Världens orättvisor in på knuten

Foto: Claus Gertsen/Scanpix

Byggettan blockerar en lettisk skolrenovering i Vaxholm 2004.

Det vore löjligt att påstå annat än att människors rörlighet över gränserna påverkat svensk arbetsmarknad i alla tider. För ett knappt halvsekel sedan upprätthöll exempelvis en reglerad arbetskraftsinvandring välfärdsbyggets sötebrödsdagar. Fast på den tiden kunde ett land öppna och stänga dörren lite när det passade. Numera är migration en alltmer ostyrbar variabel, vilket ger upphov till frustration av olika slag: ”de tar våra jobb”, ”de utnyttjas grymt”, ”deras löner dumpar våra” (allt efter världsbild).

EU-inträdet erbjöd en handfast yttre faktor, som man antingen kunde välkomna eller peka ut som syndabock (allt efter världsbild). Knappt hade de öst- och centraleuropeiska länderna kommit in i unionen förrän Byggettan satte in stridsåtgärder mot ett lettiskt byggbolag för att det inte tillämpade Stockholmslöner på ett skolbygge i Vaxholm. Sedan dess har rapporterna om lönedumpning och utnyttjande av utländsk arbetskraft kommit slag i slag: På städfrimor, i transportbranschen, på McDonald’s, i bärskogarna.

Människor är mindre rörliga än prylar och pengar, och de sociala konsekvenserna är större av lönesvängningar än av prissvängningar. Därför är det inte konstigt att det som sticker mest i ögonen av globaliseringens avigsidor är det som berör arbetsmarknaden.

Det kommer nog inte som en överraskning för särskilt många att letter har lägre löner än svenskar, än mindre att rumäner, uzbeker eller somalier har det. Men det har länge varit mest ett slags lärobokskunskap. Som att det är stor risk för jordbävningar i Iran och översvämningar i Bangladesh. Ju gränslösare arbetsmarknaden blir, desto konkretare blir denna kunskap i våra liv: Ända in till kvartersfiket, in på förortsgatan, in i vardagsrummet, tränger nu världens orättvisor (eller skillnader, som de ihärdigaste liberalerna föredrar att kalla det).

Kanske kan man likna det vid yttre och inre devalvering: En devalverad valuta sänker lönerna utan att det syns, inre devalvering innebär att lönerna de facto skrivs ned – till allmän bestörtning. Låga löner i andra länder syns inte så länge vi bara importerar det som tillverkas där, men de syns när själva arbetskraften kommer hit.

Vår reaktion: vi slår till de bromsar vi har att tillgå. En somalier som tjänat 300 kronor i månaden och färdats tusen mil för ett bättre liv här tillåts inte tjäna en halv svensk minimilön. För detta finns politiskt väl förankrade argument (oron för social dumpning). Men frågan är om det finns något självklart filantropiskt argument.

Känslor rörs alltså upp både inför insikten att människor från andra länder har så mycket sämre villkor än vi och inför hotet att deras inträde på vår arbetsmarknad ska försämra villkoren för oss, som under så lång tid sett våra villkor förbättras. Ibland hos samma personer, faktiskt.

Att backa bandet och bomma igen gränserna skulle sannolikt innebära ett farväl till ekonomisk tillväxt – förutom alla sociala, politiska och kulturella bakslag som skulle följa. Att öppna för helt fri invandring är en sympatisk princip som på mycket lång sikt är sannolik, men som bara fungerar väl om den är global och på kort sikt skulle orsaka stor turbulens och statsfinansiella belastningar. Den som säger sig ha en quick fix ljuger. Men vare sig vi vill eller inte är det här en konsekvens av gränslösheten som vi måste förhålla oss till.

I själva verket ligger denna yttre påverkan också bakom en stor del av den förnyade debatten om ökade klyftor och orättvisor i Sverige. Den som fastnat i en gammal mall får lätt för sig att det enbart är något inom Sverige som radikalt förändrats, och letar efter syndabockar i svensk politik, svenskt näringsliv eller svenska attityder i största allmänhet. Så begränsad är inte verkligheten längre. Vi har fått världens villkor framför våra näsor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Det som expanderar sjunker senare ihop. När EU falelr sönder stannar inte sönderfallet vid de gamla nationalstaterna. Och det finns ingen anledning att ta för givet att det som idag är Sverige blir något undantag. Därför blir det så fel att tala om "vi". Det som är Sverige idag är sannolikt flera länder, med olika social- och invandringspolitik, post-EU. Jag säger inte att det är bättre eller bra. Men det är märkligt att en Plan B för när EU inte finns mer helt verkar saknas.

