En del Lenin, två delar Hayek

Lyxshopping i Peking. (Foto: Andy Wong/AP)

Av olika anledningar har jag aldrig kommit att ägna mycket lästid åt Kina, annat än det som varit journalistiskt nödvändigt och det som anslutit till allmänna resonemang om ekonomi och miljö, men det lär jag få äta upp sju dagar i veckan resten av mitt yrkesliv. Och många med mig. Kina är nyckeln till det mesta.

Denna vecka pågår klimatmötet i Doha, och det är uppenbart att varje klimatavtal som inte innefattar Kina är meningslöst. Kina släpper ut mest koldioxid av alla industrinationer, är det land som bränner mest kol i sina kraftverk OCH är det land som satsar mest pengar på alternativa energikällor.

Den globala fattigdomsbekämpningen som varit så framgångsrik de senaste decennierna hade sett betydligt blekare ut om inte Kina funnits med i kalkylen. En överlägsen andel av de hundratals miljoner människor som lyfts ur den djupaste fattigdomen är kineser. De har gjort denna välfärdsresa under en ekonomisk omvandling som gett upphov till de snabbast växande klyftorna i världen – samma omvandling som ligger bakom 1990- och 2000-talens utsläppsökning.

Ingen har missat nyrikedomen och de snabba tekniska förbättringarna i Mittens rike. Fast nästan ingen har heller släppt bilden av att Kina är en kommunistisk diktatur. Man kan undra varför.

Skulle Lenin känna sig hemma i Kina av i dag? Flärden, shoppingen och det marknadsekonomiska vardagslivet skulle få honom att tro att han var på en annan planet. Men, skriver Richard McGregor i Foreign Policy, med bara en blick på det styrande partiet skulle han omedelbart känna igen den bolsjevikiska strukturen. Den är intakt. Viktiga poster i administration, företag och medier tillsätts av partiet. Våldsmonopolet, armén, är partiets, inte statens.

Ja, att Kina är en auktoritär stat är ställt utom tvivel. (Däremot är den inte totalitär, eftersom regimen insett att det är dämpande för marknadsekonomin att detaljreglera alla aspekter av folks liv. Med sin ”Great Firewall of China” gör de styrande vad de kan för att hålla information om världen borta från medborgarna. Men den sipprar in ändå, förstås.) Men kommunistisk?

Ekonomin är ett lapptäcke av privat och offentligt ägda företag. Enskilda kineser kan i dag starta egna företag, och de får skörda vinsterna eller ta förlusterna. Skolor kan vara privata. Det är inte ens särskilt höga skattenivåer. Inkomstskatterna är jämförbara med brittiska eller amerikanska. En del framhåller att medborgarna för symboliska pengar kan få sjukvård, omsorg och studiehjälp, men i vilket västeuropeiskt land kan man inte det?

Om det viktigaste med Marx och Engels ideologiska skapelse hade varit att bygga auktoritära strukturer är Kina möjligen ännu kommunistiskt. Men poängen var snarare att bygga ett klasslöst samhälle (”egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället”, enligt ordboksdefinitionen). Även om vi vet att Sovjetunionen var ett djupt orättfärdigt samhälle kunde det åtminstone på papperet se ut som en plats där alla hade lika förutsättningar. Kina låtsas inte ens om det.

Så varför fortsätter både Kina självt och omvärlden att kalla landet kommunistiskt?

En förklaring till det förstnämnda som förs fram är nationalism. Kineserna känner stor stolthet över allt som uppnåtts under kommunistpartiets styre. Ordförande Mao är fortfarande en nationalistisk ikon. Dessutom kan de jämföra sig med nordkoreaner och kubaner, vilket ger ett trevligt utfall.

För omvärlden kan kritik mot Kina av olika skäl – för att det bryter mot mänskliga rättigheter, för att det utgör ett militärt hot, för att det utgör ett ekonomiskt hot – säkert underlättas om varningsetiketten ”kommunistisk” fortfarande kan plockas fram.

