Krediterna och badvattnet

Foto: Lee Jinman, AP

Ibland kan man undra vilket ekonomiskt beteende som riskerar att möta giftigast kritik: bygga upp skulder eller skära ned för att bli av med skulder. Att döma av hur den ekonomiska krisen (om vi nu fortfarande är i en sådan – det är lite oklart när det inte är kris) brukar beskrivas är hållningen lite av damned if you do, damned if you don’t.

Nicolae Ceausescu hette en synnerligen obehaglig diktator som styrde Rumänien innan han avrättades summariskt i den blodiga revolutionen julen 1989. Han var ökänd för många omänskligheter, och han hade en del nycker. En sådan var hans fixa idé att landet till varje pris skulle bli kvitt sin utlandskuld för att stå fri från väst.

För att betala av på skulden hölls den inhemska konsumtionen tillbaka och allt satsades på export, vilket resulterade i stadigt sjunkande levnadsstandard. Den allt större andelen hungrande och frysande rumäner utgjorde till slut grogrund för revolutionen.

Nu är väl hoppet från en av Europas mest psykopatiska despoter till dagens kritiker av det ekonomiska systemet onekligen en smula hisnande och orättvist, men för argumentationens skull: När man hör en del av anklagelserna mot lånekarusellen som sägs ha fört oss till civilisationskollapsens rand, ett nålstick från en sprucken samhällsbubbla, kan man få intrycket att vi i stället borde göra som Ceausescu.

För ett par månader sedan arrangerade exempelvis Dramaten och SVT en föreställning där en mängd inbjudna gäster (få ekonomer) på scen fick ge sin förklaring till finanskrisen. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka drog ned starka applåder med sina uppmärksammade enradingar om att vi ”bytt kapitalismen mot kreditismen”, att vi ”gått från guldmyntfot till skuldmyntfot” och vi alla är delaktiga i ”ett galet spel med monopolpengar”.

Sådant är slagkraftigt så det räcker till och slår an en sträng hos alla som när en svettig misstanke om att allt detta välstånd omkring oss måste vara en illusion.

De som indignerat konstaterar att våra pengar egentligen inte finns utan är en social konvention baserad på förtroende har naturligtvis alldeles rätt. Lyssna bara här på när USA:s förra centralbankschef Alan Greenspan försöker förklara penningmängden i den amerikanska ekonomin (någon minut in i klippet). Men frågan är varför det i princip skulle vara något dåligt.

Cervenka och många systemkritiker med honom slår larm om att de samlade skulderna i världen aldrig varit större än de är i dag. Man får hoppas att de inte i hastigheten förträngt vad lånemöjligheter betyder för utveckling. Utan generös tillgång till krediter som entreprenörer med goda affärsidéer kunnat utnyttja hade nämligen Sverige stått kvar på 1800-talsnivå. Utan krediter är det inte möjligt för andra än de som redan är rika att bedriva affärsverksamhet.

– Du får fruktansvärda utvecklingsproblem om du inte har ett system som gör det möjligt att ganska medellösa personer kan låna pengar, säger Handelsprofessorn Tore Ellingsen när jag frågar om kreditens betydelse.

Länder med undermåliga finansiella institutioner förblir fattiga, länder som öppnar penningflödet förmår lyfta.

Att skulderna växer ligger i sakens natur, menar Ellingsen.

– Du och jag sparar till vår pension. De pengarna måste någon annan låna. Annars kan vi inte spara. Det finns en enorm naivitet kring detta.

Även Ellingsen anser att det finansiella systemet behöver förbättras, och han tycker lika lite som kreditkritikerna att vinster alltid ska privatiseras medan skulder ska lämpas över på det offentliga.

– Men att gå tillbaka till guldmyntfot … Pengar är en social konvention. Men det är priset på guld också. Vad man använder för att lagra värde ändrar sig hela tiden.

