Fakta kan inte ha dålig tajmning

progress

Alla människors liv är sammanvävda. Det är vårt hopp, och det borde vara det vi ser, men ett sorgligt uttryck för våra globaliserade, medialiserade liv är motsatsen: Förtröstan och lugn har blivit en alltmer florstunn drapering kring tillvarons blödande hjärta av oro.

Så fort något oroväckande sker glömmer vi allt vi någonsin vetat om mänskliga framsteg. Kanske dröjer dessa fakta sig kvar i bakhuvudet som ett vagt minne, men vi tillmäter dem inget värde. Inget gott som gjorts har längre någon som helst betydelse.

Det är vad Donald Trumps valseger gjort med oss, redan innan något egentligen har hänt.

När jag för snart åtta år sedan gav ut en bok om att världen är bättre än vi tror var en vanlig reaktion ett mer eller mindre uppriktigt beklagande över hur plågsamt det måste vara att komma ut med så dålig tajmning. Boken kom mitt under brinnande finanskris, och rädslan för att allt skulle kollapsa var lika stor då som den är nu, minst. Det blev naturligtvis ingen kollaps, men det är det ingen som drar några slutsatser av i dag.

Jag kan livligt föreställa mig att Johan Norberg får liknande ”förstående” kommentarer angående sin bok ”Progress”, som kom ut för ett par månader sedan. Av typen: ”fin bok, men det var ju tråkigt att den skulle få så usel tajmning, mitt i Brexits och Trumps år, minsann.”

Det talas mycket om faktaresistens, inte minst på säkert välmenande kulturredaktioner, men en av de minst uppmärksammade men mest hårdnackat faktaresistenta hållningarna är vägran att ta in att världen bortom de korta svängningarna sakta men säkert blir bättre*). Det skrivs då och då böcker som gör vad de kan för att berätta detta, och Norbergs bok sällar sig nu till skaran.

För den som verkligen vet vad som hänt i världen tillför inte ”Progress” något nytt i grunden. För inte så länge sedan lämnade jag själv ifrån mig ett manus (ännu inte använt, av orsaker jag inte själv styr över) med innehåll så snarlikt Norbergs att jag måste le när jag läser. Men med tanke på vårt bräckliga skydd mot oro behöver dessa saker sägas ofta. Norberg gör det redigt och formulerar sig klart som klangen från en stämgaffel.

Som när han beskriver verkligheten för en genomsnittlig tioårig flicka på planeten jorden i dag i förhållande till den gamla onda tiden (min översättning):

”Samma tioåriga flicka har i dag större chans att nå pensionsåldern än hennes förfäder hade att nå sin femte födelsedag. Även om hon bor i ett av världens fattigaste länder har hon bättre tillgång till näring än en flicka i de rikaste länderna hade för 200 år sedan. Risken att hon kommer att leva i extrem fattigdom har minskat från nittio procent till mindre än tio procent. Hon går i skolan, precis som nästan alla andra i hennes generation, och analfabetismen kommer att utrotas under hennes livstid. Sannolikt stöttas hon av sina föräldrar, så att hon inte behöver hoppa av skolan och börja arbeta. Det finns en god chans att hon lever i en demokrati, där kvinnor har individuella rättigheter och skydd. Hon löper mindre risk att uppleva krig än någon annan generation i mänsklighetens historia. Risken att hon dör i en naturkatastrof är 95 procent lägre än den var för hundra år sedan, och hon kommer inte ens att höra talas om någon omfattande svält någonstans.”

I dag är mindre än tio procent av alla människor extremt fattiga. För 200 år sedan var mindre än tio procent inte extremt fattiga. Förbättringen är inget mindre än makalös. Ägna det en tanke nästa gång det rapporteras att sjuktalet stigit med en procent eller att Trump hotar revidera ett handelsavtal.

Jag tror att tidpunkten för Norbergs bok är lika rätt nu som varje år. Fakta kan inte ha dålig tajmning.

 

*) Snabbsammanfattning för nytillkomna läsare av denna blogg:

En helt dominerande förklaring till vår tids stora fokus på elände beror på att rapporteringen av elände har mångdubblats jämfört med för några decennier sedan. På enskilda områden och under vissa perioder blir läget sämre. Över längre tidsperioder blir däremot det mesta bättre, men detta blir inte nyheter.

• Fattigdomen minskar och hälsa och allmän levnadsstandard stiger oavlåtligen nästan hela tiden. Takten i minskningen av extrem fattigdom har förvånat även utvecklingsoptimister.

• Demokratin är uppenbart ett av de framsteg som tycks ligga skrynkligast till för tillfället. Men man kan ha perspektiv på det också. Antalet valdemokratier är nu 125, flest hittills. Världen är inte bara USA och Europa.

• Kriget i Syrien chockar, med all rätt. Sett över 50 års tid har dock antalet krig och dödsoffer i krig fallit dramatiskt. Det ökade 2008–2014, men utgångspunkten var den lägsta nivån i historien. Dödstalet det blodiga året 2014 var långt under toppnivåerna på 1970- och 1980-talen. Förra året sjönk åter antalet dödsoffer.

• Mordfrekvensen i världen har sjunkit de senaste åren.

• Miljön börjar förbättras när ett land når en viss levnadsstandard, och den tröskelnivån sjunker, eftersom kunskap om föroreningarnas hälsofaror lättare når ut och tekniken att rena utsläpp med mera blir billigare och mer tillgänglig. Indien är luftföroreningarnas epicentrum just nu. Kina har vänt. Miljöoroliga bör fokusera på två områden: utfiskning och klimat. Att få fiskbestånden att återhämta sig är en politisk utmaning men åtgärderna är inte komplicerade. Hur vi kommer ur klimatdilemmat är svårare. Även där finns dock olika saker att hålla reda på. Att temperaturen stigit är lätt att mäta, men exakt vad detta leder till och hur stor del av detta som är av ondo är inte klarlagt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Intressant reflektion.

