Kollapsen som naturlag

Foto: Maja Hitij/AP

Här snyts inga beslut ur näsan.

”Roligt och kompromisslöst om Sverige efter apokalypsen”, lyder rubriken. Det handlar om ett dataspel, men det kunde varit en film, en bok eller en kulturessä. I denna den hittills bästa av världar är undergången närmare än någonsin. Idén är så populär och okontroversiell i vårt samhälle i dag att den kan beskrivas som ”rolig” i en recension.

De finns de som har raka besked om vad som måste göras i dag för att undvika ragnarök i morgon. Inför FN:s miljömöte i Rio i förra veckan sade Världsnaturfondens naturvårdschef Lasse Gustavsson till DN: ”Får vi inget bättre än den text som ligger på bordet nu kommer vi i framtiden bara att få mer fattigdom, mer konflikter, mer miljöförstöring.”

Föga förvånande blev mötets sluttext inte särskilt mycket vassare än i utkastet. Då vet vi vad som väntar oss, enligt Gustavsson. Efter några decennier med minskande fattigdom, färre konflikter och mindre miljöförstöring i stora delar av världen så vänder det alltså nu, efter ett halvljummet FN-möte i juni 2012. Varför säger opinionsbildare sådana oansvariga saker?

EU-ledarna har nu åter stängt in sig för ett par dagar av ”ödestoppmöte”, som ingen tror ska lösa eurokrisen. Själv är jag intill utmattning trött på hela frågan, samtidigt som jag följer den med närmast patologiskt intresse. Det sliter. Men jag vill ju veta hur det går.

Sannolikt får jag vänta länge. Kanske inte lika länge som i klimatfrågan, där de slutliga svaren på hur mycket vår extra koldioxid värmer atmosfären lär dröja minst ett decennium till, men det blir i alla fall inte på den här sidan industrisemestern.

Alla vet vid det här laget att eurokrisen innehåller en serie makroekonomiska risker som tekniskt kan leda till allt från några kollapsade banker till grekisk statsbankrutt och hela valutaunionens sista suck. Utgår man från den samlade massan av analyser från senvåren 2010 och framåt borde allt detta redan vara historia. Men det är det inte, varför man misstänker att det är något med den samlade massan av analyser som inte hållit streck.

Eurozonen som helhet har ingen alarmerande offentlig skuldsättningsnivå och har inte haft negativ tillväxt sedan det stora Lehmann Brothers-året 2009, då strängt taget alla rika länder krympte. Däremot har flera hjul i valutamaskineriet slitna kuggar. Ska de frikopplas eller renoveras?

Det som långsamt (men med Brysselmått mätt vansinnigt snabbt) pågår är en gigantisk och utdragen vilje- och övertygelseoperation i den europeiska integrationsprocessen. Den centralaste frågan i hela krisen är inte om spanska banker just nu ska få stöd direkt från räddningsfonden eller via Madrid, utan hur medborgare och beslutsfattare tror att EU:s ekonomiska samarbete bäst fungerar i en värld av ömsesidiga beroenden. Det är inget som snyts ur näsan.

Finns det incitament för att allt ska gå åt helvete? Hur många skulle vinna på det? Att en enskild aktör kortsiktigt kan vinna på begränsade marknadskollapser är givet. Men om alla dras med? Har dessa frågor alls någon betydelse för utgången?

Det påpekas ibland att ett globalt ekonomiskt sammanbrott faktiskt har inträffat tidigare, nämligen 1930-talsdepressionen. Sant, men i förhållande till 1930-talet är världen i grunden förändrad i två avseenden: Det finns betydligt större ekonomiska resurser att ta till, och – framför allt – alla hänger samman i oöverskådliga nätverk.

De formaliserade mötesplatser där makthavare ska kunna samordna beslut är otaliga. Företag törstande efter spelregler följer minsta steg och marknaden reagerar på timbasis. Medborgarna har oändligt mycket större kunskaper och till skillnad från vad de flesta tror större inflytande än någonsin i världshistorien: över produktion (mer ekologiskt; musik över nätet i stället för på skiva), över politik (världen på halster inför ett grekiskt parlamentsval), över kultur (artister som slår igenom vi sociala medier).

Tendensen är mot ökad gränslöshet, och jag tror att det är den som ligger bakom den allt mer spridda föreställningen om att avgrunden inte är långt borta. Större genomskinlighet betyder ju relativt mindre makt för ombud och relativt större ansvar för var och en. Det man vet något om kan man göra något åt. Att slippa ansvar är också ett slags trygghet. Global integration har varit en dröm, men när den väl börjar skönjas kan den skrämma.

