I föreställningarnas mörkrum

Vår bild av världen framkallas till stor del i våra föreställningars mörkrum. Där har vi lagrat det vi en gång lärt oss om hur mänskligheten beter sig och vart den är på väg.

För det är vansinnigt svårt, för att inte säga omöjligt, för en enskild människa att ha tillräcklig överblick över det myller vi kallar samhället. Den som sedan tillfrågas om en bedömning av huruvida det som pågår är bra eller dåligt må förlåtas om hon söker sig till det där mörkrummets trygghet.

Annons:

Därför kan man till exempel knappast utgå från att den som befinner sig i ett visst land är bäst skickad att förklara vad som händer där. Överdriver jag? Fråga en utländsk turist vilka svar hon får om hon ber personer på en gata i Skövde beskriva läget i Sverige. De kommer att variera från ”stabil välfärd” och ”tryggt men tråkigt” till ”krisland med stenhårt arbetsmarknadsklimat” och ”brottsdrabbat jantesamhälle”. Vem har rätt?

Av två EU-parlamentariker som båda jobbat tio år i Bryssel och Strasbourg, båda varit utskottsordförande, båda umgåtts med kolleger från 26 länder och båda läst tio tusen sidor utredningar från kommissionen kan den ena hylla det europeiska samarbetet och den andra döma ut det.  Vem har rätt?

Det här är en reflektion som i princip skulle kunna fungera som stående inslag i en sådan här blogg, men just den här veckan fick den näring ur två nyhetsinslag, ett om cancer och ett om arbetsmarknaden.

Kostnaderna för cancervården i västvärlden skenar, och antalet anmälda fall av cancer i hela världen tros mer än fördubblas till år 2030. För den som bär bilden av att vi blir allt sjukare (snabbmaten, stressen, gifterna, what not) bekräftas en fasansfull framtid. Men förklaringen är i det första fallet att allt mer avancerade – och dyra – behandlingsmetoder utvecklas och efterfrågas och i det andra att vi blir allt bättre på att upptäcka cancer och att världens befolkning, framför allt de fattiga, lever allt längre. Cancer drabbar i huvudsak äldre.

Ibland är det själva nyheten som slår hål på föreställningarnas pansar. Jag tror inte jag tar i om jag säger att det i debatten om arbetsmarknaden de senaste åren blivit närmast ett axiom att andelen tillfälliga anställningar blivit allt större på bekostnad av andelen fasta jobb. I tisdags presenterade Svenskt Näringsliv en studie där slutsatsen är att andelen fasta heltidsjobb är precis densamma i dag som för 23 år sedan, 70 procent. Andelen visstidsanställningar har förvisso ökat något, men det har skett på bekostnad av andelen deltidsjobb.

Nu tycker säkert inte alla att just detta är ett framsteg (en del skyller ungdomsarbetslösheten på rigida jobbproppar), men medge att siffran är rätt överraskande.

I förhållande till en vedertagen omvälvning framstår en avslöjad stagnation som tämligen … revolutionerande.

Krigets siffror skrivs i vatten

Hundra döda om dagen. Under åtta månader.

Det var det libyska övergångsrådets ledare Mustafa Abdel Jalil som i veckan inför FN-delegater lämnade den dystra uppgiften att minst 25.000 dött och 50.000 skadats i inbördeskriget. Om det stämmer är den libyska revolten en av de mest intensivt blodiga väpnade konflikter världen skådat på många år. Det skulle innebära att det i Libyen på åtta månader dött ungefär tio gånger fler än ett enskilt år i Afghanistankriget.

Jag har ingen anledning att tvivla på Abdel Jalils avsikter att ge korrekta uppgifter, och den brutala siffra han anger kan verkligen visa sig ligga nära verkligheten. Vad det däremot finns anledning att vara vaksam på är att dödstal i konflikter i allmänhet är notoriskt opålitliga. Det beror förstås på att vissa inblandade parter kan ha intresse av att blåsa upp siffrorna, men också på att det i stridens kollapsade samhällsstruktur och allmänna röra är väldigt svårt att föra statistik. Vem ska räkna, och vem ska sammanställa?

