”Allt känns meningslöst”

Fråga: Jag är 31 år och upplever en allt mer tilltagande känsla av meningslöshet i mitt liv. Jag har, utåt sett, ett bra liv; resor, ett så kallat ”inspirerande” jobb, fungerande familjerelationer, god hälsa, och en tro på mig själv att lyckas” – om bara inspirationen skulle finnas.

Jag bär dock på självmordstankar som blir starkare och starkare. Jag drar mig undan sociala sammankomster, och föredrar att vara hemma och läsa framför att träffa folk. Jag upplever knappast någon lycka eller förväntan inför något, eller rädsla, nervositet eller ilska. Jag har heller ingen sexlust (utan att för den skull vara impotent) Jag har även svårt att känna matlust, förutom efter långa löppass, vilket gjort att jag har en väldigt låg vikt vid det här laget. Jag tvingar mig till att dejta, men vill inte ”gå vidare” med någon.

Tanken att ha en närmre relation med någon känns enbart besvärande, varför jag lever ensam sedan cirka fem år tillbaka. Jag är med i olika musiksammanhang, och jag kan mentalt notera hur jag kan vara på en scen där folk runtomkring är nervösa, uppspelta, förväntansfulla, känslomässigt närvarande – och jag själv faktiskt inte kan uppleva någonting av detta.

Den starkaste känsla jag upplever är en tilltagande apati.  Helger tillbringar jag i ensamhet och sover mest. Jag långdistanslöper för att hålla mig i schack, då jag efter fysisk utmattning känner en viss skillnad just för stunden. Men jag ”vardagsdricker” alltmer, även på arbetstid, för att orka hålla igång vardagen på en nivå som jag (efter vad jag förstår) kommer att ta skada av. Drickandet orsakar dock ännu inga problem som bakfylla eller att jag missköter dagliga sysslor.

Mitt recept mot dessa känslor har varit att använda självhjälpskurser. Jag använder självhypnosinspelningar på kvällen innan jag somnar – för att försöka se livet i en mer positiv dager. Men det är svårt att se någon förändring. Jag kan inte undgå att känna en stark motvilja mot att leva till att jag är 80 – 90 år och tänker skrämmande mycket på hur skönt det skulle vara att ”bara somna in”. Jag vill nämna att jag inte har några direkta planer på självmord. Men det som skrämmer är att det enbart är en omsorg om anhöriga som hindrar mig.

Jag har tänkt tanken att ”omskola mig” till ambulansförare, brandman eller motsvarande yrke som inbegriper en mer känslomässigt omvälvande vardag, alternativt söka mig till ett mer naturnära boende i ensamhet. Men jag har förlorat tilltron till att det skulle förändra mig.

I dag jobbar jag som arkitekt, där långsiktig inspiration inför framtida mål i längden känns som en nödvändighet. Jag är inte kapabel att känna detta.

Jag tänker tillbaks på ett liv, där jag egentligen aldrig har ”velat vara med”; alltifrån barndomens barnkalas, ungdomens fotbollsträningar och den vuxna ålderns arbete, semestrar, resor och familjeliv.

En barndomsönskan om att hela tiden vilja bli äldre, äldre, äldre, (i ett hopp om att det skulle bli bättre) har i vuxen ålder försvunnit helt.

Det är svårt att formulera känslor i ett brev, min mest konkreta fråga är nog kring den bristande aptiten och sexlusten, något som människor ju normalt sett nästan inte kan hantera för att det är så underbart översvallande. Det känns fattigt att inte känna detta. Finns det några ”lyckorecept”?

Jag behöver en kommentar kring huruvida detta är ”normala” känslor, eller om ni tycker jag bör söka vidare hjälp. Jag har dock inga kraftiga ångestkänslor, eller övriga kval, förutom att jag känner en viss skuld för att inte kunna ta vara på det vackra, spännande, roliga och trygga som jag ju samtidigt förstår finns alldeles omkring mig. Och jag känner också en viss skam för att jag känner mig så förtvivlat ”tråkig”.

D.

Svar: Hej D! Nej, en tilltagande känsla av apati, hopplöshet, självmordstankar, minskande aptit och minskande sexlust, som du försöker bota med alkohol, kan inte betraktas som normala känslor.

Jag anser att du bör få en noggrann bedömning för att man i förlängningen ska kunna avgöra om det rör sig om en behandlingskrävande depression, vilket man starkt kan misstänka på din beskrivning.

Du beskriver också en känsla av brist på lust och oförmåga att leva i nuet som går tillbaka ända till barndomen. Detta kan vara ett ”sant” minne men kan också utgöra en del i depressionen där även minnen av det förgångna tenderar att filtreras genom mörka glas.

Jag råder dig att kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så snart möjligt.

Med vänliga hälsningar,

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

@ rob, håller helt med, har känt såhär i hela mitt liv och jag vill inte bli linforslad i dagens samhälle, finns inget i det som jag vill ha. Vad kan man göra ? inget alls har jag lärt mig, så för min del är det falsk fasad för alla medan jag väntar på att det tar slut. Jag är en biologisk organism som har sin livscykel.

patrik, 14:30, 9 juni 2010. Anmäl

Det som är så paradoxalt med frågeställarens situation är att tillvaron som mentalt passiv är fantastiskt nyttig, bara man vet om det själv. Det är nu du kan se världen på ett helt annat sätt. Det är nu som detaljer som faktiskt spelar roll märks. Tro det eller ej, men kreativiteten är inte död, bara avstängd för stunden. Jag har varit i den situationen som du beskriver och jag hade gett upp hoppet, men fann något helt fantastiskt! Och det lustiga är att jag hade det framför mig hela tiden, utan att märka det. Inte förrän jag verkligen gav upp, fungerade mina sinnen och insikten av vad livet är. Det var det närmaste en religiös upplevelse jag haft (och jag är ändå ateist). Jag önskar dig en god resa till början av ditt nya liv, för jag har hopp för dig!

Pelle, 22:53, 25 december 2009. Anmäl

Ja, så sitter man här på julafton och läser DN och får syn på detta brev och det stämmer nästan helt med hur jag upplever mitt liv och mig. Idag ska jag iväg och fira jul med mina närmaste och jag SKÄMS över mina tankar att jag egentligen helst vill vara hemma själv. Men jag tar nån öl och lite glögg så blir det ok. Blir rätt mysigt när jag väl är där. Jag är mer i fasen: LÅT MIG VARA IFRED. Blir även lite bestört av råden: sök hjälp. Typ att man ska passa in i det ekorrhjul man helst inte vill vara med i. Han har ju aldrig känt sej hemma. Då är det i min mening endast piller som hjälper för att döva utanförskapet. Annat psyksnack är bara att lura sig själv och håller inte i längden. Det bästa är nog att söka alternativt levnadssätt. Vi zombies borde gå ihop och leva "bredvidliv" tillsammans.... Då tror jag livslusten skulle komma tillbaka. Men jag vet inte, endast tankar.

Rob, 11:31, 24 december 2009. Anmäl

Till goph och Kalle: Hur vågar ni lägga över allt ansvaret på en kvinna bara sådär? Vad är det för en existens att döma en annan människa till? Min man är djupt deprimerad sedan 2 år tillbaka, och jag kan ärligt säga att det är tack vare mig som han nu går i terapi. Men att så lättvindigt tycka att kvinnan skall axla ansvaret för att mannen skall må bra, skäms på er! <br/>En depression kräver professionell hjälp! Det spelar ingen roll hur mycket yttre som ändras om inte det inre ändras. Det är inom människan som förändringen måste till, inte genom att skaffa sig en "danspartner" eller en "köksa". <br/>Jag har själv varit djupt deprimerad, så en sak vet jag, tillfrisknandets ansvar ligger inte på någon partner, utan ligger i att man botar sjukdomen.

Sara H, 10:15, 23 december 2009. Anmäl

Käre psykiatrikern, av ditt svar att döma har du aldrig varit där. Käcka råd som att söka hjälp genom det allmänna, är lätt att slänga ur sig. Du min olycklige "vän", strunta i det, det finns ingen hjälp. Du får klara dej själv, det är den bistra sanningen. Det kanske inte är roligare än så här. Tips: skaffa dej en glad kvinna som är kramgo, o lagar god mat, så är det i alla fall ett steg på väg.

goph, 04:28, 23 december 2009. Anmäl

Egentligen kanske jag inte borde säga något eftersom jag inte har mer erfarenhet av det här än vanliga höstdepressioner och en gnagande känsla av "är det här allt.. jag måste hitta på nåt nytt". Men kanske kan det hjälpa nån. Anmäl dig till första bästa fallskärmskurs (efter att du har rett ut självmordstankarna). Du kommer få en utmaning som heter duga, träffa underbara människor där man kan vara sig själv.

Lasse, 19:27, 21 december 2009. Anmäl

Är i ungefär samma ålder och känner verkligen igen mig. Tror att det i mitt fall beror mycket på att jag prioriterade en "karriär" som egentligen var oviktig för mig istället för att vara i sammanhang där jag trivdes och hade vänner med samma värderingar. Tror att detta berodde mkt på inlärda uppfattningar om vad man "bör" göra. Detta tillsammans med att jag hela tiden kände mig tvungen att låtsas vara någon annan gjorde att jag till slut glömde vem jag var och vad som var viktigt för mig (det här låter nog som en riktig i-landsklyscha) men det fick mig att tappa lusten att leva ö.h.t. Vet inte om något av detta stämmer in på brevskrivaren men kanske? Försöker nu att hitta en ny väg framåt och även om det inte är så lätt så har jag i alla fall ett slags hopp nu..

j., 16:15, 20 december 2009. Anmäl

Jag tycker så synd om dig, eftersom jag känner igen mig i det du berättar. För mig låter det som en på pricken beskriven depression, och därför vill jag med all kraft uppmana dig att söka professionell hjälp!!! Den som inte varit kliniskt deprimerad själv kan ha mycket svårt att verkligen förstå hur en depression känns och verkar, så därför ska du inte lyssna på "ryck upp dig"-argument från omgivningen, eller sätta din lit till självhjälpsböcker och käcka "tänk positivt!"-budskap. Du måste, måste, måste få hjälp!!! När man är deprimerad kan man inte se depressionen, utan är helt fångad i sitt eget psyke. Först när den lättar inser man hur snedvridna ens tankar och känslor var - och alltid åt det onda hållet. Du kan inte se dig själv utifrån nu, om du är deprimerad, och därför måste du ha hjälp av en annan människa!

Alexandra, 19:21, 19 december 2009. Anmäl

Jag tycker så synd om dig, eftersom jag känner igen mig i det du berättar. För mig låter det som en på pricken beskriven depression, och därför vill jag med all kraft uppmana dig att söka professionell hjälp!!! Den som inte varit kliniskt deprimerad själv kan ha mycket svårt att verkligen förstå hur en depression känns och verkar, så därför ska du inte lyssna på "ryck upp dig"-argument från omgivningen, eller sätta din lit till självhjälpsböcker och käcka "tänk positivt!"-budskap. Du måste, måste, måste få hjälp!!! När man är deprimerad kan man inte se depressionen, utan är helt fångad i sitt eget psyke. Först när den lättar inser man hur snedvridna ens tankar och känslor var - och alltid åt det onda hållet. Du kan inte se dig själv utifrån nu, om du är deprimerad, och därför måste du ha hjälp av en annan människa!

Alexandra, 19:11, 19 december 2009. Anmäl

För mig brukar det hjälpa att tänka utifrån följande fråga: vad är egentligen livet? dvs vad innebär ett liv? För de allra flesta är livet = problem. Som måste lösas, på olika sätt. Att du skriver in här och ber om hjälp med ditt problem visar att du har livskraft, och vilja att förändra och lösa ditt problem. Meningen med livet kan också vara att kämpa, och därigenom växa och utvecklas.