Precis som för miljön och ekonomin kommer Kina att spela en avgörande roll för hur framgångsrik idén om demokrati framstår för framtidens krönikörer. Den dag Kinas styrande ”kommunistiska” parti släpper greppet helt kan en femtedel av jordens befolkning få folkstyre på ett bräde. Det blir stort. Vi får nog vänta ett tag till på det. Tills vidare kan vi kanske kalla landet en kapitalistisk diktatur.

Fotnot: Friedrich von Hayek var en österrikisk-brittisk nationalekonom och politisk filosof. Hayek var motståndare till kollektivism. Han menade att det är omöjligt att centralplanera ett samhälle eftersom den nödvändiga informationen finns hos individer, hushåll och företag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Naturligtvis vore det svårare att koma till rätta med miljöproblem om majoriteten av världens utvecklingsländer fortsatte att ha nativitetstal på fem sex barn per kvinna. Men det har de inte längre. Länder som Iran, Egypten och Bangladesh är nere på USA:s nativitetsnivåer, och det utan någon påtvingad ettbarnspolitik. Det är förstås svårt att veta hur Kinas nativitetstal sett ut i dag utan tvångspolitiken, men all erfarenhet visar att utveckling leder till minskande familjestorlekar över hela världen. Inte minst Hans Rosling påvisar detta på ett mycket övertygande sätt.

Anders Bolling, 15:16, 13 december 2012. Anmäl

Anders, du kan inte skriva om miljöitsläpp i Kina om du inte också nämner att de har en ett-barns (i vissa områden två) politik. Dåligt eller bra. Det är människors konsumption som skapar miljöproblem. Kina har åtminstone gjort nåt.

Larry, 01:41, 7 december 2012. Anmäl

Två kriser, två New York

Foto: John Minchillo

New York i kris 2012: Guvernör Andrew Cuomo hos frivilliga i Queens.

Ännu två veckor efter superstormen ”Sandy” bodde tusentals drabbade kvar i tillfälliga tältläger vid New Jerseys kust, och i New York hade inte alla fått tillbaka strömmen. Ovädret mörklade hela södra Manhattan i flera dagar. Stadsbor som utsända journalister mötte talade om en krigszon. Folk vallfärdade norrut för att kunna ladda sina telefoner och skicka mejl, berättar TT. Men de vittnade också om omtanke: de man mötte frågade om man behövde mat eller hjälp.

Man får förmoda att ”krigszon” syftar på den kuslighet som uppstår när kvarter som normalt myllrar av liv plötsligt ligger öde, för med krigets våldsamheter tycks det ha funnits få likheter. Brottsligheten gick ner dramatiskt de där dagarna i slutet av oktober och början av november. Det har inte rönt särskilt stora rubriker.

På en vecka gick antalet mord ned med 86 procent, våldtäkter med 41 procent, rån med 21 procent och överfall med 19 procent, enligt polisens statistik. Inbrotten ökade en aning, med 6 procent, men överlag sjönk all brottslighet med 27 procent.

Detta står i skarp kontrast mot det stora strömavbrottet i New York 1977, en händelse som skulle kunna symbolisera megastadens sociala och ekonomiska botten.

New York City var en genuint farlig stad i slutet av 1970-talet. Jag var där med min far, och vi tillhölls å det strängaste att inte ha värdesaker som kameror med oss när vi gick ut från hotellet, åtminstone inte synligt. Vi rekommenderades att hålla oss inne efter mörkrets inbrott. Att jogga i Central Park betraktades som rubbat: den enorma gröna lungan var på 1960- och 1970-talen inne i en period av starkt förfall och var ökänd för våldsbrott.

