Den kringskurna populismen

Foto: Mychajlo Markiv, Michel Spingler, Marko Drobnjakovic

Två valdes, en kommer allt närmare. Hur oroliga ska vi vara?

Om rädsla får råda kan vi lika gärna stryka ett streck över de framsteg vi uppnått hittills.

Egypten har hållit sitt första riktiga ledarval ”på sju tusen år”, som en väljare i en vallokal utanför Kairo uttryckte det. Men valglädjen smolkas inte bara av osäkerhet om hur fritt det i praktiken varit, utan också, i synnerhet i omvärlden, av oro för att ”fel” kandidat kan vinna. I det tidigare parlamentsvalet har islamistiska partier redan ett dominerande inflytande.

Världssamfundets reaktion blev ju inte nådig när palestinierna 2006 röstade fram en regering ledd av terrorstämplade Hamas – efter att världen först hade lyckönskat samma folk för att det skulle få genomföra arabvärldens kanske första demokratiska val.

I söndags vann överraskande den tidigare ultranationalisten, nu möjligen reformerade, Tomislav Nikolic presidentvalet i Serbien. Nu befaras bakslag på vägen mot EU och en normalisering med övriga Balkan.

Alla älskare av demokrati och mänskliga framsteg önskar att alla val i alla länder vinns av partier och kandidater med program inriktade på öppenhet, jämlikhet och välfärd. Men så fungerar inte verkligheten. Den globaliserade världen är en planet med oanade och underbara möjligheter men också med många fallgropar och i många stycken svårbegriplig logik. Ekonomiska, sociala och kulturella slitningar väcker besvikelser, förvirring, oro och ilska. Det är inte underligt att väljare vill pröva alternativ till de traditionella partierna, varvid populisterser sin chans. Och – självklara påpekande – ska vi ha valdemokrati måste folk få rösta som de vill.

Det historiska skräckexemplet för dem som vill måla fan på väggen här är naturligtvis nazisternas valframgång i ett djupt krisande och frustrerat Tyskland 1933. Det är viktigt att aldrig glömma hur illa det kan gå, även om de flesta som oroar sig i dag knappast föreställer sig att 2010-talets extremistiska partier ska driva utvecklingen så vansinnigt långt. Men det är inte bara en floskel att säga att förutsättningarna är annorlunda nu än då. I dag är det inte lika lätt att ta över ett land, stänga in det, hålla folk i schack mentalt och ekonomiskt och bygga ett tyranni i lugn och ro. Frågan är om det alls är möjligt. Nordkorea skulle sannolikt aldrig nå sin bisarra belägenhet om Kim Il-Sung kom till makten i dessa dagar.

Nej, en stat som har ambitionen att öka sitt välstånd är numera djupt beroende av andra.

Att makt korrumperar sägs så ofta att det närmast blivit en sanning. Det är klart att det stämmer många gånger, men ett skäl till att vi blir så upprörda över det tror jag är att det faktiskt inte är det normala. Motsatsen är betydligt mindre uppmärksammad. För en normalklok människa utrustad med hygglig dos omdöme och samvete och som hamnar i ledande position gäller lika gärna att makten skärper sinnena. Skulle du själv bete dig som ett svin om du blev chef?

Politik är i allmänhet betydligt mindre krass och spelteoretisk än debattörer älskar att framställa den, vilket Katrine Kielos klokt konstaterat i en krönika. Men bilden av makthavarnas cynism är väl etablerad i folkdjupen. Statsvetaren Elin Naurin har i en avhandling funnit att såväl vänster- som högerregeringar i Sverige till ungefär 80 procent genomför det de lovat (åttio, alltså), men bara 15 procent av väljarna tror att de flesta vallöften uppfylls. Det är en ganska anmärkningsvärd misstro mot makten.

I vilken mån politisk kultur i ”normala” partier kan överföras till extremistgrupper kan säkert diskuteras, men så länge det handlar om kandidater som väljs in i ett system med möjlighet till ansvarsutkrävande, och inte rena statskupper, torde det vara en skillnad i grad och inte art.

Ta Turkiet. Jag vet att respekten för mänskliga rättigheter fortfarande lämnar en hel del övrigt att önska, men man måste ändå säga att den oro som fanns i omvärlden när AK-partiet med sina milt islamistiska kopplingar fick makten i Ankara för tio år sedan kommit på skam.

Jörg Haiders högerextrema FPÖ gjorde en valskräll i Österrike 1999, men väl i regeringsställning (och utsatt för en hastigt påkommen EU-bojkott) blev maktkostymen obekväm och partiångan pyste snabbt ut. Tre år senare hade det folkliga stödet krympt till en tredjedel.

Populisten och överlevaren Berlusconi i Italien försökte in i det längsta vifta undan den växande kritiken både inifrån och utifrån, men även han blev tvungen att kliva åt sidan till slut.

I både Bolivia, Ecuador och Peru har folken valt presidenter som på förhand kallats vänsterpopulistiska och föregåtts av rykten om att vilja införa auktoritärt styre och strypa handelskontakterna med omvärlden. Detta har också visat sig vara obefogade farhågor. Man har nästan glömt att liknande oro föregick Brasiliens president Lula, senare hyllad för framgångsrik fattigdomsbekämpning och pragmatism i ekonomi och utrikespolitik.