LT, 17:46, 19 december 2009. Anmäl

Hur kan jag få hjälp mot min ångest?

Fråga: Jag är en kvinna som kom till Sverige från Bosnien för 15 år sedan. Jag kände mig helt frisk, men efter två år i Sverige började mina symtom. Jag kunde inte vara bland folk, jag kunde inte vara ensam. Jag fick panikattacker så fort jag lämnade hemmet. Jag var inlagd på psyket några gånger mest på grund av att jag inte vågade börja äta mediciner, men hur som helst äter jag nu Efexor (75 mg) två gånger dagligen. I dag mår jag inte alls bra, men min läkare har slutat att behandla mig och jag är inte patient på någon psykmottagning. De har överfört min journal till en vårdcentral.
 
Jag blir besviken och arg när jag läser artiklar om att det finns hopp för dem som lider av ångest och panikattacker. Finns det behandling som jag kan få? Finns det något hopp? Jag är fånge i min kropp och känner stark ångest. Jag kan inte åka kommunalt (vare sig buss eller spårvagn). Jag har även resefobier – jag har aldrig åkt tillbaka till mitt hemland och det känns som det värsta.

Anonym
 
Svar: Hej! Panikattacker som leder till ett undvikande av platser som det är svårt att snabbt avlägsna sig ifrån, som i ditt fall en buss eller spårvagn, kan oftast behandlas framgångsrikt. Det står jag fast vid.

Förutsättningen är att du får en korrekt diagnos (är det paniksyndrom? finns samtidig depression?) och att du får korrekt information om vad panikattacker är och inte är. Slutligen är det viktigt att du får en korrekt behandling (läkemedel eller KBT, en stödjande kontakt är inte tillräckligt).  

Vänliga hälsningar
Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Jag tror också att landet Sverige är ångestframkallande, som någon annan har skrivit här. Jag har haft stark ångest i tio år och aldrig fått någon som helst hjälp. Mitt liv är förstört.

Bo, 06:18, 19 december 2009. Anmäl

Hjälp finns att få! Psykologisk behandling mot panikångest har mycket goda resultat. Gå till www.kbt.nu och titta under fliken terapeuter. En annan väg är att söka dig till terapimottagningarna på universiteten där psykologlinjen utbildas. Där kan man få kraftigt subventionerad behandliong av engagerade psykologstudenter under handledning.

Det finns hopp!, 17:54, 16 december 2009. Anmäl

Jag känner igen din beskrivning och jag var född i Sverige. När jag flyttade ifrån Sverige upphörde besvären.

Namn, 06:50, 13 december 2009. Anmäl

Håller med "ångestfri" helt och hållet. Jag har själv lidit av ångest, tvångstankar och depression samt medicinerats för detta, men det var först när jag började gå i psykodynamisk terapi som allt sakta blev bättre. Det tog även mig 2,5 år att gå igenom det, och jag fick bekosta allt själv. Nackdelen är att det är väldigt dyrt eftersom man oftast måste gå privat, men med tanke på att det är en investering för hela livet är det helt klart värt det. Varenda krona! Terapin är jobbig att ta sig igenom, men genom att möta svårigheterna på riktigt och förstå sig på varifrån ångesten kommer, blir det enklare att ta sig ur det. Det finns oftast inga snabba hållbara lösningar, utan det krävs ett arbete från grunden. Hoppas allt ordnar sig!

Mio, 14:37, 11 december 2009. Anmäl

Hej igen, <br/>Det finns många kurer, mediciner och terapier, men ingenting går upp mot enkel vardaglig mänsklig värme för att hela själen. Ett varmt klimat, sol och värme, människor som är sig själva och ser dig, relaterar till dig, är intresserade av dig och accepterar dig, gör dig värdefull och hel inför dig själv. Vår nordiska kultur är en av de hårdaste att vistas i, man måste vara väldig stark för att orka må bra. Man får så lite respons och det är så tungt att dra hela lasset själv.

Karina, 18:19, 9 december 2009. Anmäl

@sarah, <br/>det är ytterst olämpligt -- ja, rent av oetiskt -- att till sin religion försöka värva människor som behöver professionell hjälp. Sluta genast upp med det.

klas, 01:30, 9 december 2009. Anmäl

Sarah, 01.17, 4 dec: Det är inte läge att göra sig rolig på bekostnad av en person som har så svåra problem som vederbörande har. Hon sa att hon kommer från Bosnien och borde således vara muslim. De läser inte bibeln, som bekant, möjligen koranen. Det är ganska typiskt att religiösa fanatiker vänder sig till svaga människor för att pracka på dem sitt hokus-pokus.

vera, 11:40, 5 december 2009. Anmäl

Gå till experter och inte människor som råkat bli botade av någon terapiform (det säger faktiskt ingenting) eller för den delen alla bittra terapiutövare som försöker marknadsföra just sin egen terapiform...

Lyssna inte på kommentarerna här, 00:41, 4 december 2009. Anmäl

Testa traumaterapi, EMDR: <br/>http://en.wikipedia.org/wiki/EMDR <br/>http://www.emdr.se/default2.asp?pageid=40 <br/>Om du har ont om pengar: Kriscentrum har 10 ggr gratis för invandrare, Sankt Lukas mottagningen har recuderat pris för folk m dåliga inkomster. <br/>Det har hjälpt mig enormt mycket! Det kommer att hjälpa dig, kan nästan lova :)!

florella, 19:23, 3 december 2009. Anmäl

"Anonym" beskriver ett symtomatiskt lidande och en bakgrund där man också bör överväga diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Och under dessa förutsättningar kan även behandlingsmetoden EMDR rekommenderas. Vidare information om metoden finns att hämta på EMDR föreningens hemsida: http://www.emdr.se/. Behandlingsmetoden finns också tillgänglig vid en del av landets allmänpsykiatriska mottagningar.

Bengt Öquist, 16:12, 3 december 2009. Anmäl

”Jag klarar inte av folkmassor”

Fråga: Jag är en kvinna på 60+ som lever i ett ganska bra förhållande sedan tjugo år tillbaka. Jag har två barn i ett tidigare äktenskap. Min nuvarande man och jag har inga gemensamma barn. Jag har alltid varit ganska utåtriktad, haft lätt för att träffa folk är på det hela taget ganska glad av mig.

För cirka tio år sedan hamnade jag i en jobbig situation. Det handlade om problem på jobbet, jag blev misstänkliggjord och mobbad under en tid. Att inte vara omtyckt gjorde mig väldigt upprörd. Jag fick konstiga psykiska symtom. Jag fick panik när jag skulle åka till jobbet och kunde inte vara på bussar eller i t-banan. Jag började cykla 1,5 mil till arbetet i stället. Det blev svårare och svårare för mig att lämna mitt hem. Ville inte resa bort. Jag kunde inte åka någonstans till slut. Till saken hör att jag tio år tidigare också upplevt en uppslitande skilsmässa, efter att min man varit otrogen under ett år och sedan lämnade mig. I samma veva dog två nära anhöriga.

I nuläget funkar jag ganska bra, tycker jag. Det som hänger kvar är att jag känner mig osjälvständig. Jag vill inte göra resor eller utflykter utan min man. Jag åker inte ensam in till stan eller i väg med väninnor på helgresor. Jag går inte på teater eller liknande. Jag kan inte vistas i trånga utrymmen, inte åka tåg, långfärdsbuss eller flyga, inte vara i stora folkmassor. Jag har också svårt för att tala inför folk och att över huvud taget utsättas för att bli bedömd, till exempel i jobbet.

Jag skulle gärna vilja ha tillbaka förmågan att känna mig fri att göra sådant jag har lust till. Jag har gått i kognitiv beteendeterapi för cirka sex år sedan och blev lite hjälpt då, men inte med allt. Jag vet inte om det är hopplöst nu. Jag börjar ju bli gammal och har levt med detta så länge.

Vilken form av eventuell hjälp ska jag söka? Allting ligger inne i stan och det känns oöverstigligt att bara ta sig dit. Tänker ibland att jag skulle gå i terapi men vet inte om det är någon idé. Är uppvuxen under ganska besvärliga förhållanden med en psykiskt sjuk mamma som åkte in på mentalsjukhus med jämna mellanrum.

Margita

Svar: Hej Margita! Du beskriver flera saker i ditt liv som sammantaget kan öka risken för att man ska utveckla någon form av psykisk sjuklighet; svåra uppväxtförhållanden, svek i din tidigare relation, förlust av nära anhöriga och kränkning på din arbetetsplats.

Oavsett vad som orsakat din nuvarande symtombild så kan jag som psykiatriker inte hålla med dig om att du ”i nuläget funkar ganska bra”. Det uppfattar jag snarast som något som är väldigt typiskt när man har den typ av besvär du har; man anpassar sig successivt genom åren, steg för steg, så att man till slut accepterar en grad av handikapp som är högst avsevärt. Det du beskriver är ju i själva verket ett liv genomsyrat av begränsningar. Du kan inte åka till stan utan din man! Vad händer om han skulle bli sjuk? Med din nuvarande funktionsnivå är du inte bara ytterligt begränsad du är dessutom oerhört sårbar.

Du skriver det inte rent ut men allt du beskriver är sådant som brukar vara följdsymtom av panik
attacker (med bland annat hjärtklappning, känsla av andnöd, yrsel och en rädsla för att förlora kontrollen eller till och med dö). Om man tolkar panikattacken som ett tecken på en annalkande katastrof, så vill man inte utsätta sig för risken att få en attack när man är ensam (därför måste maken alltid vara med), man vill inte vistas på platser där det kan vara svårt att snabbt ta sig ut om man skulle få en panikattack (därför kan man inte sitta instängd i en tunnelbanevagn, ett flygplan, vistas i en folkmassa eller sitta mitt i raden på en biograf eller teater).

Att du också har svårt att tala inför andra, att bli bedömd, uppfattar jag som något som du utvecklat samtidigt med övriga symtom och det är då ett fenomen som kan ses som sekundärt till dina övriga ångestbesvär. Det vill säga man kan utveckla en rädsla att någon ska se att man får en panikattack eller att man till och med ska förlora kontrollen och på det sättet göra bort sig inför andra.

Om det å andra sidan skulle vara så att dina besvär att uppmärksammas av andra går längre tillbaka i tiden än de besvär du huvudsakligen beskriver i din fråga, då skulle de kunna förklaras av så kallad social fobi, där den primära rädslan inte utgörs av att man ska få en panikattack utan av rädslan att göra bort sig inför andra i största allmänhet.

Om du ska sökabehandling? Absolut! Du är inte för gammal!Det finns goda möljligheter att du ska kunna återfå ditt tidigare liv. Det faktum att du gått i kbt för sex år sedan men inte ”blev hjälpt med allt” innebär inte att de möjligheterna är uttömda. Kbt är den psykologiska behandlingsmetod som är förstahandsval vid den typ av besvär som du har beskrivit. Att du inte nådde ända fram tidigare kan ha många orsaker; var det verkligen kbt du gick i? Ibland är detta oklart. Var det tillräckligt många behandlingssessioner? Oftast krävs minst tio.

Genomförde du behandlingen fullt ut, eller var det i ett skede av ditt liv då du inte kunde ägna tillräcklig tid och energi åt den? Var du samtidigt deprimerad?

