Framtiden 1972 en ruskig historia

Foto: Peter Parks/AFP

Shanghai 2011. Inte vad Romklubben tänkte sig.

Det är alltid lika upplysande – och upplyftande – att blicka tillbaka på de förutsägelser om diverse kollapser som gjordes på 1970-talet. Det är ju lite svårare att få samma slags perspektiv på de domedagsprofetior som utslungas i vår tid.

Fyra decennier efter den stora miljökonferensen i Stockholm arrangerar regeringen i veckan ett nytt internationellt möte om hållbar utveckling, ”Stockholm +40”. Det sammanfaller i stort sett med 40-årsjubileet av den så kallade Romklubbens uppmärksammade och skrämmande rapport ”Tillväxtens gränser”. Rapporten byggde på datormodeller som med obehaglig tydlighet beskrev hur snabbt mänskligheten barkade mot överbefolkning, matbrist och tömda mineralreserver.

Man kan naturligtvis alltid komma undan med att säga att jorden till slut kommer att gå under, men i fråga om tidsaspekterna och i fråga om vad som skulle ta slut respektive växa snabbast fick Romklubbens rapport fel på varje punkt.

Jag och många med mig har skrivit om 1970-talets domedagsmissar förr, men det skadar inte att påminna om dem då och då. För några dagar sedan nagelfors ”Tillväxtens gränser” av vetenskapsjournalisten Ronald Bailey på tidskriften Reason.

Grunden för eländet, som forskarna och beslutsfattarna i tankesmedjan Romklubben såg det, var tillväxten, såväl den ekonomiska som den mänskliga.

Världens BNP har mycket riktigt vuxit enormt på 40 år, närmare bestämt med tre gånger i fasta priser. Per capita har den ökat med drygt 60 procent. Romklubbens spådom var på den här punkten inte principiellt fel men ordentligt snedvriden. Den sade att BNP:n vid millennieskiftet i USA skulle vara en fjärdedel större än den faktiskt blev, att Japans ekonomi skulle vara nästan tre gånger större och att Sovjetunionens skulle bli 15 gånger högre än den efterföljande staten Rysslands verkliga BNP kom att bli. Samtidigt satte rapporten Kinas produktion till mindre än hälften av vad den sedan blev.

Att antalet barn per kvinna skulle falla från 6 till 2,8 fanns inte i rapportförfattarnas idévärld. Därför hette det att vi skulle bli 15 miljarder människor år 2030. Det blir vi inte. FN räknar med att vi är 9 miljarder då och att ökningen inte långt därefter planar ut.

Vi skulle behöva odla upp mer än dubbelt så mycket landyta i världen som vi dittills hade gjort för att klara matförsörjningen, trodde rapportförfattarna. I själva verket förbättrades avkastningen så mycket att jordbruksmarken bara ökat marginellt sedan 1960 (från 1,4 miljarder till 1,5 miljarder hektar).

Inte bara maten skulle ta slut, utan strängt taget alla viktiga mineraler: Koppar, bly, silver, tenn, olja och naturgas skulle alla vara slut när ni sitter och läser detta. De bekymrade Romklubbstänkarna insåg dock att man troligen skulle hinna hitta ytterligare reserver. Därför gjorde man en generös beräkning, där reserverna femfaldigades.

Men även med det scenariot skulle vi exempelvis ha bara högst tio års konsumtion av olja och naturgas kvar i dag. De senaste beräkningarna, som knappast är goda nyheter för radikala klimatdebattörer, visar att oljan räcker i åtminstone 40 år till med nuvarande konsumtion och naturgasen i 120 år.

Romklubben lever och frodas. Det ska bli spännande att ta del av dess egen 40-årsuppföljning, som publiceras den 7 maj. Av allt att döma har kollapsen skjutits upp, ty Jorgen Randers rapport sägs handla om tänkbara utvecklingsvägar de kommande 40 åren.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Anmärkningsvärt dåligt påläst av Bolling.

Anders Brandén Klang, 15:04, 5 maj 2012. Anmäl

Anders: håller helt med dig om att världen är bättre nu än 1972, och eventuellt om att vi är mer benägna att ta tag i problem nu. Tyckte bara inte att din artikel hjälpte utan sopade under mattan. Limits to growth är för övrigt inte så intressant nu när den förutsäger tillväxt, mer spännande (förhoppningsvis) att titta på den om 20 år då det ska ha börjat vända neråt. Oakfarm: sant till viss del. Men att nettot mellan USA och Mexico blivit noll beror också på att allt fler mexikaner flyttar tillbaka till sitt födelseland, och det hade de ju knappast gjort om det inte var rätt illa i USA.

