Och om de spricker i solen?

Britain UKIP Referendum

Ukipledaren Nigel Farage drömmer om Brexit. Foto: TT

Tar mörka krafter över västvärlden? Oron djupnar över att populister på ömse sidor om Atlanten växer sig allt starkare. En del (de flesta) kallas högerpopulister, en del vänsterpopulister (vad som är ”höger” och ”vänster” i nationalistisk nostalgi är dock för mig oklart). Förvånansvärt många bland de oroliga får det att framstå som om ”krafterna” pådyvlas oss av något slags ond maktelit. Om något är det väl snarare tvärtom.

Populisternas världsbild är verkligen bedrövlig, men låt oss leka med en vanvördig tanke: låt dem få smaka på makt och ansvar.

Det är nog ställt utom allt tvivel att en förklaring till de här partiernas frammarsch är rädsla för den nya världen, för gränslöshet och normbrytande öppenhet. Men populismvågen har fler lager.

Förklaringen ”brist på utbildning” är inte särskilt gångbar när andelen högskoleutbildade i Europa är högre än någonsin. Däremot talar mycket för att dessa partier gynnats av att folk blivit allt mindre auktoritetsbundna och allt självständigare.

Ett självständigt folk var väl rimligen vad vi ville uppnå med alla frihetliga reformer, men en kanske oväntad bieffekt har blivit att det inte längre räcker med att vara en myndig auktoritet för att tillräckligt många väljare ska imponeras och ställa sig vid valurnan med mössan i ena handen och något statsbärande partis valsedel i den andra.

De politiska ledarna märker av detta. Ett uttryck är de senaste decenniernas folkomröstnings-bonanza.

Folkomröstningar är inget vidare lyckat sätt att fatta övervägda beslut i svåra ämnen. Lik förbannat envisas opinionspressade politiker att tid efter annan ta till detta föregivet demokratiska sätt att tillförsäkra sig själva några års legitimitetsrespit på maktens tinnar. Dessvärre har bara en mikroskopisk del av medborgarna möjlighet och tid att sätta sig in i en så komplex fråga som exempelvis vad ett lands medlemskap i EU har för implikationer på samhället på decenniers sikt. Därför är det inte underligt om de flesta följer principen ”man vet vad man har men inte vad man får” eller röstar på något annat än frågan handlar om, inte minst för att visa politikerna att de minsann inte är någon osjälvständig valboskap.

Varje lärare från högstadiet och uppåt vet vad förskjutningen betyder. Minns ni att man förr utgick från att de betyg man fick var de man fick? Icke så längre. Lärarkåren måste varje termin stålsätta sig med argument inför ettriga ifrågasättanden från elever och deras föräldrar.

Ingen auktoritet är given.

I fallet Donald Trump är det nästan övertydligt hur hans anhängare i stort sett blir mer hängivna i takt med att de etablerade politikerna skäller på honom. Magnaten som underdog, alltså.

Nu råkar det ju dock vara så att Trumps och de andra populisternas anhängare har hoppat i galen tunna. Majoriteten av dem lär en dag inse det, dessvärre kanske inte innan de greppar nästa valsedel, men om inte förr så i skarpt läge.

För det är så enkelt, och så ospännande, att de erfarna politiker som inte lovar blixtsnabba lösningar och förgyllda skygglappar åt alla är de som vet mest om vad det innebär att styra ett land och att samordna styrningen av många länder. I regeringskansliernas gråa vardag måste man nämligen ta hänsyn till flera grupper samtidigt. Den springande punkten här är att även de flesta populister blir varse detta så snart de hamnar i ansvarsställning, eftersom de är lika mycket människor som etablerade politiker.

Så har det blivit med företrädarna för norska Fremskrittspartiet och finländska Sannfinländarna, vilka följdriktigt tappat i opinionen sedan de fick ministerposter. Danska DF och nederländska PVV har insett riskerna för urvattning och vägrar sätta sig i regering, trots stora mandatandelar.

Med en så här självständigt agerande väljarkår lär inte populisteländet försvinna så länge Trump, Le Pen, Farage, Åkesson, Strache och till och med Kaczynski och Orban, som ju har hela makten, kan framställa sig som underdogs.

I Europa har de beslutsfattare som brukar betraktas som den politiska eliten traditionellt förknippats med integration och åtminstone en principiellt positiv inställning till öppenhet även gentemot resten av världen och dess människor. Om vi nu föreställer oss att det var tvärtom, att den europeiska makteliten man- och kvinngrant propagerade för nationella lösningar och ökade barriärer mot alla dessa märkliga folk några hundra kilometer bort, skulle man tryggt kunna sätta en god slant på att folkdjupen hade börjat mullra av krav på slopade gränser och en ”europeisk gemenskap”, kanske till och med en ”europeisk union”. Vilket noga räknat var ungefär vad åtminstone progressiva delar av folkdjupen krävde på den gamla nationalistiska tiden.

Tänk om man måste släppa ut kon ur båset innan man kan börja sakna den?

Det här betyder inte att ett riskabelt fullskaleexperiment med populister vid makten är att rekommendera (och mycket tyder på att deras väljarunderlag trots allt har ett tak vid 20-25 procent), det betyder bara att med tanke på de processer som verkar i sammanhanget skulle utfallet faktiskt kunna bli förvånansvärt ofarligt. Norge och Finland ger möjligen en fingervisning.

Om populisterna tillåts få regeringsmakt kan det gå på tre sätt:

1 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, vilken inte visar sig fungera i praktisk politik, varför de tappar i väljarstöd och snart åker ut.

2 De inser att deras orealistiska agenda inte fungerar i ansvarsställning och inleder en omvandling till normala politiska partier (de norska och finländska exemplen).

3 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, försöker genomdriva den i konflikt mot andra partier och behåller eller stärker sitt väljarstöd.

Scenario ett och två ger ett godartat utfall för den som i dag känner oro. Scenario tre betyder att folket borde bytas ut.

Dela med dina vänner

  • 3
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Att (inte) kasta pengar i sjön

STOCKHOLM 20160514  Programledarna MÂns Zelmerlˆw och Petra Mede under mellanakten "Love Love Peace Peace" under finalen i Eurovision Song Contest 2016 i Globen.  Foto: Maja Suslin / TT / kod 10300

Oförsvarligt slöseri eller välfärdsunderlag? Foto: TT

Inför Eurovisionskalaset kunde man höra den inte alldeles överraskande invändningen att evenemanget kostade mer än det smakade. För en del var det likvärdigt med att kasta 220 miljoner skatte- och licenskronor i Årstaviken. Även privatfinansierade jätteprojekt brukar generera samma bekymrade invändningar: ”Pengarna i sjön.”

Självklart finns det bättre och sämre sätt att använda pengar på. Men frågan är om inte det centrala är att undvika att göra dåliga saker, vilket som bekant definieras väldigt olika. Vi kanske inte ska vara så oroliga för de pengar som kommer i omlopp i sammanhanget, för det är ett och samma ekonomiska blodomlopp för gott och för ont.

