På gränslöshetens marker är vägen smal

Foto: Kirsty Wigglesworth

Här kommer en truism: Vi ska alla dela på samma gemensamma jord. Därför är stater en konstruerad indelning av jordytan. Det blir glasklart när man begrundar hur ofta landgränser dragits om. Nationalstaten var en praktisk enhet under 150 år. Nu är den inte lika praktisk längre.

För att vara ett ”självklart sant påstående”, som begreppet definieras i NE, tas den där truismen ovanligt lite för given i debatten emellanåt. Ändå börjar det för första gången i mänsklighetens historia bli möjligt att leva efter den, eftersom fysiska, politiska, ekonomiska och kulturella gränser är mer upplösta än någonsin. Gränslösheten innebär både smärta och lycka, men vi varken kan eller bör önska oss vattentäta skott mellan länder, folk eller grupper tillbaka.

Det här ska handla om eurokrisen, och en och annan tycker säkert att det var en väl högtravande inledning på ett resonemang om en påtvingad gränslöshet. Nå, för mig är det vida perspektivet helt avgörande för att förstå. Och: vad som är en påtvingad globalisering av demokratiska valda politiker och vad som är ett slags organisk anpassning är nog inte så lätt att reda ut (se tidigare inlägg här och här om den återkommande strävan att låsa växelkurser).

Med euron måste tyskar och finländare bry sig om hur greker och portugiser sköter sina statsfinanser. Och med den gemensamma arbetsmarknad som råder i hela EU, inte bara eurozonen, tvingas även vi svenskar ta ställning till exempelvis den ovärdiga behandlingen av romer i EU-länder som vi tidigare avfärdade som fjärran. Tusentals arbetslösa romer kommer numera till våra kvarter.

Alla gillar en gemensam marknad men få brinner för det gemensamma ansvar för varandra som följer med den.

Eurokritiken i Sverige handlar i regel om att en tänkt ekonomisk självständighet rycks bort utan att mycket ges tillbaka. Nåja, exakt hur måna medborgarna är om att ge de nationella politikerna all makt över den ekonomiska politiken varierar sannolikt rätt kraftigt beroende på om man frågar greker, ungrare, tyskar eller svenskar. Och frågan är hur stor självständigheten är i praktiken. I krisen faller euron mot dollarn, men kronan faller ännu mer mot euron. Mer än tjugo öre bara den senaste veckan.

Är sjunkande valutakurser ett finfint sätt att upprätthålla ett lands konkurrenskraft? Jag tror de flesta som jämför Schweiz och Zimbabwe inser att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Men i ett akut skede? Jo, om det bara är ett land som behöver vidta åtgärden vid en viss tidpunkt och om omvärlden kan övertygas om att det är tillfälligt. Flera konkurrerande ekonomier kan inte ta hjälp av fallande kurser samtidigt.

Den enda hållbara vägen för länder som deltar i den gemensamma globala ekonomin är att utveckla processer, uppfinna saker, öka produktiviteten, bygga vägar, lägga kablar, förbättra utbildning och vård och – inte minst – avhålla sig från att skapa konstgjorda och ekonomiskt snedvridande värden i form av orealistiska offentliga utgifter för luftjobb och skrytbyggen.

Jag hör till dem som tidigare har underskattat spänningarna i eurozonen och överraskats över att krisen blivit så långdragen. Jag har redan smort in mig i tjära för det. Men jag tänker vänta med fjädrarna, för jag tror faktiskt att det som händer är en smärtsam anpassning som hade nått de mindre konkurrenskraftiga delarna av Europa även utan euron, fast då i en ännu mer utdragen process med mer oordnade former och mindre bördefördelning.

Det riskabla men möjligen knipsluga med europrojektet var att det genomfördes som ett taffligt storbak där man slänger in jästen efter degen. Det är numera allmänt känt att det var ofärdigt när det drogs i gång och att krisen tvingar fram den nödvändiga ekonomiska samordningen. Knipslugheten skulle ligga i att det kanske inte hade blivit något på ganska länge (inte förrän nya valutaras och spekulation skapat panik och gjort behovet akut) om alla nödvändiga delar legat på bordet från början: samordnad finanspolitik, gemensamt ansvar för brandväggar, kanske gemensamma statsobligationer. Det var knappast öppna kort som spelades, men nu är vi här.

Man gjorde dessutom euroområdet för stort från början, av politiska skäl. Att Grekland skulle ha behövt förtjäna sin plats innan landet släpptes in är tydligt, och kanske skulle ytterligare ett par tre skuldtyngda länder fått stampa i vapenhuset några år till.

Allt, säger allt, handlar om förtroende. Det är inte skuldnivån i dessa länder i sig som är grundproblemet, det är konkurrenskraften. Det är inget axiom att stora lån är av ondo. Alla länder lånar. Utan lånefinansiering ingen ruljangs, inga jobb, ingen skatt. En stor statsskuld behöver inte betyda kollaps om säkerheten är stabil. Japan har en statsskuld på 230 procent av BNP, betydligt högre än Greklands. Det är inget att rekommendera, men de japanska räntorna är bara en bråkdel av de grekiska. Det beror devis på att upplåningen till över 90 procent skett inom landet, men det beror också på att det finns ett stort förtroende för den japanska ekonomin. Inte så konstigt, kanske. Vem kan inte räkna upp ett stort antal japanska industriella varumärken?

När Grekland trädde in i eurozonen fick landet låna pengar i princip lika förmånligt som Tyskland. Ledarna i Aten har helt uppenbart inte kunnat hantera denna våg av billiga pengar. De fick tillträde till en lågprisbutik med lyxbutikens utbud.

En plötslig tillgång till billiga pengar är alltså av ondo? Inte heller det är självklart. En parallell är länder som välsignats – eller förbannats – med det svarta guldet. Bland oljenationer finns gott om exempel på såväl länder som tappat huvudet inför det plötsliga penningflödet som länder som insett bubbelriskerna och hanterat intäkterna klokt. Flera arabstater finns bland de senare, men eftersom de i regel är diktaturer föredrar jag att anföra Norge.

Vårt grannland badar i oljepengar sedan 35 år tillbaka. Norrmännen hade kunnat bygga skyskrapor och skapa en miljon luftjobb i staten. I stället tar de det piano och sätter in det mesta av pengarna i en fond, som nu med 125 procent av landets BNP är världens största statliga investeringsfond (gick om Förenade arabemiratens härom året). Alla partier utom det populistiska Fremskrittspartiet är ense om att bara använda fyra fem procent av oljepengarna varje år. Eftersom norrmännen har världens högsta levnadsstandard i alla falltycks det ha räckt och blivit över.

Kanske hade även Grekland haft motsvarande 3.500 miljarder kronor undanstoppade i dag om det börjat spruta ur oljeprospekterares borrhål i Egeiska havet i slutet av 1960-talet. Eller kanske inte.