Utan att vi riktigt märkte det

Foto: Alamy

”Jag är övertygad feminist, punkt slut.”

Det känns fortfarande inte alldeles vant att höra en medelålders manlig fackpamp bejaka kampen mot könsmaktsordningen, ens om han är nyvald S-ledare. Men man tappar knappast hakan längre. Inte när en moderat manlig finansminister säger samma sak, eller när självaste Göran Persson redan för tio år sedan sade sig vara feminist (även om det möjligen var under ”Mys-Persson”-fasen).

Var det inte en svensk pappa på affärsresa i USA som blev rättsfall sedan hans dotter, iklädd pyjamas, satt sig i hans knä under en sittning efter en middag hos bekanta? Han anklagades för pedofili. Det är inte så många år sedan, om jag minns rätt.

Jag undrar om förhållandet mellan vuxna och barn någonsin varit riktigt så överspänt i det rätt jordnära och jämlika Sverige. Men man behöver inte gå tillbaka särskilt många decennier för att nå en tid då barn på ett självklart sätt portades från finrum och vuxenmiddagar, och mammor hotade olydiga barn med straff ”när pappa kommer hem”.

Häromdagen fick jag köa i duschrummet till gymmet, eftersom åtta pappor stod och schamponerade sina döttrar, alla i tre- till femårsåldern. De hade varit på något slags simlek. Odramatiskt så det förslår. Den enda antydan till att något möjligen var lite speciellt var att två av telningarna stod i ett hörn och fnittrade något om ”snoppar”. Men de såg inte särskilt förskräckta ut.

För sju åtta år sedan var jag själv kvar i småbarnscirkusen med svettiga dagishämtningar, kletiga riskorn under varje strumpa och oändliga lallande eftermiddagar i duggregn vid någon sandlåda. Den där småskaliga närvarostressen klingar av efter hand, som alla föräldrar med några barnaår på nacken vet. Fast det kan vara nog så körigt även med större barn, som har träningar på bilavstånd flera kvällar i veckan och, gubevars, ska ha mat och läxhjälp.

Den gamla tesen att kvinnors stresshormon stiger när de åker hem från jobbet, medan mäns sjunker (länstolen och kvällstidningen hägrar) börjar så sakta närma sig skrotning. För egen del tror jag det är ganska jämnt skägg mellan jobb och fritid för tillfället.

Vi har vår egen tids referenser. Med jämna mellanrum kan vi läsa om en hackande jämställdhetsutveckling, där mäns uttag av föräldraförsäkringen gått i stå. Allt är relativt. När Lennart ”Hoa Hoa” Dahlgren gjorde reklam för den nyinförda pappaledigheten 1974 tog papporna ut 0,5 procent av föräldradagarna. I dag är det trots allt 23 procent, och mycket få pappor väljer jobbet till hundra procent.

De mest genomgripande förändringarna är de långsamma, för det är de som lyckas nöta ner våra invanda föreställningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Ja, Sydney, tyvärr är det lite för mycket av "only in Sweden" över mitt inlägg. Föräldraledighet är fortfarande detsamma som mammaledighet i alltför många EU-länder, och den är i exempelvis Belgien, alls icke något u-land, endast tre månader. Och därefter? Papporna hemma utan lön medan deras kvinnor gör karriär? Nej, precis.

Anders Bolling, 16:04, 31 januari 2012. Anmäl

Frankenhausers undersökning/datainsamling genomfördes för länge sedan, på den tiden var pappor inte alls lika närvarande och aktiva i arbetet med barnen. Deltid var vanligare hos småbarnsmammor. Många har iakttagit att det stressmönster som man förr kunde se hos dubbelarbetande mammor mer och mer liknar det hos moderna unga pappor. Numera arbetar båda föräldrarna heltid och har ansvar för sina barns aktiva fritid.