På kvällen den 13 juli 1977, under en fuktig värmebölja, slog blixten ut flera vitala kraftledningar, och klockan 21.36 dog all el i New Yorks samtliga fem stadsdelar. På Jerseysidan glimrade ljusen, men på andra siden Hudsonfloden var det becksvart. Det var mitt under en svår ekonomisk kris. Arbetslösheten växte, och brottsligheten hade galopperat sedan ett decennium. Dessutom var detta ”The summer of Sam”, sommaren då en massmördare spred skräck i New York. När strömmen försvann följde två dygn av omfattande plundring och vandalisering.

Längs Broadway förstördes 35 kvarter och 134 butiker plundrades. I Crown Heights plundrades 75 butiker. När det apokalyptiska eländet så småningom kunde summeras hade 550 polismän skadats och 4.500 plundrande och mordbrännande busar gripits. Det var med sådana undergångsbilder på näthinnan man senare kunde göra filmer som ”Flykten från New York”.

Det finns förstås skillnader mellan blackouten 1977 och stormen 2012, som att översvämningarna efter ”Sandy” gjorde det svårt att ta sig ut på många håll (fast det var nog inte svårare än att den som verkligen var ute efter att plundra och bränna hade kunnat göra det). Men de diametralt skilda kriminella effekterna visar framför allt vilken dramatisk skinnömsning ”The Big Apple” har genomgått sedan det onda 70-talet.

New York började komma ur sin svacka under 1980-talet, men våldsbrottsligheten ändå låg kvar på samma höga nivå ett decennium till. Från ungefär 1990 inleddes en spektakulär nedgång i mordfrekvensen. Samma tendens har noterats i hela USA, men det är i New York nedgången varit tydligast. Mordfrekvensen i hela landet är i dag hälften så hög som 1990.  I New York City begås numera en fjärdedel så många mord som för tjugo år sedan.

Tidningen Time har gjort en häpnadsväckande iakttagelse: Hade det dödliga våldet legat kvar på 1990 års nivå hade 170.000 fler fått sätta livet till under åren sedan dess, vilket är fler amerikaner än de som dog under första världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Irakkriget tillsammans.

Det finns ingen bristförklaringar som brukar föras fram – fler i fängelse, nolltolerans, crackvågens slut, färre blyförgiftade ungdomar (!) – men minskningen fortsätter ändå att förbrylla kriminologer. Sannolikt finns en rad sociala orsaker, men det är inte klarlagt vilka.

En del bedömare kopplar brottsfrekvensen till vapentillgången. Men även en starkt vapenvänlig stad som Houston har sett ett brant fall i antalet mord. Andra kopplar den till ekonomiska förhållanden: god ekonomi – färre brott, dålig ekonomi – fler brott. Men under finanskrisen 2008-2009 och den efterföljande lågkonjunkturen har brottsnivåerna inte bara legat kvar på den nya lägre nivån, utan de har rent av sjunkit något till.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Att det är färre ungdomar inne i staden NYC idag stämmer säkert, sedan är det helt enkelt så att många fattiga drivits ut genom gentrifiering och höjda hyror. Mycket av våldet och drogerna flyttade därmed över Hudsonfloden till New Jersey. Man kan väl säga att det pågår en liknande process i Stockholm...

Mangan, 18:50, 6 december 2012. Anmäl

dn:s recension av pinkers bok var synnerligen intressant. där lyfter recensenten på ett positivt sätt fram pinkers slutsatser om varför vi idag lever i ett mindre våldsamt samhälle: "Svaret är en samling svar. Viktigast är civilisationsprocessen – som gör att få i dag finner nöje av att se katter strypas eller kvinnor stenas – och Hobbes Leviathan, det vill säga statsmaktens monopol på våld och stabiliserande av samhället i stort. Avgörande är också utökat handelsutbyte. Pinker lyfter inte fram EU men väl EKSG, alltså europeiska kol- och stålunionen som bildades efter andra världskriget av forna dödsfiender (och som senare blev just EU). Kritiskt är även ökad läskunnighet, jämlikhet mellan könen (kvinnor har en fredsskapande karaktär, enligt Pinker) och det faktum att många minoriteter och homosexuella i dagens västvärld har rättigheter som var fullständigt otänkbara för hundra år sedan." men så ser det tyvärr inte ut i alla länder; en del av dem stenar fortfarande människor, har dödsstraff för homosexuella, flår katter levande och har kvinnoförtryck inskrivet i lagtexten. de lever helt utan upplysningstidens ideal.