Egentligen ska det inte behöva sägas, men mängden pengar i samhället är inte konstant utan tilltar med den ekonomiska tillväxten, och skuld och fordran är inget nollsummespel. Det finns en myt om att banker skapar pengar på egen hand, konstaterar Lars Wilderäng på bloggen Cornucopia. Men någon måste vilja låna dessa pengar för att de ska uppstå:

”I grunden kan man skylla på ekonomisk tillväxt. Produceras det inga varor, tjänster eller tillgångar i ekonomin så finns det heller inget behov av att låna pengar och med det skapas det inte heller några pengar.”

Det är förvisso rätt stor skillnad på bolån, privata konsumtionslån och statsobligationer, men i grunden är det samma mekanismer. Skuldsatta stater kritiseras nu hårt för att de inte längre bejakar krediterna utan sparar och betalar av. ”Det är ju nu det behövs tillväxt”, utropar denna kritikerkategori 2 och uppmanar till nya lån. Varför inte dessa angrips av kritikerkategori 1, kreditfobikerna, är oklart. Men så där, ungefär, ser en opinionsmässig rävsax ut. Om ni undrat.

Sitter jag då inne med lösningen på finanskrisen? Ligger Sverige i tropikerna? Det enda jag vet är att svaret, som oftast, inte är ”byt ut”, utan det ospektakulära ”justera” – och försök behålla barnet i badvattnet.

Världen är underbart komplex. Det finns inga quick fixes. Det enda som är enkelt i sammanhanget är att det behövs en oändlig rad möten för samarbete om hur man ska stävja missbruk och excesser. Annars går det inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Frågan är vad goda lånemöjligheter har gjort för belåningsgraden hos privatpersoner, att köpa en privatbostad har inte så mycket med entreprenörskap att göra. Men de frikostiga bolånen har gjort ekonomin känsligare...

Hofer, 10:51, 6 februari 2013. Anmäl

Lån behövs till investeringar. Lån till konsumtion man inte behöver, är ekonomiskt vansinne. Det är det senare jag tror, att det finns för mycket av idag.

Lena Synnerholm (Webbsida), 16:31, 2 februari 2013. Anmäl

De flesta som lever idag kommer att få uppleva en komplexitetskollaps i stil med när alla tidigare civilisationer kollapsat. Det enda som är annorlunda den här gången är att vi lyckades bygga tornet lite högre. When you jump of a 100-story building, everything seems fine for a while. It's not the fall that kills you. It's the sudden stop at the bottom.

HM, 10:30, 2 februari 2013. Anmäl

Som sagt; krisen ar orsakad av peak allt som borjade redan pa 70-talet, pa 80-talet borjade vi blasa i privatisations (skuld) bubblan ordentligt for att kompensera for bristen av billiga ravaror och pa 90- och 00-talen har det varit rena rama globala supfesten... nu kommer bakfyllan efter 40 ar av virtuell lattja och utnyttjande av resurser, nar denna "super debt cycle" kommer till anda. Det finns INGET som kan stoppa detta da begransningen ar FYSISK! Fysiska lagar ar extremt svara att "printa" bort...

bullen, 09:40, 1 februari 2013. Anmäl

Självfallet angrips kreditökningsvänner som Krugman och Wolodarski av ”kreditfobikerna”.

Kuckeliku (Webbsida), 09:32, 1 februari 2013. Anmäl

Man kan spara till sin pension genom att köpa ädla metaller och mark mm. Man kan spara i madrassen. Och så kan man ha sin pension som en garanti från staten och då måste pensionen inte grunda sig på eget eller ens andras sparande. Det finns alltså inte mindre än tre alternativ till det som Ellingsen nämner.

Kuckeliku (Webbsida), 09:04, 1 februari 2013. Anmäl

Alla pengar baserar sig inte på förtroende eller social konvention. Pengar i form av metaller handlar i högre eller lägre grad om metallernas sällsynthet och attraktivitet. Att betala med ett mynt kan gå bra även om mottagaren misstror både stater och banker totalt. Åtminstone om myntet är gjort av en ädel metall.

