Det finns bara ett blodsband

Finns det något som är riktigt ursprungligt ”svenskt”, annat än möjligen ivern att anamma nya företeelser? Jag berättar inget nytt om jag säger att köttbullar och kåldolmar är turkiska, att jultomten och granen är tyska, att Lucia var ett sicilianskt helgon eller att vårt modersmål influerats av tyska, franska, romani och engelska.

Att tyskar och valloner invandrade hit för hundratals år sedan och blev en del av det folk som lever på den här nordliga landtungan är också tämligen känt. Mindre bekant är kanske det som Jan Guillou fann när han forskade inför sina Arn-böcker, nämligen att vi som bor mellan Västerhavet och Östersjön i dag faktiskt inte har mycket alls att skaffa med våra omhuldade Upplandsvikingar. Vi har mer av vårt ursprung i Baltikum, Östeuropa, Tyskland och Frankrike.

Nej, inget är ”svenskt” från början, lika lite som någon annan kultur eller något annat folk kan spåra sina rötter till en ”ren” källa.

Blodsband. För mig framstår det som obegripligt hur någon kan tillmäta ett militärt slag på Balkan för 623 år sedan någon som helst betydelse för värdigheten hos oss som lever nu. Det finns det faktiskt de som gör. Själv anser jag mig ha mer gemensamt med en urban indonesier än en person som för 150 år sedan levde på just den plats jag bebor i dag. Troligen också om vi råkade vara släkt.

Ska man ändå vara en hard core-blodsbandsanhängare kan man lika gärna säga att vi alla är släkt, vilket trots allt är det enda vi vet säkert.

Detta tycker jag samtidigt som jag kan konstatera att släktforskning har blivit populärt igen. Det tar sig exempelvis uttryck i tv-dokumentärserien ”Vem tror du att du är?” Deltagarna engagerar sig djupt i sina förmödrars och -fäders öden. Det hela framstår som sympatiskt, och det kanske är magsurt att alls ha synpunkter på släktkärlek, men programseriens titel antyder att man tillmäter blodsband en betydelse som i min värld inte känns riktigt politiskt och kulturellt, eller ens mänskligt, bekväm.

Frågan vad som skapar våra egenskaper är djupare än vad som kan utredas här, men det är givet att man påverkas av de människor man lever nära. Lever man nära sina sysslingar tar man sannolikt intryck av dem. Men vi kan känna större samhörighet med ”främlingar” än med släktingar. Vi vet att syskon kan vara varandra väldigt olika till sättet.

Min gissning är att många av dem som dras till släktforskning i dag känner ett behov av sammanhang och stadga i en tillvaro som framstår som flytande. För var finns de kategorier som vi förr så tydligt kunde förhålla och ansluta oss till: könet, nationen, etniciteten, yrket, klassen, laget, gruppen? Svar: i upplösningstillstånd.

Inte så få räds denna upplösning av gränser. Det är dessa som söker sig till nationalism och främlingsfientlighet och uttrycker kvinnohat. Partier med sådant på agendan, öppet eller förtäckt, röner framgångar i val, och det heter därför att nationalismen är på frammarsch.

Men är det verkligen nationalism dess väljare uttrycker och inte snarare ett allmänt och lite desperat sökande efter något förlorat? Oklart vad, men granne med trygghet och släkt med alla de fasta normer jag räknade upp ovan. 2010, året då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, var andelen människor i Sverige som hade en negativ attityd till invandrare den lägsta sedan forskarna vid SOM-institutet började mäta.

Samma mekanismer ligger bakom driften hos förtryckta folk att bilda sina egna nationalstater när de får möjlighet efter sekler av tvångsanpassning. Det har som bekant skett långt in i vår tid: det forna Sovjet, Jugoslavien, Östtimor, Iraks kurder. Jag är ganska säker på att den processen i det långa perspektivet är ett övergångsstadium. Mycken oförlöst nationalism behöver få utlopp i ordnade former när locken lyfts av påtvingad överstatlighet.  Men på nationell isolering finns inte längre det bittersta att vinna.

”Om varje grupp ska ha sitt eget land slutar det med att teokratin Knutby utropas och att filatelister får en egen stat – stor som ett frimärke”, skrev en gång Staffan Heimerson, som sagt sig vara besatt av ”kreoliseringen av världen”.

Det är nu länge sedan Västeuropa behövde slåss för sina nationella identiteter, och det som hänt här det senaste halvseklet är som bekant motsatsen: en allt mer långtgående samordning av suveränitet. Eller ett frivilligt uppgivande av nationell suveränitet, om man så vill.

Jag tvivlar på att de rädda, de som längtar tillbaka till de vattentäta skottens tid, en dag kommer att vara de flesta av oss.

