”Alkoholen gör mig social – och störig”

Fråga: Jag är en relativt ung kille som känner att min relation till alkohol är minst sagt problematisk och att den har negativa konsekvenser för mitt liv inte bara då jag dricker.

Sedan min ganska tidiga alkoholdebut har jag aldrig varit den som har spottat i glaset. En stor del av mitt umgänge med vänner har kretsat kring festande. Måttlöshet är ordet jag skulle använda för att beskriva min relation till alkoholen. Jag mår inte dåligt i veckorna när jag inte dricker och det kan gå flera helger utan att jag dricker numera, men mitt beteende när jag dricker är det stora problemet.

Det är som att det inte finns någon botten i mig, efter att ha nått en viss kritisk punkt så måste jag bara fortsätta dricka tills jag däckar. Jag minns nästan aldrig hur kvällarna slutar och det ger mig en enorm ångest. Helgens slut och början av veckan brukar jag hålla mig undan från resten av världen och stänga av telefonen/vägra svara av rädsla eller ångest.

När jag väl är full så blir jag först väldigt social och rolig. Jag upplever det som att jag är i mitt esse – som den person jag önskar att jag vore. Är lite blyg annars.

När jag dricker blir jag mer och mer högljudd och tappar omdömet undan för undan. Kommer på mig själv med att ljuga, avslöja saker jag fått veta i förtroende och prata en jävla massa strunt. Jag flirtar ganska öppet med kvinnor, trots att jag har flickvän, och söker uppskattning hos andra. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen och mått otroligt dåligt av det efteråt. Jag hamnar också ofta i bråk med okända män (en knuff på ett dansgolv kan räcka) och blir taskig och säger störiga saker till min flickvän. Jag säger en massa saker om vårat förhållande, som att jag känner mig osynlig och inte sedd, vilket jag inte håller med om i nyktert tillstånd.

Jag kan även bli enormt ledsen över saker som hänt i min barndom (som inte var speciellt trygg) och gråta och på så sätt ställa till ett drama. Vid vissa tillfällen så har jag på fyllan lekt med tanken på att ta mitt liv.

Jag känner inte igen den person jag blir när jag dricker – men det är ju jag och jag har svårt att få det att gå ihop. Varför blir jag så annorlunda och omdömeslös och elak och patetisk?

Jag har gått på ett AA-möte en gång men kunde inte identifiera mig med  
de andra där och ej heller med den kristna stämningen.

Vad ska jag göra? Alkoholen känns så dum men jag tycker om känslan av att vara smart rolig och intressant när jag dricker bara lite. Och jag älskar krogliv och glada vänners sällskap. Vad är det som lockas ur mig när jag dricker?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Du är ambivalent till dina alkoholvanor. Du uppskattar alkoholen, den gör dig socialt roligare och våghalsigare, men du har svårt att begränsa ditt drickande, och när du blir påverkad över en viss gräns blir du förändrad på ett sätt som skrämmer dig.
 
Alkoholen har våra hjärnor som målorgan, och utifrån detta kan det du beskriver nog förstås och få en förklaring. Dina erfarenheter är på många sätt allmängiltiga, samtidigt som det du upplever när du dricker förmodligen visar på en sårbarhet för alkohol. Jag återkommer till det.
 
Hjärnan har inget skydd mot alkohol. Den har inte samma förmåga som levern eller magsäcken att bryta ned alkohol. När alkoholen når hjärnan bedövar den stegvis delar av hjärnan och påverkar en mängd signalsubstanser. En stor oreda uppstår, som till del är vad vi vill få ut av alkoholen, och till andra delar är oönskade biverkningar.
 
Något förenklat är förloppet i hjärnan detta, när vi dricker alkohol i växande mängder:

1. När alkoholen först når hjärnan är det hjärnbarken som påverkas, som minskar i aktivitet. Hjärnbarken styr vår tidsuppfattning och vår benägenhet att kritiskt granska oss själva. När alkoholen börjar bedöva hjärnbarken hamnar vi i en tidsbubbla, framtiden bleknar bort, och gårdagens pinsamheter är glömda. Vi blir också mindre självkritiska, vi vågar mer, blir mer pratsamma och tar risker.

Detta är den sida av alkoholen som många uppskattar, och som för normalkonsumenten uppstår efter andra till tredje glaset vin (eller motsvarande). Du berättar att du som är lite blyg annars blir i ditt esse och blir som den person som jag önskar att jag vore.
 
2. Om vi fortsätter att dricka, och får promilletal omkring en promille, når alkoholeffekterna mellanhjärnan, och våra känslor tar över. Mellanhjärnan är en äldre del av hjärnan, och kallas ibland för däggdjurshjärnan. Den är platsen för våra lust- och olustkänslor. Alkoholen gör oss nu sentimentala. Vi blir ”flockvarelser” och börjar krama personer i vår omgivning, och berättar saker i förtroende till personer som vi inte känner. Samtidigt är vi självcentrerade och vår empatiska förmåga minskar. Vi blir impulsstyrda, känslor snarare än tankar styr oss, och vi blir sexuellt risktagande, mellanhjärnan styr parningsbeteendet hos oss däggdjur.

Du skriver hur du flirtar öppet och avslöjar saker som du fått veta i förtroende. Du har även vid flera tillfällen varit otrogen, när du varit full. Det är i det här stadiet av alkoholpåverkan i hjärnan som vi gör saker som vi ångrar dagarna efter.
 
3. Dricker vi ännu mer, och blir ordentlig berusade, når alkoholen den äldsta och minst utvecklade delen av hjärnan, reptilhjärnan, som styr våra reflexer och vårt kamp- och flyktbeteende. Nu är allt svart eller vitt. Vi är grälbenägna och har en lättväckt aggressivitet. Vårt rationella tänkande är inte tillängligt för oss längre.

Du berättar om din aggressivitet, när du är ordentlig påverkad och hur du hamnar i slagsmål men okända män efter en knuff, och att du också bråkar med din flickvän. Du blir också enormt ledsen över saker i din barndom.
 
Du förbryllas över ditt beteende när du dricker och har svårt att få ihop det med den person du är när du inte är påverkad av alkohol. Jag hoppas att den här beskrivningen av alkoholens ganska specifika och dramatiska effekter på hjärnan kan ge dig en förståelse för vad som händer dig. Och det som jag beskrivit så här långt är som sagt mycket allmängiltigt. Alkohol finns nästan alltid med som bakomliggande faktor till våld och relationsproblem.
 
Du berättar om en annan sak som bekymrar dig. Du har erfarenheten att du när du druckit ett tag känner att du måste fortsätta dricka. Du berättar även om en tidig alkoholdebut och det verkar som om du nu druckit mycket och intensivt under en längre tid. Utifrån din historia finns det en risk att du har en medfödd genetisk sårbarhet för att utveckla alkoholproblem, och att du i dag har tecken på ett tidigt alkoholberoende. Mitt råd är att du söker hjälp, återigen, för dina alkoholproblem. Ta gärna kontakt med den lokala beroendevården där du bor, och resonera om vilken förändring av dina alkoholvanor som skulle passa dig, och vilket stöd du kan få.
 
Vill du läsa mer om alkohol är ett bra alternativ boken ”Om alkohol” av Ola Lauritzson (som bland annat beskriver alkoholens effekter i hjärnan). Du kan även besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Ta med dig en viss mängd och tacka nej till att bli bjuden.

Anders, 09:42, 4 mars 2010. Anmäl

...T.ex. varför inte träna upp dig och extraknäcka som dörrvakt! :)

Nynykter odiagnosticerad, 10:26, 24 januari 2010. Anmäl

Antingen så funkar gränssättningar, eller så funkar de inte. Ett liv utan alkohol är inte alls tråkigt! Det jobbigaste är i början - helt enkelt alla kompisar som bara vill dricka och/eller umgås med folk som dricker - och såna har man många om man är/varit sån själv. <br/>Men ganska snart efter alkostopp så märker man vilka de riktiga vännerna är, att de andra inte är nåt att ha och man hittar nya. <br/>Starta ett par fritidsintressen, gärna idrott - där är det många som sällan festar. T.ex. varför int

Nynykter odiagnosticerad, 10:25, 24 januari 2010. Anmäl

Tack Rådvill och Peter för denna mycket intressanta artikel och även till er som kommenterat. Jag kände igen mig till 100%. Är 36 år. För min egen del så tar jag tag i detta på 3 sätt: Dels att gå hem tidigt på utekvällar, mellan klockan 11 och 1 på natten. . Sen undviker jag starksprit i högsta möjliga mån, speciellt om det kommer att bli en helkväll. Slutligen ser jag till att inte ha speciellt mycket alkoholdrycker hemma. Har varit "tvungen" att köpa folkisar en del helger och det var bra:)

Alkoholist, 14:51, 20 januari 2010. Anmäl

Jag tror att när man dricker utan botten (då och då) är det inte nödvändigtvis ett tecken på alkoholism utan att man har behov av släppa kontrollen, lämna sin verklighet en stund - något som är ganska mänskligt. Det är så klart bättre att uppnå detta genom tuffa fysiska eller intellektuella utmaningar men det känns som många i vårt samhälle (inkl. mig själv) sällan känner sig utmanade eller obekväma på ett utvecklande sätt. Jag är lika fantasilös som de flesta och träffar mina kompisar nästan enbart på barer. Många barer spelar väldigt hög musik (mindre prat = mer försäljning?) Men man är på barer för att prata - de har varit en historisk knutpunkt för människor att umgås och delar idéer och erfarenheter. Om vi uppmuntrar sådana barer samt försöker umgås på olika sätt och olika tider (inte enbart fre-lörkväll) skulle det kanske hjälpa med alkoholbalansen i livet. Alkoholen i sig är inte problemet, utan de situationer vi skapar själva runt konsumtionen.

steve, 11:35, 11 januari 2010. Anmäl

Jag tror inte att allt kan relateras till AA och liknande sekter,jag tror heller inte att du är kapabel att kommentera liknande fall,det finns bara ett svar vartannat glas vatten!

alkohol, 23:07, 3 januari 2010. Anmäl

Rutantutan och Hanna beskriver den enklaste lösningen, det är "bara" att sätta en gräns som funkar för en själv och sen hålla stenhårt på den. Om det trots gräns ändå skiter sig var och varannan gång så blir det till att leva nyktert resten av livet. Hur kul är det? Nä just det, håll gränsen då!