Ugewis, 12:21, 3 maj 2012. Anmäl

Ugewis skrev: "ttströmmen från Mexiko till USA har slutat ffg på 40 år och det är INTE för att Mexiko är mysigt på sistone…" En stor anledning till att den mexikanska invandringen till USA har minskat kraftig är att barnafödande i Mexiko har gått ned kraftigt de senaste decennierna. Därför finns det inte längre ett enormt överskott av unga mexikaner som tar sig över till USA. Att mexikanska kvinnor har slutat att föda många barn är ytterligare ett exempel Anders Bolling har rätt, befolkningen ökar inte på det sättet pessimisterna trodde på 60/70-talen.

oakfarm, 14:21, 2 maj 2012. Anmäl

Jag eller Bailey är inte de första som påpekat de pessimistiska överdrifterna i Romklubbens prognoser, men jag utfärdar ändå löftet att jag ska läsa in mig nästa gång jag tar upp ämnet. Att världen är en bättre plats nu än 1972 vet jag att många inte håller med mig om. För mig är det underligt, men jag har förstått att många fortfarande gärna betonar att det vi löst hittills inte betyder så mycket, eftersom det det är NU problemen rasar över oss. Svårt att motbevisa. Men jag dristar mig ändå till att hävda att det är ganska verklighetsfrämmande att säga att människan är mindre <em>mån om att lösa</em> miljö- energi- och fattigdomsproblem i dag än när "Limits to Growth" kom. Där kanske rent av en del av mina kritiker kan möta mig? Väl mött, i så fall :)

Anders Bolling, 13:45, 1 maj 2012. Anmäl

Det är väl optimisterna som brukar nagelfaras mest och framställas som blåögda? En pessimist mottas alltid med respekt.

Anders Bolling, 13:28, 1 maj 2012. Anmäl

Det gäller växthusgaserna, inte medeltemperaturen, Bertil. Jag skirver om det i nästa inlägg.

Anders Bolling, 13:27, 1 maj 2012. Anmäl

Inför världens första toppmöte om planetens överlevnad kom en rapport som hette: "Blueprint for survival"- http://www.edwardgoldsmith.org/books/a-blueprint-for-survival/, skriven av ett gäng forskare. Jag tror nästan ingen politiker har läst den... säkert också väldigt få journalister. På svenska heter den" Till dem som vill överleva"- http://tidfaktorekonomi.wordpress.com/till-dem-som-vill-overleva-2/. ALLA borde läsa den...redan i högstadiet borde alla läsa den. Men oavsett vad man TROR på - att det bara är att gasa på i 5:ans växel även i fortsättningen för i 40 år till går det att leva loppan på den olja som finns kvar...så borde väl i alla fall någon varningsklocka ringa när man inser att väldigt få av planetens medborgare har det som vi.

Anna Gustin (Webbsida), 23:22, 25 april 2012. Anmäl

Anders, din kommentar låter lite som Hubbert mottogs när han förutsade USAs oljetopp: "men vi har ju aldrig pumpat mer olja än nu". Nä, just det... Oljan "räcker" i 40 år, men kan man behålla pumphastigheten över den tiden, eller helst öka den eftersom vårt ekonomiska system KRÄVER det? Det är inte mängden som är problemet utan hur fort man kan utvinna den! Läs in dig igen på standardscenariot i Limits to Growth och jämför med utvecklingen. Fantastiskt väl förutsagt trots felantaganden om Rysslands och Kinas betydelse. Se också att det är nu vi peakar, eller rättare sagt 2007-8, å vi har bara sett början på nedgången ännu tyvärr (om vi inte har en jävla tur och kärnkraften släpps loss men det lär ju inte ske på ett tag pga Fukushima). Se dig också omkring: fet ekonomisk kris i USA (flyttströmmen från Mexiko till USA har slutat ffg på 40 år och det är INTE för att Mexiko är mysigt på sistone...), Europa (Grekland med Spanien och Portugal hack i häl), resurskrig (Repsol i Argentina, olja i Sudan, gas Egypten/Israel, Irans olja etc etc). Ser det inte lite mörkt ut ändå? Det värsta är att ingen i offentlig ställning vågar gå ut med end of growth-budskap. Och skulle någon göra det skulle det krävas att alla gjorde detsamma, för folket skulle hellre tro på den som berättar framgångssagor.

Ugewis, 12:15, 25 april 2012. Anmäl

Skönt att se att de flesta som kommenterar, till skillnad från dig Anders Bolling, har lite pejl både på vad Limits to Growth faktiskt innehåller, hur väl standardscenariot slagit in (otroligt för en 40-årsprognos) och hur läget verkar för jordens resurser för tillfället. Sedan var det ju så att Limits to Growth innehöll flera felaktiga antaganden, t.ex. trodde ingen något om Kinas uppgång och Rysslands fall, samt gissade fel om exakt hur energiförsörjningen skulle ligga till. Men på det stora hela ligger den hyfsat till. Om du Anders Bolling vill ha roligt åt prognoser som slagit fel rekommenderar jag istället vår egen Radetzki om oljepriset, eller varför inte självaste IAE som så sent som 2005 förutsade att konventionell råoljeproduktion år 2010 (före arabiska våren) skulle öka till 85 miljoner fat om dagen istället för att stå kvar på 70 miljoner fat, trots att de räknade med ett snittoljepris under perioden på cirka 60 dollar. 2010 nämnde istället IAE att råoljan har peakat på 70 miljoner, å andra sidan säger de att anledningen till peaken är att alla vill släppa ut mindre CO2 för att rädda klimatet... Med alla trista nyheter om depression (Mexarna slutar immigrera till USA ffg sedan 70-talet, flyg- och bilindustri på knäna, Greklandskraschen som följs av Spanien m.fl.) och flera resurskonflikter (Sudan, Argentina, Iran, Egypten/Israel) är det svårt att tro att oljetillgången inte spelar någon roll i det. Sedan kan det ju vara att vi kan pumpa mer olja om världen blev en vänligare plats, men det lär ju inte hända över en natt.

