Euron trotsar mobbarna

Foto: Kirsty Wigglesworth

Britterna hör till de ivrigaste euromobbarna.

Vid den här tiden förra året dristade jag mig till att spå 2012. Med en snäll tolkning kanske man kan säga att jag fick hälften rätt.

Att Obama skulle bli omvald som USA:s president krävde kanske ingen analysförmåga på Nobelprisnivå, och jag hade för övrigt fel i de politiska detaljera. Men att den amerikanska ekonomin hade inneboende kraft nog att pressa fram fortsatt tillväxt och skapa nya jobb var inte självklart för ett år sedan.

Jag hade fel om al-Assads fall. Den motbjudande syriska diktaturens beslutsamhet att plåga sina medborgare är lika monstruös nu som då. Samtidigt är krigets slut fortfarande en tidsfråga mer än något annat. Nu börjar även Ryssland antyda att oppositionen kan segra och för samtal om Syrien med amerikanerna. Om inte al-Assad är borta om ännu ett år har det hänt något nytt och mycket allvarligt, som inte syns i dag.

Det som överraskat flest 2012 är kanske ändå att euron lever, och att hon har Grekland kvar hos sig. Uttrycket ”muddling through” har visat sig vara en god beskrivning av unionens väg genom kriser. Det stöts och blöts, och sedan, med kniven på strupen, kommer de nödvändiga besluten. Undergångsprofeterna har underskattat den politiska viljan att rädda euron.

Vi kan komma att minnas 2012 som året då den gemensamma valutan fick näsan över vattenytan. Eftersom halva problemet är bristen på förtroende innebär detta att det finns hopp om självförstärkande positiva effekter: Med ökat förtroende för att det finns en beslutsamhet att sanera finanser och gemensamt rädda krisländer sjunker räntorna, vilket ger större budgetmarginaler och mer utrymme för reformer.

Inget av allt detta förringar på något sätt alla de brister och felaktiga beslut som ledde till eurokrisen från början. Det visar bara att problem kan överbryggas så länge människor är vid liv och kan tänka.

Byråkratin EU är bland det lättaste som finns att hacka på. I år har inte bara eurokrisen erbjudit rikliga möjligheter till mobbning, utan i oktober gavs nya chanser när Nobels fredspris tillkännagavs.

Det ser naturligtvis sämre ut med tre gubbar på podiet än, säg, en hotad dissident – eller en pakistansk flicka som skjutits av talibaner för sin kamp för flickors skolgång. Men det som ser bra ut behöver sannerligen inte ha betytt mer för freden. Ibland blir EU-kritiken riktigt skruvad, som när Stefan Jonsson och Peo Hansen för att misskreditera fredspristagaren på fullt allvar fick det att se ut som om bevarandet av kolonierna i Afrika var en huvudsak för unionens grundare.

De flesta har inga invändningar mot att FN fick fredspriset 2001, trots att FN-beslut legat bakom flera krig. EU har aldrig startat ett enda krig men klandras ofta för att det inte lyckas stoppa krig på annat håll. I hackandet på EU är det mycket vanligt att man blandar ihop deltagarna med själva institutionen. Man ger organisationen skulden för att medlemmarna vägrar följa dess regler eller vill spela solo.

Det är detsamma som att klandra FN för att Libyens förra diktator Khadaffi stal agendan i generalförsamlingen eller att Ryssland blockerar säkerhetsrådet. Just den kritiken är vanlig i USA. Men inte här. Här är FN heligt och EU en slagpåse, fri för alla att banka skiten ur.

Antagligen spelar det ingen roll vad EU-maskineriet åstadkommer – fred, renare miljö eller välstånd – det kommer aldrig att bli älskat. Det är väl okej. Det är en beslutsnivå. Man älskar inte riksdagen eller landstinget heller. Men den som hatar denna europeiska beslutsapparat måste verkligen presentera en trovärdig alternativ ordning för den här kontinenten.