Det finns så klart mer bekymmersamma exempel på ”fel” valvinnare. Ett är Viktor Janukovytj i Ukraina, inte minst efter det skamlösa fängslandet av hans politiska motståndare Julia Tymosjenko. Janukovytj vågar strunta i EU:s kritik så länge han kan luta sig mot Ryssland. Det kan han möjligen så länge Vladimir Putin i Moskva (som först var ”rätt” kandidat med västs ögon, och sedan ”fel”) har en styrkeposition. Det återstår att se hur länge Putin sitter säkert om oljepriset börjar etablera sig en bit under 100 dollar fatet.

När det gäller de hårdaste politiska extremisterna är talesättet ”i solen spricker trollen” alltmer applicerbart. I andra fall räcker det med att konstatera att en ansvarsposition i ett demokratiskt system tvingar fram pragmatism.

För att vara tydlig: Nej och åter nej, jag vill inte heller att extremister till höger eller vänster, sprungna ur islam eller med en rasistisk agenda, ska få makten. Men skulle de få det skulle de strax bli varse att de inte ostraffat kan genomföra idéer om åternationalisering eller tillbakarullning av demokrati och välfärd.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Eftersom det är just en krönika är det väl inte så märkligt att mina personliga uppfattningar framgår. Annars vore det allt bra platt, eller hur? En sådan uppfattning är att nationalstaterna måste besluta saker tillsammans i en värld där gränserna luckras upp. Därför tycker jag att åternationalisering i de flesta fall är mindre bra. Det finns enskilda politikområden i EU som utan anledning flyttats upp till Bryssel och som gott kan flyttas ner igen till en lägre nivå - nation eller delstat eller kommun. Angående mitt "ständiga budskap": Det är riktigt att en framstegsbloggs syfte är att lyfta fram sådant som går bättre än vad som kanske är den gängse bilden. Det är inte konstigare än så. Att andra har dystrare bilder av de ämnen jag tar upp är en annan sak, liksom att det finns ämnen som är dystra också i mina ögon. Då och då har jag faktiskt varit inne på sådana även på denna plats.

Anders Bolling, 15:18, 6 juni 2012. Anmäl

"För att vara tydlig: Nej och åter nej, jag vill inte heller att extremister till höger eller vänster, sprungna ur islam eller med en rasistisk agenda, ska få makten. Men skulle de få det skulle de strax bli varse att de inte ostraffat kan genomföra idéer om åternationalisering eller tillbakarullning av demokrati och välfärd." Om man bortser från citatet ovan så skulle man enligt Anders Bolling akta sej för att rösta på t.ex (SD) i Sverige. Därför att enligt honom så måste väljare rösta rätt och indirekt leva i en nästan diktaturliknade situation. Dvs andra talar om vad du ska rösta respektive inte ska rösta på. Vissa partier behöver inte vara av ondo för en demokrati och välfärd. Låt väljarna avgöra vad som är bra respektive dåligt istället. En annan sak är att informera väljare om varje partis ideologi.

Mac, 15:26, 26 maj 2012. Anmäl

Märklig krönika. Anders Bolling vill alltid drapera sina texter med självklarhetens glansiga tetrapack. Här finns så mycket som varenda kotte är att beredd att hålla med om, för att läsaren ska svälja hans ständiga budskap "allting blir bara bättre och bättre, bekymrar vi oss ej om problemen så löser de sig själva". Fogarna syns nästan aldrig. Här bara en gång: ordet åternationalisering. Sedan när, Anders Bolling, är ordet åternationalisering ett objektivt ont ord man endast kan associera till extremism?

Anders Karlsson, 12:16, 26 maj 2012. Anmäl

När extremister kommer till makten i odemokratiska länder så blir läget än värre. Se Iran t.ex. Det finns väl inget exempel på att en islamistisk regim lämnat ifrån sig makten, frivilligt eller över huvud taget? Vid makttillträdet (men även innan) startas en hjärntvätt av barnen, vilket sammantaget med regimens brutalitet gör det omöjligt att störta/avsätta den extremistiska regimen inifrån landet, av invånarnas egen kraft. Nordkorea tycks vara ett annat exempel på auktoritär regim och tillämpad hjärntvätt.

Per Skoglund, 07:53, 26 maj 2012. Anmäl

Återigen alltså: Det fria valet är godkänt bara om det stämmer med vad jag och mina kompisar just nu, på våren 2012, tycker är rätt.

Perre, 21:01, 25 maj 2012. Anmäl

Men om nu Egypten har hållit sitt första riktiga ledarval ”på sju tusen år”, så undrar man ju när det Svenskarna också skall få välja statschef, det har vi ju ännu inte fått göra.

Kerstin, 18:30, 25 maj 2012. Anmäl

"Men skulle de få det skulle de strax bli varse att de inte ostraffat kan genomföra idéer om åternationalisering eller tillbakarullning av demokrati och välfärd." - Översättning: rösta fel så jävlar, då ska ni straffas! Din syn på demokrati och välfärd skiljer sig diametralt från min. Vad som är att anse som "extremt" är ingenting statiskt. Den som för 30 år sedan hade förordat en Europeisk union med gemensam budget, gemensamt skattesystem och gemensam upplåning hade sannolikt kallats just "extremist", nu framförs dessa krav av Europas maktelit som ett sätt att hålla ihop en idiotisk konstellation som många skulle kalla djupt odemokratisk. De tyskar som opponerade sig mot nazismen på 30-talet blev förmodligen också kallade extremister av dogmatiska människor som dig. - Det som har gett Europa välstånd är nationalstaterna. Det som gett oss krig är viljan att erövra och centrera makten.

Oscar, 17:39, 25 maj 2012. Anmäl

Om Anders Bolling håller med sig själv om att partier "inte ostraffat kan genomföra idéer om /.../ tillbakarullning av demokrati och välfärd" så innebär det en till person som inte kommer på Alliansen i nästa val. Alltid en seger, om än en klen tröst för de utförsäkrade, utvisade eller underkända.

