Man får hoppas att 2011 var ett olycksfall i arbetet för FN

Foto: Francois Mori/AP

Libyen – nytt krig 2011. Men inte med 25 000 döda.

Medan vi har blickarna limmade vid den finansiella turbulensen i närområdet kanske vi tappar uppmärksamheten på det yttersta mänskliga lidandet, nämligen det dödliga våldet. Den senaste statistiken visar faktiskt oroande tecken, men förvånande nog – med tanke på gängse mediedramaturgi – har det inte uppmärksammats i någon större omfattning. Möjligen beror det på att forskarna vid Uppsala konfliktdataprogram (UCDP) presenterade sina siffror för 2011 mitt i semestern.

Sammanställningen visar den största uppgången i antalet väpnade konflikter mellan två år sedan 1990, från 31 till 37. Det är fortfarande 16 konflikter mindre än i början av 1990-talet, men tendensen är onekligen bedrövlig.

Inte långt före UCDP-rapporten skrev jag ett inlägg om att nya rön visade att 2011 var lite fredligare än 2010. Det var kontraintuitivt, eftersom de flesta – inklusive jag själv – nog utgått från att arabiska vårens år skulle utgöra en konflikttopp. Förklaringen var att det den gången handlade om ett nytt slags fredsindex, GPI, som väger in alla möjliga parametrar vid sidan av väpnade konflikter, som terrorism, brottslighet och vapenhandel.

Nu visar det sig att den största ökningen faktiskt inte skett i Mellanöstern och Nordafrika utan längre söderut i Afrika. Exempelvis tilltog konflikter i Senegal och Nigeria som varit mindre aktiva i några år, och i spåren av Sudans delning blossade nya (och nygamla) konflikter upp.

Det är också sorgligt att bara ett fredsavtal slöts. Det gällde en av Sudans konflikter. Som om det inte var torftigt nog bröts avtalet efter bara tre dagar. FN har haft ett par decennier med historiskt hög aktivitet i de fredsskapande insatserna. Man får be en bön för att fjolårets usla facit var ett olycksfall i arbetet.

Det behöver knappast sägas att det finns goda skäl att bekymras över UCDP:s rapport. Samtidigt ger den skäl till reflektioner över hur konflikterna beskrivs av såväl inblandade parter som medier och forskare.

Sex väpnade konflikter klassades under förra året som krig, det vill säga minst 1 000 döda under ett kalenderår. Det är en uppgång med två, trots att Irakkonflikten sjönk under krigsgränsen för första gången sedan USA:s invasion 2003.

Av dessa sex skördade det i Afghanistan ”med bred marginal” flest dödsoffer, enligt UCDP, ungefär 7 000. (Det är för övrigt omkring hälften så många som dödades i det mexikanska knarkkriget.) Näst blodigast var kriget i Pakistan – som är så nära besläktat med det afghanska att det i viss avseenden kan betraktas som samma konflikt – och på tredje plats kom Libyen.

Det sistnämnda är intressant för den som till äventyrs minns vad som sades om den libyska revoltens våld när det pågick som värst. Uppmärksamheten på striderna var stor, inte minst eftersom en västallians deltog med Natoledda flygattacker. Men som alltid var det omöjligt att verifiera dödssiffror. I september, när rebellerna tagit kontroll över Tripoli och den akuta fasen var över, berättade övergångsrådets ledare Mustafa Abdel Jalil för FN-delegater att 25 000 människor dödats under det libyska inbördeskriget. Det skulle innebära hundra döda om dagen åtta månader i sträck, eller ungefär en halv procent av landets befolkning. Andra företrädare för rådet nämnde ännu högre siffror.

Det fanns anledning att vara skeptisk när Abdel Jalil presenterade siffrorna, men i det läget hade det framstått som cyniskt. Nu kan det dock konstateras att även detta krigs siffror skrevs i vatten medan det pågick. I UCDP:s konfliktdatabas är siffran i runda tal en tiondel av vad de nya ledarna angav.

Mer förvånande är att kriget i Syrien ännu vid årsskiftet inte kategoriserades som krig av UCDP.  Från snart sagt varje källa, både oberoende och de stridande parterna, anges numera dödstal från Syrien som är högre än i det afghanska kriget. En förklaring ligger i hur forskarna definierar offer för själva den väpnade konflikten. Men det mänskliga lidandet blir inte mindre för att människor dör i ”ensidigt våld” vid sidan av huvudkonflikten, exempelvis genom att fredliga demonstranter skjuts ihjäl av soldater. Samtidigt säger det sig självt att en så diffust framväxande och informationsstrypt konflikt som den syriska är extremt svår att få grepp om. Förmodligen får vi inte en god bild förrän om flera år. (I fallet Bosnien dröjde det tio år innan en pålitlig dödssiffra kunde tas fram.)