Anders Bolling, 13:07, 2 december 2016. Anmäl

Trump är som de flesta republikaner emot vad som i USA kallas för ”Common core”, och motsvarar den svenska nationella läroplanen. Enligt Donald Trump är Common core en "katastrof" som innebär att barn "utbildas av byråkrater i Washington". Donald Trump vill istället att varje delstat själv ska sätta upp utbildningsmål vilket i sig är bra. Men sen får man tänka på allt annat negativt han kommer att införa som. Hon borde ha vunnit men å andra sidan kan man inte göra något än att gilla läget.

Agneta Söderfors (Webbsida), 17:21, 15 november 2016. Anmäl

Trumps föregångare som presidentkandidat, McCain och Romney, fick lika mycket röster som Trump. Men de förlorade klart. Att Trump vann nu beror på att Clinton fick betydligt färre röster än vad Obama fick 2008 (toppåret) och 2012 (färre men klart tillräckligt). Slutsatsen är nog att det etablissemang som haft hegemonin det senaste decenniet helt enkelt har tappat kraften. Och det kanske är en historisk nödvändighet att det byts för att inte hela styret också ska tappa kraften.

Per Byström, 12:22, 12 november 2016. Anmäl

I de små tuvornas värld

Protesters hold up a placard reading '3,4 million Europeans count on Wallonia - stop CETA' as a meeting on CETA (EU-Canada Comprehensive Economic and Trade Agreement) takes place at the Walloon parliament in Namur, Belgium, on October 18, 2016.   The European Union gave Belgium until a leaders' summit on October 21, 2016 to approve a troubled free trade pact with Canada which has been blocked by its small French-speaking region of Wallonia. The parliament of the region of Wallonia last week voted to block the deal, known as CETA -- meaning that Belgium cannot sign up to the pact and leaving the deal in limbo after seven years of negotiations. / AFP PHOTO / Belga / NICOLAS LAMBERT / Belgium OUT

Valloniens Magnette, stålman i regionalt stålbälte.         Foto: TT/AFP

Jag börjar på allvar oroa mig för EU-samarbetets motståndskraft. Unionen har tagit så många små och stora slag de senaste åren att hon vacklar i ringen med de 28-fingrade händerna kramande sina ömmande brysselkålsöron. Och slagen kommer allt oftare från hennes egna lemmar.

De nationalistiska politiker som ynglar av sig i snart sagt varje hörn av kontinenten älskar det europeiska samarbetet lika mycket som mögelsvamp älskar frisk luft.

Brexit har jag inte kommit över än, och jag kommer förmodligen inte att fullt ut tro att det är på riktigt förrän den dag britterna faktiskt går ur (det har dock inte hänt förrän det har hänt).

I våras hölls efter ett medborgarinitiativ en obegriplig folkomröstning i Nederländerna om EU:s associationsavtal med Ukraina. Det blev nej. Omröstningen var visserligen rådgivande, men regeringen kan ändå inte bara avfärda resultatet utan sliter fortfarande sitt hår för att hitta ett sätt att lyda medborgarna utan att rasera hela avtalet.

Och nu ser alltså ett regionalt pytteparlament ut att stoppa handelsavtalet med ett av de mest Europalika länderna på andra sidan haven, Kanada. Hur är det ens möjligt? Ett avtal mellan EU och Kanada borde vara en formalitet. Efter år av manglande innehåller uppgörelsen sociala och miljömässiga hängslen och livremmar. Det behöver kanske inte säkerhetsnålar också.

Det finns en konstitutionell och demokratisk nivåskillnad mellan ett parlament, som det vallonska, och vanliga medborgare i en folkomröstning, men det de båda nivåerna här ger uttryck för är inte väsensskilt från vartannat.

Alla dessa folkliga käppar i de storpolitiska hjulen är utlöpare av samma bredare strömning som också gett populismen medvind. Den har i sin tur sin viktigaste grund i något vi egentligen länge strävat efter, nämligen en utbildad och självständigt tänkande befolkning. Det råder ingen underkastelse under auktoriteter längre. Folk ”tar ingen skit”, helt enkelt.

Självständighetsvågen går inte sällan i en allmänt rebellisk och otydlig riktning, men den kan också ta mycket konkret form, som i regioner som Skottland och Katalonien.

Man kan naturligtvis inte fördöma att medborgare – enskilda eller grupper – bemäktigas och får ett inflytande som förr varit sällsynt utan blodig revolt. Det är ju vad som eftersträvas i varje vacker grundlagspreambel.

Men behöver pendeln svänga så kraftigt? Börjar det inte bli lite väl stora andelar av befolkningen som sätter sig upp mot ”eliten” för sakens skull, för att de vet sitt värde, för att de inte tänker gå med på något som känns fel?

Många väljer som bekant att ty sig till ledare som påstår sig företräda den här känslan. Det fula i kråksången är att dessa ledare under fernissan visar sig vara de verkligt obehagligt auktoritära makthavarna. Detta är det trista folkliga självbedrägeri en stor del av demokratins högborg tvingas bevittna i dessa dagar.

Bara för att ledande politiker tillhör en elit betyder det inte att de har fel. Det är faktiskt inget personligt nederlag att lita på en politiker som har haft tid att sätta sig in i en komplex fråga. De flesta av dem har det och gör ett hederligt jobb med att ta reda på vilka lösningar som bör fungera bäst.

Kan någon vänligen försöka få ut det budskapet?

Man ska förvisso inte glömma att Europeiska unionen kommit imponerande långt – kanske längre än Monnet, Schuman, De Gasperi och Adenauer vågade drömma om – och är en djupt invävd del av medlemmarnas politiska och ekonomiska liv (det är därför det är så svårt att greppa Brexit, nästan som att försöka föreställa sig universums storlek).

Unionens mycket osexiga modus operandi har alltid utgjorts av komponenterna utveckling genom kris och ”muddle through”. Detta fungerar förstås bara om krisen inte är permanent utan med jämna mellanrum ger vika så att konstruktivt pillande kan äga rum. Krisen börjar se oroväckande permanent ut.

Under EU:s första decennier av nybyggaranda förelåg dessutom två historiska förutsättningar för framgång: Ett levande minne av kriget och en kvardröjande auktoritetsbundenhet hos medborgarna. Den första förutsättningen har försvunnit med naturlig avgång. Den andra var något vi alltså egentligen ville bli av med, men vi förstod inte fullt ut effekterna av det; inte förrän nu, när vi ser hur nära barnet är att följa med det utkastade badvattnet.