Vi har aldrig tidigare i historien haft lika goda möjligheter till genuint utbyte av erfarenheter över hela planeten som i dag. Vi använder dem också. Vi kan lära känna revolutionärer i Egypten, vi lär i realtid om konflikter i Somalia och Kongo och vi har de drabbades landsmän på våra arbetsplatser och skolor. Inte fullt lika ofta som tidigare envisas rågblonda svenskar som får mörkhyade svenskar till bords med att vilja veta varifrån bordsgrannens föräldrar kommer, eller morföräldrarna, eftersom man ”ju inte kan se ut så där” om man säger sig vara svensk.

Alla vet att världen globaliseras, ändå finns de som bekymrat invänder att nya murar växer upp. Verkligen? Det återstår att bevisa. Om det om tio år kan påvisas att den allmänna tendens mot integration och gränsupplösning jorden nu befinner sig i har gjort halt och vänt – och vi av någon outgrundlig anledning gör oss av med den sociala rikedom och alla de makalösa verktyg för kontakt vi utvecklat – då lovar jag att jag ska äta upp min första mobiltelefon. (En Nokia 2110, ligger till sig i en byrålåda.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Anders Bolling uttrycker aasikter som har resonans hos en, som jag, bott utanfoer Sverige i ett kvarts sekel (utan att foer den sakens skull identifiera sig som icke-svensk, men moejligtvis som aeven tillhoerande och vaelkommen i maanga andra nationella grupperingar/kulturer). Xenofobi aer en global foereteelse som lever och frodas i nationer, bykyrkor och surfklubbar, men som oftast aer begraensat till de minoriteter som saknar utbildning och de som vaeljer att aldrig laemna 'byn'. Min observation aer att graensuppraetthaallning handlar om raedsla foer en foeraendring som i objektiv blick ofta innebaer foerbaettring foer majoriteten. Att laegga ifraan sig denna raedsla utesluter inte att man fortsaetter att kaempa foer exempelvis kvinnans sjaelvklara raett till autonomi och frihet fraan foertryck, vare sig den foertryckta kvinnan bor i Sverige, Afganistan eller Saudiarabien. Maenskliga raettigheter aer ett globalt relevant maal. Solidaritet, den aekta, straecker sig till foertryckta, fattiga och behoevande inom - saavael som utom - ens egna graenser.

Anna Alvsdotter, 08:39, 2 mars 2012. Anmäl

Tyvärr måste man inse att Anders Bolling har upphöjt historielöshet som norm, och stoltserar med detta, liksom norsk-fransmannen Guillo gör i sina histieförfalskade böcker om Arn osv Att ha denne som referens? Skrattretande. .Den Bollingska Historielösheten kan förväxlas som tolerans, eller kanske hellre som den socialistisk omskrivningen av historien det ändå är. Har AB missat det gamla ordspråket; att veta sin historia är att veta sin framtid? I så fall är jag rädd att han inte har någon framtid. Fy på sig, Anders!

Charlie Hebdo, 18:40, 1 mars 2012. Anmäl

Anders Bolling och DN vill sålunda avskaffa de etnocentriska och rasistiska hemspråken eftersom det inte existerar några kulturer och språk då allt egentligen är samma? Uppenbarligen är Bollinger en person vars kunskaper är inhämtade från ett flingpaket? Svesnka har vissa låneord från Romani och är nära besläktad med både tyska och engelska och på lite längre hålle med franska och de övriga latinska språken. Lucia har ingenting med ett helgon från medelhavet att göra utan är en hedninsk högtid som maskerats till kristen, samma sak med julen och påsken. Jan G är väl knappast att anse som varken forskare eller ens någon författare av rang, däremot en producent av usel kiosklitteratur. Att han är mytoman och lider av komplex är redan kännt. Bolling kanske skulle använda google och läsapå lite grann före det han gör bort sig.

Nilsson, 15:41, 1 mars 2012. Anmäl

Krig är Fred Frihet är slaveri Ignorans är styrka Söndrade vi stå, enade vi falla! Asyl åt alla!

hen, 11:09, 1 mars 2012. Anmäl

Kommer alltid och tänka på Herman Lindqvist alster när jag läser krönikor som denna. http://www.youtube.com/watch?v=Stw77EMj2_w