En annan kort men intensiv konflikt i fjol var den i Elfenbenskusten. Den dödssiffra som ofta angavs efter det att den halsstarrige valförloraren Laurent Gbagbo gripits var 3 000, men i UCDP:s datasammanställningar klassas den inte på långa vägar som krig, även om det fortfarande finns oklarheter kring en blodig episod i staden Duekoue.

Vad betyder då 2011 års konfliktvåg för framtiden? Ett års statistiskt bakslag behöver inte innebära att den långsiktiga tendensen mot allt färre krig och – framför allt – allt färre dödsoffer i väpnade konflikter bryts.

Med tanke på vad som timat hittills under det här året kan man tänka sig att konflikten i Somalia, precis som Irakkonflikten i fjol, sjunkit under krigsgränsen när 2012 ska sammanställas av Uppsalaforskarna. I Libyen har strider fortsatt i städer i väst och syd, men landet kommer att avföras från krigslistan. Jemen har än så länge varit mindre blodigt i år än 2011. Sudan och Sydsudan lär dock bokföras som svåra konflikter även i nästa rapport, kanske i krigskategorin, och Syrien kommer med största sannolikhet att hamna där. Kongo ser åter oroväckande ut.

Sammantaget torde krigen i alla fall inte vara fler i år än i fjol, och kanske går de åter ner mot historiskt låga fyra.

När det gäller mindre konflikter är händelsepotentialen åt både den fredligare och den våldsammare riktningen av naturliga skäl större. I Sydostasien är flera rebellrörelser aktiva i sin kamp mot statsmakten. Detsamma gäller i nordöstra Indien, där de dock tycks ha dämpats något. Den försiktiga demokratiseringen i Burma har fört med sig vissa fredstrevare från regimen gentemot de etniska konflikter som pågått under lång tid i delar av landet. Delar av Kaukasus och Centralasien är fortfarande mycket instabila. Colombia går åt rätt håll men kan ännu inte avskriva sina kvarvarande inbördeskonflikter.

Kommer vi att kunna avskriva några alls i världen i år? Nästa år vet vi.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gränslös guldglädje

Foto: Mike Groll/AP

Ugandas Stephen Kiprotich vann marathonloppet i OS.

”Vi har snyggare drottning, högre berg och kan åka skidor”, sade kommentatorn när Sverige slagit Danmark i handbollens kvartsfinal. Det skulle kanske föreställa roligt, men det kändes inte helt bekvämt.

Det påminde en del om Bjørge Lilleliens klassiska toknationalistiska utbrott när Norge slagit England i en VM-kvalmatch i fotboll 1981. ”Vi er best i verden! Vi er best i verden!”, skrek han hest. ”Sir Winston Churchill, Sir Anthony Eden, Clement Attlee, Henry Cooper, Lady Diana, vi har slått dem alle sammen!” Han fortsatte i samma stil ett bra tag. Mest komik, förstås, men med en rejäl dos norsk djuppatriotism i botten.

Jag satt ju själv och tjoade förra onsdagen när de blågula unga nordeuropeiska männen satte 24-22 mot de rödvita unga nordeuropeiska männen. Men jag är osäker på riktigt varför

Det gick rätt bra för Sverige i OS, anses det. Åtta medaljer. För värdlandet Storbritannien gick det fantastiskt bra. 65 medaljer, varav 29 guld. Är resultaten viktiga för dessa båda länder? Så sent som 1996 tog Storbritannien ett enda OS-guld. Har vi en helt annan bild av Albions ö nu, eftersom de olympiska segrarna 29-faldigats? Skulle det ha någon som helst betydelse för utvecklingen av vår egen hörna av Europa, landytan mellan Tornedalen och Öresund, om dess invånare kammade hem hundra guldmedaljer?

Under 2000-talets två första olympiader tog Sverige en massa guldmedaljer i friidrott. Vad var det som gjorde oss så glada? Tänkte vi: ”Åh, vilken god bild andra ska få av Sverige nu”? För det kan väl knappast ha varit identifikation? ”Stefan Holm glider över 2,40 – det kunde varit jag.” Eller: ”Klüfts sjukampssvit känns som min egen.”