Andreas, 17:08, 3 januari 2010. Anmäl

Jag känner också igen mig i din berättelse. Min lösning blev AA. Jag valde att se bort från vad som skiljer oss åt och inrikta mig på likheterna. Talet om gud kan också hantera efter eget huvud. Gör ett försök till. Kanske större tur med nästa AA-grupp. Det finns en lösning. Det är så härligt att leva nyktert. Lycka till.

Kurt, 21:52, 2 januari 2010. Anmäl

Rådvill, snälla sök hjälp innan du låter alkoholen förstöra ännu mer för dig. Sådana här problem är ofta svåra att få bukt med på egen hand. AA är inte rätt för alla, det finns många bra alternativ. Den lokala beroendemottagningen eller till och med vårdcentralen kan hjälpa dig, det finns andra bra instanser också. Sjukvårdsrådgivningen kan tipsa om vart du kan vända dig på just din ort. Om det skär sig med personkemin - ge inte upp, sök vidare efter hjälp som passar dig. Det är det bästa du kan göra för dig själv.

Hermina, 17:40, 2 januari 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i det mesta. Som tur är blir jag aldrig bråkig. <br/>Ångest är ordet. <br/>Det som gör mig mest ledsen är att man tex berättar saker man fått höra i förtroende. Jag vill verkligen vara en bra vän, men jag har upptäckt att många vänner inte ser mig så. <br/>En insikt jag tror mig har kommit till är man ofta går ut på barer/klubbar bara för att. Jag kan ha jättekul vid speciella tillfällen men oftast är det helt enkelt inte min arena. <br/>Så man står där och känner wtf.. Man har inte kul. Muskien är så hög att man inte kan prata. Så man super. Och man får inte kul för det så man fortsätter. Då slutar det alltid på samma sätt, och det är alltid dyrt och sällan kul. <br/>När man är 21 och ska göra nåt med vänner blir det ofast klubb. <br/>Det ska jag försöka ändra på..

.., 13:59, 2 januari 2010. Anmäl

Vad är det för skillnad på riskbruk och missbruk?

Fråga: Hej Peter! Sedan du rett ut begreppen riskbruk, missbruk och beroende i SVT:s serie ”Kysst av spriten” har jag funderat en del. Vad är det för vits och mening med att dela in alkoholproblematik i mer än två delar?
 
En del skulle kunna vara ”riskbruk” eller ”högkonsumtion” för att definiera de som INTE är beroende. Övriga skulle kunna vara ”beroende”. Termen ”missbruk” är väl egentligen ointressant? Graden av beroende är väl egentligen ointressant? Det är som graviditet – antingen är man det – eller inte.
 
Vattendelaren i den här problematiken är väl att man som riskbrukare klarar av att dämpa sitt drickande och också kan återfå en alkoholkonsumtion som inte ger oönskade konsekvenser för den som dricker och dennes anhöriga.
 
En beroende klarar inte detta  – utan får avhålla sig från alkohol och får finna sinnesron och lindra ångesten på annat sätt än på kemisk väg.  Vore tacksam om du kan utveckla din syn på nyttan av att definiera problematik på mer än två sätt.

Nemo

Svar: Hej Nemo. Det stämmer att vi inom hälso- och sjukvården gärna använder tre kategorier, missbruk, beroende och riskbruk, när vi beskriver allvarlighetsgraden av alkoholproblem. Låt mig berätta hur vi tänker och hur de tre begreppen kanske ändå kan vara till nytta.   

Begreppet riskbruk är ingen formell diagnos på samma sätt som missbruk och beroende, utan används för att beskriva alkoholvanor som enligt erfarenhet och befolkningsstudier innebär en risk för ohälsa och växande alkoholproblem på sikt om de fortsätter.   

Riskbruk är att man dricker ofta och mycket, eller intensivt. En tumregel är att man har riskabla alkoholvanor om man regelbundet dricker mer än 14 glas vin (eller motsvarande) per vecka som man och mer än 8 glas vin som kvinna, eller om man två gånger i månaden eller oftare dricker sig berusad. Uppskattningsvis femton till tjugo procent av svenskarna har riskabla alkoholvanor, främst i form av berusningsdrickande. Bland unga män och kvinnor är andelen riskbrukare högre, upp till trettio respektive tjugo procent.   

Att alkoholvanorna är riskabla är något som de flesta blir uppmärksam på först i samband med en hälsoundersökning eller ett rutinbesök inom hälso- och sjukvården, när frågor ställs av läkaren eller sjuksköterskan om alkoholvanorna, oftast tillsammans med andra frågor om faktorer i livsstilen som kan innebära hälsorisker.

Riskbruk som begrepp ger oss en möjlighet att beskriva och samtala om alkoholvanor som för tillfället har måttliga eller ibland inga negativa konsekvenser, men som på sikt kan innebära mer påtaglig ohälsa. Man brukar också ge råd om måttligare alkoholvanor i förebyggande syfte. Riskbrukare som ändrar sina alkoholvanor och börjar dricka mindre brukar efter ett par veckor märka ganska rejäla hälsovinster som bättre sömn, minskad vikt och ökad stresstålighet.   

Missbruk av alkohol beskriver alkoholvanor som pågått en tid och som har lett till återkommande problem i relation till omgivningen. En annan benämning är skadligt bruk av alkohol. Missbruket kan uppkomma under någon fas i livet då man ”festar” eller i en viss situation, till exempel under en separation. Att missbruka alkohol innebär många nackdelar och risker, både socialt och hälsomässigt. Utöver att göra bort sig på arbetet eller hemma kan man råka ut för olyckor. Om missbruket fortsätter en längre tid kan det gå över i ett beroende.

Missbruket skapar även nya problem, som bidrar till att vidmakthålla drickandet, det blir ett sätt för flykt och tröst. Ändå är missbruk en mindre allvarlig diagnos än beroende. Den som missbrukar alkohol kan sluta dricka eller övergå till måttligt drickande utan större svårigheter. Ofta sker detta av sig själv när situationen förändras. I några fall behövs hjälp, om inte annat för att inse att man dricker på ett skadligt sätt. Ibland behöver man hjälp med bakomliggande problem. Missbruk är oftast en episod i livet, som inte återkommer, och som man bryter på egen hand eller med hjälp av familjen eller vänner.
   
Precis som du påpekar Nemo, så är beroende allvarligare. Det är ett kroniskt tillstånd, och inte som missbruket en kort och tillfällig episod. Den som blivit alkoholberoende har fått ett förändrat sätt att reagera på alkohol i hjärnans belöningssystem, och har ett lättväckt sug och en kontrollförlust vid försök att dricka. För att få kontroll över tillvaron igen vid ett alkoholberoende måste man helt avstå från alkohol och leva helnyktert under lång tid, kanske för resten av livet, och inte bara det, också hitta sätt att trivas med en nykter livsstil. Det är ofta är en stor livsomställning som kräver uthållighet och mycket stöd.   

Diagnoser ska inte användas för att sätta etiketter på människor, det är viktigt, men de kan vara till nytta för att beskriva vad som har hänt och utifrån det erbjuda råd och förslag om vad som kan vara realistiskt och bäst att göra i den uppkomna situationen.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vill tacka för en enkel och bra respins på frågan. Skulle vilja föra in ett svar på frågeställningen från Nemo som dock inte riktigt besvarades. <br/>Vad det gäller beroende och varför det är nödvändigt att även prata om nivåer av beroende så finns det flera anledningar att ta reda på var man befinner sig. En av dessa anledningar är att åtgärdens karaktär behöver stå i relation till den nivå av beroende jag befinner mig i. Annars kommer jag inte att känna igen mig i beskrivningarna som förs fram där

Peter Nordlöw, 10:29, 26 februari 2010. Anmäl

Olika, skiftande former av negativ hjärn-stress är grunden till alla alkoholproblem. <br/>En människa som i grund och botten upplever sig som älskad och respekterad kan inte dricka sig till ett beroende.

Hjorth, 16:55, 9 december 2009. Anmäl

Tack för klargörandet. Väldigt intressant att läsa.

Ylva, 13:04, 7 december 2009. Anmäl

”Vår vän vägrar ta emot vård”

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.

 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

@xavi: Om fler säger nej till människor som lever destruktivt och egoistiskt (missbruk är egoism) och vägrar underlätta vägen till botten så skulle vi inte ha så stora problem. Eget ansvar, alltid, har man tagit beslutet att supa så får man stå för det. Att dra med sig så många som möjligt på vägen ner i träsket är fruktansvärt egoistisk. Fram för mera gränser för människor som fortsätter utnyttja varje människa i deras närhet för att kunna fortsätta försöra sitt liv. Och andras. För oss som har fått nog betyder det alltid en sorg att säga nej. Men sorg tillhör livet.

Ellen, 15:52, 8 januari 2010. Anmäl

@xavi: Du verkar inte ha speciellt stor insikt i hur beroende fungerar. Eller vid närmare eftertanke verkar du inte ha speciellt stor insikt i hur människor fungerar. Att vid barnuppfostran ständigt bemöta varje begäran om vad som helst är inte speciellt konstruktivt, och detsamma gäller även senare i livet. Att man ibland måste vara "hård" innebär inte att man är hjärtlös, men motsatsen (att alltid ge efter) innebär förmodligen att man är en ganska vek person som inte bara är en fara för sig själv utan även för sin omgivning i långa loppet.

Ms realitycheck, 18:57, 2 januari 2010. Anmäl

"vi är så oroliga" tycks i detta fall vara en omskrivning för "vi vill inte ge dig det du ber oss om". Att omedelbart när man inser vännens allvarliga situation ens vägra ett par dagars samvaro är fullständigt hjärtlöst. Den gamla vanliga reaktionen när livet inte längre bara är fest och glädje,, problemen ska sjukvård och myndigheter ta hand om......ni är troligen typen som snäser av tiggare utanför systembolaget också. När allt kommer omkring klarar sig denne man troligen bäst om ni håller er borta, tänk så, så känns det lättare för er i alla fall.

xavi, 16:49, 31 december 2009. Anmäl

Jag hade en morbror som tog självmord p.g.a depression för två år sen. Några månader innan tog han kontakt med min mormor och en annan morbror. De gav inte honom någon riktig stöd, och höll tyst om problemen. Jag tror att det ökade osäkerheten och känslan av skammen som min morbror kände. Till slut tog han livet av sig. Sex månader senare fick jag veta om det. Efteråt så tycker jag att min mormor och morbror hade svikit honom och oss andra. <br/>Nu har jag lärt mig att det är viktigt att osäkerheten kring problem tas bort. Det är viktigt att personen känner stöd och kärlek. Det är viktigt att personen får veta att det är okej att ha ett problem men att man ska göra något åt det. Det är viktigt att man stödjer aktivt och inte bara säger till en gång och ger all ansvar till personen som kanske känner sig maktlös i sitt missbruk eller depression. <br/>Jag vet inte hur väl ni känner era vänner, men mitt tips är att kontakta deras familj och vänner. Berätta vad som har hänt, och ge inte upp.