Att tillgången på adekvat behandling är ojämnt fördelad över landet är tyvärr ett faktum, dock är det vanligare i dag att kbt-resurser finns vid psykiatriska öppenvårdsmottagningar och till och med vid vissa vårdcentraler. För förteckning över privata vårdgivare se www.kbt.nu. Bor man i Storstockholm finns dessutom möjlighet att få kbt mot paniksyndrom på internet, se www.internetpsykiatri.se (före ev behandling genomgår man utredning vid personligt besök hos psykiater).

Hoppas att du snart tar kontakt med någon behandlare, ta gärna med detta svar när du söker.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Terapi via internet går även att få i andra landsting, fråga på din vårdcentral.

CB, 17:26, 21 juli 2010. Anmäl

Margita, <br/>Jag känner igen mig i din berättelse. Efter 3 år på en arbetsplats som var förgiftad av dåligt chefskap och medarbetare som av rädsla därför mobbade varandra, sökte jag hjälp för vad jag trodde var hjärtfel. Det var inget fel på mitt hjärta. Jag hade utvecklat panikattacksyndrom. Min fantastiska läkare ordinerade KBT, samt avslappningskurs. På sex månader fick jag verktyg som jag använder än idag, om jag behöver. Men bara kunskap om hur sinnrikt kroppens varningssystem fungerar hjälpte! T.ex. att känslan av att bli yr, svimma, tro att man blir galen bara är adrenalin. Tack och lov för paniksyndromet, som sa till mig på skarpen att ändra livsföring!

MiaMia, 01:05, 24 november 2009. Anmäl

Mrs X och Lillsiv, jo KBT kan hjälpa på 10 gånger. Man får hjälp att träna bort fobier, ångestar och liknande, sedan får man fortsätta träna själv, det är ingen quick-fix. <br/>Jag har gått i både psykodynamisk terapi och KBT, och det senare har hjälpt mig jättemycket, däremot inte den psykodynamiska terapin. Det beror på vilken typ av problem man har. Själv har jag haft mycket ångest och därför ofta isolerat mig och undvikit olika situationer. Nu kan jag hantera mina fobier tack vare KBT

Allt går, 18:27, 23 november 2009. Anmäl

Mrs X-- nej verkligen inte. KBT är quick-fix, som så mycket annat ska vara nuförtiden. Men människor är inte maskiner! Tid och kraft får man ge sådant här. <br/>Psykodynamisk terapi/samtalsterapi skulle enligt mig passa bättre för att få sätta ord på tankar och känslor. har själv gått i ett och ett halvt år. Det kan ta lång tid att repareras, att lära sig förstå, respektera och framförallt att vara ödmjuk mot sig själv, men det är det värt.

Lillsiv, 09:28, 22 november 2009. Anmäl

Jag blev ganska tagen av svaret, faktiskt. Detta att man anpassar sig med åren och tror det är normalt med ångestattacker och att ägna mängder med energi åt att undvika situationer som kan försätta en i panik och fara, för att man inte fungerar normalt. Jag kände mig väldigt träffad. Skulle KBT verkligen kunna hjälpa på 10 ggr? Det låter för bra för att vara sant! I mitt fall kommer sig problemen av att jag var utlämnad och utsatt för diverse saker som barn, så jag levde i närmast ständig dödsångest och har aldrig lärt mig hantera saker med hjälp av en trygg vuxen så att säga. När jag fick barn själv insåg jag att alla barn nog behöver stöd under sin uppväxt. Att jag inte var abnorm och brsitfällig som mina föräldrar hävdade. Men kan en hel förlorad uppväxt repareras av 10 ggr KBT?

Mrs X, 13:18, 21 november 2009. Anmäl

Min dotter darbbades i 20-års åldern av social fobi med symtom som snabbt greppade om sig. Hon hade turen att få snabb hjälp i form av KBT. Gruppterapi 10 ggr. Det var tufft och många tårar under tiden men hon var otroligt motiverad och idag är hon helt besvärsfri!

KBT (Webbsida), 16:53, 20 november 2009. Anmäl

Precis. Liksom att ingen skulle ifrågasätta diabetiker bara för att sprutnarkomaner använder sprutor, eller man skulle sluta ge smärtstillande Morfin till cancerpatienter bara för att det finns missbrukare av opiater, så har vi med allvarliga fobier RÄTT till en adekvat behandling. Vi med psykiska funktionshinder har precis lika stor rätt till hjälpmedel som de som har fysiska hinder. Men ständigt blir vi misstänkliggjorda och ifrågasatta! Om man har allvarliga fobier liksom frågeställaren och jag själv, - nej det är inte "lite ångest" som man kan genom Aftonbladets tiostegspunkter bli fri från! Många med Agorafobi HAR gått KBT men det funkar inte alltid bara med det. Det är ett allvarligt handikapp som kräver lika fullgod behandling som andra sjukdomar. Jag hade aldrig klarat att arbeta, gå på bröllop/bio/teater/restaurang/flyga etc utan min medicin. Solbritt c/o vill däremot att jag ska låsa in mig i lägenheten och "genom tanke" blir fri från ångest. Von-oben attityd är vad det är!

Agorafobi-tjej, 14:51, 20 november 2009. Anmäl

@Solbritt. Jag håller med Agorafobi-tjej i vad hon skriver. Det är bedrövligt med alla er som ska skuldbelägga männsikor som behöver medicin. Vanebildande, ja, likvär som morfin vid behandling av smärta i samband med exempelvis svåra cancersjukdommar. Förövrigt är vanebildande och beroendeframkallande samma sak.

Hans, 14:36, 20 november 2009. Anmäl

"Det värsta man kan ta" var okunnigt av dig, Solbritt, att skriva. Det är en bra medicin som hjälper vid panikångest och fobier. Men det är fördomsfulla människor som Solbritt som skrämmer både läkare och patienter dessvärre. Skrämseln kommer av att man under 70-80 talen skrev ut oresonligt höga doser bensodiazepin för varje-dag-användning, och det är inte så den ska användas, utan i liten dos och VID BEHOV, kan således innebära t ex en gång i veckan/en gång varannan vecka. Det är bättre att man tar en medicin som gör att man klarar av att gå på bio/konsert/göra en längre resa, än att man helt slutar att leva sitt liv, stänger in sig hemma och isolerar sig såsom ju är fallet med agorafobi. Och en del människor behöver mer hjälp än enbart KBT, det kan ibland behövas en kombination av både medicin och terapi. SSRI kan hjälpa för en del men det är en antidepressiv medicin i första hand och det är inte alla med Agorafobi som är deprimerade och därför behöver de inte en "varje-dag" medicin.

Agorafobi-tjej, 13:18, 20 november 2009. Anmäl

Internet kbt på KS är mycket bra, man slipper resa med buss m.m. till möten vilket ju är problemen. Fanns en artikel här om det för en tid sedan som var jättebra. Googla på tidigare artiklar. Bensodiazepiner är absolut det värsta man kan ta i detta läge, vanebildande och tillslut beroende framkallande, vem skriver ut sånt till fobier nuförtiden?? Lycka till men internet behandling.

Solbritt, 12:44, 20 november 2009. Anmäl

”Min sambo är deprimerad”

Fråga: Min sambo lider av depression. Det har hon nog gjort under de år jag känt henne, men med varierande intensitet så att säga. Nu är vi nere i en svacka som har varat i ungefär sex månader. Hon finner ingen mening med livet och tycker att hon har gjort fel val och att hon nu har nått en återvändsgränd som hon inte kan ta sig ur yrkesmässigt (vi närmar oss bägge 35).

Hon är sedan två månader tillbaka arbetslös av egen vilja och finner ingenting hon vill göra. Hon säger att hon inte ens minns vad hon brukade drömma om och kommer inte loss på någon front alls. Hon spenderar all tid hemma.

Jag känner att jag har svårt att hantera det. Det är inte rätt att bli irriterad, men det blir jag – med efterföljande skuldkänslor. Jag tycker, även om jag vet att det är svårt att genomföra i den här situationen, att hon borde göra något.

Vad som helst är väl bättre än att ligga i sängen hela dagarna, om det så bara är att läsa en bok eller gå till gymmet? Men icke. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Den bästa metoden just nu är att försöka ignorera henne när hon är ledsen och att hitta på ursäkter för att inte vara hemma när jag är ledig. Då bråkar vi inte i alla fall. Jag tänker mycket på att lämna henne, men samtidigt vet jag att det skulle kunna bli droppen för henne – och jag vill inte att hon skadar sig själv. Hemskt, men sant att ha de här känslorna inför någon som är sjuk. Jag önskar att det inte var så och bestämmer hela tiden att jag ska försöka förstå och ha mer tålamod, men i vissa situationer (i stort sett dagligen) så känner jag mig bara sur. Mitt tålamod har efter ett par år tagit slut.

Hon har tidigare gått hos en terapeut och det har hjälpt. Men sedan dess har vi flyttat och på den nya orten så säger vården att det är lönlöst, kön till terapi är för lång. Vår enda inkomst är min lön och även om det är nog
för det dagliga, så finns inte pengarna för att betala för privat terapi. Finns det någon annanstans man kan vända sig? Det känns verkligen som att hon behöver hjälp för att komma loss.

Anonym

Svar: Hej! Det korta svaret är att din sambo måste bedömas avseende depression snarast möjligt. Om det inte räcker att du bokar tid och följer med henne till en psykiatrisk mottagning (eller husläkarmottagning) så tycker jag att du ska ringa den psykiatriska jourverksamhet som finns där du bor för att diskutera och få stöd för hur du ska agera.

Att du blir irriterad och känner dig uppgiven är ju djupt mänskligt, samtidigt tror jag inte att ditt sätt att hantera situationen, att undvika kontakt, kommer att leda till någon positiv förändring.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (41)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 41

Uppmuntra, ta med på utflykter, finna sig i att bli utskälld för minsta lilla, aldrig svara emot, vara kärleksfull och kravlös... År efter år utan gensvar eller respons. Tror ni inte att frågeställaren har gjort allt det där och provat tusen andra saker? Den uppgivenhet som han uttrycker kommer efter lång tid av dränering på livskraft. Depression smittar. För man får inget tillbaka. En depression yttrar sig just så, den som är sjuk sitter i sin egen grop och ser inte över kanten. Att relatera till en annan människa, även den man älskar och står nära, är helt oöverstigligt. <br/>Jag är anhörig själv och efter år av totalt verkningslös terapi och ett minst sagt flummigt bemötande av psykvården fick min älskade äntligen en diagnos (bipolär 4) och medicin som hjälpte. Lösningen var en privat psykiatriker även om det kostar skjortan. Till anonym: Håll ut om du kan. Ge inte upp förhållandet till din sambo innan hon har blivit ”sig själv” igen.

Kim, 17:25, 15 december 2009. Anmäl

Trots två remisser till psykiatrin har jag inte ens fått ställa mig i kö.... Det är hemskt!

Stockholmare, 21:13, 7 november 2009. Anmäl

Trodde nästan artikeln var skriven av min egen sambo ett tag... Går igenom precis samma sak själv. Jag är deprimerad, sökte hjälp hos min vårdcentral och fick läkemedel men inget samtalsstöd (lm är ju så billigt), samt kommentaren "Du ska nog se att det blir bra" av läkaren. Det blev det inte. Träffade några månader senare en annan läkare som omedelbart remitterade mig till psykmottagningen. Där kunde de inte förstå hur den första läkaren kunde vägra remittera mig. Även om det kan kännas ngt stigmatiserande att vara patient på "psyket" så är alla som jobbar där oerhört kunniga och famlar inte i blindo som vårdcentralerna. Så: ta med sambon till vårdcentralen och kräv remiss till psykmottagningen. Eller kolla om ni kan få komma dit utan remiss.