göran bengtsson, 15:50, 18 november 2012. Anmäl

Håller med, Steven Pinkers bok är helt nödvändig att läsa om man ens har ett flyende intresse i ämnet, jag hoppas Bolling gjort det, annars är det lite pinsamt.

viktor, 23:20, 17 november 2012. Anmäl

Vanu, är det ingen som tror att det egentligen är anmälningsbenägenheten som har minskat kraftigt? *trollface*

Marcus, 22:40, 17 november 2012. Anmäl

Bra tips nedan. Det är antagligen så att nettot av faktorer har gjort US mer funktionellt. En bra indikator på ett dysfunktionellt samhälle med social otrygghet är religionsgraden, det syns på Roslings samt Paul & Gregory statistik. Under 1990 började den sjunka (samtidigt med våldsbrotten, ser jag) , och nu har andelen sekulära exploderat. (Från en låg nivå givetvis, US har långt kvar till det sorts trygga samhälle Europa kan erbjuda.)

Torbjörn Larsson, OM, 16:39, 17 november 2012. Anmäl

Ett viktigt skäl är abortkliniker. Antalet oplanerade barn har sjunkit drastiskt, massor av barn har sluppit växa upp i otrygga miljöer som tidigare format brottslingar.

Magnus, 13:06, 17 november 2012. Anmäl

Ett viktigt skäl är att andelen ungdomar i befolkningen har sjunkit. http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/10/valkommen-till-varlden-danica-may.html

Waldemar Ingdahl (Webbsida), 11:27, 17 november 2012. Anmäl

Förklaringen till det minskade våldet i New Your och övriga världen, som är en lång och komplex förklaring på högsta akademiska nivå, finns återgiven i Steven Pinkers 'The better angels of our nature'. http://blogg.dn.se/dnbok/bokrecensioner/steven-pinker-the-better-angels-of-our-nature

Tommy Wennerstierna, 10:29, 17 november 2012. Anmäl

De främlingsfientligas fantomsmärtor

Vart SD:s väljarstöd tar vägen framöver vet jag lika lite som någon annan. Efter en raketartad utveckling i opinionen har de nu fått en praktskandal på halsen.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att deras framgångar bland väljarna, åtminstone den del av stödtrupperna som inte hör till partiets hårda kärna, av allt att döma inte beror på att främlingsfientligheten ökar. För det gör den inte, den minskar.

Det år SD kom in i riksdagen, 2010, var svenskarnas inställning till invandrare den minst negativa sedan statsvetarna vid Göteborgs universitet började mäta attityderna för 22 år sedan. Ett år senare hade andelen som ville ta emot färre flyktigar minskat ytterligare en procentenhet.

Men det finns ju, som sagt, en övertygat främlingsfientlig kärntrupp. Det är svårt att veta hur stor den är. Partiet har sedan ett par år varit tämligen framgångsrikt med att klä om sig till ett nationalistiskt/nostalgiskt populistparti med flera profilfrågor (Dansk Folkeparti är en förebild).

Hur mår den där kärnan? Den är ganska rädd, vill jag påstå. Det kanske tar emot att beskriva aggressiva xenofober som rädda, eftersom rädsla förknippas med svaghet. Men det är viktigt att förstå att rädsla är en mycket farlig känsla. Rädsla har alltid varit mänsklighetens största fiende. Den som inte är rädd för andra människor startar inga krig.