Länder kan inte längre hitta alldeles egna ekonomiska lösningar. Regimer får allt svårare att ostraffat plåga sina folk. Bedragare kan lura till sig miljoner över nätet på några dagar men har snart inte kvar något hörn av världen att gömma sig i. Inkompetenta män som inte klarar att underordna sig kompetenta kvinnor marginaliseras. Pensionspengar man plötsligt själv måste ta ansvar för kan med en knapptryckning fördubblas eller halveras. Ingen kommer undan.

Majoriteten av oss förstår sannolikt vilka underbara löften gränslösheten också inrymmer om vi fattar kloka beslut. Till exempel om att ta gemensamt ansvar för en gemensam ekonomi. Kanske är det motsägelsefullt nog den där undergångsoron som kommer att rädda oss, när vi väl lyft oss över den.

Men, som sagt, det lär inte vara klappat och klart till vare sig sillen, grillen eller kräftorna. Trevlig semester.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

@Anonym; Jo, jag läser kommentarerna, om än inte alltid direkt. Nu har det varit semester också. Miljöförstöringen var allvarligare lokalt, där människor bor, för några decennier sedan än den är i dag. Talar man om global miljöförstöring blir bilden delvis en annan, förstås, eftersom vi är så många fler och eftersom denna typ av förorening ackumuleras. I grova drag är det i den kategorin utsläppen av växthusgaser och föroreningen av haven som är mest bekymmersamma. Den rapport du länkar till ( i och för sig en partsinlaga, men en respektabel sådan) väger väl också in uttag av naturresurser, och det är en annan sak, som jag inte syftade på i just den bisats du refererar till. Hur man ska betrakta naturresursuttaget i relation till mänsklighetens storlek kan man i och för sig också filosofera en del kring, men det får jag återkomma till. Ha det bra, Anders B

Anders Bolling, 21:26, 15 augusti 2012. Anmäl

Hej Anders! Jag vet inte om du läser kommentarer, men att det blivit mindre miljöförstöring de senaste decennierna är helt enkelt inte sant. Vi konsumerar naturresursersom om vi hade tillgång till en och en halv planet, dvs det tar naturen 18 månader att producera det vi konsumerar på ett år. Kolla här http://wwf.panda.org/about_our_earth/all_publications/living_planet_report/

Anonym, 21:50, 1 juli 2012. Anmäl

Instämmer helt med torparn.

Simon, 13:54, 1 juli 2012. Anmäl

Bolling hör tydligen till "klimatförnekarna", dvs. de som vägrar tro på de prognoser som en samlad forskarvärld står bakom, och som förutsäger att ökningen av koldioxidhalten i atmosfären väntas få ytterst allvarliga konsekvenser globalt. Har Bolling tänkt på vilken skada han gör genom att i sin roll som opinionsbildare på DN sprida sådan fakta-föraktande desinformation?

torparn, 10:13, 1 juli 2012. Anmäl

Arabiska vårens år: fredligare än 2010

FN:s fredsstyrkors högkvarter i Elfenbenskusten.

Foto: Sunday Alamba/AP

Frågan om världen blir fredligare eller inte kan tyckas rak, men den kringgärdas av mycket känslor och åsikter. Det saknas dock inte siffror.

Det hjärtskärande våldet i Syrien drar en dyster slöja över idén om medmänsklighet. Även den arabiska våren i övrigt har trots hoppingivande förändringar varit obehagligt blodfärgad.

Därför är det lite överraskande att årets upplaga av ett internationellt fredsindex visar att världen 2011 blev lite fredligare än den var 2010 (då hade å andra sidan indexet fallit en aning två år i rad).

Indexet kallas Global Peace Index, GPI, och tas fram av ett forskningsinstitut med säte i USA och Australien. Visst är det ett sympatiskt sätt att närma sig data om våld och död att rangordna fredlighet i stället för krigiskhet?

Tittar man närmare finner man den logiska detaljen att just Mellanöstern och Nordafrika var den region som utvecklades sämst mellan 2010 och 2011. Det har gjort att Afrika söder om Sahara för första gången sedan granskningen började göras inte är den minst fredliga regionen. Nu har visserligen GPI bara gjorts sedan 2007, men jag gissar att den afrikanska bottenplaceringen skulle ha hållit i sig bra många år innan dess.

GPI är ett lysande initiativ också därför att skaparna försöker väga in en lång rad kriterier i definitionen av fredlighet, inte bara traditionella väpnade konflikter. Att ha med brottslighet ger exempelvis utslag på en del latinamerikanska länder som plågas av svårartade maffiauppgörelser, något som den vanliga fredsforskningen ännu inte har bra mätmetoder för.

I indexet ligger också faktorer som terrorism, vapenhandel, andel invånare i fängelse och uppfattad brottslighet (medborgarnas subjektiva bild av kriminaliteten där de bor).

Men ju fler faktorer, desto större svårigheter att bedöma. Många kriterier viktas om av panelen bakom GPI. I år har exempelvis terrorism höjts och uppfattad brottslighet sänkts.