Sara, 12:48, 29 oktober 2009. Anmäl

Hej Anonym, du skrev längst ner att hon tidigare gått i terapi och att det fungerade bra, men att den möjligheten inte finns längre. Jag fick själv mycket bra hjälp via terapi på nätet, och det till en förhållandevis låg kostnad. Men i ditt (eller hennes fall, snarare), låter det som om hon behöver få kontakt med vården för bedömning först. Sök annars på "terapi på nätet".

L, 10:07, 24 oktober 2009. Anmäl

Min sambo var deprimerad förut och tänkte ofta på döden, självmord etc. Det var väldigt jobbigt för mig, hemmet blir väldigt dystert. Han fick hjälp av vården med antidepressiv medicin, det kanske inte funkar på alla men han är klart förändrad nu, även om vissa biverkningar som viktökning etc. är lite tråkiga så var det helt klart värt det för oss. Stå på er hos vården!

Annika, 16:15, 22 oktober 2009. Anmäl

Som psykiatern säger, kontakt med vården är viktig, men i väntan på att komma genom köer finns det en del du kan göra som sambo och medmänniska för att förhoppningsvis lysa upp tillvaron lite. Det jag tänker på är så enkla saker som att be henne följa med på promenad någon solig lördag/söndag, föreslå att ni ska se en film tillsammans, kanske gå ut och äta. Allt för att ge henne lite variation i vardagen utan att hon själv ska vara tvungen att ta initiativ, lite nya intryck kan kanske öka livsviljan

Emm, 14:50, 19 oktober 2009. Anmäl

forts. Det du ska fundera på är hur mycket du älskar din kvinna. Är ni tillsammans för att ni älskar varandra eller är ni tillsammans för att ni är rädda för ett uppbrott och vad det kan innebära?

AL, 00:25, 16 oktober 2009. Anmäl

Tyvärr kan det ibland vara värre för den deprimerade att ha någon som tar hand om allt. Det ökar hjälplösheten. Var i ett sådant förhållande där jag var den som var deprimerad och min sambo tog hand om mig. Jag var trött på mitt jobb, hade svåra sömnbesvär, gick upp 20 kg i vikt under medicineringen. Umgicks bara med honom och isolerade mig. Kärleken hade försvunnit, vi var som två syskon som bodde ihop. Till slut gjorde han slut med mig och det var det bästa som kunde hända mig! Det var tufft i början, jag var tvungen att öppna mig för andra människor och söka nya vänner. Nu, ca 2 år efter uppbrottet, mår jag bättre än någonsin. Har fått en nytändning på jobbet, gått ner 15 kg, tar hand om min hälsa, har en ny partner. Jag var för feg för att själv göra slut, stack huvudet i sanden pga rädsla för att bli helt ensam. Förhållandet var slut för länge sedan.

AL, 00:23, 16 oktober 2009. Anmäl

Hälp henne till psyk eller läkare för läget verkar allvarligt. Ta inte på dig om hon gör sig själv illa! Det är INTE ditt fel! Skaffa någon att tala med du med och fundera sen över om du vill att dina barns mamma ska vara på det här sättet. Stanna inte för du tycker synd om henne. Du måste ta hand om dig själv och du verkar ha försökt så mycket du kan. Ta hand om dig själv innan du går under.

Anna, 23:02, 15 oktober 2009. Anmäl

Björn, 14:00 14 oktober, har rätt. Det finns en enkel lösning. Den heter Amazonas, shamaner och Ayahuasca. <br/>Kolla in National Geographic...

Anima (Webbsida), 19:26, 15 oktober 2009. Anmäl

”Jag kände mig ofta värdelös i tonåren”

Fråga: Jag är 22 och pluggar i Uppsala. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag känt mig socialt alienerad och lite utanför. Jag är yngsta barnet, flera år skiljer mig från de andra syskonen, jag är ett sladdbarn helt enkelt.

I tonåren led jag av dåligt självförtroende och kände mig ofta värdelös. Efter ett bråk med min pappa skar jag mig djupt i vänster arm vilket efterlämnade ett ärr som inte bleknat. Mina föräldrar blev ledsna och förvånade över det inträffade men hjälpte mig genom att ta mig till en plastikkirurg för att försöka få bort ärret.

Jag har fortfarande svårt att prata om det som hände och om när jag mår dåligt – mycket eftersom jag skäms för det som hände och ser det som en brist i min personlighet. Jag har aldrig pratat med någon om hur jag mådde då eller vad som låg bakom. Jag har svårt att acceptera min roll i det.

Sedan dess har jag förändrats på många sätt och känner mig säkrare i mig själv. Dock blir jag lätt apatisk, har svårt att ta tag i saker och är väldigt rädd för konfrontationer. Ibland kan jag se min omgivning som väldigt kall och avlägsen, får lätt ångestkänslor och känner mig som en dålig människa. Det är inte alls lika intensivt eller återkommande som i tonåren, men det oroar mig att det hänger kvar.

Vissa dagar är känslan av att jag inte klarar mig själv överhängande och vissa dagar, eller långa perioder, känner jag mig helt frisk.

Så jag undrar om det är normalt att ha kvarhängande känslor av värdelöshet upp i vuxenlivet eller om det är något man kan eller ska bekämpa. Vad kan man i så fall göra?

Maja

Svar: Hej! Frågan om vad som är normalt eller inte kommer ofta upp när man talar om psykiska problem, det är ett inte helt lätt begrepp att hantera då psykiska sjukdomar är så pass vanliga. Exempelvis är risken för en svensk kvinna att någon gång under livet utveckla en depression ca 40 procent. Man kan alltså i någon mening säga att det är ”normalt” för en kvinna att utveckla depression, men det säger inget om huruvida depressionen ska ses som ett sjukdomstillstånd eller om den ska behandlas (vilket den ska!).

Så till din fråga: nej, det är inte ovanligt att uppleva känslor av värdelöshet i vuxen ålder, eller att ha haft impulsgenombrott som det du beskriver med skärning. I en depression så blir känslan av värdelöshet närmast ständigt närvarande, det vill säga håller i sig minst ett par veckor utan att man känner sig bättre. Eller som du beskriver; mer fluktuerande från dag till dag, då kan det vara tecken på känslomässig instabilitet som i sin uttalade form kallas ”Emotionellt instabil personlighet/personlighetsstörning”. Det kan också vara tecken på någon form av bipolär sjukdom (som förekommer i mindre tydliga former än det som många känner som manodepressivitet).

För att ta reda på hur du ska kunna få hjälp att må bättre så är det viktigt med en diagnostisk bedömning för att bekräfta eller utesluta bland annat de diagnoser jag nämnt i det föregående. Vänd dig till din psykiatriska mottagning. Tveka inte att använda dig av den information du fått i detta svar när du söker hjälp.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

@Marcus: För ett tag sen kom det ut att det är värdelöst att gå till doktorer som bara vill tjäna pengar på att proppa dig full med piller. Det nya, heta var - terapi. Det finns dem som behöver piller, som blir hjälpta. Men en vanliga, lätt depression är inget man ska äta piller för. Piller hjälper dig inte med något så som terapi gör. I terapin får man hjälp av någon som är kunnig att försöka hjälpa sig själv. När du käkar piller stödjer du bara pengakåta överläkare. Enough said.

Hilma, 11:04, 10 oktober 2009. Anmäl

Är det inte oerhört vansinnigt att bara fokusera genom diagnoser hela tiden?

Anette, 11:40, 9 oktober 2009. Anmäl

I Uppsala kan det vara svårt att få tid på psykiatris mottagning vänd dig därför till din läkare på vårdcentralen som remitterar vidare till rätt instans.

Ulla, 08:54, 6 oktober 2009. Anmäl

Hilma, man kan faktiskt vara så deprimerad att man inte tar sig till en psykolog. Då måste man få medicin för att orka med KBT, tex SSRI. En kombination är bäst vid svårare depressioner. Vid lätt depression fungerar KBT lika bra som vanliga SSRI-preparat. Vidare undrar jag hur du vet att psykofarmaka "för det mesta inte fungerar"? Jobbar du som psykiater och har sett patienter på återbesök som inte blivit bättre? Det låter inte verkligen inte så!

Marcus, 18:28, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag känner igen mig i din situation, är där själv just nu. <br/>Jag säger bara en sak: KBT, det är jättebra! Det fungerar verkligen, man kommer ur de onda tankespiralerna som gör att man trycker ned sig själv. <br/>Sök sådan hjälp så fort som möjligt, så kommer det snart att kännas bättre.

I samma känslomässiga situation, 15:28, 5 oktober 2009. Anmäl

Apropå diagnoser: <br/>En diagnos är ett arbetsverktyg som gäller "tillsvidare", så länge man inte hittar något som passar bättre eller symtomen förändras. <br/>Det är bl.a. därför de flesta diagnoser bör omvärderas med jämna mellanrum. <br/>En diagnos är inte bara något man använder för att "välja rätt piller", utan också ett sätt att se vilken sorts och på vilket sätt terapi kan hjälpa bäst. <br/>Det är också ett sätt att ge en sammanfattande bild för en kollega utan att behöva beskriva alla symtom varje gång man behöver diskutera en patient. <br/>Tyvärr är dock diagnoser schabloner och väldigt sällan stämmer de helt in på en persons hela problematik. Det är därför bra om man försöker lära sig så mycket man kan om den diagnos en behandlare använder sig av så man själv kan se hur den passar och berätta det.

AlgotR, 13:00, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag mådde som du när jag pluggade i Uppsala för tio år sedan och vände mig då till Studenthälsan. De gav mig kontaktuppgifter till ett antal psykologer med olika inriktning (KBT, psykodynamisk etc) så fick jag välja vad som kändes mest rätt för mig. Terapin var den bästa investering i tid och pengar som jag någonsin gjort.

KL, 12:53, 5 oktober 2009. Anmäl

Studenthälsan har ett gäng svamlande kuratorer. Där finns bara logik att hämta, och vissa reaktioner man har är inte logiska. Vad gäller psykologernas diagnostisterande så får det ju vara upp till patienten att bedöma hur han eller hon vill ta åt sig av det. En "diagnos" enligt mig, är på pappret en förklaring, och en hjälp till hur du ska angripa ditt problem. inte en stämpel att du är sjuk.

Elentin, 11:38, 5 oktober 2009. Anmäl

Eftersom du är student skulle du kanske kunna börja med att vända dig studenthälsan. Kanske behöver du sen gå vidare, men jag kan tänka mig att det känns lättare att kontakta studenthälsan än att direkt vända sig till en psykiatrisk mottagning. Jag ångrar att jag inte själv gjorde det när jag var student och led av dålig självkänsla. Nu är det mycket svårare och man vet att man förmodligen kommer att hamna i oändliga köer om man överhuvudtaget kan få hjälp.

Mia, 11:07, 5 oktober 2009. Anmäl

Känner igen mig precis. Jag fick dock ångestattacker vid 22 för att jag sprungit ifrån mina problem. Det var det bästa som hänt mig, ångestattackerna alltså. Varje gång jag fick en attack gömde jag mig på en toalett eller gick en promenad (blev klurigt på kontoret ibland) och med illamåendet och skakningarna etc..så började jag rota i mitt inre. Och hittade en massa händelser och ju mer jag identifierade desto bättre mådde jag. Efter 2 år slutade attackerna men jag fortsätter att vara ärlig mot mig själv och möta mina rädslor. Men detta är min historia. Vad jag vill säga är. Det finns hopp. Och det finns 2 val - rädslan eller kärleken. Antingen bejakar man allt dåligt, tycker illa om sig själv och fokuserar på det som är obehagligt. Eller så börjar man klappa sig själv på axeln, förlåter sig själv för det man ogillar, fokusera framåt, och var tacksam över småsaker. Inte lätt dock - men värt det! Jag hejar på dig! (p.s jag har också en massa ärr på armar och ben - men de bleknar)

Hejar på dig!, 11:01, 5 oktober 2009. Anmäl

Hur kan jag bli av med min ångest?

