vad som hände”), utan att därmed ursäkta eventuella dåliga beteenden. Det är förstås svårt om man är irriterad och än svårare om man faktiskt inte tycker att barnets känslor är rimliga.

Den stora utmaningen med att bekräfta känslor brukar vara att faktiskt mena det man säger. Då kan det vara viktigt att påminna sig om det självklara – att alla faktiskt har rätt till sina egna upplevelser och känslor. Jag har också mött många föräldrar som genom att ta barnets perspektiv lyckats uttrycka sig mer genuint. Då inträffar det paradoxala: de negativa känslorna minskar så snart de får utrymme. Och även om de inte minskar, så blir det lättare att leva utan dragkampen.

På www.forster.se/referenser160411 finns referenser till forskning med anknytning till svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 30

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Kanske kan man som förälder bli en smula överambitiös? Ibland kan väl saker få vara , utan att de behöver utvärderas eller recenseras? Grabben kanske behöver få ha sina upplevelser ifred ett tag. Om det nu är så att föräldrarna ofta frågar och vill ha feedback så kanske han uppfattar det som ett intrång, som att föräldrarna liksom försöker kontrollera hans göranden och låtanden? H Parland skrev i en dikt om"lite svalkande likgiltighet". Skulle inte det vara något att prova?

Lotta Larsson, 13:31, 17 april 2016. Anmäl

Både i frågan och svaret saknar jag lite information. Vad blir svaret när de frågar hur sonen mår? Viktigast av allt är ju ändå att man vill att ens barn ska må bra. Vad blir reaktionen när föräldrarna pratar med sonen med fantasi, humor, skämt, distans, lättsamhet osv? Vad blir reaktionen när de ger sonen kramar? tack och hej

Henrik Gustavsson, 12:52, 13 april 2016. Anmäl

”Min sjuåriga dotter gråter varje morgon när vi skiljs åt”

Sjuåringen är glad och pigg och har många kompisar. Men hon har fått så svårt att skiljas från sin mamma och är riktigt ledsen varje morgon. Det tär på hela familjen. Hur kan föräldrarna hjälpa henne? Psykolog Martin Forster kommenterar.

Fråga:
Vi är en familj med tre flickor, två tonåringar och en som snart är åtta år. Yngsta dottern är en glad och pigg tjej. Hon har det bra i skolan och har många kompisar. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har hon fått väldigt jobbigt med att jag går hemifrån på morgnarna. Hon är riktigt ledsen varje morgon, ibland har oron börjat så smått redan på kvällen.

Hennes egen förklaring till att hon är ledsen är att hon saknar mig (mamma). Vi har försökt att ta det lugnt på morgnarna, och tänkt att det går över. Men det har inte gått över och det är ganska jobbigt att hon måste börja varje dag med att vara ledsen. I första hand jobbigt för henne själv, men det tär också på pappa som lämnar henne på skolan (då har det värsta oftast gått över) och på mig som måste lämna henne gråtande varje morgon.

Resten av skoldagen brukar fungera bra, enligt läraren.

Hon klarar fint att vara borta hos kompisar, hon har till och med sovit över några gånger och det har gått jättebra. Om jag ska vara borta på något en stund på helgen kan hon bli lite ledsen men inte som på skolmorgnarna. Hur ska vi hjälpa henne att hantera de här känslorna?
Orolig mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Jag förstår verkligen att det här tär på er. Även om både ni och er dotter vet att tårarna torkar när hon väl kommer till skolan, är det smärtsamt att behöva genomlida det varje morgon. Många barn som har separationsångest behöver steg för steg utmana sig själva att vara borta från sina föräldrar i allt längre perioder, vilket för de flesta leder till att oron minskar över tid. Er dotter tar dock redan steg, samma stora steg varje dag utan att det blir bättre. Vad kan det bero på? Jag vill ta upp tre möjliga förklaringar till det.

Till att börja med är det vanligt att separationsångest blossar upp när det sker någon slags förändring i ett barns liv. Du skriver att problemet har funnits i ett halvår, vilket innebär att det uppstod i samband med att dottern började ettan. Jag gissar att detta medförde en del förändringar för henne, som till exempel ny lärare, nya klasskamrater och högre krav. Kanske handlar separationsångesten om att skolan känns otrygg eller krävande på något vis?