En sorglig insikt är att det förmodligen vore omöjligt att få politiskt stöd för att bygga EU i dag. Det är en enorm paradox, eftersom Europas väljare i dag tillhör historiens mest globaliserade befolkningar. Alla är beroende av alla, till allas nytta.

En bedövande majoritet skulle trots allt inse det om Europeiska unionen gick i kras. Men då skulle det vara för sent.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Krösamaja mår toppen

krosamaja

Nej, det här går inte.

Trump vinner valet, och sedan kan vi säga adjö till den amerikanska demokratin och rättsstaten. Nästa år gör Le Pen om tricket i Frankrike. Sedan går land efter land i fällan. Värderingar som omhuldats sedan franska revolutionen faller som käglor, och för det öppna Europa är det rullgardin ner.

Då har vi inte talat om Syrien. Finns något som tyder på att munvädret på fredssamtalen har någon som helst effekt? Nej, snarare lär våldet vridas upp i en dödsbringande virvel som drar in fler länder i regionen.

Och då har vi fortfarande inte talat om klimatet. Politikernas tugg från Paris bedövar väljarna, medan atmosfären fortsätter att packas med koldioxid. Jorden steks, och följderna kommer att få ”Armageddon” att framstå som en barnfilm. Frågan är bara om klimatdöden kommer före AI-katastrofen. Den artificiella intelligensen växer nu så snabbt att våra hjärnor kommer att manipuleras av robotar inom bara tio år.

Dessutom förlorar jag själv jobbet, tappar håret och blir inkontinent.

Hur kändes det där?

Jag lärde mig av P1 för några dagar sedan att det tydligen är ute med positivt tänkande. Det har kommit en mottrend. ”Det finns inga risker med att tänka negativt i nuläget, det behövs verkligen som en motvikt”, sade psykologen Ida Hallgren till P1 Morgon.

Hallgren leder i höst i Göteborg en kurs i negativt tänkande. Kursen ”utvinner det bästa ur det negativa tänkandets guldgruva”, står det i programmet.

Nu är det bara det att ganska precis samtliga människans sämsta yttringar, det må vara våld, diskriminering eller andra kränkningar kommer ur någon form av negativt tänkande, vars yttersta form är rädsla. De som utövar våldet, diskrimineringen och kränkningarna väntar sig inte något gott av sina medmänniskor.

Populismen beror på negativa – och falska – tankar om vart vi är på väg. Misogynin beror på negativa tankar om kvinnor. Rasismen beror på negativa tankar om personer med en annan mängd melanin i hudcellerna.

I stort sett alla problem vi har beror i grund och botten på någon form av negativt tänkande. Det helt avgörande skälet till att vi har kommit så här långt är att tillräckligt många människor genom historien trots allt trott på sina medmänniskor och sig själva. Tack och lov har den utvecklingsoptimism som föddes under upplysningen lyckats överleva, i de dystraste tiderna snarast övervintra, fram till i dag.

Jag inser att den där kursen i negativt tänkande, liksom den allmänna mottrenden, om den finns, tillkommit som en reaktion på en typ av oreflekterad eller i värsta fall pådyvlad positivism som under en tid smetat ner en del livsstilstidningar och böcker. Okritisk positivism är värdelöst (men okritisk negativism är värre). I värsta fall, som när cancerpatienter får höra att de blir friska bara de tänker mer positivt, är det upprörande.

Att vi tänker kritiskt är naturligtvis fullständigt oundgängligt för att vi ska kunna utvecklas. Det är något helt annat än att tänka negativt. Vi måste reda ut rimligheten i det vi får höra. Gör vi det finns det nästan alltid goda skäl att ha förtröstan.

Ett annat sätt att beskriva de olika förhållningssätten är att man kan tänka konstruktivt eller destruktivt. I medierna finns en svårutrotlig missuppfattning om hur man ska hantera balansen positivt-negativt. Man får för sig att man med jämna mellanrum behöver lägga in ”goda nyheter” i flödet, när det i själva verket handlar om att man i varje berättelse ska sträva efter att ge hela bilden, inte bara det smala utsnitt som utgörs av konflikt, kris eller fara. Det är konstruktivt.

Begreppet konstruktiva nyheter börjar användas allt oftare, och det är bra. Men det handlar fortfarande om andra nyheter än ”de vanliga”. Vi journalister kommer aldrig ur risken att vara destruktiva om vi inte vågar ställa oss samma frågor som vi gör när någon politiker eller organisation framställer något de gjort som framgångsrikt (”varför för de fram detta, vad har de för intresse av det?”) även när något framställs som katastrofalt: Är det för att väcka de rubrikhungriga redaktörernas intresse? Eller de trygghetssökande väljarnas? Är det för att få anslag eller bistånd? Är detta verkligen hela sanningen?

Huruvida kursledaren Ida Hallgren i Göteborg tycker att medierna är alldeles för positiva för vårt eget bästa är oklart. Gissningsvis – förhoppningsvis – problematiseras i alla fall vissa aspekter av negativitet under kursen.  Vad som framgår av kursbeskrivningen är att man mycket riktigt ska bena ut definitionerna av negativt, positivt respektive kritiskt tänkande.

Gott så. Men lite snusförnuft och Krösamaja andas det allt.

För övrigt var det lite kul att ingen av de fem personer på stan som P1 pratade med i inslaget om kursen tyckte att det behövs mer negativt tänkande.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Vad ska de säga nu när debattlocket är av?

LÄSUTREDNING

Hur låter det månne om det sägs rakt ut?    Foto: TT

Man kan diskutera om det någonsin varit särskilt tabubelagt i den svenska debatten att problematisera invandringen. Men låt gå för att det har det. Låt gå för att många debattörer och journalister har varit alltför försiktiga. Detta måste hur som helst beskrivas i förfluten tid. I dag är det knappast längre möjligt att hävda att problem som kopplas till stor invandring inte diskuteras. Eller problem knutna till invandring från specifika kulturområden.