Anonym, 08:35, 1 mars 2012. Anmäl

Dra upp huvudet ur sanden. Total globalisering skulle bli som en konstig blandning av anarki och diktatur där den största och starkaste makten skulle skapa ett närapå totalitärt och otroligt själviskt samhälle för dem själva. Alltså inget att eftersträva för de flesta folk eftersom de statistiskt sett skulle förlora på det. Vi har gränser, solidariskt samhälle, höga skatter etc för att vi bedömer att det kommer gynna vår egen högst personliga genetiska avkomma mest. Om du på fullt allvar inte vill inse detta så ta dig då en titt på hur mycket folk lägger ned på att se så bra ut som möjligt, skaffa snyggaste partnern som möjligt, skaffa sig mest imponerande karriären, bästa huset, bilen osv i all oändlighet. Det finns ingen anledning till allt detta om man inte lägger in vikten av att ge sina egna gener bästa möjliga fortplantningsgrund (snygga människor har generellt sett färre mutationer). Detta kan ske medvetet eller omedvetet, djur är som bekant inte medvetna om varför de kan kämpa nästan till döds för ett skjut, men det kan människor vara (även om de inte tänker precis så renodlat eller inte vill erkänna det inför sig själva). Även U-landsbistånd kan vara helt själviskt, för om dessa länder tar sig upp till medelklass sjunker baranfödandet dramatiskt (mindre genpool att konkurrera med) och kanske stora krig kan undvikas i framtiden (som potentiellt skulle kunna döda din avkomma i större utsträckning än konkurrerande genpooler). (Religion kan naturligtvis hjärntvätta folk att inte sprida sina gener, men det är en bisats). Läs på om "själviska gener" så förstår du drivkrafterna till varför folk skapar samhällen med gränser överhuvudtaget. Det är inte genetiskt eftersträvansvärt (även om debattörerna för detta ser sig själva som begåvade med en högre form av "insikt" och "godhet") att vilja förstöra dessa samhällen med mer genetisk inblandning än vad som krävs för att reducera skadliga mutationer. Egen spridning utåt är dock generellt sett bra.

Mattias, 06:27, 1 mars 2012. Anmäl

3 Något behöver inte ha sitt ursprung i Sverige för att ses som svenskt. Är man nyfiken över skandinaviens historia ska man inte lyssna på Jan Guillio. Dessutom lyckas du misstolka Jan, hans påstår att vårt ursprung finns i Europa och inte Uppsala (och tror att det finns motsatsförhållande mellan forntida ursprung och nutida identitet, dåtida och nutida geografi). Han påstår inte att sydsvenskar har mer gemensamt med tyskar än Uppsalabor, även om det inte hade förvånat mig.

Marcus A, 22:09, 29 februari 2012. Anmäl

Väl skrivet! Tror precis som du att vi är på väg mot ett öppnare samhälle, med några motreaktioner som knappast kommer att bestå. Till skillnad från förr i tiden så hörs man inte mer ju fler man är, utan ju mer skit man snackar. Sociala medier och snabb global kommunikation för inte bara gott med sig, det får också konsekvensen att främlingsfientliga, vetenskapsförnekare och allmäna nötter kan höras och synas såpass att de verkar vara i majoritet när de i själva verket är obetydliga i antalet.

Emil, 22:02, 29 februari 2012. Anmäl

2. Med det sagt, är det inte dags för alla kosmopolitiska liberaler att konkretisera hur deras gränslösa samhälle egentligen ska fungera? Varför skulle europeisk överstatlighet eller världsregering med stora avstånd till medborgare vara önskvärt? Eller är det kanske dags att damma av många liberalers ideal - det habsburgska samhället? Med välfungerande och spännande pluralism där etnificerade maktstrider aldrig uppstår... pga ett totalitärt statsskick!

Marcus A, 21:26, 29 februari 2012. Anmäl

1 Så som världen ser ut, även inom överskådlig framtid, så är vår stat och dess reglerade gränser en garant för en någorlunda harmonisk demokrati, där kamp över makten står mellan rent politiska åsikter med låga insatser, och inte mellan etnicitet, religion, klan, och andra maktgrupper - ett faktum i de flesta u-länder. Men oavsett - det är principiellt fel att nuvarande medborgares röster över samhällets framtid kan komma att emissioneras av gränslöst röstövertagande.

Marcus A, 21:23, 29 februari 2012. Anmäl

Om gnurglorna blir verklighet

Att äta kossan och ha den kvar?

Foto: Juha Roininen

Forskare i Nederländerna har troligen någon gång i höst odlat fram tillräckligt med laboratoriekött för att kunna fräsa upp en 150-grams konstburgare.

Nu lär det säkert dröja en generation innan kvarterskrogen har provrörsbiffar på lunchmenyn, men det som nu sakta förverkligas är möjligen utopin om en moraliskt otadlig köttproduktion, något som inte skådats sedan gnurglorna i Knallhatten föll döda ner så snart en människa sneglade hungrigt på dem – och det här är inte en tecknad serie.

Från djurhållning till köttodling, alltså. Jag kan inte motstå att dra tanken lite för långt: Hur skulle det bli om alla plötsligt slutade äta kött? Det låter förstås som ett självklart mål för alla oss som redan gjort det, och kanske också för dem som åtminstone har problem med att ha ihjäl däggdjur bara för proteinets skull. Fast med 1,3 miljarder nötkreatur och 1 miljard grisar i världen (13 miljoner bara i Danmark) skulle vi av lätt insedda skäl, som Carl Bildt brukar säga, ställas inför formidabla problem. Skulle man av barmhärtighetsskäl bli tvungen att döda miljontals köttdjur på slutet? Och skulle detta leda till köttfrosseri bland kvarvarande aficionados? (Man kan tänka sig hemliga sällskap av animaliefanatiker, ungefär som cigarrökare i dag.) Eller skulle myndigheterna påbjuda destruktion? Och vad vore mest oetiskt?