Min tumregel är att man kan räkna med att uppgifter om antalet dödsoffer stiger efter naturkatastrofer, medan de sjunker efter krig. Det stämmer naturligtvis inte alltid men påfallande ofta. Nedjusteringar kan också ske lång tid efter naturkatastrofer (det gjordes exempelvis månader efter tsunamin 2004 och drygt ett år efter jordbävningen i Haiti 2010), men då har siffrorna först stigit drastiskt i steg efter steg.

Under det korta Georgienkriget i augusti 2008 hade både ryssar och georgier intresse av att framställa antagonisten som särskilt grym. I början figurerade i medierna uppgifter om att flera tusen dött. När femdagarskonflikten började summeras efter några veckor stod det klart att det rörde sig om några hundra.

I Bosnien tog justeringen betydligt längre tid. I det kaotiska och oförsonliga etniska inbördeskriget 1992-1995 mellan människor i trakten som valt att kalla sig serber, kroater eller bosnjaker var det hart när omöjligt att få en oberoende bedömning av våldets omfattning. Efteråt etablerades en dödssiffra på runt200.000, som länge var vedertagen. För några år sedan gjorde dock Forsknings- och dokumentationscentret i Sarajevo en noggrann genomgång och kom fram till att 96.000 hade dött.

Det senaste Kongokriget var så fasansfullt att man kan tycka att det inte spelar någon roll om det dog två och en halv eller fem miljoner. Men Kanadabaserade konfliktforskare fann för något år sedan att den uppgift om drygt fem miljoner döda som en amerikansk hjälporganisation presenterat och som blivit accepterad var åtminstone dubbelt så hög som den verkliga siffran, och möjligen fem gånger för hög. I båda fallen räknade man in den mycket stora andel som dött till följd av epidemier och svält under konflikten, som i huvudsak ägde rum 1998-2003.

De kanadensiska konfliktforskarna misstänker att även dödstalen i Darfur och Irak har blåsts upp, inte minst av hjälporganisationer.

Den moraliska frågan är hur fel det egentligen är att överdriva i det akuta skedet. När rapporten om att över fem miljoner dött i Kongo presenterades femfaldigades den humanitära hjälpen till landet.

Libyens befrielsekrig 2011 är plågsamt nog, oavsett om Mustafa Abdel Jalils siffra är rätt eller inte. Man får be en bön för att det libyska folket nu får ett land som är så mycket bättre än Khaddafidiktaturen att de i någon mån kan känna att det är värt sitt grymma pris.

Minskat våld provocerar

För några dagar sedan dök det upp ett TT-telegram som vad jag kunnat se mest har fått fylla cyberrymd och papperspellar. Rubriken var ”Drastisk mordminskning i Sydafrika”.

Det finns något provocerande med att låta påskina att våldet i samhället minskar. Det vet ju ”alla” att unga i dag är betydligt mer utsatta än förr och att fler misshandlas, och skulle det vara så att färre mördas är det säkert tillfälligt eller en bugg i statistiken eller så har det att göra med förbättrad sjukvård

De flesta drar nog inte slutsatsen att det skulle kunna vara vår tolerans mot våld som förändrats. De flesta tar sig nog inte tid att tänka tillbaka på 1960- och 1970-talens skolslagsmål som ingen skulle drömt om att polisanmäla, för ”pojkar var pojkar”. Eller på mäns rätt att våldta ”sina” kvinnor i hemmet.

Det har hänt att folk blivit upprörda när jag i olika sammanhang nämnt att mordfrekvensen i Sverige och flera andra västländer de senaste decennierna stadigt sjunkit. När det gäller mord på barn är dagens svenska siffror de lägsta under efterkrigstiden – nivån har halverats bara sedan 1990-talet.

Däremot är det numera rätt omskrivet att våldsnivåerna i USA har gått ner. Inte minst att New York numera blivit en säker stad med mordnivåer som inte setts sedan början av 1960-talet.

Den amerikanska våldsnedgången brukar ibland förklaras med att amerikanerna numera helt enkelt låser in den våldsammaste procenten av sin befolkning. En annan delförklaring som brukar anges är att den mordtopp som nåddes under sent 1970-tal och 1980-talet hade med bruket av den brutaliserande drogen crack att göra. Frågan är om sådant räcker för att förklara hela raset i diagrammen.