Folk som oavsett vad forskning visar har bestämt sig för att invandring stjäl jobb och kostar enorma summor för vårt välfärdsreservat kan säga det, och gör det också, så som danskar har gjort länge och britter gör efter Brexit. Men även i seriösa sammanhang räknas det på invandringen. Och det pratas etnicitet.

De som hävdar att de tidigare inte riktigt vågat ge uttryck för det obehag de känt inför invandringen, på grund av upplevt eller verkligt grupptryck, känner i dag rimligen inte några sådana hämningar. Om vi hade ett lock på debatten är det definitivt av nu, efter den Stora Flyktingvågen 2015.

Det betyder att vissa intressanta saker händer. Agnarna sållas från vetet.

De som förut upprördes över att det inte ”talades klarspråk” kommer att bli besvikna. Den ”tysta majoriteten” ansluter sig nämligen inte till det invandringskritiska lägret bara för att problemen diskuteras mer.

Andelen svenskar som vill minska flyktingmottagandet sjönk från cirka 60 procent i början av 1990-talet till drygt 40 procent i början av 2010-talet. En klar majoritet blev en klar minoritet inom en period av tjugo år – båda lägena i en tid då det alltså inte, tydligen, ”talades klarspråk”. Ökningen av stödet för ett visst främlingsfientligt parti här i landet sammanfaller inte med en ökning av andelen som tycker vi borde ha färre flyktingar, enligt migrationsforskaren Joakim Ruist, snarare en liten minskning. Vilken effekt 2015 års flyktingvåg har haft på just denna återkommande mätning är inte klarlagt. Men en EU-undersökning som genomfördes i maj visade att andelen svenskar som fick ”en positiv känsla” av invandring från länder utanför EU hade gått ner med åtta procentenheter jämfört med året före. Ändå är Sverige, EU-landet som tog emot överlägset flest asylsökande per capita i fjol, med 62 procent ja-svarare på den frågan fortfarande överlägset mest invandringsvänligt i EU.

Jag var i början av veckan på ett flyktingseminarium där alla deltagare var närmast symfoniskt överens om värdet av ett generöst mottagande. Så smäktande tongångar hörs sannerligen inte i alla mötesrum, och framför allt inte vid alla köksbord. Det vet vi alla. Locktonerna från de nya murbyggarna är vad som oroar många av oss allra mest i dessa dagar. Seminariepanelen var inget undantag.

I ett sådant stämningsläge är det lätt att glömma att nästan alla människor i åtminstone den rikare delen av världen bär på minst ett par generationer av levande minnen av fördelarna med en öppen värld, och folk i dessa länder (och alla andra, för övrigt) har en högre utbildningsnivå och större kunskap om omvärlden än någon generation har haft någon gång tidigare i historien. Vad är egentligen sannolikheten för att en majoritet under sådana förutsättningar skulle vända dessa framsteg ryggen? Det är ju i praktiken vad som krävs för att få en Orbaniserad värld. Är folk en skock får? Allt mindre, faktiskt (se här).

Ärligt talat, den enda rimliga slutsatsen vettiga människor kan dra av vetskapen om att det finns problem är att försöka ta itu med dem, som alltid. Och tro det eller ej, men lika lite som man längre kan säga att saker om invandring ”inte får sägas” i det här landet kan man hävda att ”ingenting görs” för att lösa uppkomna problem. Politikerna gör knappt annat (sedan kan och bör man ha synpunkter på det kloka i många åtgärder). Det gäller problemen med mottagande och handläggning, det gäller problemen med integrationen och det gäller problemen med könsrollerna. Den praktiska samhällsaktivitet förra årets flyktinginflöde gett upphov till syns i BNP-siffrorna. Och ja, det medges att det är viss skillnad på Sverige och en del andra europeiska länder i det här avseendet. Tills vidare.

Det som nu händer, för att komma till poängen, är något i grunden klargörande: Den hårda främlingsfientliga kärnan kan inte längre framställa sig som ett slags yttrandefrihetens och folkviljans riddare utan tvingas i stället avslöja vad de egentligen tycker och vill, och det är att dessa nya grupper av människor inte hör hemma här utan bör köras i väg. Fler kommer även här att uttrycka sig som Ungerns illiberala ledare Viktor Orban, som man vet exakt var man har när han förklarar att ”vi vill inte se stora minoriteter med andra kulturella särdrag bland oss, vi vill att Ungern ska förbli Ungern”. Det inte alla i hans ringhörna som varit lika tydliga. Hittills.

Sverige och de flesta andra EU-länder har nu i ett slags desperation infört en strängare invandringspolitik än på mycket länge, i de flesta fall med hjälp av partier ur det traditionella politiska systemet. Men det spelar ingen roll för den hårda kärnan. Det räcker inte, säger den. Och det kommer aldrig att räcka.

Den majoritet i det här landet som däremot har den pragmatiska synen att invandring och utvandring är en naturlig del av samhället och inom rimliga gränser är fullt hanterbar kommer att fortsätta att tycka det så länge inte de problem som dyker upp fullständigt ignoreras. Och det är det ingen risk för, som vi kunnat notera.

Den xenofobiska minoriteten är dessvärre stor nog att borga för en skitig tid framöver, men den kommer åtminstone att tvingas bli tydligare, och den kommer inte att bli en majoritet. Wir schaffen das, irgendwie.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl

Rikt + tätt = grönt

new york

Allt pekar på att vi blir tre eller fyra miljarder till på jorden innan befolkningstillväxten stannar av.  En ganska vanlig reaktion på den upplysningen (som exempelvis förmedlades av DN i samband med världsbefolkningsdagen i juli) är att detta oundvikliga tillskott av människor innebär en oacceptabel belastning för naturen. Inte minst för att djuren berövas livsutrymme.

Att det rent fysiskt ryms fler exemplar av djur och växter på en jord utan städer och vägar säger sig självt. Människor tar viss plats. Om man vill att det ska finnas människor måste man acceptera att det inte kan finnas lika många individer av andra arter som på en jord utan människor. Men sambandet mellan ökad folkmängd och artdecimering är långt ifrån rakt.

Det är faktiskt inte svårt att hitta perioder och platser där sambandet varit det omvända. Många större djurarter pressades på kort tid till utrotningens gräns av brutal jakt för hundra år sedan, och rent av långt före industrialiseringen, när mänskligheten var betydligt mindre än i dag.