Och 2013? Nej, jag mäktar inte med en prognos denna gång. Jo, kanske en sak: Om Rysslands ändrade hållning gentemot Syrien är tecken på en ny attityd från Kreml vet jag inte, men förutsägelsen att Putin skulle få det lite motigare i opinionen har i princip visat sig stämma. Om han haft en smekmånad hos ryssarna är den över nu. Vågar man hoppas på en rysk vår?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det roligaste med 2012 är väl att vi fått ett helt år med en stark motviktsblogg som inser vikten av journalistisk balans. Tidningar är ju bra på "balans" i det lilla, till den milda grad att vetenskap och fakta är en "synpunkt" istället för main stream (mindre i Sverige än i US, men i någon mån ser man det), men som alla andra dåliga på det stora. Att Syriens krig är en tidsfråga var nytt för mig. Senast jag hörde kunde ingen sida säga om den kunde segra, en ovanligt ärlig situation. Men det låter lovande. "Det är en beslutsnivå. Man älskar inte riksdagen eller landstinget heller. Men den som hatar denna europeiska beslutsapparat måste verkligen presentera en trovärdig alternativ ordning för den här kontinenten." Tack! Samma fråga som gäller demokrati i stort, massvaccineringar, eller klimatvetenskapens* observerade AGW process - ingen gillar processen särskilt, eller alla utfall, men som man säger: alternativen är värre. (Däremot är tokdenialisterna helt fel ute när det gäller den nya kosmologin eller den gamla evolutionen - båda är störtsköna processer. Det märks också, allt färre väljer att bortse från det vackra i dessa.)

Torbjörn Larsson, OM, 13:32, 31 december 2012. Anmäl

Min prognos för 2013 är att ekonomin vänder nedåt igen, av två orsaker. Överallt finns det för lite cirkulerande pengar. Och regeringar världen över förvärrar hela tiden den här situationen, genom åtstramningar som ytterligare minskar mängden cirkulerande pengar. Cirkulerande pengar behövs att betala löner med, så folk kan använda dessa lönepengar till att köpa varor, så företagen som säljer dessa varor får intäkter att betala löner med, osv i ständig cirkulation. När mängden cirkulerande pengar minskar räcker inte de pengar som finns kvar till alla löner och varor som ska betalas. Pengar skapas genom lån. Mängden lån dök kraftigt vid kraschen 2007-2008. Att mängden dök beror på att mängden lån som företag tar är beroende av att det finns ett förtroende för att företagen som tar lånen kan sälja sina produkter och därmed betala tillbaks lånen. När konjunkturen dyker leder det till att förtroendet för den här framtida säljförmågan dyker, och därför lånas det mindre. Och alltså minskar automatiskt mängden cirkulerande pengar. Det är inte bara företagens lån som minskar. Även regeringar svarar med åtstramningar, baserat på vaga förhoppningar om att detta ska "skapa förtroende" genom att statsunderskotten bemästras. Men när staten stramar åt precis i detta känsliga läge är det som en bonde som försöker "skapa förtroende" genom att vägra låna pengar till utsäde. Vad hjälper det bonden att vara skuldfri, om han inte har någon skörd att sälja? Bättre då att ta ett lagom lån till utsäde, så han sedan får en skörd som räcker till både lånet och årets inkomst. Självklart måste staten vara mycket försiktig och ansvarsfull med underskotten. Men man måste ha denna försiktighet sett över hela konjunkturcykeln, över både hög- och lågkonjunktur. Att plötsligt strama åt mitt under brinnande lågkonjunktur är raka motsatsen om vad som behövs. Jag tror det dröjer åtminstone till 2015 eller 2016 innan dessa insikter så smått börjar sjunka in. Kanske dröjer det mycket längre. Fram till dess att de sjunker in kommer regeringar att fortsätta förvärra situationen.

Kafpauzo, 10:54, 31 december 2012. Anmäl

Undergångsångest i den bästa av världar

Foto: AFP

En kinesisk man har byggt en ark av oro för att världen kommer att svämmas över den 21 december.

Det är nog ganska få som på allvar tror att vi alla kommer att vara historia på lördag morgon. Det hindrar inte att oron för att mänskligheten på ett eller annat sätt står inför en katastrof, kanske inte ens särskilt avlägsen, är utbredd. Varför dras så många av oss till idén att vi snart kommer att gå under?

Att våldet är nere på lägre nivåer än någon gång i mänsklighetens historia, eller att demokratin har ett starkare fäste än någonsin,  det tycks inte imponera särskilt mycket.

Att FN:s fattigdomsmål uppnåddes sju år i förtid och att övervikt nu är ett större globalt problem än undernäring spelar uppenbarligen inte heller någon större roll, särskilt inte som vi i Europa och Nordamerika rids av ångest över en recession som framställs som vår nemesis.

