Apokalypsens gosiga mörker

Den mörknande framtid är vår.

Nu har jag inte (ännu) läst hyllade ”Hungerspelen”, men med hjälp av recensioner, referenser och begeistrade rapporter från delar av familjen vet jag att det är en ovanligt mörk framtidsdystopi.

Det är en pålitlig genre alltsedan Orwells ”1984”. Att en beskrivning av människans framtid är Blade Runner-grå, Mad Max-rå, Matrix-kall och Clockwork orange-ond har det senaste halvseklet närmast blivit en truism.

Eller har kanske alltid varit det. Särskilt många utopiska skildringar har inte skrivits sedan Platon beskrev sitt idealsamhälle i ”Staten”, konstaterade Ann Heberlein häromdagen. Inte ens Thomas Mores ”Utopia” är en positiv framtidsskildring.

Det går nästan inte att tänka sig en ljus framtidsskildring i konsten. Tanken att människan till slut kommer att låta allt gå åt helvete är så djupt rotad att det faktum att inga dystopier någonsin har besannats, utan att mänskligheten i stället envist har fått allt mindre elände, betraktas som särskilt besvärande i sammanhanget. ”Nej, inte just den här gången, kanske, men det kommer, det kommer.”

Sannolikt tycker många att det är helt i sin ordning. Nämnda Heberlein menade rent av att ”Hungerspelens” popularitet bådar gott inför framtiden. För mig är det en hang-up. Ta filmen ”Avatar”. Jag uppskattar den fantastiska sagan, men jag kan inte hjälpa att reta mig på hur enfaldigt man föreställer sig att människan kommer att bete sig 150 år fram i tiden.

Inte nog med att människan löpt amok, raserat jorden och begett sig till en annan planet för att roffa åt sig mineral, underkuvande urbefolkning i processen på känt kolonialmanér. Den militära ledaren är endimensionellt ond på ett sätt som inte ens i dag, 150 år tidigare, skulle ha gett honom en tjänst som vaktmästare i amerikanska armén. Han är uppenbarligen psykopat.

Forskningsledaren röker cigaretter som en borstbindare – inne i labbet, dessutom. Och forskarnas vädjanden om att skydda träden eftersom hela naturen tycks sammankopplad i ett energifält avfärdas av projektledaren med onelinern ”Vad rökte ni därute, egentligen?” Människosynen känns inte ens som nutid, snarare 1950-tal.

Tror manusförfattarna att alla de insikter mänskligheten uppnått skulle kunna glömmas bort så lättvindigt? Ett svar är förmodligen ja, men ett annat är väl att dessa mörka framtidsskildringar egentligen inte säger så mycket om vad man tror ska hända utan vill sätta fingret inte på dagens dilemman (i fallet ”Avatar” snarare gårdagens). Mardrömsscenarierna är kanske det enda sanna sättet att gestalta vantrivseln i att vara människa, som Björn Wiman skrev i söndagens DN. ”Apokalypsen blir vår snuttefilt.”

Det är förstås ett sätt att skapa en extrem värld utan att göra avkall på ”realismen”.

Men man kan faktiskt skapa en dystopi utan att brutalisera framtiden. På söndagskvällarna har SVT i vinter visat cyborg-dramat ”Äkta människor”, en kanske inte fullt genomförd dystopi, men en skildring av ett samhälle som uppvisar nog så obehagliga drag.

Tekniken där har varit att skapa en alternativ nutid: Tänk om vi valt den här vägen för femtio år sedan och satsat enorma belopp på att utveckla människoliknande robotar i stället för, säg, rymdprogrammet? Miljöerna är därför vardagligt välbekanta – minus de blankpolerade, autistiska människorobotarna. Vi kunde ha skapat något som skulle komma att bli betraktat som ett nytt slags varelse – en varelse som vissa av oss skulle känna sig hotad av (parallellen till rasismen är glasklar). Men det gjorde vi inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