KH, 13:34, 13 december 2009. Anmäl

Precis som någon skrev tidigare så kanske de kommer att tacka er i framtiden, eller kanske inte. Ni ska tacka er själva för att ni har sunt förnutf och ÄKTA empati. Det är skillnad på empati och sympati. Jag tycker att ni är fantastiska och rakryggade. Jag har haft alkoholister runt omkring mig och jag tar inte skit från nå av dem. Jag anser att de är själviska, manipulativa, elaka och totalt utan ansvarskänsla. Jag är innerligt trött på alla omkring dem som ljuger, mörkar, slätar över, handlar ut, vårdar och hjälper. Det är ju en sjukdom, hävdas det, och då ska den behandlas av läkare. Ingen skulle ju drömma om att försöka behandla någon för cancer - så varför försöka bota en alkis? Jag är väldigt krass när det gäller alkisarna - dra inte in mig i misären och SÖK HJÄLP. Annars får de sköta sig om de vill ha mig kvar. Få av oss skulle ju acceptera att någon satt bland våra barn och injicerade heroin - Jag accepterar inte fylleri som jag jämställer med knarkande. <br/>Ni är bra människor. B

Ellen, 10:10, 11 december 2009. Anmäl

En möjlighet är att anmäla till socialnämnden och/eller uppmuntra läkaren att anmäla att den här mannen behöver tvångsvård enligt LVM. Sådan vård ska en missbrukare få om han/hon verkligen är på väg att förstöra sitt liv, och så verkar det ju vara i detta fall (både i socialt och fysiskt hänseende).

Jonas, 21:03, 7 december 2009. Anmäl

Nu klantade jag mig och postade igen på grund av trötthet om någon undrar varför jag dubbelpostat, det var mitt eget fel men inget jag gjorde med flit.

Facebookanvändare, 03:46, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 03:36, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 21:39, 2 december 2009. Anmäl

Alkisen har gjort sitt val, om hans fru dessutom inte är mer klarsynt får han/de stå sitt kast.

Albert, 13:49, 30 november 2009. Anmäl

”Min sambo dricker vin för att klara deadlines”

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Herregud, man blir mörkrädd... Att dricka en flaska vin vid ett tillfälle en gång i månaden - det är väl ingenting! Svenskar borde slappna av lite, sluta att ha en så fanatisk bild av vad som är rätt och fel. Lär av de mer avslappnade europeiska grannarna - hade någon i Storbritannien, Frankrike, Italien eller Spanien ens höjt på ögonbrynen över konsumtionen av en flaska vin? Bor själv utomlands och det är vanligt att folk här dricker ett glas vin till lunchen under jobbveckan. Gissa vad, de flesta företag är ändå betydligt mer lönsamma än de flesta svenska!!!

Ivy, 15:02, 2 december 2009. Anmäl

Ja milde tid, hälla vatten på någon - inte undra på att mannen väljer att sova i barnens rum! <br/>Men hade jag någon vuxen i min närhet som blev rejält berusad av 3-4 glas vin skulle jag be denne genast kontakta läkare, för detta är inte normalt.

Lena58, 17:31, 24 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 18:13, 22 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 15:51, 22 november 2009. Anmäl

@HS. Hon skriver även "Men ofta tycker han att det blir bra!" Och läser man i början av brevet skriver hon också "Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." Om min sambo hade haft en så labil historia skulle jag också lägga mig hos barnen för att slippa kränkande bestraffningar för att man inte delar hennes åsikter om vad som är rätt och fel. Så han kanske missbrukar vin men hon är en makt-missbrukare...Sen står det faktiskt inte att han däckade utan att "sist somnade han på golvet i barnens rum". Tänk om han la sig där av egen fri vilja och inte för att han var redlös? Min poäng är att vi inte vet hur mannen (som nu i detta forum av många har 'blivit' missbrukare och tom. alkoholist) ser på saken. Vi gissar ju bara en massa saker baserat på en andrahandskälla eller i alla fall en persons subjektiva uppfattning om en annan människa. Hon är ju påverkad av hur hon 'anser' att saker ska vara.

Frej, 20:58, 20 november 2009. Anmäl

RE Sulan & Frej. "Utan tvivel bevisat att han är missbrumare" samt "inte vet med all säkerhet om han har ett missbrukare". Jo det tycker jag att vi vet, och jag grundar inte det på frågeställarens eventuella uppfattning om mängder, hur ofta eller liknande. Man måste skilja på beroende och missbruk, det går att missbruka utan att vara beroende. Alltså, ett beroende kan jag inte veta med säkerhet att han har. Vad består då missbruket i, ett missbruk är när ditt, i det här fallet alkoholbruk, får negativa konsekvenser. Även om vi lämnar frågeställarens åsikt vid sidan så tycker ju inte sambon dagen efter själv att gårdagens mailande alla gånger var så bra. Tvärt om så medger han att "det är lite pinsamt". Om vi förutsätter att inte frågeställaren ljuger så är det således en negativ konsekvens av drickandet. Ett missbruk. Vidare ingen människa, hoppas jag, är stolt över att somna på golvet i sina barns rum, på grund av att man är onykter, en negativ konsekvens således. Ett missbruk.

HS, 16:38, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Du säger att "Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger." Var har du fått utom tvivel bevisat att mannen är missbrukare? Det jag skrev öppnar upp för att det kanske är kvinnan som är neurotisk och överdriver situationen. Vad vet vi? En fjäder gör ingen höna. Sen är det faktiskt visst så att andras beteende kan utlösa goda och dåliga beteenden hos dig. Läs om Stanley Millgrams experiment (Psykologisk teori). Sen är det kanske ingens fel i termer av rätt och fel. Men att ett beteende kan skapa ett annat beteende är rätt.

Sulan, 16:05, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Min utgångspunkt: låt oss antar att mannen inte är missbrukare men vill kunna dricka sig berusad ibland. Trots det tycks det finnas ett konsensus i att det generellt sett är mer "fel" att dricka alkohol om din partner inte vill att du ska det än vad det är "fel" att din partner tar sig rätten att bestämma över ditt liv. Alltså: Det är lustigt att folk tycker att rätten att kräva nykterhet är större än individens frihet att själv välja sina dryckesvanor. Jag anser att kvinnan rent filosofiskt inte kan kräva något av mannen men att hon eventuellt kan efterfråga förändring varpå mannen själv får avgöra. Sedan får hon ev. välja en ny man som passar hennes ideal bättre. PS: berusning i olika former har funnits i alla tider och kulturer. Berusning är väl i sig inte fel men frågan är snarare var han kan tillåtas uppnå det utan att skada andra. OM han har ett missbruk hoppas jag att han gör något åt det. Men det vet vi faktiskt inte med all säkerhet att han har.

Frej, 15:53, 20 november 2009. Anmäl

@Sulan. Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger. <br/>@Frej. Det här har förvisso inte alls med frågan att göra men jag blir ändå nyfiken på vilket sätt konsensus har med "dricka sig så packad som han vill" och så är det hans rätt" att göra?

HS, 14:42, 20 november 2009. Anmäl

Hej Therese. Jag hoppas att det löser sig mellan er i denna fråga. Jag funderar lite på om hans drickande kanske är en reaktion på att du håller honom lite hårt? Han gillar ju att festa och ta några glas. Med familj, krävande jobb och en partner som inte är så tillåtande kan det bli kvävande för honom. Kanske dricker han för att göra lite revolt mot allt det ordnade i er tillvaro? Dessutom kanske han somnar hos barnen för att han vet att han får skit om han kryper ner bredvid dig? Du har ju som sagt tidigare straffat honom med vattenhinkar och annat. Ge honom lite utrymme att vara sig själv. Ta ETT glas med honom eller underlätta så att han kan gå ut med vänner. Om du gör det så ska du se att han kommer att sköta sig bättre. Om du fortsätter att försöka kontrollera honom och förändra honom kan du komma att förlora honom helt. Är det bättre?

Sulan, 12:57, 20 november 2009. Anmäl

Blir personer med adhd lättare alkoholberoende?

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jag tycker att vissa element runt adhd påminner mycket om maskerad låg självkänsla, eventuellt med ett inslag av lättsårad manlighet.

Patia, 00:22, 4 november 2009. Anmäl

Jag drack också mer i sociala sammanhang förr. Men med medicin behövs det inte på samma sätt, och bland det mest fantastiska är alla dessa samtal jag haft. Första sommaren med medicin var jag på många fester och hade fängslande samtal med människor jag förmodligen aldrig ens lagt märke till eller brytt mig om. Istället för det mekaniska bollandet och lämliga med torra fraser som jag lärt mig att simulera under åren blev det på riktigt. Jag lyssnade och lyssnade. Det jag hörde gick ända in i mig och satte fart inuti mig. Jag hade reflektioner och frågor. Jag blev nyfiken. Samtalen flöt på utan några som helst ansträngningar eller medvetna tekniker. Det är kanske detta med att komma närmare andra människor som är det allra största i min förändring. Både genom samtal och genom att kunna läsa skönlitteratur.

Andreas, 02:57, 23 oktober 2009. Anmäl

Har också fått diagnos ADHD på gamla dagar, har dock inte känt något behov av medicinering eftersom jag hade redan utvecklat strategi för att hantera det. Men innan jag fick ordning på det söp jag som en äkta viking framför allt i sällskap eftersom jag klarar inte riktigt av vanlig artig konversation - jag blir snabbt uttråkad med sådant. Så det blev sprit och andra dumheter istället. För min del handlade aldrig om självmedicinering; det var istället ett sätt att avreagera mig. Jag avreagerar mig på andra sätt nu; galna möjligtvis men inte farliga eller korkade som förr. Finns mer att skriva men nu ska jag hitta på annat istället :)

Jonno, 20:49, 22 oktober 2009. Anmäl

Jag är 37 år och diagnosticerades med ADHD för knappt två år sedan och tar dagligen medicin (metylfenidat). Jag kan bidra med mina egna erfarenheter. Utan medicin påverkas jag av alkohol som förut och blir mest dåsig, men med medicin påverkas jag mer som de flesta andra och blir pratsam och social. Jag har aldrig varit särskilt attraherad av alkohol eller droger, och ännu mindre med medicin. Jag känner mig helt enkelt "helt rätt" och "i balans" och vill inte rubba det. Jag tror därför att rätt medicin för ADHD dramatiskt minskar risken för alkohol- och drogmissbruk.