Ugewis, 12:02, 25 april 2012. Anmäl

"Inte bara maten skulle ta slut, utan strängt taget alla viktiga mineraler: Koppar, bly, silver, tenn, olja och naturgas skulle alla vara slut när ni sitter och läser detta." Vill bara påpeka att de rapporter som hävdar detta kraftigt överskattar oljetillgången. Eller vad de egentligen gör är att de underskattar den energi som krävs för att utvinna den. Förr kunde man använda ett fat olja i energi för att utvinna 40 fat i en fyndighet. Eftersom man hela tiden tar den mest lättillgängliga oljan blir det jobbigare och jobbigare att utvinna den olja som finns kvar. Nu börjar vi närma oss en energikostnad på 1 fat olja för att utvinna 5 fat olja och om 20 år verkar det som att vi kommer vara uppe på en kostnad på 1 fat olja för att få ut 2 fat olja... Alltså jag tror också på det där med fria mraknader och grejer... Men förr eller senare måste man ju inse att vissa grejer inte går att lösa med marknadsfundamentalism... Vissa grejer måste man tyvärr reglera eftersom företagets uppgift är att maximera vinsten så kan man inte förvänta sig att de ska göra det bästa för planeten om de har två alternativ... de gör vad som är bäst för vinsten... Man kan reglera bort de "dåliga" alternativen på global skala och så kan de få konkurrera bäst de vill utan att äventyra hela planetens och den mänskliga artens överlevnad.... Reglerar man lika för alla så kan jag inte se hur det skulle kunna vara negativt.... Ju längre man fortsätter att blunda för problemen desto jobbare blir det när man faktiskt måste ta tag i dem... På tal om underskattningar och överskattningar. Så har ju väldigt seriösa marknadsimperialistiska organ kraftigt underskattat oljepriset de senaste tjugo åren, vilket lett till att företag gjort felinvesteringar som kostar oss tiotals miljarder årligen... Det är en medveten strategi att inte berätta för folk att vi har passerat peakoil(2006)... för de vill inte göra folk och investerare oroliga... Hursomhelst: Sluta blunda för problemen, och sluta tuta i folk att oljan finns i överflöd och kommer räcka i 100 år till... om vi istället inser att oljan kommer "typ" vara slut 2030... så har vi en chans att ställa om vårt samhälle till andra energikällor i tid!! Och apropå andra resurser så är vi påväg mot kraftig brist på dem med... Det är liksom ingen slump att kina har hamstrat alla ädelmetaller som finns de senaste tio åren... De är nere i Afrika och rotar runt som bara den just nu... de vet vad som väntar och ser till att ha sitt på det torra.... det hade vi också kunnat ha om vi hade slutat blunda och insett vad som är på gång...

Anonym, 00:09, 25 april 2012. Anmäl

Den godartade trängseln i mitten

Foto: Anders Wiklund, Scanpix

Borg och Olovsson – samma kostym, olika slipsar.

Det tydligaste uttrycket för demokrati är rotation på de maktbärande positionerna. Det tydligaste uttrycket för mogen demokrati är att växlingarna har skett så många gånger att politiken börjat konvergera. Väljarna har lärt sig att det finns för- och nackdelar med flera olika politiska alternativ och att risken att uppnådd välfärd och frihet ska raseras vid ett skifte helt enkelt inte finns.

Sverige har de senaste decennierna sett en tilltagande otrohet hos väljarkåren. För mig är det ett tecken på en tilltagande civilisations- och mognadsgrad. Jag är knappast ensam om att uppskatta den nya rörligheten mer än gamla låsta partimönster. Rörlighet (eller då kanske snarare rörighet) har förstås inget egenvärde i sig. Den kan bara uppskattas i den mån den tyder på att medborgarna gör överväganden och drar egna slutsatser snarare än röstar som deras grupp alltid gjort. Med tanke på a) det massiva informationstrycket och b) hur starkt självständighet uppmuntras i dag tvivlar åtminstone inte jag på att så är fallet.

Att de politiska alternativen närmat sig varandra är däremot mindre uppskattat i tyckarskrået. Det heter ofta att det är till skada för demokratin. Väljarna måste kunna navigera mellan tydliga och väl avgränsade kobbar och skär i partipolitiken.

