Occupyrörelsen, barnet och badvattnet

Europaniken tycks ha lagt sig för tillfället, och varken de spanska indignados eller occupyrörelsen är riktigt lika heta i nyhetsflödet som för någon vecka sedan. Man kan dock vara säker på att kritiken snart åter bullrar i gång mot såväl Europas skuldkrishantering som kapitalistisk girighet. Den som då lyssnar uppmärksamt ska finna att många i proteströrelserna kopplar ihop dessa båda problem, samtidigt som det dräller av marknadsliberaler som spyr galla över europolitiken just för att den innehåller för lite av kapitalistiskt tänkande.

Wall Street-kritikerna, från Zuccotti Park till Brunkebergstorg, och de indignerade på Puerta del Sol har ingen gemensam agenda, och det finns företrädare som betonar att det är excesserna – både politikers och direktörers – de vänder sig emot och inte hela det marknadsekonomiska systemet. Stävja, reglera och justera, alltså. Gott så, säger jag.

Men det är inte alltid så budskapet beskrivs. Många av världens problemformulerare tar tillfället i akt att dramatisera allt vad de orkar och flaggar nu ivrigt för att den systemkollaps de redan varnat för vid varje ekonomisk kris de senaste decennierna just den här gången står för dörren. Att förorda förbättringar i ett befintligt system är för blekt. Nej, börja om och byt ut är ett budskap som hörs bättre. Frågan är bara: Mot vad?

Mycket långt fram i tiden lär mänskligheten överge ekonomi som vi känner den i dag, men vad som kommer i stället har jag lika lite som någon annan en aning om. Så länge vi har ett penningsystem i världen är det dock marknadsekonomi och kapitalism som är det minst dåliga sättet att skapa välfärd, hur illa det än låter i somligas öron. Det är faktiskt en uppfattning som delas av alla svenska riksdagspartier, även om en del av våra folkvalda bjuder in marknaden med armbågen. Tvistefrågan är denna: hur kan man optimera demokratin inom marknadsekonomins hägn?

Jag har varit lika upprörd som många andra över att börsen med sina till synes neurotiska återkommande fall tvingar politiker till snabba beslut som de inte hade tänkt sig att fatta. Hur demokratiskt är det, kan man undra. Men jag har tänkt ett varv till. Politikerna verkar i ett ekonomiskt system som de själva hyllar och omhuldar. Börsen faller inte för att aktieplacerare roar sig, utan för att olika aktörer räknar med förluster och nedgång. Neurotisk är den förvisso – det heter att börsen förutspått nio av de fem senaste lågkonjunkturerna. Men hellre överkänslig än bedövad.

Om den varningssignalen inte fanns, hur snabbt och hur resolut skulle politikerna då agera för att åtgärda svagheter i bygget? Och för den delen: om det var upp till formella beslutsfattare att bestämma värdet på företag, oavsett om de är folkvalda eller sitter i företagsstyrelser, hur ofta skulle de då tona ner riskerna för förluster och uppsägningar, och hur ofta skulle de överdriva dem?

Detta får nu inte tolkas som att ministrar och parlamentariker ska hålla sig borta från marknadsspelet. Inget kan vara mer felaktigt. Men olika aktörer har olika roller. Marknadsekonomin fungerar bara bra med tydligt angivna spelregler, och det är politiker som beslutar om dessa. Det är en myt att direktörerna drömmer om en hundraprocentigt avreglerad värld där kapitalet och vinsten är ensam gud, för det kaos som skulle uppstå på en sådan marknad skulle till slut inte gynna någon. Däremot vill såväl industriföretag som finansbolag att spelreglerna är desamma för alla på alla delar av den marknad där de verkar. Euron är ett sådant politiskt spelplansbeslut i megaformat, och handelsintensiva europeiska företag som är euromotståndare duggar knappast tätt.

Marknadsekonomi – när den fås att fungera väl – är en minst lika god välståndsidé som hjulet, jordbruket och penicillinet. Men de resurser som alstras måste spridas som gödsel för att samhällets plantor ska blomstra vackert. Där kommer de politiska besluten in. Vi känner alla till välfärdsstatens grundmetod för detta: beskatta och sedan fördela. Det viktiga och svåra är att sprida utan att samtidigt utarma källorna.

Man kan tänka sig att valda politiker kommer fram till att kapital borde beskattas hårdare. Om denna avsikt formuleras i ett enskilt land uppstår det numera välkända dilemmat att de som sitter på kapital inte låter det arbeta där det tjänats in utan tar det med sig till lägre beskattande länder. De kan göra så på grund av att världen är öppen, och vi har öppnat den för att den då visat sig ge den bästa avkastningen på allas vårt arbete, och den avkastningen vill vi inte avstå ifrån. För att lösa dilemmat krävs överstatliga beslut om beskattning eller andra finansiella regleringar, viket innebär en ännu högre grad av globalisering. Etcetera. Känns det igen? Vi kommer inte undan.

Det finns en intressant skillnad mellan dagens kapitalismkritiska rörelse och den som växte fram på olika toppmöten i början av seklet, den som gick under namnet ”antiglobaliseringsrörelsen, nämligen att man faktiskt inte hör lika starka slagord mot just den globala gränslösheten. Det är ändå ett slags förskjutning. Det är som om de flesta anar att det inte är den som är fienden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Undrande Medborgare: Jo, numera skulle man lika gärna kunna vända på det. I början av marknadsekonomins historia fanns dock knappt några fungerande demokratier.

Anders Bolling, 09:24, 9 november 2011. Anmäl

Fnertz: Girighet är dåligt. Marknadsekonomin fungerar, men den måste tyglas. Jag är kritisk till de som hävdar att hela skiten håller på att kollapsa och närmast välkomnar det, och jag ifrågasätter att de vet vad de ska ersätta marknadsekonomin med. Hur svårt ska det vara att läsa innantill?

Anders Bolling, 09:01, 9 november 2011. Anmäl

Ständigt denna fantasilöshet och visionslöshet från nyliberaler. Ingen idé att försöka förändra något om man inte vet exakt hur alternativet ser ut. Bättre att stanna kvar i det trygga, välbekanta men dåliga. Anders och ni andra som är överdrivet rädda för förändring måste först och främst lära er att skilja på marknadsekonomi, kapitalism och ekonomisk tillväxt (dvs BNP-ökning). Det är begrepp som ibland hänger ihop men i grunden är olika saker och absolut inte behöver vara sammankopplade. Man kan faktiskt vara för marknadsekonomi men emot kapitalism.

Johan, 19:27, 1 november 2011. Anmäl

[...] Grekland  med åtstramningar som drabbar vanligt folk hårdast har mötts av massiva protester. Protester som riktats mot att vanligt folk ska betala bankernas och spekulanternas skulder.  De protesterna [...]

Papandreaus chanstagning? | Annarkia (Webbsida), 12:57, 1 november 2011. Anmäl

Det är inte kapitalistisk girighet som förstör planeten. Det är enskilda individers konsumtion. Ända sedan människor lämnade sitt naturliga habitat har de varit tvungna att bruka våld på sin omgivning. En av våra viktigaste drivkrafter är ju att vi vill ha det bekvämt och behagligt. Då går det åt lite material. Och nu är vi sju miljarder som vill ha det bra...

Realist, 10:14, 1 november 2011. Anmäl

Alltså.. Om man inte vill ha kritik för att vara kapitalistiskt girig.. då får man väl sluta upp med att vara kapitalistiskt girig!!?? Man vill byta ut systemet mot ett som inte är så girigt och artikelförfattaren undrar: "Mot vad?" Ja, mot ett som inte är så GIRIGT! Herregud.. Hur svårt ska det vara att inse?

fnertz, 08:42, 1 november 2011. Anmäl

"Tvistefrågan är denna: hur kan man optimera demokratin inom marknadsekonomins hägn?" Borde det verkligen inte vara tvärt om???????

Undrande_Medborgare, 08:09, 1 november 2011. Anmäl

[...] strejker och protester i Grekland mot regeringens åtstramningspaket och nedskärningar. Protester mot nyliberalism, kapitalism och mot att vanligt folk ska betala bankernas och fifflarnas (läs [...]