Brittisk statistik visade för något år sedan att brottsligheten halverats sedan 1995. Det vållade viss turbulens i den pågående valkampanjen, eftersom knivdåd bland unga använts som slagträ i debatten för att kräva hårdare tag. Tråkigt nog för batongpolitikerna visade sig dödliga knivattacker ha minskat med 21 procent.

Och häromdagen kom alltså nya siffror från Sydafrika. Fortfarande är våldsfrekvensen plågsamt hög i den ledande afrikanska nationen, men antalet mord föll med 6,5 procent det senaste året och är nu den lägsta sedan apartheidregimen föll. Under det värsta året, 1995–1996, mördades nästan dubbelt så många som i fjol. Då var befolkningen ändå en fjärdedel mindre.

Det ska sägas att mordtrenden på vissa håll i Latinamerika samtidigt tycks peka käpprätt fel. Det gäller i första hand Centralamerika, Venezuela och Mexiko (det senare landet ligger lägst av de tre, trots det uppmärksammade maffiakriget). Den tycks i hög grad vara kopplad till knarkhandeln.

Asiens länder har i allmänhet låg mordfrekvens, om än inte riktigt lika låg som Västeuropa.  I Afrika är statistiken opålitlig utom i Sydafrika och en handfull andra länder. Men där det finns tillförlitliga data är trenden i de allra flesta fall – med det latinamerikanska undantaget ovan – ”stabil eller sjunkande”, konstateras i en rapport från den europeiska motsvarigheten till Brottsförebyggande rådet.

Kanske är det vi ser en kombination av en rad rationella och tekniska förändringar: bättre psykofarmaka, mindre våldsframkallande knark, fler i fängelse. För det kan väl inte vara så att det mänskliga samhället helt enkelt … utvecklas mot en högre civilisationsgrad?

Sverige behöver inte skämmas för klimatresultat

Det är ingen vild gissning att många tolkar rubriken ”Sveriges klimatutsläpp är större än regeringen säger” som att det som tidigare sagts är fel. Det är synd, för så illa är det lyckligtvis inte.

Rubriken härrör från en debattartikel i DN tidigare i veckan. En grupp Uppsalaforskare presenterade där ett nytt sätt att beräkna de svenska utsläppen av växthusgaser (det är egentligen inte helt nytt, brittiska forskare har exempelvis räknat på detta sätt för Storbritannien, men det är nytt för Sverige), vilket visade att de mellan 1990 och 2005 ökade med tjugo procent snarare än minskade med nästan tio, som det officiella Sverige brukar framhålla.

Med det nya sättet att räkna utgår man från konsumtion, inte produktion. Utsläpp som genererats på grund av det som konsumeras i Sverige ska läggas till det svenska klimatkontot, liksom det som Sverige tillverkar för export ska räknas av.

Poängen är att få fram en rättvisare ansvarsfördelning när världen ska komma överens om hur mycket olika länder bör strypa sina utsläpp. Kina är i dag världens största utsläppare av växthusgaser, men en stor del av dessa härrör från tillverkning av prylar som skeppas till rika konsumenter i Europa och USA.

Fair enough. Vad detta nya och på många sätt rättvisare vis att räkna utsläpp dock inte visar är att bilden av Sverige som framgångsrik utsläppsminskare är falsk, inte heller att fördelningen av utsläpp av växthusgaser är ett nollsummespel. Renare kraftverk, ny teknik och nya bränslen gör nytta på riktigt, och faktum är att Kina ligger längre fram än Sverige när det gäller satsningar på grön energiteknik. Att stoppa skogsskövlingen och i stället öka skogsarealen, vilket sedan länge sker i Europa, Kina och Nordamerika och mycket väl kan börja ske i Sydamerika inom några år, har också enormt stor inverkan på utsläppsnettot.

Om det handlade om ett nollsummespel skulle man rimligen se ungefär samma utveckling i alla länder som haft en konsumtionsutveckling liknande den svenska. Men det gör man inte. I EU:s sammanställning över hur utsläppen av växthusgaser utvecklats i medlemsländerna under perioden 1990 till 2008 är variationerna stora (jag väljer inte senare siffror än så, eftersom den ekonomiska krisen 2009 orsakade ett tillfälligt utsläppsfall som ruckar på analysen en aning).