Det låter sig sägas, men vid närmare eftertanke omyndigförklarar man partierna med ett sådant krav. Väljarna får alltså gärna mogna och dra väl övervägda slutsatser om samhällsutvecklingen, men ska de politiska organisationerna parodiera sina program? Nå, det är kanske inte så svårt att välja mellan KPML(r), om de nu finns kvar, och Nationaldemokraterna, eller ens mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, men sedan blir det inte lika självklart längre. Om nu de allt fler partier som trängs i mitten insett att de har saker att lära av varandra, ska deras företrädare förvägras att medge detta?

Att socialdemokratin kunde behålla makten så lång tid i en fungerande demokrati som Sverige berodde på att den tidigt bestämde sig för att inte gå i klinch med näringslivet. Pragmatismen var stor. Globaliseringstrycket var samtidigt litet. När pragmatismen inte längre uppskattades internt utan krav ställdes på att gå längre, samtidigt som handels- och finanstrycket utifrån ökade, övergick Sverige till att – i alla fall i parlamentariskt hänseende – bli ett västeuropeiskt land bland andra.

S-ledda och borgerligt ledda regeringar har avlöst varandra. Det den ena sidan infört och som visat sig funktionellt, uppskattat och till fördel för välfärdssamhället i det ena eller andra avseendet skrotas inte helt av den andra sidan. Ett slags garanti mot extremism.

I samband med vårbudgeten har överlappningen blivit tydlig. Jag har hört borgerliga politiker hylla Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons förhandspresentation av sin skuggbudget, där de menar att regeringen ”försummat samverkan med näringslivet”, och S-paret självt har inte dragit sig för att berömma Borgs budgetdisciplin.

Blodfattigt, kanske, men betydligt mer verklighetsnära än när politiker argumentationsdopar sig och framställer en skillnad i ersättningsnivå på några procentenheter som skillnaden mellan Nordkorea och Schweiz. Köper väljarna sådant? Allt mindre.

Vissa europeiska länder har gått så långt att de bildat ”stora koalitioner” mellan socialistiska och borgerliga partier, som Finland, Österrike och Tyskland. Sådant brukar dömas ut i Sverige. Och visst, det må vara pragmatiskt i överkant – även om man bör minnas att även alliansen är en koalition mellan sinsemellan rätt olika partier, och att en rödgrön regering skulle bli minst lika disparat (så disparat det nu blir med dagens politiska närmande).

Somliga invänder kanske rent av att med ”stora koalitioner” kan vi lika gärna införa, säg, det kinesiska systemet. De har ju ändå marknadsekonomi. Fast de glömmer att det är så mycket mer än parlamentsval som hör till en frisk demokrati: maktdelning, kontrollfunktioner och rättsapparat som håller naglar i ögat på en regering även under mandatperioden, som håller trycket uppe, som kan framtvinga nyval, avgångar och nedröstningar.

Med lite helikopterperspektiv ser alltsammans ut som Hegels dialektik i arbete: tes – antites – syntes. Och svängningarna blir allt mindre. Vad är problemet? Att den ena extremen inte fick hela makten?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Jag tror du glömmer folkmajoriteten. Om ledande partier driver förstatligande och folkmajoriteten är för det kommer det att bli så.

Anders Bolling, 15:44, 24 april 2012. Anmäl

Det enda problemet med konvergensen är att det bara finns ett enda alternativ, och att det alternativet "råkar" vara extrem marknadsliberalism. Utförsäljningar som sker i dag av sånt som tagit generationer att bygga upp är inte enstaka procent upp eller ner i ersättningsnivåer. Det är extremism, och går inte att återställa med mindre än att man exproprierar privat egendom. Skulle man få för sig att göra det kommer DN att skrika extremism så det dånar.

Johan L (Webbsida), 10:07, 24 april 2012. Anmäl

Kina ar ingen marknadsekonomi. "Partiet" styr allt i bakgrunden. Bestammer lividitet,vaxelkurs och ranta pa Yuan. Styr alla centrala banker.Det har aldrig funnits nagon demokrati i landets historia. Landet har en effektiv planekonomi till 90% och 10% privat ekonomi som "forsokskanin". Glom inte att "partiet" har orsakat mer an Sovjet vad avser doda medborgare. Landet forbrukar manniskor som inom nagon generation blir helt ohalbart!

Anonym, 20:40, 17 april 2012. Anmäl

Anonymus: Fel. Churchills aforism lyder "Den som inte är liberal vid tjugofem har inget hjärta och den som är det efter trettiofem har inget förnuft". Och den liberalism det handlar om är en 1800-talsliberalism; att ta strid för allmän och lika rösträtt ingår inte. Churchill hade sannerligen inget till övers för arbetarrörelsen i någon form, och de miljoner som röstade på Labour (socialdemokraterna) i England (och som gemensamt röstade bort honom från makten strax innan kriget tog slut, eftersom de insåg att Churchill och de konservativa inte var vad man behövde i fredstid) betraktade han som vilseledda krakar eller hagalna slynglar.