”Avatar” är ändå mycket mer realistisk, än mycket annan ”science fiction”, med betoning på ”fiction”. Väldigt mycket som räknas till den genren, sprider mest pseudovetenskap. Jag tänker då främst på naturvetenskap. Men det förekommer också en hel del, av övermänskliga prestationer. Några uppenbara sådana har jag inte hittat, när jag såg filmen i fråga. Det tycker jag gör filmen direkt bra, jämfört med många andra framtidskildringar. För att inte tala om beskrivningar av samhällen, som omöjligt skulle kunna fungera. Människor kan helt enkelt inte göra det, som dom rutinmässigt gör i sådana historier. Sedan har vi skurken i ”Avatar”, som du klagar på är för ond. Kanske är han en stereotyp filmskurk. Men behövs det verkligen ett samvete, för att bli en bra militär? Jobbet som soldat går väl ut på, att döda sina fiender? Det finns psykopater som är chefer, så omöjligt framstår det inte för mej. Jag har dessutom sett betydligt värre exempel, på föråldrade attityder. Du talar om tänkande från 1950-talet, lite mer än 200 år senare? Jag läst om folk vars attityder, tycks mer än 300 år för gamla. Tyvärr kan jag inte förklara ursprunget, för dessa mänskliga anakronismer. Tvärtom framstår deras existens för mej, som ett verkligt mysterium. Det handlar om bristen på framsteg, som alla andra i den omgivande kulturen, tycks ha tagit del av.

Lena Synnerholm (Webbsida), 15:51, 7 april 2012. Anmäl

Jag har reflekterat en del över att det fiktiva våldet tilltar, som du säger även för barn, samtidigt som det verkliga våldet tycks avta. Kanske håller vi på att få ett slags ställföreträdande våld. Det liknar lite fenomenet att engagemanget för internationella idrottsevenemang ökar, eller i alla fall inte minskar, samtidigt som nationalstaten blir allt mindre viktig för de verkliga besluten. Inför första världskriget gick unga män ut på gatorna och krävde krig för nationell äras skull. Det är otänkbart i väst i dag. Däremot skanderas det vilt när ens landslag i fotboll vunnit.

Anders Bolling, 10:33, 2 april 2012. Anmäl

Äkta människor är ju även den en fullständig förolämpning mot mänskligt tänkande. Jag kan inte fatta hur den serien får så mycket uppmärksamhet i media. Blanda I Robot och Bladerunner och se till att skådespelarna underlevererar usel dialog så har du det skräpet. Karaktärerna har en genomsnitts-IQ på 70, ingen har reflekterat över någonting, frågeställningarna är förlegade osv osv.

Anonym, 11:40, 26 mars 2012. Anmäl

Vad gäller "Avatar", så har den liksom dystopier i allmänhet, inte ambitionen att beskriva någon slags förädlad mänsklighet. Erfarenheten visar dessutom att kulturer alls inte rör sig rätlinjigt framåt mot större förfining även om man väldigt gärna vill tro det. (Ta tex. Tredje Riket eller folkmordet i Rwanda). Det förefaller därför inte vara någon giltig invändning mot "Avatar" att vissa i filmen beter sig svinaktigt.. Som grund för handlingen ligger högst dagsaktuella företeelser -- den hänsynslösa skövlingen av naturen vid tex. utvinning av guld i dagbrott.

torparn, 22:14, 25 mars 2012. Anmäl

Jag tror att det helt enkelt är så att när man skriver ett drama, letar man efter en konflikt som kan fungera som berättelsens motor och mot vilken huvudkaraktären kan stångas och sedermera utvecklas som människa. Vem vill läsa om/se en perfekt utopi? Dramatiskt sett stendött. Vad som är intressant däremot är, att alla nutida dramatiska konflikter blir våldsammare och mer och mer sadistiska, också de som barn förväntas se. DET hade varit en mer intressant fråga att ta upp i artikeln.

Anonym, 21:13, 25 mars 2012. Anmäl

Vi kanske har fått det bättre för att vi har levt över våra tillgångar? Men om olja och rent vatten skulle bli bristvaror?

Q, 20:10, 25 mars 2012. Anmäl

Vad är det vi gjort rätt?

Foto: Prakash Singh/AFP

I förra veckan kom han så till Sverige, den amerikanska psykologiprofessorn Steven Pinker. I sin senaste bok ”The Better Angels of Our Nature” (som jag skrev om på denna plats i höstas) visar Pinker det som konfliktforskare i Uppsala och Vancouver kunnat berätta sedan en tid: att kurvorna för krig, mord, tortyr, dödsstraff, slaveri, förföljelse av oliktänkande och djurplågeri pekar brant nedåt genom seklerna. Han ger också några förklaringar, där huvudbudskapet är att vi bör skänka upplysningen och våra moderna statsbildningar en tacksamhetens tanke.

