Ömsesidigt beroende = fred

Foto: Aaron Favila/AP

Muslimska kvinnor i Filippinerna hyllar ramavtalet för fred mellan gerillan på Mindanao och regeringen.

Ett av de viktigaste skälen till att krigen blivit färre de senaste decennierna är uppsvinget för fredsavtal, inte minst i FN-regi. Som jag tidigare skrivit var 2011 ett dåligt, för att inte säga värdelöst, år i det avseendet. Ett ynka fredsavtal, som dessutom sprack.

Var det ett tillfälligt bakslag? Det är för tidigt att säga, men åtminstone två nya processer bådar gott:

1) I Colombia har Farcgerillans väpnade revolt i flera år sjungit på sista versen, men en verklig slutpunkt har ändå inte kunnat skönjas. Förrän nu. I veckan inledde gerillan och den colombianska regeringen de mest hoppingivande fredsöverläggningarna hittills. 2) I Filippinerna har regeringen och separatistgruppen Moros islamiska befrielsefront enats om ett ”ramavtal” för fred.

Oavsett vilka ondsintheter som begåtts under utdragna inbördeskrig är avtal med olika slags eftergifter och amnestier långt bättre lösningar än krossande med vapenmakt. Hur många ”lyckade” militära segrar över rebeller kan historien uppvisa?

Sri Lankas regering påstår sig ha åstadkommit just det när den 2009 utplånade Tamilska befrielsetigrarna efter mer än 25 års blodiga strider. Det är mycket tveksamt om de hårdföra ”tigrarna” var lämpliga representanter för sin folkgrupp, men med tusentals döda civila under slutoffensiven är det inte svårt att föreställa sig bittra tamilska berättelser som förs vidare mellan generationerna. Dessa måste ju inte obönhörligen omvandlas till nya våldsamma revolter i framtiden, men om inte landets ledare hanterar traumat klokt är risken uppenbar.

Just Sri Lanka nämndes som en oroväckande kontrast till hållbara uppgörelser av statsvetaren och konfliktforskaren Charles-Philippe David, som var i Stockholm för någon vecka sedan, inbjuden av Utrikespolitiska institutet.

Kanadensare som han är tog han samtidigt upp de häpnadsväckande rönen om dramatiskt minskande dödlighet i världens konflikter som kolleger i Vancouver presenterade i en rapport 2005. Men forskare som han är vågade han sig inte på att spå om det kommer att fortsätta på samma sätt. I seminariepubliken satt förra FN-diplomaten Hans Blix. Han tog till orda och föreslog att de sjunkande konfliktnivåerna kan bero på staternas allt större ömsesidiga beroende. Klok tanke, tyckte David, men han höll inte riktigt med: FN:s roll i fredsboomen är väl belagd.

Må så vara, menar jag, men vad är en stärkt FN-roll annat än ett av många uttryck för tilltagande ömsesidigt beroende? Och vilket arrangemang utgör det starkaste uttrycket för ömsesidigt beroende mellan stater vi kan finna på jorden i dag om inte EU?

Årets fredspris har manglats omsorgsfullt vid det här laget. I huvudsak har det sågats. De som är bekanta med min hållning till saker och ting förvånas nog inte över att jag hör till påhejarna. Eller så här: när man nu en gång bestämt sig för att inte bara ge fredspriset till individer utan även organisationer var det ganska givet att EU, eller föregångarna Kol- och stålunionen och EG, skulle få fredspriset någon gång.

Det borde ha skett tidigare. Det kunde ha skett när de forna diktaturerna Spanien och Portugal togs in 1986. Det kunde ha skett när de forna kommuniststaterna i öst togs in 2004. Allra bäst hade det kanske varit om en eller flera av den briljanta idéns skapare hade fått priset, förslagsvis Robert Schuman och Jean Monnet. Dessvärre hade man inte hunnit förstå hur lyckat projektet skulle bli innan de dog.

Bara för att man underlåter att prisa en god idé när tiden är som bäst bör man inte avstå för alltid. Jag menar, varför fick FN fredspriset just 2001, när säkerhetsrådet enats om Natoledda styrkor i Afghanistan?

