Vårt ställföreträdande våld

Foto: Alamy

Annandag påsk presenterade Brå siffror över det dödliga våldet 2011. Det hade sjunkit med elva procent sedan 2010 till 81 mord. Antalet går upp och ned mellan åren, men trenden är sjunkande sedan ett par decennier tillbaka. Samtidigt ökar folkmängden. Det blir alltså allt ovanligare att folk mördas i Sverige (något som brukar vara svårt att övertyga folk om)

Sverige har inte varit i krig på 200 år. Slagsmål på skolgårdar som på 1960-talet förklarades med att ”pojkar är sådana” kallas numera misshandel och anmäls. Vi vet i dag att de flesta våldtäkter begås i hemmen inom relationer, och vi accepterar dem inte längre. Samhället visar över huvud taget väldigt låg tolerans för våld.

Och vad händer samtidigt på diverse skärmar? Dataspelen blir alltmer explicit våldsamma. Filmvåldet är mer realistiskt än någonsin tidigare. Det elvaåringar ser i dag hade jag själv inte klarat utan sömnsvårigheter på 1970-talet.

Det är något märkligt med våldet i vår tid. Verklighetens avtar, fiktionens tilltar.

Jag har en tes: vi ägnar oss åt ställföreträdande våldsuttryck. När verkliga beteenden från en brutalare värld hamnar i onåd och börjar tyna bort kan de återuppstå i fiktiva spegelformer som är mer accepterade av samhället.

Den enkla invändningen stavas ”önsketänkande” – se bara rapporteringen om gängkrig i Malmö och Södertälje, och hör om huliganbråken efter snart sagt varje derby. Men jag säger fortfarande: gå till statistiken. Och jag skulle förstås inte föra fram tesen om jag inte trodde den bar någon sanning i sig. Det finns gott om andra moderna spegelformer av forna dåligheter. Här är några:

• I slottsruiner och på fornminnesplatser runt om i landet spelas riddarspel med lansar, brynjor och svärd.

• Den icke föraktliga skara rojalister som finns kvar gör glamour och lek av den gamla onda tidens envälde.

• Hela idrottsvärlden är en serie ställföreträdande arméstrider, komplett med krigstermer som anfall, försvar, skott och slag.

• Förvisningen av rökare skapar subkulturer av njutningsrökande sällskap, och andelen rökande skådespelare på vita duken står i bjärt kontrast till dagens restriktiva antiröklagar.

Kanske måste krasst nog den arketypiska föreställningen om våld också få ett kontinuerligt utlopp någonstans? På skärmar är i så fall bättre än på gator och torg.