Rikt + tätt = grönt

new york

Allt pekar på att vi blir tre eller fyra miljarder till på jorden innan befolkningstillväxten stannar av.  En ganska vanlig reaktion på den upplysningen (som exempelvis förmedlades av DN i samband med världsbefolkningsdagen i juli) är att detta oundvikliga tillskott av människor innebär en oacceptabel belastning för naturen. Inte minst för att djuren berövas livsutrymme.

Att det rent fysiskt ryms fler exemplar av djur och växter på en jord utan städer och vägar säger sig självt. Människor tar viss plats. Om man vill att det ska finnas människor måste man acceptera att det inte kan finnas lika många individer av andra arter som på en jord utan människor. Men sambandet mellan ökad folkmängd och artdecimering är långt ifrån rakt.

Det är faktiskt inte svårt att hitta perioder och platser där sambandet varit det omvända. Många större djurarter pressades på kort tid till utrotningens gräns av brutal jakt för hundra år sedan, och rent av långt före industrialiseringen, när mänskligheten var betydligt mindre än i dag.

Varg, björn, lo, järv, bäver, utter och till och med rådjur och älg var sällsyntheter i Sverige (några av arterna sköts av helt) under 1800-talet, när folkmängden var mindre än hälften av dagens. Ett stort antal fågelarter utraderades i Söderhavet för tusen år sedan. I Nordamerika tros numera den förhistoriska megafaunan inte ha kollapsat av klimatförändringar utan av intensiv överjakt under några sekler eller millennier. På samma kontinent slaktades 60 miljoner bisonoxar på 1800-talet av glest utspridda jägare med gevär (se även inlägg här och här). USA hade då mellan en tiondel och en femtedel så många invånare som i dag.

I dag finns livskraftiga stammar av alla de nämnda nordiska djuren. Söderhavets öriken omhuldar sin färggranna fågelskatt med skyddsområden (även om flera arter ännu är sårbara). Och från USA kom nyligen rapporter om att antalet arter som kunnat lyftas bort från en lista över hotade arter nått rekordnivå: 19 stycken de senaste sju åren, varav 6 bara i år. Normalt brukar mellan fem och sju arter kunna avföras under motsvarande tidsrymd.

Förklaringen är naturligtvis inte den ologiska och bakvända att djurarter pressas mindre ju fler människor det finns. Den har med civilisation att göra.

Ju rikare vi blir, desto mer uppskattar vi naturen för dess egen skull och desto mer har vi råd att uppmärksamma dess problem. Ju mindre beroende vi är av att ha ihjäl djur utanför stugknuten, antingen för att få mat på bordet eller för att vi känner oss hotade, desto större sund respekt får vi för vilda artkusiner. Föreställningen att de människor som lever nära naturen, eller i den, är de som respekterar den högst må vara den intuitivt omedelbara, men låt aldrig intuitionen få vara ensam chef på hjärnkontoret.

Ingen skulle i ett rikt land i dag komma undan med att öppet förorda total utrotning av något större än zikabärande myggor eller guineamask. Maten ordnar vi på annat, industrialiserat sätt. Nytillskottet av mänskliga individer bor sammanpressade i städer. Den ännu växande befolkningen behöver inte längre enorma nya landytor.

Titta på den här fascinerande kartan över klimatavtryck i USA:s olika postnummerområden (se också bilden ovan). De största avtrycken finns i mindre orter och glesa förorter, medan storstädernas tätast bebyggda centrala delar lyser som gröna öar mitt i utsläppstopparnas röda områden. I New York framstår Brooklyn, Queens och Manhattan som ett grönt lapptäcke. Allra grönast är postnummerområde 10036. Det är mitt i Manhattans Midtown. Där ligger Times Square.

Ju tätare, desto renare.

Tre fjärdedelar av den väntade folkökningen det här århundradet kommer att äga rum i Afrika, och den afrikanska urbaniseringstakten är på väg att matcha den asiatiska, som nu är världens högsta. (Det finns bekymmersamma tecken på att den afrikanska storstadstillväxten kommer att ge upphov till sociala och ekonomiska problem som inte drabbade Asien under tidigare decennier, men det får avhandlas i egen ordning. Det viktiga i det här sammanhanget var ju i viken grad människorna lämnar naturen i fred och i stället tränger ihop sig).

Slutligen: Ibland framhålls att takten i artutrotningen nu är mycket snabbare än innan människan kom in på scenen, att vår påverkan har fört planeten in i vad som brukar kallas en sjätte massutrotning. I sin mest pessimistiska variant bygger den uppfattningen på förmodanden som är svåra att kontrollera, bland annat överslagsberäkningar av hur många insekter, svampar och andra små organismer som borde försvinna när regnskog huggs ned. Man kan dock komma fram till hög historisk utrotningstakt även om man bara utgår från kända fall bland däggdjur.

Hur som helst, jag har skrivit om artutrotningen flera gånger och ska inte fördjupa mig ytterligare denna gång, men jag vill tipsa om denna briljanta genomgång av frågan och vilka problem den är behäftad med som miljöskribenten Fred Pearce gjorde för ungefär ett år sedan. Den är kanske det mest matnyttiga som skrivits i ämnet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Vad händer med vår värld(sbild)?

News Headline Terrorism

Illustration: GL

Mitt emot vårt hotellfönster, på andra sidan kullerstensgatan med spårvagnsräls, har lägenheterna skogsgröna gjutjärnsterrasser. Tre våningar över varandra. På den översta sitter tre män i olika generationer i skymningen försjunkna över en karta. Ett par öl står på bordet. Under deras sandalbeklädda fötter gungar en ung pojke i en hängmatta. En retriever, eller om det är en lite större terrier, slickar sig ren intill. Terrassen därunder är tom på folk, men på gatan utanför släntrar skrattande sällskap förbi.

Jag hade inte vetat. Jag hade inte ens anat att något obehagligt försiggått. Alla umgås ju, de äter, dricker, shoppar, flanerar. Allt pågår, allt är liv, allt andas normalitet, för att inte säga hopp. Om det inte varit för de fördärvliga nyhetsnotiserna. Jag kan inte avstå, ändå.

Politiker kan vara duktiga talare och kommunikatörer, emellanåt demagoger, men det är inte särskilt ofta de förmedlar det som i någon saklig mening är de viktigaste berättelserna om vår tid. Däri har de mycket gemensamt med oss journalister. Det som uppfattas som mest dramatiskt just nu och det senast inträffade får en extremt mycket större uppmärksamhet än allt annat som händer.

Kvällspressen har inte sällan häcklats för sitt abnorma fokus på mordfall. I varje ny rättsinstans brukar varje fall vevas som om det var nytt. Rapporteringen kan ge intrycket att Sverige har, säg, 500 mord om året och inte 100, vilket i runda tal är den verkliga siffran.

I rapporteringen om terrorismen beter sig alla medier så här. Överallt. När alla redaktioner med självaktning nu dessutom trycker ut nyhetsnotiser till miljarder smartphoneanvändare ser det under intensiva nyhetsdygn faktiskt ut som om världen står inför Ragnarök.

Jag har tillbringat en del av terrorsommaren i två sydeuropeiska länder och dessutom tidvis skannat av åtta tio internationella nyhetskanaler på teven, såväl Pekingbaserade, Qatarbaserade och Moskvabaserade som brittiska, amerikanska, franska och spanska. Och jag kan berätta för er som inte själva konstaterat det, eller anat det, att det är exakt samma nyhetsrapportering där som här. Från ett München som jagar en ensam artonårig galning som skjutit ihjäl nio personer rapporteras live i flera timmar i alla stora internationella tv-kanaler. Om ensamma galningar som masskjuter i Orlando eller mejar ner i Nice blir det minst ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser. Överallt.

Skälet är uppenbart: den journalistiskt oemotståndliga kopplingen – potentiell eller verklig, svag eller stark – till 2010-talets internationella skräckberättelse, den jihadistiska terrorismen.

Det är inte lätt att försöka inta en rationell och balanserad hållning till dessa stort uppslagna dåd i dessa dagar. Det finns både ett inre och ett yttre motstånd. Man framstår lätt som hjärtlös. Det betyder inte att ingen bör försöka.