Grekland - folkomröstning om krispaket - protester lönar sig | Svensson (Webbsida), 07:45, 1 november 2011. Anmäl

Artutrotning en forntida mänsklig specialitet

Illustration: Alamy

Nordamerika är inte känt för någon mångfald av stora däggdjur, som Afrika är. Men en gång trampades även det amerikanska präriegräset ned av megafauna. För ungefär 10.000 år sedan fanns där inte mindre än tre elefantarter, gigantiska trögdjur och jättebävrar.

Varför försvann de? Klimatförändringar, hävdade forskare länge. Icke, visar en ny studie. De jagades ihjäl av människan. Det visar sig att de stora djuren klarat flera stora klimatförändringar dessförinnan, men människorna som vandrade ner från Berings sund med sina knaggliga spjut blev en övermäktig kraft.

Hur kan jag tycka att detta är en trösterik nyhet? Så här:

Man kan ju förstå att många tidigare var skeptiska till att några tiotusental jägare skulle ha haft kapacitet att utrota flera gigantiska djurarter. Att dagens miljarder utrotar djur till höger och vänster hör vi ju ofta, men förr levde vi väl i symbios med naturen?

Glöm det. Människor med stenslungor kan ha varit ett större hot mot stora djur än människor som förfogar över kemikaliefabriker och automatvapen. Den nya studien är inte den enda som pekar på det. I fjol rapporterades att även den australiska megafaunan med gigantiska pungdjur försvann för 40.000 år sedan på grund av människan.  Tidigare forskning har bland annat visat att människor för tusentals år sedan raderade ut en rad arter från Söderhavets öar.

I mina ögon är detta en otroligt viktig kunskap att ha i bakhuvudet när man läser om den artutrotning som sägs pågå minut för minut: Det var förr i tiden människan var en av djurens största aktiva fiender, inte i dag. Numera placerar vi ut vakter i nationalparker och bygger tunnlar under motorvägar för att paddor ska ta sig till dammar. Människan är sannolikt den enda art i jordens historia som aktivt räddar andra arter.

Med ”förr” menar jag naturligtvis inte bara stenåldern. Djurrättstanken har förvisso inte varit levande särskilt länge, kanske ett sekel. Men skillnaden är väldig. På 1800-talet jagades vargen aktivt i Sverige med syfte att utrota den från landets yta, vilket också lyckades. Även bävern var länge försvunnen från Sverige. Rådjuret var sällsynt på 1920-talet. De tiger- och noshörningsstammar som larmen går om i dag utsattes för en decimering som var våldsam under första halvan av förra seklet men bromsades för 30-40 år sedan. Noshörningarna ökar nu. Tigrarna har det tuffare, men skyddet av dem är en fråga på statschefsnivå.

För att återvända till Nordamerikas prärier skedde under 1800-talet en exempellös jakt på bisonoxen, och några tusen nybyggarjägare med de enkla handeldvapen som fanns då lyckades med arméns och järnvägsbolagens stöd slakta ner beståndet av det stora hovdjuret från 60 miljoner individer ner till 800 (!) innan kongressen satte stopp. Det var alltså extremt nära ögat. Skulle en sådan jakt ens övervägas i dag?

Det som hänt är att det moderna livet inneburit en omfattande attitydförändring. Förr var naturen en mäktig kraft som uppfattades som hotfull – och som på allvar kunde vara farlig för människor i byar och på landsbygden. I den mån människan kunde bemästra detta hot sågs det som en bedrift värd att hylla.

Nu är förhållandena naturligtvis de omvända. Naturen är inget hot mot människor som bor i lägenheter och kör bil. Den har blivit en rekreativ miljö som värnas – samtidigt som människan har nått en kapacitet för omfattande förstörelse. Någonstans på vägen trillade den polletten slutligen ner.

Fisket är dock en annan och tråkigare historia, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Anders: Din siffra låter som hämtad från de teoretiska modeller som utgår från att x antal arter som brukar finns i x yta regnskog dör ut om samma mängd regnskog huggs ner. Antalet arter man verkligen vet har utrotats under dina 28 år är en bråkdel av detta. Det betyder inte att säkert ett stort antal mikrober och kanske rent av insekter försvunnit för gott. Regnskogen är den ojämförligt viktigaste biotopen. Därför är det bra att avskogningen minskar i framför allt Sydamerika. Indonesien ligger några år efter i det avseendet.

Anders Bolling, 10:00, 9 november 2011. Anmäl

Overkligheten: Det var engagerat. Jag håller inte med om att den allmänna uppfattningen är att människan är mindre ond mot andra arter i dag än förr. Jag anser att den allmänna uppfattningen är den motsatta, dvs den du framför. Därför var nog mitt ordval "polletten har trillat ner" mindre lyckat.

Anders Bolling, 09:45, 9 november 2011. Anmäl

[...] Bolling, som driver framstegsbloggen på DN, skrev för någon vecka sedan ett av de sämsta blogginlägg jag någonsin läst. I inlägget framstår han som den typ av manliga skribenter som tror sig stå [...]

Megadumt! - jonas at jonas (Webbsida), 23:13, 8 november 2011. Anmäl

Sedan jag föddes, för 28 år sedan, har 700 000 arter utrotats permanent från jordens yta. Det motsvarar 7 procent av alla arter på jorden. Du beskriver mänskligheten som en enda person med en enda vilja - att skydda utrotningshotade arter. Det är visserligen en prioriterad fråga för en handfull personer i spridda delar av världen, men knappast för en majoritet av världens befolkning. Överlevnadsaspekten väger nog tyngre för de flesta om man tvingas välja mellan att hugga ner lite skog för att kunna odla mat eller att bevara tigerns naturliga habitat. Din tes bygger på att människan är så fundamentalt annorlunda mot tidigare att artutrotning är ett avslutat kapitel. Det vore trevligt om det vore så, men tyvärr finns det ingenting i emperin som tyder på det. Paddtunnlar till trots.

Anders, 20:09, 28 oktober 2011. Anmäl

Jag kanske ska passa på att konstatera att uttryckliga bevis för pre-Clovis invånare i Amerika (1a länken) är awesome!

Torbjörn Larsson, OM, 01:19, 28 oktober 2011. Anmäl

Intressant poäng. Det går som hand i handske med vårens stora miljönyhet där man visade att människan tog ner de stora skogarna på alla kontinenter ett par tusen år senare (~ 8 ka bp). IIRC är det individantalet och klimatutfallet som testar denna hypotes, liksom att man nu ser stora delar av Amazonas har varit tidigare brukat. I fallet med tidigare landutnyttjande är ju den glada nyheten att vi numer är en storleksordning mer effektiv. Redan Kinas risbrukare lyckades driva upp samma mängd kalorier på en fjärdedel av ytan, den gröna revolutionen med genetisk manipulation och konstgödsel bidrar med resten av miljönyttan. Här verkar det mer gå i linje med Pinkers nya bok, där han konstaterar att fakta är att vi aldrig varit så fredliga som nu. (Det värsta historiska proportionerliga manfallet var medeltiden's An Lushan revolt, WWII hamnar långt ner på listan. Men det berkar som Pinker menar naturfolkne är de mest våldsamma.) Människan är ju också "den fredliga apan", och allmänt det mest självsocialiserade djuret. @ Overkligheten: Nu var ju poängen att vi börjat ta hänsyn, och alltså bryr oss, tvärtom mot vad du påstår. Det är möjligt men alls inte faktalagt att vi står inför en massutrotning, tendenserna är där men det är i så fall bara början av processen. Framför allt så kan AGW vara det stora utrotningshotet i en av människan populerad och uppsplittrad värld, där nu befolkningsökningen verkar hejdas och kanske vända. Det är alltså där vi ska satsa resurserna. För att klara det behöver vi effektivisera resursutnyttjandet. Landutnyttjande: flytta in i städer, fortsätta den gröna revolutionen med GMO, gödsel och effektiva marknader. Energiutnyttjande: byta gamla maskiner ofta, utnyttja bästa energiråvaran som olja och gas. Materialutnyttjande: stordrift, nya material, återanvändning. Tyvärr ger du många förslag som helt går emot sådana miljösträvanden, framför allt "pådrivet av ojämna resursfördelningar och en envis vägran att övergå till en hållbar tillväxt och ett hållbart samhälle till och med i de länder där vi har råd". Alltså att marknader som vi vet är effektiva för att energieffektivisera ska motarbetas med omfördelningar av resurser, och att vi inte ska strukturomvandla utan snåla med insatser. Ett "hållbart" samhälle är en utopi, och som vi alla vet är utopiska drömmar inte genomförbara (eller hållbara). Ett effektivare samhälle är _alltid_ möjligt. Och om nu befolkningstillväxten kontrolleras räcker det för att vi ska få bästa möjliga miljöutfall och i längden en produktivaste, robustaste biosfär.

