Den fåfänga driften efter oberoende

Foto: AP

Barcelona den 11 september: Massivt stöd för katalansk utbrytning på Kataloniens nationaldag.

”Jag är ledsen att från Europa behöva bringa denna nyhet: Självständigheten är omöjlig.”

Driften att någon gång under ens historiska tillvaro få vara en oberoende stat med egna nationella symboler tycks vara obändig bland olika folkgrupper. Den lever uppenbarligen kvar även i en värld där ”självständighet” blir allt mer diffust. Händelseutvecklingen efter Sovjetunionens och Jugoslaviens kollapser är talande.

I Europeiska unionen är just nu tre utbrytarfall aktuella: Skottland, Baskien och Katalonien. Hos alla tre finns bitterhet över vad man upplever som översitteri från härskarstaternas huvudstäder. Det brukar också heta att moderstaterna orättfärdigt berövar regionerna industrivinster och naturresurser.

Det senare är dock något svårare för skottarna att hävda, eftersom England är en rikare landsdel. Och i fallet Baskien är detta argument mindre sakligt än i Katalonien, eftersom baskerna har bestämmanderätt över skatterna. Men känslan kan förstås vara densamma.

Det är den onekligen på fler håll. I Italien vill exempelvis Lega Nord bryta loss det rika nord från det fattiga syd. Tankefiguren är knappast okänd i Sverige heller, där man kan höra självmedvetna skåningar säga att de vill återförenas med Danmark eller Stockholmshäcklande norrlänningar säga att man borde kapa landet längs med Dalälven så att Norrland får behålla sin malm och sin vattenkraft.

Ja, någonstans produceras överskotten i ekonomin, och det går alltid att dela in världen så att vinnare och förlorare kan utkristalliseras. Naturresurser kan göra områden rika, men råvarorna måste köpas av någon annan för att ge välstånd. Uthålligt välstånd uppnås med förädling och diversifiering. Några av världens rikaste länder är fattiga på naturresurser. Alla är beroende av alla.

Den avgjort rikaste regionen i Sverige, räknat per invånare, är Stockholms län. Den fattigaste är Södermanlands län. Kan någon hitta en orättvisa här?

Bråk i familjer är ofta hätskare än bråk mellan främlingar. Katalaner, basker och skottar har tydliga historiska identiteter som knappast någon förringar, men de är samtidigt intimt sammanbundna med de större stater i vilka de är inlemmade, och dessa stater är i allt högre grad sammantvinnade med andra länder.

Att fortsätta vara medlem i EU verkar inte vara något nationalisterna i Katalonien, Baskien och Skottland har några problem med (skottarna är rent av EU-vänligare än engelsmännen), i regel inte heller att dela valuta med andra.

Vad skulle då skillnaden bli vid självständighet? De båda förstnämnda, de som är rikare än sin moderstat, skulle ändå få bidra ekonomiskt till det jordbruks- och regionalstöd som Bryssel skickar till de fattigare spanska regionerna Extremadura och Andalusien. Sedan skulle Bryssel och Frankfurt lägga sina näsor i blöt i Barcelonas och Bilbaos budgetarbete. Och deras dominerande marknad skulle ändå för överskådlig tid vara Spanien. För att inte nämna böket med att bygga upp ny nationell administration och egen försvarsmakt.

Oberoende kan låta vackert. Men om de drömmer om en benfast nationell identitet av 1900-talssnitt – om en sådan fanns ens då – riskerar katalanska, skotska och baskiska nationalister att bli besvikna. I EU finns faktiskt inga av nationalstatens särskilda kännetecken kvar intakta: inte gränskontroll, inte utrikespolitik, inte försvar, inte penningpolitik, inte brottsbekämpning.

Om det däremot räcker med en suveränitet på papperet, ett slags symbolbekräftad känsla av oberoende, må väl nationalisterna driva sin sak vidare. Men då får man hoppas att de är väl medvetna om att det är vad det handlar om.