Planeten blir alltmer gränslös, och – som jag tidigare skrivit på denna plats – det är inte underligt att många känner oro inför de okända marker detta för oss in på. Men man kan ju hantera oron på olika sätt. De högerextrema och de främlingsfientliga känner säkert ångest inför tanken på en värld där barriärerna mellan tryggt välkända normer och kategorier rasar.

De är inte intresserade av att möta andra människor. De längtar tillbaka till en tillvaro där Bollnäsbor åt sill och där spaghetti med köttfärssås var något som åts i Milano, där män var män med kostym och försörjningsansvar och kvinnor var kvinnor med kjol och familjeansvar.

Man kan säga att det de känner är fantomsmärtor. För den tillvaron kommer inte tillbaka.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag röstar på SD och jag känner inte alls igen mig i den verklighet du beskriver. Jag är kritisk till att vi har för stor invandring, men jag skulle inte vilja kalla mig främlingsfientlig för det. Du faller precis i den fällan som alla andra som ropar rasister efter alla som uttallar sig kritiskt i invandringsfrågan - ni är väldigt svartvita i er modell av verkligheten och det blir svårt att ta er på allvar.

Stefan, 16:16, 17 november 2012. Anmäl

Hur gör vi med oljetoppen Bolling? Det kan bli svårt att importera olja redan om fem eller tio år. Samtidigt försvinner jobben till låglöneländer eller ersätts av robotar. Hur fixar vi det? Jag vill så gärna höra dina lösningar, om det här skall vara en framstegsblogg snarare än en ignoransblogg.

Kuckeliku, 15:07, 17 november 2012. Anmäl

Tänk så bra att dessa herrar hade vänligheten att dokumentera sina förehavanden. På så vis fick ju vi vanliga medborgare chansen att under betryggande former lära känna dom lite bättre. Nä, det blir nog inte SD den här gången heller. Konstig partibeteckning förresten.

Medborgaren, 12:15, 17 november 2012. Anmäl

Mycket bra skrivet om xenofobernas reaktioner till en planet i utveckling. Om man vill behålla sin sk nationella kultur och identitet krävs det inte bara att man gör sig av med invandrare, man måste även se till att den tekniska utvecklingen stagnerar. Det är dags att inse att en kulturen är något dynamiskt och att nationalism var föråldrat redan för hundra år sen. Något annat som visas i studien är att en person som endast gått ut grundskolan är dubbelt så benägen att vara främlingsfientlig jämfört med en person som studerat i högskolan. Kan det vara så att kunskap och tolerans går hand i hand?

Pelle Sanslös, 12:05, 17 november 2012. Anmäl

Det som också är hemskt intressant är att man längtar tillbaka till den här tiden och menar att det är invandrarna som har förstört det, samtidigt som de (invandrarna) är alldeles för konservativa och traditionsbundna. Men det kanske är samma logik SD använder som när de motionerar om åtgärder mot ordet "hora" samtidigt som de går ut och säger det på stan.

Anders G, 12:05, 17 november 2012. Anmäl

När argumenten tryter kommer nävarna fram...eller järnrören.

Anonym, 11:56, 17 november 2012. Anmäl

Skribenten skriver som han önskar att det vore, inte sanningen. Tyvärr är det patognomont för journalister med politisk agenda. Detta är en intetsägande analys, och en studie i politiska drömmerier. Verkligheten är bistrare. Att importera invandrare under pågående lågkonjunktur KAN bara inte vara det smartaste statsmakten gjort. ÄR det inte dags vakna snart, Bolling?

Anonym, 11:17, 17 november 2012. Anmäl

Intetsägande analys av en okunnig skribent. I samma undersökning (som visar ökat stöd för flyktingmottagande - inte invandring) svarar 64 % Att de helt eller delvis håller med om att media inte berättar sanningen om invandringen och de samhällsproblem den medför. Förtroendet för dagspress, radio och TV är lägre än någonsin, se: http://medieakademin.welcom.se/pdf/fortroendebarometern_2012.pdf DN ligger bättre till än de flesta då 50 % av befolknings säger sig ha förtroende för tidningen. Tydligen har man inga ambitioner att stanna kvar på den relativt höga nivån. Det visar man tydligt genom att exempelvis publicera det här bottennappet till analys.