Eller, för den delen, att människan tagit sig an vartenda miljöproblem hon till fullo insett varit allvarligt och försökt göra något åt det. Och hittills lyckats hyggligt med föroreningar och gifter men sämre med överfiske och utsläpp av växthusgaser. Det förra är knappast av apokalyptisk dimension. Låt gå för att det senare kan ha sådan potential – men bara för den som konstruerar sin världsbild utifrån de allra största rubrikerna.

Rubrikerna, ja. Är det mediernas fel? ”If it bleeds it leads”, brukar det heta. Men medier skapas av människor. Goda nyheter fångar sällan vår uppmärksamhet. Dåliga nyheter säljer därför att amygdala, två urgamla mandelformade delar av det limbiska systemet, programmerar oss att ständigt vara på jakt efter något att frukta.

För några tusen år sedan var det rationellt att snabbt bli rädd och flyktklar när rovdjur eller skogsbränder hotade, men i den tryggaste av livsmiljöer hittar vi faror där det inte finns några.

Det är faktiskt löjligt svårt att skriva en spetsig rubrik om en långsam förbättring (vilket det mesta i världens utveckling handlar om), medan varje redaktör kan väckas mitt i natten och omedelbart sätta en rubrik om en snabb försämring.

I en oöverskådlig och förvirrande värld förlitar vi oss dessutom på heuristik, smarta gissningar, som är bekväma genvägar men blockerar nya sätt att se på verkligheten. Om vi är inställda på att mänskligheten är på väg ner i källaren tar vi till oss information som bekräftar det och sållar automatiskt bort det som säger något annat. Och det är det många som är, inte minst när tillvaron har blivit så rörig (”otrygg”) av alla raserade gränser mellan nationer, kön, yrken och andra kategorier.

En sak till: ses det inte, åtminstone i vår kultur, som lite mer seriöst, lite mer trovärdigt, att vara pessimist och lägga pannan i djupa veck än att vara optimist, det vill säga ”blåögd”? Kontrollfråga: vilken av kategorierna brukar ställas till svars när de beslås med att ha haft fel?

Allt samverkar till att dra växlar på en tusenårig centralamerikansk kalender och se järtecknen hopas.

Men det kommer att vara en lika gråkall decembermorgon när du vaknar upp på lördagen som på fredagen. Fast kanske med en aning av mer ljus, eftersom vintersolståndet just passerat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

[...] går mot en arbetslöshet i samma nivåer som under den stora depressionen på 193 more… Undergångsångest i den bästa av världar – Dagens Nyheter – dn.se 12/21/2012 Undergångsångest i den bästa av världarDagens NyheterDet europeiska [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder spanien #1 (Webbsida), 08:53, 23 december 2012. Anmäl

[...] De två husdjuren fyller många funktioner i familjen. Fungerar som tröst. 141 5 tw more... Undergångsångest i den bästa av världar - Dagens Nyheter - dn.se12/21/2012Undergångsångest i den bästa av världarDagens Nyheter”Kaninerna som [...]

kaniner nyheter #1 | Djur nyheter (Webbsida), 07:07, 23 december 2012. Anmäl

Tack för ett bra inlägg, Anders. Denna sida av klimat- och välfärdsdebatten får sällan stort gehör i den kommersiella journalistiken - i synnerhet här i Sverige. Vem vill egentligen köpa en tidning som bara bekräftar hur bra vi har det? Att Sverige har gedigna miljömål, en solid lagstiftning och ett enormt skyddsnät tar vi för givet. Givetvis finns det alltid utrymme för förbättring och att slå sig för bröstet vore naivt, men att då och då få höra att världen blir en bättre plats är viktigt. För egen del lockas jag ändå av tanken att världen går under en dag, inom inte en alltför avlägsen tid. Tänk att få dö bland miljardtals andra och bli en del av statistiken i framtidens läroböcker.

Loskerman, 08:05, 21 december 2012. Anmäl

Vaddå på lördags morgon? I Stilla Havet är det fortfarande 21 december fram till 13:00 svensk tid. Vänta tills dess med att andas ut... Nåja, jag tror nog inte att mer elände än vanligt händer detta dygn.