Estlands nationella resa är en god illustration av utvecklingen. Landet fick en kort period av självständighet mellan världskrigen och fick tillbaka den så sent som 1991. Landet har lytt under Sverige, Ryssland, Nazi-Tyskland och Sovjetunionen, och esterna har fått använda valutor som styrts från Stockholm, S:t Petersburg, Berlin och Moskva. Under loppet av sju år på 2000-talet har de frivilligt gett upp både en del av sitt nyvunna självstyre – för att i stället delta i den gemensamma suveränitet som utövas i Bryssel – och den omhuldade egna kronan, som ersatts av euron.

Citatet i början av det här inlägget är hämtat från en krönika om den katalanska separatismen av Xavier Vidal-Folch, utrikesredaktör på den spanska tidningen El País. Självständigheten är omöjlig, skriver han, men inte för att någon hindrar den, ”utan för att den inte längre existerar i Europeiska unionen. Liksom inte heller nationalstaten existerar. Eller nationell suveränitet. Ännu ges dessa tyngd, men de är bara historiska rester, en dagdröm”.

Följaktligen är förstås inte heller Spanien oberoende. För övrigt skulle ”Spanien” egentligen tappa sin mening utan det historiska bandet mellan Kastilien och Katalonien, påpekar Vidal-Folch.

När jag ändå har referatmaskinen i gång vill jag inte undanhålla er denna länk till ett tal som Polens utrikesminister Radek Sikorski höll i Churchills födelsehem för precis en vecka sedan. Sikorski, en Oxfordutbidad och Thatcherhyllande högerpolitiker, uppfyller på papperet alla kriterier för en eurokritisk brittisk politiker. Men i en tid när EU-skepsisen växer på Albions ö riktar han en glödande vädjan till britterna att besinna sig.

Sällan har glappet mellan föreställningen om att kunna bryta sig loss och bli fri och verklighetens ofrånkomliga ekonomiska och politiska band beskrivits så på samma gång vältaligt och handfast.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Att kalla katalanernas önskan om självstándighet för "fåfänga" tycker jag är en ren förolämpning och visar på stor okunskap. Jag rekommenderar att Anders Bolling läser: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/En-ny-stat-i-EU_H01013/

KN, 22:05, 11 oktober 2012. Anmäl

Ett intressant och tankevackande inlagg av Anders Bolling. Man undrar ocksa vad Katalonien, Baskien och Skottland ska gora nar de inte langre har motsatsforhallandet till sina respektive regeringar att bygga en identitet kring. Vad vore Katalonien och Baskien utan Madrid, utan den gemensamma historien och de motsattningar som praglat framvaxten av deras regionala identiteter?

Fredrik Kinell, 14:20, 2 oktober 2012. Anmäl

Mattias, Jo, det visar ju utvecklingen efter Jugoslaviens och Sovjetunionens kollapser. Självständighetsvågen efter dessa diktaturer var självklar och fullständigt naturlig. Och efter en tid kommer behovet att samordna sig med andra. Frågan är alltså vilken formell status som är den optimala avseende alla folkliga, kulturella, politiska och ekonomiska behov för regioner som Katalonien eller Skottland. /Anders B

Anders Bolling, 11:12, 2 oktober 2012. Anmäl

Anonym, Tack för innehållsrik och lärorik kommentar. Jag kanske underskatter förringandet av den katalanska särarten, som du skriver. En folkomröstning vore onekligen mycket intressant. Fast man skulle gärna se fler alternativ än bara ja eller nej till full utbrytning. /Anders B

Anders Bolling, 11:04, 2 oktober 2012. Anmäl

Mattias, Jag tror så här: Så länge det finns människor som vill bevara kulturella särdrag som de uppskattar så kommer dessa särdrag att finnas kvar och omhuldas. Men alla kulturella särdrag har inte den statusen. Samtidigt är det för första gången i historien möjligt för hundratals miljoner människor att omfamna och ta över kulturella inslag från andra folk på andra sidan jorden, vilket många gör med glädje. Resultatet blir inte sällan en fruktbar cross-over. Det jag ifrågasätter i inlägget handlar egentligen inte om kultur. Det handlar om administration, politik och ekonomi. /Anders B

Anders Bolling, 11:00, 2 oktober 2012. Anmäl

Du får det att låta som om Europas Förenta Stater, redan vore verklighet. EU är ingen federation, även om den har fått drag av det!