Henrik, 11:02, 17 november 2012. Anmäl

http://blogg.dn.se/nyheter/sverige/gang-sparkade-ner-90-aring Det är intellektuellt omtumlande att se ivern hos så många att delta i drevet mot SD och visa att man är politiskt korrekt, när man varje vecka kan läsa ett ökand antal artiklar,på samma tema som ovanstående. Man undrar hur många såna som ska behövas, innan ett litet frö av tvivel skall sås även i de mest korrekt låsta hjärnorna.

Erik Kjellén (Webbsida), 11:01, 17 november 2012. Anmäl

"Fruktan är vägen till den mörka sidan", som Yoda uttryckte det.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:29, 16 november 2012. Anmäl

Framtiden är inte som du tror

Foto: José Cabezas/AP

Salvadoranska skolelever kopplar upp sig.

Om någon till äventyrs missat det är meningen med den här bloggen att i en medie- och debattverklighet som kretsar kring punktvis elände peka på hoppfulla tendenser. Jag är naturligtvis lika medveten som andra journalister om den aldrig sinande strömmen av rubrikfrämjande kriser och olyckor. Jag skriver dussintals vanliga nyhetsartiklar varje vecka. Utan den speciella inriktningen kunde man lika gärna kalla den här platsen för ”nyhetsbloggen”. Det kanske inte skulle ha så väldigt stort egenvärde.

Allt det sagda är självklart, men att döma av de kommentarer jag ibland får kan det vara värt att påminna om.

Det bästa med kritik är förstås att man med jämna mellanrum tvingas reflektera över vad man håller på med. Här är en självreflektion: Trots mitt fokus på de ljusare sidorna av tillvaron kan jag tycka att jag ibland har en tung ton. Det är egentligen inte avsiktligt. Delvis handlar det väl om min skrivart, men utan tvivel är jag påverkad av en intellektuell miljö – dit journalistiken hör – där man kan gå ganska långt för att undvika att framstå som blåögd. Alltför äppelkindade skildrare av världen blir tråkigt nog tagna på mindre allvar.

Kanske rör det sig om ett slags förnumstighet, som en lektör sade om ett manus jag skrivit. Eller svenskhet, vad nu det är. Kanske ska man vara amerikan för att både våga ta ut svängarna och vara frejdig framtidsoptimist:

I bokenAbundance – the future is better than you think”, tar Peter Diamandis och Steven Kotler ungefär samma grepp som jag gjort på denna plats och i bokform. De riktar sig dock framåt mer än beskriver hur läget ser ur och hur vi tagit oss hit. Boken handlar om den virvelvind av tekniska och vetenskapiga paradigmskiften som pågår. Vad författarna tror att denna kan betyda för mänskligheten framgår av titeln.

Med ren pojkrumsentusiasm översköljer Diamandis och Kotler läsaren med en våg av siffror och experter (nästan bara män, tråkigt nog – man kan verkligen grubbla över varför framtidsvisionsbranschen är så enormt mansdominerad, men det är en annan text). Den frustande iver med vilken de lägger fram dussintals exempel på cutting edge-rön som kan rädda världen hade jag nog inte själv vågat visa, även om jag är övertygad om att de har rätt. Det är svårt att inte dras med.

En del är välbekant, som att tämjt solsken ska kunna lösa både energi- och klimatkris, avancerad odlingsteknik världssvälten och nya starka material råvarubristen. Men att ny teknik kan lösa den väntade massbristen på lärare när ”miljarden på botten” tar sig ur fattigdomen är däremot nytt åtminstone för mig och känns hoppingivande.