Torbjörn Larsson, OM, 00:48, 28 oktober 2011. Anmäl

@Anders Bolling: Det handlar inte bara om mänsklig utbyggnad. Det handlar om att företag inte bryr sig, att politiker inte bryr sig och att folk i allmänhet är ovetande eller blundar. Ekonomisk tillväxt kostar och har varit ofta varit den drivande kraften bakom habitatsfragmentering, biodiversitetsförluster och arters utdöende. Sentida svenska exempel är mellanspetten, som senast sågs i landet 1989. Utdöd för att dess habitat (gammal lövskog) inte var ekonomiskt lönsamt. Den vitryggiga hackspetten är på väg åt samma håll, i nuläget finns så vitt jag vet bara fyra häckande par i Sverige och de får inte ungar varje år... Det kanske inte finns någon uttalad vilja att utrota djur i allmänhet längre, men det finns gott om folk som gärna skulle se att vissa arter försvann. Vargen är ett bra exempel, en nyligen utgiven artikel (http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/08/08/rspb.2011.1275.short) ger vid hand att utan tjuvjakt hade populationen av varg i dag varit ungefär fyra gånger så stor. Bara att vara en sällsynt och uppmärksammad art kan i sig leda till att en art ytterligare minskar i antal och slutänden utrotas på grund av ökade ekonomiska incitament för tjuvjakt. Och om det inte finns en vilja att aktivt utrota andra arter, så finns det ingen egentlig vilja att förhindra den pågående utrotningen heller. Människans populationstillväxt har sjunkit stadigt sedan 1963, men biodiversitetsförlusterna har fortsatt i stort sett som förut. 1992 presenterades Biodiversitetskonventionen (CBD) under konferensen i Rio De Janeiro, 1993 började den gälla. I nuläget har 193 länder ratificerat konventionen (undantag: Vatikanstaten, Andorra och USA). Redan då var det tydligast uttalade målet att minska ner förlusterna av biodiversitet. Det misslyckades fatalt. 2001 knåpade EU ihop "The 2010 Biodiversity Target" som 2002 också togs upp av CBD: målet var det samma som tio år tidigare, att stoppa förlusterna av biodiversitet, den här gången till senast 2010. 2010 hade man ett nytt möte i Nagoya, där man antog "The Aichi Targets", där man lovade i stort sett samma sak igen (man lovar lite mindre faktiskt), men den här gången till senast 2020, med några delmål som ska uppnås tidigare. Men finns det någon som helst politisk vilja att faktiskt stoppa förlusten av biodiversitet, att faktiskt sluta utrota djur? Nej, det verkar inte som det. 2010 satte ett antal forskare igång ett projekt tillsammans med The Guardian som de kallade "Biodiversity100". Målet var att hitta 100 tydliga insatser som något av G20-länderna skulle kunna göra för att visa att de menar allvar med att bevara biodiversiteten. De ställde tre krav: 1) Att insatsen skulle medverka till ett ökat skydd för en hotad art eller ett hotat ekosystem, 2) att den skulle vara politiskt kostsam genom att det skulle finnas intressegrupper som motsatte sig det hela, och 3) att den föreslagna insatsen skulle ha ett starkt vetenskapligt stöd. Insatserna skulle även följa S.M.A.R.T.-mallen (Specific, Measurable, Attainable, Realistic and Timely). Hemsidan för projektet finns på http://www.guardian.co.uk/environment/series/biodiversity-100 om du vill se på den. En mer utförlig bakgrund till varför de startade projektet kan du läsa på Nature: http://blogs.nature.com/soapbox_science/2010/09/10/biodiversity-from-conservation-science-to-action Nu hittade de tyvärr inte 100 projekt som uppfyllde kraven, utan bara 26. Och av de 26 förslagen på insatser som de skickade till de berörda länderna, hur många tror du nappade på det hela? Rätt svar är att ingen gjorde det. De flesta brydde sig inte ens om att svara, och de som gjorde det var i regel direkt otrevliga i sina svar. Det finns ingen politisk vilja att tala om vad gäller bevarandet av arter idag, och det här är bara ett exempel (om än ett väldigt bra) på den saken. Att som du dessutom försöka få in billiga poänger genom att antyda att jag hyser åsikten att människor bara är inkräktare uppskattar jag inte heller. Det är klart att det faktum att vi är 7 miljarder människor gör att det blir mindre plats åt andra arter, men det ursäktar inte att vi fortsätter att strunta i problemen och utrota arter och förstöra värdefulla biotoper, ofta bara för att vi i den utvecklade världen är snåla och vill ha billig mat, billiga smartphones, billiga möbler och så vidare. Vi fiskar sönder hav, hugger ner regnskogar, förstör nyckelbiotoper och ökar fragmenteringen av habitat helt i onödan, pådrivet av ojämna resursfördelningar och en envis vägran att övergå till en hållbar tillväxt och ett hållbart samhälle till och med i de länder där vi har råd! Att sedan jämföra utdöendet hos en jaktkänslig megafauna (och att dessutom skriva "Varför försvann de? Klimatförändringar, hävdade forskare länge" när jakthypotesen har över 40 år på nacken och det hela har debatterats friskt fram och tillbaka och det finns gott om studier för båda sidor ger ju inte direkt ett påläst intryck, för den delen) med den nuvarande biodiversitetsminskningen, som inte bara har drabbar redan känsliga arter utan även arter med betydligt större resiliens (vandringsduvan till exempel, eller torsken, även om den fortfarande finns, men att ekosystemet i Östersjön någonsin kommer hämta sig har jag inte mycket tilltro till) är i mina ögon extremt missvisande, både på grund av att orsakerna till den förra är under fortsatt stark debatt, medan orsakerna till den senare är tämligen klara, nämligen att det är människans fel, och att det hela inte är jämförbart på en ekologisk nivå om man ser till ekosystemfunktion, nischuppfyllnad och bevarande av habitat. Och, som sagt, viljan att faktiskt bevara den biologiska mångfalden är ett gigantiskt luftslott som alla påstår sig vilja vara med och bygga, så länge det inte kostar något. Konventionen om biologisk mångfald är ett fatalt misslyckande och har trots det påstått stora stödet hittills lyckats åstadkomma lika mycket som vilken välvillig facebook-grupp som helst. Att påstå något annat är bara naivt. Polletten har inte trillat ner. Vi tycker bara om att säga att den har det.

Overkligheten, 23:55, 27 oktober 2011. Anmäl

Nej, naturen är inget hot mot människor som bor i lägenheter och kör bil. Däremot är DU, genom att köra bil och bo i en skitstor lägenhet, ett hot mot människor som inte bor i lägenhet eller kör bil. Sug på den!

Joakim, 21:44, 27 oktober 2011. Anmäl

"Overkligheten", jag känner mycket väl till dina argument, som är de gängse. De handlar om något annat. Det är klart att det finns en mängd arter som har det svårt under trycket av mänsklig utbyggnad, men du missar min poäng: Människan vill i dag inte utrota andra arter. Förr var det en merit. Vi är sju miljarder nu, och det säger sig självt att det inte kan finnas lika många djur i numerär räknat som när människan var en miljard, för att inte tala om tiden då "vi" bara var några få miljoner och ändå bevisligen lyckades radera ut flera arter från jordens yta. I grunden handlar det om synen på mänsklighetens plats på jorden. Om man anser att vi bara är inkräktare kan läget aldrig bli acceptabelt med sju miljarder människor eller fler, hur många arter vi än försöker skydda. Jag anser att det är tämligen acceptabelt att vi är så många som vi är.