Joakim, 17:24, 25 maj 2012. Anmäl

Rekordsnabb minskning av barnadödlighet

Foto: Farah Abdi Warsameh/AP

Att Afrikas framtidsutsikter de senaste femton åren ljusnat mer än på många decennier är numera inte alldeles höljt i dunkel, även om bilden av det eviga afrikanska bakvattnet har svårt att ge vika. Undantag och bakslag är aldrig svåra att hitta, vilket varje mediekonsument blir varse mest hela tiden, men på det stora hela närmar sig kontinenten ekonomiskt och politiskt övriga världen – om än från en ruskigt dålig utgångspunkt.

Ibland kommer detaljbesked om afrikanska framsteg som är en veritabel lisa för den rätt krisskadade världsbild vi europeer plågar oss med för tillfället. I början av den här månaden publicerade Världsbanken en studie om den fallande afrikanska barnadödligheten som förmodligen kan gå raka vägen in i bubbeldiagrammen i ett av Hans Roslings föredrag.

Den nedgång av dödligheten hos barn under fem års ålder som ådagaläggs i de 20 afrikanska länder som har redovisat detaljerade uppgifter sedan 2005 är bland de största som registrerats. Förbättringstakten har i de flesta av länderna fördubblats sedan 1990-talet.

I Senegal, Rwanda och Kenya är fallet i barnadödlighet mer än åtta procent per år, vilket räcker för att halvera dödligheten på ett decennium. Ytterligare nio länder kan uppvisa minskningar på över 4,5 procent per år, vilket räcker för att klara FN:s millenniemål (en minskning med två tredjedelar mellan 1990 och 2015).

Det enda land i övriga världen som uppvisat en liknande nedgångstakt är Vietnam mellan 1985 och 1995, men inte heller där och då var talen så stora som i Senegal och Rwanda nu. ”Det är en oerhörd framgångshistoria som nätt och jämnt upptäckts”, säger en av rapportförfattarna, Gabriel Demombynes, till The Economist.

Varför detta dramatiska fall nu? Ska vi tacka biståndet? Nja.

I ekonomkollektivet tvistas det om värdet av bistånd. Även på FN-nivån. Till skeptikerna hör förra Världsbanksekonomen William Easterly, som menar att stora biståndsmottagare inte utvecklas bättre än andra, utan ofta rent av sämre.

Till biståndsanhängarna hör Jeffrey Sachs, en av FN:s millenniemålsguruer och grundare av ett millenniemålsprojekt som stöder byar i ett dussin afrikanska länder. Sachs har påvisat att barnadödligheten minskat i projektets biståndsduschade byar. Det har den, bekräftar Gabriel Demomboynes, men inte mer i just dessa byar än i de länder i stort där de ligger. Dock: Demomboynes och kollegan Sofia Karina Trommlerova finner en mycket betydelsefull faktor som brukar framhållas som ett av de mest positiva konkreta uttrycken för bistånd: myggnät.

Malaria, som sprids med myggor, är en av de största orsakerna till hög barnadödlighet. I Kenya ökade andelen hushåll som använder myggnät från 8 till 60 procent på bara fem år, mellan 2003 och 2008. Landet ligger alltså i den afrikanska framstegstoppen när det gäller barnadödlighet.

Nu kan förstås myggnät nå ut till fattiga afrikanska familjer även utan utländska pengar. Det är inga enorma investeringar en klok inhemsk regering behöver göra för en sådan sak. Och de vävda malariabekämparna är långt ifrån hela förklaringen.

Det på samma gång pedagogiskt besvärligaste och mänskligt bästa med studiens slutsatser är att en mängd olika faktorer tycks ligga bakom det goda faktum att Afrikas barn överlever i allt högre grad. Minskningen i dödlighet noteras i både folkrika och i små länder, i länder med såväl låg som hög fertilitet, i Västafrika, i Östafrika och i södra Afrika.

En generell orsak som väger minst lika tungt som spridningen av myggnät är ekonomisk tillväxt. Men inte heller det stämmer i samtliga fall. Liberia har haft rejäla BNP-ökningar på senare år men samtidigt något ökande barnadödlighet. Senegal, som haft den allra bästa utvecklingen för barnens överlevnad, har samtidigt haft knackiga tillväxttal (med afrikanska mått).

Förklaringen ser ut att vara en kombination av stabilitet, tillväxt, förbättrad tillgång till rent vatten och sanitet, nya mediciner och ny teknik. Vilken lycka att utvecklingen har sådan bredd. Men ack så svårt att sätta en enkel rubrik till.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

[...] svensk vinter till en magisk soluppgång över en öde savann i t.ex. Samburu eller Meru, några av Kenyas safariparker som trots sin fantastiska natur fortfarande inte drar till sig massturismen. Om ni [...]

Safari i Kenya | Kärleken till Östafrika (Webbsida), 14:08, 24 maj 2012. Anmäl

[...] stundar i Kenya och det tycks som om resenärer och hela resebranschen håller andan. Kommer valet i Kenya att gå lugnt till? Kommer våldsamma upplopp att bryta ut såsom de gjorde förra gången Kenya [...]

Var inte rädda för att resa till Kenya « jagtyckerjagskriver (Webbsida), 14:02, 24 maj 2012. Anmäl

[...] article I found this news on is a Swedish one from the paper Dagens Nyheter: http://blogg.dn.se/framstegsbloggen/2012/05/22/rekordsnabb-minskning-av-barnadodlighet/?a= Rate this: Link this post:FacebookTwitterGillaGillaBli först att [...]