Varg, björn, lo, järv, bäver, utter och till och med rådjur och älg var sällsyntheter i Sverige (några av arterna sköts av helt) under 1800-talet, när folkmängden var mindre än hälften av dagens. Ett stort antal fågelarter utraderades i Söderhavet för tusen år sedan. I Nordamerika tros numera den förhistoriska megafaunan inte ha kollapsat av klimatförändringar utan av intensiv överjakt under några sekler eller millennier. På samma kontinent slaktades 60 miljoner bisonoxar på 1800-talet av glest utspridda jägare med gevär (se även inlägg här och här). USA hade då mellan en tiondel och en femtedel så många invånare som i dag.

I dag finns livskraftiga stammar av alla de nämnda nordiska djuren. Söderhavets öriken omhuldar sin färggranna fågelskatt med skyddsområden (även om flera arter ännu är sårbara). Och från USA kom nyligen rapporter om att antalet arter som kunnat lyftas bort från en lista över hotade arter nått rekordnivå: 19 stycken de senaste sju åren, varav 6 bara i år. Normalt brukar mellan fem och sju arter kunna avföras under motsvarande tidsrymd.

Förklaringen är naturligtvis inte den ologiska och bakvända att djurarter pressas mindre ju fler människor det finns. Den har med civilisation att göra.

Ju rikare vi blir, desto mer uppskattar vi naturen för dess egen skull och desto mer har vi råd att uppmärksamma dess problem. Ju mindre beroende vi är av att ha ihjäl djur utanför stugknuten, antingen för att få mat på bordet eller för att vi känner oss hotade, desto större sund respekt får vi för vilda artkusiner. Föreställningen att de människor som lever nära naturen, eller i den, är de som respekterar den högst må vara den intuitivt omedelbara, men låt aldrig intuitionen få vara ensam chef på hjärnkontoret.

Ingen skulle i ett rikt land i dag komma undan med att öppet förorda total utrotning av något större än zikabärande myggor eller guineamask. Maten ordnar vi på annat, industrialiserat sätt. Nytillskottet av mänskliga individer bor sammanpressade i städer. Den ännu växande befolkningen behöver inte längre enorma nya landytor.

Titta på den här fascinerande kartan över klimatavtryck i USA:s olika postnummerområden (se också bilden ovan). De största avtrycken finns i mindre orter och glesa förorter, medan storstädernas tätast bebyggda centrala delar lyser som gröna öar mitt i utsläppstopparnas röda områden. I New York framstår Brooklyn, Queens och Manhattan som ett grönt lapptäcke. Allra grönast är postnummerområde 10036. Det är mitt i Manhattans Midtown. Där ligger Times Square.

Ju tätare, desto renare.

Tre fjärdedelar av den väntade folkökningen det här århundradet kommer att äga rum i Afrika, och den afrikanska urbaniseringstakten är på väg att matcha den asiatiska, som nu är världens högsta. (Det finns bekymmersamma tecken på att den afrikanska storstadstillväxten kommer att ge upphov till sociala och ekonomiska problem som inte drabbade Asien under tidigare decennier, men det får avhandlas i egen ordning. Det viktiga i det här sammanhanget var ju i viken grad människorna lämnar naturen i fred och i stället tränger ihop sig).

Slutligen: Ibland framhålls att takten i artutrotningen nu är mycket snabbare än innan människan kom in på scenen, att vår påverkan har fört planeten in i vad som brukar kallas en sjätte massutrotning. I sin mest pessimistiska variant bygger den uppfattningen på förmodanden som är svåra att kontrollera, bland annat överslagsberäkningar av hur många insekter, svampar och andra små organismer som borde försvinna när regnskog huggs ned. Man kan dock komma fram till hög historisk utrotningstakt även om man bara utgår från kända fall bland däggdjur.

Hur som helst, jag har skrivit om artutrotningen flera gånger och ska inte fördjupa mig ytterligare denna gång, men jag vill tipsa om denna briljanta genomgång av frågan och vilka problem den är behäftad med som miljöskribenten Fred Pearce gjorde för ungefär ett år sedan. Den är kanske det mest matnyttiga som skrivits i ämnet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vad händer med vår värld(sbild)?

News Headline Terrorism

Illustration: GL

Mitt emot vårt hotellfönster, på andra sidan kullerstensgatan med spårvagnsräls, har lägenheterna skogsgröna gjutjärnsterrasser. Tre våningar över varandra. På den översta sitter tre män i olika generationer i skymningen försjunkna över en karta. Ett par öl står på bordet. Under deras sandalbeklädda fötter gungar en ung pojke i en hängmatta. En retriever, eller om det är en lite större terrier, slickar sig ren intill. Terrassen därunder är tom på folk, men på gatan utanför släntrar skrattande sällskap förbi.

Jag hade inte vetat. Jag hade inte ens anat att något obehagligt försiggått. Alla umgås ju, de äter, dricker, shoppar, flanerar. Allt pågår, allt är liv, allt andas normalitet, för att inte säga hopp. Om det inte varit för de fördärvliga nyhetsnotiserna. Jag kan inte avstå, ändå.

Politiker kan vara duktiga talare och kommunikatörer, emellanåt demagoger, men det är inte särskilt ofta de förmedlar det som i någon saklig mening är de viktigaste berättelserna om vår tid. Däri har de mycket gemensamt med oss journalister. Det som uppfattas som mest dramatiskt just nu och det senast inträffade får en extremt mycket större uppmärksamhet än allt annat som händer.

Kvällspressen har inte sällan häcklats för sitt abnorma fokus på mordfall. I varje ny rättsinstans brukar varje fall vevas som om det var nytt. Rapporteringen kan ge intrycket att Sverige har, säg, 500 mord om året och inte 100, vilket i runda tal är den verkliga siffran.

I rapporteringen om terrorismen beter sig alla medier så här. Överallt. När alla redaktioner med självaktning nu dessutom trycker ut nyhetsnotiser till miljarder smartphoneanvändare ser det under intensiva nyhetsdygn faktiskt ut som om världen står inför Ragnarök.