Hur har världen förändrats det senaste året? Har mordfrekvensen ökat? Har antalet dödsfall i krig gått upp? Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar? Har fler blivit fattiga? Har den ekonomiska tillväxten avstannat? Har andelen arbetslösa stigit? Har dödsstraffet spridit sig till fler länder? Har valdemokratin slutat sprida sig?

Svaret på alla dessa frågor är nej. Det vi lägger all vår mediala energi på för tillfället är ett enskilt men spektakulärt bakslag.

I fem länder har antalet döda i terrordåd ökat med tre fyra gånger – i antal med runt 20.000 offer – sedan 2011: Irak, Syrien, Nigeria, Afghanistan och Pakistan. Det är också länderna där de stora krigen pågår. Men det är i regel inte dessa länder, eller dessa krig, som med jämna mellanrum det senaste året gett upphov till ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser, tillika ångest. Nej, det är dåden och hoten om dåd i Västeuropa (och i viss mån Turkiet).

Även i väst har antalet attacker ökat dramatiskt, men – och det är det viktigaste av allt att komma ihåg – från en oerhört låg nivå. Förra året dödades 175 personer i terrorattacker i Västeuropa (definierat som 20 länder). Det var den högsta siffran sedan 2004, då Madridbomberna dödade 191 människor. Längre tillbaka skördade separatistisk terrorism fler. Tretton av åren mellan 1972 och 1988 hade högre terrordödstal än 2015.

Tre fjärdedelar av alla terrordödsfall sker i de fem länderna nämnda ovan. I västvärlden som helhet har 2,6 procent av alla terrordödsoffer krävts de senaste 15 åren, och då är 11 septemberattackerna med 3 000 döda inräknade.

För att göra en jämförelse med våldsbrott vi lärt oss att leva med: Internationellt sett begås mycket få mord i EU, och mordfrekvensen sjunker. Ändå var det under förra året, året för Parisattackerna, ungefär 30 gånger vanligare att dödas i ett ”vanligt” mord än i en terrorattack i EU. I hela världen dödades förra året 28 000 personer i terrorattacker. Samtidigt begicks 440 000 ”vanliga” mord. Globalt var det alltså nästan 16 gånger vanligare att mördas än att dödas i ett terrordåd, trots de enorma dödstalen i framför allt Mellanöstern.

Vi bör tänka oss för, alla vi som har makt över budskapen. Och vi bör lära oss att handskas med budskapen, alla vi som konsumerar dem.

Det finns sätt. Frågan är om man behöver läsa någon annan bok än Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” för att rusta sig för den stigande floden av rubriker och utspel.

Kahneman förklarar hur våra hjärnor styr oss in i tankebanor vi tror vi anträtt medvetet men som i själva verket är intuitiva diktat. En central egenskap som styr vårt sätt att uppfatta världen är att vi har förlustaversion, det vill säga vi skyr motgång och förlust betydligt intensivare än vi gläds över framgång och vinst. Vi är också, utan att aktivt förstå det, offer för haloeffekten, som betyder att det första intrycket smittar av sig oproportionerligt mycket över därefter följande information. Heuristikens mentala genvägar innebär att när en fråga är lite för komplicerad att besvara utan ansträngning försöker hjärnan omedelbart besvara en enklare fråga som är lik den vi egentligen behöver få svar på. Vi dras också med konfirmeringsbias: vi uppmärksammar selektivt mest sådant som bekräftar vad vi redan tycker, tror och vet. Till råga på allt förstår vi inte intuitivt lagen om små tal, vilket gör att en hel del statistik är extremt svår att snabbt ta till sig. ”What you see is all there is”, vill hjärnan helst säga oss.

Alla dessa mentala spratt har enorm betydelse för hur vi hanterar nyheter och hur rädda vi blir för depescherna om terrorism. Vi gör klokt i att försöka bli medvetna om processerna. ”Människors och andra djurs hjärnor innehåller en mekanism som är gjord för att prioritera dåliga nyheter ” … ”Man har inte hittat någon lika snabb mekanism för att upptäcka goda nyheter”, skriver Kahneman.

Många har denna sommar ställt sig frågan ”Vad är det som händer med vår värld?” En mer relevant fråga vore: ”Vad är det som händer med vår världsbild?”

 

P.S. Den som läser Kahnemans fenomenala bok bör vara beredd på att en sträng läsning får livet att framstå som lite mindre magiskt. Med en lite elak tolkning skulle man faktiskt dessutom kunna säga att Kahneman, i den roll han intar som rationalitetens fanbärare, på sätt och vis dämpar hoppet om framsteg, eftersom mycket av det vi gör ”mot alla odds” visar vår förmåga till transcendens och för oss framåt. Han framhåller visserligen att optimism har ett värde, inte minst som sköld mot motgångar, men han mer än antyder att denna hållning inte har särskilt mycket rationellt fog för sig. Dock är även dessa passusar fulla av insikt och kunskap. Boken är en guldgruva. D.S.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

Tack, Kent!

Anders Bolling, 16:22, 26 augusti 2016. Anmäl

Hej, Karin, nej de antaganden om vad högre medeltemperatur kan leda till i fråga om extremväder har i princip ännu inte materialiserats i annat än fler varma dagar och färre kalla dagar. Framgår av IPCC.

Anders Bolling, 16:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Avslutning på min tidigare kommentar: ...7 000 år sedan. Men en skillnad är att ”överlevnadshotet” numera kommer oavbrutet flödande från hela världen och inte endast från - säg - just den sabeltandade tiger som befinner sig tiotalet meter ifrån mig. Kort: Dagens journalistiska koncentration på att inte missa någon ”väsentlig händelse” påverkar läsarnas uppfattning om hur omvärlden ser ut. Ibland till misstolkningens gräns.

Kent Meissner, 15:06, 7 augusti 2016. Anmäl

Fortsättning på min tidigare kommentar: Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliserande människogrupper var själva ”överlevnadshotet". På så sätt liknar dagens katastrofjournalistik det sätt som var relevant för - säg - 7 000 år sedan.

Kent Meissner, 11:58, 7 augusti 2016. Anmäl

En utmärkt reflektion av Anders Bolling! I dagens läge får läsarna själva stå för sorteringen bland överflödet av ”överlevnadshot". Kanske även journalisterna (i denna tid av minskande resurser för undersökande journalistik) själva borde få tillgång till kunskap om elementär informationsperception och inte över axeln skyffla vidare allt till läsarna. Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliseran

Kent Meissner, 11:33, 7 augusti 2016. Anmäl

karin karin: Det är du som behöver läsa på. Torka har alltid förekommit då och då och har snarare blivit lite ovanligare än vanligare de senaste årtiondena. Bristande vattentillgång beror väldigt ofta på för mycket folk, boskap och konstbevattning. Exempelvis i Syrien, där några försöker skylla på klimatförändringar fast orsaken till krisen egentligen var misshushållning med vattenresurserna. Dödligheten i naturkatastrofer har minskat med ungefär 90 % på 100 år.

Lars Kamél, 09:46, 7 augusti 2016. Anmäl

Anders Bolling - läs på om klimatförändringar. Dina retoriska frågor får det att framstå som att ändrar klimat inte skördar offer. "Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" Extrem torka, missväxt och bristande vattentillgång är bara några exempel på vad ökad global medeltemperatur orsakar. Detta skördar liv, skapar konflikter och tvingar folk på flykt. Det är väl illa nog???

karin karin, 01:08, 7 augusti 2016. Anmäl

"Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" - dessa retoriska frågor får det att framstå som att klimatfrågan inte är ett verkligt problem. Är det din avsikt? Anders Bolling, läs på! Torka pga klimatförändringar skördar liv och missväxt och bidrar till både konflikter och flyktingkatastrofer.

karin karin, 00:52, 7 augusti 2016. Anmäl

Tyvärr har inte Anders Bolling förstått innebörden av den radikala islamismen som är den starkaste inspirationskällan för majoriteten av terrordåden. Problemet är att vi utan vidare importerat en enorm mängd människor som är potentiella terrorister. Än så länge har vi en högkonjunktur som dämpar symptomen. Men när konjunkturen försämras kommer motsättningarna öka, de potentiella terroristerna riskerar att blomma ut. Vårt samhälle är på väg åt fullständigt fel håll, vi borde vara oroliga.