Läraren säger att allt går bra, men många barn kan klara sig bra i skolan och ändå känna stress över krav och utmaningar där. Då är det vanligt att de söker mer trygghet hos sina föräldrar. Ett råd är därför att prata med läraren igen, även om ni redan fått höra att allt går bra. Be läraren att vara uppmärksam på om det trots allt finns situationer då er dotter verkar orolig eller tillbakadragen. Prata sedan med er dotter om detta, för att få hennes perspektiv.

En annan möjlig förklaring till de jobbiga avskeden är att er dotter är ”för trygg” med dig. Kan man vara för trygg? Nej, men om det är på bekostnad av att också kunna söka trygghet hos andra vuxna blir det sårbart. När man är sju år och just har börjat ettan är det till exempel viktigt för de flesta barn att känna sig trygga med läraren och andra vuxna på skolan. Den relationen ska bära tills man kommer hem och träffar sina föräldrar igen.

Behöver barn verkligen en sådan slags relation till sin lärare? Räcker det inte med att känna trygghet hemma? Traditionellt har man inom psykologin betonat betydelsen av en trygg anknytning i relationen mellan mamman och barnet. På senare år har dock forskning visat – det kanske självklara – att barn mår bra av att knyta an till flera vuxna (inklusive pappan!). Därför är det bra att pappa lämnar dottern på skolan, då det blir ett tillfälle då han får vara tryggheten.

Jag vet inte hur relationen ser ut mellan dotter och pappa, men det skulle kunna vara en poäng att de gör fler saker på tu man hand. Likaså kan det vara bra att försöka stärka relationen mellan er dotter och hennes lärare.

Även om allt går bra i skolan och er dotter inte mår direkt dåligt där, finns chansen att avskeden på morgnarna blir lättare om det finns en trygg famn som möter henne på skolan. Prata med läraren om detta om ni tror att det ligger något i denna förklaring. Försök också att göra er dotter delaktig och komma med förslag på hur hon skulle vilja ha det på skolan. Vad kan hon göra om hon börjar längta efter dig i skolan?

En tredje möjlig förklaring till separationsångest är det som sker vid själva avskedet. Ibland kan sättet att försöka lugna och trösta inför avsked oavsiktligt bidra till mer oro. Börja med att fundera på om det finns något som utmärker de situationer som blir särskilt jobbiga, eller tvärtom, särskilt lugna. Hur kommunicerar ni då?

Den typiska fällan är att avskeden blir för utdragna och därmed plågsamma. En annan vanlig fälla är att föräldrar i alltför hög utsträckning försöker försäkra barnet om att allt kommer att gå bra. Om föräldern försöker övertyga och möta varje invändning eller farhåga barnet har med motargument fastnar man i en dans som förstärker oron. Utmaningen är att svara en gång och sedan uppmuntra barnet att stänga dörren eller lägga på luren. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.

Återigen är det bra att involvera er dotter i diskussionen. Har hon några idéer om hur avskeden skulle kunna bli mindre jobbiga? När ni pratar med er dotter kan det förstås hända att hon kommer med mindre lyckade förslag, som till exempel att hon ska ringa till dig när som helst från skolan. I så fall kan det vara bättre att ge halvfärdiga förslag som hon kan välja mellan eller utveckla vidare.

Jag vill avsluta med att ta upp ytterligare en sak som kan leda till separationsångest. För vissa barn handlar problemet om att relationen till föräldrarna inte är tillräckligt trygg och nära. Om ett barn inte riktigt känner tillit i relationen till föräldrarna är det inte så konstigt om oron slår till vid avsked. I sådana fall är lösningen förstås i första hand att stärka relationen.

Jag tror inte att detta gäller er. Utgångspunkt i svaret är att ni har en nära och trygg relation. Jag tror det eftersom hon verkar må bra i allmänhet, förutom att hon blir ledsen just när du lämnar henne. Den längtan hon beskriver handlar nog inte heller enbart om att hon söker trygghet hos dig. Det är också ett uttryck för hennes kärlek, som kommer att finnas kvar även den dag då oron ger med sig.

På www.forster.se/referenser160229 finns referenser till forskning som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

”Ska vi bejaka pojkars vilja att ha klänning fast de kan bli retade?”