En vanlig lista över vilka länder som är inbegripna i väpnade konflikter – utifrån fasta definitioner – kräver ingen djuptolkning, men en läsning av GPI-listan väcker frågor.

Några av ytterlighetsländerna är lätta att gissa. Minst fredliga är, nedifrån räknat, Somalia, Afghanistan, Sudan, Irak och Demokratiska republiken Kongo. Men därefter kommer Ryssland. Det ligger längre ned än Jemen, Syrien, Pakistan och Nordkorea. Förklaringen: höga militärutgifter, stor andel folk i fängelse, terrorhot i Kaukasus och många självmord.

I toppen, då? Där hittar man först de välbekanta namnen Island, Danmark, Nya Zeeland, Kanada och Japan. Men Sverige finner man först på plats 14. Det beror framför allt på den svenska vapenindustrin och vapenhandeln. Norge ligger ytterligare fyra steg längre ner, efter exempelvis Ungern och Qatar. Varför? Just det: Breivik.

Det kanske ändå säger något om den europeiska fredligheten att ett enda, om än allvarligt, terrordåd betyder åtta steg ner på fredslistan. Norge var nämligen tia 2010.

Västeuropa blev fredligare mellan 2007 och 2009 men tappade sedan något på indexet på grund av den ekonomiska krisen. Fast krisen kan uppenbarligen slå åt båda håll. Spanien förbättrade sin position, dels på grund av att ETA lade ner vapnen, men dels också för att krisen tvingade ner militärutgifterna. Samtidigt tappade Grekland på listan på grund av de sociala spänningar krisen gav upphov till, trots nedskärningar i militären. (Grekland har för övrigt en riktigt dålig placering: 77).

Så det är inte lätt. Dock: Även om kategoriseringarna vållar problem ligger det långsiktiga värdet i att man ska kunna se förändringar över tid.

Jag nämnde att GPI före förbättringen 2011 hade visat en viss försämring i ett par år. Fluktuationerna i ett index som bara funnits i fem år är trots allt bara krusningar på en fredsyta som höjt sig historiskt de senaste decennierna. Fullskaliga krig i Afrika i slutet av 1990-talet: elva. I dag: ett. Minskning av antalet dödade per väpnad konflikt mellan 1950-talet och 1990-talet: 90 procent.

För det historiska globala vålds- och konfliktperspektivet finns numera ett standarverk: The Better Angels of Our Nature av Steven Pinker. Om det svenska våldets historiska utveckling finns mycket matnyttigt hos Brå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Budgethålen är inte EU:s allvarligaste underskott

Inte fullsatt, inte folkligt, inte festligt.

Foto: Yves Logghe/AP

Om eurokrisens slow motion-thriller ska nå en upplösning som inte innebär att världens hittills största valutasamarbete kollapsar är det uppenbart att unionen behöver knyta sig tätare samman på ett eller annat sätt.

Och om man inte vill hamna i utryckningsläge igen om bara några år räcker det inte med lite budgetsamordning, utan det krävs sannolikt att länderna tillåter varandra att nosa i varandras politiska beslut. Debatten om detta är ju i full gång, nyligen till exempel förra tyska utrikesministern Joschka Fischers rop i DN på en politisk union.

Då tränger sig en fråga på som varit i stort sett permanent sedan Maastrichtfördraget klubbades 1991, nämligen den om det demokratiska underskottet i EU.

Det brukar sägas att medan alltmer av beslutsfattandet flyttats till Bryssel har den demokratiska legitimiteten stannat på nationell nivå. Nationalstaten som den största politiska enhet som medborgaren bryr sig om, alltså.

Jämför man deltagandet i EU-parlamentsvalen med deltagandet i de nationella valen är det inte svårt att instämma. Men bristande entusiasm vart femte år över vad en handfull politiker bland 754 ledamöter i ett glaspalats i Strasbourg ägnar sig åt är knappast detsamma som att svenskar, österrikare och tjecker inte bryr sig om hur resten av Europa sköts.

Miljontals nordeuropeer semestrar i Sydeuropa, en hel del har de senaste åren rest åt andra hållet, och London, Paris, Rom och Berlin får alltid massbesök från alla håll. Från nya EU-länder i östra och centrala Europa kommer ny arbetskraft, och mellan universiteten strömmar utbytesstudenter. Nog har de flesta av oss åsikter om franska kärnvapen, grekiskt budgetslarv och tysk brunkolsbrytning (inte för att allt det där styrs på EU-nivå, men principen).

De flesta är nog inte heller ointresserade av att kunna påverka världen utanför Europa. Kontrollfrågan skulle kunna vara: Vill du vara med och rösta fram USA:s president?