Fråga: Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag tog studenten förra året och har sedan dess haft nio jobb. I varje jobb lyckas jag arbeta högst två veckor, för varenda dag kryper en ångest fram som till slut gör att jag inte ens orkar ta mig ur sängen för att gå till arbetet.

För varje nytt jobb intalar jag mig att jag nu ska jag sköta mig och se till att gå till jobbet som vilken normal människa som helst, men det slutar alltid med en oerhörd ångest som jag inte kan överbrygga.

Jag är så frustrerad över mig själv och jag fattar inte vad mitt problem är. Ångesten har blivit en sådan stor del av mitt liv och jag känner mig så deprimerad att jag tappat viljan att ens leva.

Jag vet inte om det hör till, men jag har en krånglig uppväxt med en missbrukande mor som utsattes för kvinnomisshandel av en man som min mor numera rymt ifrån. En lång vårdnadstvist gjorde att jag hamnade hos min pappa som har tagit bra hand om mig, men som själv inte har något särskilt utvecklat känsloliv. Hos honom har jag känt mig väldigt ensam och idiotförklarad utan anledning.

Jag har alltid tryckt undan alla minnen, alla känslor och alltid varit den som tagit hand om allt och alla samt profilerat mig som den ”duktiga flickan” genom att få bra betyg och så vidare.

För ett halvår sedan flyttade jag hemifrån, det var egentligen inte ett eget beslut, utan min mors, och det har gjort att jag nu plötsligt fått ett stort utrymme.

Jag vet bara inte vad jag ska göra, jag kan inte arbeta och får inte in pengar och är snart totalt pank. I skolsammanhang fungerar det bra för mig att pallra mig iväg, men inte när det gäller arbete och jag förstår inte varför…

Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva med den här totala ångesten längre.

Anonym

Svar: Hej! Ångest på en nivå över vad som är normalt kan vara helt handikappande och dränera en person på energi och livslust. Gränsen för vad som är normalt och inte normalt går just vid om det påverkar ens dagliga liv och hindrar en från att göra det man vill. Du beskriver att du inte klarar av att behålla ett arbete mer än ett par veckor på grund av ångest. Det du inte skriver är vad som triggar din ångest, i vilka situationer? Vilka eventuella katastroftankar har du?

För en person med social fobi så kan ångesten inför att vara nära andra människor och känna sig observerad i kontorslandskap, fikapauser med mera vara det som gör det omöjligt att gå till arbetet.

För andra med generaliserat ångestsyndrom kan det vara ett ständigt ältande av allt som skulle kunna gå fel i framtiden, till exempel egna fel i arbetet, som utgör problemet.

Vid paniksyndrom är det den ständiga rädslan att råka ut för oväntade panikattacker. Eller rör det sig om så kallad emotionell instabilitet? Det kan också präglas av ångest. Det är viktigt att man först noggrant utreder vilket psykiatriskt tillstånd du lider av innan man kan ge rätt information och behandling. Det är också viktigt att läkaren bekräftar eller utesluter depression som delförklaring.

Du undrar om ditt nuvarande lidande har sin grund i din uppväxt. Man kan allmänt säga att man med en otrygg uppväxt präglad av traumatiska händelser löper en större risk än andra att utveckla psykiska sjukdomar, men samtidigt är det inte en nödvändig bakgrund. Även med bästa möjliga livsförutsättningar kan man utveckla psykisk sjukdom inklusive depressions- och ångesttillstånd. Att man har en ”krånglig uppväxt”, som du själv säger, betyder dock inte att principerna för din behandling ska vara andra än för en person utan denna bakgrund.
För att ta ett konkret exempel: om en person utvecklar återkommande, oväntade panikattacker med rädsla för att förlora kontrollen, dö och så vidare, och på grund av detta inte vågar åka tunnelbana och det i sin tur innebär att man inte kan ta sig till arbetet eller studierna, då är det detta som är problemet. Behandlingen riktas då mot de (felaktiga) katastroftankarna kring hur farlig en panikattack är, man får träna bort ångesten som det innebär att åka tunnelbana genom att åka tunnelbana och så vidare. Därmed inte sagt att bakgrunden ska negligeras.

Om man sedan efter det att den omedelbart handikappande problematiken behandlats, fortsatt är plågad av sina tankar och känslor inför en svår uppväxt så kan det tas upp i en bearbetande psykoterapeutisk kontakt. Men, och det är detta som är viktigt att hålla isär; att gå i en allmänt stödjande kontakt, få ”stresshantering” eller liknande ska inte utgöra behandling mot problemet (paniksyndromet) att inte kunna ta sig till jobbet – helt enkelt eftersom det inte visat sig effektivt.

Att man tappar viljan att leva, som du skriver, är allvarligt och tyder på att du har utvecklat en depression. En depression ska alltid behandlas, med läkemedel eller med psykologiska metoder. Jag tycker att du ska kontakta den psykiatriska mottagning där du bor och vara tydlig just med att du nu nått en nivå av lidande där du tappat livslusten, så att du snarast får en grundlig bedömning av en läkare (psykiater).

Beroende på var du bor, exempelvis utanför storstadsområdena, så kan det vara din husläkarmottagning du ska vända dig till.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Hej! <br/>Jag själv har haft panikångest under en period av mitt liv. Först och främst vill jag säger: Det går att göra något åt situationen. Sök hjälp! I Stockholm finns det en förening som heter ångestsyndromförening. <br/>Lycka till, ge inte upp!

Kerstin Sörbom (Webbsida), 17:55, 24 september 2009. Anmäl

Kanske vore det bäst att ta en paus från att arbeta? Studera språk några månader i utlandet, KY. Flera alternativ finns. Ju fler jobb du inte klarar att hålla, desto större risk finns för ett sämre självförtroende. Din arbetsprestation säger väldigt lite om vem du är som människa, utan speglar endast hur du mår just nu. Tyvärr verkar det inte vara många unga som förbereds inför den verklighet som kommer efter gymnasietiden = livet med dess upp och nergångar och ansvar för sin egen lycka. Man får inte glömma att det är OK att 'misslyckas'. Ofta tror folk det bästa är att stanna upp och verkligen analysera/känna efter, men kan det inte bara ibland vara så enkelt som att det är ett miljöombyte som krävs? Inse att du inte måste hålla kvar det förflutna som en måttstock för din nuvarande glädjenivå. Historia är historia. Observera känslorna, men inse att DU bestämmer din reaktion på deras närvaro. Ut o res, möt nya människor och möt alla dina rädslor! Bara du tror så kommer det gå!!

p, 14:52, 23 september 2009. Anmäl

Jag känner starkt igen mig har nästan samma problem ..fast jag brukar masa mig till jobbet ändå, vilket ofta bara fått mig må sämre. <br/>Nu är jag dock arbetslös och isolerad och jag gillar det! hur bryter man det mönstret sen? <br/>Och skall man säg att man har socialfobi på Arbetsförmedlingen? eller i jobb intervjuer? Inte vet jag

Jarre, 09:54, 23 september 2009. Anmäl

forts. <br/>- är det stora problemet; Du försöker prestera istället för att acceptera och erkänna din smärta först. Och att inse att du inte alls behöver klara av ett jobb för att duga som människa. <br/>Varma hälsningar till Dig.

Anette, Luleå, 08:06, 23 september 2009. Anmäl

forts. <br/>- är det stora problemet; Du försöker prestera istället för att acceptera och erkänna din smärta först. Och att inse att du inte alls behöver klara av ett jobb för att duga som människa. <br/>Varma hälsningar till Dig.

Anette, Luleå, 07:38, 23 september 2009. Anmäl

Prata om allt de du känt under uppväxten. Lite i taget i din egen takt. När man bär på obearbetade upplevelser och inte pratar om dem utan kanske också försöker kompensera med att vara duktigt och prestera en massa saker, så tar det energi av en. Man måste prata och ventilera om sånt man mår dåligt av. Känna att man duger precis som man är UTAN några som helst prestationer. Du har rätt att sätta dina egna gränser. Jag tycker att Du verkar ha en inre klok känsla för vad du egentligen behöver göra. Du förstår att det kan ligga i att du inte hade nån dialog om känslor och tankar du hade när du bodde med pappa tex. Det är inte konstigare än så. Du behöver ventilera om det du känner och har känt tillbaka i tiden, eftersom du inte kunde göra det, då saker och ting var jobbiga. <br/>Då när du fått göra det ett tag så kan du börja känna drivkraft till annat. <br/>I skolan går det bara ut över en själv ifall man sjappar, men på ett jobb har man ansvar och då kan man känna prestationsångest vilket i dit

Anette, Luleå, 07:35, 23 september 2009. Anmäl

Precis som Anna skriver så tror jag också att prata med andra hjälper. Jag hade liknande ångest som du Anonym och om jag hade haft någon att prata med hade det känts bra. Ett bra tips här bland kommentarerna var också att försöka dig på en kortare yrkesutbildning. Att hjälpa andra kan också vara att hjälpa sig själv.

Lollo, 05:09, 23 september 2009. Anmäl

Tyvärr kan det bli utifrån ett sjukdomsfokuserat analyserande vid en psykiater-bedömning. <br/>Det är ofta små och okomplicerade åtgärder till de "svåraste" fallen. <br/>Våga känna negativa känslor för att sen kunna uppleva positiva.

Anette, Luleå, 17:04, 22 september 2009. Anmäl

Hej! Till dig som levt med en missbrukande mamma.Sök upp en Al-anon grupp Det finns på de flesta orter och är bra hjälp till självhjälp. Där träffar du andra i liknande situation som du. Jag och många med mig är så tacksamma för att Al-anon finns.

Kristina, 13:55, 22 september 2009. Anmäl

Jag tror att vad Sergej Andréewitch försöker göra är att slå ett slag för kognitiv terapi. Kanske vore bra att tala om vad det heter så att frågeställaren vet vad hon ska efterfråga när hon söker vård :)

lekman, 13:27, 22 september 2009. Anmäl

”Min fru har kräkfobi”

Fråga: Hej! Min fru lider av kräkskräck, så kallad emetofobi. Innan vi fick barn gick det bra men nu när snart båda barnen går på dagis blir det bara värre och värre. Jag känner att det börjar inskränka på mina barns möjligheter att utvecklas då hon kan ”isolera sig” med barnen för att de inte skall riskera att bli smittade.

Jag tycker det är fel att vi inte obehindrat kan ta med barnen på allmänna aktiviteter, knappt åka tunnelbana eller buss. Jag reser i arbetet någon gång per kvartal och flera veckor innan jag ska bort börjar hon oroa sig för att barnen kanske blir magsjuka. Oftast ”löser” hon det med att hålla det äldsta barnet hemma från dagis, det lilla har ännu inte börjat. Hon har prövat en del terapi men säger att det inte funkar.

Vänner till henne har samma problem och de pratar väldigt mycket om sin fobi, vilket kanske är bra men ibland låter det som om de ”pratar ihop sig” för att inte verka konstiga eller sjuka. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vart kan vi vända oss för att få adekvat hjälp/terapi?
Vill ha ändring

Svar: Hej! Kräkfobi är troligen ett betydligt vanligare tillstånd än man tidigare trott. De undersökningar som finns antyder att det till och med är vanligare än mer kända fobier som djurfobier och höjdfobi. Vanligast drabbas kvinnor och de behandlingsstudier som finns omfattar endast kvinnor.