Jag hade nog hellre sett att det var Steven Pinker som fyllde Globen tre gånger och inte än Avicii, men man kan inte få allt. Ett Skavlanbesök och ett föredrag på Uppsala universitet är inte det sämsta.

Det mest värdefulla i Pinkers berättelse om människan är det makrohistoriska perspektivet. Vi är så upptagna av att grubbla över dagsaktuella dilemman att vi sällan ser vart vi faktiskt tagit oss. Vi bekymrar oss exempelvis över att den nya FN-principen ”Responsibility to Protect” – en plikt för länder att frälsa civila från despoters övergrepp och våldsamma konflikter också i andra länder – inte fungerar i Syrien. Få har tid att reflektera över att principen faktiskt innebär en historiskt unik uppflyttning av kretsen för medmänsklighet till global nivå. Det är en lång resa från den förhistoriska tid då fienden, främlingen, ”den andre”, fanns redan i grannbyn.

Vi har alltid plågats av frågan varför vi har krig, men vi måste faktiskt börja fråga oss varför vi har fred, menar Pinker. Vad är det vi gör rätt? Frågan är oskyldig men kan framstå som ytterligt provocerande i en värld där nästan all politik, all debatt, allt … tänkande går ut på att i lager på lager leta fram allt vi gör fel och som måste rättas till.

I en radiokrönika för någon månad sedan förklarade Göran Rosenberg att han när han tillfrågas huruvida han är optimist eller pessimist i den ena eller andra frågan brukar svara pessimist, ”på pin kiv, eftersom det i dag anses höra till god ton att vara optimist. Att vara pessimist ses som en skamlig sjukdom.”

Är det sant? Det beror förstås på när och var man lägger fram sin syn, men i det intellektuella sammanhang där Rosenberg själv verkar: knappast. Är det de som säger att tyrannen Assad kommer att ge upp eller detroniseras som ges mest utrymme eller de som talar om fullskaligt inbördeskrig? De som säger att Iran och väst kommer att hitta en diplomatisk lösning eller de som varnar för storkonflikt? De som säger att Europa kommer att segla stärkt genom eurokrisen eller de som säger att det som görs är ”för lite, för sent”, och att eländet snart slungas tillbaka över oss?

Historikern och författaren Peter Englund spekulerar i en av sina essäsamlingar över om vår civilisations fall möjligen redan har inletts i slow motion, eftersom vi vänjer oss vid det mesta. ”Utbrott av politiskt våld som tidigare skulle ha gett världskrigsrubriker är nu förpassat till tidningarnas sidospalter – eller förträngs”, hävdar Englund. ”Olika ekonomiska prognoser som låter som en dödsringning över vår välfärd noteras i förbigående – eller bortförklaras.”

Englund är förvisso ledamot av Svenska Akademien, men – med all respekt – i min bild av världen förhåller det sig precis tvärtom.

Även om psykologiprofessorn Pinker inte spår utan beskriver vad som hänt bör man rimligen hänföra honom till optimisternas skara.  Eftersom han fått en hel del uppmärksamhet tycks Rosenberg få vatten på sin kvarn. Men jag tror faktiskt det beror på att Harvardprofessorn Pinker är respekterad från början. Han är ett undantag i det avseendet.

Enligt min erfarenhet är de flesta människors default-inställning att världen tyngs av en ganska konstant nivå av problem – men också att de uppfattar det som normalt och hanterligt. Det var intressant att se hur de övriga gästerna hos Skavlan i fredags närmast framstod som lite förvirrade när Pinker frejdigt och glasklart lade fram det ena beviset efter det andra för hur mycket fredligare världen blivit. Och ännu mer så när han berättade något som många har om möjligt ännu svårare att tro på än minskande våld: att intelligenskvoten stiger med tre enheter per decennium.

Reaktionen på en sådan dusch av goda nyheter kanske kan liknas vid den tomhet man kan känna när julafton är över eller just efter ett avslutat intensivt och kreativt jobbprojekt. ”Vad ska man kämpa för nu”, ungefär. Vem skyr inte tomheten?