Lena Synnerholm (Webbsida), 10:47, 30 september 2012. Anmäl

Jag ser inte skillnad mellan Baskien, Skotland eller Kosovo. EU – Sverige - DN var och är för självständigt Kosovo. Varför inte självständigt Skotland eller Katalonien? (Demokratiska rätighöter) Att DN inte nämner Kosovo i artikeln är någonting som DN borde skärmas. Katalonien blir ruggig fråga för EU om de försöker bli självständiga. Jag hoppas på att Katalonien blir självständigt, det räcker med mänskliga förnedringar från Madrid och London.

Miguel, 13:56, 29 september 2012. Anmäl

Det är inte konstigt att regioner i EU nu utropar självständighet efter att majoriteten av EU-länderna erkänt Kosovos självständighetsdeklaration. Nu kommer baksmällan.

RTz, 13:17, 29 september 2012. Anmäl

...om det inte framgick tydligt nog: längtan att forma en egen nationalstat är samma längtan en 18-åring känner när han vill flytta hemifrån. Rent ekonomiskt finns det många fördelar att bo hemma, men lik förbannat flyttar nästan alla ut. Fundera på varför. Och enligt mina observationer så förbättras oftast förhållandet med föräldrarna samtidigt. Win-win.

Mattias Åslund, 06:50, 29 september 2012. Anmäl

Jag tycker att du raljerar och är nedsättande i tonen. Det uppskattar jag inte. Kultur är är inte för ekonomisk vinning, tvärtom; det är därför den är så otroligt bra. Det handlar inte om pengar. Det kan nog en liberalist aldrig förstå. Viljan att ingå i tryggheten i en grupp är genetiskt betingad i människan; man söker sig instinktivt till en grupp så lik en själv som möjligt. Det är inte "progressiv utveckling" att motverka denna naturliga drift, så länge som den inte yttrar sig i självrättfärdigande och odemokratiskt beteende. (Vilket är extremt ovanligt och ger stora rubriker varje gång det händer). För om vi extrapolerar viljan att avnationalisera -"kosmopolitisera"- världen, så kommer kineser och indier att demokratiskt dominera världen med bred marginal. Att tro att dessa, helt altruistiskt, skulle kämpa hårt för tingens bevarande är rent ut sagt komiskt. (Och att ens propagera för att ändå - helt medvetet - skänka bort kommande generationers arv av allt det förfäderna skrapat ihop under århundraden av svält och slit för en bisarrt naiv tokfundamentalistisk idiotidé om bättre värld nästa vecka gör mig milt sagt rasande). Om EU etc, det är milsvidd skillnad mellan att skriva under ett överstatligt dokument som fri obunden nationalstat än att få den underskriven av en förmyndare (Spanien, England, etc). I det förra fallet kan man när som helst bryta sig loss om man bedömer att det är fördelaktigare att stå utanför. Det är samma lyckorussjälvkänsla som en 18-åring känner när han flyttar hemifrån; på gott och ont. Mardrömsdystopin är en banal konsumptionsvärld där alla folkslag är utsmetade till en grå sörja utan individuella kulturer eller historia, där man bara lever för ögonblicket och enda egenvärdet man har är som banal konsument, likt Brave New World.

Mattias Åslund, 06:28, 29 september 2012. Anmäl

Euron, krisen och folkviljan

Foto: AP

Sedlarnas formgivning kanske inte är det som talar mest till eurons fördel.