Fantasisummor satsas oavbrutet på allt möjligt här i världen:

Paret Gates har lagt över 25 miljarder kronor på delvis oprövade metoder i kampen mot malaria

Ikea investerar 15 miljarder kronor på 25 nya butiker i Indien.

Astra Zeneca satsade 315 miljarder forskningskronor under tio år och fick ut fyra nya läkemedel på marknaden. De flesta av miljarderna gick till projekt som aldrig blev till piller i apoteken.

Presidentkampanjerna i USA i höst beräknas sammanlagt gå på 25 miljarder kronor.

Sverige betalar netto 20 miljarder till EU.

Det svenska försvaret kostar 48 miljarder per år, ungefär tre gånger så mycket som läggs på garantipensionen.

De kritiserade miljonprogramshusen måste rustas för 300 miljarder, mer än vad det kostade att bygga dem.

Opinionen i både Danmark och Sverige var konsekvent emot Öresundsbron innan den byggdes för 20 miljarder.

Vilka av alla dessa väldiga utgifter är att jämställa med att hiva sedelbuntar över bord? Svaret beror alldeles säkert på vem man frågar.

För välståndsutvecklingens skull är det sämsta en person, ett företag eller en stat kan göra med sina pengar förmodligen att inte göra något alls. Att lägga alla tusenlappar, miljoner eller miljarder på hög. Och då menar jag inte att säkra en buffert, bygga upp någon investeringsfond eller av inflationstekniska skäl hålla igen, utan att hamstra för sakens skull.

Man kan måla om sitt hus själv för att man älskar att måla eller för att man har ont om pengar, men värnar man om samhällsbygget är det snarare bättre att man lejer för den där fasadstrykningen.

Pengar betyder ju inget så länge de inte omsätts i något som har värde i våra liv: en surdegslimpa, en suv, en fotmassage eller en Håkan Hellströmkonsert i Slottsskogen. Att kalla pengar ”energi” (som i en del ostiga framgångsfilosofier) kan förefalla flummigt, men frågan är om inte den definitionen är bland de mer träffsäkra.

Bland de ymnigt förekommande åsikterna om vad som görs för pengar låter det inte sällan som om vi talar om en given mängd, där de som blir rika måste bli det på någon annans bekostnad. Idén om ekonomins nollsummespel är ett av de vanligaste felslut vi gör (pedagogiskt förklarat i denna radiokrönika av Johan Norberg).

Kanske gör vi det för att det känns intuitivt rätt i stenåldersdelarna av hjärnan. Icke desto mindre är det ett väldigt stort felslut, som kan leda till väldigt felaktiga beslut om hur välfärd bäst kan förbättras och fördelas.

För i takt med att världen utvecklas och blir bättre på att skapa varor och tjänster ökar summan av värdet på allt det vi jobbar och sliter för att tillverka, tänka ut, berätta och bistå varandra. I brist på bättre mått mäter vi detta som BNP-ökning. Och jo, alla kan växa samtidigt. Och gör det också.

Den spektakulära idén om ”helikoptersläpp” visar nästan löjligt tydligt både det skenbara och det neutrala i penningsystemet: För att få fart på prisökningarna ska pengar tryckas upp under kontrollerade former och i en samordnad operation sättas in på medborgarnas bankkonton, kanske 100.000 kronor per person. Från vem har de tagits? Ingen. De skapas där och då för att öka penningmängden, alltså skapa inflation.

På sätt och vis är pengar ett bländverk. De motsvarar bara vad vi för tillfället sätter för värde på varor, tjänster och arbete. Om vi bara kunde lita på att alla minns och håller sig till vad de utfäst sig kunde vi lika gärna bara berätta för varandra vad vi är beredda att betala och vad vi fått löfte om att tjäna. Pengar är förtroende.

Man kan – och bör – ha olika åsikter om hur viktig den ena eller andra satsningen är, men pengar i sjön blir det trots allt inte så länge satsningarna höjer värdet på ekonomin, alltså våra löner, alltså skatteunderlaget.

Investeringar och konsumtion ska naturligtvis inte skada människor eller miljö, men det stora felet är inte att någon betalar för dåligheter utan att dåligheterna alls utförs. Det är inte bättre för en skog om en ideell marodör går runt där på nätterna och injicerar gift i träden så att de dör än att ett företag med rymligt miljösamvete betalar några skogsarbetare med motorsågar för att uppnå samma resultat.

Så, om du är mån om välfärden: 1 Gör av med pengar, om du har dem. 2 Gör inte dåliga saker, särskilt inte gratis.

Dela med dina vänner

  • 23
  • 0
  • 0
  • 2

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 25
  • 0
  • 0
  • 1

Payback time: Krypen räddar oss

15693-worms_news

Mjölbaggslarver har frigolitparty.           Foto: Yu Yang, Stanford University

Om vi tänker bort klimatdelen ur begreppet ”miljö” en liten stund (eftersom den frågan på många sätt utgör en egen kategori) är miljön i allmänhet i bättre skick än den framställs. Det gäller gifter, luft- och vattenkvalitet och det gäller såväl rika som fattiga länder, även om man ska akta sig för att trivialisera de ruggiga partikelmolnen över storstäder i en del tillväxtländer, i synnerhet de indiska.

Men även om vi har betydligt bättre koll i dag än förr på vilka ämnen som skadar naturen och i vilka koncentrationer, och även om vi har betydligt lägre toleranströskel för sådana skador, både med hjälp av lagar och med hjälp av engagerade medborgare (det finns ett vakande falköga över varje känsligt habitat), betyder inte det att somt inte blivit sämre på den mer basala nivån.

Ibland tänker jag lite dystert att ett mer auktoritärt samhälle nog innebär vissa fördelar för närmiljön (förstå mig rätt: även en blind höna kan finna ett korn, som bekant). På systemnivå tar vi hand om våra sopor oändlig mycket bättre i dag än under de jäsande soptipparnas tid, men det är något med frihets- och individualitetsrevolutionen som lett till en slappare sophantering i den så att säga individnära miljön. Folk slänger skräp i parker och på stränder och skiter i att plocka upp det, helt enkelt.

Om jag anstränger mig minns jag förvisso att det rätt skamlöst kastades tomburkar och kolapapper ut genom bilfönstren längs landsvägarna i min barndom, men jag anar ändå att just den här sopaspekten försämrats. Jag ser det själv på somrarna (hur kan ungdomsgäng bara resa sig upp från sotiga engångsgrillar och kletiga frigolitlådor och lomma därifrån, utan att någon av dem ens vänder sig om?), och min okulära observation får visst stöd i de skräpmätningar som görs sedan några år.

Mycket av skräpet är plast. Det är ett på många sätt fantastiskt material som kan höja livskvalitet och förbättra hygien och på senare tid också blivit ett high-tech-material (en Boeing Dreamliners vikt utgörs till 50 procent av plast). Men volymerna är nu så enorma att 25 miljoner ton plastförpackningar varje år undkommer all form av insamling och återvinning och hamnar där det inte ska vara, exempelvis i havet.

Detta är ett av dagens verkligt obehagliga miljöproblem, eftersom det är så svårt att föreställa sig hur man ska komma till rätta med det.