Så säger verkligen Göran Rosenberg att han är pessimist ”på pin kiv”? Kanske säger han det för att han anar att han då i själva verket blir mottagen med större intresse och respekt. Det är möjligen en orättvis misstanke. Hur som helst var han sin utvecklingsskeptiska linje trogen när han i söndagens Godmorgon världen reflekterade över Pinkers rön, som han kallade ”statistiska krumbukter”. Rosenberg hade inte mycket till övers för tanken att Hitler och Stalin skulle kunna vara abnorma bakslag i en utveckling som över mycket lång tid pekar rätt.

Det Steven Pinker säger är så enkelt, egentligen, och de siffror och exempel på rättsuppfattning han presenterar är inte svåra att verifiera, men det går på tvärs mot den självbild vi åtminstone i väst byggt upp sedan snart ett sekel. Det är inte svårt att förstå att upplysningsoptimismen föll i vanrykte efter kolonialism och två världskrig. Fast nu har det gått över 70 år. Det borde inte vara omöjligt att tala sakligt om allt som moderniteten har bibringat mänskligheten, även det goda.

Jag kommer att tänka på en Nixonvänlig amerikansk kongressledamot på 1970-talet som lär ha fällt följande kommentar när Watergateskandalen briserat: ”Förvirra mig inte med fakta. Jag har bestämt mig i den här frågan.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

[...] varit osedvanligt fredlig och det har förekommit osedvanligt lite våld. En som skrivit om detta är den kanadensiske psykologen Steven Pinker som menar att det är staten och kapitalet i skön samverkan [...]

Staten och kapitalet skapade fredligare samhälle | Svensson (Webbsida), 16:41, 12 april 2012. Anmäl

Jag tror som kolumnisten att mänskligheten blir klokare vartefter, men inte så mycket tack vare ökande IQ som förbättrad EQ. Har inga empiriska bevis, bara en tro. -- Undrar dock vad Pinker sa om växthuseffekten. Om vi (dvs våra herrar) för mindre krig än vanligt så hjälper det ju inte mycket i ett läge där vi lugnt och fredligt håller på och sågar av den gren vi sitter på, nämligen Moder Jord. -- När det gäller eurokrisen, som avhandlas på annat ställe, glömmer kolumnisten att Europa visserligen är en geografisk enhet men socialt sett ett klassamhälle (därtill grymt protektionistiskt). Euron räddas på arbetarklassens bekostnad. Det var förutsägbart. Lönesänkningar, privatiseringar, höjda pensionsåldrar och sänkta ersättningar har varit etablissemangets våta dröm i årtionden och krisen är verktyget de behöver.

LasseM, 05:15, 2 april 2012. Anmäl

En optimist hade sagt att det säljer att vara pessimist, och det är därför som kulturfolk "provocerar" på detta sätt. Tyvärr visar Pinker att optimism också säljer, så pessimistiskt måste en optimist i kulturens skymningsläge ha "extraordinära bevis" för sina 'extraordinära påståenden'. På tal om pessimism, Rosenbergs förskjutande av Pinkers erkänt välundersökta och välsedda fakta gör mig pessimistisk om hans kontakt med verkligheten. Synd, för han har tidigare so ofta låtit välinformerad. Slutsatsen blir alltså att allt eftersom världen blir ljusare för den lilla människan blir det mörkare för den kulturella världen. Det kunde man just tänka sig, de har tydligen trots allt svårt att sälja in sig. Kanske för att de är så tråkigt enkelspåriga?

Torbjörn Larsson, OM, 20:37, 19 mars 2012. Anmäl

Christian: Det var väl en utmärkt invändning. Har nu dubbelkollat själv. Justerar med en gång.

Anders Bolling, 20:28, 19 mars 2012. Anmäl

Bra artikel! - men felciterat i slutet. Earl F. Landgrebe sa förvisso "don't confuse me with the facts" - men översättningen borde snarare vara "förvirra mig inte med fakta" än "blanda inte ihop mig med fakta". Det sista blir ju lite svårförståeligt, och "förvirra mig inte med fakta" passar också bättre till själva artikeln.

Christian, 14:21, 19 mars 2012. Anmäl

Lärdomar av ett uteblivet gödselinferno

Foto: Aaron Favila/AP

I höjd med förra sekelskiftet hade London 11.000 droskor och flera tusen bussar. Alla drevs med hästkrafter. Konkreta sådana, alltså. Varje buss krävde tolv hästar.