babsanita, 09:58, 31 januari 2012. Anmäl

Only in Sweden, Anders :) Jag blir uppymd varje gaang jag laeser om hur laangt jaemstaelldheten har kommit i Sverige, och orkar andas en smula hopp om att kanske denna sjaelvklara svenska humanism snart ska sprida sig till andra laender och kulturer. Det gaar troegt. Varma haelsningar fraan Sydney

Anonym, 03:25, 30 januari 2012. Anmäl

Missade länken, skall vara http://statistik.forsakringskassan.se/portal/page/portal/intstat/bof/ffs/fplankom

Martin, 00:31, 30 januari 2012. Anmäl

@Anna: Kan inte uttala mig om du har rätt eller fel, men en undersökning från 1997 får nog anses som "gammal" i sammanhanget. Från 1999 till 2010 har andelen av föräldrapengen som tas ut av män dubblats från 11.6 till 23.1% (se webbsidelänk), vilket ger en fingervisning om att det ändå sker rätt stora förändringar.

Martin, 00:31, 30 januari 2012. Anmäl

Det är verkligen ingen gammal "tes" att mäns stresshormonnivåer sjunker och kvinnors stiger eller förblir oförändrade efter arbetet utan har påvisats i studier av bl a Marianne Frankenhauser (1997). Sådana resultat på gruppnivå lär inte förändras förrän tidigast om ett par decennier. Läs på!

Anna, 21:41, 29 januari 2012. Anmäl

Vår japanska framtid

Det var en tidstypiskt rynkpannad prognos för världsekonomin som Världsbanken presenterade i veckan, fylld av suckar och huvudskakningar. Och fylld, som sig bör, av mycket ”kan stå inför”, ”i värsta fall”, ”om det inträffar” och ”skulle inte undgå någon”.

Vem är förvånad? Men tids nog får vi väl se i vilken omfattning världens konsumenter, företag och stater faktiskt kommer att vilja strypa sina ekonomiska förehavanden.

Och ”världens”, förresten: Världsbanken gjorde ett nummer av att utvecklingsländernas tillväxt blir den näst lägsta på tio år, men studerar man prognosen i mer än 30 sekunder inser man för det första att det är ett högst relativt elände, eftersom det senaste decenniet sett historiskt höga tillväxttal i utvecklingsländerna, och för det andra att vi är mitt uppe i en lika historisk global utjämning.

Ty den verkliga ”vinstvarningen” gäller, som så ofta de senaste åren, Europa och USA. De rikaste länderna tros få en tillväxt på 1,4 procent. I Ostasien bekymrar sig Världsbanken för en sänkning av ruljangsen med fyra tiondelar ned från 8,2 procent, och i Afrika söder om Sahara prognosticeras en ökad tillväxt (från 4,9 till 5,3).

En given vinkel i medierapporteringen om prognosen hade varit just denna: klyftorna mellan rika och fattiga länder krymper allt snabbare. Men det var det ju ingen som tänkte på.

Det är påfallande hur snabbt gapet minskar för närvarande. Tillväxten i de rikaste länderna har som bekant inte varit någon kioskvältare på ett bra tag (med tidvisa undantag i några länder, bland dem Sverige). The Economist presenterade häromdagen i sin lysande folkbildande grafikblogg siffror som visar vartåt olika länder gått sedan året före den stora finanskraschen, dvs 2007. Där framgår att exempelvis Storbritannien, USA och Frankrike fortfarande i år kommer att vara flera procent fattigare än de var för fem år sedan. Tyskarna blir en aning rikare. Men, och här kommer ögonbrynshöjaren, kineserna kommer 2012 att bli 50 procent rikare än de var 2007. Femtio. Indierna kommer samtidigt att ha ökat sitt samlade välstånd med 34 procent och Brasilien med 15. Jag vet att det är enkel matematik, men det blir bara så påtagligt när det ackumuleras.

Det här betyder förstås inte att global jämlikhet finns runt hörnet, eftersom det är en lång klättring från stampat jordgolv till ekparkett. Ändå: 50 procent sedan 2007 – det är ju bara häromdagen, for crying out loud.