Nå, vi lär i alla händelser inte nå dit på en kafferast. Man kan vara rätt säker på att många känner obehag inför blotta tanken på att framställa kött på konstgjord väg. En hel del är säkert också övertygade om att laboratoriekött är cancerframkallande, och en och annan ser säkert ett nytt Frankensteinsamhälle framför sig. Själv tycker jag nog att när vetenskapen nu erbjuder en problemlösning som liknar cirkelns kvadratur, varför inte bejaka den?

En besläktad utveckling syns för övrigt på ett mindre känslomässig laddat men knappast mindre kontroversiellt område, nämligen energi. Jag tillhör den inte längre särskilt högljudda skaran etanolkramare. Att ersätta fossila bränslen med förnyelsebara har samma miljömässiga och etiska kaliber som att lösa matfrågan. För några år sedan beslutade politikerna i tandem med miljörörelsen att stödja ett alternativ. Allt väl? Långt därifrån. När den första seriösa utmanaren till bensinen på hundra år lanserades (i själva verket en återkomst) stod det inte på förrän etanolframställningen skälldes ut efter noter, inte minst i denna tidning, för att orsaka svält och kris.

Det är inte tu tal om att det finns en rad avarter i produktionen. Sämst är subventionerad amerikansk spannmåls- och majsetanol, som både är ineffektiv och tränger ut matproduktion. Brasilianskt sockerrör är däremot fortfarande inte dumt som bensinalternativ. Men grejen är att det aldrig varit meningen att etanolproduktionen ska stanna vid matbränning, utan att man ska gå vidare till en andra generation av spritbränsle, som görs på växtavfall eller i bästa fall sopor. Det vi sett har varit ett första steg. Och etanolen ska i vilket fall som helst inte ersätta all bensin, för det går inte, utan den är en del i den bränslemix som behövs för att sakta men säkert bryta fossilberoendet.

För egen del slutade jag nyligen motvilligt att tanka bilen med etanol, och det av de profanaste av orsaker: Motorn började hacka, som i tusentals andra etanolbilar som det senaste året plågats av pinsamt lågkvalitativ fuletanol. Det känns inget vidare. För tillfället värker det dessutom i plånboken, eftersom det skiljer nästan fem kronor litern.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Några reflektioner: "Skulle man av barmhärtighetsskäl bli tvungen att döda miljontals köttdjur på slutet?" - Ja, vad tror du händer idag? Miljontals djur blir ju dödade även idag, så skillnaden för djuren skulle inte vara så stor. Men å andra sidan skulle inte en sådan här vändning ske på dagen så självklart skulle vi inte hålla på att fortsätta föda upp så här många kött djur. Vi skulle därmed slippa (vad vissa menar är övergrepp) med insemineringen och homonbehandlingar på djuren. En förhoppning kan ju också vara att om vår köttkonsumtion begränsas till mer normala mängder skulle ju kunna vara att även djurens "normala" fortplantning får styra mängden djur. Men det är klart, dyrare skulle det bli.

Stefan A, 10:56, 22 februari 2012. Anmäl

Tycker inte laboratoriekött verkar det minsta äckligt. Tvärtom! Se på vad "riktigt" kött innehåller - massor av tillsatser och annat. För att inte prata om all annan mat som vi stoppar i oss utan problem, allt från färdigrätter till godis och liknande. Laboratoriekött verkar snarare vettigt och fräscht och jag tror inte alls det kommer att ta en hel generation innan det börjar säljas, bara det blir lite pengar i det.

Anna, 08:56, 22 februari 2012. Anmäl

Sista halva av artikeln är både relevant och intressant, men den första halvan..!? Var kom den ifrån? Snälla, säg att du bara var trött och var tvungen att fylla ut? Inte kan du vara så dum att du trotr att allting ändras över en enda dag? Ingen förändring någonsin har gått över en natt, gamla vanor har alltid fasats ut mot nya och anpassats i tid. Argumentet "vad skall vi göra av alla djur" är det töntigaste, fånigaste och mest korkade argument som finns i äta-kött-debatten och det är inte ens värt att diskutera (någonting) med en person som har så dålig koll på hur världen fungerar.

Suck, 08:54, 22 februari 2012. Anmäl

dasdasw. obvious skulle man ju avliva en massa djur om de inte längre kunde genera någon vinst för dem som ägen djuren. Det är ju en kostnad att ha djur. Man skulle avliva och bränna kadavren.

shitforbrains, 08:52, 22 februari 2012. Anmäl

Jag har funderat på varför man så motvilligt vill diskutera gamla goda hampan som ett alternativt biobränsle? (man har koncentrerat sig på ett diskutabelt användningsområde). Hampa skulle kunna ge upp till ett par hundra liter dieselolja per hektar? (osäker på mängd)

marcus, 06:34, 22 februari 2012. Anmäl

Nu står det ju att jag inte kan motstå att "dra tanken lite för långt", som de flesta läsare säkert har noterat.