Global Health: Almost a halving of child mortality « En Strålande Utsikt (Webbsida), 12:00, 23 maj 2012. Anmäl

Kan det möjligt vis vara dom kristna missionärerna i världen som gör ett bra jobb ! Och dom som är Högst upp ska Tjäna minst och dom som är Längst ner ska Tjäna mest , så rotar sig Guds Träd.

Sakti, 10:56, 23 maj 2012. Anmäl

På gränslöshetens marker är vägen smal

Foto: Kirsty Wigglesworth

Här kommer en truism: Vi ska alla dela på samma gemensamma jord. Därför är stater en konstruerad indelning av jordytan. Det blir glasklart när man begrundar hur ofta landgränser dragits om. Nationalstaten var en praktisk enhet under 150 år. Nu är den inte lika praktisk längre.

För att vara ett ”självklart sant påstående”, som begreppet definieras i NE, tas den där truismen ovanligt lite för given i debatten emellanåt. Ändå börjar det för första gången i mänsklighetens historia bli möjligt att leva efter den, eftersom fysiska, politiska, ekonomiska och kulturella gränser är mer upplösta än någonsin. Gränslösheten innebär både smärta och lycka, men vi varken kan eller bör önska oss vattentäta skott mellan länder, folk eller grupper tillbaka.

Det här ska handla om eurokrisen, och en och annan tycker säkert att det var en väl högtravande inledning på ett resonemang om en påtvingad gränslöshet. Nå, för mig är det vida perspektivet helt avgörande för att förstå. Och: vad som är en påtvingad globalisering av demokratiska valda politiker och vad som är ett slags organisk anpassning är nog inte så lätt att reda ut (se tidigare inlägg här och här om den återkommande strävan att låsa växelkurser).

Med euron måste tyskar och finländare bry sig om hur greker och portugiser sköter sina statsfinanser. Och med den gemensamma arbetsmarknad som råder i hela EU, inte bara eurozonen, tvingas även vi svenskar ta ställning till exempelvis den ovärdiga behandlingen av romer i EU-länder som vi tidigare avfärdade som fjärran. Tusentals arbetslösa romer kommer numera till våra kvarter.

Alla gillar en gemensam marknad men få brinner för det gemensamma ansvar för varandra som följer med den.

Eurokritiken i Sverige handlar i regel om att en tänkt ekonomisk självständighet rycks bort utan att mycket ges tillbaka. Nåja, exakt hur måna medborgarna är om att ge de nationella politikerna all makt över den ekonomiska politiken varierar sannolikt rätt kraftigt beroende på om man frågar greker, ungrare, tyskar eller svenskar. Och frågan är hur stor självständigheten är i praktiken. I krisen faller euron mot dollarn, men kronan faller ännu mer mot euron. Mer än tjugo öre bara den senaste veckan.

Är sjunkande valutakurser ett finfint sätt att upprätthålla ett lands konkurrenskraft? Jag tror de flesta som jämför Schweiz och Zimbabwe inser att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Men i ett akut skede? Jo, om det bara är ett land som behöver vidta åtgärden vid en viss tidpunkt och om omvärlden kan övertygas om att det är tillfälligt. Flera konkurrerande ekonomier kan inte ta hjälp av fallande kurser samtidigt.

Den enda hållbara vägen för länder som deltar i den gemensamma globala ekonomin är att utveckla processer, uppfinna saker, öka produktiviteten, bygga vägar, lägga kablar, förbättra utbildning och vård och – inte minst – avhålla sig från att skapa konstgjorda och ekonomiskt snedvridande värden i form av orealistiska offentliga utgifter för luftjobb och skrytbyggen.

Jag hör till dem som tidigare har underskattat spänningarna i eurozonen och överraskats över att krisen blivit så långdragen. Jag har redan smort in mig i tjära för det. Men jag tänker vänta med fjädrarna, för jag tror faktiskt att det som händer är en smärtsam anpassning som hade nått de mindre konkurrenskraftiga delarna av Europa även utan euron, fast då i en ännu mer utdragen process med mer oordnade former och mindre bördefördelning.

Det riskabla men möjligen knipsluga med europrojektet var att det genomfördes som ett taffligt storbak där man slänger in jästen efter degen. Det är numera allmänt känt att det var ofärdigt när det drogs i gång och att krisen tvingar fram den nödvändiga ekonomiska samordningen. Knipslugheten skulle ligga i att det kanske inte hade blivit något på ganska länge (inte förrän nya valutaras och spekulation skapat panik och gjort behovet akut) om alla nödvändiga delar legat på bordet från början: samordnad finanspolitik, gemensamt ansvar för brandväggar, kanske gemensamma statsobligationer. Det var knappast öppna kort som spelades, men nu är vi här.

Man gjorde dessutom euroområdet för stort från början, av politiska skäl. Att Grekland skulle ha behövt förtjäna sin plats innan landet släpptes in är tydligt, och kanske skulle ytterligare ett par tre skuldtyngda länder fått stampa i vapenhuset några år till.

Allt, säger allt, handlar om förtroende. Det är inte skuldnivån i dessa länder i sig som är grundproblemet, det är konkurrenskraften. Det är inget axiom att stora lån är av ondo. Alla länder lånar. Utan lånefinansiering ingen ruljangs, inga jobb, ingen skatt. En stor statsskuld behöver inte betyda kollaps om säkerheten är stabil. Japan har en statsskuld på 230 procent av BNP, betydligt högre än Greklands. Det är inget att rekommendera, men de japanska räntorna är bara en bråkdel av de grekiska. Det beror devis på att upplåningen till över 90 procent skett inom landet, men det beror också på att det finns ett stort förtroende för den japanska ekonomin. Inte så konstigt, kanske. Vem kan inte räkna upp ett stort antal japanska industriella varumärken?

