Visset klimat för lyhörda

I den första filmen i Krzysztof Kieslowskis dekalog, den som handlar om budet ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”, låter en man som sätter all lit till teknik och vetenskap sin son åka skridskor på en nyfrusen damm sedan mannen med hjälp av en datormodell och väderdata räknat ut att isen borde hålla. Det gör den inte. Pojken går igenom och drunknar.

Det finns något i klimatfrågan som tar fram det lägsta hos debattörer, oavsett var de står i sak. På måndag inleds FN:s klimatmöte i Durban, och det innebär en ny säsong för polarisering och låsta positioner. Ack, om vi åtminstone slapp den korkade uppdelningen i förnekare och alarmister.

Annons:

Det hävdas inte sällan att de enda som för fram invändningar mot teorin om en människostyrd global uppvärmning är antingen lobbyister betalda av oljeindustrin eller rättshaverister. Underförstått: deras synpunkter är i nivå med att förneka att jorden är rund.

Förutom att det förmodligen är lättare för en öppet oljefinansierad lobbyist att stoppa en glaciär än att få respekt i debatten är ovanstående en lika snål beskrivning av det vida spektrum av personer som invändningar mot FN:s klimatprocess som det är en onödig övervärdering av det vetenskapliga kunskapsläget.

I oktober kom en omfattande ny studie – till stor del bekostad av en så kallat klimatskeptisk amerikansk stiftelse – som visade att temperaturökningen på jorden hittills har varit precis så stor som FN:s klimatpanel säger.

Studien leddes av Richard Muller, som tidigare i debatten varit kritisk mot att historiska temperaturdata granskats alldeles för lite och kunde vara opålitliga. Muller konstaterar att hans slutsatser visar att det inte längre finns anledning att ifrågasätta den uppvärmning som beskrivs. Hans studie tar inte ställning till vad uppvärmningen beror på eller om den kommer att fortsätta.

Resultatet från Richard Mullers grupp kommenterades på diverse universitet och i olika medier, bland annat i Vetenskapsradion i P1, på ungefär följande sarkastiska vis: ”Detta borde verkligen sätta punkt för debatten, men vi vet ju hur klimatskeptikerna är. De lär inte ge sig.”

Jag har följt klimatdiskussionen i tjugo år och läst några hundra artiklar och blogginlägg i ämnet, och jag kan säga att det är inte detta som är huvudfrågan.

Det är visserligen inte fel att dubbelkolla etablerad temperaturdata. Idén väcktes efter det omtalade mejlläckaget från klimatforskare, ”Climategate”, vilket i en gravt uppskruvad tolkning påstods visa att man försökt dölja en temperaturminskning. (Lagom inför årets stora klimatmöte kommer en ny omgång läckta mejl från samma hackning. Det rör sig om tusentals oöverskådliga mejl, och med tanke på att de forskningsenheter som skickat mejlen friades från misstankar om vetenskaplig ohederlighet i hela nio instanser efter det första läckaget undrar man hur de som ligger bakom angreppet orkar.)

Men det är trots allt en försvinnande liten mängd foliehattar som hela tiden vägrat tro att temperaturen gått upp alls under 1900-talet. Tror man att det är detta de så kallade skeptikernas invändningar huvudsakligen handlar om har man inte förstått mycket av debatten.

Alla (nästan) kan enas om följande:

• Medeltemperaturen på jorden har stigit med tre kvarts grad sedan 1800-talet.

• Ökningen har kommit i två ungefär lika stora vågor: den första ungefär 1910-1940 och den andra ungefär 1980-2000. Mest har temperaturen stigit på norra halvklotet, och allra mest i Arktis, varvid sommarisen krympt avsevärt.

• Människans utsläpp av koldioxid har hela tiden ökat och fortsätter att öka. Ett nytt utsläppsrekord sattes i fjol.

• Vi vet att koldioxid är en växthusgas som bidrar till temperaturökning.