Anders Bolling, 06:00, 22 februari 2012. Anmäl

Lite obehagligt med laboratorie-kött, javisst, men när man tänker efter över vilket som är äckligast när man ser filmer från slakterier så tror jag snart att de flesta föredrar den fräschare varianten. Iaf när man bara ska laga vardagsburgare.

davidow, 05:19, 22 februari 2012. Anmäl

Jag håller med Love Strandberg på den punkten.

Charlie, 01:06, 22 februari 2012. Anmäl

Raljerande tankeexperiment är i alla fall betydligt roligare än raljanta kommentatorer.

Love Strandberg, 00:41, 22 februari 2012. Anmäl

Jag förstår ärligt talat inte hur du klarar att knyta skorna om du inte direkt förstår hur dum den frågan är. Hur kan man INTE förstå att det skulle vara en successiv process och att det ALDRIG skulle kunna bli frågan om någon internationell konsensus med slutsatsen att man ska masslakta alla djur? Frågar du även dig själv: "Hur ska vi få plats å odla alla grönsaker om vi slutar äta kött?" Eller: "Vadå ska vi bränna alla oljekällor om vi inte använder olja längre? Ska vi hälla ut allting i havet eller?" Nej, jag finner ärligt talat inte ord för det här. Hur kan du få skriva på DN.se? Hahaha helt otroligt!

dasdasw, 00:10, 22 februari 2012. Anmäl

Om välfärdsstatens skendöd

I kristider skärps debattens ytterligheter. Allt oftare hävdar människor som är både välutbildade och verserade, företrädesvis de som beskrivs som företrädare för ”vänstern”, att välfärdsstaten är historia. Ett par frågor inställer sig: Precis när dog den, och vem ville ha ihjäl den?

I radiomagasinet Gomorron världen i söndags gjordes på fullt allvar en jämförelse mellan vår egen tid och Charles Dickens utfattiga 1800-tals-London. Jag vet inte vilken politisk inriktning historieprofessorn Lars Magnusson anser sig ha, men han såg tecknen hopa sig. Han såg sorgset tillbaka på den bättre typ av samhälle vi skapade på 1900-talet, och han lät förstå att detta redan är en svunnen era: Även om det hade brister, så ”nog var det en rätt bra idé detta med välfärdsstaten.”

Överdriften bottnar i en reell förändring, nämligen ökade inkomstklyftor, som möjligen innebär en brytpunkt i välfärdssamhället eller också är fullt möjlig att bromsa – om det är det vi vill.

Gapet mellan de som har fått det lite bättre och de som har fått det mycket bättre har onekligen vuxit på många håll i västvärlden de senaste decennierna. Det så kallade ginitalet, där 1 betyder att alla pengar samlats hos en individ och 0 betyder att alla har lika mycket, har i Sverige på 20 år ökat från 0,25 till 0,33. Det beror framför allt på ökade aktie- och fastighetsvärden. Skillnaden mellan topp och botten har inte ökat lika mycket om man bara tittar på löneinkomster. Sedan alliansregeringen fick makten är det i huvudsak de som saknar jobb som halkat efter tydligt.

Den här förändringen behöver förstås granskas, men den är något annat än att välfärdsstaten är död. I större delen av Västeuropa har den ett massivt stöd och kommer rimligen inte att dö så länge det finns väljare.

Det som för en svensk kan se ut som en brutal anpassning till en slem marknadsstyrd omvärld är mer en utjämning av skillnader i den offentliga sektorns roll. I dag är skattekvoten, skatternas andel av BNP, fortfarande världshögst i Sverige och Danmark med mellan 45 och 48 procent (vi turas om i toppen), men ett tiotal europeiska länder ligger tätt bakom på runt 40 procent eller drygt det. Italien, Belgien och Frankrike har alla större skattekvoter än Norge.

Varför ger då så många bekymrade debattörer från ”vänstern” denna bild av ett krackelerande system? Jag tror det är så här: Nästan allt den demokratiska vänsterrörelsen slogs för mellan 1890 och 1980 – rösträtt, arbetsrätt, semester, allmän pension, gratis skola och möjlighet till högre utbildning för alla, jämställdhet, barnomsorg, äldreomsorg – har blivit politiskt allmängods. ”Vänstern” har vunnit så mycket mark att många som i dag anser sig stå i frontlinjen mot ”högern” betraktar varje naggande i kanten som en invasion.

Diskussionen om ökade klyftor är ett uttryck för hur långt in i välfärdssamhället vi vandrat, och den uppmärksammade överklassafarin i Saltsjöbaden en god illustration: De rikaste ses som det stora problemet i dag. Är de det?

Boken ”Jämlikhetsanden” visade för ett par år sedan med rader av exempel att jämlika samhällen är mer framgångsrika i de flesta avseenden och blev snabbt en bibel för många samhällskritiker. Man kan ifrågasätta om författarna Wilkinson och Picket verkligen slog in en helt stängd dörr, men de ruckade otvivelaktigt på den.