Det mesta har sagts om skälen till att ge Europeiska unionen fredspriset, och jag behöver inte fördjupa mig i det. Men att inte medge att unionen haft en starkt fredsskapande effekt på de länder som sökt och söker sig dit är bara dumt. Att skylla organisationen EU för att dess medlemsstater inte kunnat enas om effektiva fredsskapande åtgärder utanför unionen är möjligen mindre dumt, men det är djupt orättvist att inte samtidigt anklaga dussintals andra fredspristagare för att också ha haft ambitionen men inte lyckats.

Kontroversen kring att ge Obama priset var mer förståelig. Jag hörde till dem som trots allt var försiktigt positiva till att man ville belöna hans försonliga linje, men människan hade ju faktiskt inte åstadkommit något, utom möjligen nystarten för kärnvapennedrustningen (min lätta entusiasm har skrumpnat betydligt sedan dess).

Organisationen EU har varit oändligt mycket mer konkret fredsskapande än USA:s president. Om Obama får fyra år till måste han i stort sett ordna upp hela Mellanöstern för att komma i kapp.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Gallernas resning mot Caesars ockupation slogs ned och Gallien införlivades med det blivande imperiet, befolkningen latiniserad.

Peter, 22:42, 22 oktober 2012. Anmäl

Svar till grabbarna här ovan: Låt oss ta en titt på era exempel som ni tagit upp här och se hur väl ordet "lyckat" passar in på dem. 1. Sovjet vs baltiska rebeller 1940-50: Slogs ner med vapenmakt. Idag finns inte sovjet. Baltiska staterna är självständiga och i varje land finns en förtryckt rysk minoritet under de baltiska folkens makt. Inget vidare facit. 2. Skåne historiskt sätt är lika mycket danskt som svenskt. Uppror har så klart skett mot Sverige och detta har slagits ner med våld. Danmark har även dem plundrat och bränt i Skåne lik väl som Sverige genom åren. Skåne har aldrig sökt egen suveränitet utan helt enkelt valt mellan pest och kolera år 1719. Knappast tack vare svensk vapenmakt. 3. USA vs indianer: Ett folkmord som hela mänskligheten borde skämmas över. Förlorarna lever till stor del i reservat idag. I min bok är inte "lyckat" och "utrotningshotat" synonymt. 4. Finska inbördeskrigen: Även här har vi ett folkmord. Jag skulle tillskriva det relativt enade finska folket till Finska vinterkriget då en yttre motståndare hotade nationen som helhet och inte till inbördeskrigets segrare. Detta kan dock ses som relativt lyckat med yttre hjälp... om man lite snyggt glömmer folkmordet. 5. Storbritannien och Skottland är har varit i X antal väpnade konflikter genom åren. Skottland har idag stort självbestämmande och övervägar att lämna Storbritannien för att bli en egen stat. Kort sagt har inte vinnaren total kontroll över förloraren och det finns fortfarande en motsättning mellan de två fast långt mer fredlig. Detta kan inte varit Storbritanniens mål med konflikterna landen emellan. Därför kan de inte ses som lyckat. I kort tycker jag att artikeln är mycket bra detta vanskliga påstående till trots.

Mattias, 17:58, 22 oktober 2012. Anmäl

Skåne är ett exempel. Andra är Storbrittanien vs. Skottland, Vita Finland vs. Röda Finland, Sovjet vs. de baltiska rebellerna under 1940-50 talen och USA vs. ursprungsbefolkningen för att nämna några. Men i övrigt en bra och läsvärd artikel.

Lars Holmqvist, 10:28, 22 oktober 2012. Anmäl

Intressant. Men ibland lyckades det. En gammal ur högen: Svenskifieringen av Skåne. Det tog väl inte många decennier innan skåningarna var svenskpatrioter, och det var väl ofta hårda medel som använts. Vad är skillnaden?

Perre, 23:19, 21 oktober 2012. Anmäl

Måste tillväxt ge klyftor?

Foto: Victor Ruíz Caballero/AP

Santiago, Chile. Ju större klyftor, desto större huvudvärk för makthavare.

Hur man ska hantera klyftorna i världen är en av de knivigaste utvecklingsfrågorna (och det är varken första eller sista gången temat dyker upp här). Vid det här laget har de flesta, även så kallade civilisationskritiker, lärt sig att fattigdomen i världen minskar. Samtidigt kan ingen som läser statistik förneka att klyftorna ökar. Har det ena med det andra att göra?