Totalt behövde det allmänna transportsystemet i den brittiska huvudstaden, tillika världens största stad, över 50.000 fyrfota dragare, och därtill kom oräkneliga privatägda hästdragna kärror. Eftersom varje Brunte producerade mellan sju och trettio kilo spillning varje dag var gatorna täckta med hästgödsel, som drog till sig flugor och som när det torkade orsakade ett damm som trängde in överallt.

Samma problem plågade alla västvärldens storstäder, som bara växte och växte. 1898 arrangerades i New York en internationell konferens där man skulle försöka komma till rätta med gödseleländet. Konferensen fick avbrytas efter mindre än halva den planerade tiden eftersom de förtvivlade delagaterna inte fann någon lösning.

Allt fler började känna paniken gnaga. En debattör i tidningen The Times förutspådde att London inom 50 år skulle täckas av tre meter hästskit. Allt mer land skulle behöva tas i anspråk för stall och hästfoder snarare än mat åt människor. I förlängningen hotades den västerländska civilisationen av undergång.

Jag kom att tänka på den här gödselskräcken när jag för någon vecka sedan hörde ett inslag i Sveriges radios Klotet. Enligt transportforskare nådde den rikaste delen av världen för några år sedan ”peak car” – den punkt när bilåkandet når sin topp och börjar minska.

Sedan ungefär 2004 åker vi allt färre bilkilometer per person i USA, Europa, Japan och Australien. Vändpunkten har flera förklaringar. Bensinpriserna närmar sig en smärtgräns, liksom toleransen för hur lång tid folk vill lägga på att ta sig från a till b, det vill säga sitta i köer. Och allt färre unga vill bosätta sig i förorter där de blir beroende av bil.

Vi som lever mitt i det västerländska bilsamhället och har följt dess utveckling i decennier tycker nog inte att nyheten överraskar särskilt mycket, egentligen. Vi känner rätt väl bilens för- och nackdelar, och få tycker längre att det är höjden av välstånd eller ens frihet att äga en plåtlåda på hjul.

En gång var det så. De flesta minns nog också vilka bedrövliga framtidsscenarier bilsamhället brukade förknippas med, även i Sverige: igenkorkade, förgiftade städer, massdöd på vägarna och sönderasfalterad natur. Många såg inget slut på biltillväxten.

Den svarta visionen byggde på två föreställningar; dels att säkerhetssystem och bränslen var en gång för alla givna, dels att människor inte ändrar beteende efter förutsättningarna. ”Peak car” får väl ses som ett tydligt bevis på motsatsen.

Samtidigt gör bilens överlägsna flexibilitet att den knappast kan tänkas bort. I en eller annan form är den här för att stanna. Men de nya rönen är ett viktigt memo för politiker som ska planera för 20 år framåt. Att ytterligare förbättra säkerheten på vägarna kan inte vara fel. Däremot är det kanske inte fler tredubbla ringleder man ska satsa på i miljonstäderna i den här delen av världen. Kanske snarare sådant som spårbuss och spårtaxi. Eller cykelvägar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Verkar som om vi nådde toppen för hästkärror, någon gång kring 1910. Nu har vi nått toppen för bilanvänding också.

Lena Synnerholm (Webbsida), 14:41, 11 mars 2012. Anmäl

@ Anonym: Du tänker då på köttet du äter, kaffet du dricker, kläderna du bär på kroppen och schampot du tvättar håret med? Visst finns det "transporter" som sker digitalt, men majoriteten av fysiska ting kan - mig veterligen - inte flyttas digitalt. I alla fall inte förens exempelvis teleportering blir verklighet. Men, notera väl att jag delvis instämmer i din tes, då jag anser vi bör eftersträva och uppmuntra att de fysiska ting som faktiskt kan digitaliseras och skickas över internet, bör lämna sin fysiska form bakom sig för en mer hållbar framtidsutveckling.

Eko, 14:16, 10 mars 2012. Anmäl

Du verkar glömma bort effekten av internet. Allt fler transporter sker digitalt, instället för att behöva köra runt saker fysiskt. En utveckling som ska uppmuntras.

Anonym, 12:47, 10 mars 2012. Anmäl

Den deppiga preferensen för elände

Ibland måste man kacka i eget bo. Det är vad jag kommer att göra här, fast som saker utvecklades visade sig behovet bli mindre än jag ursprungligen befarat.