Att EU-nivån väcker så bedövande litet engagemang beror nog mest på att EU-institutionerna är så erbarmligt tråkiga och har så trista företrädare. De har ju blivit det till stor del just för att nationalstaterna vill hålla kvar allt roligt – med motiveringen att det är där den demokratiska legitimiteten finns. Det är inte lätt att bryta en sådan cirkel.

Alternativet till den EU-ordning vi har, bara för att påminna om saken, skulle vara att slopa de gemensamma institutionerna, rulla tillbaka samordningen, låta de regeringar som vill stänga in sig med sina idéer göra det i fred, och låta de regeringar som vill samarbeta med andra gör det på det gamla sättet: bakom låsta dörrar och utan att medborgarna har en aning om vad som pågår förrän besluten fattats. Ingen bra idé, om du frågar mig.

Så hur ska unionen mitt i alla panikartade budgetsaneringar minska det underskott som på sikt kan visa sig allra allvarligast, det demokratiska?

Kanske är det under överskådlig tid orealistiskt att tänka sig ett alleuropeiskt val till EU-kommissionen eller till en riktig, gemensam lagstiftande kongress med över- och underhus. Men med den snabba integration eurokrisen av allt att döma tvingar fram måste något göras för att krympa gapet mellan beslut och berörda. En tanke som väckts av bland andra Charles Grant på  tankesmedjan Centre for European Reform i London kan fungera som utgångspunkt för en god övergångslösning. Den går ut på att stärka de nationella parlamentens roll i EU-systemet.

Enligt Lissabonfördraget har redan riksdagen och de andra parlamenten vissa möjligheter att stoppa förslag från kommissionen. Men att öka deras inflytande ordentligt kan vara en demokratiskt framgångsrik modell.

Man skulle rent av kunna tänka sig att EU-parlamentet inte längre valdes separat, utan att det var de nationellt valda parlamentarikerna som satt där också, på rullande schema. Det vore faktiskt i princip att gå tillbaka till Europaparlamentets ursprung, före 1979. Skillnaden vore att den här gången skulle det fattas riktiga beslut med riktiga konsekvenser.

Samtidigt ska man inte glömma att folkviljan faktiskt har haft påverkan på processen kring eurokrisen via de nationella företrädarna. De franska och grekiska väljarna har under våren fått lufta sitt missnöje med åtstramningsfokuset. Nog har det gjort sitt till för att förskjuta tonvikten i politiken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Lustigt att man kallar det att "straffa" grekerna när man talar om landet som fått ojämförligt högst EU-stöd per capita under decennier och därutöver har lånat tusentals miljarder av vilka redan stora delar i praktiken efterskänkts. Det är alltså dessa som straffas - de betydligt fattigare länderna Estland och Slovenien som är med och betalar för Greklands excesser är däremot de elaka.

Förståsigpåare, 22:36, 17 juni 2012. Anmäl

Visst, det demokratiska underskottet är mycket stort i EU. Och det demokratiska underskottet växer ju också på andra områden. Inom företagen finns ingen demokrati alls till exempel. Ändå är regeringens linje att privatisera så mycket som möjligt. Samma krav ställs också på de skuldtyngda länderna i EU: Privatisera, privatisera. Därmed minskar ju också det område som omfattas av demokratin. Frågan är annars hur ett mera demokratiskt EU skulle se ut. Besluten i Bryssel kommer långt bort från människornas vardag, och ju längre bort beslutsfattande kommer, desto mer maktlösa känner sig människor oftast. USA är ett talande, och på vissa sätt skrämmande, exempel med ett valdeltagande som sällan når över 50 procent. Hur ska man inom EU dessutom undvika till exempel ett ”demokratiskt” beslut där 82 miljoner tyskar (en majoritet) fattar ett beslut att straffa 11 miljoner greker (en liten minoritet). EU-demokrati kan därför inte direkt och enbart grunda sig på antal röstande.

Bertil Fransson (Webbsida), 18:41, 7 juni 2012. Anmäl

Man kan ha vilka bevekelsegrunder som helst för man trodde på den monetära unionen, men nu är det bara att inse att man hade fel. Loppet är kört! Tänk dig 10 husägare på en gata och 8 av dem har tagit sig vatten över huvudet och lånat för mycket när räntan var låg. I två av husen bor det försiktiga personer som har betalat av sina lån till hanterliga nivåer. Nu har dom 8 kommit på att om man gemensamt garanterar allas lån så får dom lägre lägre räntor. Korkat! Eurotanken i ett nötskal! Påminner om gamla sossesverige där det alltid var någon annan än man själv som skulle stå för notan.

erik, 13:20, 7 juni 2012. Anmäl

Den största demokratiska komponenten i EU, i realiteten, torde vara A Merkels ovilja att stöta sig med sitt eget folk.

Perre, 22:27, 6 juni 2012. Anmäl