Jag ställde frågan till några kolleger och ingen hade något riktigt bra svar, annat än att ”jag gör ingen analys utan låter mig bara dras med i glädjen”. Vilket naturligtvis inte är så dumt. Glädje är inte fel.

Globaliseringen har försatt begreppet ”nationalstat” i ett tillstånd av konstant pyspunka. Att det paradoxalt nog förstärkts i vissa regioner finns förklaringar till som får utredas en annan gång, men generellt tappar det laddning. Polens, USA:s, Turkiets och Mexikos OS-trupper känns inte riktigt lika väsensfrämmande för oss när de tågar in på arenan som de förmodligen gjorde för publiken på Stadion under solskensolympiaden för jämnt hundra år sedan. Vi har blivit alltmer lika, vi känner till varandra, vi reser till varandra.

För små stater som genomlevt förtryck eller tragiska episoder av olika slag kan OS-framgångar i den nationella flaggans namn utan tvekan ännu ha stor betydelse för sammanhållningen hemma och för omvärldens uppmärksamhet, som för Jamaica, Etiopien eller Bosnien. Fattigdom räcker sannolikt inte. Hur många grubblar över det faktum att Indien i förhållande till sin storlek är fullkomligt uruselt som idrottsnation (vid sidan av cricket och landhockey)? Det slog mig att landet knappt märkts av alls i London, och jag kollade listan: Plats 55, under Grenada, Bahamas och Lettland. Effekt på min bild av landet: Noll.

Kolumnisten David Brooks citerade för en tid sedan en politisk planeringschef på amerikanska UD, som menade att världen i dag snarare består av nätverk än ett lapptäcke av länder: ”I en värld av nätverk är det inte längre relativ makt som gäller utan en central position i ett allt tätare globalt nätverk.” En värld med mer eller mindre ”centrala positioner” i ett ”globalt nätverk” är säkert svår att få mental ordning på för dem som vant sig vid en värld med väldefinierade nationer.

Ibland kan man undra om inte idrottsvärldens nationalism har vuxit i takt med att den politiska och ekonomiska nationalismen blivit allt mindre relevant. Idrottspubliken är större än någonsin (åtminstone framför tv-skärmarna): Här har man ett sammanhang där länder fortfarande betyder något. Det behövs ingen psykologexamen för att inse att många känner en trygghet i det.

Missförstå mig inte: Det är verkligen inget fel på idrottsentusiasm. Den ger (oftast) sund spänning i tillvaron och är på samma gång underbart mentalt vilsam, eftersom den handlar om extrem närvaro i nuet, och det är vi inte bortskämda med. Dessutom kan den skapa gemenskap.

Det är inte heller svårt att begripa att den där spänningen förmodligen går förlorad om man inte håller på ett lag eller vissa deltagare. Nå, vi har ju våra klubblag, gubevars. Många av de stora europeiska klubblagen är numera internationella smältdeglar. Själv har jag de senaste åren utvecklat vissa känslor för det spanska fotbollslandslaget, och jag börjar faktiskt uppnå ett engagemang för La Roja i nivå med det jag känner när Sverige spelar. En tidigare kollega som för tillfället bor i London har berättat att han under OS gick in för att låtsas vara britt och dras med i medaljglädjen. Han lyckades riktig bra, berättar han.

Sedan är det en annan sak att britterna lyckades över förväntan med själva arrangemanget. ”Cool Britannia” plockade fram det bästa en mogen, modern och multikulturell nation har att erbjuda. Detta faktum har däremot alla möjligheter att påverka såväl britternas egen självbild som omvärldens syn på dem. Åtminstone ett litet tag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Bra artikel och bra skrivet!! Det är alster av denna kalibern som kommer få Svensson att inse att det är något allvarligt fel på gamla Svedala.

Tomas Karlsson, 00:39, 17 augusti 2012. Anmäl

Maken till svammel har sällan skrivits, än mindre publicerats. Liknar Aftonbladet Kultur som för någon månad sedan som agiterade att fotboll och fascism hade slående likheter. Jag som trodde att Aftonbladet var ohotade mästare på pretentiöst nonsens, men nu bevisar DN att man minsann inte är sämre! Sen på slutet lägga till "Det är inget fel på idrottsentusiasm". Nä men då var ju artikeln antingen motsägelsefull eller helt meningslös.