När Grekland trädde in i eurozonen fick landet låna pengar i princip lika förmånligt som Tyskland. Ledarna i Aten har helt uppenbart inte kunnat hantera denna våg av billiga pengar. De fick tillträde till en lågprisbutik med lyxbutikens utbud.

En plötslig tillgång till billiga pengar är alltså av ondo? Inte heller det är självklart. En parallell är länder som välsignats – eller förbannats – med det svarta guldet. Bland oljenationer finns gott om exempel på såväl länder som tappat huvudet inför det plötsliga penningflödet som länder som insett bubbelriskerna och hanterat intäkterna klokt. Flera arabstater finns bland de senare, men eftersom de i regel är diktaturer föredrar jag att anföra Norge.

Vårt grannland badar i oljepengar sedan 35 år tillbaka. Norrmännen hade kunnat bygga skyskrapor och skapa en miljon luftjobb i staten. I stället tar de det piano och sätter in det mesta av pengarna i en fond, som nu med 125 procent av landets BNP är världens största statliga investeringsfond (gick om Förenade arabemiratens härom året). Alla partier utom det populistiska Fremskrittspartiet är ense om att bara använda fyra fem procent av oljepengarna varje år. Eftersom norrmännen har världens högsta levnadsstandard i alla falltycks det ha räckt och blivit över.

Kanske hade även Grekland haft motsvarande 3.500 miljarder kronor undanstoppade i dag om det börjat spruta ur oljeprospekterares borrhål i Egeiska havet i slutet av 1960-talet. Eller kanske inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jodå, jag har skrivit att jag rullat mig i tjära och fjädrar angående underskattningen av spänningarna inom eurozonen. Det är alldeles klart att valutaunionen skapades för snabbt och för slarvigt och var för stor från början. Men det betyder ju inte att själva idén är dålig, och det betyder inte att EU-länderna inte delar politiskt och ekonomiskt öde.

Anders Bolling, 15:31, 6 juni 2012. Anmäl

Om man tittar tillbaka på mänsklighetens utveckling i västvärlden om hundra år, kommer den att vara mer eller mindre smickrande om vi ökar nationalstatens möjligheter till att kortsiktigt optimera dess invånares intresse tills utången av innevarande mandatperiod? Iden om europrojektet som katalysator i en värld där gränser spelar ut sin roll är det i min mening inget fel på, vilket det däremot var på grunderna med vilket det implementerades. Nu har vi ett val, ta bort de ruttna äpplena ett efter ett tills bara tyskland och dess allra närmsta knähundar är kvar (exkludering) eller suck it up - tro på iden om gemenskap och betala för implementationsmissen men med alla med i tåget. Vad jag hoppas på det senare! En stor portion kurage från grekernas sida skulle hjälpa i den så viktiga förtroendefrågan, om vi tror på dem så kanske de har lättare att göra detsamma. Heja Grekland!

Pelle, 07:28, 23 maj 2012. Anmäl

Erik: sant är att om man har samma valuta kan man inte öka sn konkurrenskraft genom att skriva ned sin fasta växelkurs, jag kallar det extern devalvering. Dock så är ju inte en devalvering helt problemfri heller, särskilt för ett land som Grekland som importerar så mycket. Om man inte har kontroll över sin växelkurs så får man göra en intern devalvering, dvs sänka löner, pensioner m.m. Båda metoderna gör folk fattigare, men den ena märks mindre och därför verkar sen vara populärare.

Karl, 07:38, 17 maj 2012. Anmäl

I ditt Japan-exempel fattas ju en av huvudanledningarna till varför Japans räntor är fortsatt rekordlåga: JAPAN HAR EGEN VALUTA. Men den centrala punkten går visst tvärt emot det eurovurmande handviftandet om vårt "gemensamma ansvar" för marknaden och nationalstatens föråldrade gränser och självbestämmande. Jag håller med sign. "erik", 15:32: det är inte skamligt att erkänna att man haft fel. Men med det veritabla bevisberg att euron är makroekonomiskt direkt skadlig drar ni inbitna eurovapendragare numera ett löjets skimmer över er. Pst: om kartan inte stämmer med landskapet är det *kartan* det är fel på!

Anonym, 21:41, 16 maj 2012. Anmäl

Problemet är mycket riktigt konkurrenskraften. Om den skiljer mellan länder så korrigeras detta genom förändrat penningvärde. Har man tagit bort valutorna så är den möjligheten borta. Går att jämföra med feber vid infektioner som är en överlevnadsförutsättning. Släpp Euron. Hade du fel är det inget att skämmas för. Skämmas ska du dock göra om du fortsätter att förespråka euro fast det nu är övertydligt att den är ett fiasko.

erik, 15:32, 16 maj 2012. Anmäl

I otakt med tiden

Kristdemokraterna tog i fredags ett litet politiskt steg som rimligen leder i riktning mot farstun, ut ur den stugvärme de länge kämpat för att få ta del av. Partifullmäktige hade beslutat att den vill slopa de två pappamånaderna. Kvinnoförbundet var inte lyckligt, eftersom de i tre år slagits för att utöka antalet pappamånader till tre. Jag gissar att entusiasmen var begränsad också hos delar av partiets ledargarnityr.