Medan Sverige uppvisar en minskning på nästan tolv procent har utsläppen ökat med mellan 23 och 42 (!) procent i Grekland, Portugal, Irland och Spanien. I de båda senare länderna är en exceptionell byggboom en del av förklaringen. Någon sådan kan knappast tillskrivas Italien, men där ökade utsläppen med nära fem procent. Och varför ökade Österrikes utsläpp av växthusgaser med elva procent? Köper österrikare mer inhemska mikrovågsugnar och leksaker än svenskar?

I Finland låg utsläppsnivåerna i stort sett stilla mellan 1990 och 2008, medan de minskade med mellan sex och åtta procent i Danmark, Belgien och Frankrike. Storbritannien stoltserar med en nedgång på hela 19 procent (övergång från olja och kol till gas).

Ändå ligger präktiga nordbor i lä i förhållande till länderna i det forna östblocket: Estland minus 50 procent, Lettland minus 56, Slovakien minus 34, Ungern minus 25. Förklaringen EU:s miljöbyrå anger är uppenbar: skrotningen av den energiineffektiva tunga industrin från kommunisttidenoch den allmänna strukturförändringen i ekonomin under 1990-talet. Estlands BNP var mer än dubbelt så stor 2008 som 1990.

Det är inte fel att fördela ansvaret bättre, men Sverige och andra länder som effektiviserat och renat behöver inte skämmas för att visa vad som kan göras. Utan tätare hus, färre fossileldade kraftverk och renare fordon hade inte Uppsalaforskarnas nya utsläppssiffra stannat på tjugo procent.

(För övrigt hittar man följande intressanta detalj i Europeiska miljöbyrånsgenomgång: Eftersom den globala uppvärmningen under det senaste decenniet i snitt gett varmare vintrar i Europa har energianvändningen till uppvärmningen av hus sjunkit, vilket ses som en av de främsta orsakerna till minskade koldioxidutsläpp. En lite otippad god cirkel.)

Ett elfte september i megaformat

Av alla de hot mot mänskligheten vi gärna frossar i bygger de flesta på osannolika scenarier. Men det finns ett som faktiskt är reellt, men som ändå sällan diskuteras: kärnvapen. Inte kärnkraft, alltså, som faktiskt ventileras en hel del fast de är betydligt beskedligare (inte minst efter Fukushima), utan atombomberna. De finns ju faktiskt kvar.

Det frustrerande dilemmat är att trots att världen steg för steg har tagit sig ur det akuta kärnvapenkrigshotet sedan Gorbatjov och Reagan möttes i Reykjavik hösten 1986 och fattade det första beslutet om att bryta vansinnesrustningen ligger tusentals stridspetsar kvar, redo att avfyras.

Undergångspotentialen är fortfarande ofattbar. Var och en av laddningarna är kraftfullare än Hiroshimabomben. Det betyder i praktiken att alla måste bort för att vi ska kunna slappna av på den punkten, och det är lite märkligt att nästan bara Läkare mot kärnvapen numera driver frågan med glöd.

Dessutom finns faran för spridning av vapnen till grupper som befinner sig utanför internationella förhandlingar.

Det politiska utgångsläget är egentligen inte dåligt. Bara de mest patologiskt makthungriga diktatorerna vill på allvar ha kvar dem för gott, och de blir tack och lov allt färre. Men sedan det akuta kalla krigshotet sjunkit undan tycks ryssar och amerikaner skjuta den slutliga skrotningen framför sig, även om Obama gjorde ett nedrustningsryck.

Och det är på ryssar och amerikaner det hänger. Britter och fransmän kanske kan tänka sig ensidig atombombsskrotning, men därutöver kommer ingen faktisk eller potentiell kärnvapennation att göra ett dyft innan Washington och Moskva visat vägen. Som Irans president Ahmadinejad säger i filmen ”Countdown to Zero”:

– Om (kärnvapen) är en bra sak borde vi få ha det också. Och om det är en dålig sak; varför har ni det?

Det mesta talar trots allt för att nedrustningen fortsätter. Så länge världen domineras av rättssamhällen är sannolikheten att vapnen används liten. Men om inget drastiskt beslut fattas snart kommer processen att bli mycket lång, vilket betyder att risken för en förödande kärnvapenexplosion någonstans, någon gång lever kvar, trots att världen befinner sig närmare global fred än kanske någonsin sedan människan blev bofast.