Vid sidan av detta finns en rad öppna frågor, bland andra följande:

• Varför steg temperaturen lika kraftigt 1910-1940 som 1980-2000, trots att koldioxidhalterna då var betydligt lägre?

• Varför har temperaturkurvan sedan tretton år planat ut, trots att koldioxidhalterna fortsätter att öka? 2010 tangerades rekordet från 1998, men i år sjunker värdet igen och låg på en tiondeplats när det var två månader kvar av året.

• Precis hur känsligt är klimatsystemet för just koldioxid? Kan det finnas faktorer som förbisetts? Hur starka är motverkande faktorer som partiklar och mer moln?

• Om temperaturen faktiskt fortsätter att öka; hur säkra är vi på att nackdelarna är katastrofala medan fördelarna är försumbara?

• Hur sannolika är de skisserade scenarierna för hur människa och natur kommer att bete sig när temperaturen ökar?

• Är det bäst att snabbt strypa utsläppen för att maximera den antagna dämpningen av temperaturen, eller vore det bättre att anpassa samhället för en viss värmeökning medan vi fasar ut fossilbruket i en takt som inte innebär ny fattigdomsrisk?

Många menar som bekant att hotet är så allvarligt att det inte spelar någon roll om de värsta farhågorna inte besannas. Vi har inga marginaler att chansa på, helt enkelt. Osäkerheter innebär förstås också att det kan bli värre än beräknat.

Det är elakt att avfärda alla dem som tycker så som alarmister. När det handlar om att lämna fossilsamhället bakom oss ansluter jag mig själv villigt som en scout, så länge det inte ska göras med hjälp av panik och skräck. Det finns alla möjliga fördelar med att byta energispår. För de rikaste länderna är det inte en uppoffring, snarare nödvändigt för att skaka liv i ekonomin.

Poängen med min filmliknelse i inledningen är tydlig nog, men den är naturligtvis orättvis i ett avseende: medan resultatet av teknisk övertro i Kieslowskis film är fatalt bli resultatet av att överskatta värdet av klimatmodeller knappast annat än att vi påskyndar en samhällsomvandling som ändå skulle ha kommit.

Min enkla åsikt är att man kan ta del av det forskningen säger och ändå fortsätta att tänka själv. Att vara en god medborgare betyder inte att man ska förtränga det faktum att det mesta av klimatpanelens slutsatser bygger på komplexa teoretiska modeller. De inte beräkningar av samma slag som förutsägelser av meteoritnedslag, även om det kan låta så ibland.

Inför Köpenhamnsmötet för två år sedan frågade jag klimatforskaren Markku Rummukainen hur han såg på att kurvan över den globala medeltemperaturen planat ut de senaste elva åren (som det var då). Ett decennium är för kort tid, svarade han, men skulle trenden försvinna helt på 20 år, ”då saknas det något väsentligt i kunskapsläget”.

Koldioxid, solaktivitet, molnighet eller aerosoler – det är temperaturkurvan hela saken kretsar kring. Medeltemperaturen kan mycket väl börja stiga igen nästa år. Det vet jag ingenting om, men det vet inte Rajendra Pajauri eller Pär Holmgren heller. Ska det vara så kontroversiellt?

Här finns dramat för var och en att följa i realtid – riktigt långsam realtid. Grafen visar jordens medeltemperatur år för år 1910 till 2010 i förhållande till genomsnittet under förra seklet. Källa: NOAA

Ode till en återvinningscentral

Foto: Scanpix

Vi accepterar att allt levande dör; våra djur dör, våra växter dör, vi själva dör. Förutom några udda miljardärer som blivit besatta av idén att frysa ner sina kroppar med hopp om fortsatt liv i någon dimhöljd framtid är det ingen som ifrågasätter döden.

Accepterar vi lika väl att materiella ting utplånas? Frågan kan verka underlig, men jag menar så här: Ytterst få kan värja sig från det dåliga samvete, för att inte säga ångest som kritiken mot konsumtionssamhället och ”slit och släng”-livet, skapar. Vad är det anklagelserna handlar om? Att vi borde ge de saker vi skruvat ihop av järn, trä och kemikalier evigt liv?