De senaste tjugo åren har jag nästan uteslutande rest med flyg i Europa, vilket ju innebär att passet (eller det nationella id-kortet, för all del) åker fram vid incheckningsdisken. Men i somras bilade jag med familjen genom Centraleuropa. Vi passerade gräns efter gräns utan att märka mycket annat än att skyltarna bytte språk. Ibland inte ens det. Några pengar behövde vi i regel inte växla. Utom när vi kom in i Tjeckien, denna kron-kil in i euroland.

Det finns något väldigt sympatiskt med öppna fysiska gränser. Man kan inte utan ett stort mått av självspäkning tycka att schengensamarbetets konsekvenser för resenärer är dåliga. Ändå innebär otvetydigt de nedmonterade gränsbommarna att enskilda länder har gett upp delar av sin suveränitet. Sverige måste lita på att Litauen och Spanien gör korrekta personkontroller vid sina yttre gränser, och principerna för dessa kontroller har kompromissats fram. Detta var till en början en ordentlig gemensam kraftansträngning. Efter hand allt mindre.

Vill medborgarna ha tillbaka gränskontrollerna? I det havsomslutna Sverige kan det ibland vara svårt att förstå skillnaden mellan gränsbommar och fri väg, men där Bayerns mjuka kullar övergår i Böhmens mjuka kullar och längre söderut i norra Österrikes mjuka kullar blir värdet av denna geografiska öppenhet självklar.

Det sägs numera ibland att euron har visat sig dra isär länder och till och med regioner inom länder. Det sägs att projektet, som skulle gjuta fast freden och handeln, snarare göder ny främlingsfientlighet. Det återstår att bevisa, menar jag.

De som säger så måste reda ut om det är folken de syftar på eller de politiker och tjänstemän som ska fatta de svåra besluten. De måste reda ut om det är den pågående krisen som splittrar eller om det är själva euron (underförstått: europrojektet har kris inbyggt i sig). De måste berätta om det finns en given alternativ ordning som man nu skamligen avstår från att välja.

Med all respekt för kompetensen hos alla dessa regelbundet tillfrågade ekonomiska experter: Jag får ibland intrycket att de betonar riskerna med att politikerna inte kommer att få folken med sig om de fattar akuta beslut om gemensamt ekonomiskt ansvar, snarare än att de reder ut för lyssnare och läsare just vilka beslut de menar måste fattas. Medborgarna måste ”till 100 procent backa upp ideerna om mer överstatlighet och delad politisk makt mellan euroländerna och vara beredda att ställa upp ekonomiskt för andra länder”, sade ekonomen Robert Bergqvist i en DN-intervju.

Varför måste de det i skarpt läge? Och varför till 100 procent? Och vad säger att de inte gör det den dag det är rimligt att utkräva ansvar för krishanteringen? Det var knappast folkviljan Sverige efterfrågade när krisen slog till 1992. Domen fick fällas senare. I valet 1994 straffades den regering som hamnat i skiten. I de följande valen fick den regering som fattat plågsamma beslut fortsatt förtroende (om än med ett nödrop första gången). Ändå hade arbetslösheten fortsatt att stiga efter 1994, och alla ersättningsnivåer hade sänkts.

I en fungerande demokrati är effektivt styre lika viktigt som medbestämmande. Man kan med fog säga att styret i många av euroländerna inte hållit måttet när det gäller ekonomisk effektivitet, men då har regeringar också fällts. På löpande band, faktiskt.

När debattörer varnar för splittring och nygammal fientlighet är det som om man underförstår att medborgarna inte vill ha ett starkt integrerat Europa under några omständigheter. Det är självklart att folk inte vill ha ett integrerat Europa som kollapsar. Men ett integrerat Europa som fungerar torde övertrumfa ett åternationaliserat Europa med 16 fler valutor varje dag i veckan.