Viktualiebrodern, 14:41, 2 mars 2013. Anmäl

Måste vara skönt att ha ett jobb som journalist som inte alls utsätts för "den fria rörligheten" som många andra branscher och en stor del av övriga svenskars löner och arbeten. Jag har en grundprincip jag står fast vid - man MÅSTE kunna leva på den lön man får om man jobbar heltid. Eftersom lönefrågorna sköts av arbetsmarknadens parter i Sverige så innebär det kollektivavtalsnivåer, minst. Det har EU satt ur spel med Laval-domen och därmed återigen bevisat att de skiter fullständigt i folken och deras rättigheter och skydd, och enbart bryr sig om marknaden och företagen. Att säkra lönenivån för arbetare går inte för sig, men väl att fortsätta använda cancerframkallande färgämnen i godis och annat... Dags att gå ur medan vi fortfarande kan. Kanske kan vi få med oss Danmark och Storbritannien iaf och starta eget och därmed få lite riktigt inflytande i förhandlingarna med eurodiktaturen. Annars kan vi ju kapitulera till Norge i nödfall.

Corpsius, 03:32, 2 mars 2013. Anmäl

De som förespråkar globala välsignelser,som journalisten Bolling kan själv ta ett journalistjobb i Somalia,tjäna 300 kronor i månaden! det vore lika rätt som att byggjobbare skall utsättas för globaliseringens verkan här!

staffan anderstig, 08:26, 1 mars 2013. Anmäl

Ett förtydligande, ursprungssvenskarna blir garanterat fattigare per capita om immigranterna skall ha tillgång till det gemensamt finansierade välfärdssamhället. (Eftersom de i medeltal tjänar mindre och framför allt betalar mindre skatt än medelsvensken). Om immigranterna och deras ättlingar skall leva helt utan bidrag, skola och sjukvård, så kan det kortsiktigt bli netto positivt per capita för ursprungssvenskarna (vilket inte kommer ske eftersom till och med illegala immigranter får tillgång till nästan allt i dagsläget). (Men kriminaliteten som skulle följa vore astronomisk).

Mattias Åslund, 05:09, 1 mars 2013. Anmäl

Det bästa med de öppna gränserna är att svenska journalister blir överflödiga.

Virginia Langley, 00:32, 1 mars 2013. Anmäl

Jag ser ett antal grova misuppfattningar som är typiska för Sveriges journalister och många politiker, vilket leder till diametralt feltänk. 1. Folk kan ha låga löner internationellt sett INOM ett land, men så länge som kostnadsläget är motsvarande lågt i landet så innebär detta bara att de inte har råd att importera från utlandet. Ingen orättvisa där inte, se tex Kina, som haft medvetet undervärderad valuta i årtionden för att kunna bygga upp sin industri. 2. Om Sverige tar in människor från tredje världen så ökar BNP/tillväxten, svar ja, men eftersom dessa tar jobb från Svenskar och sänker lönerna generellt (naturligtvis i varierande grad beroende på de olika nationalekonomiska multiplikatorer som beror på utbildning, ålder, osv), så sjunker BNP/tillväxt PER PERSON för den Svenska ursprungsbefolkningen. Svenskar blir alltså relativt sett fattigare. (Om vi utgår ifrån alla statistiska undersökningar som visar att MENA-invandrare och deras ättlingar i medeltal betalar mindre skatt och tjänar mindre än Svenskar). Denna effekt är mest synlig för lågutbildade Svenskar som har svårt att få jobb. Högpresterande Svenskar kan däremot tjäna på effekten. Netto, går det dock inte att komma ifrån att den Svenska ursprungsbefolkningen förlorar PER CAPITA. 3. Japan och Sydkorea tar inte emot några invandrare eller flyktingar, de har enormt kulturellt och ekonomiskt utbyte med omvärlden. Immigration är sämsta formen av ekonomiskt-kulturellt utbyte, speciellt om immigranterna formar ett kriminellt låglöneproletariat i enklaver utanför samhället med egna lagar och regler (som i Södertälje, Rinkeby, Rosengård, osv). 4. Med kulturella bakslag om invandrarna och deras ättlingar åkte hem, menar du gangsterrappare på Lucia, Black Cobra, Moskeér där imamer lär ut medeltida primitiva antidemokratiska och antijämställda åsikter?! Skriv om krönikan, men den här gången försök att beskriva varför Japan och Sydkorea har misslyckats så totalt eftersom de inte förstått det fina med ohejdad massimmigration från tredje världen. Ge gärna ETT ENDA positivt exempel med multikulti!! Sifferexempel. Ekonomisk tillväxt på grund av befolkningsökning är INTE ett självändamål om inte ursprungsbefolkningen tjänar GROVT på det så att det är värt all kriminalitet och alla umbäranden.