Tanken kommer till mig när jag släpar säckar med avlagda kläder och lådor med gamla modem, radioapparater, högtalare och gudsförgätna leksaker ur vår sprängfyllda Ford på Högdalstippens skräpiga ramp.

Där är fullt av folk, mest män, som med viss frenesi och koncentration hivar sönderbrutna stolar och gamla speglar över containerkanterna. En väldig gallerbur bågnar av buktande bildrör blandade med modernare platta skärmar. Ur en behållare pekar en intakt sängstomme upp. I ett hörn står ett piano och väntar på demolering.

De flesta skyfflar nog på ganska oreflekterat, men jag vet att jag inte är ensam om att fundera en smula över vad vi ägnar oss åt. Det är ju inte okontroversiellt.

Frågan är hur dåligt samvete vi behöver ha. Svaret är: Det beror alldeles på hur vi hanterar skräpet. Ställs frågan i Sverige kan svaret bli: Inte särskilt dåligt.

Masskonsumtionen i vår del av världen skulle förstås redan ha blivit ohållbar utan återvinning och återbruk. När jag växte upp kantades varje stad av växande soptippar, där hushållsavfall samsades med freonfyllda kylskåp och bilbatterier som droppade syra ner i marken. Jag och många med mig förutsåg en framtid med monstruösa deponier.

I dag finns knappt några allmänna tippar av det gamla slaget kvar i det här landet. Åtta av tio förpackningar och tidningar återvinns. Vi är två miljoner fler människor som konsumerar betydligt mer, men det blir mindre skit över. Det visar att problemet går att ta hand om.

Är det inte en ganska bra känsla att veta att det gamla legot och dockorna blir värme till våra hus eller att den gamla fula tamburmajoren i metall smälts ner och blir något annat? Är det inte en lättnad att befria sig från materia?

Jo, jag vet att miljontals människor finner glädje i att bevara gamla ting. Själv har jag aldrig riktigt förstått varför. Visst kan det finnas historiskt intresse i enstaka fall. Eller, för all del, affektionsvärde. Men ärligt talat: om vi nu klarar att låta döda människor leva kvar i våra minnen, borde vi inte klara att göra detsamma med gamla vävstolar och kopparkärl?

Fast behöver vi alla dessa nya prylar över huvud taget? Varför inte bara stoppa all nyproduktion och leva på det vi har? Jag tror faktiskt det skulle bli en närmast övermänskligt svår uppgift. Obändig strävan efter att förbättra, förnya och finslipa är en del av människans utveckling.

Jag känner mig lika illa till mods som många andra över att nästan nya, fullt fungerande apparater skrotas av folk med för mycket pengar som tröttnat på designen, men en, säg, tio år gammal dammsugare har faktiskt gjort ett gott livsverk.

Naturen slösar med liv. Varelser föds och dör i miljarder, deras kroppar multnar eller blir till föda åt andra varelser. Sådant beskrivs i konsten med både vemod och respekt som ett vackert kretslopp. Om köksskåpens, bakelittelefonernas och t-shirtarnas kretslopp skrivs däremot inga oden. Men det är det enda kretslopp vi kan bryta.

Kanske är det ett sätt att besvärja döden. Den organiska förgängelsen tvingas vi acceptera, men genom att låta våra saker överleva oss skapar vi en illusion av odödlighet, där levande väsen får dö i frid, men döda ting ska ges evigt liv.

Världen i konditionalis

Det är som bekant inte bara pressen och undergångsekonomer som för ut budskapet att den kris västvärlden genomlider är den värsta sedan åtminstone kriget, utan även politiska ledare.

Tysklands Angela Merkel sade det exempelvis till sina partikamrater häromdagen, i alla fall beträffande EU. Hon har väl sina skäl, liksom medier och experter av olika slag har sina skäl till att ge en viss bild av läget.