Peter Johansson, 23:23, 16 augusti 2012. Anmäl

Dom två kommentarer som det står att Anders Bolling skrivit är jag, Jazzil som har skrivit. Fröstår inte överhuvudtaget varför det står något annat... "Anders Bolling. Jag lever med två kulturer i min familj. Vi har ”blandbarn”, dom tar till sig båda kult...." & "Så, varför skulle det då vara dålig med detta Anders B. Jo, du som dom flesta svenska journalis...." Dessa har JAG skrivit, ingen annan.

Jazzil, 22:05, 16 augusti 2012. Anmäl

Anders Bolling: Du skriver även att vi har blivit allt mer lila. Du tar upp USA, Polen etc. Om du på alvar anser att Polen har likt folk som vi i Sverige har du förmodligen aldrig varit utomlands. Det är STOR skillnad på folket mellan USA och Sverige. Det är t.o.m. skillnad på folket mellan Norge och Sverige. Ser du inte detta själv? Kan du själv inte se dessa uppenbara skillnader på kultur, traditioner etc? Det ÄR skrämmande när man ser Journalister så främmande för så självklara saker.

Jazzil, 22:02, 16 augusti 2012. Anmäl

Anders Bolling måste må väldigt dåligt - lpt Sverige bli en islamistiskt stat så kanske du känner dig tillfreds.

Lars-Olof, 21:56, 16 augusti 2012. Anmäl

Så, varför skulle det då vara dålig med detta Anders B. Jo, du som dom flesta svenska journalister försöker få in rasism i detta som vanligt. Ni ser rasism överallt. Men du, jag struntar i om dom som spelar i det svenska laget har 1 svart, 1 asiat, 1 ryss och resten svenskar. INGEN bryr sig. Men du förstår inte detta... Du ser rasism så klart i allt. NI kära journalister är dom som totalt tar bort fokus från äkta rasism. Denna text kommer ni så klart ta bort... Patetiskt!!!

Anders Bolling, 21:56, 16 augusti 2012. Anmäl

Anders Bolling. Jag lever med två kulturer i min familj. Vi har "blandbarn", dom tar till sig båda kulturerna. Men då vi bor i Sverige så blir dom per automatik mer svenska en något annat. Dom lever med svenskar kompisar, i svensk skola, fostras upp med svenska värderingar. Jag som just lever mångkulturellt har 110% förståelse varför man känner sig stolt, upprymd etc om sitt eget land vinner något. Varför skulle det vara dåligt?

Anders Bolling, 21:53, 16 augusti 2012. Anmäl

Är det någon slags tävling på dagstidningarna att skriva korkade artiklar? Aftonbladet har legat i topp vad gäller stollighet men DN kanske försöker komma ikapp?

Newman, 18:37, 16 augusti 2012. Anmäl

Lustigt när PÄR pratar om hat och samtidigt försökte döpa om en sida till "aspuckat", du verkar väldigt arg? Dubbelmoral much? För övrigt så är det dax att avgå Anders Bolling, eller fick du kanske en klapp på axeln av din förvirrade chef?

Fredrik, 15:33, 16 augusti 2012. Anmäl

anders nyberg; ASpuckat skriver lite som man vill, nu senast att sa man att Sverige tar emot flest syrier fast det inte är sant. Det är Tyskland som gör detta vilket även framgår om man lyssnar på källan som man hänvisar till. Sen är det komiskt att du pratar om hat när ASpuckat per definition är en hatsida som du vurma för.

PÄR, 15:15, 16 augusti 2012. Anmäl

Giriga och mindre giriga kapitalister

De rika suger ut de fattiga, end of story. Eller så är det som vanligt inte riktigt så enkelt.

För några dagar sedan fick jag en kort intervjustund med Melinda French Gates, frontfigur i Gatesstiftelsen, som plöjer ner tusentals miljoner dollar ur megakapitalisterna Bill Gates och Warren Buffets förmögenheter för att investera i hälsobistånd. Det stiftelsen årligen satsar motsvarar ungefär 60 procent av Sveriges biståndsbudget.

Det är relevant att tala om investeringar. Gates väljer projekt mycket aktivt och medvetet, nämligen för sådant som andra försummat. Om det sedan ger resultat: vad annat är det än investeringar i framtida utveckling, välstånd – och konsumtion?