Anders Bolling, 20:45, 27 oktober 2011. Anmäl

Människan är väl inte den enda djurart som aktivt räddar andra, på rak arm kommer jag på delfiner som ofta rapporteras skydda andra djur från hajar.

Sara, 20:14, 27 oktober 2011. Anmäl

Fler giftlarm, längre liv

Livet i Sverige 2011 är ett liv med konstfiberkläder, mat i halvfabrikat och mat som forslats över halva världen, ett liv i inomhusgallerior stora som städer och ett apparatberoende som sextiotalsmänniskan inte hade förmåga att föreställa sig. Inte så få av dem som minns hur det var i en värld med raggsockor och mjölkleverans i glasflaskor och som grubblar över skillnaderna känner en oro som emellanåt stegras till ångest. Men det är något som inte stämmer.

Med jämna mellanrum fortsätter larmen att ljuda om vårt onaturliga sätt att leva, ja strängt taget vår lek med döden. Härom året kom Stefan Jarl med en gastkramande film som framställde oss som vandrande kemikaliecocktails. Vi till och med klär oss i gift, ropar Naturskyddsföreningen, för det sitter i våra t-shirts.  Är det inte för mycket gifter i vår miljö har vi börjat supa alldeles för mycket; äldre kvinnor rapporteras dö i skrumplever som aldrig förr. Vi utarmar våra jordar och grönsakerna är tomma på näringsämnen. För att inte tala om mobilstrålningen och det allmänt osunda elutbudet (där jag själv har nära erfarenheter av oron). Ja, ni vet.

Varningsrapporterna är så vanliga att de närmast utgör något slags nyhetsjournalistisk mall. Men aldrig någonsin, vad jag märkt, har någon ställt följdfrågan: Då måste väl detta rubbade leverne synas i statistiken? Kanske anar alarmisterna ändå svaret: Det gör det inte. För trots detta påstått konstgjorda liv vi lever, fullpumpade med E-nummer, flamskyddsmedel och dioxiner, lever vi lik förbannat allt längre.

Häromdagen kunde SCB berätta att medellivslängden i landet fortsätter att öka, trots att svenskarna i decennier varit ett av de mest långlivade folken i världen. Sedan millennieskiftet har den förväntade livslängden ökat med två år för män och ett och ett halvt år för kvinnor. Det är ganska mycket på så kort tid med tanke på utgångsläget.

Är det inte under just denna period alkoholkonsumtionen ökat (för att senare åter avta, nota bene)? Är det inte detta decennium mobilutbyggnaden accelererat? Har vi inte under dessa år fått allt fler halvfabrikat och allt mer importerad mat i affärerna? Sover Dolly Parton på rygg?

Jo, sjukvården har också förbättrats och vi har fått bättre mediciner. Men även om det vore hela förklaringen är det lite svårt att se varför det skulle förta det positiva med stigande medellivslängd.

Debatten om trafiksäkerhet lider av ett liknande logiskt glapp. Samtidigt som Sverige fördöms för att inte som övriga EU ha förbjudit mobilpratande under bilfärd, och samtidigt som det förs fram oro för att allt fler kör med knark i kroppen har dödstalen i trafiken formligen rasat till nivåer som helt enkelt är häpnadsväckande låga jämfört med både de flesta andra länder och jämfört med hur det var för ett par decennier sedan.

I Ryssland sjönk faktiskt medellivslängden under 1990-talet. Det berodde inte på att de talade för mycket i mobiltelefon eller åt för mycket halvfabrikat.

”Gå till läggen”, brukar Jan Myrdal säga. ”Gå till diagrammen”, säger jag. Och ställ följdfrågor.

Källa: Världsbanken

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Andreas, om du hade fötts för hundra år sedan hade du inte levt några färre år men varit frisk -- du hade dött vid ett par års ålder av sviterna från din diabetes. Om spädbarns- och barnadödligheten är enormt mycket högre än i dagens samhälle blir det förstås färre personer som lever ett långt liv som kroniskt sjuka. Det var ju oftast de som brukade dö som barn!

Tacksam för dagens samhälle, 22:15, 27 oktober 2011. Anmäl

Kalle, 11:39: Ja, faktiskt, det är ungefär så här vetenskapliga studier brukar utföras. Man jämför sifferserier och försöker utröna om det finns ett samband mellan dem. I det här fallet är sambanden förmodligen svaga, eftersom det är hundratals olika faktorer som avgör vår livslängd och livskvalitet. Därför kan man väl nöja sig med att glädja sig åt att de flesta av oss har det riktigt bra. Heja Bolling för ett positivt anslag!

Glad i hågen, 15:45, 24 oktober 2011. Anmäl

Oj, värsta vetenskapliga studien du genomfört här, alltså!

Kalle, 11:39, 24 oktober 2011. Anmäl

Tack för en trevlig artikel, jag gillar din positiva anda. Men jag undrar om du har rätt… Även om medellivslängden ökar så ökar också frekvensen av (vissa) sjukdomar, tex allegier och astma har ökat lavinartat de senaste decennierna, och det är just såna sjukdomar (auto-immuna och inflammatoriska) man ofta länkar till miljöpåverkan. Även cancer verkar bero på eller iaf försämras av kronisk inflammation. Vad är det för mening med att leva länge om man är allvarligt sjuk? Jag har själv typ-1 diabetes (som också hör till ovanstående grupp sjukdomar) sedan 8 månaders ålder och skulle nog gärna bytt bort 5 års livslängd mod att slippa ha det åtminstone som barn och pre-adolescent.

Andreas G, 08:28, 24 oktober 2011. Anmäl

En dålig dag för dysterkvistar

Torsdagen den 20 oktober: One more down, sixteen to go. Eller hur man nu vill räkna antalet diktaturer i arabvärlden.

Det har varit ymnig skördetid för dysterkvistar i vår del av världen sedan den där murens fall-känslan från vårens al-Jazirasändningar sjönk undan och ersattes av nygammal finansångest. Det var en lättnad att få beskedet att Muammar Khaddafi inte längre riskerar att förgifta den libyska revolutionen.

Diktatorns död befäster att arabvärlden inte längre är ett flagrant undantag. Den är inte längre den ofrihetens region som så länge låg efter demokratiutvecklingen i resten av världen – så länge att många bedömare trodde att det var något avvikande med araber. All blodspillan är en sorg, men nu kan libyerna se att de fått något för det ohyggliga pris de betalat. För syrierna blir behovet att nå den punkten mer akut för varje våldsam dag som går.

En dag har alla autokrater i arabvärlden fallit. Man kan inte överskatta betydelsen av att hjärtlandet Egypten var tidigt ut i processen, men det kan behövas ytterligare katalysatorer, fler mentala trösklar att kliva över, för att dominoeffekten ska få fart. Kanske är den libyske tyrannens död en sådan.

Vad än nyhetsjägare och bekymrade debattörer försöker göra gällande med punktvisa varningsrapporter går de mänskliga rättigheterna framåt. Ryckigt? Absolut. Bakslag i Ukraina och Centralasien? Tveklöst. Men globalt och över tid: framåt.

Här sitter vi i dessa dagar och darrar av oro för en ekonomisk systemkris, över USA:s hackande ekonomi och låneberoende av Kina, över risken för en eurokollaps (nåja, en del har svårt att dölja sin förtjusning inför en sådan). Ibland framställs detta som slutet på världen som vi känner den. Men medan vi här uppe på mellanbreddgraderna (ursäkta, Australien, men ni klarar er bättre) idkar navelvård går världen på andra sidan Ural, Medelhavet, Japanska sjön och Rio Grande vidare. Numera är det den som agerar ekonomiskt draglok, och stora delar av den börjar sakta men säkert också vänja sig vid den gamla transatlantisk idén fri- och rättigheter. I själva verket är fred och frihet draglokets potenta bränsle.