Jag har tillbringat en del av terrorsommaren i två sydeuropeiska länder och dessutom tidvis skannat av åtta tio internationella nyhetskanaler på teven, såväl Pekingbaserade, Qatarbaserade och Moskvabaserade som brittiska, amerikanska, franska och spanska. Och jag kan berätta för er som inte själva konstaterat det, eller anat det, att det är exakt samma nyhetsrapportering där som här. Från ett München som jagar en ensam artonårig galning som skjutit ihjäl nio personer rapporteras live i flera timmar i alla stora internationella tv-kanaler. Om ensamma galningar som masskjuter i Orlando eller mejar ner i Nice blir det minst ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser. Överallt.

Skälet är uppenbart: den journalistiskt oemotståndliga kopplingen – potentiell eller verklig, svag eller stark – till 2010-talets internationella skräckberättelse, den jihadistiska terrorismen.

Det är inte lätt att försöka inta en rationell och balanserad hållning till dessa stort uppslagna dåd i dessa dagar. Det finns både ett inre och ett yttre motstånd. Man framstår lätt som hjärtlös. Det betyder inte att ingen bör försöka.

Hur har världen förändrats det senaste året? Har mordfrekvensen ökat? Har antalet dödsfall i krig gått upp? Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar? Har fler blivit fattiga? Har den ekonomiska tillväxten avstannat? Har andelen arbetslösa stigit? Har dödsstraffet spridit sig till fler länder? Har valdemokratin slutat sprida sig?

Svaret på alla dessa frågor är nej. Det vi lägger all vår mediala energi på för tillfället är ett enskilt men spektakulärt bakslag.

I fem länder har antalet döda i terrordåd ökat med tre fyra gånger – i antal med runt 20.000 offer – sedan 2011: Irak, Syrien, Nigeria, Afghanistan och Pakistan. Det är också länderna där de stora krigen pågår. Men det är i regel inte dessa länder, eller dessa krig, som med jämna mellanrum det senaste året gett upphov till ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser, tillika ångest. Nej, det är dåden och hoten om dåd i Västeuropa (och i viss mån Turkiet).

Även i väst har antalet attacker ökat dramatiskt, men – och det är det viktigaste av allt att komma ihåg – från en oerhört låg nivå. Förra året dödades 175 personer i terrorattacker i Västeuropa (definierat som 20 länder). Det var den högsta siffran sedan 2004, då Madridbomberna dödade 191 människor. Längre tillbaka skördade separatistisk terrorism fler. Tretton av åren mellan 1972 och 1988 hade högre terrordödstal än 2015.

Tre fjärdedelar av alla terrordödsfall sker i de fem länderna nämnda ovan. I västvärlden som helhet har 2,6 procent av alla terrordödsoffer krävts de senaste 15 åren, och då är 11 septemberattackerna med 3 000 döda inräknade.

För att göra en jämförelse med våldsbrott vi lärt oss att leva med: Internationellt sett begås mycket få mord i EU, och mordfrekvensen sjunker. Ändå var det under förra året, året för Parisattackerna, ungefär 30 gånger vanligare att dödas i ett ”vanligt” mord än i en terrorattack i EU. I hela världen dödades förra året 28 000 personer i terrorattacker. Samtidigt begicks 440 000 ”vanliga” mord. Globalt var det alltså nästan 16 gånger vanligare att mördas än att dödas i ett terrordåd, trots de enorma dödstalen i framför allt Mellanöstern.

Vi bör tänka oss för, alla vi som har makt över budskapen. Och vi bör lära oss att handskas med budskapen, alla vi som konsumerar dem.

Det finns sätt. Frågan är om man behöver läsa någon annan bok än Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” för att rusta sig för den stigande floden av rubriker och utspel.

Kahneman förklarar hur våra hjärnor styr oss in i tankebanor vi tror vi anträtt medvetet men som i själva verket är intuitiva diktat. En central egenskap som styr vårt sätt att uppfatta världen är att vi har förlustaversion, det vill säga vi skyr motgång och förlust betydligt intensivare än vi gläds över framgång och vinst. Vi är också, utan att aktivt förstå det, offer för haloeffekten, som betyder att det första intrycket smittar av sig oproportionerligt mycket över därefter följande information. Heuristikens mentala genvägar innebär att när en fråga är lite för komplicerad att besvara utan ansträngning försöker hjärnan omedelbart besvara en enklare fråga som är lik den vi egentligen behöver få svar på. Vi dras också med konfirmeringsbias: vi uppmärksammar selektivt mest sådant som bekräftar vad vi redan tycker, tror och vet. Till råga på allt förstår vi inte intuitivt lagen om små tal, vilket gör att en hel del statistik är extremt svår att snabbt ta till sig. ”What you see is all there is”, vill hjärnan helst säga oss.

Alla dessa mentala spratt har enorm betydelse för hur vi hanterar nyheter och hur rädda vi blir för depescherna om terrorism. Vi gör klokt i att försöka bli medvetna om processerna. ”Människors och andra djurs hjärnor innehåller en mekanism som är gjord för att prioritera dåliga nyheter ” … ”Man har inte hittat någon lika snabb mekanism för att upptäcka goda nyheter”, skriver Kahneman.

Många har denna sommar ställt sig frågan ”Vad är det som händer med vår värld?” En mer relevant fråga vore: ”Vad är det som händer med vår världsbild?”

 

P.S. Den som läser Kahnemans fenomenala bok bör vara beredd på att en sträng läsning får livet att framstå som lite mindre magiskt. Med en lite elak tolkning skulle man faktiskt dessutom kunna säga att Kahneman, i den roll han intar som rationalitetens fanbärare, på sätt och vis dämpar hoppet om framsteg, eftersom mycket av det vi gör ”mot alla odds” visar vår förmåga till transcendens och för oss framåt. Han framhåller visserligen att optimism har ett värde, inte minst som sköld mot motgångar, men han mer än antyder att denna hållning inte har särskilt mycket rationellt fog för sig. Dock är även dessa passusar fulla av insikt och kunskap. Boken är en guldgruva. D.S.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tack, Kent!

Anders Bolling, 16:22, 26 augusti 2016. Anmäl

Hej, Karin, nej de antaganden om vad högre medeltemperatur kan leda till i fråga om extremväder har i princip ännu inte materialiserats i annat än fler varma dagar och färre kalla dagar. Framgår av IPCC.