Det är svårt att tro idag, men i Sverige var en liten majoritet i opinionen för att införa euron för tre år sedan, när den första finanskrisen stressat ner kronans värde så att vi fick betala över elva för en euro. Nu är andelen anhängare drygt 20 procent.

I hela EU har de som varit för en gemensam valuta de senaste åren haft ett övertag över dem som säger att de är emot på ungefär 60-30 . I den senaste mätningen från i somras var fördelningen ungefär 50-40. Att åsikterna bland medborgarna är konjunkturberoende är knappast förvånande. Intressant är dock att de mest berörda länderna, de som använder euron, faktiskt är de som har stabilast opinion. Där är fortfarande 63 procent för.

”En allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, som det heter i fördragets portalparagraf, har åtminstone inte under unionens första halvsekel varit något dessa europeiska folk haft väldigt mycket emot. Hela projektet bygger på en politisk vision. Embryot till euron skissades redan för 40 år sedan. Några gånger har folkomröstningar bromsat processen. Det är förstås omöjligt att veta var gränsen för integrationsviljan går, om det finns någon. Men det är givet att alla steg måste tas i klok ordning och takt (vilket alldeles uppenbart misslyckats emellanåt). Maskineriet måste klaffa. Det är det som nu testas varje vecka i Bryssel och Frankfurt.

Hur går det då? Jag har alltid gissat att euron överlever. Men hur utdragen intensivvården blir vågar jag inte sia om. En sak som framhållits många gånger men tål att upprepas är att en enormt stor del av problemet handlar om bristande förtroende. Det visar marknadens reaktioner efter ECB:s beslut om begränsade stödköp och efter den tyska författningsdomstolens beslut att godkänna räddningsfonden. En uppåtgående spiral kan komma lika överraskande som en nedåtgående.

Det kan låta som ett löjligt påpekande i sammanhanget, men så länge de flesta EU-länder har ett någorlunda intakt välstånd kvar vill konsumenter och företag inte att allt ska stanna upp. Det finns en inneboende ekonomisk drivkraft, som inte är långt borta. Till slut agerar ekonomins aktörer – om inte annat så av ren krisutmattning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Hej, Jonathan, Jag har svarat "Anonym". Jag brukar läsa kommentarerna, fast det kan gå någon vecka mellan varven. Den raljanta och hårda tonen i många av kommentarerna gör mig förstås ledsen, något som många andra skribenter också vittnar om. Men jag antar att man får stå ut med det när man tar ut svängarna en aning på en relativt välbesökt sajt. Vad jag menade med den där givna alternativa ordningen var att få säger det du säger; att det vore självklart att återgå till 17 nationella valutor igen. Skälet är att jag helt enkelt tror att få tycker det vore en lysande idé. Jag har pratat med inbitna eurokritiker som menar att tanken med gemensam valuta mellan vissa länder, i vissa fall, kan vara något logiskt och bra. Till och med att idén med euron var god men gick snett. /Anders B

Anders Bolling, 14:27, 28 september 2012. Anmäl

De som blir valda måste ju kunna uträtta någonting under de perioder de sitter vid makten, helst något bra. Annars är risken stor att förtroendet för demokratin urholkas. Är det konstigt? Varför är du anonym, förresten? /Anders B

Anders Bolling, 14:12, 28 september 2012. Anmäl

@anonym 07:59 Jag håller helt med, vi får hoppas att det bara var en sådan där plattityd som slinker med i en sådan här krönika, för att få skribenten att utstråla intellektuellt djup. Men förvänta dig inte ett svar på din fråga, journalister skulle väl aldrig sänka sig till att följa upp en text i ett kommentarsfält. En annan mycket konstig passus är följande: "De måste berätta om det finns en given alternativ ordning som man nu skamligen avstår från att välja." Hur kan det uppenbara alternativet, dvs ett skrotande av Euron och återgång till nationella valutor, ha gått Anders förbi? Det är också väldigt fult att skriva saker som när "de säger A är det underförstått att B". Allvarligt, vem har talat om att "medborgarna inte vill ha ett starkt integrerat Europa under några omständigheter"? Trams är vad det här inlägget är.