Mangan, 19:59, 17 april 2012. Anmäl

'Har man aldrig varit kommunist så har man inget hjärta, och har man aldrig varit konservativ så har man ingen hjärna.' Winston Churchill

Anonym, 19:27, 17 april 2012. Anmäl

Den här skribenten gör antaganden om att "mitten" inom politisk ideologi är bra och önskvärt. Detta bör starkt ifrågasättas. Det finns nämligen inga grunder för att säga detta annat än personlig preferens. Det är just därför det finns starkt diversifierande politiska åsikter och ideologier vilka några av dem speglas i de partier vi har i riksdagen. Att de politiska partierna mer har "gått mot mitten", handlar inte som skribenten framstår det som, att de: "[...]insett att de har saker att lära av varandra,[...]". Det finns en oerhört komplicerad maktbalans mellan hur partier ska forma och förändra sig själva i förhållande med vad väljarna vill ha från dem. Då också även partierna består av människor (därmed väljare) är det oundvikligt att det är individer i ett parti som står för vad som förändras och har därmed stor makt. Men de ska lyssna på sina väljare! Komplicerat, minst sagt. Målet för alla partier är dock att få så många väljare som möjligt. Det problematiska är att det visats att "gå mot mitten" är den bästa strategin för att få fler väljare och därmed fler mandat och mer makt. Detta, och att aldrig riktigt tala klarspråk och vara tolkningsbar som politiker. Då blir det svårt att bli hängd i media. Media bör ha järnkoll på landets politiker, men det är synd att de agerar som skvallerblaskor. "Slip of tongue" måste vi medborgare kunna tillåta från våra politiker, annars blir de aldrig ärliga (för de riskerar att omedelbart vara tvungna att lämna sina poster eller ta enorma bakslag vid eventuella misstag eller "misstolkningar" från media). Vi behöver förövrigt kunna tillåta våra politiker att undvika från normen att vara politiskt korrekt hela tiden om det faktiskt är det som de står för! (problemet är att det inte är stategiskt hållbart) Tack för att ni läst mina åsikter och tankar. Jag vill avsluta med några ord om artikeln. Syftet var nog att visa ett annat perspektiv, vilket jag uppskattar. Personligen tycker jag skribenten gjorde detta dåligt, med påståenden jag ifrågasätter. Att den svenska politiken gått i ett slags "mognad" verkar väldigt märklig. Det är inte heller tydligt hur den påstådda mognaden har utvecklats. Det jag tyckte var bra var det andra stycket i ...(denna artikel? blogginlägg?) QED. /Jan

Jan, 18:57, 17 april 2012. Anmäl

När alla de ledande partiernas ledande skikt vill in mot samma lilla bit - in i högermitten - och inget av dem egentligen bärs av en politisk folkrörelse, så är det ju inte konstigt att väljarna blir mindre benägna att starkt identifiera sig med ett visst parti. Vad är skillnaden på Reinfeldt, Annie Lööf och de högersossar som bildade häck runt Göran Persson? Ganska blygsam skillnad: de driver samma slags frågor och på alla tre hållen är man närmast blint lojala mot EU.

Mordokai, 18:03, 17 april 2012. Anmäl

Att människor så ofta skiftar mellan partier tror jag mer har att göra med att vi börjar gå ifrån ideologier. De betonas inte lika mycket längre, istället betonas vad VI tjänar i plånboken med det eller det partiet. Många över 40 års ålder röstar blått för sin egen ekonomi, och många under 40 för sin. Det visar inte på någon ansvarskänsla eller mognad för politik, tvärtom. Det finns också en fara med att partierna alltmer liknar varann, att det finns en konsensus bland politikeliten om hur man ska sköta saker och ting. Det är hotande för demokratin och för de som säger sig representera oss; är väljarna så lika att vi alla tycker nästan likadant? Antagligen inte, och våra invalda borde reflektera detta i en sund demokrati.

Jonatan Nyvall, 17:29, 17 april 2012. Anmäl

@Jörgen Självklart bör folk ompröva sina ställningstaganden ibland, samt rösta på det parti som mest passar ens egen ideologi, men ärligt talat, en normalt funtad person byter inte fullständigt ideologi var 4e år. Om partierna ligger så nära varandra att borgerlig eller socialist mest är en fråga om slipsfärg, då existerar inga egentliga alternativ, och om inte ett byte av block i regeringsposition innebär en annorlunda politik är val bara en charad. Vad är meningen att rösta om alla är lika goda kålsupare? Man kan argumentera att nya partier då skapas för att ta hand om de som inte längre har ett vettigt alternativ att rösta på, men eftersom det finns en stor tröghet i det politiska systemet är inte det riktigt heller att räkna med, inte på några decenniers avstånd iaf.

Camilla, 16:46, 17 april 2012. Anmäl

@Jonas, 15:27 Vilket skitsnack. Jag är en person som byter parti efter mina åsikter, och jag tycker fler människor ska ha den inriktningen. Det finns så många i Sverige som byter sina åsikter efter Partiet, att det räcker. Människor behöver tänka själva och våga stå för sina värderingar, och inte vika sig när det Parti man "tillhör" byter fot att stå på. En enskild person kommer inte att göra någon förändring i Partiets val av rikting/åsikt. Men om fler visar sitt missnöje eller uppskattning genom att lägga sin röst på det man gillar, så kommer massan att forma politiken.