Plast är svårnedbrytbart. Det har visat sig att en stor del av plasten finfördelas till ibland mikroskopiska partiklar, som hamnar i näringskedjan. Vi vet ännu inte mycket om hur dessa partiklar påverkar olika arters hälsa, men det finns tecken på att reproduktionen störs.

Produktutvecklingen mot biologiskt nedbrytbara plaster är lovande, men det hjälper ju inte mot den bråte som redan besudlar vår hydrosfär. På några ställen i världshaven har ökända väldiga ”öar” av plastsörja ansamlats (inte så kompakta att de syns som öar på nära håll, men illa nog). Så vad ska man göra? Samla in möget? Men hur?

Allt fler studier pekar mot att vår bästa chans kanske är att förlita oss på våra allra minsta medvarelser här på planeten.

För några år sedan upptäcktes i en studie i Massachusetts att vissa former av bakterier hade ätit sig in i plastbitar som samlats in i Atlanten. De här mikrobvarianterna hade dragit sig specifikt till plasten. Spanska forskare har en tid experimenterat med en bakterie som ger sig på vissa ämnen som används när man tillverkar plast. Och i vår har det berättats att japanska forskare på en soptipp i Osakaprovinsen hittade en bakterie som bryter ner polyetentereftalat, pet, en av de vanligaste förpackningsplasterna. På sex veckor omvandlade de en tunn pet-film till koldioxid och vatten.

Små gynnare, i ordets sanna bemärkelse. Det vore en dröm om de kunde hjälpa oss att slippa se sådant här:

In this picture taken on June 19, 2013 fishermen sit on a garbage filled riverbank at a dump site in Manila. The Philippines financial capital banned disposable plastic shopping bags and styrofoam food containers on June 20, as part of escalating efforts across the nation's capital to curb rubbish that exacerbates deadly flooding. AFP PHOTO/NOEL CELIS

Foto: AFP

På sätt och vis är det inte förvånande att bakterier äter plast, eftersom det mesta av det är gjort av naturlig råolja. Efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010 fick kolväteslukande bakterier minst 200.000 ton olja att försvinna.

Men det är inte bara bakterierna:

Ett internationellt utvecklingsföretag baserat i Wien och Hongkong har tillsammans med ett nederländskt universitet (älskar vetenskapsvärldens nationsgränsförakt) matat ett par svamparter med plastskräp som placerats i en behållare av agar (sjögräsgelatin) och fått fram en fullt ätbar produkt.

Det är inte första gången man konstaterar att svamp kan gilla plast. Amerikanska och peruanska forskare hittade för fyra år sedan en svampsort i Ecuadors regnskog som knaprade i sig polyuretan.

Och i höstas lyckades ett amerikansk-kinesiskt forskarteam visa att mjölbaggslarver kan äta upp frigolit. Resultaten ”tycks öppna en ny väg mot att lösa det världsomspännande problemet med plastföroreningar”, menade professor Wei-Min Wu, en av författarna till larvstudien.

Först probiotika, sedan transplantation av avföring för att rädda tarmsjuka till livet, och nu detta; bakterierna har gjort blixtkarriär från dödshot till livshopp. Och så mjölbaggar och svamp på det, som orsakat så mycket elände för oss. Nu ska vi dessutom äta insekter för att rädda världen.

Är detta krypens återupprättelse? Eller är det kanske vi själva som kommit fram till att det är payback time?

Dela med dina vänner

  • 10
  • 0
  • 0
  • 0

En arg fjärdedel utan svar

GOP 2016 Trump

Foto: Mel Evans, AP

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Karl Marx

Tänk dig att den stora berättelsen i världen just nu är att betydelsen av folk, länder, kulturer, kön, religion och sexuell läggning raskt avtar, att de saker du upplever gör dig till kvinna eller man, homosexuell eller heterosexuell, svensk eller turk, västerländsk eller österländsk blir alltmer otydliga och att alla gamla välbekanta kategorier kokas samman i en stuvning av allmän mänsklighet. Gör den tanken dig upplyft, nyfiken, likgiltig – eller livrädd?

Jag är den första att beklaga högerpopulismens uppsving, främlingsfientlighetens allt synligare fula tryne, de dokumenterade bakslagen för yttrandefrihet och rättigheter. Men dra i tyglarna ett litet ögonblick: Hur djupgående är de här yttringarna egentligen? Tjänade alltså sekler av långsam men obändig färd mot mänsklig frihet och civiliserat beteende inte någonting till? Är de flesta verkligen redo att förkasta demokrati och rättigheter och underkasta sig tvång och ofrihet?

Allt fler förståsigpåare hävdar att ljuset börjar slockna i de politiska rum vi gnetat så länge och så hårt för att lysa upp. Senast var det New York Times-krönikören Roger Cohen som skrev dramatiskt att liberalismen är om inte död så i alla fall hängande på repen.

Han gissade att representativ demokrati och rättsstat upplevs som bleka lösningar i en individualistisk tid av självcentrerade sociala medier och dataspel. Och i en era av politiskt skrikande, polarisering, skrämselargument och politik som underhållning ”är Trumps framgångar lika lite förvånande som de är hotfulla”, menade Cohen. ”Historien upphör inte, den böljar fram och tillbaka” skrev han och syftade på Francis Fukuyamas omtalade 1990-talsbok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama hade fel, alltså.

Jag tror att Cohen, liksom många andra, övertolkar och feltolkar vad som händer.

En del av Fukuyamas analys var att liberal demokrati blev segerrik eftersom trovärdiga universella alternativ hade förkastats. Det gäller fortfarande.

I ideologiernas kamp under 1900-talet var det fascismen och dess onda kusiner som tidigast tappade trovärdighet, i höjd med andra världskriget. Återstod liberalismen och socialismen.

Fram till murens fall räknade ganska många med att det vara en tidsfråga innan ett helt nytt, socialistiskt samhällssystem stod för dörren. Sven Wollter kanske tror det än i dag men knappast Stefan Löfven eller Bernie Sanders.

Det som fräter på den liberala och demokratiska samhällsmodellen i dag (inom vilken nästan hela det normala partipolitiska spektrumet ryms) är inga genomtänkta alternativ utan motrörelser: ”Vårt samhälle för med sig så många problem, så detta vill vi inte ha.” Så vad i stället? ”Jag vet bara att det var bättre förr, innan det blev så här oöverskådligt och osäkert.”

För vad skulle den alternativa modellen vara? Putins och oligarkernas nationalistiska Ryssland? Det teokratiska Iran? Det partikapitalistiska Kina? Men varför åbäkar sig dessa auktoritära styren med att arrangera riggade val om de är så säkra på att den representativa ”västerländska” demokratin är fel? Viktor Orbáns tal om att skapa en ”illiberal demokrati” bär syn för sägen: han har ingen uttänkt alternativ modell, han är bara emot.

Det kan hända att Francis Fukuyama underskattade historiens benägenhet för bakslag, som Peter Wolodarski var inne på i en söndagskrönika i DN. Men det vi ser som bakslag visar inte att hans tes var fel, utan det visar rädslan inför den nya verklighet Fukuyama beskrev.