För några dagar sedan var jag på ett frukostmöte med Joanna Kerr, som leder biståndsorganisationen Action Aid. Ämnet: Vad världens ledare borde inrikta fattigdomskampen på nu när FN:s millenniemål närmar sig sitt slutdatum 2015. Fattigdomsmålet som sattes år 2000 må vara uppnått, men fortfarande har en miljard mindre än en tia om dagen att leva på.

Nu gäller det att växla in på nya spår, tyckte Joanna Kerr. Ett spår hon menade att vi missade när millenniemålen formulerades i slutet av 1990-talet var i hur hög grad den ekonomiska tillväxten skulle öka välståndsklyftorna. ”Trickle down”-teorin, att hyperkapitalism även gynnar de fattiga, har motbevisats, ansåg Kerr. Därför måste vi tygla bolagsjättar och beskatta finansiella transaktioner, var budskapet.

På samma möte hade hon också poängterat hur enormt stor del av världens fattigdomsminskning Kina stått för de senaste 30 åren. Hundratals miljoner har där lyfts ur sitt armod. Kina är samtidigt ett av de länder där klyftorna ökat allra snabbast och allra mest.

Jag frågade Kerr hur hon såg på den paradoxen. Hade det varit värt priset just där? Hade hon helst velat se en annan kinesisk utveckling? Jag fick inget entydigt svar. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom frågan verkligen inte är enkel.

Några av de våldsammaste länderna i världen har de största klyftorna, som Mexiko och Sydafrika. Men det stämmer inte för det nyss nämnda Kina (om man inte räknar statens våld), och Chile har något större klyftor än Mexiko men en sjundedel så hög mordfrekvens.

Det finns forskning som visar att klyftor är skadligare om de beror på att botten halkar efter än att toppen drar ifrån. Men precis vid vilken nivå och med hur stora avvikande grupper blir det skadligt? Och detta med att fattigdomen minskat som mest när klyftorna ökat som mest: är klyftor gynnsamma i ett tidigt utvecklingsskede men skadliga i mogna ekonomier? Och är det olika i olika länder? Jo, uppenbarligen, men varför?

Det här är frågor som i allt högre grad sysselsätter rådgivare i såväl Bryssel som Washington, och säkert i Peking också. Att påstå att de tongivande politiska och ekonomiska makthavarna struntar i växande klyftor stämmer inte längre. Oavsett vad man tror om de politiska alternativens olika metoder talar både högern och vänster om att fördela.

Inte sedan Lyndon Johnsons dagar har USA haft en president som bygger så stor del av sin politiska plattform på idén om utjämning och en aktiv roll för staten. Franska presidenter med olika politisk färg arbetar för att införa Tobinskatt. Den nuvarande svenska regeringen hoppas kunna öka jobbutbudet för de sämst bemedlade, vilket ”bidrar till att inkomstfördelningen hålls samman och de långsiktiga förutsättningarna för en hög sysselsättning och stark tillväxt förbättras”, enligt årets statsbudget.

Inspirationen till sådana slutsatser kan ha kommit från viljan att röstmaximera, men den kan också ha kommit från expertis i maktens boningar. I en studie som kom förra hösten slår två forskare på Internationella valutafonden fast att alltför stor ojämlikhet hämmar uthållig tillväxt:

”Motsatsförhållandet mellan jämlikhet och effektivitet kanske inte existerar”, skriver Andrew Berg och Jonathan Ostry. ”Faktum är att jämlikhet tycks vara en viktig ingrediens för att stödja och upprätthålla tillväxt. Skillnaden mellan länder som kan upprätthålla hög tillväxt under många år eller decennier och de många andra som ser tillväxttoppar snabbt plana ut kan vara nivån av jämlikhet.”

Saken utvecklas vidare i ett diskussionsdokument som kom i somras (och som för övrigt är en ypperlig sammanfattning av hur ojämlikheten utvecklats i världen de senaste decennierna). Fördelningspolitiken har tappat kraft den senaste tiden, konstaterar IMF, och att göra något åt ”denna minskning av finanspolitikens fördelande effekt kommer att kräva en kombination av skatter och utgifter”. Det finns utrymme för att höja skatterna i de rika länder som har låga skattenivåer i dag, men för att beskatta de allra rikaste effektivt behövs internationellt samarbete, konstaterar IMF, ett organ som för tio år sedan var en ond symbol för nyliberal chockterapi i tredje världen.

Joanna Kerrs Action Aid och IMF kanske borde slå sina påsar ihop?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0