Elfte septemberattentaten var så ofattbara och av en så ny kaliber att en ödesdiger känsla spred sig över (väst)världen. Att USA överreagerade i sitt svar (”som en sårad björn”, som Mattias Gardell uttryckt det) är välkänt. Ändå lugnade världen ned sig något efter några år. Det hotande civilisationskriget visade sig bara vara en otäck teoretisk konstruktion. Demokrati och frihet fortsatte att locka.

Frågan är om denna i övrigt stabilare och – i perspektiv – fredligare värld skulle kunna hantera ett enskilt atomterrordåd med sans, eller om vi skulle låta en sådan katastrof dra oss tillbaka ner i en ond tid av rädsla och vedergällning. Alltså: Skulle vi få en elfte septemberreaktion i jätteformat, eller har vi nått integration, överblick och klokhet nog att vi skulle kalla dådet för en enskildhet, trots formatet?

Jag är verkligen inte säker. Däremot törs jag svara på den mer filosofiska frågan: Gör ett sådant enskilt megadåd per definition världen till en sämre plats, även om utvecklingen i övrigt gått framåt? Mitt svar är nej. Men jag kan äta upp mitt presskort på att den bild vi skulle måla upp av oss själva om det hände skulle nå en aldrig tidigare känd svärta. Jag hoppas vid Gud att vi slipper måla den.

Antalet ryska och amerikanska kärnstridsspetsar.

Men skulle inte nätet demokratisera Kina?

Kina är världens största diktatur och kineserna har aldrig varit friare än de är i dag. Se där en äkta paradox, vilket betyder skenbar motsägelse.

Hur demokratin utvecklas i världen kan mätas på olika sätt. Det är nästan omöjligt att mäta demokratins kvalitet, eftersom den beror på hur vi upplever våra friheter och möjligheter till inflytande. Mycket talar för att våra krav skärps ju mer självklar demokratin blir.

Organisationen Freedom House gör årligen en lovvärd utvärdering av tillståndet för friheten i världen, ”så som den upplevs av individer”, som det står i förklaringen. Slutsatserna är värdefulla, även om jag har lite svårt att förstå hur exempelvis Ryssland och Burma kan placeras i samma kategori (icke fria).

Samma organisation gör också en något enklare analys i form av en sammanställning av antalet länder som håller rättvisa val. Den visar att antalet sköt i höjden efter murens fall men har minskat något de senaste åren.

Det just nu sannolikt mest omhuldade studieobjektet i ämnet, det stora demokratitestet om man så vill, är Kina. Spaltkilometer har skrivits om hur sociala medier trängt in och öppnat det kinesiska samhället. Mängder av exempel på nätgenererade aktioner har förts fram: protester mot miljöförstöring, ilska över korruption, avslöjanden om byggfusk efter jordbävningen 2008.

Det finns beräkningar som visar att antalet protestaktioner i Kina med fler än 15 personer inblandade har ökat med 17 procent om året och mångdubblats från 1990-talet till 2000-talet.

Samtidigt uttrycker allt fler en besvikelse över att det går för långsamt. Hoppet om att kommunikationer skulle bryta sönder diktaturen sägs ha kommit på skam. Många menar att fallet Kina visar att demokrati ”av västerländsk modell” inte är självklar, att kineserna väljer en annan väg: ekonomisk men inte politisk frihet.

Efter varje skimrande vittnesbörd om hur kineserna sakta får kunskap om världen och crowdsourcar mot missförhållanden kommer en kärv rapport om att det bara handlar om yta och att därunder är diktaturens tryne lika fult som någonsin. Regimen kan ju själv använda sociala medier till att förfölja oliktänkande, gubevars.

Debatten om Kinas demokratisering är ett envig mellan dem som ser glaset som halvfullt och dem som ser det som halvtomt. Essensen återspeglas i den akademiska duellen mellan nätguruerna Clay Shirky och Evgeny Morozov, där den förra representerar det halvfulla glaset och den senare det halvtomma. (Här finns en intressant dialog dem emellan.)

Shirky slog i en intervju i vintras vad om 100 dollar att Kinas kommunistparti är borta från makten om tio år. Ingen industrialiserad autokrati har överlevt i mer än 70 år, framhåller han.