Dessutom förutsåg Fukuyama (om jag bara får göra en sista referens till en av mina favoritreferenser) att en värld dominerad av krafter som söker fredlig samexistens och ökad välfärd skulle kunna få revolterande grupper på halsen som hatar den nya världsordningens pösiga självtillräcklighet och söker sig tillbaka till ”ärorik” konflikt. Det är det resonemanget som åsyftas i boktitelns sista del, ”den sista människan”.

Som vi alla kan konstatera om ser oss omkring en liten stund verkar flera krafter samtidigt, och det är inte den auktoritetstörstande, självförintande kraften som är den mest dominerande.

Den individualism Cohen själv talar om som ett problem; vad är den annat än en sidoeffekt av den underliggande frihetsrevolution som knappast låter sig rullas tillbaka när den väl en gång fått fart? En öppen, blottlagd värld ger den fart. Hemvisten är inte längre en plats, och den blir allt mindre en plats, som socialpsykologen Lars Dencik konstaterat.

Det finns en ung tysk ekonomiforskare i Oxford, Max Roser, som för en outtröttlig kampanj för en faktabaserad världsbild. Roser twittrade snabbt ett svar på Cohens dystra diagnos med ett diagram som med all önskvärd tydlighet visar vartåt världens länder är på väg över tid: mot färre diktaturer och fler demokratier.

Tankesmedjan Freedom Houses index över friheten i världen citeras ofta, och organisationen är en av de strängaste bedömarna av samtiden. Kvasifria länder som Ryssland placeras utan vidare spisning i samma kategori som de få återstående fullfjädrat kvävande diktaturerna, som Nordkorea. Men till och med i Freedom Houses sammanställningar framgår det att antalet valdemokratier inte slutat öka, vilket ibland hävdas, utan efter en dipp 2007 till 2010 åter gått upp och nu med 125 är det största antalet hittills.

Under uppmärksamhetsradarn utvidgas de mänskliga rättigheterna hela tiden; det må gälla kvinnors politiska inflytande, homosexuellas rättigheter, förbud mot barnaga eller slopade dödsstraff.

Så medan vi läser om Trump, Orbán, kriget i Syrien och dess fem miljoner externa flyktingar ägnar sig världen fortfarande i huvudsak åt mänsklig utveckling. Denna innebär oundvikligen större öppenhet och integration, vilket skrämmer vissa minoriteter till uppror, minoriteter som märks som vore de majoriteter, vilket i sin tur får stora delar av den utvecklingsvänliga majoriteten att drabbas av oro, för att inte säga panik, över att något verkligt farligt är i görningen. Lite i onödan, så att säga.

Hur stora är minoriteterna? Carl Bildt beskrev i en artikel i vintras vad han kallar ”The Angry Quarter”, den fjärdedel av väljarkåren som är arg, desillusionerad och frikopplad från gängse politiskt liv och som vi andra behöver ge akt på. Det kan säkert ligga där någonstans, lite olika fördelat i olika hörn av den fria världen.

De mest spektakulära utvecklingsrevoltörerna är jihadisterna och högerextremisterna, huvudfiender som på många sätt existerar av samma grundorsak. De mindre extrema är populisterna och deras anhängare, ibland öppet xenofobiska, ibland dolt. Svansen är vanligt hyggligt folk som känner sig pressade och stressade över att allt de vant sig vid tycks flyta.

De sistnämnda är ofta men inte alltid män. De är ofta men inte alltid outbildade personer som riskerar att förlora jobbet i globaliseringen. Och de känner ofta men inte alltid en främlingsfientlighet eftersom de på allvar är skräckslagna inför hotet att den mänskliga gruppering de identifierar sig med ska utplånas i den allmänna kulturella och sociala gränsupplösningen. Det är inte framför allt globaliseringens objektiva offer som röstar på Trump och Le Pen, utan dess subjektiva. (De objektiva förlorarna finns förstås, men i den mån dessa väljer valsedel på den grunden röstar de nog snarare på vänstern – den populistiska varianten eller den mer ansvarstagande – precis som under hela 1900-talet. Mycket kan man säga om dem, men de är inte i första hand auktoritetstörstande eller främlingsfientliga.)

Gemensamt för alla ovan nämnda kategorier är ett mått av bigotteri. Trångsynthet går liksom inte att förena med en positiv bild av globalisering.

Nej, ljuset slocknar inte i de upplysta rummen, men det flimrar, och det kräver så klart underhåll. Det är lite bökigt men bör inte vara särskilt svårt om vi andas lugnt. Installationerna är stadiga.

Dela med dina vänner

  • 22
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack!

Anders Bolling, 15:56, 29 april 2016. Anmäl

Trevligt att kunna läsa basfakta som rättar de många populistbeskrivningarna! Som någon sa om medierna i det moderna samhället (med tanke på vetenskapens kvalitetskrav), den gamla mediala neutralitetsprincipen "å ena sidan/å andra sidan" håller inte alltid längre, när diskussioner ersätts med fakta. Du är före de andra journalisterna i kurvan.

Torbjörn Larsson, 14:07, 21 april 2016. Anmäl

Mycket måste gå fel, trots allt

Utskrift

Källor: EM-DAT och NOAA

Efter 15 års inbromsning tog uppvärmningen åter fart för ungefär två år sedan. Sedan i oktober verkar jordens termostat ha lagt i en överväxel, och temperaturen nu i februari var så mycket högre än tidigare nivåer att alla bedömare, oavsett hemvist i klimatdebatten, tappade hakan. En detaljerad genomgång av rekordslakten, som Eric Holthaus gjort i Slate, kan ge vem som helst skrämselhicka.

Medeltemperaturen hamnade ungefär 1,2 grader över 1900-talsgenomsnittet, vilket betyder i runda tal 1,5 grader över förindustriell nivå, vilket sin tur betyder att den kortvarigt redan nått den nivå som klimatöverenskommelsen i Paris för sade att den inte någonsin får överstiga (att man har ett temperaturmål och inte ett utsläppsmål är underligt, men nu är det en gång bestämt så).

En stor del av den här chockhöjningen beror på väderfenomenet El Niño, och temperaturen kommer att falla tillbaka under loppet av det här året. Men ingen vet med hur mycket, och storleken på temperaturhoppet indikerar att det finns en hel del underliggande uppvärmning. Det är lika bra att ställa in sig på att vi i alla fall inte sjunker under en grad över förindustriell nivå igen. Det är inte trivialt, och det motiverar en bekymmersrynka eller två mellan ögonen.

Nästa tankeled bör då bli att spana efter effekter. Är redan detta en farlig nivå? Det vet vi inte förrän om ett antal år.

Bland de saker vi kan se i dag är att under den tid storleken på uppvärmningen klättrat från 0,7 till ungefär 1 grad, i runda tal de senaste 20 åren, har antalet inrapporterade väderkatastrofer i världen inte ökat, trots tilltagande informationsflöde. För storm- och torkkatastrofer är trenden i stort sett horisontell, och när det gäller översvämningar har fallen som inrapporterats gått ner sedan början av 2000-talet, visar den internationella katastrofdatabasen EM-DAT. Antalet epidemier, en risk som ibland nämns som en sidoeffekt av uppvärmningen, har minskat med hela 80 procent efter en topp år 2000.