Nyligen skrev en mamma på sajten DN Åsikt om hur hennes son blev retad när han hade flickkläder. Här skriver en farmor vars barnbarn varit med om samma sak. Hur ska man göra – bejaka killarnas rätt att ha klänning, eller säga nej för att skydda dem? Martin Forster svarar.

Fråga: Jag är en farmor som har en fråga om mitt barnbarn. Läste i DN ett inlägg där en mamma bad människor att inte ösa sina fördomar över hennes barn. Anledningen var att hennes son, fyra år gammal, hade önskat sig en prinsessklänning men när pojken fick den på sin födelsedag så ratades den. Anledningen var att några barn hade sagt att killar inte ska ha tjejkläder.
Ett av mina barnbarn har haft en liknande upplevelse – han hade klänning några gånger på förskolan men slutade då han blev retad!
Ska vi bejaka pojkars rätt att ha klänning? Ska personalen på förskolan ”kämpa” för denna rätt? Ska föräldrar säga ”nej” när pojkar vill ha klänning på förskolan/skolan? Ska vi vara ärliga mot barn och säga som det är, att alla gillar inte killar med klänning?

Farmor

Svar: Tack för ditt brev. Om jag börjar med din andra fråga kan jag göra det enkelt för mig. Personal på förskolan är enligt lag skyldig att främja barns rätt till likabehandling, där den rätten till exempel omfattar barn som bryter mot könsnormer. Hur föräldrar ska agera tycker jag också är klart – de ska stödja barns önskan att ha kläder som kan uppfattas som könsöverskridande. Det är min åsikt och jag tror att de flesta håller med mig.
Över tiotusen läsare har tyckt till om debattinlägget på DN Åsikt som du refererade till. Nästan tre fjärdedelar höll med skribenten om att vuxna måste kämpa mot fördomar och ge barn möjlighet att uttrycka sig som de vill. Även om läsarna som har röstat inte utgör ett representativt urval av Sveriges befolkning, ger resultatet ändå en fingervisning om vad folk tycker.
Samtidigt betyder det att ganska många inte håller med mamman som skrev inlägget, vilket jag tror är grunden till problemet. Så länge inte en överväldigande majoritet av vuxna (och därmed barn) accepterar barns rätt att uttrycka sig könsöverskridande, kommer pojkar med klänning på förskolan att bli utsatta för påtryckningar och kränkningar. Lösningen är alltså ett (långsamt) arbete för att förändra attityderna i samhället.
Att påstå att samhället måste arbeta för ökad tolerans är lätt, men det blir svårare om jag som förälder erfar att min son blir mobbad för att han bär klänning. Jag har full förståelse för föräldrar som i det läget föreslår andra kläder för att skydda sitt barn. Samtidigt är det just denna rädsla som vidmakthåller fördomarna.

Det korta svaret är som sagt att man ska stödja och acceptera barnets val. Gör ingen stor sak av det. Lägg fram olika kläder som kan vara både typiska pojkkläder och flickkläder, som barnet får välja mellan.

Jag vill börja med några förslag på hur man kan argumentera med vuxna som anser att pojkar inte ska ha klänning. Till att börja med finns det tydligt stöd för barns rätt att bryta mot könsnormer i FN:s barnkonvention, liksom i svensk lagstiftning.
Det handlar om att könsidentitet och könsuttryck är något som varierar både bland barn och vuxna – det är inte så svartvitt att alla antingen är pojke, flicka, man eller kvinna. Motståndare till det påståendet hävdar ofta att det är vuxna (och kulturen) som påverkar barn till att bryta mot det naturliga, snarare än att barn själva väljer det.

Frågan är då hur mycket alla andra barn påverkas till att välja det ”naturliga”? Ett exempel är studier som visar att barn oftare bryter mot könsnormer när de är ensamma i ett rum, men så fort andra barn är närvarande börjar de bete sig mer som förväntat. Barn påverkas alltid av sin omgivning och det är vuxnas skyldighet att så långt det går låta barnet uttrycka sig själv och sin egen vilja.
Dessutom kan man ifrågasätta att könsidentitet och uttryck i så hög grad skulle kunna formas av omgivningen. Ett exempel är den minoritet av befolkningen som faktiskt är födda i fel kropp, vilket man kan känna redan i förskolan. Det handlar inte om att de är ”förvirrade” eller har blivit påverkade att känna så. Det finns tvärtom ett tydligt stöd i forskningen för biologiska förklaringar.