Morozovlägret har ett kraftfullt exempel på sin tes: De iranska protesterna efter valet 2009, som organiserades via sociala medier och dokumenterades med mobilkameror, rann inte bara ut i sanden utan följdes av massgripanden som till stor del kunde göras med hjälp av information på sociala medier.

Men en mer centraliserad och paranoid regim betyder inte nödvändigtvis att regimen blivit mäktigare, snarare att den känner sig hotad, skriver Patrick Meier på open source-företaget Ushahidi.

Att påpeka att även repressiva regimer kan utnyttja den nya tekniken till att utöva kontroll över medborgarna är på sätt och vis som att påpeka att det allmänna vägnätet kan utnyttjas för såväl flykt som jakt, av såväl tjuvar som poliser. Myndigheterna kan förvisso sätta upp vägspärrar – men trots allt inte i vilken omfattning som helst. Gör de det för ofta och för länge stryps till slut den ekonomiska verksamheten.

Och då hamnar man, för att återgå till förtryckarexemplet, i en diktatur av den gamla, slutna och fattiga sorten, inte den kinesiska boomvarianten. Frågan är om Peking är intresserat av det.

Om euron aldrig hade lanserats

Eurokrisen har börjat få dimensioner som skrämmer slag på allt fler, och hur det svenska opinionsläget i eurofrågan ser ut behöver man inte vara medlem i Mensa för att begripa. Det är dock inte alldeles säkert att man är rädd för rätt saker. Just i eurodebatten märks också en besynnerlig syn på rollfördelningen mellan politik och ekonomi.

Ingen kan förneka att eurozonens ledare har underpresterat sedan den dag för tolv och ett halvt år sedan då D-marken, francen, liran och de andra gamla klassiska valutorna slutgiltigt låstes mot varandra. Det fanns redan vid tilldragelsen gott om domedagsprofeter som inte gav den nya valutan mer än en handfull år på sig. Jag har själv skrivit en del om hur olyckskorparnas prognoser mest dugt till att printa ut och slå in fisk med. Men nu häpnar också jag allt mer över hur flagrant euroledarna fortsatt att skjuta ansvaret för den nödvändiga gemensamma förvaltningen ifrån sig och framför sig. En av de sanningar eurokritiken alltid innehållit är att det är hyckleri att förneka att en monetär union kräver solidaritet i allmänhet och samordnad finanspolitik i synnerhet. Är det politiskt omöjligt att åstadkomma en sådan samordning, då ska EU inte ha en gemensam valuta.

De lyckade delarna av den europeiska integrationen är ett av efterkrigstidens största framsteg. Omvänt vore en process tillbaka mot en fragmentisering av Europas länder och folk vore ett av efterkrigstidens största bakslag. I teorin betyder inte en upplösning av euron att hela det övriga samarbetet behöver skjutas i sank, men det vore en kraftfull politisk signal i den riktningen.

Men sådant ger sällan bekymmersrynkor i Sverige. Här drar många i stället en lättnadens suck över att befinna sig utanför den infekterade zonen, och de får inga följdfrågor när de bygger sin analys på att det är själva euroidén det är fel på i alla lägen.

V-politikern Staffan Norberg skriver att ”globala kriser kan pareras bättre i Sverige än i nästan alla andra EU-länder”. Ska man ta Norberg på orden är sanningen faktiskt den motsatta. Det euroområdet nu drabbats av har ju för det första sitt ursprung inom det egna området och är för det andra en så kallad assymetrisk chock. Det betyder att bara några av medlemmarna, inte alla, har åkt på en stjärnsmäll (akut skuldkris), men eftersom alla delar valuta och ränta måste alla ta konsekvenserna. Det Norberg talar om är i stället vad som hände för tre år sedan. Finanskrisen var en symmetrisk chock mot EU; alla drabbades lika. Många av oss har nog redan glömt att kronan då sjönk som en sten, liksom den svenska BNP:n. Euron sågs som ”en skyddande hamn”, och den svenska euroopinionen svängde markant mot jasidan. För mindre än tre år sedan, alltså.

Det är lärorikt att ta reda på vilka krisländer som just nu ser ut att rida ut stormen. Island, Irland och Lettland är tre stater som visar tillfriskning. Det första har en egen valuta, det andra har euron, det tredje har sin valuta låst mot euron (och har haft det under hela kristiden). Knappast svart-vitt.