Jarl jansons, 22:46, 6 augusti 2016. Anmäl

Förvåningen: Brexit betydde ”gå ur EU”

A man reads a copy of the London Evening Standard with the front page reporting the resignation of British Prime Minister David Cameron and the vote to leave the EU in a referendum, showing a pictured of Cameron holding hands with his wife Samantha as they come out from 10 Downing Street, in London on June 24, 2016.  Britain voted to break away from the European Union on June 24, toppling Prime Minister David Cameron and dealing a thunderous blow to the 60-year-old bloc that sent world markets plunging. / AFP PHOTO / LEON NEAL

Oops! Foto: TT/AFP

Det är riskabelt att anordna folkomröstningar i komplicerade existentiella frågor. Den utsagan är varken kontroversiell eller elitistisk.

Förutsättningen för noga övervägda val i de brittiska valbåsen i torsdags var att tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut. Sannolikheten för en sådan komvuxmobilisering var hela tiden i omedelbar närhet av noll. Det är inte konstigt att en sådan typ av folkomröstning kommer att handla om andra saker eller blir ett slags förtroendeomröstning om nationella politiker.

Nu när chocken har lagt sig stockar sig analyserna av hur i hela friden det kunde bli Brexit. Det finns en rad skäl att tro att miljontals brittiska väljare inte var på det klara med vilken bomb de apterade. Här är tre.

1 ”Bryssel bestämmer över oss”

Den traditionella EU-kritik som hör till kategorin ”jorden är rund” och som finns överallt, även här, går som bekant ut på att det egna landet är en marionett i händerna på ”EU-byråkrater” i ”Bryssel”, som klubbar beslut över våra huvuden. I själva verket är det snarare vi alla som beslutar över huvudena på varandra, korsvis. Men det är extremt svårt att förmedla den tankefiguren. Den arga pensionären i fiskeläget i Kent som tror att det är kommissionens byråkrater som fattar de beslut som styr hennes liv, vilket de inte gör, röstar själv fram Londonparlamentariker som med pensionärens mandat i portföljen åker till möte efter malande möte och driver fram eller bromsar eller stoppar beslut som gäller inte bara pensionären, och inte bara alla britter utan 508 miljoner europeiska medborgare. ”Det är ju lika mycket du som bestämmer över mig”, har man lust att säga till henne.

Denna grundläggande missuppfattning fanns på Albions ö i torsdags, liksom den skulle i varje folkomröstning om utträde. (Att britterna till yttermera visso har undantag från det mesta av det gå ur-propagandisterna har skrämts med är överkurs.)

Man kan grubbla över vad som hänt om bara omröstningsfrågan formulerats om en smula från det intetsägande ”Bör Förenade kungadömet förbli medlem av Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?” till det ledande men betydligt innehållsrikare ”Bör Förenade kungadömet fortsätta att samarbeta med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder, eller bör Förenade kungadömet lämna samarbetet med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder?”

2 ”Man vet vad man har men inte vad man får”

Ska man då inte ens ha folkomröstningar om inträde i EU? Då är ju frågan lika komplicerad? Jo, det är rimligt. Men det finns en viktig skillnad, och det har att göra med hur Brexitomröstningen uppfattades, framför allt av de äldre väljargrupper som avgjorde saken.

En genomgående egenskap hos folkomröstningar är att de har en konserverande effekt. Det som föreslås framstår som osäker mark för många som inte känner sig insatta. Man vet vad man har men inte vad man får. Röstar man om inträde är det uppenbart för alla att man röstar om en förändring. Det blir ett aktivt val om att gå in i något nytt. Att rösta för ett brittiskt utträde var en röst för en precis lika dramatisk förändring, men det var inte uppenbart. Min tes är att det av alltför många snarare uppfattades som att rösta för att återgå till status quo. Dessa grupper insåg helt enkelt inte att Storbritannien (precis som dess omvärld) förändrats i grunden under 43 år av EU-medlemskap, att det nu utgör en tråd i en tät europeisk väv. Att lossa en tråd ur en väv utan att destabilisera hela väven är ett grannlaga pilljobb som inte ens säkert får en lyckosam utgång.

Ett brittiskt EU-utträde är i dag i paritet med att bryta upp Förenade kungadömet i sina beståndsdelar eller att rösta bort det nuvarande brittiska statsskicket för en federal republik. Britterna: ”What!?”

3 ”Nu har nog EU lärt sig en läxa”

Brexit är dessutom ännu ett exempel, ett av de mer dramatiska hittills, på att medborgarna inte längre automatiskt gör som deras ledare säger utan blir allt självständigare gentemot auktoriteter (vilket jag tidigare resonerat om här, och som Joris Luyendijk skriver klokt om här). Den eftertankens kranka blekhet som kommit i dagen under helgens lopp antyder att resultatet innehöll ett stort mått av misstro mot politiker. Många (de flesta?) britter vet inte att deras politiker faktiskt genomför 85 procent av sina vallöften utan utgår från att politikerna bara pratar luft.

I skrivande stund har mellan två och tre miljoner skrivit under en petition om att hålla en ny folkomröstning. Med all säkerhet är de flesta av dessa stanna-anhängare, men en fiskare i Ramsgate som DN träffade på midsommarafton sätter sannolikt ord på vad en hel del gå ur-röstare egentligen avsåg med sitt historiskt drastiska beslut:

– Ingen vågade tro att vi skulle få rätt. Men nu har nog EU lärt sig en läxa.

Ge eliten en näsbränna, alltså. Inte på riktigt klippa alla band över Engelska kanalen.

Det motsägelsefulla i torsdags var att de yngsta väljarna med bedövande majoritet ville stanna, precis som en lika bedövande majoritet av den politiska och ekonomiska eliten. De unga är naturligtvis inte mer auktoritetsbundna än de äldre. De gjorde sitt val därför att de är globala infödingar. De ser i praktiken vilka vinster integration för med sig. Dessutom vet de inte om något annat än ett EU-integrerat Storbritannien. Den här gången sammanföll deras världsbild med elitens.

Att just de unga vill att britterna ska vara med ger visst hopp om att rädslan för integration kommer att växa bort. Frågan är bara hur långt den röd-vit-blå brittiska tråden hinner rivas loss ur den europeiska väven innan vi hunnit dit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, nej jag har inte läst "Det mjuka monstret". Tack för tipset. Demokrati i en globaliserad värld är en komplex fråga. Det enda som torde vara ganska säkert är dock att det inte längre är möjligt att återgå till en nationalstatsvärld med slutna system. Demokrati är också mycket vidare än majoritetsstyre. Kompromisslöst majoritetsstyre blir ett slags diktatur. Folkomröstningar med ja- och nejalternativ och där inget krav på kvalificerad majoritet satts upp ger ett särskilt oflexibelt majoritetsstyre. Det är olyckligt i nationellt existentiella frågor.

Anders Bolling, 15:28, 6 augusti 2016. Anmäl

Tror det ligger mycket i det HM Enzensberger säger, då han antyder att Europa idag genom EU deltar i det första projekt som utan våld söker införa en post-demokratisk styresform. Målet: att omintetgöra dagens europeiska mångfald, och införa en form av styre där medborgarna saknar möjlighet att ställa de styrande till svars. På ett tillsynes godtyckligt sätt dikteras livsvillkoren för en halv miljard medborgare oberoende av deras politiska åsikter och tidigare traditioner. Allvarligt, enligt mig!

Elisabet Wahlgren, 12:31, 27 juni 2016. Anmäl

Anders Bolling, vad är din syn på demokratins överlevnad? Kräver inte den kunskap hos folket som ska vara med och styra? Hur kan du förutsätta att det är osannolikt att "tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut." Tror du så lite på folket - då har knappast folkstyret en framtid. Apropå Bryssels beslutsordningar: har du läst Hans-Martin Enzensbergers Det mjuka monstret i Bryssel? Tror den kunde ge viss input!

Elisabet Wahlgren, 09:35, 27 juni 2016. Anmäl

Bra artikel av Bolling. Ska bli intressant att följa den brittiska eftervalsanalysen som väl kommer igång när röken lagt sig - skulle tippa att det handlar om det Bolling säger: att denna folkomröstning handlade om att äldre medborgare önskar sig tillbaka till något som inte finns (likt SD:s dröm om svenskhet), att det handlade om okunskap om EU:s demokratiska struktur och om hur EU-besllut fattas, och om att projicera allt upplevt missnöje på en kombination av invandrare och EU.