Stiftelsen gjorde sig ett namn i biståndsvärlden för sin storsatsning mot bland annat malaria, en eländig smitta som de stora läkemedelsföretagen inte lagt många strån i kors för att hitta botemedel mot, eftersom den i huvudsak drabbar de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Det senaste engagemanget handlar om att se till att 120 miljoner kvinnor i Afrika och Sydasien får tillgång till preventivmedel. I relation till annat bistånd är också den bristen en försummelse från den rika världen.

Buffet och Gates har försökt övertyga andra multimiljardärer att också lova bort stora summor, men alltför många är nära släkt med Joakim von Anka.

Ingvar Kamprad är god för 400 miljarder kronor. Det är ungefär dubbelt så mycket som Honduras BNP. Efter långvarig kritik för snålhet beslutade han att några tiotal miljoner per år ska delas ut från en nyinrättad stiftelse. Fast inte till fattiga utan till forskningsprojekt knutna till småländska Linnéuniversitetet.

Mexikanen Carlos Slim räknas sedan 2010 som världens rikaste person. Hans rikedom motsvarar en tjugondel av hela Mexikos BNP, och han skulle utan vidare kunna radera ut landets svåraste fattigdom. Jo, han har satsat han också, fyra miljarder dollar. Till ett jättelikt sportevenemang, ett konstmuseum och renovering av historiska kvarter.

En miljardär kan naturligtvis göra vad tusan hen vill med sina pengar. Hen kan satsa två miljarder på karpodling, skänka fyra miljarder till scientologerna eller satsa fem miljarder på att starta ett världsomspännande nynazistiskt nätverk. (Men den som gör det kan förstås inte räkna med att bli respekterad och lär knappast få tillträde till forskare och ministrar.) Det är därför ingen ansvars- och medkännande människa vill att bistånd ska vara beroende av enskilda kapitalisters goda vilja.

Man kan tycka att världsfattigdomen skulle kunna förpassas till historieböckerna på veckor om alla miljardärer avstod sina rikedomar. Men är det så enkelt? Skulle lika mycket resurser genereras då?

Nja. Saken är ju att allt nationellt bistånd och allt FN-bistånd i världen ytterst härrör från verksamhet som bland annat kapitalister av Slims och Gates typ underhåller. Rätt många hundratusental människor arbetar och betalar skatt i deras företag. För att inte tala om de miljarder skattekronor som i just deras fall genereras med hjälp av de datorer och mobilabonnemang som produceras.

Detta är väl helt enkelt den springande punkten i hundra år av debatt om hur ekonomiska resurser ska fördelas.

Än så länge har ingen kommit på ett mindre dåligt sätt att åstadkomma välstånd än det ingenjörsmässiga och välkända sättet: Det privata ansamlar, det offentliga styr, beskattar och fördelar. Om halva världen bestämmer sig för att göra allt detta i det offentligas regi blir konkurrensen från den andra halvan förödande, det har redan prövats. Men för all del; den dag alla är överens om att alla ekonomiska resurser ska genereras offentligt och nästan ingen längre drivs av att berika sig för egen del, ja då vore ju den konflikten historia.

Tills dess gäller ovanstående.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

@Nemokrati, ja det behöver absolut tas ut mer skatt på sina håll. Kapitalistiska excesser och oklara/bristande regler för ekonomin kan vara förödande. Ja säger ingenting annat. Jag säger bara att marknadsekonomin är det minst dåliga sättet att skapa välstånd som uppfunnits hittills. Till det hör en ofrånkomlig ansamling av kapital. Sedan kan man alltid diskutera gränser för denna ansamling, dvs hur mycket den kan begränsas utan att marknadsekonomins välståndsskapande mekanismer försvagas.

Anders Bolling, 21:16, 15 augusti 2012. Anmäl

Till Lars: de fejkar inte, de är bara okunniga. De tror, precis som många människor som aldrig följer ekonomisk data tror, att hushållsinkomst är detsamma som individuell inkomst. Varför följa media med all dess populism när man istället kan hämta sina siffror direkt från US Census Bureau? Titta på källan, inte på de som skriker högst.

Anonym, 16:18, 12 augusti 2012. Anmäl

@Torbjörn: Nu argumenterade ju Brooks för att givandet till samma typ av sekulära välgörenhetsorganisationer var större bland kristna än bland sekulära. I ditt förakt mot religiösa verkar du mena att en krona som doneras till Röda Korset från en ateist är mer värd än en från en kristen. Jag antar att du menar att en organisation "blir" kristen för att kristna donerar till den. Dina argument glider dessutom från ämnet, ett drag man ofta ser hos politiker, eftersom det oftast är mer gynnsamt att repetera sin egen propaganda än att ge sakligt svar på relevant kritik.