Donk, 01:10, 21 december 2012. Anmäl

Skönt att läsa lite nyktert realistiskt istället för den ständigt närvarande klimatalarmistiska liturgin som förpestar världen i synnerhet för det uppväxande släktet

Ingvar Engelbrecht (Webbsida), 22:54, 20 december 2012. Anmäl

Tack för ett bra inlägg! Det ska bli skönt att vakna på lördag morgon och kunna lägga det här gamla undergångsscenariot till handlingarna.

Lena Kantz (Webbsida), 22:50, 20 december 2012. Anmäl

Bra, vi behöver mer sånt här, jag är fundamentalt less på alla domedagsprofetior.

Anonym, 22:29, 20 december 2012. Anmäl

Bra!

Tage Andersson, 22:17, 20 december 2012. Anmäl

Bra att du lyfter perspektivet att världen faktiskt blir lite bättre för var dag som går. Och ser man årtionden tillbaka - helt dramatiskt mycket bättre. Eftersom massmedia koncentrerar sig till 100% på negativa nyheter, så får sådant här aldrig utrymme.

Lasse2, 21:25, 20 december 2012. Anmäl

Uppskruvad temperatur

Alla som följer klimatfrågan vet att förenklingar och överdrifter är vardagsmat oavsett vad man har för grundhållning. De som talar med de största bokstäverna är i regel lobbyister och medier, två kategorier som har intresse av att ta i. Rubriker slår fast, men forskarraporter pekar på mer eller mindre tänkbara scenarier. Det går förstås inte att göra en bra nyhetsrubrik på ”ett tänkbart scenario som förutsätter x och y”.

Inför FN:s klimatmöten i december kommer varje år en handfull rapporter som brukar skruvas upp i presentationerna. Oftast innehåller de inte mycket nytt utan består av känd skåpmat som stekts upp och serveras på nytt sätt.

Den mest spektakulära utredningen inför Dohamötet var ett dokument från Världsbanken, framtaget av ett klimatinstitut i Potsdam som börjar bli en pålitlig aktör i de här sammanhangen. Kärnan i budskapet var gefundenes fressen för redaktörer och alla som är oroliga för att medborgarna håller på att somna om i klimatfrågan: Världen är på väg mot fyra graders uppvärmning under detta sekel. Vi kan till och med nå dit redan 2060.

Förutsägelsen byggde inte på några nya rön utan på de tidigare modeller som säger att tillskott av koldioxid i den omfattning vi nu ser ger just denna uppvärmning. Nu har dock kurvan över den globala medeltemperaturen sedan snart femton år planat ut, trots att koldioxidutsläppen fortsatt att öka i samma takt som tidigare. Ingen har med säkerhet kunnat påvisa vad det beror på eller vilken betydelse det kommer att visa sig ha, men när det blir så uppskruvat som i Världsbanksrapporten finns liksom inget utrymme för att ens reflektera över det motsägelsefulla i observationerna.

Riktigt besynnerligt blev det när den ledande forskaren på sagda institut i Potsdam, oceanografen Stefan Rahmstorf, på en presskonferens i Doha avfärdade frågan om uppvärmningen ändå inte i alla fall tycks ha tagit en paus och förklarade att nej då, med alla faktorer invägda följer den fortfarande de tidigare prognoserna som pekar på en ökning om 0,16 grader per decennium. Den som kan multiplikation inser snabbt att 0,16 grader per decennium inte blir fyra grader till 2060, eller ens på ett sekel. Om Rahmstorf fick några följdfrågor på detta har åtminstone inte jag sett röken av dem i rapporteringen.

I slutet av nästa år kommer den första stora sammanställningen sedan 2007 från FN:s klimatpanel IPCC. Redan nu har ett utkast läckt ut i bloggosfären. Om tonläget är högt? Tja, är snön vit? På några timmar under torsdagen och fredagen kunde man A) läsa att den nya rapporten medger att solens aktivitet har större betydelse än man trott och B) läsa att det gör den inte alls utan befäster snarare ännu tydligare att mänsklig aktivitet är den enda rimliga förklaringen till den uppvärmning som skett. Allt efter behov, så att säga.