I en debattartikel i höstas om att sätta åt skattesmitare använder tre moderater, bland dem finansminstern och finansmarknadsministern, begreppet ”samhällets sammanhållning” fyra gånger. Och de låter bitvis som om de kunnat skriva ”Jämlikhetsanden” själva: ”I dag står (Sverige) social och ekonomisk modell för många. Den arbetsvilja, sammanhållning och trygghet som präglar vårt samhälle har visat sig ge konkurrenskraft, utveckling, innovations- och omställningsförmåga.”

I ett annat inlägg nyligen skriver samma finansmarknadsminister under på att ”varje felanvänd skattekrona är en stöld från folket” och politiken får inte ”lämna öppet för opportunism och girighet”.

EU-kommissionen och en borgerlig fransk president driver på för att beskatta finansiella transaktioner i Europa, ett 30 år gammalt krav från dem som kallar sig radikala.

Occupyrörelsen i USA visar att kraven på ekonomisk rättvisa är högst levande även i inkomstklyftornas och de superrikas traditionella hjärtland.

Så var finns uppgivenheten inför marknadskrafterna? Var finns de majoriteter av väljare som rycker på axlarna åt jämlikhet och rättvisa? Ingenstans.

Det som ibland uppfattas som grundskott mot allt gott och rättvist som uppnåtts handlar i själva verket om sökandet efter den balans mellan skattekvot och belöning som optimerar de intäkter som ska fördelas. Och om att bestämma vad det är bäst att använda de gemensamma medlen till. Det sökandet har för Sveriges del pågått åtminstone sedan den 10 mars 1976, när Astrid Lindgren skällde ut skattesystemet i en debattartikel i Expressen.

Sveriges all-time-low i modern tid när det gäller klyftor, ett ginital på 0,2, inföll runt 1980. Lägstanoteringen inföll när gränserna fortfarande kunde stängas och den som skulle resa utomlands med mer än 6.000 kronor på fickan måste be om tillstånd. Den sammanföll också med en tid av hackande tillväxt och hyperinflation. Finns det ett samband? Går det att åstadkomma så små klyftor igen utan att maskineriet som ska alstra välfärden krånglar? Var ligger egentligen den optimala nivån av inkomstklyftor – om en sådan alls finns? Är klyftor uppåt lättare att fördra (enstaka superrika entreprenörer men ingen riktigt fattig) än klyftor neråt?

Det är frågor som måste sysselsätta alla politiker i välfärdsstaterna, oavsett partifärg. En del menar att Socialdemokraterna står för en bättre näringspolitik än alliansen. Är det detta ”vänstern” ropar efter? ”Vi måste få en bättre näringspolitik för att få i gång företagsamheten och dra in pengar till välfärden!” Det är inte riktigt det man hör.

Polariseringen mellan huvudalternativen i politiken, demoniseringen av motståndaren, överdrifterna om effekter, avsikter och hemliga agendor, är bra för märgen i debatten, för ingresser och rubriker. Knappast för så mycket annat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Klockrent, naturligtvis inte allomfattande i analys, men mycket välformulerat. Nu behöver du bara skriva om den med andra glasögon och få den publicerad på Aftonbladet kultur för att få genomslag bland de icke redan frälsta.

Anonym, 03:48, 22 februari 2012. Anmäl

Anders Bolling använder ordet Vänstern frikostigt, som ett samlingsnamn för partierna i opposition (räknar ej SD). Men han nämner aldrig ordet Högern i samband med regeringspartierna, utan då säger han Alliansen. Varför då? Jo, ordet Vänster har numera fått en negativ laddning och anses stå för något flummigt och förlegat, medan Alliansen är synonymt med det som är modernt och står för förnyelse. Han är väldigt förutsägbar i sin krönika. Som alla Höger-propagandister låter han precis som de övriga i Hallelujah-kören och alla sjunger de Kapitalismens och den heliga Marknadens Lov.

Ingemar Sundström, 22:08, 19 februari 2012. Anmäl

Som föregående kommentar tänker jag främst på de som ligger underst när jag tänker välfärdssamhälle. Att man tar hand om och försörjer även de som inte kan själva. Såklart är klyftor uppåt att föredra. De riktigt fattiga, ofta i kategorierna som Lasse Andersson nedan tar upp, har blivit utan.

Camilla, 14:00, 18 februari 2012. Anmäl

Sedan finns ju "de där andra". Arbetslösa i Fas3, dödssjuka som blivit av med allt de äger, arbetslösa ungdomar utan framtidshopp, uteliggarna mfl.

Lasse Andersson, 10:15, 18 februari 2012. Anmäl

Slutet på ett segregerat sekel

Rädslan för att missämjan mellan olika etniska grupper ska nå otäcka nivåer är som bekant stor, och i Europa har den förmodligen ökat i takt med andelen personer födda i annat land. Böcker och debattinlägg uppmärksammar högerextremismens frammarsch. Många tror inte att vi vänjer oss vid olikhet utan drar säkra slutsatser om att segregationen tilltar, både fysiskt och mentalt.