Andreas, 10:54, 22 oktober 2009. Anmäl

Hej, <br/>Peter, tack för ett helt underbart balanserat och kunnigt svar inkl. stor portion respektfullt tänkande/bemötande. Det respektfull bemötandet hoppas jag verkligen att alla medmänniskor här i tillvaron tar intryck av och låter komma ut i handling.

Betzy, 11:36, 21 oktober 2009. Anmäl

Ska jag bjuda mina tonåringar på alkohol hemma – eller inte?

Fråga: När ska man introducera alkohol för sina unga? Hemma vid fredagsmiddagen? Ska man introducera alls, eller ska man bara låta dem få upptäcka alkohol själva?

Jag undrar för nu har vi två tonåringar, 16 och 17 år, hemma som börjar bli i den där upptäckande åldern. Jag vet att de har provat folköl med kompisar. Bör jag ta ett snack om alkohol? Jag har ingen aning, mina föräldrar höll förmanande tal, men lät mig sedan hållas om jag inte kom hem direkt onykter.
Mikael

Svar: Hej Mikael. Din fråga om alkohol, tonåringar och föräldrarollen tror jag att nästan alla tonårsföräldrar ställer sig.

Du skriver att era tonåringar nu är i ”den upptäckande åldern”. Före tonåren är det typiskt för barn att vara mycket kritiska till alkohol (och tobak) Men i tonåren när de börjar fundera över sig själva och jämföra sig med andra kan det bli mer intressant att pröva hur det känns att dricka alkohol och vara ”full”.

Vi vet en del om alkoholvanor hos tonåringar. De flesta har sin alkoholdebut i 13–15 års ålder. I årskurs 7 dricker drygt hälften av både pojkarna och flickorna alkohol. Främst dricker de folköl, som de köper i affärer, men de får också tillgång till alkohol genom äldre syskon och deras kompisar.

Föräldrar är däremot nästan alltid mycket återhållsamma med att låta tonåringar dricka hemma före 18 års ålder. Och det är klokt. Även om det inte går att hindra ungdomar från att smaka alkohol så minskar riskerna för framtida alkoholproblem om de mer regelbundna alkoholvanorna skjuts fram så länge som möjligt.

Så visst ska ni prata med era tonåringar om alkohol. Ibland kan man känna sig ganska maktlös inför tonårskultur och kamrattryck, men studier visar att det faktiskt finns möjligheter att påverka ungdomars attityd till alkohol.   

Kanske detta kan vara värt att tänka på inför era samtal med era tonåringar. Ungdomar kan vara kritiska när det gäller vuxna och alkohol. Den som försöker ifrågasätta ungdomars drickande kan därför få höra: ”Du ska väl inget säga, du dricker ju själv.” Men det finns särskilda skäl till att tonåringar och alkohol är en dålig kombination, och de har vi som föräldrar anledning att berätta om, även om vi själva dricker alkohol. De flesta ungdomar tycker – trots att de kanske säger motsatsen – att det känns bra att föräldrarna visar att de bryr sig om dem. Att avsäga sig sitt vuxenansvar för alkohol utifrån att man själv dricker, är att sticka huvudet i sanden.

De särskilda skälen är de här:

1. I tonåren är personlighetsutvecklingen som känsligast. Det är då man ska utveckla sina färdigheter att prata, dansa och flirta, och helst utan alkohol. Börjar man dricka alkohol tidigt – och ofta – finns risken att man som vuxen behöver dricka alkohol för att kunna närma sig andra.

2. Tonåringar kan inte bedöma konsekvenserna av sitt drickande på samma sätt som vuxna kan. De märker inte när de blir berusade och blir därför ofta redlöst berusade när de dricker. Återkommande berusningsdrickande under tonåren är en riskfaktor för att få alkoholproblem som vuxen.

3. Berusade tonåringar kan råka väldigt illa ut. Slagsmål, olyckor, oskyddat sex är trista erfarenheter hos tonåringar som nästan alltid inträffar som följd av att  de har varit berusade.

Tänk gärna på att varningar om framtida skador sällan biter på ungdomar, de lever i hög grad här och nu. Enligt en brittisk studie om tobak kände tonåringar väl till hälsoriskerna med att röka, men många ansåg det vara tufft att strunta i sin framtida hälsa. Man rökte för att verka vuxna och attrahera äldre tonåringar, det gällde särskilt flickorna. Förmodligen kan detta resonemang gälla även alkohol.

Det kan vara lättare att skapa ett intresse hos tonåringar om vi resonerar om de omedelbara konsekvenserna av alkoholvanor, till exempel hur alkohol på helger kan komma i vägen för skolan och fritidsintressen. Detta kan hjälpa dina tonåringar att hitta sina egna skäl till att vara återhållsamma med alkohol eller att inte dricka alls.

Samtidigt kan det vara lättare för tonåringar att stå emot grupptrycket kring alkohol om man som förälder intresserar sig för vad de gör, var de är och med vem och också försöker hålla igång samtalet om alkohol och tonåringar. I gengäld kanske föräldrarna kan ställa upp lite extra, till exempel med att skjutsa ungdomarna till och från fester och konserter.

Som förälder kan det vara bra att ha några andra vuxna utanför familjen att resonera med och få råd och tips av, till exempel en annan förälder, en släkting eller en arbetskamrat. Kanske du ska kartlägga vilka kloka personer det finns omkring er, som ni kan ha som stödjande personer.

En bra svensk portal för unga som ni kan ha nytta av och kanske besöka tillsammans är www.drugsmart.com, där man kan ställa frågor och få reda på mer om alkohol på ett interaktivt sätt.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

Allt handlar ju om vilken respekt föräldrarna visar. Att köpa ut eller inte spelar liten roll, tillgången är inte problemet. Mina föräldrar behövde bara säga "Gör inget dumt", underförstått om du dricker, vilket vi inte kan styra, gör det med måtta och sunt förnuft. Tillsammans med mina föräldrars i huvudsak sunda alkoholkonsumtion (mycket sällan märkbart berusade, aldrig fulla och alltid för att njuta av drycken, inte berusningen) fick det mig till ungefär samma mönster, även om studenttiden (20-25 år) innebar en del fester där jag var "märkbart berusad", kanske rent av full. Men jag har aldrig däckat, vinglat i trafiken eller muckat slagsmål. Det kanske är det som avses med att vuxna dricker med omdöme, även om de är kalasfulla.

Laban, 14:15, 23 oktober 2009. Anmäl

Den dag du bjuder dina minderåriga ungdomar på alkohol markerar du på ett mycket tydligt sätt att det är okej att dricka, vilket naturligtvis leder till att de dricker mer, även borta. <br/>Man kan jämföra med att bjuda barn på cigaretter, en tydligare markering av att rökning är tillåtet och accepterat kan man inte göra.

KA, 13:23, 19 oktober 2009. Anmäl

"Tonåringar kan inte bedöma konsekvenserna av sitt drickande på samma sätt som vuxna kan." Hahaha, den var bra! Det finns massor av sk "vuxna" som inte tar något som helst ansvar för sitt supande. Dessutom finns det även många ensamstående föräldrar (läs: "mammor") som langar dels till sina barn och alla deras vänner. Goda föredömen eller hur?

Voff, 15:25, 7 oktober 2009. Anmäl

Vilket bra svar! Väldigt klokt att fokusera på kortsiktiga konsekvenser i diskussionerna med sina ungdomar. Och detta med att undvika alkohol för att utveckla sina färdigheter i att dansa, flirta och prata är jätteviktigt och ett argument som faktiskt kan bita på tonåringar! Det är ju sådant de vill bli bra på. Tack för tips på hur man snackar med ungdomar utan att bara bli förmyndande och jobbig.

Jenny, 23:57, 5 oktober 2009. Anmäl

Det handlar inte om alkohol egentligen. Det man kan hoppas på är att ungarna är så säkra på sig själva att dom inser att full eller inte full inte avgör hur coola dom är som personer, eller heller hur kul dom har på festen. Om detta väl är säkrat kommer det rätt självklart att man dricker det man tycker är gott. Och när det kommer till tonårsfylla med slattar och billig vodka, så blir detta ganska lite. En förmaning är dock att be dom sova över/hålla sig inomhus om dom tänker bli dyngraka....

Elentin, 18:11, 4 oktober 2009. Anmäl

Resonemanget att det är en bra grej att köpa ut så att man vet vad kidsen dricker är helt åt skogen. <br/>Det är inte som att man dricker mindre bara för att man får ett litet "startpaket" till varje fest, snarare tvärtom. <br/>Tycker det Peter skriver är vettigt, kanske förutom länken till drugsmart - mycket där är ren skrämselpropaganda och inte särskilt verklighetsgrundat.

R, 22, 07:03, 3 oktober 2009. Anmäl

@Rune: För det första så är det som står på IOGT's sida definitivt deras åsikt. Även om dem har representerat Marklunds forskning korrekt, så har de valt en forskare att citera. Urvalet är ett vanligt sätt att hitta resultat som man vill ha med. Jämför kreationister i USA. <br/>Så vitt jag kan finna så har Ulla Marklund inte publicerat något vidare i peer-reviewade sammanhang. Det finns inga artiklar i PubMed eller i ISI Web Of Knowledge som har henne som författare. Från Google Scholar så kan man hitta ett antal utredningar, och om vi använder dem som publikationer så har hon ett H-index på 5, vilket är mycket lågt för en som är docent. Även om utredningarna kanske är bra, så är det inte en framstående forskare eller en internationellt känd person det handlar om.

ML, 12:15, 2 oktober 2009. Anmäl

Det må vara så att det finns reserveda sjukhusplatser till alkoholrelaterade sjukdomar i Frankrike men jag som är uppväxt i frankofona ländar kan konstatera att det är betydligt ovanligare med fulla ungdomar. Det finns inget land där det är så "häftigt" att vara full som Sverige, att kunna berätta dagen efter hur rolig han eller hon var igår. I frankofona kulturer är det en skam att bli full, det är pinsamt och anses visa dålig självdisciplin. Enligt stora ansedda studier är mycket farligare att dricka stora mängder över kort tid som vi gör i Sverige än 1-2 glas varje dag.