Jonathan, 19:01, 13 september 2012. Anmäl

[...] vill balansera upp alla de pessimistiska rösterna om Europaläget rekommenderas Anders Bollings bloggartikel om nyttan och värdet i euron. Bolling menar att dagens syn på euron som slitande istället för [...]

Fler frågetecken kring krisande EU | Ledarredaktionens blogg | SvD (Webbsida), 14:42, 13 september 2012. Anmäl

När kronan var riktigt svag och Sverige verkade ha problem tyckte många att EURO det är något för oss. När Sverige verkar klara sig bra och fler euroländer har prbölem vill vi inte veta av dem. är man med är det i goda tider och i dåloga tider. Tyvärr verkar euroledarna hnatera dessa dålioga tider riktigt dåligt så de gör verkligen inte reklam för nya medlemmar att vilja ansluta. Tyvärr...

Peter, 14:03, 13 september 2012. Anmäl

"I en fungerande demokrati är effektivt styre lika viktigt som medbestämmande" Va?! Menar du på allvar att effektivitet är lika viktigt som medbestämmande i en demokrati? Allvarligt talat, om detta är din verkliga åsikt, och inte bara en felskrivning, tankevurpa, eller liknande, så blir jag väldigt rädd vid tanken på dig som medlem av tredje statsmakten. I en demokrati bör medbestämmanderätt vara det viktigaste av allt, något som man kan offra mycket effektivitet för att uppnå, och en journalist bör reagera starkt när politiker eller andra makthavare försöker lura folket på sin rätt att delta i för staten viktiga beslut, som till exempel hur vi skall förhålla oss till EU och euron i framtiden.

Anonym, 07:59, 13 september 2012. Anmäl

Att euron skärpt såväl nationella som regionala motsättningar borde vara uppenbart även för Anders Bolling. Det framgår med önskvärd tydlighet av bland annat utrikesrapporteringen i den tidning som Bolling skriver i.

Hd, 22:37, 12 september 2012. Anmäl

Mohammed Atta tyckte också det var mycket trevligt och praktiskt att man inte nehövde visa sitt pass när man skulle flyga, och att det var så pass lätt att etablera sig i USA, bosätta sig där och sedan resa in och ut. Före 2001 vill säga - idag ser det som bekant annorlunda ut.

Göran, 21:02, 12 september 2012. Anmäl

Redan idag är Bollings retronostalgiska återblick överseglad; man vill införa federation, och med det handlar det inte längre om prakticiteten av Euro, utan om ett Europas federerade stater. Vad anbelangar valutan är det väl ok att vissa stater missköter sig, så länge någon annan dvs Tyskland betalar för denne vanvård. Bolling borde hellre haft funderingar på vem som betalat för att projektet drogs fram ända hit, och vad som hänt om politker agerat mer statsmannamässigt och ffa snabbare besltsgångar. Då hade återblicken varit lärorik och kankse mer kritiskt, jag är benägen instämma med ett "jasså" av analysen

Mali svensken, 18:53, 12 september 2012. Anmäl

Folk agerar snabbare än man kan föreställa sig. Katalaner vill styra sig själva och atenare flytar ut på landsbygden och idkar självförsörjning

Anonym, 18:16, 12 september 2012. Anmäl

När applåderna har lagt sig

Den kinesiska bloggaren Isaac Mao.

Foto: Alexander F Yuan/AP

På en muggig bar någonstans i västra Kenya hamnade jag i mitten av 1980-talet i samspråk med ett par lika eftertänksamma som ölstinna unga män. ”Säg mig”, frågade den ene allvarligt, ”kan man tala med djuren i Europa?”