Utan att förringa de problem som både finns och som hotar ska man ha klart för sig att oro inte är detsamma som faktisk fara. Ökad oro för olika samhällsproblem betyder ofta minskad tolerans för dessa problem.

Det är också nyttigt att emellanåt bli påmind om att allt förändras över tid, att inga hot någonsin huggits i sten. Länderna på andra sidan Atlanten har flera hundra års erfarenhet av att människor med olika hudfärg lever på samma plats. ”På samma plats” har dock betytt väldigt olika saker.

Brasilien har länge berömt sig av att inte ha någon rasism, av att mörk- och ljushyade människor kunnat leva sida vid sedan slaveriet avskaffades 1888 (sist ut i Amerika). Att svarta har varit avgjort fattigare än vita och mycket lågt representerade på höga poster har förklarats med att de från början befunnit sig i botten på den sociala skalan. Men det blir allt svårare att förklara att de flesta av dem tycks ha fastnat där nere.

Nu börjar brasilianarna medge att de gått med skygglappar, att rasismen är verklig även i deras land. Positiv särbehandling av mörkhyade, tidigare alltid avfärdat som något det rasistiska USA kan ägna sig åt, finns nu på agendan.

Den andra amerikanska jätten USA har vandrat en helt annan väg. De svarta levde från början mer separerade från de vita än vad som var fallet i Brasilien. När den stora urbaniseringen tog fart för hundra år sedan tilltog segregationen ytterligare.

De fattiga svarta som sökte sig till storstäderna hamnade nästan uteslutande i massiva ghetton, medan medelklassens förorter var i det närmaste kritvita. Afroamerikanerna diskriminerades inte bara av rasistiska byggherrar och hyresvärdar utan med hjälp av formella juridiska hinder mot huslån.

Mellan 1960 och 1970 kulminerade segregationen mellan vita och svarta i USA. Då bodde en genomsnittlig afroamerikansk stadsbo i ett bostadsområde där andelen svarta översteg snittet för hela staden med 60 procentenheter. Samma decennium kom medborgarrättsrörelsen.

Och nu kommer nyheten: Sedan 1970 har segregationen mellan vita och svarta i USA:s städer minskat lika dramatiskt som den ökade under halvseklet dessförinnan. 2010 var graden av segregation tillbaka på den nivå den hade 1920, framgår av en rapport från två forskare vid Manhattaninstitutet.

Allt väl, då? Naturligtvis inte, det är långt kvar till fullständig integration. Vem hade trott något annat? Antalet bostadsområden med exakt noll svarta invånare har förvisso minskat med 90 procent, men fortfarande lever den genomsnittliga svarta stadsbon i ett område där andelen afroamerikaner överstiger stadens snitt med 30 procentenheter.

Utvecklingen beskriver trots allt en överraskande tydlig klockkurva med en abrupt vändning 1970. Under de 40 åren sedan dess har integrationen obevekligen tilltagit. Och fortsätter.

Källa: Manhattan Institute

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Att kunna men inte vilja

Foto: Alamy

I Monty Python-filmen Life of Brian jagas den Messiasutpekade Brian av en folkmassa som inte vill annat än följa honom. Han tar sin tillflykt till ett hus, men nedanför ett fönster pressar de frälsningstörstande på. Brian öppnar och ropar till de församlade: ”Ni behöver inte följa mig. Ni är alla individer. Ni är alla olika”. Det blir tyst en stund, tills någon i folkmassan hörs ropa tillbaka: ”Inte jag”.

Vår tid är en tid av oändliga frestelser. Vi kan snabbare och billigare än någonsin frossa sönder vår hälsa och skamlöst ägna oss åt vår egen njutning. Få av oss gör det verkligen. Varför, egentligen?

I allt högre grad handlar livet i välfärdsstaterna om att själv ta ansvar för vad man gör. Och det har inte särskilt mycket att göra med om den aktuella regeringen kallar sig socialistisk eller borgerlig, för när integrationens och globaliseringens krafter verkar rasar alla möjliga slags gränser. Inget samhälle är en ö.

Aldrig har så många i vårt land haft så stora möjligheter att ”förverkliga sig själva”. Detta har länge varit en dröm, ett ädelt samhällsmål. För femtio år sedan fanns för de flesta en färdigskriven roll och en förhyrd plats. Numera är valet av livsstil framför allt vårt eget – och det är mer en fråga om hur långt moderniteten nått än en ekonomisk fråga. Faktiskt.

Ville du bära kostym i skolan men föredrar fransiga jeans på jobbet? Det är ditt liv. Hitta vägen till ett bra jobb? Sortera bland 13.884 kurser på 52 högskolor. Se världen? En flygbiljett till Medelhavet kostar en femtondels månadslön. Sexuellt förvirrad? Välj partner av annat kön. Matglad? Energispäckad snabbmat för en spottstyver finns i varje gathörn, och vid kassorna ligger lyxsnask förföriskt staplat.