För jämnt en vecka sedan, den 29 februari, publicerade Världsbanken en rapport som berättade att FN:s mål om att halvera den extrema fattigdomen mellan 1990 och 2015 var uppnått. Det hade klarats av redan 2010, visade de senaste beräkningarna. Detta alltså trots den finanskris som i väst behandlas som någonting mycket nära vår undergång. Hur stort är det?

Om man tycker det är viktigt att mänskligheten utrotar fattigdom skulle jag säga att det är i nivå med, säg, att kalla kriget tog slut: Det onda försvann inte, men förutsättningarna för det goda kunde förbättras radikalt.

Mediernas reaktion på denna bomb liknade den som följer på ett lagförslag om bättre färgmarkering på trottoarkanter. TT skrev en bit – med bifogad brasklapp om att framstegen är bräckliga – som publicerades lite här och var, utan åthävor. Ett par ledarstick. I övrigt mest tystnad.

Det är svårt att klandra den liberala debattören Johan Norberg, som på Facebook syrligt uppmanade sina följare att tipsa om vilken rubrik som toppade just deras tidning i stället för fattigdomsrapporten. ”Carl Philips kamp för att få bygga bastun” låg bra till, såg jag.

Fundera ett slag på hur det hade sett ut om Världsbanken i stället rapporterat ”Världen missar fattigdomsmål med fem år”. Eller hur det brukar se ut när det berättas att andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer har ökat en period eller att inkomstklyftan mellan direktörer och arbetare ökat.

För ett par år sedan larmade FN:s livsmedelsorgan FAO om att matkrisen troligen skulle pressa upp antalet hungrande med 100 miljoner. Rubriker? Stora. Något år senare kunde FAO berätta att antalet hungrande troligen var tillbaka på nivån före krisen. Märkligt? Att de hundra miljonerna var borta, ja. Men rubriker? Små.

Den här deppiga preferensen för elände framför framsteg har sina förklaringar.

Nyheten är negativ. Dramaturgin skapas av motsättningar, av risker och hot. En snabb försämring kan en redaktör som väckts mitt i natten rubriksätta på nolltid, medan en långsam förbättring är så svår att fånga i de journalistiska mallarna att de flesta ger upp.

Det är bara att hoppas att mediekonsumenterna har den här mekanismen klar för sig. Säker är verkligen inte, och det vore ju bra om informationen om hur världen i grunden utvecklas sipprar ut, så att folk inte lägger energi på att vara förtvivlade över fel saker (det finns tillräckligt med riktiga problem att vara förtvivlad över).

Fast detta är inte hela förklaringen, för vi journalister är trots allt inte en särskild art. Det handlar om mänskliga egenskaper. Författaren Lasse Berg har berättat hur hans åhörare nästan tycktes lite besvikna när han föreläste om de enorma framsteg som skett i Asien. Först när han kom in på de hot han ser inför framtiden, som global uppvärmning, piggnade församlingen till.

De flesta av oss har väldigt svårt att vila i tillstånd av glädje. Oron är vår arvedel. Få vågar, annat än i sina egna liv, lyfta fram något riktigt positivt utan att samtidigt tydligt visa att man minsann förstått att ”det inte är hela sanningen” eller att ”det nog snart vänder”.

Men att berätta om ett uppnått fattigdomsmål handlar inte om att slå sig för bröstet när en miljard fortfarande lever på botten. Det handlar om att förstå att framsteg är möjliga, för vi lever i nuet och har glömt hur mycket värre det var en gång. Med tanke på hur människor är funtade är risken att vi slår oss till ro obefintlig. Om pappors uttag av föräldradagar går upp till 30 procent? ”Fortfarande massor kvar.” Om mordfrekvensen halveras till 50 per år? ”Det är 50 för många.” Vi är aldrig nöjda. Det är väl paradoxalt nog just därför framsteg är möjliga.

Kacka i eget bo, var det. Kunde jag inte själv skrivit något, om jag nu är så kritisk? Jo, om jag hade varit i tjänst. Det var jag några dagar senare när kollegan Mia Holmgren tipsade om nya FN-siffror som visade att ytterligare ett mål uppnåtts, tillgången till rent vatten. Det är jag tacksam för. Så kunde jag ändå lägga undan min skämskudde.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0