Kuckeliku (Webbsida), 08:58, 1 februari 2013. Anmäl

Cervenkas påståenden är förstås lite överdrivna. Det är fråga om halvsanningar. Visst finns det starka inslag av ”kreditism” men det innebär givetvis inte att kapitalismen är historia. Visst har krediter en reell tyngd i det ekonomiska systemet, men det är förstås inte så att systemet är uppbyggt blott på skulder. Spelet vi spelar sker både med högst tvivelaktiga pengar och med högst verkliga pengar.

Kuckeliku (Webbsida), 08:50, 1 februari 2013. Anmäl

"damned if you do, damned if you don’t" Vad man behöver göra är förstås att producera sådant som andra vill ha, om man vill konsumera sådant som andra producerat. Skulder kan man dra på sig om man har högst ekonomiskt lovande projekt på gång. Annars bör man akta sig för skulder.

Kuckeliku (Webbsida), 08:44, 1 februari 2013. Anmäl

Ellingsen säger; "Du och jag sparar till vår pension. De pengarna måste någon annan låna. Annars kan vi inte spara" Det kan väl inte stämma? Jag kan ju spara genom att lägga på hög utan att låna ut till någon. /Eschaton

Anonym, 08:30, 1 februari 2013. Anmäl

Drönare i mänsklighetens tjänst

Illustration: Solve for X / Matternet

Det konstateras ibland om teknisk utveckling att mycket av framstegen har sin härkomst i vapenindustrin och/eller har utvecklats under krigsförhållanden. Det är onekligen trist, men åtminstone jag måste medge att jag sällan reflekterar över det kamouflagefärgade ursprunget till den hemmadator där jag dagligen surfar in på DN, gps:en jag tar till när jag kört vilse, det frystorkade snabbkaffe jag (förvisso rätt sällan) rör ner till eftermiddagsfikat eller mikron där jag värmer upp blasket när det fått stå för länge.

En uppfinning som på senare år rönt berömmelse på ett synnerligen brutalt sätt är förarlösa små flygfarkoster, så kallade drönare. Så många människor har dödats, inte bara målsökta terrorister utan även collateral damage i form av civila, att hela idén med fjärrstyrda plan svärtats ner. Kan man tänka sig drönare i mänsklighetens tjänst?

Naturligtvis kan man det. Och det finns de som redan satsar för fullt och tänker så det knakar över den goda potentialen i tekniken med obemannade flygfarkoster. De används redan i brandbekämping, men entusiaster i Kalifornien driver nu på för att skapa ett omfattande nätverk av drönare som fraktar exempelvis mediciner, medicinska prover, blod, verktyg, reservdelar och mindre mängder viktiga livsmedel till avlägsna och svårnåbara delar av världen. De kallar nätverket ”matternet”, ett internet för materia.

Varje mil eller så ska en depå finnas, där drönarna – enligt skisserna ett slags minihelikoptrar – kan gå ner och få sina urladdade batterier utbytta mot nya, solladdade enheter. Samtidigt hämtas och lämnas information om leveranserna.

Mobiltelefonin har revolutionerat möjligheterna för folk i fattiga delar av Afrika att utveckla sina ekonomier. Men det gäller information, idéer och överföring av pengar, inte själva produkterna, konstaterar drönarentreprenörerna. Hundratals miljoner människor är fortfarande bokstavligen avskurna från den globala ekonomin eftersom de inte har infrastruktur för att leverera saker. Med ett drönarnätverk skulle fattiga länder precis som på informationsteknikens område kunna ta ett utvecklingssprång, är förhoppningen. Föräldrarna till ett sjukt barn i en by i Nigeria ska inte längre behöva ägna en dag åt att behöva gå 20 kilometer tur och retur för att hämta medicin, de ska kunna ringa eller messa och få den levererad.

Idén föddes i Silicon Valley under en hjärnstormning för halvtannat år sedan. Den ledde till två företag, där det ena nu vill utveckla hård- och mjukvara och sedan sälja på en öppen marknad, medan det andra vill att nätverket för materia ska vara fritt och baserat på en global standard, precis som internet.