Eller: Ta fyra öl på puben en tisdag, träna sju dagar i veckan, engagera dig i Occupyrörelsen, daghandla med aktier på datorn, köp bara fairtrademärkt, frossa i jätteräkor, bli vegan, proteinmaxa, konvertera till islam, starta fejkbolag och lura till dig pengar på nätet eller häng ut just sådana bedragare.

När den gamla slutna tidens vattentäta skott mellan kön, yrken, åldrar, nationer och kulturer vittrade bort öppnade sig ett fält utan stigar. Ingen annan tar ansvar för våra val åt oss. En 1800-talsmänniska skulle vägra tro att ett samhälle med sådana enorma inbyggda frestelser vore möjligt att upprätthålla. Men det är det ju. Det är något som håller oss tillbaka.

Att varje individ är unik är numera så självklart att det blivit en floskel. Vi ska ha rätt att utvecklas efter våra egna förutsättningar. Men eftersom pendeln svänger i takt med insikter förstår vi (åter) att vi heller inte är någonting utan varandra.

Jag tror inte ens den mest hårdföra kollektivist skulle förkasta vikten av individuell utveckling så omsorgsfullt som den hängiva Brian-anhängaren i filmexemplet ovan. Men vi människor har utan tvekan en mäktig inneboende längtan efter meningsfull samhörighet. De personer som upplever en stark känsla av sammanhang (”kasam” med sociolog- och psykologspråk) har bättre förmåga att klara utmaningar. Somliga vandrar den andliga vägen, andra finner sin stärkande känsla i den mänskliga gemenskapen – och det ena utesluter inte det andra.

Utan den där gemenskapsdriften skulle vi kanske vara de ansvarslösa njutningsmaskiner vi framstår som i viss politisk retorik. Här följer tre exempel på motsatsen:

1) Vi tycks börja lära oss att hantera alkoholbruket bättre, trots lägre priser och ökad tillgänglighet. Konsumtionen har gått ner sakta men säkert sedan toppåret 2004. Restriktionerna infördes i en tid när svensken befarades supa ihjäl sig, men vi är inga 1800-talsmänniskor.

2) Övervikten i den svenska befolkningen, ett ljudligt 1990-talslarm, har också så sakta börjat sjunka – utan att godiset gömts, burgarna bannats eller nya pålagor på fett eller socker hunnit klubbas.

3) Sedan den sexuella revolutionen finns inga yttre spärrar kvar som hindrar oss att leva fria (eller ”fria”). Ingen präst eller annan överhet fördömer osslängre om vi av olika skäl kommer fram till att vi villlämna vår partner. På 1970-talet rusade plötsligt skilsmässofrekvensen i höjden. Vi skiljer oss fortfarande i hög takt (mellan 12 och 14 skilsmässor per tusen gifta kvinnoroch år – jo, det är på kvinnorna SCB räknar), men ökningen har avtagit, samtidigt som vi börjat gifta oss mer igen. Sedan millennieskiftet har antalet vigslar per år ökat med 40 procent.

Trots den historiskt unika möjlighet vi har att ge blanka fan i att lova någon annan människa trohet vill en stor del av oss fortfarande göra det. Nutidens unga, som inte har någon moralepok att göra uppror emot, tycks rent av ha en strängare otrohetssyn än sina föräldrar.

Tänk om allt detta är tecken på en civilisationsprocess? Tänk om vi sakta men säkert mognat så pass att vi klarar att ta ansvar för våra handlingar, inte bara för vår egen skull utan för vårt gemensamma bästa?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Bra inlägg. Jag kände mig faktiskt lite skamsen när jag läste det. Möjligheterna har aldrig varit såhär bra. Men det är inget argument för att sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre i framtiden! :)

gurra, 23:24, 21 februari 2012. Anmäl

"...skamlöst ägna oss åt vår egen njutning. Få av oss gör det verkligen." Vi njuter alldeles skamlöst av Thailandsresor, bilar, båtar och överdådiga bostäder mm trots att detta håller på och förstör vår planet och vår framtid. Men den sortens skamlösa njutning är Anders Bolling alldeles blind för. Det handlar om den vanliga liberala blindheten för verkligheten.

Göran, 15:34, 3 februari 2012. Anmäl

"I allt högre grad handlar livet (...) om att själv ta ansvar..." menar Anders Bolling. Kanske sant vad gäller klädval och konsumtionsmönster, men samtidigt tycker jag att benägenheten att skylla på andra (läs: Samhället) blir allt mer utbredd. Så till den milda grad att DN på ledarplats (2 februari) hävdar att det yttersta ansvaret för kriminaliteten i Malmö ligger på politiker och polis. Inte på de individer som skjuter och placerar ut bomber. Den attityden bådar inte gott för framtiden. Sedan kan vi äta hur nyttigt som helst.

Prenumeranten, 10:00, 3 februari 2012. Anmäl

Att kunna - men inte välja. Eller att kunna, men välja bort.

Vera, 08:48, 3 februari 2012. Anmäl