Anna, 12:08, 2 oktober 2009. Anmäl

@Anneli: Snälla Anneli, det är inte förbjudet att bjuda sina barn på alkohol (notera bjuda, skillt från att köpa ut), så vida det inte i förhållande till ålder och andra omständigheter är uppenbart oförsvarligt. Kom inte med påståenden som redan har motbevisats (se tidigare inlägg med referens till relevant lagrum).

ML, 12:03, 2 oktober 2009. Anmäl

Nej, bjud inte hemma förrän de är 18. Däremot - köp ut vin/cider/stöl så slipper de köpa langad starksprit vilket annars är alternativet.

Mor, 10:16, 2 oktober 2009. Anmäl

”Min sambos alkoholbeteende oroar mig”

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i tre år. Det senaste året har jag sett saker kring hans beteende kring alkohol som oroar mig. Vad jag vet dricker han varje fredag och lördag. Sammanlagt kan det bli en till två flaskor vin på en helg och kanske en och annan öl efter jobbet. Jag tror inte att han överskrider gränsen för vad som ur hälsosynpunkt är ok för en vuxen man att dricka, utan det är alltså hans beteende kring alkohol som oroar mig.

Följande saker har jag sett:

För det första att min sambo dricker enligt min uppfattning, stora mängder på kort tid: en flaska vin på några timmar. Det kan vara att vi öppnar en vinflaska till middagen och då dricker min sambo och jag varsitt glas, sedan tar han resten framför datorn och på morgonen ser jag att vinflaskan är tom.

För det andra oroar det mig att han sitter ensam och dricker, jag får intrycket att han liksom smyger med sitt drickande, också för mig.

För det tredje: På semestrar och fester kan han tjata på mig, och ha synpunkter på mitt drickande. Han tycker att jag är tråkig och stel som ”bara” vill ha ett glas vin eller en drink.

Slutligen det som oroar mig mest av allt: På senare tid har jag märkt att han blir irriterad om helgen inte blir som vanligt, det vill säga om det av någon anledning inte finns tillgång till alkohol. En lördag umgicks vi hela dagen med ett annat par. Vi gjorde en dagsutflykt och på kvällen lagade vi middag hemma hos paret och det serverades alkoholfri cider till maten. Vi bröt upp strax efter midnatt och på hemvägen är min sambo tyst och svarar irriterat när jag säger något. Jag frågar vad som är fel och han säger att han bara är sur, av ingen anledning, och att han bara vill vara ifred när vi kommer hem.

Så fort vi kommit innanför dörren säger han godnatt till mig. Jag låter honom vara och börjar göra kväll och efter en kvart går jag in till datorrummet där han sitter. Då är han plötsligt inte irriterad längre, utan ber om ursäkt för hur han uppträdde för en stund sedan. Och då ser jag att han har ett halvt urdrucket vinglas stående vid datorn. På morgonen är vinflaskan tom.

Jag skulle vilja prata med min sambo om det här, men jag vet inte hur. Har du några förslag på hur jag kan gå tillväga? Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att göra saker värre om jag påtalar detta. Det kanske bara är så att våra olika inställningar till alkohol krockar med varandra, men att ingen av dem behöver vara mer rätt än den andra? Jag vill inte komma med några pekpinnar och skapa osäkerhet och problem som kanske inte finns.

Anonym
Svar: Hej Anonym. Låt oss börja här; du undrar om din sambo överskrider gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion. Det mäts på två sätt, mängden som man dricker per vecka i standardglas (ett standardglas är ett glas vin eller motsvarande) och om man intensivdricker (vilket definieras som att dricka en flaska vin eller mer på några få timmar).
 
Din sambos veckokonsumtion omfattar cirka 10 standardglas per vecka, vilket ligger under gränsen för riskabel konsumtion, som är 14 standardglas eller mer per vecka för män. Däremot har din sambo ett intensivdrickande; du berättar att han dricker stora mängder på kort tid, en flaska vin på några timmar. Regelbundet veckovis intensivdrickande är på många sätt riskabelt, på kort sikt leder det till ganska uttalade besvär med trötthet, nedstämdhet och oro, och på längre sikt till en förhöjd risk att bli beroende av alkohol. Vi vet i dag att den största riskfaktorn för att bli alkoholberoende är perioder av regelbundet intensivdrickande. Detta gäller i synnerhet hos personer med en nedärvd biologisk sårbarhet för alkoholproblem, ett tecken på detta kan vara att man har föräldrar, syskon och nära släktingar med aktuella eller tidigare alkoholproblem.   
 
Du oroar dig för din sambos sätt att dricka och jag tror att du iakttagit något väsentligt. Din sambo kan ha utvecklat alkoholtolerans.
 
Om man dricker alkohol regelbundet, ofta och på ett intensivt sätt kan alkoholtolerans uppstå. Det innebär ofta en ond cirkel, där man måste fortsätta att öka drickandet för att ha någon glädje av alkoholen. Hos en del människor är den ökade alkoholtoleransen en del av en beroendeutveckling och det kan bli allt svårare att återgå till ett måttligt drickande.
 
Ett vanligt test
för att mäta om man blivit alkoholtolerant och om alkoholen har kommit att betyda allt mer är att besvara följande frågor:

1.    Hur mycket vin/öl/sprit tycker du är lagom att ta med dig om du blir bortbjuden och ska ta med egen dryck? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
2.    Hur reagerar du om du kommer hem på middag till någon som inte alls bjuder på alkohol? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
3.    Hur stor är uppoffringen att vara den som kör bil till och från festen och därför tvingas hålla sig nykter? Blir det bråk om vem som ska köra (om ni är ett par)? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
4.    Hur reagerar du på någon som inte dricker alkohol eller dricker måttligt? Blir du provocerad? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
 
Utifrån det du skriver kan det vara så att din sambo har flera tecken på alkoholtolerans. Det behöver inte betyda att din sambo är på väg att bli alkoholberoende, men det bör ändå vara en tankeställare och ett skäl för honom att begränsa sina alkoholvanor för att förebygga större problem.
 
Hur kan du prata med honom om detta?  Detta är mitt förslag, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde” och använd jag-budskap. Gör förslagsvis så här:

1. Beskriv problemet i jag-ord tillsammans med din känslomässiga reaktion på detta. Till exempel: ”Jag har märkt att… och bekymrar mig för… ”
2. Be om en konkret beteendeförändring; ”Jag vill…”
3. Beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade; ”Jag skulle känna mig lättad om du…”
4. Lämna över ordet; ”Vad tänker du om det här?”
 
Det handlar om att utgå från dina egna känslor, behov och tankar, i stället för att koncentrera dig på din sambos eventuella brister. Jag-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. För den som kritiseras är det då lättare att göra en förändring.
 
Vill du veta mer om begreppet alkoholtolerans och riskbruk av alkohol innan  du pratar med din sambo föreslår jag dig att besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholterapeut

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Att inte hantera en alkoholfri helg, eller helgkväll utan att bli irriterad är svar nog. Det här är problem. Att skylla det som vissa gör på förhållandet är fånigt och skulle det komma från den vindrickande sambon är det ytterligare röd flagg. Jag hoppas du har tagiy upp saken vid det här laget enligt Peter Wirbings förslag. Alkoholterapeupten i Hornstull tror jag är Isak Isaksson, han är mycket duktig och seriös.

Hans, 22:25, 16 november 2009. Anmäl

I kommentarerna spretar det duktigt, men några guldkorn för att fånga problemets kärna - utan att gå in på mängd eller hur ofta; <br/>Den som dricker skapar oro hos den andre (den som skrev). Är han mån om relationen - är kärleken till henne större än till flaskan - så gör han något åt det. <br/>Är han beoeronde kommer han behöva hjälp. Simple as that - fokusera på att lösa relationsproblemet. Ta bort alkoholen ett halvår - är det bättre? Fortsätt så.. trillar han tillbaka? Sök hjälp

Nemo (Webbsida), 15:25, 11 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker inte han dricker för mycket nu, men han har ett riskbeteende. <br/>Jag drack sådär förut. Sen ökade det. Nu är jag alkis. <br/>Just det där att han blir irriterad när han inte får det. Det tyder på nåt. <br/>Han är inte alkis än och han kan klara sig bra. Men han måste vara medveten om att han har nåt i sig som drar honom till alkoholen. <br/>Så länge han är medveten om det och ser till att dricka sällan så kommer han att klara sig. <br/>Men han får inte dricka varje dag för då kommer han att trilla dit.

Ellen, 19:16, 26 september 2009. Anmäl

Om någons alkoholvanor är ett beroende eller livsstil är väldigt svårt att veta. Om någon är för kritiskt till den andres livsstil så är det klart det kan slå bakut. Men när att dricka (eller något annat) blir huvudsaken och som det planeras kring och det går före annat viktigt i livet så är det ett beroende. Man blir faktiskt förändrad av att dricka mycket och alkoholen kan då blir en vän att stressa ner med, trösta sig med och hantera andra jobbiga känslor med istället för att vända sig till nära och kära ex vis. Och det gör faktiskt att man tappar kontakten och närheten och skapar ett avstånd emallan varann. Den som har ett beroende av att dricka tycker själv att hon/han mår toppen och kan leva ut en massa känslor och känna närhet, men det är inte någon annan man är nära o delar känslor utan med sig själv i berusningen. För mycket alkohol ger en förvanskad närhet mellan människor, och ökar dom känslomässiga avstånden. Det är min erfarenhet.

H, 17:48, 24 september 2009. Anmäl

Varför har Peter Wirbing så svårt att se och erkänna ett alkoholistsikt beteende? Varför dessa omskrivningar om hur mycket som är genomsnitt när de flesta vet att det är inte mängden alkohol som gör en alkoholist utan sättet man dricker på! <br/>Som barn till alkoholist och själv nykter alkoholist känner jag igen Sambons beteende. Idag är jag tydlig mot min far och säger att om vi ska umgås så får han dricka måttligt, ofta väljer han alkoholen framför vårt umgänge... men jag vet att alkoholism är en sjukdom och vill inte skuldbelägga honom. Dock innebär det att vi inte ses så ofta. Att leva med en aktiv alkoholist är att göra våld på sig själv.. för alkoholen kommer alltid i första hand.... Men jag att min pappa älskar mig, han kan som alkoholist med låg självkänsla kan han inte visa det på ett funktionellt sätt. <br/>Våga vara tuff och kärleksfull mot din sambo.. sök själv hjälp hos Al-anon eller på Ersta vändpunkten. <br/>Lycka till

Simon, 17:34, 23 september 2009. Anmäl

Jag bor sedan 16 ar i Auvergne. Jag tyckte att detta "problem" var intressant och oversatta fragan for mina franska vanner. Dom trodde att det var ett skamt. Forvisso bor vi landsbyggden och det dricks mer vin har an i Paris, men en halv liter vin till lunch, en appertif fore middagen och ytterligare un demi de rouge ar synnerligen standard, alla dagar i veckan. Jag har meddelat grannar och kollegor att vi inte har ett riksbeteende, utan att vi alla ar gravt alkholiserade.