Det finns förstås ännu hörn av världen där kunskapen om människor bortanför den egna socknen inskränker sig till rykten och fördomar, men jag inbillar mig att ovanstående konversation är mindre sannolik i dag, även på en tvivelaktig inrättning vid Victoriasjöns östra stränder. Den kommunikationsevolution som pågår kan mycket väl ha fått sin största relativa effekt i Afrika. Den drivs där framför allt av billig mobiltelefoni, men inte heller internet är numera bara för en rik afrikansk klick. I de mest uppkopplade länderna som Nigeria och Kenya har nu mellan 25 och 30 procent av befolkningen tillgång till nätet.

Men applåderna har lagt sig. Internet är nu så gammalt att det börjar bli akademiskt comme-il-faut att plocka ner glittret kring alla de miljoner skärmar som omger våra dagliga liv. Ett färskt exempel är antologin ”Myten om internet”, vars författare – inte utan fog – ifrågasätter en del av det närmast anarkistiska önsketänkande kring nätets funktionssätt och omvälvningskraft som dominerat en del av debatten. Som idén att texter, musik och annat immateriellt skapande måste bli fritt tillgängligt för alla.

En av antologins (som jag i ärlighetens namn ännu inte läst, bara informerat mig om) skribenter är den egyptiska aktivisten Mariam Kirollos, som sågar hyllningarna av sociala mediers roll i den egyptiska revolutionen. DN.se har tidigare intervjuat Salma Said, som har en liknande inställning. Andemeningen är: Den arabiska våren var ingen ”twitterrevolution”, den skapades inte av internet, den hade kommit förr eller senare ändå.

Så är det. Men det är svårt att förneka att det nya informationsflödet innebar att många fler fick veta mycket mer på betydligt kortare tid. Det är inte ingenting. Det är en kraftfull förändring.

I ett P1-inslag nyligen var statsvetaren Nils Gustafsson djupt skeptisk till tanken att nätaktivism leder till ökad politisk jämställdhet. ”Den mest jämlika politiska handlingen är att gå och rösta”, menade Gustafsson. Det låter bestickande, och vi kan nog alla enas om att demokratin inte föddes med Netscape 1.0, men slutsatsen har förstås en hel del att göra med vilket utbud av potentiella beslutsfattare som finns att rösta på. Svenskarna är kanske mer till freds med utbudet än, säg, grekerna. Vad hindrar att nya politiska program med bred förankring kommer fram nätvägen? Det tyska Piratpartiet har redan blivit stort på det sättet.

Det finns debattörer som inte bara vill tona ner nätets demokratiska värde utan rent av varnar för att sociala medier hjälper diktaturer och andra onda krafter att förfölja misshagliga. Den kanske främsta företrädaren för den hållningen är Evgeny Morozov.

Allt oftare poängteras att all nätaktivism egentligen bara handlar om att samma tongivande eliter som förr skaffar sig inflytande med hjälp av de nya verktygen. Är det sant? Ja och nej. Det vore lite väl häpnadsväckande om alla samhällsstrukturer raserades omedelbart när en ny teknik etablerades, men en jämförelse av potentialen i att samla något bredare grupper än de gängse kring någon politiskt brännande fråga, gjord mellan sociala medier och plakatbärande kampgrupper med kvällsmöten i källarlokaler, skulle med viss marginal falla ut till de förras fördel.

Naturligtvis gör inte tekniken revolter eller knyter samman människor eller sprider kunskap utan att människor vill att det ska ske. Exakt detta kan sägas om Gutenbergs boktryckarkonst. Det som sker i våra dagar är en gränsraserande händelse i historien som inte står boktryckarkonsten efter, men det är möjligt att det behöver gå något decennium till innan vi ser det klart. Gutenberg fick aldrig under sin livstid uppleva att de masstryckta böckerna tog över helt från de handkopierade. Skrivarskrået var starkt.