Ska då vi i den hittills privilegierade delen av klotet vara oroliga för vår ekonomiska snigelfart? Nej, inte så länge siffrorna är svarta. Som prognoserna presenteras kan ju även den lugnaste börja svettas, men se det så här: I ett längre perspektiv är det knappast orimligt att mogna ekonomier bromsar sin tillväxttakt samtidigt som nytillkomna på världsmarknadsscenen kommer i kapp. Är inte det i själva verket den naturligaste av dynamiker?

Om jag inte minns fel är det en rätt allmän uppfattning att världen borde bli en rättvisare plats. Och jag har tjatat om det förr: världsekonomin är inget nollsummespel. Alla kan bli rika (även om alla inte kan bli rika genom att skövla naturen, men det är en annan fråga, som lär återkomma på denna plats).

Med strukturen i den nuvarande marknadsekonomin är det troligen svårt att bygga välfärd med ren nolltillväxt, men för ett land som Tyskland eller Sverige bör en eller ett par procents hjulsmörjande årliga BNP-höjningar vara fullt tillräckligt.

Det finns ett land som visar vad det kan betyda, ett ofta häcklat land vars öde jag själv alltmer börjat ompröva. I 20 års tid har Japan setts som skräckexemplet på en förstelnad och skuldsatt västerländsk ekonomi. ”Vad ni än gör, hamna inte i Japans situation”, har varit principen. Men med de skuldfällor som nu börjar smälla igen om Västeuropas stater kanske det är precis vad som händer. Hur dåligt är det?

Jag tipsades om en New York Times-artikel med rubriken ”Myten om det japanska misslyckandet”. Där spår författaren Eamonn Fingleton att de ”förlorade” japanska decennierna efter 1990 en dag kommer att betraktas som en enastående framgångshistoria. Fingleton, som faktiskt förutspådde den japanska finanskraschen för 20 år sedan, bekräftar att aktiekurser och huspriser aldrig nått tillbaka till de sanslösa nivåer som rådde i slutet av 1980-talet, men grejen är att dessa snarast var abnormt uppblåsta. Med flera välfärdsmått mätt, som hälsa och arbetslöshet, har Japan klarat sig klart bättre än USA under de här åren.

Och det handlar inte bara om mjuka värden. Yenen har stärkts. Handelsöverskottet har tredubblats. Infrastrukturen och industrin har aldrig upphört att moderniseras, pressat som Japan är av ettriga konkurrenter som Kina och Sydkorea. Det är sant att statsskulden är extrem och att tillväxttalen har varit mycket blygsamma, och det är inte minst detta omvärlden hängt upp sin Japanbild på. Men både skuld och tillväxt har också varit mycket stabila.

Jag håller visserligen inte för uteslutet att soluppgångens land är ett specialfall med ovanliga kulturella och sociala förutsättningar (alla kanske inte av godo), men möjligen är det i själva verket japanerna som funnit den mest hållbara modellen för hur långt gångna välfärdsstater ska kunna puttra vidare utan vittrande välfärd.

Historikern Timothy Garton Ash beskrev i en artikel för ett par år sedan Europa som ”trevligt, trist och alltmer irrelevant”. EU, skrev han, är på väg att bli ett slags Stor-Schweiz, tryggt och säkert i det stora hela men med kantoner som bråkar om kulturella särdrag. Det är faktiskt inte det sämsta. Det är kanske den bästa framtid man kan önska världen över huvud taget.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Gillar skarpt den avspända visionen, det hysteriska jäktandet efter mer mer mer som präglar den mesta samtidsdiskussionen är inte bara historielöst och orealistiskt utan dussutom tröttande. "Tillräckligt" är ett fint ord.

Anonym, 19:39, 29 januari 2012. Anmäl

Om vi bara kan fixa tio jordklot till så kan nog kineser och indier få det lika bra som oss. I annat fall får vi det kanske lika dåligt som dem. Men inte i Anders Bullings värld.