Anders Bolling, 16:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Avslutning på min tidigare kommentar: ...7 000 år sedan. Men en skillnad är att ”överlevnadshotet” numera kommer oavbrutet flödande från hela världen och inte endast från - säg - just den sabeltandade tiger som befinner sig tiotalet meter ifrån mig. Kort: Dagens journalistiska koncentration på att inte missa någon ”väsentlig händelse” påverkar läsarnas uppfattning om hur omvärlden ser ut. Ibland till misstolkningens gräns.

Kent Meissner, 15:06, 7 augusti 2016. Anmäl

Fortsättning på min tidigare kommentar: Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliserande människogrupper var själva ”överlevnadshotet". På så sätt liknar dagens katastrofjournalistik det sätt som var relevant för - säg - 7 000 år sedan.

Kent Meissner, 11:58, 7 augusti 2016. Anmäl

En utmärkt reflektion av Anders Bolling! I dagens läge får läsarna själva stå för sorteringen bland överflödet av ”överlevnadshot". Kanske även journalisterna (i denna tid av minskande resurser för undersökande journalistik) själva borde få tillgång till kunskap om elementär informationsperception och inte över axeln skyffla vidare allt till läsarna. Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliseran

Kent Meissner, 11:33, 7 augusti 2016. Anmäl

karin karin: Det är du som behöver läsa på. Torka har alltid förekommit då och då och har snarare blivit lite ovanligare än vanligare de senaste årtiondena. Bristande vattentillgång beror väldigt ofta på för mycket folk, boskap och konstbevattning. Exempelvis i Syrien, där några försöker skylla på klimatförändringar fast orsaken till krisen egentligen var misshushållning med vattenresurserna. Dödligheten i naturkatastrofer har minskat med ungefär 90 % på 100 år.

Lars Kamél, 09:46, 7 augusti 2016. Anmäl

Anders Bolling - läs på om klimatförändringar. Dina retoriska frågor får det att framstå som att ändrar klimat inte skördar offer. "Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" Extrem torka, missväxt och bristande vattentillgång är bara några exempel på vad ökad global medeltemperatur orsakar. Detta skördar liv, skapar konflikter och tvingar folk på flykt. Det är väl illa nog???

karin karin, 01:08, 7 augusti 2016. Anmäl

"Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" - dessa retoriska frågor får det att framstå som att klimatfrågan inte är ett verkligt problem. Är det din avsikt? Anders Bolling, läs på! Torka pga klimatförändringar skördar liv och missväxt och bidrar till både konflikter och flyktingkatastrofer.

karin karin, 00:52, 7 augusti 2016. Anmäl

Tyvärr har inte Anders Bolling förstått innebörden av den radikala islamismen som är den starkaste inspirationskällan för majoriteten av terrordåden. Problemet är att vi utan vidare importerat en enorm mängd människor som är potentiella terrorister. Än så länge har vi en högkonjunktur som dämpar symptomen. Men när konjunkturen försämras kommer motsättningarna öka, de potentiella terroristerna riskerar att blomma ut. Vårt samhälle är på väg åt fullständigt fel håll, vi borde vara oroliga.

Jarl jansons, 22:46, 6 augusti 2016. Anmäl

Förvåningen: Brexit betydde ”gå ur EU”

A man reads a copy of the London Evening Standard with the front page reporting the resignation of British Prime Minister David Cameron and the vote to leave the EU in a referendum, showing a pictured of Cameron holding hands with his wife Samantha as they come out from 10 Downing Street, in London on June 24, 2016.  Britain voted to break away from the European Union on June 24, toppling Prime Minister David Cameron and dealing a thunderous blow to the 60-year-old bloc that sent world markets plunging. / AFP PHOTO / LEON NEAL

Oops! Foto: TT/AFP

Det är riskabelt att anordna folkomröstningar i komplicerade existentiella frågor. Den utsagan är varken kontroversiell eller elitistisk.

Förutsättningen för noga övervägda val i de brittiska valbåsen i torsdags var att tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut. Sannolikheten för en sådan komvuxmobilisering var hela tiden i omedelbar närhet av noll. Det är inte konstigt att en sådan typ av folkomröstning kommer att handla om andra saker eller blir ett slags förtroendeomröstning om nationella politiker.

Nu när chocken har lagt sig stockar sig analyserna av hur i hela friden det kunde bli Brexit. Det finns en rad skäl att tro att miljontals brittiska väljare inte var på det klara med vilken bomb de apterade. Här är tre.

1 ”Bryssel bestämmer över oss”

Den traditionella EU-kritik som hör till kategorin ”jorden är rund” och som finns överallt, även här, går som bekant ut på att det egna landet är en marionett i händerna på ”EU-byråkrater” i ”Bryssel”, som klubbar beslut över våra huvuden. I själva verket är det snarare vi alla som beslutar över huvudena på varandra, korsvis. Men det är extremt svårt att förmedla den tankefiguren. Den arga pensionären i fiskeläget i Kent som tror att det är kommissionens byråkrater som fattar de beslut som styr hennes liv, vilket de inte gör, röstar själv fram Londonparlamentariker som med pensionärens mandat i portföljen åker till möte efter malande möte och driver fram eller bromsar eller stoppar beslut som gäller inte bara pensionären, och inte bara alla britter utan 508 miljoner europeiska medborgare. ”Det är ju lika mycket du som bestämmer över mig”, har man lust att säga till henne.

Denna grundläggande missuppfattning fanns på Albions ö i torsdags, liksom den skulle i varje folkomröstning om utträde. (Att britterna till yttermera visso har undantag från det mesta av det gå ur-propagandisterna har skrämts med är överkurs.)

Man kan grubbla över vad som hänt om bara omröstningsfrågan formulerats om en smula från det intetsägande ”Bör Förenade kungadömet förbli medlem av Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?” till det ledande men betydligt innehållsrikare ”Bör Förenade kungadömet fortsätta att samarbeta med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder, eller bör Förenade kungadömet lämna samarbetet med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder?”