Frågan är om ett förslag om skrotad avgasrening på bilar hade framstått som mindre progressivt.

Folkpartiledaren och regeringskollegan Jan Björklund levererade snabbt det kategoriska omdömet att ett sådant förslag inte har några som helst möjligheter att vinna gehör, eftersom det vore att vrida klockan flera decennier bakåt i tiden. End of discussion. Säga vad man vill om Björklunds ymnighetshorn av åsikter, men där står han stadigt i rätt tunna.

Förslaget påminner om en aktuell parallell med omvända förtecken på andra sidan Atlanten, där president Obama i förra veckan lite brådstörtat uttalade sitt stöd för samkönade äktenskap.

Det var historiskt, eftersom ingen tidigare president velat eller vågat inta den positionen. Ändå var de flesta bedömare överens om att det knappast kommer att påverka presidentvalet i höst. Inte bara för att ställningstagandet kan mobilisera såväl radikala som reaktionära väljare, utan för att – och det är det viktigaste – stödet för homosexuellas rättigheter hela tiden ökar även i USA (vilket man ibland kan tvivla på när man tar del av europeiska referat från den amerikanska politiska debatten). Andelen amerikaner som stöder samkönade äktenskap är i dag 52 procent, vilket innebär att Obama faktiskt inte är radikalare än sitt folk i den här frågan (heller).

USA-bedömargurun Erik Åsard tror att senast i presidentvalet 2020, kanske redan 2016, kommer det att finnas även republikanska kandidater som är för. Ett kvarts sekel efter delar av Europa, sant, men det går framåt även i ”nya” världen.

… för övrigt antyder exemplen det poänglösa i en annan alltmer förstockad föreställning om samhället, nämligen den politiska höger-vänsterskalan. Inom Alliansen hittar man några av de mest radikala och några av de mest reaktionära i familjefrågor. Samtidigt möts regeringen och MP om friskolor och migration. Och vilka partier är för ett förstatligande av skolan? Jo, FP, SD och V. Och så vidare … men det är en annan historia.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

@Eller va, om vi nu ska vara så rabiata: rimligtvis är endast hälften dina pengar, de andra "tillhör" den andra föräldern.

Pelle, 14:12, 16 maj 2012. Anmäl

Undersökning gjord av NOVUS: 84% anser att föräldrarna själva skall få bestämma över fördelningen av föräldraledigheten. 82% av männen och 87% av kvinnorna anser detta! Välkommen till verkligheten Anders Bolling. Det är politiker och journalister som vill ha kvotering av föräldraledigheten. Detta är BRA för Kristdemokraterna.

KD, 09:39, 16 maj 2012. Anmäl

Ja, varför ska våra egna pengar vara villkorade av politiker? Jag vill ha 27 månaders mammaledigt! Det är mina pengar! Ro hit med dem! Jag finner mig inte i era regler! Det är MINA pengar!

Eller va, 16:50, 15 maj 2012. Anmäl

Re Nilsson. Politiker bestämmer inte vem som ska vara hemma och ta hand om barnen. Däremot bestämmer våra valda politiker vad som ska gälla för att vi ska få tillgång till de skattemedel som har tagits ut enligt regler som har stipulerats i demokratiska fora. Precis som det finns villkor för att får a-kassa, socialbidrag etc. Man kan ha synpunkter på den demokratiska processen och hela systemet, såklart, men inte är det väl meningen att pengarna ska strös runtomkring utan ramverk?

Trött på gnället, 16:47, 15 maj 2012. Anmäl

Re: Trött på gnället! Varför ska våra egna pengar vara villkorade av politiker? Med vilken rätt bestämmer politiker vem i familjen som är hemma och tar hand om barnen?

Nilsson, 14:17, 15 maj 2012. Anmäl

Re Lars wetterström och Robert. Föräldraledighet är ingen gudagiven självklarhet. Man måste inte vara hemma de där sista två månaderna. Att bidrag från samhälllet är villkorade faller sig ganska självklart, tycker jag. Förresten måste man inte ens skaffa barn.

Trött på gnället, 13:39, 15 maj 2012. Anmäl

Det är så tröttsamt med dessa vänsterradikala ståndpunkter. Vadå "modernt" eller "förstockat" eller "reaktionärt". Precis som om det finns gammalmodiga eller moderna sätt att ta hand om sina barn. Låt folk välja själva utan några pekpinnar från några progressiva och moderna pedagoger.

Lars Wetterström, 10:02, 15 maj 2012. Anmäl

Menar du allvar eller skämtar du? Att överlåta fördelningen av föräldraledigheten åt föräldrarna själva - det befinner sig inte ens i samma universum som att avskaffa avgasrening på bilar. Skärpning, om du vill bli tagen på allvar.

Robert, 01:57, 15 maj 2012. Anmäl

En höggradig pedagogisk utmaning

Om det handlade om att skydda jorden från koldioxid hade klimatfrågan varit en tämligen rättfram historia. Att mäta koldioxidhalten i atmosfären är en barnlek jämfört med att mäta dess effekter på jordens klimat.

För att undvika (väntade) missförstånd: Problemet hade naturligtvis inte varit lättare att lösa. Det hade fortfarande varit så att länder som vill skapa ökat välstånd inte gärna drar ned sin produktion, och den önskade omläggningen till alternativa energikällor hade fortfarande innehållit ett Moment 22-moment (man driver inte på för full omläggning innan man är säker på att man har viktiga konkurrenter med sig).