Göran, 06:39, 21 januari 2012. Anmäl

Världen blir visserligen mer rättvis men det är inte västvärlden som kan ta åt sig äran för det, på samma sätt så tror jag inte "utvecklingsländerna" kommer visa någon större nåd för västvärlden när de passerar oss i utvecklingen, de kommer inte stanna upp och vara nöjda utan de kommer vilja ha lite mer... Jag ser inget fel i det, vi i väst hyllar marknadsekonomin och protektionismen så då kan vi inte gnälla när vi råkar hamna på fel sida, tror inte på någon kollaps men tror att om 50 år så kommer det vara vi i väst som sneglar över gränsen och drömmer om ett bättre liv... Ska bli spännande att uppleva :)

Bengt Söderberg, 00:12, 21 januari 2012. Anmäl

Euron och nationalismen

Ibland är det nyttigt att ta del av hur eurokrisen beskrivs i de länder som är mitt uppe i den och där den gemensamma valutan inte är ett alternativ man kan avstå från utan en praktisk verklighet. I Spanien där jag för tillfället befinner mig beskrivs krisen med nog så svarta rubriker, särskilt i den ledande morgontiningen El País, med den samhällskritiska roll den tagit på sig.

Krisberättelsen handlar om hur hårt de samordnade europeiska nedskärningarna kommer att slå, vilka inslag de finansiella räddningsaktionerna kommer att få, hur mycket Tyskland ska styra, hur det ska påverka Spanien. Flera av provinsernas regeringschefer höll nyårstal som liknade Churchills ”blod, svett och tårar”, och man lovade inget annat än uppoffringar för att klara den åtstramade svångremmen.

Man märker av en oro för slitningar mellan unionens norra och södra delar, mellan katolskt och protestantiskt, mellan de skötsamma och syndarna.

Men nästan aldrig ifrågasätts eurons själva existens. Förvisso har dess upplösning figurerat som tankeexperiment. Inte ens El País tycker dock på allvar att detta vore en lämplig utväg.

I Sverige och Storbritannien är det inte ovanligt att på fullt allvar betrakta euron som ett skrytprojekt utan verklighetsanknytning, lanserat av pompösa politiker. Det är löjligt och historielöst. Fasta växelkurser är något som västländer försökt åstadkomma gång på gång sedan 1800-talet. En gemensam valuta är en logisk utvidgning av en gemensam marknad och var i EU påtänkt 30 år innan den förverkligades. Däremot fanns en bristande verklighetsanknytning i delar av genomförandet.

För att hårdra vad det ytterst handlar om: Om man nu vill vara ett land som handlar och har rikliga kontakter med andra länder är det ju inte så att man kan välja mellan att delta i globaliseringen eller inte. Euron kommer med allra största sannolikhet att överleva, helt enkelt för att den i grunden är en god idé och för att få inblandade har särskilt mycket att vinna på en kollaps medan många har väldigt mycket att förlora. ”Det är väl först nu man ser vad det är för poäng med euron”, konstaterade en vän sakligt.

Men i alla fall, eftersom många i Sverige är roade av att spekulera över eurons fall: Om den går under är det en sorglig händelse, och från en politisk utgångspunkt gör den det i så fall därför att den lanserades för tidigt och med ett par tre länder som borde ha fått stampa i farstun i några år innan de släpptes in.

För om globaliseringen är värd något, om den pågående integrationen mellan folk och länder är något att ha, är det knappast så att vi inom trettio år har fler valutor än vi har i dag, eller ens samma antal.  Egen valuta har en hel del fördelar, det är allom bekant, men en sådan är likväl ett handelshinder precis som avvikande eluttag, banksekretess eller importtariffer – om än med nationellt allomfattande egenskaper. Fråga amerikanerna vad de anser om Kinas valutakurs.

Det finns ytliga och kortsiktiga fördelar med handelshinder. Det finns det med tullar, och med inhemskt gynnad upphandling och med egna, avvikande eluttag som inga andra kan sälja stickproppar till, men sådana saker är det ju få som vill ha tillbaka numera, i alla fall inte i Europeiska unionen. Att ta bort handelshindret valutor innebär naturligtvis en avsevärt mer långtgående integration och ett större uppgivande av nationell självständighet än att enas om eluttagens utseende, men det är en skillnad i grad, egentligen, inte i art.