Bara en struts kan ju hävda att det inte föreligger stora faror i det rådande ekonomiska läget. Och, visst, jag som själv tidigare skrivit om hur eurons framgångar fått domedagsprofetiorna på skam har naturligtvis strängt taget varit tvungen att gå klädd i tjära och fjädrar det senaste året. Sådant får man ta.

Men i ärlighetens namn: I hur hög grad har katastrofen redan inträffat här på den gamla kontinenten, annat än i Grekland (de flesta aspekter) och möjligen Spanien (arbetslösheten; fast den var faktiskt ännu högre 1993)? Vi har förstås de omskrivna tidiga rasen i Island, Irland och de baltiska länderna, men de är på väg upp ur sina stålbad.

EU har en saggig tillväxt, men den finns. Det råder inte recession, inte ens i eurozonen. USA har hittills inte fått en double-dip i konjunkturen, som många trodde i våras. Stockholmsbörsen harvar runt minus 20 i år, men det var mer efter Lehman Brothers och det dubbla efter IT-kraschen. New Yorkbörsen ligger rent av på plus.

Italiens kollaps vore utan tvekan något som skulle börja likna en riktig katastrof. Inträffar den ska jag sluta torgföra framsteg, jag lovar. (Fast … hur vet man att ett land slutligt kollapsat?)

Glöm inte att en av mediedramaturgins huvudregler är att alltid försöka vara först med nyheter, helst innan de har hänt. Därför bygger rapporteringen mycket på hot. Världen skildras i konditionalis. (”Uttrycker något som skulle ske om vissa förutsättningar rådde eller inträdde”, med Wikipedias definition.)

”Bah, allt detta är dösnack”, invänder de krassa bedömare som brukar kalla sig realister. Stubintråden till den katastrof som kanske inte syns i den fortsatta shoppingen på Drottninggatan, som inte märks på det fortsatt obekymrade lattedrickandet på fullsatta designkaféer från Örnsköldsvik till Neapel, är redan tänd, säger de. Kreditslarvet har redan gått för långt.

Vad ska man svara på det? Att vi lägger oss ner och dör?

De krassas roll är förstås att ringa i larmklockorna. Men det finns två inbyggda larm som pressar de flesta beslutsfattare hårt nog: räntor och börskurser. De svartaste scenarier som förs fram saknar ett par ganska centrala faktorer:

• Möjligheten att någon till slut faktiskt tar ansvar.

• Att det finns konsumenter, företag och stater som sannolikt inte vill lägga sig ner och dö, utan som fortsätter att ha idéer om att förbättra sin egen eller andras välfärd och utveckla prylar och tjänster.

Eftersom världen numera hänger samman är det inte lika lätt som för 60 eller 80 år sedan för enskilda länder att vare sig kollapsa eller blomstra i isolering (med undantag för Nordkorea och kanske en handfull andra). Ett finansiellt harmageddon förutsätter att större delen av världen har akuta problem. Det har den inte.

Därför – och här kommer min jordnära slutsats – är det ofta uppfriskande att läsa tidskriften Omvärlden, som görs på uppdrag av Sida. Den handlar om den stora värld som ligger utanför tullarna, så att säga – utanför Europas tullar. Och den letar inte efter de mörka detaljer som nyhetsmedierna i så stor utsträckning bygger på, utan berättar ganska neutralt hur livet ter sig för de flesta asiater, afrikaner och latinamerikaner.

Det är betydligt intressantare än det låter. I oktobernumret kunde man exempelvis få läsa att Afrika lockar investerare trots finansoro, att den globala fattigdomskartan totalt ritats om de senaste 20 åren, att föroreningarna i Mexico City lättat och att antalet låginkomstländer fallit ner till 35. Samtidigt beskrevs Kongos fortsatta elände och oro för att arabisk vår förbyts i höst.

Bra och dåligt, alltså. Som i den verkliga världen.