Kräkfobi eller emetofobi räknas till de så kallade specifika fobierna dit exempelvis djurfobier, höjdfobi och blodfobi också räknas in. Det måste dock sägas direkt: Det är svårare att behandla kräkfobi än spindelfobi, men det är definitivt möjligt.

På några korta rader fångar du hur handikappande kräkfobi kan vara, hur det kan gå ut över familjen och inskränka allt från barnens dagisaktiviteter till den egna arbetsförmågan. Självklart går det inte att acceptera att barnens liv inskränks på det sätt som du berättar. Samtidigt måste man akta sig för att skuldbelägga den som lider av kräkfobi. Vederbörande har ett konstant lidande som i perioder, exempelvis vid kräksjukeepidemier drivs upp till extrema nivåer av oro och ångest. I förlängningen finns också risken att utveckla depression och självmordstankar.

Lidandet och skammen förvärras av den oförståelse som omgivningen ofta visar. Det är svårt för den som inte känner till något om tillståndet att sätta sig in i den drabbades skräck inför risken att kräkas. Resultatet kan vara välmenande, men ibland kränkande som uppmaningar att ”rycka upp sig, skärpa sig” och så vidare.

Rädslan är vanligen förknippad med en rädsla för att kräkas själv, kopplat till en katastroftanke om att förlora kontrollen och fortsätta att kräkas utan stopp. Skam gör att många drar sig för att söka hjälp och eftersom det inte tillhör en ”egen” grupp fobier utan räknas in i en blandgrupp av fobier så är också den vetenskapliga kartläggningen av kräkfobi bristfällig.

Behandlingsprincipen är densamma som vid andra fobier eller ångestsjukdomar (exempelvis paniksyndrom), det vill säga att med kognitiva (påverka automatiska tankar) och beteendeterapeutiska (påverka beteenden) tekniker få den drabbade att successivt närma sig det fruktade objektet/företeelsen till dess att ångestnivån sjunker till hanterbara nivåer. Genom att göra detta blir det inte längre nödvändigt att hålla sig hemma, undvika kontakt med förskola etcetera.

Du nämner att din fru prövat ”terapi”. Ordet terapi betyder bara behandling men avser ofta psykoterapi, och då vanligast någon form av insikts- eller psykodynamiskt inriktad psykologisk behandling. Precis som vid andra psykiska sjukdomstillstånd är det av grundläggande vikt att man preciserar vilket tillstånd man behandlar med vilken psykologisk behandling. När det gäller de specifika fobierna och andra ångestsjukdomar, så är det vetenskapliga underlaget som talar till den kognitiva beteendeterapins fördel helt överväldigande. Behandlingen ska alltså genomföras med kognitiva och beteendeterapeutiska tekniker, ett erbjudande om någon annan terapiform är inte acceptabelt.

Ett behandlingsupplägg kan bestå av 15–20 sessioner där man träffar en kbt-terapeut tillsammans med vilken man efter en noggrann bedömning bland annat gör en överenskommelse om hur exponeringsarbetet ska läggas upp och genomföras. Arbetet sker inte bara i kontakt med terapeuten, en viktig del är ”hemläxor” det vill säga att träna att utsätta sig för det som fruktas även i hemmet, på arbetet etcetera.

Ett steg i den så kallade exponeringshierarkin vid emetofobi kan till exempel vara att se på ”kräkfilmer” (Youtube är en rik källa att ösa ur) på ett strukturerat sätt till dess att ångesten successivt sjunker. Ett ytterligare steg kan vara att sitta med ”låtsaskräk” i en plastpåse i knät, ett annat att utsätta sig för den egna känslan av illamående genom att provocera den genom att exempelvis snurra i en snurrstol. Alltså praktiskt och målinriktat, och det ger resultat.

Det finns gott hopp om att få ett normalt liv. Beroende på var ni bor kan det vara olika svårt att få rätt behandling. Tillgången på kbt-kompetens är ojämnt fördelad. Ibland är den säkraste vägen till behandling att betala en privat terapeut, vilket jag ofta rekommenderar för att individen ska få rätt hjälp, men som jag tycker är principiellt fel eftersom detta är ett åtagande för den skattefinansierade vården. Jag tycker att ni ska vända er till den psykiatriska öppenvårdsmottagning som finns där ni bor och höra vilka behandlingresurser som finns där.
Vänliga hälsningar,
Sergej Andréewitch, psykiater

För en förteckning över kbt-terapeuter se www.kbt.nu
Litteratur: ”Living with Emetophobia: Coping with Extreme Fear of Vomiting” av Nicolette Heaton-Harris

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Min dotter nu 18 då 12 hade kräkfobi som begränsade henne oerhört. Inte sova borta, svårt att gå på bio, blev fullständigt från sina sinnen om syskonen blev magsjuka osv. Hon fick träffa en fantastisk kbt terapeut i Säter och blev bra efter fem(!) gånger. Det var helt fantastiskt :) Måhända är det lättare att behandla en så pass ung person.

Maria, 17:20, 19 september 2009. Anmäl

Ville bara påpeka en annan sida av kräkfobin - den där man inte på något sätt kan hantera att någon annan kräks. Mig själv kan jag kontrollera (ja, faktiskt, har aldrig kräkts efter spädbarnsåldern, trots magsjuka eller migrän) men den andra sidan är den som verkligen begränsar mitt liv, och i förlängningen de runt omkring mig. Får panik vid blotta tanken på att min sambo skulle få vinterkräksjukan, och skäms för att jag inte kan stötta honom när han är sjuk, men reflexen att fly från det är bara för stark! Tanken på barn kompliceras sjävklart också av min fobi - man kan ju inte åka bort en vecka om barnen blir sjuka. Så alla som säger "jag tycker också det är äckligt att kräkas" när jag säger att jag har kräkfobi - det är inte samma sak!!! Att "bara" tycka det var äckligt skulle vara ett enormt framsteg i min värld.

Anna, 14:26, 15 september 2009. Anmäl

Detta är väldigt intressan läsning. Jag har aldrig vetat om att det finns kräkfobi. Mina ögon har öppnats för ett tillstånd som är jättebesvärligt för vardagslivet. Jag känner stor medkänsla med de som drabbats.

Cajsa, 07:01, 15 september 2009. Anmäl

jag har haft svår kräkfobi. det ledde till att jag isolerade mig helt och blev sjukskriven. Det förvärrades när jag fick mitt nadra barn. Ingen av mina två söner har någonsin fått gå till dagis när det florerade magsjuka, jag gick inte utanför dörren utan att veta vem som skulle kunna "komma och rädda mig", panikångestattackerna kom flera gånger om dagen. Det kändes som mitt liv sakta höll på att ta slut. Det som räddade mig var när jag genom öppenvårdsmottagningen fick kontakt med Olle Wadström. Jag var mycket skeptisk i början men efter ett år av sessioner kunde mitt liv fortsätta förhållandevis normalt.Det finns inget jag inte kan göra längre trots att fobin lever kvar. Jag kan hantera den och panikångesten kommer endast med månaders mellanrum nu. Jag är inte botad men jag kan hantera de flesta situationer.

Åsa, 11:24, 14 september 2009. Anmäl

KBT är INTE liktydigt med att man "utsätts" för kräkmedel!! Varje behandlingsplan är individuell. Allt som görs i behandlingen är (naturligtvis) frivilligt och följer en gemensamt bestämd behandlingsplan.

sergej andreewitch, 00:09, 14 september 2009. Anmäl

Emetofoben: Jag håller med 100 %. Har själv kräkfobi, och har haft detta så länge jag kan minnas (är 24 nu). Det var stundtals oerhört svårt som barn att hantera ångesten och fick höra att man skulle "rycka upp sig", då mina gråtattacker vid illamående kunde pågå i timmar, tills illamåendet lagt sig. Att bli med barn frivilligt, hur är det möjligt? Dock önskar jag er all lycka! Personligen skulle jag aldrig våga KBT, om det betyder att man i slutändan ska utsättas för kräkmedel!!! Min fobi är hanterbar så jag tänker leva med den.

Mini, 22:12, 13 september 2009. Anmäl

Jag har också till viss del kräkfobi, det var värre förr. Det har blivit bättre med åren. Det värsta är väl egentligen inte själva kräkningen, utan den psykiska pressen av att må illa och "kanske" kräkas. Jag avskyr det. Så fort det är vinterkräksjuketider äter jag vitpepparkorn och spritar händer!

Bläää, 21:02, 13 september 2009. Anmäl

Jag har själv kräkfobi, har haft det så länge jag kan minnas, är 25 år nu. Vill bara rekommendera alla som har problem att söka hjälp. Som nämnts är det svårt att bota helt men för mig har KBT i alla fall inneburit att jag kan hantera min fobi och inte låta den begränsa eller kontrollera mitt liv. Jag kan nu gå på bio, titta på TV utan att hålla i fjärrkontrollen, gå på fester, åka kollektivt och använda offentliga toaletter. Och framförallt kan jag prata om min fobi,jag får inte längre ångest av att höra orden. Ni som kämpar, ge inte upp, det går att ta kontroll över det! Jag kan till och med tänka mig att skaffa barn och nästa vecka ska jag resa till Etiopien - något som hade varit helt otänkbart för några år sedan. Våga ta kontroll!

Madeleine, 23:30, 12 september 2009. Anmäl

Jag är själv emetofob och är oerhört förvånad att någon med denna fobi ens kan tänka tanken att bli gravid. Skulle aldrig kunna utsätta mig för risken att kanske bli graviditetsillamående.är det inte ganska vanligt att man drabbas av sånt? Klarar knappt av att läsa den här artikeln, sitter här och ryser och jag är paniskt rädd för den där vintersjukan. Undviker buffeer, julbord, lösgodis och naturligtvis alkohol och nöjesfält fullständigt. Bara tanken på att göra något som leder till illamående får mig att skaka.

Emetofoben, 18:48, 12 september 2009. Anmäl

Jag hade själv kräkfobi. Det startade med att min minsting blev svårt sjuk i en virussjukdom, därefter kom en oerhörd bacillmedveten het och också kräkfobi. Oroade mig förvinterkräkan i tvåårs tid. Tills jag fick vinterkräkan! Tänkte då jag då kräktes attdetta har jag gruvat mig för så länge så är själva kräkningen över på några sekunder. Det blev en lättnad för mig och nu tycker jag bara att vinterkräkan är hanterbart otrevlig.

Karin, 15:01, 12 september 2009. Anmäl

Hur får man en second opinion vid psykiatriska diagnoser?

Fråga: Vid psykiatriska diagnoser sitter läkarna inte i någon typ av röntgenrond och öppet diskuterar eventuella diagnoser och alternativa behandlingar, utan en enskild läkare, gör sin bedömning. Så har jag förstått det – stämmer det? När man själv och andra i den nära omgivningen skakar på huvudet över ”stämpeln” som satts i journalen, hur ska man då göra för att få en ”second opinion”? 

Och hur gör man det utan att vara rädd för att läkaren ska känna sig förbisedd eller trampad på? 

Jag har bara kommit till en slutsats. Det är att en second opinion måste sökas i ett annat landsting. 

CG

Svar: I många fall är diagnosen säkert en enskild läkares bedömning. Men inte sällan diskuteras bedömning och preliminär diagnos vid en konferens med andra psykiatrer och personalkategorier närvarande (inklusive psykolog), innan man fattar beslut om behandlingsförslag. Så arbetar vi vid den mottagning jag ansvarar för. 

