En höggradig pedagogisk utmaning

Om det handlade om att skydda jorden från koldioxid hade klimatfrågan varit en tämligen rättfram historia. Att mäta koldioxidhalten i atmosfären är en barnlek jämfört med att mäta dess effekter på jordens klimat.

För att undvika (väntade) missförstånd: Problemet hade naturligtvis inte varit lättare att lösa. Det hade fortfarande varit så att länder som vill skapa ökat välstånd inte gärna drar ned sin produktion, och den önskade omläggningen till alternativa energikällor hade fortfarande innehållit ett Moment 22-moment (man driver inte på för full omläggning innan man är säker på att man har viktiga konkurrenter med sig).

Sedan de internationella klimatförhandlingarna började för drygt 20 år sedan har halten av koldioxid, CO2, i atmosfären stigit från 350 till 390 miljondelar. Att industriproduktionen har en avgörande betydelse visades med all önskvärd tydlighet under den stora finanskrisens år. Utsläppen av växthusgaser i världen minskade både 2008 och 2009. I USA blev utsläppen de lägsta sedan 1995. Redan året efter var det business as usual, och kurvan började stiga igen.

Men om det vore koldioxiden allt gällde hade det närmast varit rättshaveristiskt att vara skeptisk till forskarrönen.

Nu är ju det problem vi fruktar inte koldioxiden i sig, denna för biosfären så livgivande gas, utan att den förstärker drivhuseffekten. Att den gör det har vi vetat sedan John Tyndall och Svante Arrhenius hittade sambanden för över 100 år sedan. Kruxet är att vi inte vet precis hur mycket och inte heller riktigt i vilken grad och på vilket sätt detta förvrider klimatet.

Tidigare i vår hade Sverige en av de mildaste marsmånaderna vi upplevt. USA erfor samma månad sin märkvärdigaste vårvärmebölja någonsin. Folk gick i linne och shorts långt upp i Mellanvästern, och rekorden föll som furor. Kort därpå vällde högsommarvärme upp över Centralasien och södra Ryssland. Allt detta har vi läst om.

Hur såg det då ut globalt? Marsmånaden blev den 16:e varmaste som uppmätts, vilket samtidigt betyder att den var den svalaste sedan 1999.

Sedan toppnoteringen 1998 har den globala medeltemperaturen en gång tangerat men ännu inte slagit rekordet. Ska den göra det i år måste den snart börja stiga rätt markant. Möjligen kan det ske med en stark så kallad El Niño-effekt.

Medan CO2-kurvan sedan en tid ligger i överkant i scenarierna från FN:s klimatpanel ligger temperaturkurvan snarare i underkant.

Därför kan den uppmärksamma notera att debattörer som vill hålla oss vakna i klimatfrågan allt oftare framhåller att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, men alltmer sällan att temperaturen fortsätter att stiga.

Redan inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 uttryckte bland andra tyska klimatforskare förvåning över stilleståndet.

– Det kan inte förnekas att detta är en av de hetaste vetenskapliga frågorna. Vi vet inte varför den här stagnationen äger rum just nu, sade Jochem Marotzke vid Max Planck-institutet då.

Att kurvan har planat ut behöver naturligtvis inte betyda ett dugg för den fortsatta uppvärmningen. Temperaturen kan börja stiga igen vilket år som helst. Om och när det sker kan det bli i form av ett kraftigt hopp uppåt. Var och en kan följa kurvan. Till dess har dock FN:s klimatpanel en växande pedagogisk utmaning.