Att USA:s biträdande utrikesminister när förhoppningar om att iranska privatpersoners smarta mobiler och plattor ska hjälpa till att avslöja illegala kärnvapenprovsprängningar är möjligen överoptimistiskt (fast man ska inte vara så säker på det), men den där masseffekten som Clay Shirky och andra beskrivit är verklig: Att på nolltid samla tiotusentals, ofta miljontals människor kring något var inte möjligt före internet. Det betyder inte per se att detta skapar världsfred eller utrotar svält, eftersom det kan handla om bra saker lika väl som dåliga, monumentala ämnen lika väl som fjantiga. Men att massamverkan kan påverka är ställt utom tvivel. Vi har bara redan draperas i glömskans slöjor, börjat bli lite blasé och tappat begeistringen. Därav felsökandet. I sig är det kanske ett friskhetstecken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Interesting article and it is no doubt in my mind that it has had and will have even more influence on everything around us. I was watching TV news this morning and it was a report about a man in Stockholm falling off the platform. It awoke my curiosity so I decided to visit DN. Didn't find anything about the poor man falling off the platform, insread learned abt ''chippen'' joining Galaxy in LA and this interesting article. Used to read DN every morning some 5 decades ago, now hardly read any news paper at all. Social media taken too much of my ''free''time. .Thanks for having just like FB option to comment, not sure if my local news paper has that option. Now hv to ck and see. Internet is a very an integrated part of our lives. The smart phones will make sure it will happen even quicker. Have a nice, fun and clean day:-)

anders berg, 17:51, 14 september 2012. Anmäl

Har någon sagt att internet kan genomföra demokratiska reformer? Inte jag i alla fall.

Anders Bolling, 16:51, 12 september 2012. Anmäl

Rikard Andersson: den betydelse som internet haft att samla människor kan inte anges vara annat än synnerligen begränsad, vilket jag anmärkte på. Det finns en fnoskig romantisk revolutionmystik bland vissa okritiska journalister/de flesta skribenter att internet innebär möjligheten att snabbt samla folkmassor och genomföra revolution,... vilket alltså skulle skett bakom "den arabiska våren", läs de två års elände som hellre borde benämnas arabisk skymning. Vilket alltså araberna själva lyckligtvis dödsförklarat. enligt Bolling Eller för all del Irak protester i Frankrike m fl. antiamerikanska ställen - men beläggen härför är synnerligen skrala. Jag såge gärna att folkmassorna i Kina, Cuba eller Nordkorea gjorde uppror mot sina diktaturer, men här är givetvis media hårdövervakat. Sluta dröm; beläggen för att internet kan genomföra demokratiska reformer finns inte

Lars Lindberg, 09:30, 5 september 2012. Anmäl

Det stämmer inte alls att det är lättare nu att samla människor. Förr var befolkningen homogenare och inte så mediatrött. Det fanns radio och den s.k. djungeltelegrafen. Ett ord från Hyland i radio eller TV så var folk på plats i 1000-tals. Och det fanns telefon förr. Är det bekant för Bolling?

Lars Wetterström, 02:22, 5 september 2012. Anmäl

Lars Lindberg: För internet var ju obetydligt för att samla folk till protesterna mot invasionen av Irak... "According to the French academic Dominique Reynié, between January 3 and April 12, 2003, 36 million people across the globe took part in almost 3,000 protests against the Iraq war." (http://en.wikipedia.org/wiki/Protests_against_the_Iraq_War)

Rikard Andersson, 23:10, 4 september 2012. Anmäl

Än så länge har inte miljoner människor någon gång i världshistorien samlats med internet (twitter, facebook etc) som kanal, varför Bollings inlägg är en utopi, och misstänker jag, speglar den övertro på massmedia som gör sig bekant i journalistleden: att nämna den arabiska "våren" som rätterigen borde kallas "den 2 år långa kalabaliken", är ju putslustigt.

Lars Lindberg, 17:51, 4 september 2012. Anmäl