Vad gäller second opinion så bör man som patient informera sig så mycket som möjligt om den diagnos som satts. Det kan man göra exempelvis via de vårdprogram som finns, de kan ge en uppdaterad, lättförståelig information. Stockholms Läns Landstings vårdprogram för olika sjukdomstillstånd, inkluderande psykiatrisk sjukdom (ångestsyndrom, depression med mera) finns tillgängliga på www.janusinfo.se.

Att man ber om en second opinion betyder inte att man underkänner den läkarkontakt man har. Om en läkare uppfattar det så tycker jag att han/hon har en förlegad, otidsenlig syn på läkarrollen som inte är acceptabel. Det är inget konstigt med att man som patient vill skaffa sig ett så bra beslutsunderlag som möjligt inför ett kanske livsavgörande beslut. 

Upplever man att man inte får gehör för sin förfrågan om second opinion så kan man vända sig till patientombudsmannen på sin hemort. Rätten till second opinion regleras i Hälso- och sjukvårdslagen. Sedan beror det också på psykiatriutbudet där man råkar bo. I en större stad finns det flera psykiatriska mottagningar att välja på och även privata alternativ. 

Om man måste söka sig till ett annat landsting vill jag låta vara osagt, även det beror säkert på lokala förutsättningar.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Det här är kanske ovidkommande i sammanhanget, men varför kallar ni det för "second opinion" när det finns ett fullgott sätt; "andra utlåtande" att säga det på svenska? Den här sortens apati urholkar det svenska språket och den som svänger sig med utländska uttryck visar inte på någon språktalang. Tvärtom.

Maria, 13:56, 19 maj 2010. Anmäl

Alla psykiatriska diagnoser beskrivs i boken DSM IV (Diagnostical Statistical Manual nr 4). Den ligger vanligtvis som underlag vid bedömning. Det intressanta med denna bok är hur en diagnos, t.ex. ADHD, tillkommit. Det finns en panel av psykiatriker där olika symptom tas upp och där beslut tas i vad sjukdomen kallas och vilka symptom de har. Besluten tas genom handuppräckning, dvs genom dessas åsikter. Det föreligger mycket lite vetenskap bakom diagnoserna och gemensamt för alla är att det är symptomdiagnoser. Så det enda du kommer att få är ett namn på en grupp symptom, som är baserade på en panels åsikter - otroligt, men sant.

Jesper Billing, 13:24, 6 juni 2009. Anmäl

Det grundläggande problemet med vården är läkarrollen. Själva läkarna är fantastiskt ambitiösa och oftare än inte mycket kompetenta människor. Men deras roll handlar för mycket om beslutsfattande och för lite om rådgivande. Innan läkarens åsikter ses som just ett par välinformerade åsikter så kommer vården inte att göra några radikala framsteg vad gäller annat än för förhållandevis enkla biologiska åkommor.

Marcus, 20:28, 19 maj 2009. Anmäl

Är det inte undermåligt att en läkare kan få ställa en diagnos utan att ge enkel info som här efterfrågas? I andra instutioner krävs alltid transparens och tydlighet. Vem är patientsombudsmannen? Jag är återinvandrad från München efter sexton år och upplever ofta problem med att få och motta vård i Sverige. jag har mötts av sura läkare som anser att man inte borde ha sökt deras hjälp pga av var man bor. Har tidigare även varit i kontakt med psykiatrisk avdelning vid Danderyd via en familjemedlem och upplevde fruktansvärda missförhållanden och en obehaglig tystlåtenhet. Jag har full förståelse för konstnärrinnan Anna Odells skapande i den här frågan och önskar att fler ville träda fram och vittna om missförhållanden som ofta råder.

joaKim, 00:31, 18 maj 2009. Anmäl

Vi tar emot åtskilliga patienter för second opinion. <br/>En del kommer via remiss och andra via egenanmälan. <br/>Hos oss får de träffa erfaren psykiater och erfaren psykolog. De flesta gångerna är omprövningen ytterst befogad. Det kan handla om att ta bort en diagnos och/eller ställa ytterligare diagnos.

Sylvia Mellfeldt Milchert, 16:32, 17 maj 2009. Anmäl

Hej, själv är jag psykolog och frågan om att ställa en diagnos på ett bra sätt tycker jag är väldigt viktig. En diagnos ska ju inte vara en slutgiltig "stämpel" utan istället ska diagnosen ge en ram och en start för hur man kan tänka om framtida behandling. En god behandling är beroende av ett gott samarbete mellan behandlaren och patienten. Därför är det viktigt att patienten så långt det är möjligt får information om på vilka grunder man ställt diagnosen och helst även kan känna att diagnosen innebär ett stöd och en förklaring. Be psykiatern berätta hur han/hon kommit fram till sin diagnos och fråga även om de förhållanden som gör att man själv tvekar om diagnosen. Det finns diagnoser som är mycket tydliga och det finns diagnoser som är bredare, mer svåra att ställa och där det kan finnas en osäkerhet i bedömningen. Både utredningen och diagnosen kan behöva ändras, justeras eller kompletteras efter en tid. Då är det extra viktigt att man har en trygg relation med behandlaren.

caroline leg psykolog (Webbsida), 12:23, 16 maj 2009. Anmäl

Bara så att alla vet så kan psykologen, ensam, sätta psykiatriska diagnoser. Det behövs inte en läkare för det.

Tore, 09:21, 16 maj 2009. Anmäl

Ehrm... är det verkligen realistiskt att tro att en patient som blir föremål för en psykiatrisk diagnos ska vara i stånd att 'informera sig så mycket som möjligt angående sin diagnos' ? <br/>Man blir häpen över dessa läkare.

Per L, 09:17, 16 maj 2009. Anmäl

Är det inte undermåligt att en läkare kan få ställa en diagnos utan att ge enkel info som här efterfrågas? I andra instutioner krävs alltid transparens och tydlighet. Vem är patientsombudsmannen? Jag är återinvandrad från München efter sexton år och upplever ofta problem med att få och motta vård i Sverige. jag har mötts av sura läkare som anser att man inte borde ha sökt deras hjälp pga av var man bor. Har tidigare även varit i kontakt med psykiatrisk avdelning vid Danderyd via en familjemedlem och upplevde fruktansvärda missförhållanden och en obehaglig tystlåtenhet. Jag har full förståelse för konstnärrinnan Anna Odells skapande i den här frågan och önskar att fler ville träda fram och vittna om missförhållanden som ofta råder.

joaKim, 07:05, 16 maj 2009. Anmäl

”Jag känner mig orolig inför psykologbedömningen”

Fråga: Jag fick i slutet av förra året en depressionsdiagnos och vet inte alls hur jag ska hantera den. Jag är strax över 25 år (kvinna) och har mått mer eller mindre dåligt så länge jag kan minnas, utan att någon i min närhet reagerat. Jag har varit mycket nedstämd, blyg, försiktig, orolig, haft sömnproblem, mycket ångest och alltid haft problem med att tro på mig själv och har känslan av att jag aldrig passar in någonstans.

I samband med en omöjlig arbetssituation i höstas fick jag stora sömnproblem och tappade all energi och glöd. Jag orkade inte med någonting. Då blev jag tvungen att våga söka hjälp. Och nu känns det som min sista chans. Jag är jätterädd att bli avvisad av vården och därför vågar jag inte berätta så mycket. I stället bli jag apatisk när jag sitter framför den läkare som har hand om min antidepressiva läkemedelsbehandling, som jag för övrigt upplever snarare har gjort mig sämre än bättre.

Läkaren har fått bilden av att jag är djupt deprimerad, men jag har ju faktiskt dagar/stunder när det känns lite bättre och därför vet jag inte om jag ens passar in under diagnosen. Men något är det ju.

Det känns som att jag antingen har varit deprimerad hela livet eller också är det något annat konstigt som är fel på mig.

I maj ska jag (äntligen) få träffa en psykolog för bedömning och nu är jag jätteorolig för hur det ska gå. Jag är så rädd för att hon ska säga att jag inte kan bli hjälpt av samtalsterapi och att det ska grunda sig på att jag inte har lyckats ge rätt bild av hur jag mår och tänker och funderar. Och då vet jag inte vad jag gör. Att få en diagnos har på många sätt känts som en lättnad, men jag kan inte sluta fundera på om den verkligen stämmer eller om jag på något sätt lyckats ”lura” läkarna… Hur ska jag förhålla mig till min diagnos och hur ska jag tänka inför psykologbedömningen?

Anonym

Svar: Hej Anonym. Du har fått diagnosen depression och undrar hur du ska förhålla dig till det. I samtal har du hållit inne med information om hur du mår, dina symtom och hur du mått tidigare i livet, vilket gör att man måste fråga sig om du verkligen fått ”din” diagnos. I och med att diagnosen kanske inte är den rätta så riskerar du att undandra dig möjligheten att få korrekt behandling. Den enda du lurar i slutändan är ju dig själv.

Det är knappa uppgifter jag har att utgå ifrån men om jag tar fasta på det du säger om att du varit deprimerad ”hela livet”, plågats mycket av ångest, blivit sämre av antidepressiva samt den sårbarhet som gjorde att du hamnade i en sjukskrivning – i samband med belastning på arbetet – så gör det sammantaget att en av de diagnoser som måste utvärderas, förutom ”vanlig” depression, är så kallad bipolär depression (framförallt typ II).

Typiskt är just att besvären funnits från tidiga år, är kroniska och medför en ökad stresskänslighet. Vanligt är också att det finns nära släktingar med liknande symtombild eftersom ärftligheten är betydande. Blyghet av sådan grad att den hindrar dig i studier, arbete eller sociala relationer för tanken till social fobi men det blir förstås också en spekulation med tanke på de få uppgifter som finns.

Viktigt är dock att bedömningen sker brett och förutsättningslöst, helst med stöd av någon form av strukturerad intervju som täcker in de vanligaste psykiatriska sjukdomstillstånden. Jag tycker att du för din egen skull ska vara helt öppen med att du på grund av rädsla/skam hittills inte vågat vara helt ärlig mot den som ansvarat för din utredning.

Vad du ska tänka på inför psykologbedömningen beror på ovanstående, det vill säga om din diagnos prövats mot de nya uppgifter du förhoppningsvis bidragit med. Huruvida rätt behandling för dig utgörs av ”samtalsterapi” beror på vilken diagnos du har och vilken typ av psykologisk behandling som kan erbjudas vid den mottagning där du sökt.

Det går inte att på detta begränsade utrymme redogöra i detalj för hur en bedömning bör gå till men det kanske viktigaste är att den diagnos man bedömer att du har, kan/ska behandlas med psykologisk metod. Det är fortfarande en vanlig missuppfattning att ”terapi” alltid är bättre än ”piller”. Vid exempelvis svår depression, återkommande depressioner eller bipolär sjukdom bör läkemedel vara förstahandsbehandling (gärna kompletterad med riktad psykologisk behandling). Vid andra tillstånd, exempelvis paniksyndrom eller specifika fobier är psykologisk behandling (kognitiv beteendeterapi) förstahandsval.

Vidare bör du vara en krävande ”konsument” och be att få veta hur man kommit fram till diagnos, varför man föreslår den behandling man gör och huruvida man gör det med stöd av något vetenskapligt grundat vårdprogram (det kan finnas skäl att inte följa ett vårdprogram men då bör det kunna förklaras för dig). Den här typen av högst rimligt ifrågasättande är något vi som behandlare måste kunna hantera. Att som patient vilja känna sig trygg inför ett kanske livsavgörande beslut är ju inget orimligt. Skriv ner dina frågor på papper före besöken!