Anders Brynge, 08:46, 27 juni 2016. Anmäl

Helt obegriplig text. Hur man kan vända ”Man vet vad man har men inte vad man får” till att det var enklare(!) att rösta för brexit saknar total verklighet. Det krävs ett fantastiskt mod av britterna att rösta emot EU. Det syns på de ungas röster, de har ännu inte fått modet att rösta emot något som verkar hugget i sten. Just där är problemet, att vi aldrig diskuterar EU. Det står t.ex ingenting i denna text om hur flykting- eller migrations-problemen ska lösas. De är skapade av EU.

Thomas Eliasson, 22:13, 26 juni 2016. Anmäl

Och om de spricker i solen?

Britain UKIP Referendum

Ukipledaren Nigel Farage drömmer om Brexit. Foto: TT

Tar mörka krafter över västvärlden? Oron djupnar över att populister på ömse sidor om Atlanten växer sig allt starkare. En del (de flesta) kallas högerpopulister, en del vänsterpopulister (vad som är ”höger” och ”vänster” i nationalistisk nostalgi är dock för mig oklart). Förvånansvärt många bland de oroliga får det att framstå som om ”krafterna” pådyvlas oss av något slags ond maktelit. Om något är det väl snarare tvärtom.

Populisternas världsbild är verkligen bedrövlig, men låt oss leka med en vanvördig tanke: låt dem få smaka på makt och ansvar.

Det är nog ställt utom allt tvivel att en förklaring till de här partiernas frammarsch är rädsla för den nya världen, för gränslöshet och normbrytande öppenhet. Men populismvågen har fler lager.

Förklaringen ”brist på utbildning” är inte särskilt gångbar när andelen högskoleutbildade i Europa är högre än någonsin. Däremot talar mycket för att dessa partier gynnats av att folk blivit allt mindre auktoritetsbundna och allt självständigare.

Ett självständigt folk var väl rimligen vad vi ville uppnå med alla frihetliga reformer, men en kanske oväntad bieffekt har blivit att det inte längre räcker med att vara en myndig auktoritet för att tillräckligt många väljare ska imponeras och ställa sig vid valurnan med mössan i ena handen och något statsbärande partis valsedel i den andra.

De politiska ledarna märker av detta. Ett uttryck är de senaste decenniernas folkomröstnings-bonanza.

Folkomröstningar är inget vidare lyckat sätt att fatta övervägda beslut i svåra ämnen. Lik förbannat envisas opinionspressade politiker att tid efter annan ta till detta föregivet demokratiska sätt att tillförsäkra sig själva några års legitimitetsrespit på maktens tinnar. Dessvärre har bara en mikroskopisk del av medborgarna möjlighet och tid att sätta sig in i en så komplex fråga som exempelvis vad ett lands medlemskap i EU har för implikationer på samhället på decenniers sikt. Därför är det inte underligt om de flesta följer principen ”man vet vad man har men inte vad man får” eller röstar på något annat än frågan handlar om, inte minst för att visa politikerna att de minsann inte är någon osjälvständig valboskap.

Varje lärare från högstadiet och uppåt vet vad förskjutningen betyder. Minns ni att man förr utgick från att de betyg man fick var de man fick? Icke så längre. Lärarkåren måste varje termin stålsätta sig med argument inför ettriga ifrågasättanden från elever och deras föräldrar.

Ingen auktoritet är given.

I fallet Donald Trump är det nästan övertydligt hur hans anhängare i stort sett blir mer hängivna i takt med att de etablerade politikerna skäller på honom. Magnaten som underdog, alltså.

Nu råkar det ju dock vara så att Trumps och de andra populisternas anhängare har hoppat i galen tunna. Majoriteten av dem lär en dag inse det, dessvärre kanske inte innan de greppar nästa valsedel, men om inte förr så i skarpt läge.

För det är så enkelt, och så ospännande, att de erfarna politiker som inte lovar blixtsnabba lösningar och förgyllda skygglappar åt alla är de som vet mest om vad det innebär att styra ett land och att samordna styrningen av många länder. I regeringskansliernas gråa vardag måste man nämligen ta hänsyn till flera grupper samtidigt. Den springande punkten här är att även de flesta populister blir varse detta så snart de hamnar i ansvarsställning, eftersom de är lika mycket människor som etablerade politiker.

Så har det blivit med företrädarna för norska Fremskrittspartiet och finländska Sannfinländarna, vilka följdriktigt tappat i opinionen sedan de fick ministerposter. Danska DF och nederländska PVV har insett riskerna för urvattning och vägrar sätta sig i regering, trots stora mandatandelar.

Med en så här självständigt agerande väljarkår lär inte populisteländet försvinna så länge Trump, Le Pen, Farage, Åkesson, Strache och till och med Kaczynski och Orban, som ju har hela makten, kan framställa sig som underdogs.

I Europa har de beslutsfattare som brukar betraktas som den politiska eliten traditionellt förknippats med integration och åtminstone en principiellt positiv inställning till öppenhet även gentemot resten av världen och dess människor. Om vi nu föreställer oss att det var tvärtom, att den europeiska makteliten man- och kvinngrant propagerade för nationella lösningar och ökade barriärer mot alla dessa märkliga folk några hundra kilometer bort, skulle man tryggt kunna sätta en god slant på att folkdjupen hade börjat mullra av krav på slopade gränser och en ”europeisk gemenskap”, kanske till och med en ”europeisk union”. Vilket noga räknat var ungefär vad åtminstone progressiva delar av folkdjupen krävde på den gamla nationalistiska tiden.

Tänk om man måste släppa ut kon ur båset innan man kan börja sakna den?

Det här betyder inte att ett riskabelt fullskaleexperiment med populister vid makten är att rekommendera (och mycket tyder på att deras väljarunderlag trots allt har ett tak vid 20-25 procent), det betyder bara att med tanke på de processer som verkar i sammanhanget skulle utfallet faktiskt kunna bli förvånansvärt ofarligt. Norge och Finland ger möjligen en fingervisning.

Om populisterna tillåts få regeringsmakt kan det gå på tre sätt:

1 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, vilken inte visar sig fungera i praktisk politik, varför de tappar i väljarstöd och snart åker ut.

2 De inser att deras orealistiska agenda inte fungerar i ansvarsställning och inleder en omvandling till normala politiska partier (de norska och finländska exemplen).

3 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, försöker genomdriva den i konflikt mot andra partier och behåller eller stärker sitt väljarstöd.

Scenario ett och två ger ett godartat utfall för den som i dag känner oro. Scenario tre betyder att folket borde bytas ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Att (inte) kasta pengar i sjön

STOCKHOLM 20160514  Programledarna MÂns Zelmerlˆw och Petra Mede under mellanakten "Love Love Peace Peace" under finalen i Eurovision Song Contest 2016 i Globen.  Foto: Maja Suslin / TT / kod 10300

Oförsvarligt slöseri eller välfärdsunderlag? Foto: TT

Inför Eurovisionskalaset kunde man höra den inte alldeles överraskande invändningen att evenemanget kostade mer än det smakade. För en del var det likvärdigt med att kasta 220 miljoner skatte- och licenskronor i Årstaviken. Även privatfinansierade jätteprojekt brukar generera samma bekymrade invändningar: ”Pengarna i sjön.”

Självklart finns det bättre och sämre sätt att använda pengar på. Men frågan är om inte det centrala är att undvika att göra dåliga saker, vilket som bekant definieras väldigt olika. Vi kanske inte ska vara så oroliga för de pengar som kommer i omlopp i sammanhanget, för det är ett och samma ekonomiska blodomlopp för gott och för ont.

Fantasisummor satsas oavbrutet på allt möjligt här i världen:

Paret Gates har lagt över 25 miljarder kronor på delvis oprövade metoder i kampen mot malaria

Ikea investerar 15 miljarder kronor på 25 nya butiker i Indien.

Astra Zeneca satsade 315 miljarder forskningskronor under tio år och fick ut fyra nya läkemedel på marknaden. De flesta av miljarderna gick till projekt som aldrig blev till piller i apoteken.

Presidentkampanjerna i USA i höst beräknas sammanlagt gå på 25 miljarder kronor.