Då ska man veta att det under det dryga halvseklet från andra världskriget fram till millennieskiftet skedde en kraftig ökning av antalet inrapporterade naturkatastrofer av alla typer. Det har förstås med kommunikationer och information att göra. Ingen tror nog på allvar att det i genomsnitt ägde rum en tredjedel så många jordbävningar varje år på 1950-talet som på 2000-talet, eller en sjundedel så många stormar.

Är 2000-talets katastrofnedgång tillfällig? Kanske. Vad betyder den? Ingen vet. Det är upp till var och en att dra slutsatser efter kunskap och förmåga.

Och den som gör det gör klokt i att tänka på att det trots allt är ganska mycket som måste gå fel för att en fullfjädrad klimatångest ska vara påkallad. Skräckscenarierna bygger nämligen på allvarlig risk i åtminstone fyra lager:

1 Klimatkänsligheten (hur mycket växthusgaserna påverkar temperaturen) måste verkligen vara hög.

2 Temperaturökningen måste verkligen få mestadels negativa konsekvenser och verkligen leda till en markant ökning av extrema väderhändelser.

3 Vi kommer verkligen inte att hinna anpassa oss till förändringarna och/eller parera dem.

4 Vi blir verkligen inte så pass mycket rikare att de befarade ökade dödsfallen på grund av klimatförändringar uppvägs av ett ännu större antal liv som kan räddas.

Att reda ut huruvida allt detta kan gå fel samtidigt, eller bara en del, eller kanske inget, är inte långsökt utan vetenskapligt relevant.

När det gäller risk nummer 1 kan ju en och annan tycka att den senaste tidens uppvärmning avgjort den saken. Det vore förståeligt, men det är värt att påpeka att den nyss avslutade 15-åriga perioden av långsam uppvärmning, pausen kallad, inte gavs samma avgörande kvaliteter. Så sent som förra sommaren uppmärksammades en forskningsrapport som med ett kreativt nytt beräkningssätt kom fram till att uppvärmningspausen i själva verket var en synvilla. Tongivande klimatdebattörer var inte sena att omfamna studien. Fast så enkelt var det inte. Det brukar inte vara det. För en månad sedan kontrade en ny vetenskaplig artikel med att slå fast att jo, vi hade en uppvärmningspaus, och vi vet inte vad den berodde på. Noterbart är ett en av författarna är ingen mindre än Michael Mann, som tidigare ifrågasatt pausen och som låg bakom den beryktade ”hockeyklubbskurvan” (se förklaring här).

Klimatkänsligheten ser förvisso ut att ligga betydligt närmare IPCC:s genomsnittliga prognoser nu än för ett par år sedan, men den torra sanningen är att dom i målet inte kan fällas på länge än. Vi måste åtminstone vänta ut El Niño.

Vad ökad medeltemperatur betyder för väderextremer, en del av risk 2 ovan, är den kanske svåraste saken att räkna ut av alla svåra beräkningar FN:s klimatpanel har att göra. Panelens senaste sammanfattning kan heller inte slå fast att någon tydlig förändring hittills ägt rum när det gäller stormar, torka och översvämningar. Studierna spretar. En vanlig teori har varit att torrare områden blir torrare och våta våtare. I början av mars visade en Nature-studie att kraftiga regn tycks ha ökat med någon procent per decennium i både torra och våta områden. Fem dagar tidigare publicerades en annan studie i samma tidskrift som drog slutsatsen att klimatmodellerna tenderar att överskatta i vilken omfattning klimatförändringar bidrar till extrema väderhändelser som värmeböljor och skyfall.

För- och nackdelar med högre temperatur för olika växt- och djurarter är värt en egen utredning, men det är inte självklart att nettot blir negativt. Grödors avkastning ökar och har på 40 år fördubblats (mindre i Afrika). Huruvida ytterligare växtfrämjande koldioxid i atmosfären och längre växtsäsonger kan ge fortsatt förbättring eller om varmare väder och mer extremer tvärtom kommer att bryta trenden må de lärde tvista om – och det gör de. Men till och med Johan Rockström har konstaterat att koldioxidökningen får skogarna att växa till och öknarna att förgrönas.

Kan vi anpassa oss och parera? Jag tycker nog att Parisavtalet, som blev starkare formulerat än till och med miljöaktivister hade räknat med, är ett gott exempel på vad som kan åstadkommas när väl en kritisk massa bytt fot. Data från Internationella energiorganet IEA visar nu dessutom att de människogenererade utsläppen ligger still på tredje året, trots fortsatt ekonomisk tillväxt. Att bygga säkrare hus, skyddsvallar och annat kommer att vara en barnlek när vi väl bestämmer oss för det. Utfattiga Bangladesh lyckades redan på 1980- och 1990-talet skydda sig så pass att hundratusentals fler nu överlever cykloner.

Professorn i maringeologi Martin Jakobsson berättade för en tid sedan för en förvånad Gustaf Klarin på P1 att han inte trodde på ohanterligt snabba havsnivåhöjningar och inte ville skrämmas med domedagsscenarier. Kunskapen om vad som sker med smältande isar när temperaturen stiger är så dålig att det inte går att säga hur mycket haven kan tänkas stiga, menade Jakobsson. Han var säker på att det hela kommer att gå så långsamt att mänsligheten hinner anpassa sig: ”Det är hanterbart.”

Och risken för otillräckligt välstånd, slutligen? Med tanke på den ångande tillväxten i stora delar av världen och det veritabla raset i extrem fattigdom (utradering till 2030 är inom räckhåll) inbillar jag mig att det är den av riskerna de flesta, även de mest ångestridna, faktiskt vågar tona ner. Om riskscenario 1-3 besannas spelar förstås välståndet knappast någon roll, men det är en tanke som börjar i fel ände. Högre levnadsstandard betyder inte bara ökad livslängd i största allmänhet. De ökade resurserna är en förutsättning för såväl anpassning som förmåga att ställa om energisystemen och strypa utsläppen. Det visar inte minst de senaste siffrorna över koldioxidutsläppen. Så det är snarare med säkrad – och hållbar – ekonomisk tillväxt vi måste börja.

Dela med dina vänner

  • 59
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En så kallad 'inbromsning' är diskutabel, då värmen till världshaven ökade i samma takt. Om man drar korta anpassningar, inte de kanske 30-åriga klimatet utspelar sig över, så var ökningstakten ytterst lite lägre. Drar man om 15-årsanpassningen idag så har den takten natirligvis suddats ut och ersatts med busness as usual. 'Inbromnsingen' var mest en denialiststory, som för all del tittades på (och ofta förkastades) av forskarna. Kan vi sluta tala om den nu?

Torbjörn Larsson, 14:12, 21 april 2016. Anmäl

Perspektiv på ett svart mordår

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 13.54.05

Antal offer för dödligt våld i Sverige 1964–2014. Diagram: Brottsförebyggande rådet.

Mord på öppen gata i Bredäng. Tolv timmar senare skjuts en man i huvudet i Vårberg. En vecka tidigare: skottlossning på Gärdet i Stockholm och en dödsskjutning i Malmö.