Även om de allra flesta pojkar som vill ha klänning på förskolan bara vill det en period, så kan man alltså inte förutsätta att det gäller alla. Att hindra sådana barn från att bära klänning blir därmed samma sak som att hindra en typisk flicka från detsamma. Eller som att uppmana ett rullstolsburet barn att lämna rullstolen hemma, för att inte väcka anstöt eller riskera att bli trakasserat.

Så till frågan om hur man ska agera som förälder när ens pojke vill ha klänning. Jag skriver hela tiden pojke eftersom frågan handlade om det. Problemet finns dessutom inte alls i samma utsträckning för flickor – det är mycket mer accepterat att vara ”pojkflicka” än att vara ”flickpojke”. Det korta svaret är som sagt att man ska stödja och acceptera barnets val. Gör ingen stor sak av det. Lägg fram olika kläder som kan vara både typiska pojkkläder och flickkläder, som barnet får välja mellan. Tänk också på vad som förmedlas mellan raderna. Om pojken uttrycker förtjusning över en fin klänning bör man vara lika bekräftande som om det gällde ett par byxor.
Det avgörande är att man som förälder verkligen visar att man accepterar barnets sätt att uttrycka sig. Då grundlägger man barnets självkänsla och stärker förmågan att stå emot omgivningens fördomar generellt.
Av det skälet tycker jag heller inte att man ska varna barnet för att omgivningen kan reagera negativt. Det är onödigt att överföra den rädslan och förväntan innan man vet hur kompisarna på förskolan kommer att reagera.
Forskning visar också att för barn i allmänhet så innebär press från omgivningen på att bete sig enligt en förväntad könsnorm att barnet mår sämre. Om en sådan press finns på förskolan finns det alltså all anledning för föräldrar att inte bidra till ytterligare press.

Sedan räcker det så klart ofta inte med stöttande föräldrar för att barn ska kunna stå emot reaktionerna. Både ditt barnbarn och pojken i DN-inlägget slutade ju tvärt med klänning. I det läget är det viktigt att återigen vara lyhörd för vad barnet vill. Det man kan göra är att lyssna och bekräfta barnets känslor utan att försöka övertala pojken om att ändra sig. Fortsätt bara att göra alla val tillgängliga.
Däremot kan man förstås sätta press på förskolan om det behövs. Kontakta förskolepersonalen för att få mer information och begära att de agerar. De är som sagt skyldiga både att förebygga problem av det här slaget, men också att vidta åtgärder när det väl uppstår. Även om förskolan lever upp till den skyldigheten är det förstås inte säkert att det räcker. Samtidigt finns det stöd för att skolmiljöer där personalen arbetar kontinuerligt med att lyfta fram och bejaka mångfald innebär större möjligheter för barn att exempelvis bryta mot könsnormer. Vidare ska personalen agera direkt när de ser minsta tecken på att någon behandlas illa på grund av könsöverskridande beteenden. Det är just den snabba reaktionen hos personalen som är avgörande.

Nu har jag lyft fram många argument för att låta pojkar bära klänning. Har de som inte höll med mamman i DN-artikeln alltså helt fel? Frågan är varför de inte höll med. Ett argument som skulle kunna vara giltigt är att man som förälder inte alltför ihärdigt ska bejaka eller kämpa för en pojkes rätt att bära klänning, eftersom han då snarast kan uppleva en press att göra just det. Kärnan i den här frågan är som sagt att föräldrar och andra vuxna ska låta barn få utforska och finna sin egen identitet, vad den än må vara.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 15

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Man känner väl till sin förskola- om där är öppen stämning & pojkar klär sig i klänning när de vill utan att bli retade ska man så klart låta sin pojke prova på det om han vill.Om det däremot aldrig sker så kan man kanske ana att han kommer bli retad, utpekad etc., & fråga sig om man verkligen vill att ens barn ska uppleva den sortens mobbing redan i den åldern. Då kan man väl istället diskutera med ledningen hur man kan förändra stämningen INNAN man skickar sitt barn in i en mobbningssituation.

H R, 11:32, 8 januari 2016. Anmäl

Det som är så underbart med barn i förskoleålder är deras fantasi. Mina barn går på förskola och där finns det flera pojkar som klär sig i klänningar. Oftast är det en del av deras lekar och uttryck för deras fantasi. Låt dom vara sig själva. Barn är små individer. Det går inte att "ändra" vem dom är. Det blir så fel när vuxna tror att man kan styra vem barn är. Om dom inte gör någon annan illa varför inte fira att dom blivit så fina individer som kan tänka fritt?