Sven Lidberg, 15:16, 23 september 2009. Anmäl

Har sällan sett en sån egendomlig rad kommentarer. Självklart dricker din sambo för mycket! Han blir sur och irriterad om han inte får dricka, han gömmer flaskor för dig, varningstecknen står ju som spön i backen! Det är så typiskt folk som dricker för mycket att anklaga den andre för att vara tråkig! Men det är ju den totala oförmågan att ha kul utan sprit som är tråkig! <br/>Tycker absolut att du skall sätta ned foten. Om ni skall någonstans så skall han vara nykter och köra varannan gång, det är väl det minsta man kan begära. Om nu alkohol är så viktigt så borde det ju vara din tur någon gång? <br/>Jag vet inte om ni har barn, men jag skulle ALDRIG skaffa barn med denne man. <br/>Du är inte tråkig. Du är inte någon präktig hönsmamma. Du är värd något bättre. Lycka till med ditt liv, med eller utan honom!

sansad, 21:00, 19 september 2009. Anmäl

Lyssna på dig själv och dina egna instinkter. Lyssna inte så mycket på vad folk säger i kommentarerna. De flesta tycks kommentera här för att hävda sig, och inte för att de vill hjälpa dig. Och på Internet kan vem som helst kalla sig själv för "expert". Det är ditt förhållande. Ta itu med din sambo, samtala och lös problemen. Att testa om han är alkoholist eller ej är för övrigt enkelt: Bed honom gå utan alkohol en vecka. En normal människa klarar av det. Alkoholister klarar det inte. Tar han dig inte på allvar tycker jag att du ska göra slut med honom temporärt. Fortsätter han dricka ändå har han valt spriten framför dig.

Lyssna på dig själv, men tag mitt råd om du vill (Webbsida), 12:56, 19 september 2009. Anmäl

Jag tycker att Sune har många poänger i sin kommentar. Det jag egentligen vänder mig emot är skuldbeläggandet av att njuta av alkoholhaltiga drycker, vilket är underliggandet i ett flertal inlägg. Överkonsumption och ett onaturligt förhållningssätt gentemot exempelvis alkohol är natuligtvis inte bra, men detta gäller i lika hög grad även godis och datorspel.

Ludde, 23:17, 18 september 2009. Anmäl

Jag skulle nog, likt andra här, tolka det som att sambon snarare är trött på sällskapet. Det är ju också en problematik om ni har olika syn på hur sociala man vill vara. Sedan att han döljer mängden är väl inte orimligt om ni har olika uppfattningar om vad som är lagom. Själv är jag godisgris medan min sambo avskyr all form av bullar och kakor. Vilket gör att jag hellre äter det när han inte är med :-).

Lina, 10:35, 18 september 2009. Anmäl

”Mina föräldrar har supit i flera år”

Fråga: Min pappa är periodare, men han förstår inte själv att han är det. Han super så hårt att han går bort sig i skogen, trillar ner för trappor och förändrar sin personlighet. Min mamma får ta hand om honom, ibland med hjälp av grannarna. Han säger sig vara deprimerad över beslut han tagit tidigare i sitt liv och hur livet har blivit. Vid några tillfällen har han varit i kontakt med psykakuten, där han fått antidepressiv medicin och något ”mot” alkohol.

Min mamma har också problem med alkoholen, även om det inte är lika ofta som med pappa, men det finns där. Hon har vid vissa tillfällen varit så berusad att hon glömt bort att vi bjudit dem på middag. Eller att hon överhuvudtaget har pratat med mig på telefon.

Nu på senare tid har pappas problem ökat, det senaste året har han flera gånger supit sig medvetslös. Mamma säger att om det händer igen så flyttar hon. Och ”hur det blir då om det skulle inträffa, tar vi när det kommer”. Jag väljer att inte oroa mig för det riktigt än.

För ett par år sedan flyttade mina föräldrar från mitt barndomshem i Stockholmsområdet till pappas barndomsstad. För oss på sidan av kändes det som om flytten gick fort och var mer av en flykt ifrån något än till något nytt.

Mina föräldrar har supit i flera år i omgångar. För cirka tio år sedan förklarade jag för dem att jag inte ville träffa dem när de drack, inte heller att mina barn skulle träffa dem under suparperioderna. Detta har följts av dem och vi har en relation som fungerar om än ansträngt. Mina syskon, som är yngre än jag, men vuxna de också, har inte tagit avstånd utan råkar ut för föräldrarnas superi emellanåt.

Nu så har väl de fått upp ögonen för problemet och sitter nog i samma sits som jag.

Jag är fullt medveten om att det är deras problem och att jag inte har någon skuld i detta. Men det hindrar mig inte från att oroa mig för mina föräldrar och att jag bär på en önskan om att kunna hjälpa till.

Vi har inget nära förhållande, vi pratar aldrig om viktiga saker eller känslor mina föräldrar och jag. Så jag känner att jag har ett motstånd redan där, men om jag skulle komma förbi det? Hur kan jag förklara för dem hur JAG känner det och hur ska jag förklara att JAG oroar mig?

För det har jag förstått av det jag har läst att jag bara kan förklara hur jag upplever detta. Inte klaga på dem eller skuldbelägga dem.

Det är jobbigt att vara vuxet barn och stå bredvid och bara vara åskådare. För de måste ju vilja bli nyktra själva, jag kan inte tvinga dem. Vad gör man?

Sara

Svar: Hej Sara. Du tillhör den stora grupp av svenskar som har eller har haft föräldrar med alkoholproblem. Anhörigas känslor för den som dricker är kluvna, och det gäller inte minst barn. Ofta upplevs det på det sätt som du så tydligt beskriver det; man oroar sig för sina föräldrar och vill hjälpa till, samtidigt som man känner sig maktlös. Erfarenheten säger att man som anhörig inte tycks kunna påverka drickandet och motivationen till förändring måste ju komma inifrån personen själv.

Försöken att övertyga och hjälpa till har lett till motstånd hos den som dricker, maktkamp och låsta positioner. Precis som du har många anhöriga oftast valt att inte träffa personerna ifråga när de dricker. Att ”släppa taget” om föräldrar med alkoholproblem är samtidigt svårt. Ett drickande som pågår med korta avbrott hos alltmer åldrande föräldrar och som leder till växande isolering och ohälsa är svårt att ”bara vara åskådare till” – för att citera dig. Tankar tränger sig ofta på om vad man kunde ha gjort mer och om det snart är för sent att göra något.

Du vill bli sedd och förstådd i din oro och du undrar hur du kan hjälpa dina föräldrar. Dina frågor är bland de vanligaste jag får som rådgivare och expert i Insidans panel!

Jag föreslår att du läser de här svaren som jag tidigare skrivit på Insidan till andra anhöriga till föräldrar som dricker och som nog i mycket svarar på dina frågor: ”Mamma är onykter vardag som helg”, ”Mamma smyger med sitt drickande”, ”Min pappa är alkoholist” och ”Hur ska jag hantera mammas återfall”.

I svaret ”Mamma är onykter vardag som helg” finns ett avsnitt som kanske kan vara användbart för dig:

”Det är lättare att få gehör om ni pratar öppet om er själva och era behov. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde”. Använd i stället jag-budskap: ”Jag tycker…”(beskriv problemet i jagtermer och be om en konkret beteendeförändring), ”Jag skulle bli lugnare om du”… (beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade). Lämna sedan över ordet: ”Vad tänker du/ni om det här?”

Läs gärna också frågorna från de anhöriga, som återges tillsammans med mina svar. De rymmer kloka och livserfarna resonemang om vad man som anhörig ibland får acceptera och vad som ändå är möjligt att göra för att hjälpa till, samtidigt som man ser till sina egna, ofta eftersatta, behov.

På senare tid har det kommit ytterligare några böcker om rollen som anhörig. Jag rekommenderar följande två böcker: ”Inte mer än fullt tack” av Benny Haag och ”Känner du någon med alkoholproblem? – en handbok för anhöriga, medberoende och barn” av Isabella Iverus.

Man kan älska sin mor och far och vilja hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men man kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Insikten är smärtsam och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation, till exempel i en självhjälpsgrupp. En del kan ha nytta av att i samtalsterapi få tala om detta.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Båda mina föräldrar är periodare och jag kan förstå din oro, de blir inte yngre och hög alkoholkonsumtion kan vara livsfarligt i kombination med mediciner etc. Har också fått säga ifrån kontakten när de dricker och att mina barn inte ska utsättas för det. Jag har uttryckt min oro till dem, att jag tror att de behöver vård/hjälp och det har min mamma hållt med om utan att göra något åt saken. Mer än så kan jag inte göra - personligen tror jag inte heller att en brytning är svaret. Isoleringen riskerar att bli större då och fördjupa missbruket.

I samma sits, 09:26, 3 september 2009. Anmäl

MIn pappa dricker väldigt mycket, kör bil fast han är full och äter sömntabletter, för när han dricker har han svårt att sova. När han dricker blir han förändrad, väldigt jobbig och pinsam.... <br/>Jag har sagt ifrån att om han dricker mer än en flaska vin till middag så går jag därifrån, jag säger ingeting utan ursäktar mig. JAg är själv nykter sen åtta år och jag har sagt till pappa att jag gör det för min egen skull, jag kan inte påverka hans drickande, men se till att jag inte far illa av det. JAg älskar min pappa, men inte hans alkoholism och sätter tydliga gränser för det.

Sonen, 07:45, 3 september 2009. Anmäl

Min mamma dog nyligen. Under många år har vi oroat oss för hennes höga alkoholkonsumtion - dunkvis med hembränt - men hon har alltid hävdat att vi överdrivit och helt nekat till att det överhuvudtaget funnits problem. Vad gör man då som barn/anhörig? Obduktionsrapporten talade sitt tydliga språk, lever, bukspottskörtel och andra organ var hårt åtgågna och vi förstod att våra farhågor inte var ogrundade. Jag känner idag stor sorg och ilska över dessa som levererar svartsprit och är förvånad över att polisen inte varit intresserad, trots att vi informerat dem och gett dem namn på personer vi rätt säkert vet varit inblandade. Jag är idag glad över att jag inte bröt med mamma. Även om hon drack så var hon min mor och älskade sina barn.