Sverige betalar netto 20 miljarder till EU.

Det svenska försvaret kostar 48 miljarder per år, ungefär tre gånger så mycket som läggs på garantipensionen.

De kritiserade miljonprogramshusen måste rustas för 300 miljarder, mer än vad det kostade att bygga dem.

Opinionen i både Danmark och Sverige var konsekvent emot Öresundsbron innan den byggdes för 20 miljarder.

Vilka av alla dessa väldiga utgifter är att jämställa med att hiva sedelbuntar över bord? Svaret beror alldeles säkert på vem man frågar.

För välståndsutvecklingens skull är det sämsta en person, ett företag eller en stat kan göra med sina pengar förmodligen att inte göra något alls. Att lägga alla tusenlappar, miljoner eller miljarder på hög. Och då menar jag inte att säkra en buffert, bygga upp någon investeringsfond eller av inflationstekniska skäl hålla igen, utan att hamstra för sakens skull.

Man kan måla om sitt hus själv för att man älskar att måla eller för att man har ont om pengar, men värnar man om samhällsbygget är det snarare bättre att man lejer för den där fasadstrykningen.

Pengar betyder ju inget så länge de inte omsätts i något som har värde i våra liv: en surdegslimpa, en suv, en fotmassage eller en Håkan Hellströmkonsert i Slottsskogen. Att kalla pengar ”energi” (som i en del ostiga framgångsfilosofier) kan förefalla flummigt, men frågan är om inte den definitionen är bland de mer träffsäkra.

Bland de ymnigt förekommande åsikterna om vad som görs för pengar låter det inte sällan som om vi talar om en given mängd, där de som blir rika måste bli det på någon annans bekostnad. Idén om ekonomins nollsummespel är ett av de vanligaste felslut vi gör (pedagogiskt förklarat i denna radiokrönika av Johan Norberg).

Kanske gör vi det för att det känns intuitivt rätt i stenåldersdelarna av hjärnan. Icke desto mindre är det ett väldigt stort felslut, som kan leda till väldigt felaktiga beslut om hur välfärd bäst kan förbättras och fördelas.

För i takt med att världen utvecklas och blir bättre på att skapa varor och tjänster ökar summan av värdet på allt det vi jobbar och sliter för att tillverka, tänka ut, berätta och bistå varandra. I brist på bättre mått mäter vi detta som BNP-ökning. Och jo, alla kan växa samtidigt. Och gör det också.

Den spektakulära idén om ”helikoptersläpp” visar nästan löjligt tydligt både det skenbara och det neutrala i penningsystemet: För att få fart på prisökningarna ska pengar tryckas upp under kontrollerade former och i en samordnad operation sättas in på medborgarnas bankkonton, kanske 100.000 kronor per person. Från vem har de tagits? Ingen. De skapas där och då för att öka penningmängden, alltså skapa inflation.

På sätt och vis är pengar ett bländverk. De motsvarar bara vad vi för tillfället sätter för värde på varor, tjänster och arbete. Om vi bara kunde lita på att alla minns och håller sig till vad de utfäst sig kunde vi lika gärna bara berätta för varandra vad vi är beredda att betala och vad vi fått löfte om att tjäna. Pengar är förtroende.

Man kan – och bör – ha olika åsikter om hur viktig den ena eller andra satsningen är, men pengar i sjön blir det trots allt inte så länge satsningarna höjer värdet på ekonomin, alltså våra löner, alltså skatteunderlaget.

Investeringar och konsumtion ska naturligtvis inte skada människor eller miljö, men det stora felet är inte att någon betalar för dåligheter utan att dåligheterna alls utförs. Det är inte bättre för en skog om en ideell marodör går runt där på nätterna och injicerar gift i träden så att de dör än att ett företag med rymligt miljösamvete betalar några skogsarbetare med motorsågar för att uppnå samma resultat.

Så, om du är mån om välfärden: 1 Gör av med pengar, om du har dem. 2 Gör inte dåliga saker, särskilt inte gratis.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Payback time: Krypen räddar oss

15693-worms_news

Mjölbaggslarver har frigolitparty.           Foto: Yu Yang, Stanford University

Om vi tänker bort klimatdelen ur begreppet ”miljö” en liten stund (eftersom den frågan på många sätt utgör en egen kategori) är miljön i allmänhet i bättre skick än den framställs. Det gäller gifter, luft- och vattenkvalitet och det gäller såväl rika som fattiga länder, även om man ska akta sig för att trivialisera de ruggiga partikelmolnen över storstäder i en del tillväxtländer, i synnerhet de indiska.

Men även om vi har betydligt bättre koll i dag än förr på vilka ämnen som skadar naturen och i vilka koncentrationer, och även om vi har betydligt lägre toleranströskel för sådana skador, både med hjälp av lagar och med hjälp av engagerade medborgare (det finns ett vakande falköga över varje känsligt habitat), betyder inte det att somt inte blivit sämre på den mer basala nivån.

Ibland tänker jag lite dystert att ett mer auktoritärt samhälle nog innebär vissa fördelar för närmiljön (förstå mig rätt: även en blind höna kan finna ett korn, som bekant). På systemnivå tar vi hand om våra sopor oändlig mycket bättre i dag än under de jäsande soptipparnas tid, men det är något med frihets- och individualitetsrevolutionen som lett till en slappare sophantering i den så att säga individnära miljön. Folk slänger skräp i parker och på stränder och skiter i att plocka upp det, helt enkelt.

Om jag anstränger mig minns jag förvisso att det rätt skamlöst kastades tomburkar och kolapapper ut genom bilfönstren längs landsvägarna i min barndom, men jag anar ändå att just den här sopaspekten försämrats. Jag ser det själv på somrarna (hur kan ungdomsgäng bara resa sig upp från sotiga engångsgrillar och kletiga frigolitlådor och lomma därifrån, utan att någon av dem ens vänder sig om?), och min okulära observation får visst stöd i de skräpmätningar som görs sedan några år.

Mycket av skräpet är plast. Det är ett på många sätt fantastiskt material som kan höja livskvalitet och förbättra hygien och på senare tid också blivit ett high-tech-material (en Boeing Dreamliners vikt utgörs till 50 procent av plast). Men volymerna är nu så enorma att 25 miljoner ton plastförpackningar varje år undkommer all form av insamling och återvinning och hamnar där det inte ska vara, exempelvis i havet.

Detta är ett av dagens verkligt obehagliga miljöproblem, eftersom det är så svårt att föreställa sig hur man ska komma till rätta med det.

Plast är svårnedbrytbart. Det har visat sig att en stor del av plasten finfördelas till ibland mikroskopiska partiklar, som hamnar i näringskedjan. Vi vet ännu inte mycket om hur dessa partiklar påverkar olika arters hälsa, men det finns tecken på att reproduktionen störs.

Produktutvecklingen mot biologiskt nedbrytbara plaster är lovande, men det hjälper ju inte mot den bråte som redan besudlar vår hydrosfär. På några ställen i världshaven har ökända väldiga ”öar” av plastsörja ansamlats (inte så kompakta att de syns som öar på nära håll, men illa nog). Så vad ska man göra? Samla in möget? Men hur?

Allt fler studier pekar mot att vår bästa chans kanske är att förlita oss på våra allra minsta medvarelser här på planeten.

För några år sedan upptäcktes i en studie i Massachusetts att vissa former av bakterier hade ätit sig in i plastbitar som samlats in i Atlanten. De här mikrobvarianterna hade dragit sig specifikt till plasten. Spanska forskare har en tid experimenterat med en bakterie som ger sig på vissa ämnen som används när man tillverkar plast. Och i vår har det berättats att japanska forskare på en soptipp i Osakaprovinsen hittade en bakterie som bryter ner polyetentereftalat, pet, en av de vanligaste förpackningsplasterna. På sex veckor omvandlade de en tunn pet-film till koldioxid och vatten.

Små gynnare, i ordets sanna bemärkelse. Det vore en dröm om de kunde hjälpa oss att slippa se sådant här:

In this picture taken on June 19, 2013 fishermen sit on a garbage filled riverbank at a dump site in Manila. The Philippines financial capital banned disposable plastic shopping bags and styrofoam food containers on June 20, as part of escalating efforts across the nation's capital to curb rubbish that exacerbates deadly flooding. AFP PHOTO/NOEL CELIS

Foto: AFP

På sätt och vis är det inte förvånande att bakterier äter plast, eftersom det mesta av det är gjort av naturlig råolja. Efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010 fick kolväteslukande bakterier minst 200.000 ton olja att försvinna.