Mattias Åslund, 21:44, 28 februari 2013. Anmäl

Med tanke på alla domedagsprofetior om hur det skulle gå för Sverige om man minskade invandringen kan man verkligen fråga sig hur alla andra länder klarar sig...! Det är trots allt vi som utmärker oss med en väldigt stor invandring per capita.

Maggan, 21:30, 28 februari 2013. Anmäl

Fan vad du är flummig Bolling. Vad vill du säga? Att folk ska tacka och ta emot när lönerna (för vissa arbetsgrupper) sänks? Det fattar du väl att kapitalet och näringslivet drar nytta av och till viss del styr dessa förändringar. Vad tjänar din text för nytta?

Nitram, 21:18, 28 februari 2013. Anmäl

Att minskad migration minskar tillväxten är nog sant. På kort sikt och om man antar att allt annat är lika. Men jag tror inte detta är avgörande på lång sikt,. inte ens medellång sikt. Man bör reflektera över den kraft som finns i vi contra dom och vad den har gjort för utvecklingen hittills. I stort sett all utveckling som författaren skulle klassa som "bra" har gjorts i hägnet av vi nationalstaten, dvs vi contra dom. Världens för närvarande mest kreativa grupper och personer finns i USA och där är det nästan mer flaggviftande för nationen än någon annanstans. Men jag tror inte detta är avgörande på medellång sikt (5-25 år). Det som avgör på denna horisont är migrationens inverkan på A) säkerheten i det dagliga livet. I Malmö har det under se senaste åren varit cirka 1000 (tusen!) personrån per år (mörkat i rikspressen, notiser i lokalpressen). B) Förmågan att få flockdjuret Manniska att prestera nåt för det allmännas bästa när det inte finns nåt identifierbart "allmänna" utan var är sin egen varg.

Perre, 21:04, 28 februari 2013. Anmäl

Att alla bara pratar arbete hela tiden. Det handlar också om andra saker, som kultur, identitet.

Anonym, 20:28, 28 februari 2013. Anmäl

Även en kall vår blir till slut sommar

Foto: Khalil Hamra/AP

Kairo, 11 februari 2013. Tvåårsdagen av Mubaraks avgång.

En desillusionerad algerisk man uttalade sig i ett radioreportage för en tid sedan om det tilltagande kaoset i grannlandet Tunisien efter mordet på oppositionspolitikern Chokri Belaid.

– De går igenom samma utveckling som vi på 1990-talet, sade mannen. Vi har varit där.

Det är lätt att misströsta när man ser den oroväckande röran i arabiska vårens första två revoltländer. Även i Egypten har våld och oro skakat gatorna på nytt sedan en omstridd grundlag skyndats igenom med svagt stöd. Många har rent av slutat tala om en arabisk ”vår”.

Den krassa amatöranalysen ovan är ändå rimligen felaktig, både specifikt och allmänt. En viktig förklaring till att revoltvågen inte (ännu) drivit fram massprotester i Algeriet, och än mindre något regimskifte, är att algerierna på 1990-talet genomled ett brutalt inbördeskrig med 100.000 dödsoffer, som inleddes sedan islamister nått stora framgångar i landets första fria val och därefter förvägrats sin rätt att få del av makten. Något liknande lär inte hända i Tunisien och Egypten, där man faktiskt störtat de styren som motsvarar den algeriska junta som utestängde islamisterna.

Vi blir lätt besvikna efter en anastrof, en plötslig förbättring. Många övertolkar bakslag och är alltför snåla med att ge utrymme för krängningar när hela system ska ändra riktning.

Nyligen bjöd Utrikespolitiska institutet in två prominenta egyptiska politiker till ett seminarium om grundlagskrisen i den arabisktalande världens största land. Den socialdemokratiska partiledaren Mohamed Abu el-Ghar skrädde inte orden när han beskrev vilken farlig shariadominerad grundlag islamistpartierna nu drivit igenom. Amr Darrag från Muslimska brödraskapet, tidigare generalsekreterare för den församling som manglade fram grundlagen, försökte dämpa farhågorna och påpekade att man inte kan begära att allt ska gå smidigt efter 60 år av förtryck och att landet är i en övergångsfas.

– Ingen försöker införa extrema regler i landet. Skulle man försöka vet folk var Tahrirtorget ligger, sade Darrag.

Ett liknande konstaterande gjorde Zaid al-Ali från demokratiinstitutet Idea:

– Tiden då grundlagar skrevs i slutna rum är över i Egypten. Det är inte längre möjligt.

De som följde nyhetsflödet i mitten av 1990-talet kan nog erinra sig med vilken svärta konflikterna på västra Balkanhalvön beskrevs. De framstod som i det närmaste olösliga. Tre krig, varav det sista och blodigaste kom att vara i över tre år. I dag är en av de ex-jugoslaviska utbrytarstater som blev varandras dödsfiender EU-medlem, en annan kommer in i klubben i sommar, och ytterligare två är kandidater. Turisterna i Dubrovnik bekymrar sig nog inte särskilt mycket över att staden bombarderades under tre månaders belägring 1991-1992.