Ann, 16:55, 2 september 2009. Anmäl

Har samma problem som du Sara jag har iaf brutit min relation till min far för länge sedan o trivs bra med..mitt råd är lägg inte ner mer energi på dina föräldrar..Ta hand om dej själv & lev vidare..// bitte

Oxå där, 11:40, 2 september 2009. Anmäl

Vågar jag dricka ett glas vin?

Fråga: Jag är en kvinna i 35-årsåldern som har en oro kring alkohol. Båda mina föräldrar har smygande glidit in i ett alkoholberoende/osunt beteende. Det har börjat helt normalt, lite vin och öl ibland till fest, för att med åren glida över i lite alkohol efter jobbet och i perioder har de båda haft stora problem med ett allt för kraftigt vardagsdrickande. De dricker sig inte redlösa och ligger i rännstenen utan har med viss tvekan klarat jobbet. Båda har dock behandlats med kortvarig effekt för sina alkoholproblem.

Även min pappas farbror och två av mammas bröder har druckit rejält för mycket, för morbröderna ledde det till för tidig död (följdsjukdomar tog livet av dem i 50-årsåldern). Jag levde också under några år med en man som missbrukade alkohol och bjöd/lockade mig trots att jag var underårig.

Jag har aldrig själv varit mer än salongsberusad och tycker att redan det var obehagligt, både att själv uppleva det och att se andra i min närhet vara berusade. Sedan drygt två år har jag inte druckit något alls. Jag beslutade mig för att inte dricka på ett år (kortare tid skulle jag inte ens märka eftersom jag kanske drack 1-2 glas vid 2-4 tillfällen per år, och ett livslångt beslut känns så definitivt). Sedan har tiden bara rullat på.

Ibland funderar jag på om det vore ok, om jag skulle kunna lita på mig själv och känna mig bekväm med att ta ett glas vin bara för att det är gott och är trevligt i sociala sammanhang. Jag är inte orolig för att jag skulle supa mig redlös och göra dumheter, men jag är rädd för att det skulle vara första steget mot samma bana som mina föräldrar glidit in på; att ta ett glas nu, ett till en annan gång och till slut allt oftare och allt fler…

Jag har lovat mig själv och mitt barn att jag aldrig ska bli full och det vill jag kunna hålla. Men jag skulle kanske ändå vilja våga njuta av ett enstaka glas, en enstaka gång som tidigare, kanske 2-4 gånger om året.
Vågar jag?

Förhoppningsvis balanserad

Svar: Hej. Du beskriver ett stort behov av distans till alkohol utifrån din historia. Du verkar ha lärt dig utifrån vad du sett i din omgivning; att alkoholproblem utvecklas stegvis och ibland på ett så diskret sätt att man själv inte uppmärksammar att en förändring har skett. Från ett drickande som handlade om umgänge och njutning till ett drickande som blivit en flykt och tröst. Det är ett förhållningssätt till alkohol som är svårt att bryta när det väl har etablerats. Och alkoholens roll för sociala förluster, ohälsa och död har du också egna erfarenheter av. Du tillhör de i dag cirka 10 procent av svenskarna som är nykterister, en växande grupp för övrigt – framförallt bland unga – och många i gruppen har särskilda skäl och ofta en bakgrund som din.

Du frågar om du kan återgå till dina tidigare vanor att dricka något enstaka glas alkohol några gånger om året utan att du riskerar att det blir första steget till alkoholproblem i framtiden. Ett kort svar på din fråga är att visst kan du det – under vissa förutsättningar. Du har med stor sannolikhet en förhöjd nedärvd biologisk sårbarhet för att under vissa omständigheter utveckla alkoholproblem. Och det är just dessa omständigheter som du ska ha kontroll över om du börjar dricka alkohol igen. Även om man är känsligare för alkohol än normalindividen, så är det långt ifrån givet att man utvecklar alkoholproblem. Med kunskap om detta och gott omdöme kan man på egen hand förhindra att det blir så. Majoriteten av vuxna barn till en förälder med alkoholproblem har faktiskt själva inte alkoholproblem.

Du har i ditt brev på många sätt själv beskrivit det som du bör tänka på i förebyggande syfte för att kunna ha ett gott förhållande till alkohol. Jag lägger till några råd: drick sällan, drick aldrig ensam, drick bara ett glas och drick för att njuta och umgås, aldrig för att hantera stress eller för att trösta dig.

Alkohol uppskattas av många, den är en smakupplevelse, ett sätt att uppleva gemenskap och ofta en perfekt gränsdragare mellan vardag och fest, men – i ärlighetens namn – är det nog så att alkoholens lugnade och lite avtrubbande effekt är den viktigaste för de flesta. Svenskar intensivdricker mer än vardagsdricker för njutningens och umgängets skull. Alkoholen är tröst, belöning och vila för många. Och denna terapeutiska användning av alkohol hanterar de flesta ganska väl, men det är när man alkoholen används terapeutiskt som det finns anledning att vara uppmärksam och notera om man börjar dricka oftare och mer än tidigare, och om man sätter alkoholen före allt annat som är viktigt. Vårda de alkoholfria sätt som du har använt dig av under dina nyktra år till exempel när du vill belöna dig, fira på helgerna och umgås. Det är sociala färdigheter som nog många avundas dig och de är ett bra socialt arv att ge till ditt barn.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vill du njuta av vin för dess goda smaks skull vill jag absolut rekommendera att du testar alkoholfria sorter. Lycka till, jag tror att du har bra koll på ditt knappa bruk.

M, 23:10, 1 september 2009. Anmäl

Vill du njuta av vin för dess goda smaks skull vill jag absolut rekommendera att du testar alkoholfria sorter. Lycka till, jag tror att du har bra koll på ditt knappa bruk.

M, 22:37, 1 september 2009. Anmäl

Till Eva: Jag har under stor del av min uppväxt levt med en nära anhörig som haft liknande alkoholvanor som du, vilket inte har varit så trevligt alla gånger. Att du har insikt om ditt problem är ett viktigt första steg mot hjälp! Ta dig mod och gå till en läkare, AA är inte enda vägen till ett nyktert liv. För din skull.

J, 22:57, 31 augusti 2009. Anmäl

Fast sanningen är att dom flesta måste dricka väldigt,väldigt mycket under många år för att utveckla sjukdomen..Att ge "råd" till en människa som dricker vin fyra ynkliga gånger om året är löjligt. Herregud,slappna av lite.

Erik Axelsson, 09:53, 21 augusti 2009. Anmäl

Är en pensionerad kvinna som lever ensam. Dricker en halv liter rödvin om dagen, mest före sänggående. Vet att jag kommit in i ett beroende, men vill inte kontakta AA. <br/>På vårdcentralen frågar aldrig läkarna hur man har det med alkoholen, varför? <br/>Vet att jag dricker för att bota ensamhet och ångest men är för feg att erkänna för någon närstående. För dem framstår jag som ensam och starkt. Tror att många kvinnor i min ålder har samma problem.

Eva, 09:44, 21 augusti 2009. Anmäl

Jag är 65 år och har sett mycket alkoholproblem i min tidiga uppväxt. Jag väntade till efter 50 år innan jag började ta ett eller ett par glas till god mat i helgen. Jag är fortfarande försiktig. Mina vuxna barn 35-40 år är dock min oro. En av dem dricker vin i princip varje kväll och flera gånger i veckan starkare drycker. Alltid i tjusiga sällskap. De är mycket irriterade över min mitt tjat om alkoholens risker. Nu vågar jag inget säga längre. Jag har i sommar läst boken "Mamma sluta dricka..." I slutet av boken finns en del fakta från forskare kring alkoholen. Om man kanske har beroendet i generna varför riskera att förstöra sitt liv. Visa i stället hur roligt man kan ha utan sprit. Där framgår att vissa blir beroende och andra inte. Vilken sort man tillhör vet man ju inte säkert. Ni som INTE har sett alkoholens fruktansvärda biverkningar LÄS BOKEN! Då kan Ni kanske förstå lite av hur det kan vara att växa upp med alkoholberoende förälder. Ett ständigt svek.

Birgitta, 08:39, 21 augusti 2009. Anmäl

Egon: Jag är rädd att du är allvarlig. <br/>Elliot: Jag är rädd att du inte är sarkastisk.. men det är du väl.., säg?

Boman, 20:41, 20 augusti 2009. Anmäl

Bra Egon !! <br/>Självklart skall vi ha alkoholförbud på serveringarna i sverige. Tänk så mycket lugnare städerna blir. Inga fyllerislagsmål eller fyllevåldtäkter eller fyllerån. Rökarna hade inga våldsmentaliteter, ändå förbjöd man deras last. Nu är det dags för de verkliga bovarnas last. Alkoholen adjö. Kan endast användas hemma.

Elliot, 19:25, 20 augusti 2009. Anmäl

Hjälp till genom att försöka få alla krogar och restauranger alkoholfria. Förbjuk alkohol på serveringar. Förbjud ölservering på pubar. Det gick ju så enkelt att införa rökförbud, det kan inte vara svårare med alkoholförbud.

Egon Styhre, 19:21, 20 augusti 2009. Anmäl

Mycket bra skrivet PW. Du hade kunnat gjort det lätt för dig och skriva noll, eller som en del i kommentarerna... <br/>/Erfarenhet

Anno, 13:54, 20 augusti 2009. Anmäl

Dricker min man för mycket – eller överdriver jag?

Fråga: Jag mår dåligt av min mans drickande. Hans drickande är fokuserat till helgerna och han kan då dricka 9 starköl (50-centiliters) på en kväll. Oftast dricker han både på fredagen och lördagen och det kan då bli 16-18 burkar på en helg och ännu mer när det är långhelg.

Det händer att jag säger till honom att jag oroar mig för hans alkoholkonsumtion och att jag tycker att han har problem med alkoholen.

Men enligt honom har han absolut inga alkoholproblem, utan det är ”ren smutskastning” från min sida. Han kan vara arg på mig i flera dagar efteråt och det blir en väldigt dålig stämning hemma. Detta går även ut över vårt lilla barn (knappt tre år).