Räkna med fortsatt fortissimo i klimatdebatten, liksom ihållande svårigheter att hitta brasklappar och alternativa scenarier bland rubrikerna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken... och så du Anders Bolling. Trevligt att det i alla fall är någon på DN som har förnuftet i behåll. Tänk om man någon gång i papperstidningen också fick läsa såna synpunkter som du tar upp här. I stället är det dag ut och dag in domedagsprofetior. Varför har alla media blivit maktens megafoner. Ni i media lägger själva grunden för att människor vänder er ryggen (med dig som undantag då), eftersom man inte kan lita ett smack på det som skrivs. Vart tog den hederliga och objektiva journalistiken vägen? Den som utgår ifrån verkligheten och inte från "dataspel"? Jag skulle vilja ha hederlighet och mångfald i stället för den enfald, gränsande till idioti som nu preseenteras. Men heder åt dig! Och God Jul!

Bo Blomberg, 07:32, 24 december 2012. Anmäl

Så trevligt att se lite skriveri i MSM som inte följer sedvanliga klimatalarmistiska liturgin! Det är man sannerligen inte bortskämd med. Man hoppas att det blir lite mer av kritisk granskande journalistik i stället för denna evinnerliga Doha-kör av att allt blir värre och fullständigt sanslösa skriverier om "Det är värre än värre" och upprepade skriverier från neo-malthusianerna R och W.

Ingvar Engelbrecht (Webbsida), 19:04, 22 december 2012. Anmäl

Spanien: Illa, men inte Grekland

Foto: Emilo Morenatti/AP

Sjukhusanställda protesterar i Barcelona mot nedskärningar.

Alla som följer den europeiska krisen förstår att en kollapsad spansk ekonomi vore en verklig katastrof för eurozonen, till skillnad från ett bankrutt Grekland. Det handlar om fem gånger större värden.

Efter uppgörelsen med Francodiktaturen finns en spansk öppenhet gentemot omvärlden, en önskan att bli ett modernt land i världssamfundet. Det hindrar inte att åtminstone landets ledare dras med samma nationella stolthet som på så många andra håll fördröjer tuffa men viktiga politiska beslut.

Den förra premiärministern Zapatero vägrade länge att ens medge att det fanns ett skenande skuldproblem. Till slut gjorde han det, men – eller kanske ”och” – han fick foten i fjolårets val. Hans efterträdare Rajoy, en grå byråkrattyp, förnekar inte grundproblemet, men han har blivit en mästare på att icke-svara på frågan om det som marknaden räknar med ska komma: ett tillkännagivande om att Madrid ber Europeiska centralbanken köpa obegränsat med spanska statspapper – i praktiken ett slags nödlån.

Rajoy börjar bli ökänd för sin oefterlikneliga förmåga till uppskov. Han utnyttjar det faktum att eftersom de flesta bedömare tror att en begäran om nödhjälp kommer, i synnerhet sedan ECB-chefen i somras öppnade för det, pressas räntorna ner. Lägre räntor innebär i sin tur att behovet av nödhjälp minskar. Voilà.

Hur som helst är det många som biter på naglarna inför en tänkt finansiell härdsmälta på iberiska halvön. Men det finns en hel del som talar för att de kan lämna naglarna i fred.

Det akuta spanska problemet är en likviditetskris. Egentligen står landet på sund ekonomisk grund, förklarade häromdagen Charles Powell, direktör för ett Madridinstitut som analyserar Spaniens relationer med omvärlden. Powell, inbjuden till Stockholm av Utrikespolitiska institutet, såg ljus i slutet av tunneln och skäl för försiktig optimism.

Skuldkrisen är främst en privat skuldkris, och det är en myt att den offentliga sektorn är överlastad, enligt Powell. Vid sidan av de fallerade sparbankerna hör Spaniens banker till de bästa i världen. Landets tillgångar är större än skulderna. Men man har tappat konkurrenskraft, och det råder tidsbrist. Vägar ut måste hittas snabbt. Det hoppfulla är då att de politiska institutionerna är stabila och legitima och sannolikt klarar att genomföra de svåra skatte- näringslivs- och arbetsmarknadsreformer som behövs.

Ett dilemma är att arbetskraften är trögrörlig. Spanjorer flyttar inte gärna. Ungdomar bor hos sina föräldrar tills de är 29. Bristen på jobb har fått inkomstklyftorna att börja öka under krisen. Den närmast overkligt höga arbetslöshetssiffran döljer dock bland annat stora skaror studerande ungdomar och hantverkare som flyttat sin verksamhet till den svarta sektorn.