Medan libyerna jublar och syrier och jemeniter fortsätter att med blodsdroppe efter blodsdroppe urholka sina järnregimer vittrar även den burmesiska diktaturen. Till omvärldens förvåning verkar juntans reformer den här gången ha ett innehåll. Och i Afrika byts fler regeringar ut efter val än efter kupper. För inte länge sedan var det tvärtom.

Det är väl alldeles i sin ordning? ”Västvärlden” stagnerar, övriga hämtar in och innan vi vet ordet av har vi mötts.

Samtidigt med budet från Sirte kom uppgiften att det baskiska terrorbandet ETA kapitulerar. Vi hade nästan glömt bort dem, inte sant? De var den sista solkiga sidan i ett blodigt kapitel i den moderna västeuropeiska historien. Vi läser i dag om terrorbombningar i Irak och Pakistan; för ett par decennier sedan fanns de på andra sidan Nordsjön och Biscaya.

Kort sagt: Torsdagen var en dålig dag för dysterkvistar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

<strong>Awesome website...</strong> [...]the time to read or visit the content or sites we have linked to below the[...]…...

nurmaniamnsz (Webbsida), 16:28, 24 oktober 2011. Anmäl

[...] Nyheter, Dagens Nyheter, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, DN, Svenska [...]

King Kong Magazine (Webbsida), 16:10, 24 oktober 2011. Anmäl

[...] Nyheter, Dagens Nyheter, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, [...]

Khaddafis död en vara för den arabiska våren | King Kong Magazine (Webbsida), 19:35, 21 oktober 2011. Anmäl

Llora por México

Jag tänker ibland på det magiska månljuset över Palenques djungelinbäddade mayapyramider. Jag tänker på Guanajuatos charmiga gränder och gårdar, på ett antropologiskt museum där man måste tillbringa två dagar och på en orörd Stillahavsstrand där jag sov under bar himmel i nattbrisen, invirad i bara ett lakan.

Jag tänker på hur jag andlös blickat ut över kanjonen Barranca del Cobre, djupare än Grand Canyon, och hur jag en iskall morgon vandrade i utkanten av San Cristobal de las Casas, med gnistrande utsikt över ett hav av tegelröda 1600-talshus, på blomsterprydda och eucalyptuskantade kullar som liknade mina småländska hemtrakter. Allt detta magnifika, som gjort ett outplånligt intryck, och som är Mexiko.

Detta myllrande land, dit jag senare med glädje tagit min familj, lider. Mörka dagar tycks det stå inför en politisk och ekonomisk kollaps av det slag som en gång drabbade blomstrande länder som Uganda och Zimbabwe. Ska det gå så illa?

Det behöver sannerligen inte göra det. Samtidigt som 40.000 människor mördats under fem år av kriminellt vansinne har pengarna rullat in från sammansättningsfabrikerna, majsfälten och turismen. Tillväxten är fem procent i år och tros bli det även nästa år, och åren före finanskrisen växte ekonomin stadigt. Det syns på gator och torg. Åttiotalets Mexiko framstår som en öststatsversion av nollnolltalets.

Vad som skamligt släpar efter är infrastrukturen, vilket märks i trafikdöden. De mexikanska vägarna skördar varje år nästan dubbelt så många dödsoffer som knarkkartellernas uppgörelser. Hemska tal, men kanske sätter de trots allt maffiavåldet i perspektiv. Mordfrekvensen i Mexiko som helhet ligger faktiskt fortfarande en bit under den i de värsta våldsländerna i Latinamerika. Det flesta morden begås i fyra delstater. I några hörn av landet är mordfrekvensen i nivå med Kanadas.

Ändå: Snart sagt varje vecka håller jag tummarna för att den där efterlängtade rapporten ska komma, som visar att trenden är bruten, att nu sjunker våldet. Men gång på gång sjunker i stället modet.

Det är klart att det mexikanska knarkkriget en dag kommer att ta slut. Det kommer konflikten mellan israeler och palestinier också. Men det är naturligtvis fullständigt orimligt att sätta sig och vänta. De har knappast president Calderón heller gjort. Han valde en motstrategi från dag ett, för fem år sedan. Men genom att sätta in 50.000 soldater mot kartellerna valde han en alltför ensidig styrkestrategi. Om ”knarkkrig” tidigare hade varit en metafor blev beskrivningen nu bokstavlig.

Vad kunde han ha gjort i stället? Det finns en kontroversiell lösning, som av anhängarna framstår som ett veritabelt alexanderhugg (vilket det knappast är; inget är så enkelt): legalisera drogerna. Det omedelbara problemet är förstås att detta måste göras i USA för att ha någon mening. Frågan är dessutom så politiskt och moraliskt besvärlig att den kräver en egen utredning, något jag avstår från här och nu.

Det finns en annan, på alla sätt sympatisk motåtgärd.

Mexikos industrier må blomstra, men landet rymmer precis som många latinamerikanska länder väldiga ekonomiska skillnader. I denna världens trettonde största ekonomi räknas över 40 procent av befolkningen som fattiga. Nästan 30 procent av unga mellan 20 och 24 står utanför både jobb och utbildning. Klyftor är farligast när de öppnar sig i botten av samhället. Det har de senaste årens vänsterregeringar i konkurrentlandet Brasilien insett och lyckats börja krympa gapet mellan rika och fattiga. Vägen till tillit mellan samhällsskikten är lång, men bara att anträda den väcker hopp.

Eftersom det är uppenbart att drogkartellerna inte hämtar sitt fotfolk från vilka grupper som helst utan ur de långa leden av arbetslösa lågutbildade unga män utan framtidsdrömmar borde det inte vara svårt att åtminstone dämpa den onda trenden: Ge de unga en gnutta tro på ett gott alternativ. Bygg byskolor, bygg ungdomshus, bygg vägar och bredband, ordna klassiska ”amsjobb”, ös in pengar i projekt för mödrar med söner utan utsikter. Ge de unga nya erfarenheter och självaktning; blås de kriminella gängen på sin rekryteringsbas. Det skulle slå undan benen för knarkkungarna effektivare än pansarskott.

Det skulle inte ens vara särskilt dyrt, inte i relation till den militära mångmiljardrullningen. Det skulle ta lite tid, men ju tydligare politiska vilja, desto kortare.

Två politiska reflexer måste världens ledare ha för att upprätthålla, återupprätta eller skapa trygghet i samhället: Värna mänskliga rättigheter och värna sysselsättning. Den senare reflexen ligger som bekant risigt till ganska allmänt i dessa kristider. I den befjädrade ormens land brister båda. Llora por México, gråt nu. Men än är det inte för sent att torka tårarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

[...] är grunden för förändring i detta land. Det här rimmar väl med ett intressant inlägg i Anders Bollings framstegsblogg i DN som beskriver en liknande problematik, fast i [...]

Vem är egentligen aktör i den colombianska konflikten? « idaincolombia (Webbsida), 00:16, 18 oktober 2011. Anmäl

En fantastisk karleksforklaring till ett underbart land som just nu lider oerhort. Jag bor pa Nordirland, vilket sett mer an sin del av elande. Trots det har jag flera vanner fran norra Mexico, boende har men som lever i standig oro for de famijer de har kvar hemma. De vagar inte ens aka hem med barnen for att de ska fa traffa mor-och farforaldar, i radsla for kidnappningar. Jag hoppas och tror att Mexico loser det har. Det ar mitt absoluta favoritland och jag vill vaga aka dit med mina sma.

Maria, 13:29, 17 oktober 2011. Anmäl

Instämmer helt, samma sak går att applicera i Sverige. De kriminella gängen har sin rekryteringsbas främst bland invandrarungdomar som känner sig utanför samhället och inte känner att de har någon framtid. Det är ingen fråga om kultur eller religion som många vill få det till. Det är en fråga om klass.

Anonym, 21:42, 16 oktober 2011. Anmäl

Fisket fjärran från framsteg

Framstegsblogg eller ej; det här ska handla om något som är svårt att beskriva som annat än ett bakslag.

Miljön mår i de flesta avseenden globalt sett bättre i dag än för några decennier sedan, trots många larm som antyder motsatsen. På enskilda platser är det visserligen inte svårt att hitta nya motgångar när det gäller luft- och vattenkvalitet, miljögifter, avfall och skog, men generellt är vi där på rätt väg.