Victoria Larsson, 09:32, 7 januari 2016. Anmäl

Tack, Viktor Stamyr! Kunde inte hålla med dig mer!

H R, 22:54, 6 januari 2016. Anmäl

... "människan alltid har haft ett behov att ogilla annorlunda människor". Det hade nästan inte förvånat mig om något hade försökt med den i Nürnberg. Om inte alla böjer sig frivilligt inför en norm, bortsett från normer (lagar) om att inte skada andra människor, hur kan vi då påstå att den normen är så "naturlig"? Det är som att påstå att människan har ett behov att vara högerhänt, eftersom den största majoriteten av alla människor är högerhänta.

Viktor Stamyr, 07:18, 6 januari 2016. Anmäl

... typiskt maskulint. Precis som alla människor är olika, gillar alla människor olika. Det handlar inte om att man ska underkasta sig någons alla drömmar om hur en "man" ska vara. Det handlar om att två personer ska anpassa sig efter varandra, och inte för resten av samhällets normer. Och det där att människan alltid har haft ett behov av att könen ska uttryckas på olika sätt: Bevisligen böjer sig inte alla människor efter det behovet. Det argumentet är som att försvara rasism för att...

Viktor Stamyr, 07:12, 6 januari 2016. Anmäl

I äldre ålder började mycket riktigt hänga mer med tjejer. Jag vet inte vad du menar med andra förtecken, men om du menar att man ser tjejer som potentiella partners så kan jag säga att så inte var fallet för mig (och många andra killar). Jag tyckte bara att de var bättre vänner. I en tidigare kommentar sa du också att man skulle uppfostra killar "maskulint" för att de skulle klara sig bättre i konkurrensen om kvinnorna. Jag hoppas att du inser att långt ifrån alla kvinnor gillar det som är...

Viktor Stamyr, 07:04, 6 januari 2016. Anmäl

Först och främst kan en "feminin" kille mycket väl umgås med "maskulina" killar. Och om nu en "feminin" kille inte skulle passa in i ett gäng av "maskulina" killar, då får han hitta andra vänner. Om dessa vänner är killar, tjejer eller båda spelar ingen roll. Även om jag inte var särskilt "feminin" (med mer progressiva mått) som yngre så hade jag inget som helst intresse av sporter, eller att vara någon macho figur. Så jag hängde med ett gäng killar som var likadana, och det skapade inga problem

Viktor Stamyr, 06:56, 6 januari 2016. Anmäl

Och angående att umgås med killar så skrev jag inte att det skulle hjälpa dem i karriären, utan jag tänker på det normala umgänget killar emellan på skolgården, på fotbolls- och brännbollsplanen, när de går till simhallen och utmanar varandra att hoppa från trampolinen, när de går ut i gäng på krogen och dricker öl o.s.v.. En feminin ung man platsar inte där. Självklart börjar man att umgås mer med det motsatta könet i en viss ålder, men detta umgänge har då helt andra förtecken.

Marja-Leena Pettersson, 13:03, 5 januari 2016. Anmäl

...ändrar inte på det. Det viktiga är att människan alltid har känt ett behov att ha OLIKA typer av kläder för könen, så inom den egna kulturen har det aldrig rått någon tvekan om vad som är kvinnlig och vad som är manlig klädsel. Vare sig den manliga klädseln varit bonjour och hög hatt eller penisfordral, och vare sig den kvinnliga i samma kultur varit krinolin eller bastkjol o bara bröst.

Marja-Leena Pettersson, 12:58, 5 januari 2016. Anmäl

Viktor Stamyr: Nu är du ute och cyklar. Det var mode i överklassen mot slutet av 1800-talet att små gossar skulle vara som små änglar i långt hår och klänningsliknande plagg. Men detta var ju bara de första två åren, sedan fick de kortbyxor. Nästa steg var när de fick långbyxor, och vid det laget var det definitivt ingen normal mor som önskade att hennes son skulle vara änglalik mera. Könsrollerna är biologiskt betingade, och att det har varit modernt med olika typer av plagg genom tiderna...

Marja-Leena Pettersson, 12:56, 5 januari 2016. Anmäl