Kommunalrådet Sven-Erik Bucht i gränsstaden Haparanda, som använder båda valutorna, säger i en tv-intervju att han nu svängt i eurofrågan och blivit emot. ”Jag trodde att euron skulle främja samarbete, men det har blivit precis tvärtom”, säger Bucht.

Det är inte lätt att hänga med i det resonemanget när det som nu diskuteras i Bryssel, Bonn och Paris är det närmaste en federal stat EU någonsin varit, när Grekland garanterats nödlån till summor från franska och tyska skattebetalare som hade varit fullständigt otänkbara för ett par år sedan och EU:s stormaktsledare säger att de aldrig tänker överge grekerna.

Skepsisen mot euron är ofta färgad av en misstro mot projektets politiska natur. Underförstått: det här borde ju vara en rent ekonomisk affär, ett bygge där plus och minus har vägts samman i en balansräkning. Man kan höra EU-kritiker som annars inte vill ta i ekonomer med tång avfärda valutaprojektet med ”men det verkar mest vara ett politiskt projekt”.

Vad skulle det annars vara? Ekonomi kan inte fungera i ett samhälleligt vakuum. Företag skriker efter spelregler att förhålla sig till – samma regler på samma marknad. Det är ett politiskt beslut att införa marknadsekonomi i stället för planekonomi. Det ligger politiska beslut bakom skrotandet av handelshinder. Det är genom politiska beslut som vinstskatter höjs eller sänks, vilket ger för- och nackdelar i olika ändar av ekonomin: statsbudget, fördelning, näringsliv.

Samtidigt är gemenskapsvärdet av euron förmodligen svårt att överskatta, även om få tror det för tillfället. I en artikel som i princip lägger hela skulden för Greklands elände på en ond omvärld nämner Kajsa Ekis Ekman en sak vars innebörd hon inte själv verkar se: Bland dem som deltar i protestmanifestationerna på Syntagmatorget i Aten vill bara en fjärdedel att landet ska lämna euron. Det måste betraktas som häpnadsväckande lågt för att vara bland aktiva kritiker i det allra hårdast drabbade landet.

En valutaunion är inte en politisk idé som skissats upp för att den låter pampig och ingenting annat. En gemensam valuta är det yttersta uttrycket för en gemensam marknad, och stater har gång på gång i historien velat uppnå de fördelar ett gemensamt stabilt valutaområde ger.

Jag stötte på en intressant framtidsrapport som den nuvarande ordföranden i Finanspolitiska rådet Lars Jonung skrev för EU-kommissionen 2002, just när eurons sedlar och mynt lanserats. Jonung försöker där blicka fram mot 2010. Han listar pedagogiskt alla de risker som finns med projektet, bland annat de spänningar som skulle kunna uppstå vid assymetriska chocker av precis det slag vi nu ser (även om han konstaterar att ”förmodligen händer inget av det beskrivna utan något annat dyker upp och överraskar oss”).

Men den intressantaste delen är en kort kontrafaktisk historieskrivning i slutet av rapporten. Hur skulle EU:s inre ekonomiska liv utvecklas om inte europrojektet hade lanserats? Lars Jonung presenterar först ett scenario där länderna integreras väl och deras valutor fluktuerar allt mindre not varandra, därefter ett annat där valutorna svänger på ett ”politiskt oacceptabelt sätt” och slutligen ett tredje där D-marken får total dominans. I alla tre scenarierna är slutsatsen att EU-politiken sannolikt till syvende och sist graviterar mot en låsning av valutakurserna, såvida inte EU-samarbetet i stort ska lösas upp.

Det finns fog för att dra slutsatsen att euroområdet blev lite för stort lite för snabbt. Att dess förvaltning behöver reformeras är uppenbart. Möjligen borde ett eller annat land lyftas ut. Men till den som har planer på att krasst avfärda hela idén som ”bara ett politiskt projekt” vill jag vädja om att fundera över åtminstone något av det ovanstående.

Min prognos är att vi slipper bakslaget. När timmen är sen och kniven vilar mot strupen tenderar de politiska prioriteringarna trots allt att hamna i rätt ordning.

En riven gränsbom slår all nätfrihet i världen

Att säga att världen blivit öppnare är inte speciellt kontroversiellt. Global öppenhet kan handla om kommunikationer, kultur, ekonomi, politik, gastronomi, idrott och tusen andra indirekta aspekter, men den handlar förstås också om det mest handfasta: nationsgränser.