Jörgen, 16:27, 17 april 2012. Anmäl

Vårt ställföreträdande våld

Foto: Alamy

Annandag påsk presenterade Brå siffror över det dödliga våldet 2011. Det hade sjunkit med elva procent sedan 2010 till 81 mord. Antalet går upp och ned mellan åren, men trenden är sjunkande sedan ett par decennier tillbaka. Samtidigt ökar folkmängden. Det blir alltså allt ovanligare att folk mördas i Sverige (något som brukar vara svårt att övertyga folk om)

Sverige har inte varit i krig på 200 år. Slagsmål på skolgårdar som på 1960-talet förklarades med att ”pojkar är sådana” kallas numera misshandel och anmäls. Vi vet i dag att de flesta våldtäkter begås i hemmen inom relationer, och vi accepterar dem inte längre. Samhället visar över huvud taget väldigt låg tolerans för våld.

Och vad händer samtidigt på diverse skärmar? Dataspelen blir alltmer explicit våldsamma. Filmvåldet är mer realistiskt än någonsin tidigare. Det elvaåringar ser i dag hade jag själv inte klarat utan sömnsvårigheter på 1970-talet.

Det är något märkligt med våldet i vår tid. Verklighetens avtar, fiktionens tilltar.

Jag har en tes: vi ägnar oss åt ställföreträdande våldsuttryck. När verkliga beteenden från en brutalare värld hamnar i onåd och börjar tyna bort kan de återuppstå i fiktiva spegelformer som är mer accepterade av samhället.

Den enkla invändningen stavas ”önsketänkande” – se bara rapporteringen om gängkrig i Malmö och Södertälje, och hör om huliganbråken efter snart sagt varje derby. Men jag säger fortfarande: gå till statistiken. Och jag skulle förstås inte föra fram tesen om jag inte trodde den bar någon sanning i sig. Det finns gott om andra moderna spegelformer av forna dåligheter. Här är några:

• I slottsruiner och på fornminnesplatser runt om i landet spelas riddarspel med lansar, brynjor och svärd.

• Den icke föraktliga skara rojalister som finns kvar gör glamour och lek av den gamla onda tidens envälde.

• Hela idrottsvärlden är en serie ställföreträdande arméstrider, komplett med krigstermer som anfall, försvar, skott och slag.

• Förvisningen av rökare skapar subkulturer av njutningsrökande sällskap, och andelen rökande skådespelare på vita duken står i bjärt kontrast till dagens restriktiva antiröklagar.

Kanske måste krasst nog den arketypiska föreställningen om våld också få ett kontinuerligt utlopp någonstans? På skärmar är i så fall bättre än på gator och torg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Tack för tipset. /Anders B

Anders Bolling, 14:35, 17 april 2012. Anmäl

Hur barn egentligen lär sig av våld (social learning theory / Albert Bandura - kanske något som vår akademiske journalist kan lära sig av): http://www.youtube.com/watch?v=eqNaLerMNOE

Fredrik Pettersson, 16:34, 12 april 2012. Anmäl

Senaste gången Sverige var i krig, var fakiskt 1814. Så det är 198 år, inte 200 år!

Anonym (Webbsida), 11:56, 11 april 2012. Anmäl

Historiens mytomspunna spolingar

Spoling med makt: Alexander den Store

Foto: Nikolas Giakounidis/AP

Jag vet att en god förälder inte bör flacka med tankarna när hen läser högt för sina barn, men skam till sägandes slogs jag av en ny tanke om makthavares omdöme genom tiderna när jag häromkvällen läste ur en ungdomsbok för sonen. Huvudpersonen hade rest bakåt i tiden och fått träffa den franska kungen Ludvig XIII.

Det brukar heta att vi lever i en ungdomsdyrkande tid, att äldres erfarenheter inte tas till vara. Må så vara, men det beror på vad man jämför med. För att kunna rikta dyrkan måste det finnas en ungdom, och för att kunna ta till vara äldres erfarenheter behövs en ålderdom.

Kunde man fråga dem som levde ett par hundra år tillbaka i tiden och längre bakåt än så skulle ingen begripa vad man menade med ungdomsdyrkan.

Före 1800-talet fanns knappast någon ungdomsperiod i livet. Före upplysningstiden sågs barn helt enkelt som korta, lite inkompetenta personer. Uppväxt handlade om att så snart det ansågs genomförbart ansluta sig till vad de lite större och äldre personerna höll på med i hemmet, på jobbet och sexuellt.

Om man därtill lägger att de flesta dog långt innan de uppnådde det vi i dag kallar övre medelålder, än mindre ålderdom, är det kanske inte så konstigt att mängder av makthavare var chockerande unga och oerfarna.