Men det är inte bara bakterierna:

Ett internationellt utvecklingsföretag baserat i Wien och Hongkong har tillsammans med ett nederländskt universitet (älskar vetenskapsvärldens nationsgränsförakt) matat ett par svamparter med plastskräp som placerats i en behållare av agar (sjögräsgelatin) och fått fram en fullt ätbar produkt.

Det är inte första gången man konstaterar att svamp kan gilla plast. Amerikanska och peruanska forskare hittade för fyra år sedan en svampsort i Ecuadors regnskog som knaprade i sig polyuretan.

Och i höstas lyckades ett amerikansk-kinesiskt forskarteam visa att mjölbaggslarver kan äta upp frigolit. Resultaten ”tycks öppna en ny väg mot att lösa det världsomspännande problemet med plastföroreningar”, menade professor Wei-Min Wu, en av författarna till larvstudien.

Först probiotika, sedan transplantation av avföring för att rädda tarmsjuka till livet, och nu detta; bakterierna har gjort blixtkarriär från dödshot till livshopp. Och så mjölbaggar och svamp på det, som orsakat så mycket elände för oss. Nu ska vi dessutom äta insekter för att rädda världen.

Är detta krypens återupprättelse? Eller är det kanske vi själva som kommit fram till att det är payback time?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En arg fjärdedel utan svar

GOP 2016 Trump

Foto: Mel Evans, AP

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Karl Marx

Tänk dig att den stora berättelsen i världen just nu är att betydelsen av folk, länder, kulturer, kön, religion och sexuell läggning raskt avtar, att de saker du upplever gör dig till kvinna eller man, homosexuell eller heterosexuell, svensk eller turk, västerländsk eller österländsk blir alltmer otydliga och att alla gamla välbekanta kategorier kokas samman i en stuvning av allmän mänsklighet. Gör den tanken dig upplyft, nyfiken, likgiltig – eller livrädd?

Jag är den första att beklaga högerpopulismens uppsving, främlingsfientlighetens allt synligare fula tryne, de dokumenterade bakslagen för yttrandefrihet och rättigheter. Men dra i tyglarna ett litet ögonblick: Hur djupgående är de här yttringarna egentligen? Tjänade alltså sekler av långsam men obändig färd mot mänsklig frihet och civiliserat beteende inte någonting till? Är de flesta verkligen redo att förkasta demokrati och rättigheter och underkasta sig tvång och ofrihet?

Allt fler förståsigpåare hävdar att ljuset börjar slockna i de politiska rum vi gnetat så länge och så hårt för att lysa upp. Senast var det New York Times-krönikören Roger Cohen som skrev dramatiskt att liberalismen är om inte död så i alla fall hängande på repen.

Han gissade att representativ demokrati och rättsstat upplevs som bleka lösningar i en individualistisk tid av självcentrerade sociala medier och dataspel. Och i en era av politiskt skrikande, polarisering, skrämselargument och politik som underhållning ”är Trumps framgångar lika lite förvånande som de är hotfulla”, menade Cohen. ”Historien upphör inte, den böljar fram och tillbaka” skrev han och syftade på Francis Fukuyamas omtalade 1990-talsbok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama hade fel, alltså.

Jag tror att Cohen, liksom många andra, övertolkar och feltolkar vad som händer.

En del av Fukuyamas analys var att liberal demokrati blev segerrik eftersom trovärdiga universella alternativ hade förkastats. Det gäller fortfarande.

I ideologiernas kamp under 1900-talet var det fascismen och dess onda kusiner som tidigast tappade trovärdighet, i höjd med andra världskriget. Återstod liberalismen och socialismen.

Fram till murens fall räknade ganska många med att det vara en tidsfråga innan ett helt nytt, socialistiskt samhällssystem stod för dörren. Sven Wollter kanske tror det än i dag men knappast Stefan Löfven eller Bernie Sanders.

Det som fräter på den liberala och demokratiska samhällsmodellen i dag (inom vilken nästan hela det normala partipolitiska spektrumet ryms) är inga genomtänkta alternativ utan motrörelser: ”Vårt samhälle för med sig så många problem, så detta vill vi inte ha.” Så vad i stället? ”Jag vet bara att det var bättre förr, innan det blev så här oöverskådligt och osäkert.”

För vad skulle den alternativa modellen vara? Putins och oligarkernas nationalistiska Ryssland? Det teokratiska Iran? Det partikapitalistiska Kina? Men varför åbäkar sig dessa auktoritära styren med att arrangera riggade val om de är så säkra på att den representativa ”västerländska” demokratin är fel? Viktor Orbáns tal om att skapa en ”illiberal demokrati” bär syn för sägen: han har ingen uttänkt alternativ modell, han är bara emot.

Det kan hända att Francis Fukuyama underskattade historiens benägenhet för bakslag, som Peter Wolodarski var inne på i en söndagskrönika i DN. Men det vi ser som bakslag visar inte att hans tes var fel, utan det visar rädslan inför den nya verklighet Fukuyama beskrev.

Dessutom förutsåg Fukuyama (om jag bara får göra en sista referens till en av mina favoritreferenser) att en värld dominerad av krafter som söker fredlig samexistens och ökad välfärd skulle kunna få revolterande grupper på halsen som hatar den nya världsordningens pösiga självtillräcklighet och söker sig tillbaka till ”ärorik” konflikt. Det är det resonemanget som åsyftas i boktitelns sista del, ”den sista människan”.

Som vi alla kan konstatera om ser oss omkring en liten stund verkar flera krafter samtidigt, och det är inte den auktoritetstörstande, självförintande kraften som är den mest dominerande.

Den individualism Cohen själv talar om som ett problem; vad är den annat än en sidoeffekt av den underliggande frihetsrevolution som knappast låter sig rullas tillbaka när den väl en gång fått fart? En öppen, blottlagd värld ger den fart. Hemvisten är inte längre en plats, och den blir allt mindre en plats, som socialpsykologen Lars Dencik konstaterat.

Det finns en ung tysk ekonomiforskare i Oxford, Max Roser, som för en outtröttlig kampanj för en faktabaserad världsbild. Roser twittrade snabbt ett svar på Cohens dystra diagnos med ett diagram som med all önskvärd tydlighet visar vartåt världens länder är på väg över tid: mot färre diktaturer och fler demokratier.

Tankesmedjan Freedom Houses index över friheten i världen citeras ofta, och organisationen är en av de strängaste bedömarna av samtiden. Kvasifria länder som Ryssland placeras utan vidare spisning i samma kategori som de få återstående fullfjädrat kvävande diktaturerna, som Nordkorea. Men till och med i Freedom Houses sammanställningar framgår det att antalet valdemokratier inte slutat öka, vilket ibland hävdas, utan efter en dipp 2007 till 2010 åter gått upp och nu med 125 är det största antalet hittills.

Under uppmärksamhetsradarn utvidgas de mänskliga rättigheterna hela tiden; det må gälla kvinnors politiska inflytande, homosexuellas rättigheter, förbud mot barnaga eller slopade dödsstraff.

Så medan vi läser om Trump, Orbán, kriget i Syrien och dess fem miljoner externa flyktingar ägnar sig världen fortfarande i huvudsak åt mänsklig utveckling. Denna innebär oundvikligen större öppenhet och integration, vilket skrämmer vissa minoriteter till uppror, minoriteter som märks som vore de majoriteter, vilket i sin tur får stora delar av den utvecklingsvänliga majoriteten att drabbas av oro, för att inte säga panik, över att något verkligt farligt är i görningen. Lite i onödan, så att säga.

Hur stora är minoriteterna? Carl Bildt beskrev i en artikel i vintras vad han kallar ”The Angry Quarter”, den fjärdedel av väljarkåren som är arg, desillusionerad och frikopplad från gängse politiskt liv och som vi andra behöver ge akt på. Det kan säkert ligga där någonstans, lite olika fördelat i olika hörn av den fria världen.