Lev i nuet och må bättre, heter det i självhjälpslitteraturen. Det är säkert inget dåligt recept mot stressen över livspussel och karriär, men som metod för förstå samhällsutvecklingen är dess värde noll och intet.

Megatrender kan styckevis vara labila historier, och man behöver ofta många år, ja, decennier, för att se vartåt det tar vägen. En närsynt här-och-nu-approach kan i det sammanhanget närmast bli en förbannelse. Ett gott exempel på det är utvecklingen av våldet i samhället.

I veckan kom Rättsmedicinalverkets årliga mordstatistik. Min kollega Stefan Lisinski gjorde redan före årsskiftet ett överslag att antalet mord under året skulle landa på lite drygt 100, och det visade sig vara en träffsäker prognos. Det blev 103, enligt RMV.

Ett skäl till att Lisinski gjorde en specialgranskning under hösten var många oroliga frågor om alla rapporter om dödligt våld och en allmän känsla av att det nu var värre än någonsin.

Och det var värre. Men inte än någonsin.

I förhållande till de allra senaste åren utgör 2015 mycket riktigt en stor obehaglig topp på kurvan. Både 2013 och 2014 var antalet mord och dråp 87, vilket är ungefär den nivå vi vant oss vid det senaste decenniet. Samtidigt stack 2012 av åt andra hållet med bara 68 fall av dödligt våld.

Fjolårets siffra är den högsta sedan 2007, då det registrerades 111 fall. Sett i backspegeln framstår det året som en tillfällig topp.

Mycket förenklat kan man säga att Sverige haft 100 mord och dråp om året sedan mitten av 1970-talet, men kurvan var långsamt (och hackigt) stigande fram till 1990, och därefter har den varit långsamt sjunkande.

Mordfrekvensen i Sverige har beskrivit samma utveckling som i resten av västvärlden. Långt tillbaka i historien, före statens våldsmonopol, handel, utbildning och allmän civilisering, var risken för dödligt våld i Sverige precis som överallt annars mångdubbelt högre än i dag. Men den sjönk stadigt. Under första delen av 1900-talet hade mordfrekvensen fallit till historiskt låga nivåer.

Att den plötsligt började stiga på 1960-talet har av Steven Pinker och andra forskare tillskrivits den frambrytande frihetliga och individualistiska strömningen med sin åtföljande förlust av auktoritetslydnad. Det blev mer droger och stökigare på gatorna. Nedgången det senaste kvartsseklet kan i det ljuset ses som en återgång till mer normala nivåer i väst.

”Fram till nu”, då, säger pessimisten.

Frågan är dock hur realistiskt det är att redan tala om ett trendbrott. Det rimliga är att avvakta en smula. Om två tre år vet vi om 2015, liksom 2007, var en avvikelse eller en verklig början på något nytt.

Hittills har jag bara talat om antal. Och det görs också ofta när det dödliga våldet diskuteras. Men sakta men säkert ökar folkmängden även i det här landet – på 2000-talet inte längre så sakta, heller – vilket förändrar siffrorna som andelar.

Befolkningsökningen gör att antalet 103 förra året, då folkmängden var 9,7 miljoner, skulle motsvara en mordsiffra på 86 i mitten av 1970-talet, då folkmängden var 8,2 miljoner, och 94 i mitten av 1990-talet, då folkmängden var 8,8 miljoner. Men vid båda dessa tidpunkter var antalet mord runt 100.

”Inflationsjusterat” efter folkmängd ligger fjolårets mordiska år fortfarande en bit under den genomsnittliga 1990-talsnivån, som med detta sätt att räkna blir 111.

Kulmen för det dödliga våldet i Sverige inträffade ett par år före och efter 1990, då över 120 mord registrerades. Med dagens folkmängd motsvarar det 136 mord.

Nå, det är ingen tvekan om att saker och ting står mycket illa till i vissa delar av samhällets undervegetation. Samtidigt som de spontana fyllemorden är betydligt färre i dag än förr i tiden är skjutvapnen fler och den organiserade brottsligheten värre. Den förstnämnda förbättringen har hittills varit större än den sistnämnda försämringen och haft större betydelse för vanligt folks liv. Kanske är den trenden över. Eller kanske ändå inte.

Tillägg den 1 april: Den 31 mars kom Brottsförebyggande rådets årsstatistik, och den anger antalet offer för dödligt våld 2015 till 112, alltså ett mord högre än 2007. Med den ”inflationsjusterade” räkneövning jag ägnade mig åt ovan hamnade fjolårets nivå alltså i stort sett på 1990-talets genomsnitt. (Egentligen är det internationellt vedertagna jämförelsemåttet mord per 100.000 invånare. Jag lovar att använda det nästa gång.) 

Dela med dina vänner

  • 40
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Enligt Brå så har försök till mord och dråp ökat med 470 % mellan 1975 och 2014. Det grova våldet har således exploderat i omfattning och överlevnaden får vi tacka sjukvården för. Att fokusera sig på enbart de med dödlig utveckling ger en falsk bild av att det inte blivit värre. DNs skrivning säger vi kan slappna av, no worries - har tom blivit bättre, men verkligheten säger vi fått ett inferno av våld. Det tog mig 5 min att fiska fram data på Brås hemsida. Läsare, se upp !, du blir manipulerad

Rutger Engellau, 07:07, 22 mars 2016. Anmäl

Stå upp för det här byråkratiska underverket! Det är allvar nu

eu komboParadoxen: Populister inne i unionen (här Geert Wilders, Nederländerna) sågar den, medan demokratiaktivister utanför unionen (här i Kiev, Ukraina) hyllar den. Foto: TT

Det är hög tid att försvara EU, både dess idé och dess faktiska existens, och sluta leka med tanken att en lösning på unionens tillkortakommanden skulle vara gå ur eller gemensamt skrota den. För nu finns starka krafter som driver åt det hållet på riktigt. Det är ingen seminarieövning längre.

Journalister, politiker och tyckare av allehanda slag missar sällan ett tillfälle att peka på var unionsbygget brister eller när medlemsländerna inte beter sig som de lovat i fördragen. För den insatta kan det vara lätt att förstå skillnaden mellan kritik av systemet och motstånd mot systemet, men för många andra framstår litaniorna som kvitton på att EU borde bli historia.

EU-fientliga populister skördar valframgångar i delar av västra Europa och tar över makten i delar av östra Europa. Nu bränns det. Nu kokar det ner till vad som är verkligt viktigt, och då gäller det att tydligt försvara idéer som är goda i sin kärna. Det är en god idé att tona ner nationalism, att rasera gränser, att samarbeta, att sträva efter att radera ut olikheter och att lära sig av varandra, och sådant är vad EU:s kärna handlar om.

Det har fattats många dåliga beslut. Några av de stora satsningarna har gått för fort eller varit för breda och ogenomtänkta. Men de ska modifieras och förbättras, de ska inte skrotas. Världen har ingen bättre förebild för det som en vacker dag i någon form måste bli det sätt på vilket hela den här mänskligheten ska kunna fungera ihop.