De mest optimistiska tror att ”matternet” kan ersätta resurskrävande vägbyggen. Ett räkneexempel som en av entreprenörerna, Andreas Raptopoulos, ger i en presentation visar att ett heltäckande drönarnätverk i Lesotho skulle kosta ungefär lika mycket som två kilometer asfalterad väg.

– Konceptet att använda vägar för att flytta saker är mycket, mycket gammalt. USA har i dag 6,5 miljoner kilometer vägar. Men ska Afrika försöka kopiera det? Det är dyrt, och det förstör miljön, säger Raptopoulos till BBC.

Ett ”matternet” tros för övrigt också komma väl till pass i igenproppade storstäder i den rika delen av världen. Små depåer, eller ”hamnar” för drönarna, kan placeras på tak eller ytterväggar till höga kontorsbyggnader.

Nackdelen, påpekar skeptikerna, är att de små flygetygen bara kan ta med sig laster på två kilo åt gången, medan en väg kan erbjuda transport av såväl tunga varor som människor. Nästa generations nätverksdrönare kommer att kunna ta lite större laster. Men slutsatsen är förmodligen, som så ofta när ny teknik appliceras: inte ersätta, utan komplettera. Kanske är svärmar av små soldrivna drönare över Sahelbältets stäpper vardagsmat om 20 år.

Sedan får man bara hoppas att även framtiden bär banbrytande uppfinningar till människans fromma i sitt sköte även när den sista soldaten lagt sin bössa i smältugnen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I stället för höger och vänster

Väljarnas genomsnittliga vänster-högerplaceringar av partier. Diagram: SCB (Allmänna valen 2006).

Bland alla reflektioner som provocerades fram av kalabaliken kring Centerns idéprogram, och de var många, har jag fastnat för vad programförslaget kan säga om skiljelinjerna mellan politiska alternativ.

Om jag säger att den gamla höger-vänsterskalan inte längre är en passepartout för att förstå åsiktslandskapet är jag inte precis banbrytande. Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset såg exempelvis för 45 år sedan fyra huvudsakliga konfliktlinjer i det västeuropeiska politiska landskapet: centrum–periferi, stat–kyrka, arbetare–företagare och jordbruk­–industri (två av fyra kanske passar in i höger–vänster).

Men i synnerhet i Sverige verkar skalan ändå vara så hårt fastgjuten i tänkandet att den är svår runda i debatten, trots att det är 30 år sedan Miljöpartiet förde in den gröna dimensionen, att två partier därefter kommit in i riksdagen med en invandringskritisk, alternativt främlingsfientlig, agenda och att även feminism, EU-kritik och internetfrihet på senare år utgjort grundval för nya partier.

Eller kanske är det just för att det egentligen finns en sådan uppsjö av alternativa ledder att skära politik på att det fortfarande är enklast att hålla sig till en bekant mall.

Den där traditionella uppdelningen (som har sina rötter i hur ledamöterna i nationalförsamlingen satt under franska revolutionen) har fortfarande fog för sig när det gäller storleken på den offentliga sektorn och i vad mån skatter respektive privata medel ska finansiera verksamheter. Det är naturligtvis ingen marginell sak. Men det är trots allt mindre skillnad mellan de dominerande ”vänster”- och ”höger”-alternativen i synen på detta än det förmodligen någonsin har varit, även om dagens skärmytslingar om inkomstskattenivåer, privatisering av vårdcentraler och skolor och nivåer på ersättningar framställs som ödesdigra ideologiska strider.

Och, som sagt, tillvaron är full av andra politiska frågor än de ekonomiska. Frågor om sådant som moral, individens frihet och miljö har allt mindre med ”höger” och ”vänster” att göra. Skiljelinjerna går ofta inom de traditionella blocken, inte sällan inom partier – i synnerhet de största förstås, men debatten i C visar att det ryms en stor spännvidd i syn på människa och samhälle även inom ett 3,5-procentsparti.