Han kräver att jag ska be om ursäkt för att jag smutskastar honom. Han kan kalla mig könsord och vägra säga hej då till mig på morgonen – även inför vårt barn. Han lägger helt och hållet skulden på mig för den dåliga stämningen hemma. Det är klart han måste dricka för jag är ju så ”tjatig”, han trivs inte där vi bor med mera.

Jag känner också stor skuld för att jag tagit upp saken och för att det därför blir så dålig stämning hemma.

Jag skulle verkligen behöva få svar på om min oro för hans alkoholkonsumtion är befogad, eller om det är som han säger ”ren smutskastning” från min sida. Kan det vara så att jag är medberoende? Vad ska jag göra? Bör vi överhuvudtaget fortsätta att leva tillsammans när detta även går ut över vårt barn?

Tacksam för hjälp

Svar: Hej. Du undrar om det finns skäl för din oro för din mans alkoholvanor, om du är medberoende samt om du ska stanna kvar i äktenskapet.

Svaret på den första frågan är att du har rätt som bekymrar dig för din mans alkoholvanor och att det är rimligt att du vill att han ändrar sig. Jag har summerat din mans alkoholvanor i alkoholmängder. Din man dricker motsvarande cirka 24 till 27 så kallade standardglas per vecka. Den genomsnittlige svenska mannen i hans ålder dricker motsvarande 10 standardglas per vecka.

En stor starköl motsvarar ett och ett halvt standardglas. En flaska vin motsvarar cirka fem standardglas. Din man dricker med andra ord motsvarande drygt fem flaskor vin under vissa helger.

Gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion för män är 14 standardglas eller mer per vecka eller att man intensivdricker, det vill säga dricker mer än 5 standardglas vid ett och samma tillfälle. Din man uppfyller båda kriterierna för det som benämns som ett riskabelt drickande. Utifrån det du berättar om din mans sätt att dricka finns även möjligheten att din man har ett alkoholberoende.

Oavsett om din man har ett riskabelt bruk eller ett beroende av alkohol har du förstås helt rätt i att din man ska ändra sina alkoholvanor av hänsyn till dig och ert barn och även med tanke på hans egen hälsa. Nej, du framstår inte för mig som ”medberoende” (som är ett diskutabelt begrepp, som snarare beskriver hur anhöriga försöker anpassa sig – så gott de kan – till en mycket utsatt situation) utan som en hustru som bekymrar dig för din familj och vill hjälpa din man.

Samtidigt är din man förnekande och hävdar att han inte har något alkoholproblem utan skyller i stället på dig. Att avvisa rimliga förslag om förändring som din man gör och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, är ett sätt att skydda sin egen självbild. Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till förmågan att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Vad ska du då göra?

Jag tror att det bästa i din situation är att du har någon att samtala med och söka stöd hos. Det kan kännas ovant och svårt att sätta gränser gentemot den som man har en nära relation till. Man kan också vara rädd för att bli ensam och lämnad eller att bli utsatt för hot och våld. Rädslan för, eller fantasier om, omgivningens fördömande är också något som kan hindra en person från att ställa krav och bryta upp.

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som din. Det finns även professionell hjälp att få, till exempel hos kommunens familjerådgivning eller hos en diakon eller en präst i din församling. För samtal av detta slag gäller tystnadsplikt. Ett alternativ kan vara en självhjälpsgrupp för anhöriga till personer med alkoholproblem, till exempel Al-Anon, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening.

Du kan även läsa mer om riskbruk och beroende av alkohol och rollen som anhörig till en person med alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Utan att vara expert så får man kanske skilja på olika saker här. Om man under en period i livet (t ex studierna) dricker så mycket behöver det inte betyda att man är eller kommer att bli alkoholist. Men det kan ju ändå vara olämpligt av en hel räcka skäl att hälla i sig så mycket. <br/>På samma sätt är det litet två olika frågor om det är ett regelrätt hälsoriksbeteende eller inte. Det kan se väldigt olika ut för olika konsumenter som iofs dricker lika mycket, och det förefaller som att det dessutom finns i a f vissa ärftliga aspekter vad gäller risken att trilla dit på allvar. <br/>Men oavsett om en persons drickande rent fysiologiskt gör honom/henne till en högriskperson eller inte så är det uppträdande du beskriver totalt förkastligt ur en rent social och mänsklig synvinkel. Det spelar sedan mindre roll för dig om beteendet är resultatet av en eller femton öl. Och du ska absolut inte finna dig i sånt.

Mattias J, 22:07, 24 augusti 2009. Anmäl

Om 3½ burköl vid samma tillfälle är gränsen för alkoholmissbruk så torde väl snudd på varenda svensk vara alkoholist på midsommar :p <br/>Dock är väl 20burk per vecka lite i överkant om han sitter och dricker för sig själv....

henko, 12:21, 19 augusti 2009. Anmäl

Jag ryser av obehag då jag läser om ditt problem eftersom jag själv befunnit mig där. Din man har ett alkoholproblem då han dricker mer än någon i hans hushåll (du) känner sig bekväm med. Det är definitionen på "att dricka för mycket" enligt mig. Du har ingen skuld i hans drickande, och du låter heller inte som om du vore medberoende, dock låter det som att han försöker få dig att bli medberoende. För dig och ert barns skull måste saker förändras. Jag rekommenderar dig att besöka AA:s möten för anhöriga där du bor, de kommer att ge dig mycket hjälp och insikt om hur du du kan hjälpa dig själv och ert barn. Själv lämnade jag min man för 4 år sedan, och han är idag nykter AA-besökare, med en god relation till sin dotter, som inte längre behöver se honom full. Vi mår alla mycket bättre idag, och lever i nya goda relationer. Du kan få ett bättre liv, om du agerar efter din instinkt! Lycka till!

Marie, 13:23, 13 augusti 2009. Anmäl

Du måste tyvärr lämna honom. Han är klart alkoholist och kommer bara att ge dig dålig självkänsla och var ett dåligt exempel för ert barn.

Susanne, 01:40, 7 augusti 2009. Anmäl

Du måste lämna honom på en gång. <br/>Om du stannar riskerar du allt för mycket. Ställ krav på nykterhet och behandling för ett fortsätt förhållande. <br/>Du ska gör det inte minst för ditt barns skull. Jag är uppväxt med missbruk i min kärnfamilj och det har tagit mig många år att hantera de tidiga destruktiva erfarenheterna. <br/>Hans vilja att lägga över problemet på dig är en stark varningsklocka. Det visar både på att insikt om problemet saknas, och att han inte vill ta ansvar för det. <br/>Var inte rädd för att be om hjälp. Fall inte i fällan att känna skam, utan inse att det finns många fördelar med att be om hjälp både för dig och ditt barn. <br/>Magnus: <br/>Intensivdrickande är en riskfaktor (av flera). Ja, det är farligt och för din hälsas skulle bör du kanske börja fundera på att ändra ditt drickbeteende. Är du ung? I mina ögon har många unga människor ett sådant beteende som sedan ändras till att bli mer "lagom" - förutom de individer som utvecklar missbruk så småningom.

Jeppe, 15:53, 4 augusti 2009. Anmäl

Har även jag erfarenheter av alkoholmissbrukande män... Det finns inget värre än en person som missbrukar. De är lömska, opålitliga, manipulativa, otrevliga, osv osv osv. Har haft oturen att träffa på 2 st sådana i mitt liv, jag drog så fort det stod klart för mig hur det var fatt. Det är mitt tips: Gå din väg fortast möjligt! För din överlevnads, dina barns och din hälsas skull.

Helena, 17:09, 30 juli 2009. Anmäl

Av egna erfarenheter har jag bara en sak att råda dig till: Dumpa och dra. <br/>Din man vill ej erkänna sina problem, han skyller dem på dig. <br/>Man kan ALDRIG ändra en person som inte vill det själv... <br/>..Jag tycker du ska ta ert barn och flytta, med tanke på erat eget bästa. Kanske din man får den spark i röven han uppenbarligen behöver och gör något åt sin situation då.

Mamma Mia, 13:27, 21 juli 2009. Anmäl

Blir ledsen av ditt brev för du har utan tvekan problem i ditt förhållande. Bortsett från din mans förnekelse (den som inte har alkoholproblem har heller inga problem att avstå alkohol eller att diskutera det), är det något som är väldigt, väldigt fel när man kallar varandra könsord eller inte kan bete sig normalt mot varandra och framförallt om detta upprepas. <br/>Du måste agera nu, om inte för din egen skull så för ditt barns. <br/>Det är aldrig någon annans fel att någon dricker - oavsett hur tjatig du är, oavsett hur lite han trivs etc, så är det inte ett försvar för att dricka. Tycker han att livet är så hemskt så bör han flytta, men att försöka skylla på dig är jättefegt. <br/>Jag hoppas att du hittar styrkan att ta dig ur eller förändra detta!

Courage, 10:19, 17 juli 2009. Anmäl

du gör helt rätt som reagerar och ifrågasätter din man drickande, det är klart över gränsen för normalt eler sunt drickande. genom sitt drickande (oavsett om han i samband med detta blir våldsam eller på annat sätt agressiv) utsätter han sig själv, dig och inte minst ert barn för risker. Hans omdömme försämras både under alkoholpåverkan under bakfyllan och uppenbarligen långa perioder däremellan. Att han raagerar som han gör på dina påpekanden blir lätt ett ytterligare problem. Berätta för hon om vad han drickande får dig att känna, utan att skuldbelägga. berätta bara rakt upp och ner att du blir rädd, känner dig åsidosatt eller vad du nu känner. Sök hjälp för allas skull. Varken han, du eller ert barn mår bra av detta. Vill han inte ändra sitt betende trots hjälp utifrån är det risk att detta eskalerar. Ta vara på dig själv och barnet och ge honom en tydlig signal att ni inte kan leva så här. För allas skull. Fortsätter han behöver du lämna honom för att ge dig och barnet trygghet.

Sara, 12:54, 16 juli 2009. Anmäl

Den gräns med max fem standardglas per tillfälle låter lite låg, i alla fall om den ska gälla för alla kroppsvikter. Promillehalten för en person som väger över 100 kg är ju en helt annan än en 70 kg;s kille. Eller är det andra saker i sammanhanget som spelar in, där vikten inte har någon betydelse? Jag dricker sällan, max 1 gång per månad. Men då jag gör det så blir det klart mer än denna gräns, dvs vad han kallar intensivdrickande. Dricker aldrig annars. Tycker inte om alkohol till mat etc. <br/>Fysiskt mycket aktiv. <br/>Är det så farligt med intensivdrickande?

Magnus, 11:33, 15 juli 2009. Anmäl