Frågan är vad ledare som Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczynski vill ha EU till, eftersom de verkar förakta några av de grundläggande värden unionen vilar på. Jag är inte säker på att man vill höra svaret. Deras länder befinner sig dock de facto inom EU:s hägn, och det går inte att överskatta betydelsen av att de är tvungna att månad efter månad överlägga med 26 andra regeringar och förklara sin ståndpunkt, och att deras regeringstjänstemän dag efter dag måste stöta och blöta sina idéer med hundratals andra tjänstemän från olika hörn av kontinenten. De är alltså fortfarande, tack och lov, en del av de malande förhandlingarnas välsignelse; den säkraste garanten mot extrema beslut (och därför en ordning som väcker auktoritära ledares hånskratt).

”Globalisering” är ett ord på nedgång, antagligen för att det känns slitet. Men det är ofta just när ett upphaussat begrepp förlorar sin dominerande ställning i det offentliga samtalet det blir riktigt verkligt. De flesta av de kriser EU gått igenom de senaste åren är inget annat än markanta uttryck för globaliseringen, och migrationsvågen är den mest handfasta. Att försöka lösa flyktingfrågan med stängda gränser är lika smart som att försöka bli rikare än andra genom att tillverka allt själv. Det är inte bara ineffektivt, det skapar osämja. Vilket börjar bli obehagligt tydligt.

I en krönika nyligen, som lämnade kvar minst en sten i skon, ansåg finansmannen och debattören George Soros att väst underskattar motivationen hos Putins Ryssland att underblåsa den här utvecklingen. Europas akilleshäl, dödsskräcken, har lett till en överdriven fokusering på Mellanösterns terrorhot och fört uppmärksamheten bort från Ryssland, där den enligt Soros borde ligga. Det ekonomiskt krackelerande Ryssland skulle nämligen ha mycket att vinna på Europas sönderfall: slopade sanktioner, nya handelspartner och breddad intressesfär (redan odlas kontakterna med Europas högerpopulister).

Soros tror inte att Putins tanke med att gå in i Syrienkriget var att splittra EU med hjälp av en akut flyktingkris på toppen av alla andra pågående kriser, ”men när Putin väl såg chansen att påskynda EU:s sönderfall grep han den”. Soros medger att EU har en fenomenal förmåga att harva sig igenom den ena krisen efter den andra men tror att de fem sex som nu pågår samtidigt riskerar att bli övermäktiga. Låt oss bara hoppas att han har fel.

EU:s inre marknad kanske till nöds kan överleva utan euron och Schengen, men den monetära unionen och passfriheten är två av de vackrast möblerade rummen i det europeiska huset och därför också, trots allt, de mest populära. Knappt hade risken för en unionsupplösning på grund av eurokrisen sjunkit undan en smula förrän risken för upplösning på grund av flyktingkrisen anmälde sig. Roten till denna nya kris ligger, precis som i eurons fall, inbäddad i unionens eget regelverk.

EU har i decennier försökt åstadkomma en gemensam asylpolitik, helt enkelt eftersom en sådan är nödvändig om den inre marknadens fyra friheter ska kunna förverkligas till hundra procent. Men arbetet har hanterats styvmoderligt, för att uttrycka sig milt. Det har – egentligen i strid mot andan i fördraget – haft tonvikten mer på immigrationskontroll och ekonomiska intressen än på normer och humanitära hänsyn, konstaterar folkrättsprofessorn Gregor Noll. Rättigheterna för personer från länder utanför EU beskars som ett slags ”konstitutionellt bondeoffer” för att åstadkomma stöd för fri rörlighet inom EU. Eller rättare sagt: det blev i praktiken upp till enskilda medlemsländer att förhålla sig till utomeuropeiska medborgare efter eget skön. Det kunde man kanske komma undan med så länge världen var stor och folk inte rörde sig särskilt mycket. Det fungerar alltså inte längre.

Gregor Noll är visionär nog att antyda vad som måste hägra på mycket lång sikt, nämligen ”en mer solidarisk efterföljare till nationalstaten”. I väntan på en sådan fjärran utveckling är hans förslag dels att skrota Dublinförordningen, som uppenbarligen är feltänkt, dels att komplettera dagens territoriella asylsystem med ett system för humanitära viseringar.

Sådana skulle utfärdas på medlemsländernas ambassader runt om i världen. Kanske kunde en grupp länder gå före. En fördel med en sådan ordning vore att människosmugglarnas informationsövertag skulle knäckas. Systemet skulle dessutom innebära en naturlig fördelning redan från början, något som ju tycks vara omåttligt svårt att åstadkomma med kvoter. Resursstarka medlemsländer har fler ambassader än resurssvaga. Med humanitära viseringar skulle inte heller länder som Storbritannien kunna utnyttja sin geografiska belägenhet för att komma undan sitt ansvar i flyktingmottagandet, skriver Noll.*

Nå, en ”Brexit” skulle ju lösa det problemet. Det var ironiskt. Det utträde ur unionen som britterna ska rösta om den 23 juni är en förvriden idé om att saker och ting skulle bli bättre genom att klippa banden med några av de djupast rotade demokratier som finns. Tala om att såga av den gren man sitter på. Det är olustigt att blotta möjligheten till brittisk EU-brytning skapat en smitta som nu tycks få fäste i trångsynta kretsar från Paris till Köpenhamn.

Då finns det andra medlemsländer, företrädesvis på den motsatta flanken, som den unionsvänliga i deppiga stunder snarare skulle vilja se göra en exit. Men ändå inte: då skulle ju Putin få som han vill, om man ska tro Soros. För övrigt är det låga odds på att inte ens Ryssland i längden vinner på en sådan vildavästernutveckling.

Nej, alla diplomatiska ansträngningar, påtryckning eller smörjning, är bättre än att ta till sågen. Skulle EU stympas skulle rebellerna ändå bara bli tvungna att göra en cirkelformig rörelse och efter en tid komma tillbaka till utgångspunkten med baskern i hand: ”Släpp in mig igen.” Upplöstes EU helt skulle det behöva skapas på nytt – eller en liknande tät sammanslutning mellan demokratier med någon annan geografisk avgränsning, för all del. Inte mig emot (om tio tjugo år är det kanske möjligt, men hitta en sådan i dag, den som kan).

Man kan argumentera för att ta det piano med unionens utbyggnad, och man måste självklart föra en konstant debatt om hur unionen ska kunna fungera bättre. Men att börja amputera i historiens hittills mest framgångsrika integrationsprojekt? Det är självskadebeteende. Det enda skälet att ta bort EU vore för att ersätta det med en interkontinental motsvarighet.

Du som tror på att medborgare, makthavare och nationer kan förhandla sig ur nöd och kriser och kompromissa sig fram till en bättre tillvaro, du som tror att den här artens umgängesformer kan förbättras; du som tror på människan, kort sagt: Stå upp för det här projektet nu. Du kan vara socialist eller liberal, det finns ändå något centralt som förenar alla som föreställer sig mänsklig utveckling.

Själv tror jag på djupare ekonomisk samordning för att parera framtida finansiella chocker och att humanitära viseringar eller andra lagliga asylvägar kan vara en väg ut ur flyktingkrisen, och jag hoppas på större mod i striden mot antidemokratiska och illiberala krafter i Europas regeringskanslier och att vi inte sett den sista visionären på den Europapolitiska scenen.