Sedan de internationella klimatförhandlingarna började för drygt 20 år sedan har halten av koldioxid, CO2, i atmosfären stigit från 350 till 390 miljondelar. Att industriproduktionen har en avgörande betydelse visades med all önskvärd tydlighet under den stora finanskrisens år. Utsläppen av växthusgaser i världen minskade både 2008 och 2009. I USA blev utsläppen de lägsta sedan 1995. Redan året efter var det business as usual, och kurvan började stiga igen.

Men om det vore koldioxiden allt gällde hade det närmast varit rättshaveristiskt att vara skeptisk till forskarrönen.

Nu är ju det problem vi fruktar inte koldioxiden i sig, denna för biosfären så livgivande gas, utan att den förstärker drivhuseffekten. Att den gör det har vi vetat sedan John Tyndall och Svante Arrhenius hittade sambanden för över 100 år sedan. Kruxet är att vi inte vet precis hur mycket och inte heller riktigt i vilken grad och på vilket sätt detta förvrider klimatet.

Tidigare i vår hade Sverige en av de mildaste marsmånaderna vi upplevt. USA erfor samma månad sin märkvärdigaste vårvärmebölja någonsin. Folk gick i linne och shorts långt upp i Mellanvästern, och rekorden föll som furor. Kort därpå vällde högsommarvärme upp över Centralasien och södra Ryssland. Allt detta har vi läst om.

Hur såg det då ut globalt? Marsmånaden blev den 16:e varmaste som uppmätts, vilket samtidigt betyder att den var den svalaste sedan 1999.

Sedan toppnoteringen 1998 har den globala medeltemperaturen en gång tangerat men ännu inte slagit rekordet. Ska den göra det i år måste den snart börja stiga rätt markant. Möjligen kan det ske med en stark så kallad El Niño-effekt.

Medan CO2-kurvan sedan en tid ligger i överkant i scenarierna från FN:s klimatpanel ligger temperaturkurvan snarare i underkant.

Därför kan den uppmärksamma notera att debattörer som vill hålla oss vakna i klimatfrågan allt oftare framhåller att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, men alltmer sällan att temperaturen fortsätter att stiga.

Redan inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 uttryckte bland andra tyska klimatforskare förvåning över stilleståndet.

– Det kan inte förnekas att detta är en av de hetaste vetenskapliga frågorna. Vi vet inte varför den här stagnationen äger rum just nu, sade Jochem Marotzke vid Max Planck-institutet då.

Att kurvan har planat ut behöver naturligtvis inte betyda ett dugg för den fortsatta uppvärmningen. Temperaturen kan börja stiga igen vilket år som helst. Om och när det sker kan det bli i form av ett kraftigt hopp uppåt. Var och en kan följa kurvan. Till dess har dock FN:s klimatpanel en växande pedagogisk utmaning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Jo, det vet jag naturligtvis, men det är lätt att konstatera att kurvan planat ut sedan 1998 om man tittar på diagrammen. Ett mkt lättillgängligt och användarvänligt finns på noaa.gov. Nivån är fortsatt hög, varför de varmaste åren förstås alla inträffat strax innan eller under den period med utplanad kurva vi är i nu. Det har nästan aldrig under det senaste seklet varit så att mycket kalla och mycket varma år följt på varandra huller om buller, utan man kan se ett slags böljande utveckling, där varma och kalla år grupperar sig - och alltså med två stigande trender, en ungefär 1910-1940 och en ungefär 1980-2000. Men givetvis kan kurvan börja stiga igen vilket år som helst (dock knappast i år, eftersom det varit lite för svalt hittills för att kunna bli rekord, som jag förstår det).

Anders Bolling, 20:57, 14 maj 2012. Anmäl

Anders Bolling Jag förstår uppriktigt sagt inte var du får dina uppgifter ifrån när du skriver att uppvärmningen har stannat upp. Så här skriver den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa till exempel efter att länge ha studerat klimatet: "All three major global surface temperature reconstructions show that Earth has warmed since 1880. Most of this warming has occurred since the 1970s, with the 20 warmest years having occurred since 1981 and with all 10 of the warmest years occurring in the past 12 years. Even though the 2000s witnessed a solar output decline resulting in an unusually deep solar minimum in 2007-2009, surface temperatures continue to increase." De tio varmaste åren hittills har alltså inträffat under de senaste tolv åren fram till uppgiftsåret 2009. Se också: http://www.giss.nasa.gov/research/news/20100121/

Bertil Fransson (Webbsida), 15:07, 3 maj 2012. Anmäl

Käre Torbjörn Larsson! Du verkar hylla principen "Argumentationen svag, höj rösten!” Det är en debattmetod som sällan är framgångsrik - särskilt inte när den bedrivs i skriftlig form. Du efterlyser referenser. Det finns tusentals i vetenskapliga i tidskrifter världen runt. Men jag ska göra det lätt för dig. Inhandla boken: ”Die kalte Sonne: Warum die Klimakatastrophe nicht stattfindet” (Den kalla solen: Varför klimatkatastrofen inte äger rum). Finns även som e-bok. Den är skriven av professor Fritz Vahrenholt och Sebastian Lüning. Vahrenholt är en av Tysklands mest kända miljökämpar. Han är socialdemokrat och har bl.a. varit miljösenator (Umweltsenator) i Hamburg. Han har också varit med som referent när det gäller FN:s klimatpanels rapporter, och just detta arbete har fått honom att ompröva hela sin inställning till ”global uppvärmning” (på grund av klimatpanelens ensidighet och vägran att ta hänsyn till kritik och avvikande synpunkter.) Vahrenholts bok slog ner som en bomb i Tyskland och har fått hela klimatdebatten att svänga där. Att detta - mig veterligt - inte ens har nämnts i svenska massmedier är bara ett tecken på hur provinsiell och enkelspårig rapporteringen är här. Anders Bolling är ett av alltför få uppfriskande undantag - all heder åt honom! Journalister ska vara kritiskt tänkande rapportörer - inte propagandistiska megafoner som så många är. Även på hans egen tidning... I boken finns just en stor del av alla de tusentals referenser jag nämnde ovan. Högintressant forskning av färskt datum. Du kommer att få ditt lystmäte, Torbjörn - det lovar jag. Om du har svårt för tyskan, så lär en engelsk översättning vara i faggorna. Och du - stäm ner tonen en smula. Det är nog bra för ditt blodtryck... Vänliga hälsningar Ampersand