Tar man planeten som utgångspunkt och kokar ner helheten lika länge som en mustig tomatsås framträder dock två stora miljöområden där man kan dra slutsatsen att det gått bakåt.

Hur allvarligt läget är på det ena av områdena, klimatet, vet vi besvärligt nog egentligen inte säkert förrän om något decennium (oroväckande indicier i dag; antaganden om framtida uppvärmning och effekter). För det andra området, fisket, har vi facit framför ögonen. Utfiskningen av haven är svårartad.

De flesta inser numera att något måste göras åt överfisket. Problemet är att rovdriften till stor del beror på det som kallas ”tragedy of the commons”, dvs att alla – och därmed ingen – har ansvar för världshaven. Regionalt finns det exempel på att man kunnat vända utvecklingen med gemensamma regler, som i fråga om torsken i östra Östersjön. Ute på de stora våta vidderna är det betydligt svårare.

Vi blir fortfarande fler på jorden, och vi behöver mer mat, så vad göra? En intuitivt naturlig lösning på problemet är fiskodling. Varför skulle vi inte odla olika former av fisk och skaldjur lika naturligt som vi styr produktionen av grödor, kött, fågel, ägg och mejerivaror? En gång i tiden jagade vi vårt kött på slätter och i skogar, i många fall till artutrotningens gräns. Nog börjar det bli dags att sluta jaga vild fisk också, annat än som fritidssysselsättning. Världens mastodontiska fiskeflottor, som den spanska trålararmadan, övertygas säkert inte i en handvändning, men om nu till och med tjurfäktning är på väg att förbjudas är ingenting omöjligt.

Därför blev jag och säkert många med mig fundersam när Naturskyddsföreningen nyligen hissade röd flagg för all konsumtion av jätteräkor. En rapport från organisationen dömde särskilt ut odlingarna i Bangladesh, där de sägs rasera kustområden, och Ecuador, där de sägs ge upphov till sociala spänningar.

Jag känner väl till miljödebatten kring odling av jätteräkor. Men jag har också läst om förbättrade metoder och fördelar för lokalbefolkningen. FAO håller fram Thailand, som flyttat odlingen till slutna system utan åverkan på mangroveskogar och grundvatten. Australien säger sig ha tagit fram ”världens mest perfekta räka” odlad i säkra, slutna dammar.

Men Naturskyddsföreningens slutsats var alltså att helt sluta äta jätteräkor. Det är ingen liten sak när varenda sushirestaurang lägger sådana skaldjur på sina standardtallrikar. Så jag tänkte: kan människan faktiskt inte odla jätteräkor hållbart, trots att vi kan skicka folk till månen?

Jag ringde upp Naturskyddsföreningens fiskeexpert Kajsa Garpe och frågade. Svaret löd: Jo, det går, men knappast i vilken omfattning som helst. Garpe betonade att det inte är något fel på jätteräkan i sig, som är ett utmärkt livsmedel. I tropiska och subtropiska länder som Filippinerna och Kina har sådana här räkor länge fiskats och odlats i liten skala på ett hållbart sätt. Problemen uppstår när odlingen sker i massiv skala för export. Och produktionen har exploderat under 2000-talet.

Men fallen Thailand och Australien? Jo, länder med bra lagstiftning och med resurser att odla i slutna system skulle kunna göra det hållbart. Men så länge inte produktionsskillnaden mellan olika länder är tillräckligt tydlig och så länge det är omöjligt att garantera varifrån jätteräkorna på risbollen eller i lunchwoken kommer vill Naturskyddsföreningen ta det säkra för det osäkra.

Konsumentmakt är omvittnat effektiv när den samordnas. Kanske är köpstopp enda sättet att sila fram det goda ur jätteräksoppan, även om man på kort sikt kan äventyra fattiga människors utkomstmöjligheter i flera av räkländerna. För mig var det viktigt att få klarhet i att det går att odla det fylliga skaldjuret utan moraliskt haveri. Bara sporren finns och lagarna följs.

Samtidigt: I det mycket långa loppet är säkert räkdebatten ett stickspår. All vår matproduktion kommer att revolutioneras de närmaste decennierna. Man har redan tagit fram en sojaböna med gener för att producera de godartade oljor vi vill åt hos fisk, omega 3. Man har börjat odla, alltså på riktigt odla, fram kött i laboratorium. We ain’t seen nothing yet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

[...] Fisket fjärran från framsteg [...]

Artutrotning en forntida mänsklig specialitet - DN.se (Webbsida), 13:49, 27 oktober 2011. Anmäl

Avital Dobo och Hugo: Det finns naturligtvis mycket mer att säga i ämnet. Jag hoppas få tid att fördjupa mig. Det råder lite delade meningar om effektiviteten i rovfiskars proteinomvandlingsprocess, men två saker är nog ganska klara: 1) Ska vi envisas med att äta mest rovfisk behöver vi utveckla alternativa foder till dem, kanske sådan GM-soja jag nämnde. 2) Vi borde inte envisas med att äta så mycket rovfisk. Det finns godare växtätande arter än karp.

Anders Bolling, 07:15, 14 oktober 2011. Anmäl

Jag vill inte låta nedlåtande, men det verkar som att du är inte riktigt påläst Anders. Du skriver att utfiskningen av världshaven ökar och föreslår schysta räkodlingar. Det här är en ekvation som, tyvärr, inte går ihop. Eftersom man matar räkorna med fisk bidrar odlingarna direkt till överfisket. Lyckas man utveckla kött i laboratorium som du hänvisar till i slutet av inlägget, då kan vi börja tänka på saken... Men we ain't seen that yet

Avital Dobo, 17:31, 13 oktober 2011. Anmäl

"Kan man åka till månen så..." Problemet lämpar sig inte för den vulgära nivån. Det handlar om proteinhushållning. Hälften fisk och skaldjur som vi äter är redan odlad. Det påskyndar utfiskningen. För ett kilo odlad lax eller pangasus krävs flera gånger så mkt viltfångad fisk, tex skarpsill, tobis eller Afrikas och Sydostasiens matfiskar. Det är bättre att äta viltfångad skarpsill än odlad lax.

Hugo, 14:03, 13 oktober 2011. Anmäl

Torbjörn: Jag använde säkert ordet "indicier" slarvigt. Jag tror du syftar på temperaturutvecklingen och/eller koldioxidhalten? Vad man inte ännu vet säkert, och det är där den stora skillnaden mot fisket ligger, är hur omfattande dåligheter en uppvärmning kan ge upphov till. Man kan absolut argumentera för att man ska utgå från att problemen blir som i värsta-scenarierna, men till skillnad från utfiskningen har vi inte det framför näsan ännu. (Även om många debattörer tillskriver varje torka och varje orkan som något som inte hade inträffat i den gamla världen.)

Anders Bolling, 12:02, 13 oktober 2011. Anmäl

Om jag förstått saken rätt så är problemet med många fiskodlingar att man matar fisken med annan fisk som man fångat vilt så för att få fram ett kilo lax så behöver man stoppa in flera kilo annan fisk vilket leder till än mer utfiskning. Problemet är det industriella fisket men hur ska man komma ifrån det? Det bästa vore fler fiskare som fångar färre fisk men som får bättre betalt men det är fårstås otroligt svårt att komma dit.

Phorward, 09:59, 13 oktober 2011. Anmäl

Matnyttigt ämne. Det största problemet är annan köttproduktion, fisk är tillräckligt effektiv (låg förlust från vegetation till kött). Tror inte syntetkött är ett svar, då köttet saknar immunförsvar (well, duh!) och kommer att bada i antibiotika. Så vi får mat, men också sjukdomar. Det andra problemet är så kallad 'ekologisk' produktion, som är anti-ekologiskt ineffektiv och tar också den mer mark än vi har. Promotas som geshäft men också av religiösa krafter: tex religionen antroposofers "homeopatiska" gödslingsmetoder är godkända i EU. Andra problemet klimatet bygger tyvärr på observationer och inte indicier. I början av förra året uppnåddes 2 sigma eller 90 % säkerhet. Jämför med medicin, du får 80 % säkerhet för rätt diagnos. (Och kanske 60 % gott utfall på behandlingen, så totalt är sjukhus Las Vegas - men bättre än inge. :-/) Det är lika chanser att man når fysikens 3 sigma säkerhet till IPCC 2014. Svåra problem.