I det berömda förslaget till idéprogram fanns punkter som slopande av lagstadgad arvsrätt, rätten att vara gift med flera personer, läroplikt i stället för skolplikt och fri invandring. Låter det som något man hade väntat sig från Thorbjörn Fälldin inför valet 1976? I min bok framstår det mer som något med upprinnelse på andra sidan den mentalt seglivade blockgränsen.

När C-programmet rådbråkades som värst såg sig förra MP-ledaren Maria Wetterstrand föranledd att dra en lans för det borgerliga partiet. Hennes syfte var förvisso i första hand att försvara ett partis rätt att föra en fri debatt, men hon gjorde samtidigt klart att förslagen om läroplikt och fri invandring var idéer hon själv gillade.

Just frågan om hur öppna gränserna bör vara hör till dem som är minst relevant att placera på en traditionell höger-vänsterskala. Vi vet att ett av riksdagens nuvarande partier gjort invandringsrädsla till huvudsak, och de övriga brukar anlägga gemensam moteld i partiledardebatterna. Men överlag finns inom alla partier politiker som brinner för skyddet av det som uppfattas som unika nationella värden. Uppfattningen om vilka värden som bör skyddas varierar, så klart. Inte alla som ängslas för nationens väl och ve vill stoppa invandringen. En del oroas i första hand över regelanpassning till en omvärld som ses som välfärdsfientlig. Men gränsromantiker finns i alla partier.

Samtidigt är det ingen floskel utan ett faktum att gränserna mellan nationer vittrar ner på snart sagt alla områden, inte bara de fysiska. Detta kan man bejaka och anpassa sig till (försöka lösa problemen) eller motverka, så gott det nu går (försöka undvika problemen).

Om jag får göra en spaning tror jag därför att en av de viktigaste politiska skiljelinjerna framöver kommer att vara den mellan nationalister och internationalister, vilket kanske kan ses som en utveckling av Lipsets och Rokkans tes om konflikten mellan centrum och periferi inom länder. Och den går inte mellan partier eller ens block, den skär in i alla politiska grupperingar. I andra europeiska länder har den redan en tid varit synlig, men mindre så i Sverige.

Den väl avgränsade nationalstaten har varit viktig, förmodligen avgörande, för framväxten av demokrati och välfärdssamhällen. Men allt har sin tid. I dag vet vi i realtid strängt taget allt som händer på andra sidan jorden och det råder, med en vid tolkning, fri rörlighet för i princip allting utom människor. Till nationalstaten skulle man därför kunna säga: ”Tack för att du tog oss hit, men nu behöver vi något mer.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jarmo, det ligger mycket i det du säger. Med formuleringar som "i synnerhet i Sverige" och "i andra europeiska länder men mindre i Sverige" markerar jag var det är mitt resonemang i huvudsak utspelar sig. Samtidigt tror jag faktiskt inte att det som tog 100 år i Nordeuropa tar 100 år i andra delar av världen. Sydostasiens ledare överlägger redan om gemenskap av EU-typ och rent av gemensam valuta. Latinamerika har och har haft liknande samarbeten (även om de, medges, ännu varit svaga).

Anders Bolling, 10:09, 22 januari 2013. Anmäl

Vackra ord om "internationalism". Men i verkligheten så lever vi i ett samhälle inom vars gränser vi har ett nationellt socialförsäkringssystem. Detta system fungerar bara om medborgarna i genomsnitt betalar tillräckligt i skatt för att finansiera systemen. OM landet fylls på med mängder av folk som i huvudsak är netto-mottagare av pengar från systemet, kommer systemet att kollapsa.

torparn, 22:50, 19 januari 2013. Anmäl

Har själv tänkt precis så, att framstegen endast kunnat göras med de egenskaper som en nationalstat har men att den kanske nu är ett hinder. Det är dock svårt att föreställa det bra med en livsmiljö där det inte ska finnas ett "vi" som är större än den närmaste familjen. vilket ju blir fallet om det inte tillåts att man har ett "dom" . Men vad kan man spå om egentligen. Det kanske blir bra med öppna gränser. Men ett lika troligt scenario är faktiskt att man om några decennier har etablerat striktare viserungar och gränskontroller, kanske inrikespass i de störrre länderna, bara för att kunna hålla reda på vem som är var, så att man ska kunna hindra folk ifrån att fritt ha ihjäl och bestjäla varann. Detta skulle säkert leda till någon materiell nedgång men det kanske kommer att anses vara värt det..