2 ”Man vet vad man har men inte vad man får”

Ska man då inte ens ha folkomröstningar om inträde i EU? Då är ju frågan lika komplicerad? Jo, det är rimligt. Men det finns en viktig skillnad, och det har att göra med hur Brexitomröstningen uppfattades, framför allt av de äldre väljargrupper som avgjorde saken.

En genomgående egenskap hos folkomröstningar är att de har en konserverande effekt. Det som föreslås framstår som osäker mark för många som inte känner sig insatta. Man vet vad man har men inte vad man får. Röstar man om inträde är det uppenbart för alla att man röstar om en förändring. Det blir ett aktivt val om att gå in i något nytt. Att rösta för ett brittiskt utträde var en röst för en precis lika dramatisk förändring, men det var inte uppenbart. Min tes är att det av alltför många snarare uppfattades som att rösta för att återgå till status quo. Dessa grupper insåg helt enkelt inte att Storbritannien (precis som dess omvärld) förändrats i grunden under 43 år av EU-medlemskap, att det nu utgör en tråd i en tät europeisk väv. Att lossa en tråd ur en väv utan att destabilisera hela väven är ett grannlaga pilljobb som inte ens säkert får en lyckosam utgång.

Ett brittiskt EU-utträde är i dag i paritet med att bryta upp Förenade kungadömet i sina beståndsdelar eller att rösta bort det nuvarande brittiska statsskicket för en federal republik. Britterna: ”What!?”

3 ”Nu har nog EU lärt sig en läxa”

Brexit är dessutom ännu ett exempel, ett av de mer dramatiska hittills, på att medborgarna inte längre automatiskt gör som deras ledare säger utan blir allt självständigare gentemot auktoriteter (vilket jag tidigare resonerat om här, och som Joris Luyendijk skriver klokt om här). Den eftertankens kranka blekhet som kommit i dagen under helgens lopp antyder att resultatet innehöll ett stort mått av misstro mot politiker. Många (de flesta?) britter vet inte att deras politiker faktiskt genomför 85 procent av sina vallöften utan utgår från att politikerna bara pratar luft.

I skrivande stund har mellan två och tre miljoner skrivit under en petition om att hålla en ny folkomröstning. Med all säkerhet är de flesta av dessa stanna-anhängare, men en fiskare i Ramsgate som DN träffade på midsommarafton sätter sannolikt ord på vad en hel del gå ur-röstare egentligen avsåg med sitt historiskt drastiska beslut:

– Ingen vågade tro att vi skulle få rätt. Men nu har nog EU lärt sig en läxa.

Ge eliten en näsbränna, alltså. Inte på riktigt klippa alla band över Engelska kanalen.

Det motsägelsefulla i torsdags var att de yngsta väljarna med bedövande majoritet ville stanna, precis som en lika bedövande majoritet av den politiska och ekonomiska eliten. De unga är naturligtvis inte mer auktoritetsbundna än de äldre. De gjorde sitt val därför att de är globala infödingar. De ser i praktiken vilka vinster integration för med sig. Dessutom vet de inte om något annat än ett EU-integrerat Storbritannien. Den här gången sammanföll deras världsbild med elitens.

Att just de unga vill att britterna ska vara med ger visst hopp om att rädslan för integration kommer att växa bort. Frågan är bara hur långt den röd-vit-blå brittiska tråden hinner rivas loss ur den europeiska väven innan vi hunnit dit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, nej jag har inte läst "Det mjuka monstret". Tack för tipset. Demokrati i en globaliserad värld är en komplex fråga. Det enda som torde vara ganska säkert är dock att det inte längre är möjligt att återgå till en nationalstatsvärld med slutna system. Demokrati är också mycket vidare än majoritetsstyre. Kompromisslöst majoritetsstyre blir ett slags diktatur. Folkomröstningar med ja- och nejalternativ och där inget krav på kvalificerad majoritet satts upp ger ett särskilt oflexibelt majoritetsstyre. Det är olyckligt i nationellt existentiella frågor.

Anders Bolling, 15:28, 6 augusti 2016. Anmäl

Tror det ligger mycket i det HM Enzensberger säger, då han antyder att Europa idag genom EU deltar i det första projekt som utan våld söker införa en post-demokratisk styresform. Målet: att omintetgöra dagens europeiska mångfald, och införa en form av styre där medborgarna saknar möjlighet att ställa de styrande till svars. På ett tillsynes godtyckligt sätt dikteras livsvillkoren för en halv miljard medborgare oberoende av deras politiska åsikter och tidigare traditioner. Allvarligt, enligt mig!

Elisabet Wahlgren, 12:31, 27 juni 2016. Anmäl

Anders Bolling, vad är din syn på demokratins överlevnad? Kräver inte den kunskap hos folket som ska vara med och styra? Hur kan du förutsätta att det är osannolikt att "tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut." Tror du så lite på folket - då har knappast folkstyret en framtid. Apropå Bryssels beslutsordningar: har du läst Hans-Martin Enzensbergers Det mjuka monstret i Bryssel? Tror den kunde ge viss input!

Elisabet Wahlgren, 09:35, 27 juni 2016. Anmäl

Bra artikel av Bolling. Ska bli intressant att följa den brittiska eftervalsanalysen som väl kommer igång när röken lagt sig - skulle tippa att det handlar om det Bolling säger: att denna folkomröstning handlade om att äldre medborgare önskar sig tillbaka till något som inte finns (likt SD:s dröm om svenskhet), att det handlade om okunskap om EU:s demokratiska struktur och om hur EU-besllut fattas, och om att projicera allt upplevt missnöje på en kombination av invandrare och EU.

Anders Brynge, 08:46, 27 juni 2016. Anmäl

Helt obegriplig text. Hur man kan vända ”Man vet vad man har men inte vad man får” till att det var enklare(!) att rösta för brexit saknar total verklighet. Det krävs ett fantastiskt mod av britterna att rösta emot EU. Det syns på de ungas röster, de har ännu inte fått modet att rösta emot något som verkar hugget i sten. Just där är problemet, att vi aldrig diskuterar EU. Det står t.ex ingenting i denna text om hur flykting- eller migrations-problemen ska lösas. De är skapade av EU.

Thomas Eliasson, 22:13, 26 juni 2016. Anmäl