Vi svenskar kanske borde ha gemensam valuta med övriga Skandinavien, Tyskland, Storbritannien och USA. Det är möjligt att det vore ekonomisk mer logiskt än att ha det tillsammans med Portugal och Slovakien. Men euron är lika mycket ett politiskt projekt (vem vill vara medlem i en ren kamrersunion?), och det var trots allt rätt praktiskt att genomföra världens första stora monetära sammanslagning på frivillig grund i det förbund som redan hade gemensamma institutioner och en inre marknad.

Det började också bättre än de flesta hade vågat hoppas, men som vi nu med sveda fått erfara hemsöktes euroländerna med ett decenniums fördröjning av giftet i några tidiga politiska försummelser.

Vad man fuller väl inser i de länder som nu tillsammans hukar och skaver mot varandra i stormen är att valutaunionens öde inte längre går att särskilja från Europeiska unionens öde i stort. ”Att verka för Europa kan leda till många platser – några bra, några dåliga och några ordinära”, skriver författaren Javier Cercas i en tidningskrönika där han konstaterar att gamla kollektiva identiteter som nationen numera är illusoriska.  ”Men”, fortsätter han, ”att verka mot Europa kan bara leda till katastrofen.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Om världen en dag om mycket lång tid lämnar penningekonomin för något annat (jag är inte människa att kunna förstå vad det skulle vara, men allt är möjligt), borde inte rimligen det sista steget då vara en världsvaluta? Bara för att det är en svår sak att uppnå behöver det inte vara otänkbart. Vi har inga krig mellan länder längre. Hade du sagt det till folk 1971 hade de skakat på huvudet.

Anders Bolling, 16:12, 20 januari 2012. Anmäl

[...] 1, 2, DN, 1, 2, 3, 4, SvD, 1, 2, Dag, [...]

Lasses blogg » Korruption där vi minst anar det (Webbsida), 08:50, 6 januari 2012. Anmäl

Egentligen började det väl inte alls bra. Det som kvaddar det hela nu startade från dag 1. Lån lån med låga låga räntor. Självrannsakan i media bör vara varför det framställdes som att det gick bra.

Poppe, 01:20, 6 januari 2012. Anmäl

Med den argumentationen bör vi skapa en världsvaluta. Nån som är sugen?

Karin, 00:33, 6 januari 2012. Anmäl

Du kör nästan lika säkert som en spanjor

En av de obligatoriska dystra nyårsbulletinerna i Sverige handlar om trafikdöden. Kurvan vände uppåt igen 2011. Plus 18 procent jämfört med 2010, vilket innebär 314 dödsoffer. Pannor läggs i bekymmersveck. Analyser och självkritik. Vad gör vi för fel? Nollvisionen känns plötsligt avlägsen.

Gör den? 2011 hade den näst lägsta dödssiffran sedan 1940-talet. I historiskt perspektiv är det alltså makalöst få människor som dör på de svenska vägarna numera. På 1950-talet var risken att dödas på vägarna tio gånger högre än i dag.

Sverige är fortfarande ett av världens trafiksäkraste länder, men med den lilla uppgången i fjol har vi faktiskt blivit omkörda på den statistiska resan mot allt färre vägdödade av ett kanske lite oväntat land – Spanien. Efter att ha fallit åtta år i rad hamnade antalet dödade på vägarna i Spanien under förra året på 1.479. Det var hela 250 färre än året dessförinnan, vilket storligen förvånade såväl politiker som tjänstemän, som räknat med att kurvans fall skulle dämpas så som hade skett i Frankrike och Storbritannien. Och i Sverige, kan numera tilläggas.

Det var första gången på ett halvt sekel (!) som den spanska siffran hamnade under 1.500 döda. I förhållande till folkmängden är detta snäppet lägre än i Sverige.