Torbjörn Larsson, OM, 08:15, 13 oktober 2011. Anmäl

Miljarder värda att fira

Om några veckor är det läge att fira vår gemensamma tillvaro här på planeten. Den 31 oktober har av FN utsetts till den dag då vi blir sju miljarder människor. Det är egentligen omöjligt att slå fast exakt vilket dag vi passerar strecket, men någon dag ska få äran.

Det betyder att ytterligare tusen miljoner individer av den makalösa mänskliga arten har fått trampa på jordens yta sedan 1999. Tolv år har det alltså tagit sedan förra miljardkalaset. Till nästa dröjer det 14 år enligt FN:s prognos, till niomiljardersfesten sedan ytterligare 18, och därefter beräknas vi få vänta 40 år innan vi blir någon mer miljard.

Om vi nu blir det. För jordens befolkningskurva planar ut. Vi fortsätter att bli fler ett tag till, men inte för att det föds fler utan för att det dör färre. Vi begraver färre barn och fler gamlingar. Vi har nått ”peak child”, som Hans Rosling har uttryckt det. Det blir inte fler barn än de 1,9 miljarder som finns nu.

Familjestorlekarna rasar i länder vi vant oss vid att betrakta som fulla av fattiga barn. I Iran och Brasilien föds färre barn per kvinna än i Sverige, Indonesiens kvinnor föder lika många barn som USA:s.

Därför är det besynnerligt att oron för en alltför stor befolkningsökning fortfarande lever kvar. Och den går inte bara att förklara med obildning.

Jag medverkade förra helgen i ett inslag i P1:s Godmorgon Världen om sjumiljarderspassagen. I samma inslag uttalade sig sociologen Rigmor Allbäck, som är aktiv i något som heter Hållbar befolkningsutveckling. Hon hävdade att befolkningsplanering måste upp på agendan igen. ”I många länder har man inte förstått vidden av problemet, man kan inte ta hand kom en befolkning som växer så snabbt”, sade hon.

Författaren Lena Andersson skrev en ledarkrönika för en tid sedan som innehöll en så skruvad uppfattning om befolkningstillväxt att jag var tvungen att läsa flera gånger för att försäkra mig om att jag inte förstått fel.

Hon sade att eftersom jordens problem till stor del beror på att det finns för många människor borde samhället stödja dem som håller igen med familjebildandet i stället för att uppmuntra till fler barn; ”det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat”.

”I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga … borde barnbegränsning prioriteras varje dag”, skrev hon. Alla dessa barn gör att naturresurserna inte räcker, ”vilket leder till krig”.

I en debattartikel i våras hotade fyra högt uppsatta akademiker med en vansinnig, teoretisk befolkningsprognos som gick ut på att vi med dagens födelsetal blir 134 biljoner (!) människor om 300 år.

Konsten är visserligen fri, men skönlitteratur som uppmärksammas sticker ofta tån i tidens ström. I Jonathan Franzens fantastiska och med all rätt hyllade senaste roman ”Frihet” blir en av huvudpersonerna, en intelligent människa, besatt av sin avsmak för att vi håller på att bli för många människor på jorden och hänger sig åt en kampanj för att göra barnlöshet coolt bland unga.

Vad är det dessa välutbildade och vältaliga människor inte förstår? Kan de inte läsa tabeller? Har de låst in sin analysförmåga i en låda snickrad anno 1978 och slängt nyckeln?

Inte ens i länder där fertiliteten fortfarande är hög är det gamla sambandet mellan många barn och fattigdom är numera självklart. I Kenya och Nigeria steg inkomsten per person under seklets första decennium mer än i övriga Afrika söder om Sahara, trots att länderna då fortfarande hade samma barnafödande som det afrikanska genomsnittet (i Nigeria något högre).

De fattigaste länderna i världen sammanfaller inte alls med de mest tättbefolkade. Sambandet är nästan omvänt: På listan över de människotätaste finns några av de rikare, som Nederländerna, Taiwan och Sydkorea.

Det är självklart att en exponentiell befolkningsökning hade varit en katastrof för jorden. Men ett sådant scenario hade bara inträffat om vi var robotar. Det blir ingen explosion. Människor är tillgångar, inte belastningar.

Källa: US Census Bureau

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Vad det är vi inte förstår? Jo, vi förstår inte hur jorden ska orka bära de 9-10 miljarder som förutses. Alla vill vi ha det bra, alla vill vi äta bra mat. Det är redan mycket trångt. Vad är det du inte ser, Anders Bolling? Titta ut genom fönstret och tala om för mig om det är en välmående, produktiv naturmiljö du ser! Befolkningsökningen planar säkert ut, men på en alldeles för hög nivå. Det vore bra om människor kunde nöja sig med ett barn per par under de närmaste generationerna. Mat är viktigare än pensionspoäng.

Barnfri, tackolov, 15:35, 11 oktober 2011. Anmäl

Att världen som helhet nått "peak child" och att tillväxttakten minskar är helt riktigt. Vad Bolling i sitt raljerande om "domedagsprofeterna" missar är tidsskalan. Innan jordens befolkning har kommit ner på ekologiskt hållbara nivåer har de tillgängliga resurserna redan tagit slut. Det änglalika fotsteget som låter 10+ miljarder människor hållbart leva på planeten existerar fortfarande inte.

Piddelito, 15:53, 10 oktober 2011. Anmäl

The problem is that we have already passed what the earth can support in humans and are drastically losing many other species because of this. It is not cold hearted to supply and teach birth control so that a family can have a better life and children can have a better chance of living. To make matters worse, the global warming we have cause is going to bring about huge water and food shortages for some period of time.

Anonym, 12:52, 10 oktober 2011. Anmäl

Fraz: Ingen ifrågasätter att befolkningstillväxten inte kommer att avstanna kring mitten av detta sekel. Frågan är däremot om det räcker, mycket pekar på att det inte gör det.

Andreas, 12:41, 10 oktober 2011. Anmäl

Som alla undergångsprofeter värjer sig somliga kommentatorer här med näbbar och klor mot tanken att allt inte går åt helvete. Till exempel så visar kurvan över tillväxttakt för dagen drygt 1 och 2050 0,5 %. Ni brukar vara bra på att extrapolera (vilket visserligen oftast leder fel). Extrapolera här så får att tillväxte c:a 2070 blir c:a 0%. Något att tänka på.

Fraz, 12:04, 10 oktober 2011. Anmäl

Jag som skrivit mycket om jordens överbefolkning blir häpen av att läsa artikeln om att jag sannolikt har fel. Ingen med 7 barnbarn som jag kan bli gladare! Men, men jag läser om och ser också på teve om hur pga människans leverne fisken håller på att försvinna, de viktiga korallreven genom våra nya semestermål håller på att dö ut osv. Men jag hoppas förstås att jag har helt fel och i ett avseende bevisar ju artikeln om jordens befolkning att jag kanske har fel!h

Anonym (Webbsida), 11:49, 10 oktober 2011. Anmäl

Hoppas du har rätt i dina beräkningar. Just nu orkar jag inte räkna, men även en låg tillväxt kan bli ett problem eftersom tillväxten sker på en redan stor population. Frågan är ju om jorden klarar ens den befolkning vi har idag om alla ska ha en god levnadsstandard. att alla skulle kunna köra bil lika mycket som medelsvensson skulle det snabbt bli slut på olja och mtcket annat. bara för att ta ett exempel. Bertil

Bertil Sköld, 09:36, 10 oktober 2011. Anmäl

Bravo Anders! Domedagsprofeter härstammar ur en kombination av bristande historiekunskap och intag av nutida populärmedia. Illusionen om att det sker en ökning av elände uppstår då och profetens hjärna försöker extrapolera för att se hur det hela slutar. Det hela slutar vara harmlöst när felaktiga antaganden går ut över hur man tex röstar i det svenska riksdagsvalet. Borde vi egentligen bry oss om svälten i afrika när vi snabbt går mot vår egen undergång pga överbefolkning. osv Frågan är hur många gånger dessa profeter måste bli sågade vid fotknölarna. Det verkar inte bita.