Ludvig XIII var 13 när han blev kung och 16 när han fick hela makten (låt vara med Richelieu som lätt överrock). Karl V var 19 när han kröntes till tysk-romersk kejsare, och Englands lösaktiga kung Henrik VIII fick makt över undersåtarnas liv och lem när han var 18. Vår egen Karl XII var 15 när han kröntes, och han myndigförklarades kort därefter. För att gå till antiken utövades hela Alexander den Stores mytomspunna imperiebygge mellan 20 och 32 års ålder.

Vi talar om män med oinskränkt makt som var ynglingar, som var spolingar, som var … snorungar. Och det gällde inte bara kungarna, även om de på grund av arvsrätten representerade extremfallen.

Ämbetsmän kunde tillträda sina tjänster som tonåringar och vara högt uppsatta mellan 25 och 35 års ålder. Sedan började de rimligen tackla av. 1700-talets svenska medellivslängd var 44 år. Den drogs förvisso ned av hög spädbarnsdödlighet, men även med denna borträknad var livet i alla samhällsklasser kort förr. I det medeltida Storbritanniens aristokrati var medellivslängden för dem som överlevt sin 21:a födelsedag 59 år (med barn inräknade var den 30) I det klassiska Grekland var motsvarande siffra 52 (28).

I dag när medellivslängden i de flesta hörn av världen är nästan tre gånger så hög och en amerikansk politiker kan lämna senaten vid 100 års ålder kritiseras på sina håll också motsatsen till ungdomsdyrkan i maktens korridorer: Gerontokrati.

Bland demokratiska gubbvälden brukar exempelvis Italien bannas. Att förbenade diktaturer måste dömas ut behöver inte ens sägas. Somliga av deras åldrade företrädare, som Castro och den nu döde Khaddafi, inledde dock sina diktatorsbanor som något av spolingar. Begåvade tyrannspolingar var de så klart, men intelligens är huvudsakligen (sena rön visar att den ökar i världen) medfödd, medan omdöme, medkänsla och intuition är egenskaper som till stor del förvärvas och nästan alltid växer med erfarenhet. Det sägs att de grymmaste inbördeskrigen är de som förs av tonårssoldater.

Gamla människor kan förstås glömma hur det var att vara ung. Det är nog klokt att inte alla beslutsfattare är närmare döden än pensionen. Men man kan fundera på vad det haft för betydelse för kvaliteten på de beslut som fattas att vi knappast längre låter tonåringar bestämma över krig, skatter och straffrätt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vad har den kritiserats för?

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:23, 4 april 2012. Anmäl

Det bör ju påpekas att Philippe Ariès hypotes kring barndomen i det medeltida Europa, vilket texten mer eller mindre medvetet bygger på, har kritiserats rätt rejält av andra historiker.

Olle J., 13:14, 4 april 2012. Anmäl

Gammlingar kan få bestämma över många saker men något de borde ge fan att lägga sig i är sådant de inte förstår. Om riksdagen var full med 18-åringar skulle FRA, IPRED och ACTA lagarna och fördragen aldrig ha undertecknats, inbillar jag mig iallafall.

Foppa, 12:44, 4 april 2012. Anmäl

Att välja rätt strid

Foto: Manu Fernandez/AP

Det börjar onekligen se ut som om vi kommer att kunna bokföra eurons kollaps som ännu ett i raden av hot som inte besannas. Tids nog rotar jag fram skräckscenarierna igen, de som alldeles nyligen gastkramade oss, och ställer dem mot verkligheten. Men den här gången tänkte jag uppehålla mig vid om inte motsatsen, så ett korn av fara i den här slitsamma historien.

I den hårda men oundvikliga ekonomiska sanering som pågår har man de senaste veckorna sett bilder från Madrid och Barcelona som varit plågsamt lika de vi vant oss vid från Aten och Thessaloniki: demonstrationer som urartat. Om det bland de hårdast drabbade spanjorerna nu växer fram en kärna av våldsverkare har mycket gått förlorat i den här krisprocessen. Det är sannolikt för tidigt att veta ännu, men brinnande bildäck, krossade butiksfönster och balaklavaförsedda adrenalinstinna kravallynglingar har tidigare inte varit ett inslag i den spanska gatudemokratin.

Minns indignados-rörelsen, den fridsamma spanska proteströrelse startad i maj 2011 som faktiskt var occupyrörelsens förlaga. Den präglades i huvudsak av god stämning och familjärt upplägg bland de tiotusentals demonstranterna, där det gärna togs en vänskaplig öl mellan slagorden.

Grekland har en tradition av våldsamma demonstrationer. Det finns på universiteten en hårdför anarkistisk subkultur som av och till ger sig till känna i manifestationer. Jag chockades över tårgas och brinnande butiker under ett EU-toppmöte i Thessaloniki 2003 (det var annat än feststämningen på alternativrörelsens läger under toppmötet i Sevilla året före). I december 2008 utbröt våldsamma kravaller i Aten sedan en ung student skjutits ihjäl av polis.

Men det är ändå i någon bemärkelse på ytan. För att hålla ihop ett samhälle är det viktigaste trots allt att medborgarna upplever att det finns ett slags kontrakt mellan dem och de offentliga myndigheterna. Vad jag förstår har det kontraktet alltid varit svagt i Grekland. Få har frivilligt betalat skatt, för staten har setts som en som tar, inte en som ger.