Anders (Webbsida), 16:11, 12 augusti 2012. Anmäl

Visst är fria marknader som demokrati, det minst dåliga sättet. Samtidigt visar Hans Roslings statistik att vi behöver social medicin för bra samhällen. Enbart socialism verkar inte funka i konkurrensen, men i de flesta fall som kommunism har det lett till diktatur och korruption långt innan dess. @ Anders: "Den allmänna uppfattningen" i världen är att religiösa är mer givmilda, men statistik visar att det är helt fel! Typexemplet är US, där special pleading liksom här medför skattereduktion för religiösa organisationer. Samtidigt så går enbart en bråkdel av det som insamlats till faktisk välgörenhet utan det göder istället kyrkorna och dess personal. En drastisk skillnad mot till exempel sekulära organisationer som Röda Korset, där det mesta går till faktisk välgörenhet. Resultatet är att i US bidrar sekulära mer till välgörenhet/capita. Något annat är inte heller att vänta, då den religiösa ruttna moralen aldrig bidragit till det moderna samhället. Demokrati mänskliga rättigheter, sexuell frihet följde på Enlightenment, kyrkorna stretade emot och stretar än idag emot (kondommotstånd, abortmotstånd, HBQT motstånd osv). Tvi dem!

Torbjörn Larsson, OM, 23:20, 11 augusti 2012. Anmäl

anonym usa media fejkar då ? exempel: http://www.youtube.com/watch?v=kGRkC4YM62k&feature=related

Lars, 19:43, 11 augusti 2012. Anmäl

Till Lars: hushållsinkomst säger inget om individens inkomst. Anledningen till att hushållsinkomster har stagnerat beror på att amerikanska hushåll har färre vuxna idag än förr. Det i sin tur beror på 1) fler skilsmässor, därmed fler hushåll med ensamstående föräldrar, och 2) ungdomar som jobbar har råd att flytta ut, till skillnad från förr. Tittar man på individuell inkomst ser man att ingen kategori av amerikaner har blivit fattigare. - Apropå statistiska kategorier: den statistiska kategori som heter fattig innehåller inte samma människor idag som den gjorde igår. Folk rör sig mellan statistiska kategorier hela tiden. - Ett enkelt exempel: ung människa går på högskola och lever på lånade pengar (fattig), sen jobbar han och betalar tillbaks lånet (nedre medelklass), sen kan han jobba och spara (medelklass), innan han pensionerar sig har han sparat en förmögenhet (rik). Statistiska kategorier är alltså inte människor.

Anonym (Webbsida), 19:19, 11 augusti 2012. Anmäl

Under de senaste 15 åren har antalet hushåll där familjemedlemmarna dagligen lever på mindre än 2 dollar vardera mer än dubblats – från 636000 år 1996 till 1,5 miljoner i fjol.... det i usa ett av världens rikaste länder...kanske von anka bryr sig om sitt eget land ?

Lars, 18:43, 11 augusti 2012. Anmäl

Under de senaste 15 åren har antalet hushåll där familjemedlemmarna dagligen lever på mindre än 2 dollar vardera mer än dubblats – från 636000 år 1996 till 1,5 miljoner i fjol. ... det i ett av världens rikaste länder usa...von anka kanske kan hjälpa sitt eget land och landsmän ?

Lars, 18:40, 11 augusti 2012. Anmäl

Du borde fråga dig själv hur världen och mänskligheten hjälps genom att vi spenderar miljardtals kronor årligen på att mata folk i Afrika, som oavsett hur mycket mat vi stoppar i deras munnar fortfarande inte har ett fungerade samhälle på något sätt. Vad är nyttan?

Anonym, 18:36, 11 augusti 2012. Anmäl

Eller så kanske religion är lösningen? Den allmänna uppfattningen är att människor med vänstersympatier är mer givmilda, men det är möjligt att det är tvärtom. Arthur Brooks skrev i sin bok Who Really Cares (2007) att den kristna högern donerar mer till välgörenhet än uttalat sekulära liberaler. Mycket mer, faktiskt. År 2000 var genomsnittet (per person) $2367 för högern och $741 för vänstern. Men eftersom vi lever i en sekulariserad värld där vi slutat att bry oss om varandra, så måste staten tvinga av oss pengarna för att det ska bli något bistånd alls.

Anders (Webbsida), 18:12, 11 augusti 2012. Anmäl