Erik, 22:11, 9 oktober 2011. Anmäl

Torbjörn Larsson: Det är inte utan anledning som Rosling klassas som en överoptimist. Den fosfor vi använder idag har redan problem med för höga kadmiumhalter vilket orsakar njurskador på känsliga individer. Och bristen beräknas uppstå kring 2035-2045, för då kan vi inte längre öka produktionen för att tillgodose de växande livsmedelsbehoven. Sen att vissa ekonomer inte anser att det är en brist för att marknadspriset stiger hör inte till saken, tillgången kommer inte att kunna möta efterfrågan. Sen är du helt borta när det gäller oljemarknaden, Export Land Model riskerar att äta upp större delen av exportmarknaden fram tom 2030. Senaste World Energy Outlook visar att 76% av produktionen i dagens oljefält kommer att vara borta 2035 och det kan verkligen inte kompenseras av nya oljefält. Samtidigt så kommer vi se ett enormt växande oljebehov från främst Kina och Indien. Sen verkar du helt glömma de geopolitiska faktorerna, vad händer om OPEC stoppar exporten av någon anledning? Till sist får man inte glömma att marknadspriset på olja inte väger in att det är en ändlig resurs. När vi passerar EROEI 1:1 för oljeutvinningen så spelar det ingen roll vilken resursbas som finns i marken.

Andreas, 19:49, 9 oktober 2011. Anmäl

Människa och människa är ju inte riktigt jämförbara vad gäller resursanvändning och avfallshögar.....frågan är ju vilka delar av världen som är överbefolkade och vilka grupper som lever över /långt över/ vad som är deras rimliga andel av kakan. om man sedan har råd - ekonomiskt- till denna överkonsumtion är ju faktiskt helt ointressant. Ekologiska system är faktiskt överordnade i långa loppet.

MB, 17:15, 9 oktober 2011. Anmäl

Pinker krossar myter om våld

Otaliga gånger har jag skrivit och talat om ett faktum som är lika enkelt att kontrollera som svårt att få att tränga in: att snart sagt alla former av våld i världen är på historiskt låga nivåer. Jag var inne på ämnet i denna blogg så sent som den 19 september, och jag hade inte tänkt ta upp det denna gång, men så läste jag Johannes Åmans ledarstick i DN på söndagen om en kommande bok av Steven Pinker och insåg att detta måste berättas. Igen.

Skam till sägandes vet jag inte mycket mer om Harvardpsykologen Pinker än att han gjort banbrytande rön om språkutveckling och att han är kritisk till tanken att människan föds som ett oskrivet blad. Men nu står det klart att han med sin nya bok sällar sig till den minoritet debattörer som klart och tydligt vågar basunera ut att människan blir allt mindre våldsam. Och vågar bemöta invändningarna efteråt.

Steven Pinker berättar om sina slutsatser i ett föredrag som finns tillgängligt på nätet. Med hjälp av det ena diagrammet efter det andra redovisar han de data som många konfliktforskare, kriminologer (till många kriminalreportrars stora frustration) och historiker länge använt i sina rapporter och uppsatser, men som så få efterfrågar: Krig, mord, tortyr, dödsstraff, slaveri, förföljelse av oliktänkande, kränkning av djur – alla kurvor pekar genom seklerna nedåt.

En person i England löpte på medeltiden 50 gånger större risk att bli mördad än hon gör i dag. På 1700-talet utdömdes i västvärlden dödsstraff för över 200 brott, inklusive umgänge med zigenare.

Varför tror vi inte att våldet minskat? Därför att det plågar oss mer än någonsin. Vår tolerans för våld har sjunkit, samtidigt som vi får reda på fler våldsamma händelser än någon gång i historien. Det brukar exempelvis sägas att 1900-talet var folkmordens sekel. Men det är en myt, visar de historikers studier som Pinker refererar till. Folkmord har praktiserats i alla världens regioner i alla tider. Vad som däremot var nytt med 1900-talet var att folkmord började ses som något oacceptabelt, något att må dåligt över snarare än skryta med.

En viktig förklaring till den civilisationsprocess vi genomgått, och som också var det första steget mot minskat våld, är samhällets tilltagande organisationsgrad. Med stater och andra fasta samhällsstrukturer har följt lag och ordning.

En annan förklaring är att människor lärt sig att förstå att handel, som är en vinn-vinn-verksamhet, är överlägset plundring, som i bästa fall är ett nollsummespel, när det gäller att öka sitt välstånd.

En tredje förklaring som Pinker framhåller är utbredningen av boktryckande och läskunnighet. Den första stora reformvågen i Europa sammanfaller med trycksaksexplosionen snarare än med ökningen av välståndet, som kom senare.

Pinker konstaterar att det i den mänskliga naturen finns krafter som drar åt våld men också krafter som drar åt motsatt håll, och historien har gynnat de mer fridsamma krafterna.

Nå, oavsett varför vi har blivit mer fredliga är det viktigt att inse att det har djupgående konsekvenser för vår syn på människan. Exempelvis vore det en god idé, anser Pinker, att inte bara närma oss våldsfrågan från den moraliska utgångspunkten, ”Varför finns krig?”, utan från den empiriska: ”Varför råder fred?” och ”Vad är det vi gör rätt?”

Det finns en utbredd romantisk uppfattning att det moderna samhället visserligen gett oss ett materiellt välstånd men att priset för detta i form av kriminalitet, terrorism, krig och kärnvapen är allt för högt, och att den gamla världen var fredligare och bättre för oss. Men den är fel. Det var våldsammare förr. Och den insikten, menar Pinker, ”kräver ett återupprättande av modernitet och framsteg, och den kräver en känsla av tacksamhet gentemot de institutioner för civilisation och upplysning som har gjort (det minskade våldet) möjligt”.

Boken ”The Better Angels of Our Nature. Why Violence has Declined” kommer ut den 6 oktober. Beställ. Köp. Läs. Eller lyssna i alla fall på Steven Pinkers föredrag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

http://www.youtube.com/watch?v=sLCEXtpTNYU

Maximiliaan Ronaldszoon, 04:47, 24 oktober 2011. Anmäl

@Eulalius: för att i Sverige och USA finns betydligt fler grovt alkohol påverkade personer än Dubai. I Bangkok finns gott om prostituerade som gör män lugnare men samtidigt får ta emot mycket dolt våld.

Nisse, 22:05, 9 oktober 2011. Anmäl

Gäller att hålla ett par saker i huvudet samtidigt: det finns många gånger fler människor nu än t.ex. på medeltiden. Det tog Rikard Lejonhjärta ett par tre dagar att ha ihjäl en hel stad om 3000 personer: idag kan vi ha (och har) ihjäl 3000 på den tid det tog honom att ge ordern, och (teoretisk) 3 miljarder människor på ett par tre dagar. Dessutom har ju tortyr, utomrättsliga avrättningar, osv kommit att åter legitimeras de senaste åren av den västerländska civilisationens främsta företrädare …

Motvalls, 08:14, 4 oktober 2011. Anmäl

Varför kan man mitt i natten gå på gatorna i Bangkok och Dubai utan risk att bli utsatt för våld medan det i demokratiska länder som USA och Sverige risken att bli nerslagen och rånad är överhängande?

Eulalius, 12:06, 3 oktober 2011. Anmäl

En brasklapp i sammanhanget är att den hyllade Pinker är evolutionspsykolog, en vetenskap som kritiseras starkt av andra biologer även de som gillar att läsa Pinker. (Eftersom den likt gamla överentusiastiska "just så" sociobiologer har svårt att lära sig testa sina hypoteser.) Så man kan vara skeptisk till hans eventuella idéer om grunderna till det ena eller andra beteendet, medan hans beskrivningar av beteenden och historia visst kan vara sanna. Människan lär ju vara den fredliga apan (kanske delat med bonobon, då)-

Torbjörn Larsson, OM, 01:27, 3 oktober 2011. Anmäl