Samtidigt är det spanska samhället i stort motståndskraftigt, menade Powell. Den sociala sammanhållningen är stark. Benägenheten att donera organ är band de högsta i världen. Kvinnornas ställning är bättre än i andra delar av södra Europa, och medellivslängden för kvinnor är den näst högsta i världen. Och så finns detta med hur invandringen hanterats:

Det är välkänt att en specifik spansk orsak till det nuvarande finansiella moraset är en spräckt fastighetsbubbla, men fastighetsboomen inte bara var spekulativ. Landet tog nämligen under decenniet efter millennieskiftet emot fler invandrare än något annat land i världen vid sidan av USA. Bostäder behövdes. Den här invandringen skedde utan stora invandringsfientliga strömningar. Xenofobi är ännu politiskt otänkbart i Spanien, konstaterade Powell.

Naturligtvis undrade åhörarna vad Powell ansåg om den nymornade katalanska separatismen. Han var skeptisk. Hälften av katalanerna anser sig ha dubbla identiteter, påpekade han. Spanien fungerar redan delvis federalistiskt utan att ha skillnaderna formaliserade, och Powell trodde på ännu mer av denna ”assymetriska praxis” när stridsdammet väl lagt sig. Till exempel mer katalansk kontroll över de egna finanserna.

En kärnfråga för självständighetsivrarna i Katalonien är medlemskapet i EU och euron. Det har visat sig att opinionen för oberoende krymper märkbart om utbrytningen innebär att man sparkas ur unionen. Man vill vara med i Europa men slippa Madrids överrock. Så hur skulle då övriga EU ställa sig om det kom till kritan?

– Ärligt talat, sade Powell efter viss tvekan inför frågan, varför skulle andra medlemsländer säga ja till en ny utbrytarstat som visat sig oförmögen att visa solidaritet med andra länder och folk i dess närhet? Separatism är raka motsatsen till vad EU står för.

Det återstår att se om hans bedömning är riktig – såvida unionens medlemmar någonsin ställs inför den delikata frågan. Kanske hinner Skottland före, för övrigt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

"Den här invandringen skedde utan stora invandringsfientliga strömningar. Xenofobi är ännu politiskt otänkbart i Spanien, konstaterade Powell."

Anders Bolling, 15:12, 13 december 2012. Anmäl

Det som hände var nog att man byggde väldigt mycket till folk som inte kunde betala bostäderna. Svårare än så är det inte och det är även förklaringen till varför det är / har varit trögt med byggena i Sverige också. Sen spelar det ingen roll varför människor är fattiga. Det kan lika gärna bero på att barnen bor hemma och inte har råd att flytta hemifrån, för numera krävs ju att man skuldsätter sig med miljonbelopp för att kunna bo.

Incus, 08:14, 7 december 2012. Anmäl

Spanien del i dom nya pengarna som ska skickas till grekland är 11 milijader sen ska eu betala spaniens banker 40 milijader är detta historiens största rån? som svenska politiker är inblandade i. Jag har alltid varit demokrat men sedan 6 månader tillbaka så tycker jag att att demokrati är inte det bästa för sverige och eu. Denna medvetna globala politiker för att sänka sverige och eu för att vi ska kunna konkurera med fattiga länder och alla lågutbildades löner ska sänkas till deras nivå är ett brott som politiker kommer att straffas för om politikerna tror att dom kommer att klara sig nu när den nya ledaren snart kommer så tror dom fel för den nya ledaren som kommer att ta över kommer att straffa dom som styr idag och då menar jag straffa.... Jag ska konkurera med folk i kambodja som har en lön på 3 kr i timmen för att politikerna vill ha en global politik så när den nya ledaren kommer så är jag frivilig ställa upp för att straffa dagens politiker med ett stort smile och ett vapen men då kommer det att vara lagligt.

Anonym, 19:41, 6 december 2012. Anmäl

Menar Bolling att orsaken till Spaniens ek. problem är att man tagit emot så mycket invandrare? Det är välkänt att en specifik spansk orsak till det nuvarande finansiella moraset är en spräckt fastighetsbubbla, men fastighetsboomen inte bara var spekulativ. Landet tog nämligen under decenniet efter millennieskiftet emot fler invandrare än något annat land i världen vid sidan av USA. Anade mig inte till att förf. är rasist. Där ser man

Anonym, 17:51, 6 december 2012. Anmäl