Det borde vara en smal sak att slå fast hur utvecklingen gått när det gäller den symboliskt kanske viktigaste öppenheten, den över världens landgränser, men frågan är inte alldeles rätlinjig.

De som ifrågasätter tesen om världens tilltagande öppenhet framhåller ibland att världen var minst lika integrerad under den fredliga perioden före första världskriget som den är i dag. Påståendet har ett visst fog för sig på ett ytligt plan, eftersom det var lätt att röra sig över de europeiska landgränserna för den som hade råd, och handelshindren var få.

Men de 1800- och tidiga 1900-talsdecennier av fred och handelsboom som historieböckerna beskriver berörde inte alla världens folk utan bara delar av Europa och dess kolonier. Sedan kom världskrigen, och sedan kom kalla kriget. Då försvann en stor del av världen bakom järnridån, samtidigt som länder i tredje världen markerade vilketdera av lägren de tillhörde genom att sätta upp hinder mot folk från det andra.

När Berlinmuren föll öppnades gränser en masse, men samtidigt blossade nya konflikter upp som hindrade öppenhet, åtminstone tillfälligt. Fler nationer tillkom också – hela 34 stycken från 1990 till i dag.

Därefter utmärker sig två händelser som påverkat den fysiska rörligheten mellan världens länder: Europas införande av passunionen Schengen och säkerhetspaniken efter 11 septemberdåden i USA.

Schengen innebär att 25 länder öppnat gränserna mellan varandra (22 EU-länder plus Norge, Island och Schweiz). Men eftersom arrangemanget innebär gemensamma visumregler och gemensam kontroll mot resten av världen har det ibland kallats Fästning Europa. Från 137 av världens ungefär 200 länder krävs visum för att få komma in i Schengen, bland annat från alla afrikanska länder. Å andra sidan får exempelvis en tanzanier som sökt och fått visum inresetillstånd till 25 länder på ett bräde. Tidigare hade hon behövt göra 25 ansökningar.

Redan före Schengeninträdet krävde Sverige visum från de flesta av världens länder, men med den svenska anslutningen 2001 tillkom 19 nya. De senaste åren har dock EU:s visumkrav slopats för exempelvis länderna på västra Balkan. Kraven för att få visum är olika hårda för olika länder.

Kriget mot terrorn efter 11 septemberdåden har drivit fram en rad kontroversiella lagar om övervakning och säkerhetskontroller vid resor. Frågan är om det påverkat världens visumkrav i någon större omfattning.

Juristfirman Henley & Partners sammanställer sedan några år ett årligt index över visumfriheten i världen. Att döma av dessa tabeller har resefriheten ökat de senaste åren för de flesta länders medborgare.

Indexet anger hur många länder en person från ett visst land kan resa till utan visum. Störst frihet har de västeuropeiska länderna, USA och Japan, och minst har svårt konflikthärjade länder, som Irak, Pakistan och Afghanistan. Så här har indexet utvecklats på tre år:

2008: Danmark toppar med 157, medan Sverige och USA ligger på 155 och Storbritannien på 152. I botten återfinns Pakistan på 25 och Afghanistan på 22. Andra intressanta länder däremellan är Brasilien (122), Israel (118) och Ryssland (60).

2010: Storbritannien toppar med 166, medan Danmark får 164 och Sverige 163. USA hamnar på 159, Israel på 133, Brasilien på 130 och Ryssland på 83. Pakistan hoppar upp till 36, medan Afghanistan är kvar i botten på 26.

2011: Danmark är åter i topp tillsammans med Sverige med 173. Storbritannien får siffran 171, USA 169, Israel 142, Brasilien 140 och Ryssland 89. Längst ner faller Pakistan en bit till 31, medan Afghanistan fortfarande intar bottenplatsen med 24.

Som synes tycks resefriheten öka ganska markant och allmänt. Av exempelländerna ovan är det bara de krigsdrabbade länderna Pakistan och Afghanistan som backar vardera en gång.

Frågan om hur lätt det är att resa gäller förstås inte bara visum. Minst lika viktigt är hur stora ekonomiska resurser folk har att ta sig någonstans – och hur transportmedlen utvecklas.