De mest spektakulära utvecklingsrevoltörerna är jihadisterna och högerextremisterna, huvudfiender som på många sätt existerar av samma grundorsak. De mindre extrema är populisterna och deras anhängare, ibland öppet xenofobiska, ibland dolt. Svansen är vanligt hyggligt folk som känner sig pressade och stressade över att allt de vant sig vid tycks flyta.

De sistnämnda är ofta men inte alltid män. De är ofta men inte alltid outbildade personer som riskerar att förlora jobbet i globaliseringen. Och de känner ofta men inte alltid en främlingsfientlighet eftersom de på allvar är skräckslagna inför hotet att den mänskliga gruppering de identifierar sig med ska utplånas i den allmänna kulturella och sociala gränsupplösningen. Det är inte framför allt globaliseringens objektiva offer som röstar på Trump och Le Pen, utan dess subjektiva. (De objektiva förlorarna finns förstås, men i den mån dessa väljer valsedel på den grunden röstar de nog snarare på vänstern – den populistiska varianten eller den mer ansvarstagande – precis som under hela 1900-talet. Mycket kan man säga om dem, men de är inte i första hand auktoritetstörstande eller främlingsfientliga.)

Gemensamt för alla ovan nämnda kategorier är ett mått av bigotteri. Trångsynthet går liksom inte att förena med en positiv bild av globalisering.

Nej, ljuset slocknar inte i de upplysta rummen, men det flimrar, och det kräver så klart underhåll. Det är lite bökigt men bör inte vara särskilt svårt om vi andas lugnt. Installationerna är stadiga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack!

Anders Bolling, 15:56, 29 april 2016. Anmäl

Trevligt att kunna läsa basfakta som rättar de många populistbeskrivningarna! Som någon sa om medierna i det moderna samhället (med tanke på vetenskapens kvalitetskrav), den gamla mediala neutralitetsprincipen "å ena sidan/å andra sidan" håller inte alltid längre, när diskussioner ersätts med fakta. Du är före de andra journalisterna i kurvan.

Torbjörn Larsson, 14:07, 21 april 2016. Anmäl

Mycket måste gå fel, trots allt

Utskrift

Källor: EM-DAT och NOAA

Efter 15 års inbromsning tog uppvärmningen åter fart för ungefär två år sedan. Sedan i oktober verkar jordens termostat ha lagt i en överväxel, och temperaturen nu i februari var så mycket högre än tidigare nivåer att alla bedömare, oavsett hemvist i klimatdebatten, tappade hakan. En detaljerad genomgång av rekordslakten, som Eric Holthaus gjort i Slate, kan ge vem som helst skrämselhicka.

Medeltemperaturen hamnade ungefär 1,2 grader över 1900-talsgenomsnittet, vilket betyder i runda tal 1,5 grader över förindustriell nivå, vilket sin tur betyder att den kortvarigt redan nått den nivå som klimatöverenskommelsen i Paris för sade att den inte någonsin får överstiga (att man har ett temperaturmål och inte ett utsläppsmål är underligt, men nu är det en gång bestämt så).

En stor del av den här chockhöjningen beror på väderfenomenet El Niño, och temperaturen kommer att falla tillbaka under loppet av det här året. Men ingen vet med hur mycket, och storleken på temperaturhoppet indikerar att det finns en hel del underliggande uppvärmning. Det är lika bra att ställa in sig på att vi i alla fall inte sjunker under en grad över förindustriell nivå igen. Det är inte trivialt, och det motiverar en bekymmersrynka eller två mellan ögonen.

Nästa tankeled bör då bli att spana efter effekter. Är redan detta en farlig nivå? Det vet vi inte förrän om ett antal år.

Bland de saker vi kan se i dag är att under den tid storleken på uppvärmningen klättrat från 0,7 till ungefär 1 grad, i runda tal de senaste 20 åren, har antalet inrapporterade väderkatastrofer i världen inte ökat, trots tilltagande informationsflöde. För storm- och torkkatastrofer är trenden i stort sett horisontell, och när det gäller översvämningar har fallen som inrapporterats gått ner sedan början av 2000-talet, visar den internationella katastrofdatabasen EM-DAT. Antalet epidemier, en risk som ibland nämns som en sidoeffekt av uppvärmningen, har minskat med hela 80 procent efter en topp år 2000.

Då ska man veta att det under det dryga halvseklet från andra världskriget fram till millennieskiftet skedde en kraftig ökning av antalet inrapporterade naturkatastrofer av alla typer. Det har förstås med kommunikationer och information att göra. Ingen tror nog på allvar att det i genomsnitt ägde rum en tredjedel så många jordbävningar varje år på 1950-talet som på 2000-talet, eller en sjundedel så många stormar.

Är 2000-talets katastrofnedgång tillfällig? Kanske. Vad betyder den? Ingen vet. Det är upp till var och en att dra slutsatser efter kunskap och förmåga.

Och den som gör det gör klokt i att tänka på att det trots allt är ganska mycket som måste gå fel för att en fullfjädrad klimatångest ska vara påkallad. Skräckscenarierna bygger nämligen på allvarlig risk i åtminstone fyra lager:

1 Klimatkänsligheten (hur mycket växthusgaserna påverkar temperaturen) måste verkligen vara hög.

2 Temperaturökningen måste verkligen få mestadels negativa konsekvenser och verkligen leda till en markant ökning av extrema väderhändelser.

3 Vi kommer verkligen inte att hinna anpassa oss till förändringarna och/eller parera dem.

4 Vi blir verkligen inte så pass mycket rikare att de befarade ökade dödsfallen på grund av klimatförändringar uppvägs av ett ännu större antal liv som kan räddas.

Att reda ut huruvida allt detta kan gå fel samtidigt, eller bara en del, eller kanske inget, är inte långsökt utan vetenskapligt relevant.

När det gäller risk nummer 1 kan ju en och annan tycka att den senaste tidens uppvärmning avgjort den saken. Det vore förståeligt, men det är värt att påpeka att den nyss avslutade 15-åriga perioden av långsam uppvärmning, pausen kallad, inte gavs samma avgörande kvaliteter. Så sent som förra sommaren uppmärksammades en forskningsrapport som med ett kreativt nytt beräkningssätt kom fram till att uppvärmningspausen i själva verket var en synvilla. Tongivande klimatdebattörer var inte sena att omfamna studien. Fast så enkelt var det inte. Det brukar inte vara det. För en månad sedan kontrade en ny vetenskaplig artikel med att slå fast att jo, vi hade en uppvärmningspaus, och vi vet inte vad den berodde på. Noterbart är ett en av författarna är ingen mindre än Michael Mann, som tidigare ifrågasatt pausen och som låg bakom den beryktade ”hockeyklubbskurvan” (se förklaring här).

Klimatkänsligheten ser förvisso ut att ligga betydligt närmare IPCC:s genomsnittliga prognoser nu än för ett par år sedan, men den torra sanningen är att dom i målet inte kan fällas på länge än. Vi måste åtminstone vänta ut El Niño.

Vad ökad medeltemperatur betyder för väderextremer, en del av risk 2 ovan, är den kanske svåraste saken att räkna ut av alla svåra beräkningar FN:s klimatpanel har att göra. Panelens senaste sammanfattning kan heller inte slå fast att någon tydlig förändring hittills ägt rum när det gäller stormar, torka och översvämningar. Studierna spretar. En vanlig teori har varit att torrare områden blir torrare och våta våtare. I början av mars visade en Nature-studie att kraftiga regn tycks ha ökat med någon procent per decennium i både torra och våta områden. Fem dagar tidigare publicerades en annan studie i samma tidskrift som drog slutsatsen att klimatmodellerna tenderar att överskatta i vilken omfattning klimatförändringar bidrar till extrema väderhändelser som värmeböljor och skyfall.

För- och nackdelar med högre temperatur för olika växt- och djurarter är värt en egen utredning, men det är inte självklart att nettot blir negativt. Grödors avkastning ökar och har på 40 år fördubblats (mindre i Afrika). Huruvida ytterligare växtfrämjande koldioxid i atmosfären och längre växtsäsonger kan ge fortsatt förbättring eller om varmare väder och mer extremer tvärtom kommer att bryta trenden må de lärde tvista om – och det gör de. Men till och med Johan Rockström har konstaterat att koldioxidökningen får skogarna att växa till och öknarna att förgrönas.