Ampersand, 05:41, 3 maj 2012. Anmäl

Anna, du får gärna titta igenom filmerna som jag hänvisade till och berätta på vilka punkter de har förstått sakfrågan fel. Du verkar ju vara utbildad så du borde ju själv kunna skapa dig en egen uppfattning. http://joannenova.com.au/2012/04/david-evans-explains-the-skeptics-case-youtube/#more-21372 Du hävdar att de flesta forskare är överens om saker och ting. Jag tror att det finns två forskare i Sverige som verkligen kan ha något att säga i dessa frågor och det är Peter Stilbs och Lennart Bengtsson. De verkar ha en mer nyanserad bild än den du har. Peter verkar t o m ha direkt motsatt åsikt jämfört med dig. Vilka sanna klimatforskare finns det i Sverige som man kan fråga? Som verkligen kan nåt om t ex strålningsbalans och temperaturrekonstruktioner?

Henrik Mahlberg, 19:06, 2 maj 2012. Anmäl

Tänk att rekordet inte slagits sen 1914, lite märkligt eftersom vi fått det lite varmare sen dess, dvs globala snittet, inte så mycket men lite. Att koldioxiden påverkar klimatet mer än marginellt är också en hypotes. Aktuell forskning uppskattar nu en fördubbling ger ca 0,7 grader när hänsyn till alla återkopplingar tas. Men då har man ännu inte räknat med den senaste forskningen kring solens och universums påverkan på molnbildningen, mycket tyder på att den är väsentlig. Henrik Svensmark som skrattades ut av media för 5 år sen tycks få rätt. Det måste göra bra ont i en DN journalist att erkänna att kanske hade skeptikerna trots allt mer rätt än fel. Att vara skeptisk är något en journalist såväl som forskare alltid ska vara. Men klimatet följer sina egna regler utanför allt annat.

Helge, 18:52, 2 maj 2012. Anmäl

Visst, USAs mars 2010 var ett par tiondels grader C varmare än mars 1910. Undrar hu många värmerekord som rasade då. I år behövde man bara gå till Alaska för att finna rejäl kyla.

Tage Andersson, 23:13, 1 maj 2012. Anmäl

Under det senaste seklet steg den globala medeltemperaturen oregelbundet med totalt ca 0,7 grader C. Hälften av under 1910-1940 då koldioxidhalten steg obetydligt. Den andra hälften 1975-2000 då koldioxiden steg mycket snabbare. Efter år 2000 har koldioxidhalten stigit, men temperaturen tycks ligga och stampa. Det måste finnas fler faktorer som man har dålig koll på. Demoniseringen av koldioxiden är olycklig. Den är nyttig, nödvändig för fotosyntesen och därmed våra liv. Mer koldioxid gynnar växtligheten. Med de koncentrationer det rör sej om, 0,04 procent, blir den aldrig giftig. För kalla klimat, som vårt, är en måttlig uppvärmning gynnsam.

Tage Andersson, 22:59, 1 maj 2012. Anmäl

Om någon blev kränkt av att bli kallad kränkt vit man så ber jag naturligtvis om ursäkt.

Anna, 22:38, 1 maj 2012. Anmäl

@Henrik Mahlberg det är klart man kollar så att hypoteser överrenstämmer med fakta. Fakta visar på att vetenskapen i det här fallet har rätt. Temperaturerna ökar. Långsamt. Men de ökar. Oregelbundet.. Men de ökar. För att falsifiera det så krävs det minst tjugo-trettio år av stagnation. Det kommer med största sannolikhet inte ske. Men sker det ändå trots alla vetenskapliga bevis så är vi jätteglada allihopa! Är risken verkligen värd att ta, är det värt det att riskera ekologiska och ekonomiska katastrofer för att man inte vill skära ner på utsläppen? Om vi skär ner, vad är det värsta som kan hända? Varför inte bara lyssna på den extremt övervägande majoriteten av vetenskapsmän (inom många olika fält, att jämföra kemister, oceanografer, biologer och astronomer med astrologer är absurdt, jag hoppas verkligen att du inte menade det där), och förebygga en eventuell katastrof? Tro mig, som biolog har jag hört alla argumenten mot klimatförändringar som finns. Dessutom alla argumenten för kreationism. De förefaller mig precis lika störtlöjliga och ovetenskapliga. Sluta lyssna på paranoida tramsmänniskor. Det första som jag stöter på när jag klickar på din länk är "the mainstream media have never shown this data anywhere in the world, ever" På med foliehatten...

Anna, 22:33, 1 maj 2012. Anmäl

@Anna: Du godkände DN:s policy: "Kommentarerna ska hålla respektfull ton" Men vad annat kan man vänta sig av kvasireligiösa ignoranta fanatiker som har slut på argument och inte verkar har någon som helst koll på faktiska forskningsläget....

recon (Webbsida), 22:25, 1 maj 2012. Anmäl