Rekordsnabb minskning av barnadödlighet

Foto: Farah Abdi Warsameh/AP

Att Afrikas framtidsutsikter de senaste femton åren ljusnat mer än på många decennier är numera inte alldeles höljt i dunkel, även om bilden av det eviga afrikanska bakvattnet har svårt att ge vika. Undantag och bakslag är aldrig svåra att hitta, vilket varje mediekonsument blir varse mest hela tiden, men på det stora hela närmar sig kontinenten ekonomiskt och politiskt övriga världen – om än från en ruskigt dålig utgångspunkt.

Ibland kommer detaljbesked om afrikanska framsteg som är en veritabel lisa för den rätt krisskadade världsbild vi europeer plågar oss med för tillfället. I början av den här månaden publicerade Världsbanken en studie om den fallande afrikanska barnadödligheten som förmodligen kan gå raka vägen in i bubbeldiagrammen i ett av Hans Roslings föredrag.

Den nedgång av dödligheten hos barn under fem års ålder som ådagaläggs i de 20 afrikanska länder som har redovisat detaljerade uppgifter sedan 2005 är bland de största som registrerats. Förbättringstakten har i de flesta av länderna fördubblats sedan 1990-talet.

I Senegal, Rwanda och Kenya är fallet i barnadödlighet mer än åtta procent per år, vilket räcker för att halvera dödligheten på ett decennium. Ytterligare nio länder kan uppvisa minskningar på över 4,5 procent per år, vilket räcker för att klara FN:s millenniemål (en minskning med två tredjedelar mellan 1990 och 2015).

Det enda land i övriga världen som uppvisat en liknande nedgångstakt är Vietnam mellan 1985 och 1995, men inte heller där och då var talen så stora som i Senegal och Rwanda nu. ”Det är en oerhörd framgångshistoria som nätt och jämnt upptäckts”, säger en av rapportförfattarna, Gabriel Demombynes, till The Economist.

Varför detta dramatiska fall nu? Ska vi tacka biståndet? Nja.

I ekonomkollektivet tvistas det om värdet av bistånd. Även på FN-nivån. Till skeptikerna hör förra Världsbanksekonomen William Easterly, som menar att stora biståndsmottagare inte utvecklas bättre än andra, utan ofta rent av sämre.

Till biståndsanhängarna hör Jeffrey Sachs, en av FN:s millenniemålsguruer och grundare av ett millenniemålsprojekt som stöder byar i ett dussin afrikanska länder. Sachs har påvisat att barnadödligheten minskat i projektets biståndsduschade byar. Det har den, bekräftar Gabriel Demomboynes, men inte mer i just dessa byar än i de länder i stort där de ligger. Dock: Demomboynes och kollegan Sofia Karina Trommlerova finner en mycket betydelsefull faktor som brukar framhållas som ett av de mest positiva konkreta uttrycken för bistånd: myggnät.

Malaria, som sprids med myggor, är en av de största orsakerna till hög barnadödlighet. I Kenya ökade andelen hushåll som använder myggnät från 8 till 60 procent på bara fem år, mellan 2003 och 2008. Landet ligger alltså i den afrikanska framstegstoppen när det gäller barnadödlighet.

Nu kan förstås myggnät nå ut till fattiga afrikanska familjer även utan utländska pengar. Det är inga enorma investeringar en klok inhemsk regering behöver göra för en sådan sak. Och de vävda malariabekämparna är långt ifrån hela förklaringen.

Det på samma gång pedagogiskt besvärligaste och mänskligt bästa med studiens slutsatser är att en mängd olika faktorer tycks ligga bakom det goda faktum att Afrikas barn överlever i allt högre grad. Minskningen i dödlighet noteras i både folkrika och i små länder, i länder med såväl låg som hög fertilitet, i Västafrika, i Östafrika och i södra Afrika.

En generell orsak som väger minst lika tungt som spridningen av myggnät är ekonomisk tillväxt. Men inte heller det stämmer i samtliga fall. Liberia har haft rejäla BNP-ökningar på senare år men samtidigt något ökande barnadödlighet. Senegal, som haft den allra bästa utvecklingen för barnens överlevnad, har samtidigt haft knackiga tillväxttal (med afrikanska mått).

Förklaringen ser ut att vara en kombination av stabilitet, tillväxt, förbättrad tillgång till rent vatten och sanitet, nya mediciner och ny teknik. Vilken lycka att utvecklingen har sådan bredd. Men ack så svårt att sätta en enkel rubrik till.