Kan vi anpassa oss och parera? Jag tycker nog att Parisavtalet, som blev starkare formulerat än till och med miljöaktivister hade räknat med, är ett gott exempel på vad som kan åstadkommas när väl en kritisk massa bytt fot. Data från Internationella energiorganet IEA visar nu dessutom att de människogenererade utsläppen ligger still på tredje året, trots fortsatt ekonomisk tillväxt. Att bygga säkrare hus, skyddsvallar och annat kommer att vara en barnlek när vi väl bestämmer oss för det. Utfattiga Bangladesh lyckades redan på 1980- och 1990-talet skydda sig så pass att hundratusentals fler nu överlever cykloner.

Professorn i maringeologi Martin Jakobsson berättade för en tid sedan för en förvånad Gustaf Klarin på P1 att han inte trodde på ohanterligt snabba havsnivåhöjningar och inte ville skrämmas med domedagsscenarier. Kunskapen om vad som sker med smältande isar när temperaturen stiger är så dålig att det inte går att säga hur mycket haven kan tänkas stiga, menade Jakobsson. Han var säker på att det hela kommer att gå så långsamt att mänsligheten hinner anpassa sig: ”Det är hanterbart.”

Och risken för otillräckligt välstånd, slutligen? Med tanke på den ångande tillväxten i stora delar av världen och det veritabla raset i extrem fattigdom (utradering till 2030 är inom räckhåll) inbillar jag mig att det är den av riskerna de flesta, även de mest ångestridna, faktiskt vågar tona ner. Om riskscenario 1-3 besannas spelar förstås välståndet knappast någon roll, men det är en tanke som börjar i fel ände. Högre levnadsstandard betyder inte bara ökad livslängd i största allmänhet. De ökade resurserna är en förutsättning för såväl anpassning som förmåga att ställa om energisystemen och strypa utsläppen. Det visar inte minst de senaste siffrorna över koldioxidutsläppen. Så det är snarare med säkrad – och hållbar – ekonomisk tillväxt vi måste börja.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En så kallad 'inbromsning' är diskutabel, då värmen till världshaven ökade i samma takt. Om man drar korta anpassningar, inte de kanske 30-åriga klimatet utspelar sig över, så var ökningstakten ytterst lite lägre. Drar man om 15-årsanpassningen idag så har den takten natirligvis suddats ut och ersatts med busness as usual. 'Inbromnsingen' var mest en denialiststory, som för all del tittades på (och ofta förkastades) av forskarna. Kan vi sluta tala om den nu?

Torbjörn Larsson, 14:12, 21 april 2016. Anmäl

Perspektiv på ett svart mordår

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 13.54.05

Antal offer för dödligt våld i Sverige 1964–2014. Diagram: Brottsförebyggande rådet.

Mord på öppen gata i Bredäng. Tolv timmar senare skjuts en man i huvudet i Vårberg. En vecka tidigare: skottlossning på Gärdet i Stockholm och en dödsskjutning i Malmö.

Lev i nuet och må bättre, heter det i självhjälpslitteraturen. Det är säkert inget dåligt recept mot stressen över livspussel och karriär, men som metod för förstå samhällsutvecklingen är dess värde noll och intet.

Megatrender kan styckevis vara labila historier, och man behöver ofta många år, ja, decennier, för att se vartåt det tar vägen. En närsynt här-och-nu-approach kan i det sammanhanget närmast bli en förbannelse. Ett gott exempel på det är utvecklingen av våldet i samhället.

I veckan kom Rättsmedicinalverkets årliga mordstatistik. Min kollega Stefan Lisinski gjorde redan före årsskiftet ett överslag att antalet mord under året skulle landa på lite drygt 100, och det visade sig vara en träffsäker prognos. Det blev 103, enligt RMV.

Ett skäl till att Lisinski gjorde en specialgranskning under hösten var många oroliga frågor om alla rapporter om dödligt våld och en allmän känsla av att det nu var värre än någonsin.

Och det var värre. Men inte än någonsin.

I förhållande till de allra senaste åren utgör 2015 mycket riktigt en stor obehaglig topp på kurvan. Både 2013 och 2014 var antalet mord och dråp 87, vilket är ungefär den nivå vi vant oss vid det senaste decenniet. Samtidigt stack 2012 av åt andra hållet med bara 68 fall av dödligt våld.

Fjolårets siffra är den högsta sedan 2007, då det registrerades 111 fall. Sett i backspegeln framstår det året som en tillfällig topp.

Mycket förenklat kan man säga att Sverige haft 100 mord och dråp om året sedan mitten av 1970-talet, men kurvan var långsamt (och hackigt) stigande fram till 1990, och därefter har den varit långsamt sjunkande.

Mordfrekvensen i Sverige har beskrivit samma utveckling som i resten av västvärlden. Långt tillbaka i historien, före statens våldsmonopol, handel, utbildning och allmän civilisering, var risken för dödligt våld i Sverige precis som överallt annars mångdubbelt högre än i dag. Men den sjönk stadigt. Under första delen av 1900-talet hade mordfrekvensen fallit till historiskt låga nivåer.

Att den plötsligt började stiga på 1960-talet har av Steven Pinker och andra forskare tillskrivits den frambrytande frihetliga och individualistiska strömningen med sin åtföljande förlust av auktoritetslydnad. Det blev mer droger och stökigare på gatorna. Nedgången det senaste kvartsseklet kan i det ljuset ses som en återgång till mer normala nivåer i väst.

”Fram till nu”, då, säger pessimisten.

Frågan är dock hur realistiskt det är att redan tala om ett trendbrott. Det rimliga är att avvakta en smula. Om två tre år vet vi om 2015, liksom 2007, var en avvikelse eller en verklig början på något nytt.

Hittills har jag bara talat om antal. Och det görs också ofta när det dödliga våldet diskuteras. Men sakta men säkert ökar folkmängden även i det här landet – på 2000-talet inte längre så sakta, heller – vilket förändrar siffrorna som andelar.

Befolkningsökningen gör att antalet 103 förra året, då folkmängden var 9,7 miljoner, skulle motsvara en mordsiffra på 86 i mitten av 1970-talet, då folkmängden var 8,2 miljoner, och 94 i mitten av 1990-talet, då folkmängden var 8,8 miljoner. Men vid båda dessa tidpunkter var antalet mord runt 100.

”Inflationsjusterat” efter folkmängd ligger fjolårets mordiska år fortfarande en bit under den genomsnittliga 1990-talsnivån, som med detta sätt att räkna blir 111.

Kulmen för det dödliga våldet i Sverige inträffade ett par år före och efter 1990, då över 120 mord registrerades. Med dagens folkmängd motsvarar det 136 mord.

Nå, det är ingen tvekan om att saker och ting står mycket illa till i vissa delar av samhällets undervegetation. Samtidigt som de spontana fyllemorden är betydligt färre i dag än förr i tiden är skjutvapnen fler och den organiserade brottsligheten värre. Den förstnämnda förbättringen har hittills varit större än den sistnämnda försämringen och haft större betydelse för vanligt folks liv. Kanske är den trenden över. Eller kanske ändå inte.

Tillägg den 1 april: Den 31 mars kom Brottsförebyggande rådets årsstatistik, och den anger antalet offer för dödligt våld 2015 till 112, alltså ett mord högre än 2007. Med den ”inflationsjusterade” räkneövning jag ägnade mig åt ovan hamnade fjolårets nivå alltså i stort sett på 1990-talets genomsnitt. (Egentligen är det internationellt vedertagna jämförelsemåttet mord per 100.000 invånare. Jag lovar att använda det nästa gång.) 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Enligt Brå så har försök till mord och dråp ökat med 470 % mellan 1975 och 2014. Det grova våldet har således exploderat i omfattning och överlevnaden får vi tacka sjukvården för. Att fokusera sig på enbart de med dödlig utveckling ger en falsk bild av att det inte blivit värre. DNs skrivning säger vi kan slappna av, no worries - har tom blivit bättre, men verkligheten säger vi fått ett inferno av våld. Det tog mig 5 min att fiska fram data på Brås hemsida. Läsare, se upp !, du blir manipulerad

Rutger Engellau, 07:07, 22 mars 2016. Anmäl