Hatten av för snäll jätte

Att uppmärksamma årsdagar är inte den mest ärorika grenen inom journalistiken, men själv är jag lite svag för sådant. Symboler ska inte underskattas, och för övrigt är historiska datum ett skäl så gott som något att minnas viktiga saker vi upplevt och i bästa fall minnas vad det var vi lärde oss av dem.

Den 9 november är inte det enade Tysklands nationaldag (som är den 3 oktober), men datumet spelar ändå en märklig roll i den moderna tyska historien. Det var den dagen 1918 som kejsardömet föll och Tyskland utropades som republik. Precis fem år senare ockuperade Adolf Hitler och 600 SA-män en ölkällare i München och deklarerade att en statskupp ägt rum, vilket som bekant misslyckades. Den tragiska Kristallnatten 1938, då nazistregimen i en våldskampanj mot judar brände 1.400 synagogor och plundrade tusentals butiker ägde rum den 9 november. Och samma datum 1989 inträffade efterkrigstidens förmodligen största enskilda världspolitiska händelse, Berlinmurens fall.

Bland dessa ödestyngda tyska 9 novemberhändelser finns alltså såväl tragik som eufori, men samtliga är av stor vikt för den tyska nationens självbild.

Den formidabla transformation Tyskland gått igenom har skett i flera steg, varav det första och viktigaste förstås togs genast efter andra världskriget. Det faktum att Tyskland bad om förlåtelse är skälet till att EU i dag över huvud taget finns till, menar den franska statsvetaren Dominique Moisi. Ingen av de gamla europeiska makterna har ömsat skinn på samma genomgripande sätt (även om Spanien kommer nära; spanjorerna tvingades också konfrontera sin identitet efter diktatorn Francos död).

En god vän till mig konstaterade förvånat några år efter Sveriges EU-inträde att vi inte alls var i händerna på den europeiska stormakten Tyskland på det sätt han hade utgått från att det skulle bli. Det moderna Tyskland är en försiktig björn och på många sätt besynnerligt anonymt för en stor del av Europa.

Europaengagemanget i nazismens skugga under ledare från Adenauer till Kohl innebar att landet skulle europeiseras efter historiens skräckinjagande försök att förtyska Europa. Senare tyska ledare har inte haft samma europeiska glöd, men landet har fortsatt att vara närmast besatt av fredstanken och skytt militära åthävor. Först 1999 började tyska trupper delta i internationella insatser. Så sent som inför Natos Libyeninsats reagerade Berlin åter med den nutida tyska reflexen att hålla militären hemma.

Motviljan mot vapen i allmänhet och kärnvapen i synnerhet tycks ha smittat av sig på kärnkraften, som tyskarna använt utan entusiasm trots att alternativen hittills har hetat kol och rysk gas. Nu, efter Fukushimahaveriet, har de beslutat skrota kärnkraften helt.

Det enda område där Tyskland hela tiden varit angeläget om att behålla styrka – för sin egen skull, nota bene, inte för att dominera andra – är ekonomin. Det är inte vilket område som helst, och tyskarna har som bekant gjort det med den äran. En svensk kan säkert hitta brister i den tyska välfärdsstaten, men i stort sett har landet lyckats förena en stadigt stark konkurrenskraft med en socialt ansvarstagande stat. Tyskland är ett av få länder som klarat sig igenom den senaste krisen med sjunkande arbetslöshet.

Nu när EU knakar i sina finansiella fogar tar alla för givet att tyskarna ska vara garanter och räddare. Med tanke på vilka konstruktiva kraftansträngningar de själva uppbådat genom åren för att hålla ekonomin rullande – särskilt efter återföreningen – är det inte svårt att förstå att det är ganska motvilligt de intar den förväntade rollen och öppnar plånboken. Men de gör det. För den europeiska stabilitetens skull, för fredens skull, för sin egen skull. Det fanns en tid när en sådan spänning som nu finns mellan Europas länder ledde till vapenskrammel.

Fyra dramatiska händelser, många lärdomar dragna. Den 9 november är en bra dag att ta hatten av för Tyskland.

