Lärdomar av ett uteblivet gödselinferno

Foto: Aaron Favila/AP

I höjd med förra sekelskiftet hade London 11.000 droskor och flera tusen bussar. Alla drevs med hästkrafter. Konkreta sådana, alltså. Varje buss krävde tolv hästar.

Totalt behövde det allmänna transportsystemet i den brittiska huvudstaden, tillika världens största stad, över 50.000 fyrfota dragare, och därtill kom oräkneliga privatägda hästdragna kärror. Eftersom varje Brunte producerade mellan sju och trettio kilo spillning varje dag var gatorna täckta med hästgödsel, som drog till sig flugor och som när det torkade orsakade ett damm som trängde in överallt.

Samma problem plågade alla västvärldens storstäder, som bara växte och växte. 1898 arrangerades i New York en internationell konferens där man skulle försöka komma till rätta med gödseleländet. Konferensen fick avbrytas efter mindre än halva den planerade tiden eftersom de förtvivlade delagaterna inte fann någon lösning.

Allt fler började känna paniken gnaga. En debattör i tidningen The Times förutspådde att London inom 50 år skulle täckas av tre meter hästskit. Allt mer land skulle behöva tas i anspråk för stall och hästfoder snarare än mat åt människor. I förlängningen hotades den västerländska civilisationen av undergång.

Jag kom att tänka på den här gödselskräcken när jag för någon vecka sedan hörde ett inslag i Sveriges radios Klotet. Enligt transportforskare nådde den rikaste delen av världen för några år sedan ”peak car” – den punkt när bilåkandet når sin topp och börjar minska.

Sedan ungefär 2004 åker vi allt färre bilkilometer per person i USA, Europa, Japan och Australien. Vändpunkten har flera förklaringar. Bensinpriserna närmar sig en smärtgräns, liksom toleransen för hur lång tid folk vill lägga på att ta sig från a till b, det vill säga sitta i köer. Och allt färre unga vill bosätta sig i förorter där de blir beroende av bil.

Vi som lever mitt i det västerländska bilsamhället och har följt dess utveckling i decennier tycker nog inte att nyheten överraskar särskilt mycket, egentligen. Vi känner rätt väl bilens för- och nackdelar, och få tycker längre att det är höjden av välstånd eller ens frihet att äga en plåtlåda på hjul.

En gång var det så. De flesta minns nog också vilka bedrövliga framtidsscenarier bilsamhället brukade förknippas med, även i Sverige: igenkorkade, förgiftade städer, massdöd på vägarna och sönderasfalterad natur. Många såg inget slut på biltillväxten.

Den svarta visionen byggde på två föreställningar; dels att säkerhetssystem och bränslen var en gång för alla givna, dels att människor inte ändrar beteende efter förutsättningarna. ”Peak car” får väl ses som ett tydligt bevis på motsatsen.

Samtidigt gör bilens överlägsna flexibilitet att den knappast kan tänkas bort. I en eller annan form är den här för att stanna. Men de nya rönen är ett viktigt memo för politiker som ska planera för 20 år framåt. Att ytterligare förbättra säkerheten på vägarna kan inte vara fel. Däremot är det kanske inte fler tredubbla ringleder man ska satsa på i miljonstäderna i den här delen av världen. Kanske snarare sådant som spårbuss och spårtaxi. Eller cykelvägar.