Försök som gjorts i Indien har visat att barn i slummen som aldrig gått en dag i skola kan lära sig ganska avancerade saker med hjälp av gruppsamarbete kring en datorskärm med nätuppkoppling – utan lärare. Det innebär inte att kunniga vuxna aldrig behövs, men lek är en överlägsen pedagogisk form. Träning på skärm är för övrigt underskattat. Piloter och kirurger som datorövat visar sig vara skickligare utförare än kolleger som inte har det. Khan-akademin, ett slags öppet nätuniversitet, har flera tusen videolektioner (varav användare hittills har tagit över 200 miljoner) där man kan gå från nybörjarnivå till universitetsnivå och be ”läraren” repetera hur många gånger som helst på vägen.

Nej, världen hinner sannolikt inte utbilda tillräckligt många av den gamla sortens lärare för att täcka behoven om tio tjugo år, men om vi får ångest över det är det för att vi låst oss vid att utbildning måste se ut som den alltid gjort sedan Europa satte mallen (vilket skedde i en auktoritär tid där skolmiljön slentrianmässigt kalkerades efter arbetsplatsernas miljöer).

Sjukvården går för övrigt en liknande utveckling till mötes, visar ”Abundance”, med extremt mycket rationellare och billigare diagnosticering av enklare åkommor med hjälp av teknik tillgänglig i hemmen.

Det intressanta är att det är tillväxtländerna som går i frontlinjen, eftersom det är helt nödvändigt för att möta behoven där, medan vi i de gammelrika länderna länge än kommer att dras med baktunga utbildnings- och sjukvårdsapparater (precis som vi ännu dras med fasta telekablar).

En tredje tankefigur vi fastnat i är att ny elektronik ständigt får oss att kräva fler prylar, när det som nu sker snarare är en avmaterialisering. En urban medeklassperson i väst som ville hänga med för 20 år sedan höll sig med en kamera, en videokamera, en videobandspelare, en cd-spelare, en stereo, en tv-spelskonsol, en (stor) mobiltelefon, ett armbandsur, en väckarklocka, ett uppslagsverk och några bra kartböcker. Allt det där ingår numera i en smart mobil av standardsnitt, och man behöver inte vara medelklass eller ens bo i västvärlden för att kunna köpa en.

Glöm det gamla och lås upp tankarna, så ljusnar det. ”En av de viktigare poängerna med den här boken”, skriver Diamandis och Kotler, ”är att våra perspektiv skapar vår verklighet”.

De flesta har mycket svårt att ta till sig tanken på en framtida värld där alla människors grundläggande behov är tillfredsställda, och mer därtill. Varför?  Eftersom vi lever i en utomordentligt komplicerad och osäker värld och beslutsfattande under osäkra förhållanden är svårt har vi utvecklat en omedveten strategi: vi förlitar oss på heuristik, smarta gissningar. En sådan är att låta ny information bekräfta invanda föreställningar. Det är en genväg som håller oss nöjda men den blockerar effektivt vår förmåga att byta uppfattning.

Har vi föreställningen att världen befinner sig i alltför djup skit för att vi ska kunna ta oss upp ur den kommer vi att minnas all data som tycks bekräfta detta, medan motstridiga fakta rinner av oss som vatten på en gås. Till råga på det har vi kvar reptilhjärnan. Goda nyheter fångar inte vår uppmärksamhet. Dåliga nyheter säljer därför att amygdala, två uråldriga mandelformade delar av det limbiska systemet, är på ständig jakt efter något att frukta.

På grund av all denna negativitets-bias riskerar man att framstå som korkad om man ställer sig upp och säger att världen blir bättre, konstaterar Diamandis och Kotler. Även om man misstänker att det trots allt kanske är så hotar en annan böjelse att ta över: tendensen att göra och tänka som andra. Så man stannar kvar i ”alltför djup skit”-tanken i alla fall.