Perre, 21:41, 19 januari 2013. Anmäl

I princip tycker jag att det är en bra och hyfsat neutralt skriven artikel. Jag tycker det är viktigt för en demokratisk debatt att båda sidor kan skriva under på problemformuleringen, endast då debatterar man själva sakfrågan. Jag skulle därför vilja ha en formulering som inkluderade synen på kultur. För där en del ser öppna gränser som en möjlighet för "spännande kulturella smältdeglar" som utopier (mest kosmopolitisk vänster och nyliberaler verkar det som), så ser andra bara ett enormt problem, eftersom de anser att det är de kulturella kontrasterna i sig mellan alla världens folk som är det fina (mao ingen kultur är "bättre" än någon annan) och att dessa "kulturarv" är värda en hel del ansträngningar för att bevara i rent självändamål.

Mattias Åslund, 21:37, 19 januari 2013. Anmäl

Jovisst, det är humant att vara för fri invandring. Men samtidigt är det ohederligt att inte berätta hur man i linje med det vill ha välfärdsstaten, om man ens vill ha en välfärdsstat. Eller inser dom att visionen inte kan förverkligas inom dom närmaste 100 åren?

Hasse, 21:10, 19 januari 2013. Anmäl

Så talar någon som inte förstått hur litet, extremt och rikt Sverige är.

Anonym, 20:56, 19 januari 2013. Anmäl

Du glömmer en viktig detalj Anders Bolling med din sista mening. Bara för att Sverige har kommit en bra bit i utvecklingen betyder inte att resten av världens länder gjort det. Många länder är där Sverige var för 100 år sedan. Att öppna gränser vore att ta oss tillbaka 100 år, inte att ta resten av världen 100 år fram. Utveckling tar tid. Så tack nationalstaten för att du tog oss hit, nu behöver du bara ta resten av världens länder till samma nivå, sedan kan vi börja prata om internationalisering.

Jarmo, 20:17, 19 januari 2013. Anmäl

Anmärkningsvärt att SD placeras längre åt höger än majoriteten av de borgerliga partierna.

Magnus, 18:30, 19 januari 2013. Anmäl

Jo, faktiskt: vi blir allt smartare

Foto: Mats Andersson

IQ-landskamp mellan Sverige och Norge 2003. Det svenska laget (bilden) vann.

Hört talas om Flynn? Nej, inte Errol, utan en 79-åring med förnamnen James Robert. Denna Chicagoutbildade amerikanska statsvetare med psykologisk inriktning, som vid 29 års ålder utvandrade till Nya Zeeland, har gett namn åt en av den psykologiska världens märkligaste utvecklingsfenomen, nämligen att vi blir allt intelligentare.

Flynn upptäckte att intelligenskvoten stigit med ungefär tre enheter per decennium sedan början av förra seklet. Det har den häpnadsväckande innebörden att en genomsnittlig person av i dag, om hon kunde resa i tiden, skulle vara smartare än 98 procent av alla som levde 1910. Förändringen gäller alla länder för vilka det finns tillgängliga data.

En ny studie bekräftar nu än en gång att Flynneffekten finns. De tre forskarna Wai, Putallaz och Makel vid Dukeuniversitetet i North Carolina har nagelfarit uppgifter om 1,7 miljoner skolbarns resultat mellan 1981 och 2010 och kommit fram till att förändringen är särskilt tydlig på de allra intelligentaste individerna i befolkningen.

Jag fascineras av belagda förändringar som inte har någon vedertagen förklaring. Det är inte ofta man på stringent grund kan skriva att ett fenomen är ”något av ett mysterium”, men så är det med Flynneffekten.