Nu måste vi lägga föraktet för fransk byråkrati och ilskan över demokratiskt underskott åt sidan ett tag. Vi behöver försvara det här bygget tillsammans. Egentligen borde vi som tillhör de 28 förnya våra löften till varandra, likt ett gift par i medelåldern. Kan man starta en sådan rörelse?

 

* Britterna har i praktiken en större invandring än många av de medlemsländer som ligger högre på listan över flyktingmottagare. Under de tolv månaderna fram till den 1 juli i fjol var nettoinvandringen rekordhöga 336.000 personer (636.000 minus 300.000 som emigrerade). Ungefär 60 procent av dem som kommer är EU-medborgare. De allra flesta är arbetskraftsinvandrare.

Dela med dina vänner

  • 46
  • 0
  • 0
  • 4

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 61
  • 0
  • 0
  • 6

Etniska grupper segregerades – du kan inte ana vad som hände sen

Customers stand in a queue outside a branch  of the Northern Rock the British  mortage lender in Harrow, London Monday Sept. 17, 2007. Shares of British mortgage lender Northern Rock PLC, hit by a liquidity crisis which sent customers lining up to withdraw billions in deposits, tumbled more than 30 percent Monday. (AP Photo/ Max Nash)

Stadsdelen Harrow är en av Londons etniskt mest blandade. Foto: TT/AP

Det finns nästan ingen gräns för hur många bekymmer som kan grubblas fram ur en ökande invandring. Mycket kan avfärdas som hjärnspöken, men ett problem som inte förringas oavsett hur välvilligt inställd man är till migration är att etniska grupper segregeras.

Om nyanlända från vissa delar av världen hamnar i vissa stadsdelar med låga inkomster och blir kvar där, alltså inte under lång tid kommer i nära kontakt med den inhemska befolkningen, uppstår en rad tråkiga friktioner i samhället. Men blir de kvar där? Allt mindre, faktiskt.

En genomgång av forskningsläget som The Economist gjorde tidigare i januari visade att stora städer i västvärlden bli allt mindre segregerade – ja, mindre – och att det förmodligen är en uthållig trend.

Intressanta tecken kommer inte minst från USA. Det är en nation med en lång och delvis plågsam historia av segregation. Men först in kan vara först ut.

Amerikansk demografisk statistik är ypperlig och blir ännu tydligare av att amerikanerna valt att in i vår moderna tid fortsätta att dela in befolkningen i etniska grupper. Det följer logiken att man inte kan få syn på etnisk diskriminering och göra något åt den om man inte har koll på de grupper man misstänker diskrimineras. Det är inte en självklar hållning, utan snarare föremål för kontroverser. Man kan naturligtvis se saken på motsatt sätt: att diskriminering aldrig kommer att försvinna så länge etniska skillnader synliggörs. Denna andra ytterlighet representeras av Frankrike, som gärna ser sig som färgblint och inte sedan 1970-talet har räknat etnisk tillhörighet i sina demografiska mätningar. (Att det inte är givet vilken hållning som ger bäst resultat framgår om man jämför integrationsproblematiken i de båda länderna.)

Hur som helst. För att mäta segregation använder demografer ett slags olikhetsmått, ett index som anger hur stor andel människor från en viss etnisk grupp som skulle behöva flytta från sitt område till ett annat för att den etniska fördelningen skulle bli jämn. Talet 0 motsvarar total integration och 100 total segregation.

I Chicago, en av de mest segregerade storstäderna i USA, var olikhetsindexet för svarta i början av 1970-talet 90, vid millennieskiftet var det nere i 81, och nu beräknas det vara 76. I 45 av 52 amerikanska städer med stor svart befolkning har den svart-vita segregationen gått ner sedan år 2000. Mest blandat är det i södern.

När det gäller asiater och hispanics, personer med latinamerikansk bakgrund, syns inte motsvarande tendens, men det har en förklaring: Dessa grupper fylls hela tiden på utifrån, varför utflyttning från asiatiska eller hispanics-enklaver kompenseras av ny inflyttning. Samtidigt är båda dessa grupper betydligt mer integrerade från början än de svarta.

Storbritannien har också omfattande demografiska data, och även där är tendensen under detta sekel att städerna blir allt mindre segregerade, allt mer blandade. Särskilt snabbt integreras personer med afrikansk bakgrund. Vissa gamla arbetarstadsdelar i London har numera fått en ”häpnadsväckande mångfald”, noterar The Economist.

Studier i Nederländerna visar minskande segregation i Rotterdam och, de senaste åren, även i Amsterdam.

Och Sverige? Jodå, också här finns forskning, och också i Sverige syns en avtagande segregation sedan ett par decennier tillbaka. Sverige registrerar inte etniska grupper, men det finns bra statistik över socioekonomiska skillnader, liksom över inhemskt födda respektive utlandsfödda – dels i övriga Europa, dels i länder utanför Europa.

Geografiprofessorn Bo Malmberg vid Stockholms universitet deltar i ett nordeuropeiskt forskningsprojekt som kartlägger boendesegregation. Han berättar att om olikhetsmåttet används på svenska siffror får man i princip samma mönster som i USA, i alla fall efter år 2000. Allra snabbast minskar segregationen i Malmö.

Men nota bene: Detta betyder inte att de förorter och stadsdelar som brukar förknippas med segregation har börjat blandas upp. Precis som i fallet med amerikanska hispanics och asiater fylls de på med nyinflyttade samtidigt som de som bott där länge flyttar ut. Andelen utomeuropeiskt födda personer har ökat i de omskrivna förorterna, men det har den i alla andra stadsdelar också.

– Svenskfödda har mer kontakt med utomeuropeiskt födda i dag än någon gång tidigare. Men i stadsdelarna med störst andel utomeuropéer har de också mer kontakt med utomeuropéer. Båda de sakerna är sanna, konstaterar Bo Malmberg.

Den springande punkten är att integration sakta men säkert sker. Att bosätta sig i stadsområden där många landsmän och andra i liknande läge bor hör främst till de tidigaste faserna i invandringen. Som ett slags demografisk osmos späds efter hand den höga etniska koncentrationen ut.

– I Sverige är det ganska nytt att ha en utseendemässigt blandad befolkning. Men så småningom kommer det att hända som nu händer i USA, att man allt mindre bryr sig om hudfärg.

Vi får ett monokromt samhälle, som Bo Malmberg uttrycker det.

Dela med dina vänner

  • 39
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är korkade studier, som tex inte tänker på att "integrationen" kan bero på att en stor del av av storstäderna i södra USA är "latiniserade" nu. Dvs "hispanics" utgör den största gruppen, och kan därför ta ut fler statsbidrag för sina verksamheter (eftersom de numera börjar dominera även i amerikanska motsvarigheterna till "kommunfullmäktige"), samt starta skolor där "alla är välkomna" men som direkt får en latinamerikansk dominans bland eleverna. USA:s framtid är spanskspråkig samt macho :)

Maria Mendez, 09:37, 1 februari 2016. Anmäl