I förlängningen av varje nytt framsteg finns alltid en mängd nya möjligheter. Ju mer vi vet, desto fler dörrar öppnas. I dag är världen så integrerad att ett problem blir löst för alla när det en gång lösts av en person. Enligt ”Abundance” befinner vi oss i ett unikt ögonblick i historien, för detta är första gången som ”teknikens expansiva natur samspelar med våra innersta önskningar”. Kort sagt: Lösningen på de flesta problem finns inom räckhåll. Om vi vill.

Den som vill höra Peter Diamandis berätta om ”Abundance” kan se ett föredrag här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Nja. Presidentkandidater kan förstås vara väldigt vinklade i sina budskap inför val, det håller jag med om. Men i synnerhet om de är utmanare fokuserar de gärna på hot om de tror att det gynnar dem. Massmedier idkar självcensur, det är också riktigt. Men definitivt inte i huvudsak i fråga om negativ information. "If it bleeds, it leads".

Anders Bolling, 21:45, 15 november 2012. Anmäl

Tack, TJ. Låter intressant. /Anders B

Anders Bolling, 21:39, 15 november 2012. Anmäl

En annan sak du missar är att "I förlängningen av varje nytt framsteg finns alltid en mängd nya problem", om jag tillåts travestera ditt påstående. Det är viktigt att vara medveten om att vi också skapar nya problem hela tiden. De kan ofta vara värre än de ursprungliga problemen.

Kuckeliku, 08:37, 6 november 2012. Anmäl

För balansens skull kan man ta och titta på den här nygjorda intervjun med Gerald Celente: http://mfc.elmberg.net/2012/11/05/nutidsorientering-med-gerald-celente/

Kuckeliku, 08:19, 6 november 2012. Anmäl

Du missar att en hel del människor konstant väljer att bortse från negativ information. Inte minst presidentkandidater, som inte blir valda om de talar om klimatförändringar och andra problem som går att förtiga. Massmedia idkar också ofta självcensur ifråga om negativ information. Bloggare hinner skriva i många månader och år om faror och problem innan gammelmedia vågar ta upp dem. Ni är rädda att skada era annonsinkomster om ni skriver om hotande saker. Den här tidningen har exempelvis skrivit en hel del om klimatförändringar men vägrar i stort sett att skriva något om sinande olja och mycket av det andra som de som är medvetna om tillväxtens gränser bekymrar sig över.

Kuckeliku, 08:13, 6 november 2012. Anmäl

Väldigt bra artikel, den här typen av budskap är mycket viktiga både för att de ger en större bild och eftersom de låter folk som normalt sett ignorerar information om framtiden att våga öppna ögonen.

Anonym, 00:40, 6 november 2012. Anmäl

Bra skrivet. Jag är själv akademiker, f.d. forskare, och har ofta märkt att det finns en institutionaliserad bias mot positiva nyheter i intellektuella miljöer. Man anses som mer seriös om man är pessimist, på samma sätt som man anses "djup" om man bär svarta kläder. Det är förstås oerhört ytligt och antiintellektuellt. Det enda som bör räknas är styrkan hos det goda argumentet, inte om det är hoppingivande eller deprimerande. Jag skrev ett blogginlägg om hur överflödet kan tänkas samspela med stigande bostadspriser, här: http://revisionismen.blogspot.se/2012/07/teknologisk-utveckling-som-orsak-till.html En faktor som är både hoppingivande och skrämmande, beroende på hur man ser det och hur politiker kommer att hantera det, är fenomenet teknologisk arbetslöshet - ett fenomen som ännu inte uppmärksammats på allvar i medier och av forskare (det finns också en bias mot spekulation, även när denna är välgrundad). Jag skriver om detta i en kommande bloggpost och det vore intressant att höra din åsikt.

TJ (Webbsida), 18:53, 5 november 2012. Anmäl