Det spanska samhället är nog så splittrat, både efter regionala linjer och efter politiska indelningar med rötter ända från inbördeskriget. Men det moderniseringsprojekt som anträddes efter Francos död skapade ändå ett slags sammanhållning byggd på en obändig längtan efter att komma i kapp grannarna på andra sidan Pyrenéerna. Den forna politiska och kulturella stormakten Spanien hade förstås ett inte oävet mått av undertryckt nationell stolthet, och de flesta spanjorer kände säkert att de inte hörde hemma på den bakgård där de hamnat.

Brytningen mot Francotiden innebar liberalisering på många fronter och i mångt och mycket en omdefiniering av den nationella identiteten. Landet ville vara politiskt och kulturellt framstående, och gärna drivande.

Francotidens slutenhet förbyttes i en öppenhet, som lockade miljoner invandrare. Först mest från de forna spanskspråkiga kolonierna, senare arbetskraft från Afrika. Trots en tioprocentig påfyllning utifrån av folkmängden under 1990- och 2000-talet har Spanien till stor del sluppit de spänningar som immigrationen orsakat i Italien och Grekland. Vad landet däremot har haft är en egen, lågintensiv terrorkamp: den mot ETA. Vid sidan av den och de regionala bråken har landet varit lyckligt förskonat från svåra politiska konflikter i 30 år. Nu är ETA ute ur bilden. Innebär det att latent spänning frigörs i andra delar av samhället?

Ekonomiskt var många spanjorer medvetna om att resan uppåt gått fort och hade inte fullt ut vant sig vid välståndet. I början av krisen fanns ett visst mått av defaitistiskt ”det var nog lite för bra för att hålla” (ungefär som i Irland). I ett reportage i El País sommaren 2010 ställde sig Amanda Mars frågan ”Är det verkligen nödvändigt att späka oss så mycket?” och svarade själv att spanjorerna inte borde ge upp: ”Allt vi uppnått var inte en bubbla”.

Det är en alldeles sann tes, och kanske är det den som nu börjar få fäste i folkdjupen. Nå, då gäller det att hålla tungan rätt i mun och förstå vad som är värt att värna och vad inte. Spanien kommer inte ifrån tuffa ekonomiska reformer om det ska ha en chans att åter bli dynamiskt. Krisen öppnar ett möjligheternas fönster. Men om resultaten i form av ökad produktion och nyanställningar inte börjar visa sig innan en frustrerad grupp av förlorare tappar tålamodet och samhällskittet släpper, ja då har en gryende framgång förbytts i bakslag.

För en vecka sedan tog regeringen Rajoys smekmånad abrupt slut då den förväntade valsegern i Andalusien omintetgjordes. Den grå pragmatikern i Moncloapalatset har kanske det här året på sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Krönikan är ju en kortfattat reflektion över det faktum att våldsamheter tycks sitta längre in i Spanien än i andra sydeuropeiska länder. Massarbetslösheten borde jag nämnt, det medges. Sådana enorma mängder syssloslösa ungdomar, och ändå så lite yttre oro – än så länge. Hur länge håller det?

Anders Bolling, 10:37, 2 april 2012. Anmäl

instämmer helt i Hermans kommentar. Halva texten handlar om våldet . Som under generalstrejken i torsdags enbart förekom i Barcelona och var begränsat. Vid de indignerades demonstrationer så finns en hel del bildbevis för att åtminstone delar av våldet skedde av agent provocateurs, de facto poliser. Långt ifrån alla, det FINNS några politiskt förvirrade element som gör felaktiga politiska bedömningar och använder våld. VIlket fördöms av den stora massan av organisationer och demonstranter. Liksom övervåld från polismakten . En viss liknelse finns ju med fotbollens värld och mediabevakningen. Detta ska dock ses i ljuset av massarbetslösheten. Som är brutal i Spanien. Och som Bolling lägligt inte nämner!!! Den som har arbete har som sista demokratisk möjlighet att säga sin mening att strejka. Det kan inte den arbetslöse. För övrigt gällde generalstrejken ett dekret som avskaffar de flesta av grundläggande fackliga rättigheter. Tänk er LAS och MBL bort på ett bräde . För övrigt har PSOE-regeringen redan liberaliserat rejält. Och de var i högsta grad medskyldiga till finans och fastighetsbubblan . Som Bolling också glömmer bort. Samhällskontrakten är för länge sen uppsagda. Och det är inte stenkastarna som sagt upp dem.

daniel håkansson, 00:28, 2 april 2012. Anmäl

Jag undrar varför författaren till artikeln väljer just den bilden till texten. Demonstrationerna var ju väldigt stora och folkligt förankrade. Det som hände utanför Starbucks i Barcelona var ju en bisak jämfört med den stora 'Huelga General' som hölls runt om i Spanien i dagarna.

Hernan, 17:49, 1 april 2012. Anmäl