Det svartaste spanska trafikåret var 1990 med nästan 6.000 dödade människor. Därefter har antalet fallit i två omgångar med en stagnation några år runt sekelskiftet. Det spanska trafiksäkerhetsverket säger sig i stora drag ha kopierat den franska modellen för säkerhetsarbete med fokus på alkohol, bälte, hjälm och hastighet. Men nu finns inga andra att kopiera längre, konstaterar man. Nu måste Spanien hitta egna idéer för att fortsätta nedåt.

Som ordnad svensk tycker man nog fortfarande att trafikmiljön i spanska storstäder är nog så rörig. Bisarra parkeringar i gathörn och på trottoarer, där varningsblinkern används som p-ljus, är legio. Men folk kör faktiskt inte särskilt fort längre. Och alla som kört bil på spanska riksvägar både för tjugo år sedan och i dag vet vilken enorm standardförbättring som skett. Mången EU-miljard har rakats ner i asfalten, och det kanske inte är så uselt investerade pengar om några tusen människoliv sparats?

”Du kör som en spanjor” kanske inte längre är det bästa skället mot en vägdåre.

Räknat i sannolikhet per körd kilometer talar en del för att dödsrisken fortfarande är världslägst i Sverige (möjligen i konkurrens med Storbritannien). Den var det 2009, när antalet döda var större än 2011. Men det är inte så många länder som för statistik över körda kilometer.

När vi ändå håller på med sifferexercis: Det visar sig att det decennium vi nyss lämnat bakom oss uppvisade den största förbättringen i trafiksäkerhet någonsin i Europa och USA. Dödstalen föll i 30 av de 33 OECD-länderna under 00-talet. Spanien och Portugal var de länder där antalet trafikdöda föll mest.

Men siffrorna över trafikdöd är en spegling av den allmänna välfärdsutvecklingen, där ökat välstånd först skapar dålig miljö och nya farligheter, men i ett senare, mognare stadium i stället ger bättre miljö och färre faror i samhället. I dag sker hela 90 procent av alla dödsfall i trafiken i låg- och medelinkomstländer. Vi har bilarna, de har riskerna.

Den goda nyheten är att de kommer i kapp i säkerhet. Den sorgliga nyheten är att miljoner kommer att dö på afrikanska, asiatiska och latinamerikanska vägar innan dess.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Apropå det som Jonas skrev och Jörgens poäng om vinterklimat så är det både dyrare och svårare att bygga släta och fina vägbanor som håller i ett land med en lång frostsäsong, som exempelvis Sverige. Lägg då till att vi ofta måste använda en grövre och tåligare toppbeläggning för att klara av dubbdäck. Vi har också ovanligt stor mängd tung trafik på våra motorvägar vilket sliter väldigt mycket. Du Marre kan ju exempelvis fråga dig varför svenska politiker inte ser till att ställa högre krav på den utländska tunga trafik som går igenom Sverige och varför de låter dem köra gratis? Våra grannländer tillåter inte sådant. I vilket fall som helst: Kul för Spanien!

G, 17:47, 4 januari 2012. Anmäl

En parameter som man rimligen borde räkna med på något vis (även om det kanske inte är så enkelt i praktiken) är ju klimatet. Att vi i Sverige kan hävda oss på detta område, trots att vägnätet under stora delar av året är belagt med snö och is är en stor bedrift.

Jörgen, 13:07, 4 januari 2012. Anmäl

@Anonym & Marre: Motorvägarna i norra Spanien är betalvägar, så de finansieras åtminstone till viss del av användarna. Allt gott i resten av Europa sker inte på bekostnad av Sverige.

Anonym, 11:21, 4 januari 2012. Anmäl

Hade vi fått behålla våra skattepengar här i Sverige hade vi ju kunnat bygga motorvägar vi också...

Marre, 11:00, 4 januari 2012. Anmäl

Hej Anders! jag är inte överraskad. De nya (EU-finansierade?) motorvägarna i norra Spanien slår de flesta svenska vägar med hästlängder. mvh Jonas

Anonym, 07:27, 4 januari 2012. Anmäl