Med vänlig hälsning,

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Forts. på föregående inlägg: <br/>Man tillför kroppen ett oftast helt främmande ämne. Ibland åstadkommer denna maskerad av symptom att en lättnadskänsla uppstår hos individen, men lika ofta eller oftare får den drogen en helt oväntad effekt, ibland mycket allvarlig sådan. Något som media lyckats dölja väl är att vid alla de i medierna omskrivna vansinnesdåd som skoldödsskjutningar mm som inträffat under de senaste decennierna ligger en gemensam faktor hos alla förövare - alla har intagit någon form av psykofarmaka. När man ser vad drogerna försöker åstadkomma och vad de verkligen åstadkommer, ser man tydligt genom historien kring olika läkemedel hur de först förespråkas som mycket bra, sedan kommer folk med biverknigar in, och till sist inkommer fall med allvarliga komplikationer, t o m de som dött av drogerna. Vid det här laget har den enorma läkemedelsindustrin kommit fram med ett nytt patenterat undermedel, och så fortsätter karusellen. Detta är vad historen om psykofarmaka avslöjar.

Jesper Billing, 14:50, 6 juni 2009. Anmäl

Alla psykiatriska diagnoser brukar behandlas med någon form av psykofarmaka. Som framgår mycket tydligt famlar man ofta fram, både vid ställande av diagnos och vid medicinering. Varför är det så? <br/>Hela ämnet medicinering med psykofarmaka grundar sig på antagandet att det föreligger en kemisk obalans i hjärnan. För att veta vad en kemisk obalans är måste man veta vilken balans som ska råda, eller hur? Ingen vet idag hur en balans av olika ämnen i kroppen ska se ut när man är frisk. Därför är ämnet om kemisk obalans i hjärnan en hypotes och dessutom en obevisad sådan. <br/>Tyvärr har experimentet med olika droger ibland lett till allvarliga biverkningar och behov av ytterligare droger. Du hittar en biverkningslista över de olika läkemedlen i FASS. Det är biverkningar som tyvärr kan orsaka många allvarliga följdproblem. <br/>Det man försöker göra med drogerna är att maskera ett oönskat beteende eller oönskade tankar.

Jesper Billing, 14:32, 6 juni 2009. Anmäl

Hej! <br/>Jag har haft exakt samma problem som dig, blev apatiskt under samtalet med läkaren/psykologen. I mitt fall handlade det om social fobi i grund och botten som orsakade en depression. Jag blev också sämre av de antidepressiva. Rädsla för att bli bedömd och granskad av andra och att de ska finna fel på en är själva kärnan i social fobi, så reaktionen är inte så konstig ifall man har det problemet. Mental black-out i riktigt stressande situationer är också typiskt. <br/>Jag skulle vilja föreslå att du berättar för psykologen/läkaren om hur du reagerar på själva samtalssituationen. Och att du inför besöket skriver ner vad du vill ha sagt (som du har gjort här) och ger det till psykologen.

Viveqa, 22:54, 13 maj 2009. Anmäl

Hej, <br/>jag har själv en depression och det tog några försök innan jag hittade "rätt" tabletter så prata med läkaren så kan du säkert få testa andra läkemedel som kanske fungerar för dig. <br/>För mig var det viktigt att läsa på mig om depression och få kunskap om vad det är jag är drabbat av samt kunskap om hur antidepressiva fungerar och hur olika terapier fungerar. <br/>Jag var också rädd när jag skulle träffa läkare men jag var rädd för att de skulle avfärda mig och säga att "du har inga problem" men det gjorde de inte. Jag tror det är viktigt att du är ärlig mot dig själv först hur du mår och sedan mot läkaren som du får en hel bild av dig och då kan behandla dig på bästa sätt. Att du har bra dagar är inget konstigt det har/hade jag också som deprimerad. <br/>Jag förstår vad du menar med att du har mått dåligt mer eller mindre under hela livet och att du inte passar in. Så har jag känt själv och det handlar om självkänsla men det innebär inte att du alltid varit deprimerad.

Anna, 18:27, 9 maj 2009. Anmäl

Hej anonym, <br/>Jag har läst frågan och svaret ett flertal gånger nu. Jag hoppas att det fungerar bra med psykologen, ge det några gånger för att se om ni matchar. Du behöver inte berätta allt på en gång, och det är inte ditt arbete att se till att det blir ett professionellt möte eller att berätta precis all relevant information på ett kort och koncist sätt. Att vara en krävande konsument fungerar väl när man har full handlingskraft och jag förstår så väl hur det är att inte ha det. Jag har ingenting att tillföra som inte många före mig påpekat, men håll ut! Och lycka till.

Petra, 19:03, 8 maj 2009. Anmäl

Jag blir arg när jag läser detta. Den här personen är rädd för att hon på något sätt ska lyckas sabba sin egen behandling genom att inte veta vad hon ska säga. Hon skriver ingenstans att hon varit oärlig eller undanhållit information, hon skriver bara att hon blir APATISK - vilket jag tolkar som att hon på något sätt blir blockerad. I så fall var det nog inte särskilt roligt att få Andreewitchs svar som på många sätt är anklagande och kritiskt. Anmärkningsvärt är också att hon frågar hur hon ska förhålla sig till sin diagnos (vilket jag tolkar som att hon vill kunna känna sig trygg i att den stämmer och inte att hon ville ha den ifrågasatt) och det tolkar Andr. som att hon vill ha en alternativ diagnos presenterad. Ingenstans läser jag en sådan begäran. Det enda du lyckats med i detta svar Andreewitch, är sannolikt att du gjort denna person ännu mera rädd och osäker.

Vilgot, 20:51, 7 maj 2009. Anmäl

Du skriver att du alltid varit blyg, försiktig och osäker på dig själv. Tror du inte att det kan vara din dåliga självkänsla som är en orsak till att du så ofta känt dig nedstämd och deprimerad? Om man är blyg och har dålig självkänsla är det ju många saker i livet som blir jobbiga att klara av (jag känner själv igen mig i det). Och när tillvaron består av en massa jobbiga saker och man känner sig otillräcklig är det lätt att bli nedstämd. Då känner man inte heller att man har makt över sitt eget liv. Man har drömmar som man inte känner att man har möjlighet att förverkliga. Man blir så begränsad av den dåliga självkänslan att man inte alls lever det liv man vill leva. Kanske du skulle kunna må mycket bättre om du fick hjälp med att förbättra din självkänsla och ditt självförtroende. Du har nog allt att vinna på att vara så ärlig och uppriktig som möjligt hos psykologen. Fundera igenom vad du vill få sagt och skriv ner det på ett papper som du tar med dig. Lycka till!

Nilla, 08:33, 7 maj 2009. Anmäl

Tack ”typ två”, du sätter verkligen fingret på problemet för blyga personer - det finns ju ingen talesperson för dem! Men jag frågar mig om man tappar sina rättigheter i och med att inte ha någon ”röst”? Många andra grupper av människor lär vi oss att ta hänsyn till trots att de inte kan tala för sig själva. Blyga bestraffar vi - vi ger dem inga bra jobb och vi ger dem sämre sjukvård, och varför? Jo för de använder inte sina armbågar, de försöker inte framhäva sig själva på andras bekostnad. Blyga förtjänar hänsyn och inte minst respekt lika mycket som alla andra! Herr Psykiatern slår ifrån sig vårdpersonals ansvar att alltid göra var som är bäst för patienten och lägger istället ansvaret på denna (blyga) patient att "slåss" för detta bästa. Och, för övrigt, när du ber mig förklara hur man synliggör blyga säger jag: DET ÄR JU DET JAG GÖR!!! - Att jag skrev om det här har åtminstone fått EN person (du) att tänka på hur blyga har det. Tack för din (om)tanke!

mia, 23:47, 6 maj 2009. Anmäl

Det kan visst vara poäng att fortsätta med antidepressiva med tanke på att det kan ta veckor eller till och med månader innan de har full effekt och man kan mycket riktigt må sämre av dem i början. Litet obs bara; jag vet förstås inte hur länge anonym tagit sina antidepp. Mia, du pratar om "den osynliggjorda gruppen blyga", jag vill att du förklarar hur man synliggör en grupp som bara gömmer sig om man riktar strålkastaren mot den? <br/>Också ett tips till anonym: om det känns jobbigt att prata, försök skriva. Kanske kan du visa det du skrivit här ovan?

typ två, 20:29, 6 maj 2009. Anmäl

Det är väldigt vanligt att de människor jag möter i arbetet inte spontant berättar precis allt som kan vara av betydelse redan första gången vi träffas för en psykologbedömning. För många tar det tid att börja lita på en ny person i vården, och det är psykologens ansvar att ställa de "rätta" frågorna och låta bedömningen få ta den tid den behöver. Ibland kan det ta lång tid innan vi får veta "hur illa det egentligen är fatt" för patienten men aldrig att patienten skulle bli anklagad eller avvisad för det. Snarare är det positivt att patienten vågar berätta mer, och oftast leder det till att patienten kan få en bättre lämpad behandling. En diagnos och en behandlingsplan (tex medicin eller terapi eller kombination) är inte något statiskt utan ska kunna ändras vid behov, tex om det framkommer ny information eller om det inte fungerar tillräckligt bra. Vårdgivarens uppgift är att anpassa vården efter dina behov. Lycka till!

psykolog i psykiatrin, 15:30, 6 maj 2009. Anmäl

Har jag fått rätt diagnos?

Fråga: Jag har en fråga angående bipolär sjukdom. Jag har fått en sådan diagnos och har haft två insjuknaden som började med psykos, den den ena för över 30 år sedan och den andra för 20 år sedan.

De senaste 20 åren har jag känt mig nedstämd på grund av felaktiga behandlingar i sjukvården. Jag har också känt mycket sorg och smärta på grund av en svår familje- och arbetssituation.

Stämmer diagnosen? Kan medicin hjälpa? Det känns inte som jag är psykiskt sjuk utan snarare skör utav pressade förhållanden i arbetslivet och i familjen. Jag har inte så god erfarenhet av den psykiatriska vården. Kan jag få ett råd?

Flora

Svar: Hej Flora. Huruvida diagnosen stämmer eller inte kan jag inte säga säkert på så knapphändiga uppgifter men med två allvarliga (psykotiska) insjuknanden och däremellan besvär av depression/nedstämdhet så kan den mycket väl vara riktig. Omgivningsfaktorer kan förstås bidra till svårigheterna men utesluter inte att grunddiagnosen stämmer. Vid bipolär sjukdom är stämningsstabiliserande medicinering nödvändig som skydd mot nya insjuknanden.

Sergej Andréewitch, psykiater

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om man förstår vad en psykos beror på kan man hantera den. Psykos uppkommer när dina tankar till stora delar och under längre tid upptas av tidigare händelser. Du är inte i närvarande tid och uppfattar därför inte mycket av omgivningen runtomkring sig. Man är fast i dessa tankar från dåtiden. <br/>Det finns ett effektivt sätt att hantera psykoser på: <br/>Det finns flera olika tillvägagångssätt, men tricket är att få personen upp till närvarande tid. En person som är i närvarande tid är inte psykotisk. <br/>Alla personer som blir eller är psykotiska har utsatts för och utsätts vanligtvis fortfarande för dolt undertryckande från en illasinnad person. Undertryckandet får dig att gå upp och ner i humör, ofta utan att du kan sätta fingret på var undertryckandet kommer ifrån. Pga att det sker dolt ser man inte varifrån det kommer och man kan må mycket dåligt av detta. Genom att känna igen undertryckande och orsakerna till detta kan man hantera den grundläggande orsaken till att du fortsätter att må såh

Jesper Billing, 02:57, 10 juni 2009. Anmäl