Lärdomar av en flyktig folkomröstning

Sällan har väl en folkomröstning som bara fanns i fantasin i några dagar väckt så mycket uppmärksamhet. Greklands folkliga utlåtande om det internationella krispaketet hann inte bara ge både marknad och EU-kolleger skrämselhicka utan också hyllas här och var och, inte minst, analyseras på längden och tvären innan premiärminister Papandreou till slut desarmerade bomben.

En nationalekonom på vänsterkanten, Michael Hudson, påstods vara inspiratör till förslaget efter att en tid ha propagerat för folkomröstning som enda sättet att få någon som helst legitimitet bakom den ”finansiella krigföring” mot Grekland som nu pågår.

En hel del debattörer upprördes över de övriga EU–kollegernas illa dolda missnöje med det inrikespolitiska tilltaget. Tysklands och Frankrikes ledare gjorde klart att inte en cent i nödlån skulle betalas ut innan ett grekiskt ja till hela paketet var klart, vilket föranledde Twitterinlägg som ”demokratins vagga blev nyss demokratins grav”.

Men det är alltför lätt att tolka verkligheten efter hur man bestämt sig för att den fungerar. Tänker man efter är det inte särskilt konstigt att det finansiella läkarteam som nyss efter svåra förhandlingar klubbat ett stödpaket som innebär rätt stora uppoffringar för alla inblandade blir lite purket när patienten själv plötsligt börjar så tvivel om hon tänker följa behandlingen eller inte. Det är hennes rättighet, absolut, men det är kanske inte så smidigt i det läget.

Folkomröstningar är knepiga saker. Jag är själv kluven till bruket. De kan vara bra ibland för att lösa politiska knutar. EU:s medlemmar har haft en rad folkomröstningar, framför allt om fördragsändringar. Några har blivit cliffhangers. Ett par gånger har nejresultat i enskilda länder skakat om EU-ledarna och blivit nyttiga läxor. Men de har ägt rum under någorlunda stabila förhållanden, där det varit möjligt att föra en sansad kampanj. Ett panikläge som det grekiska måste vara sämsta möjliga förutsättning.

Det finns också något demokratiskt tvivelaktigt med att folkomrösta om väldigt komplexa saker som EU-fördrag. Sådana omröstningar handlar nästan alltid till stor del om andra saker, inrikespolitiska tvistefrågor som är enklare att fokusera på. Ska det folkomröstas om nya gemensamma EU-regler menar jag att omröstningarna borde ske på alleuropeisk nivå. Det har diskuterats men aldrig blivit verklighet.

Den svenska omröstningen om euron 2003 fungerade rätt bra. Frågan var nog så invecklad, men den var i alla fall begränsad. Och den handlade bara om Sveriges inträde, inte om hela eurons öde.

Då och då drar olika politiska läger fram folkomröstningskravet. Ämnesvalen är i regel förutsägbara: Den svenska vänstern folkomröstar säkert gärna om EU-frågor men skulle kanske tveka om bistånd och flyktingmottagande. Högern skulle kanske tycka det vore en bra idé att folkomrösta om kriminalpolitik men mindre lämpligt om privatiseringar.

Frågan är om det över huvud taget finns någon optimal folkomröstningsfråga. 1955 röstade svenskarna med emfas nej till högertrafik, den konkretaste av frågeställningar. Tolv år senare infördes den ändå. Hur ledsna blev vi för det?

Schweiz är förmodligen det land som drivit direktdemokratin längst. Där är folkomröstningen ett stående inslag i det politiska livet. Schweiz är ett i många avseenden mycket konservativt land.

Kanske är det inte så dumt att vi väljer ombud för att fatta svåra beslut, trots allt. Politikerna har bra betalt för att sätta sig in i frågorna på heltid. På fyra år hinner vi i bästa fall förstå om det de hittat på är vettigt eller inte och kan fälla vår dom.

Gärna folkomröstning, men först en rejäl, väl fungerande indirekt demokrati.