Självklart har teorier lanserats. En lite långsökt sådan (men vad vet väl jag) är att vi i allt lägre grad utsätts för hjärnskadande bly i miljön. Vissa forskare har framhållit en allt näringsrikare kost. Den som förefaller rimligast är kanske helt enkelt att våra samhälleliga omgivningar blivit allt mer informationstäta och inte minst snabbkommunicerande. De betyder exempelvis att vi klarar av tidsbegränsade uppgifter bättre, eftersom vi lärt oss att göra intelligenta antaganden. Men det förklarar inte allt. Det finns studier som motsäger de grundläggande utgångspunkterna även i den teorin.

Man kan naturligtvis ifrågasätta hur intelligens definieras och huruvida tester är särskilt goda mätare på detta, vad det nu är. Men Flynneffekten visar att vi alldeles uppenbart blivit bättre på det IQ-tester mäter, och något är det ju.

En studie vid Umeå universitet för några år sedan visade för övrigt Flynneffekter över decennierna också på minnet (både så kallat episodiskt och semantiskt minne).

Kan inte detta vara en tröst när man sitter och rynkar pannan över den senaste rapporten om sjunkande skolresultat, så säg? Allt är relativt.

Fotnot: Det ska sägas att de tre forskarna vid Duke också fann något annat, rimligen rätt kontroversiellt, nämligen att skillnaderna i matematiska färdigheter mellan pojkar och flickor i det absoluta toppskiktet föll dramatiskt fram till 1991 men sedan abrupt planade ut på runt fyra matematiskt superpresterande pojkar på varje superpresterande flicka. Men det är en annan text.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

När det gäller Sverige, så tror jag att skolan har försämrats, sedan 1960-talet. Lärarna har blivit för få, i förhållande till antal elever. Dessutom använder dom ofta undervisningsmetoder, som helt enkelt inte fungerar.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:21, 14 januari 2013. Anmäl

Men om nu IQ har ökat kontinuerligt under så många år så borde väl förmågan att ta sig igenom skolan också förbättras om nu IQ har någon relevans alls. Men så tycks ju inte vara fallet. Skolprestationer har minskat i många länder kontinuerligt sammanfallande med ökningen i IQ. Hur kommer sig detta?

Tomas, 10:07, 14 januari 2013. Anmäl

om det är så varför har vi så dåliga politikerna som vi har i sverige och eu?. folk har inte utväcklats på 2 tusen år dom tror fortfarande på spöken och gudar och dom krigar lika mycket.

Anonym (Webbsida), 23:01, 11 januari 2013. Anmäl

@Fibonacci: Det står tre extra enheter per decennium. Och hur stor just tre enheter är beror på vad man har för standardavvikelser. Det är många som häver ur sig att "Min IQ är 150", men om man inte vet vilken skala som används så säger det ingenting. Mensa Sverige använder ju standardavvikelsen 15, så för att ha högre än 98% så ska ens IQ vara 131 eller mer. Och eftersom IQ är just en kvot så är medel alltid detsamma rent poängmässigt, dvs 131 är alltid top 2%, men om du får resultatet 131 nu så skulle du om du hade lika många rätt på provet för tio år sedan så hade din IQ då varit 134, förutsatt att det är tre enheter på den skalan som avses, men det förtäljer inte bloginlägget, och jag orkar inte följa länken just nu :)

Fredde, 17:19, 11 januari 2013. Anmäl

Det låter konstigt att tre extra enheter gör dig smartare än 98% av populationen. Distributionen är väl inte så snäv eller. Det hade också varit intressant om du tog upp t.ex. somaliernas IQ på 68 och genetiska skillnader mellan olika folkgrupper. Annars så är det här ett mycket intressant ämne, jag rekommenderar starkt den norska serien "hjernevask" som tar upp liknande ämnen.

Fibonacci, 15:07, 11 januari 2013. Anmäl

Att klockkurvan har en större avvikelse för pojkar än för flickor är väl välkänt. Det gäller inte bara IQ utan många andra egenskaper. Alltså det går minst fyra matematiskt superunderpresesterande pojkar på varje superunderpreseterande flicka.

David, 13:09, 11 januari 2013. Anmäl