Över huvud taget varade den allmänna euforin över murens fall i bara några månader. Med alla de konflikter som jäste upp när politiska lock lyfts av lades pannor strax i djupa veck, och förståsigpåare som Samuel Huntington spådde en ny civilisationernas kamp.

Om vi går bakåt en aning: Femton år före Jugoslavienkrigen sågs i princip hela Indokina som ett krigshärjat och underutvecklat träsk. I dag har Vietnam samma medellivslängd och familjestorlekar (två barn) som USA hade när Vietnamkriget tog slut, och Kambodja besöks av över två miljoner turister om året.

Och om vi går framåt: För bara drygt tio år sedan hade vi samma deprimerande bild av strängt taget hela Afrika söder om Sahara. Då härjade där elva fullskaliga krig, i dag är det ett.  Nu går den afrikanska tillväxttakten om Asiens (äntligen, kan man tillägga).

Må så vara, men glöm inte Syrien, invänder vän av stränghet. Nej, jag glömmer inte Syrien, som anträtt den obehagligaste väg mot förändring man kan tänka sig. Jag hör själv till dem som överraskats av långvarigheten i blodsutgjutelsen. Hur många som dött i kriget är det ingen som kan veta säkert än på lång tid, men om de FN-sanktionerade siffror som brukar föras fram stämmer är våldet på en nivå som är ovanlig numera: över 60.000 offer hittills. Det betyder att takten i dödandet är i princip densamma som under Bosnienkriget 1992-1995. (Å andra sidan trodde vi i tio år att dubbelt så många hade dött i det kriget som vad som senare visade sig vara fallet.)

Oavsett hur korrekta dödssiffror vi får är Syriens tragedi tillräckligt djup för att verkligen motivera misströstan. Och ändå: Det viktiga med Bosnienjämförelsen är att få en påminnelse om vart allt till slut kan ta vägen, trots allt.

En nutida lärdom är för övrigt att det inte räcker med maktspelsteori (om det någonsin gjort det) för att räkna ut vad som kommer att hända, vilka dramatiska och rubrikvänliga bilder som än målas upp av alla Huntingtonska dystopiker. al-Assads, Putins och Ahmadinejads agenda kan inte på något permanent sätt trolla bort den Pandoras ask som öppnats med de arabisktalande folkens politiska uppvaknande.

Vi vet alla vilka frustrerande bakslag mars och april brukar reta oss med. Men till slut går en vår alltid över i en sommar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

HH> Herregud vilket förutsägbart inlägg. Bär du svart polo och känner dig djup? Bloggens syfte är uppenbarligen att lyfta fram positiva möjligheter som kontrast mot övrig rapportering, jag förstår att det irriterar din mysiga kvasiintellektuella pessimism.

RJA, 08:39, 20 februari 2013. Anmäl

Herregud vilken deterministisk textmassa. Det var det mest korkade jag läst på länge. Framgångsmyt, någon?

HH, 14:22, 18 februari 2013. Anmäl

Stökig väg mot Amazonia?

Foto: Diether Endlicher

Kvinnliga soldater i Tyskland.

Näthatet har fått ny och välbehövlig aktualitet genom ”Upprag granskning” i veckan. De lägsta angreppen och hoten, de som tar sig sexualiserade uttryck och berör utseende, behöver mycket få män stå ut med. Det är män som hatar.

Att jämställdheten ökar i samhället är en underbar vinst för alla människor, och männen i Sverige har aldrig haft bättre liv än i dag. Så varför detta jäsande näthat? Är det en backlash vi ser? Knappast. Men det finns saker att ta itu med på vår lite vingliga färd mot ett samhälle där antalet X-kromosomer inte tillmäts någon betydelse för annat än reproduktionen.

Mitt i den sorgsenhet och uppgivenhet som väcks av tanken på hur svårt det är ett veta ens i vilken ände man ska börja för att komma till rätta med eländet bör man hålla isär vissa saker.

För det första är några av avsändarna till hatattackerna knappast friska. Sådana individer har alltid funnits, vi får rimligen räkna med att de kommer att finnas, och de kan därför något lättare avfärdas.

För det andra finns inget rakt samband mellan ett ökat antal synliga uttryck för kvinnohat och en tilltagande misogyni i samhället. I dag finns ett stort antal kanaler för den här typen av anonyma verbala spyor som inte funnits tidigare. Isbergets bas börjar så att säga skönjas.

Med detta sagt återstår en gnagande osäkerhet om ändå inte det där isberget av hat har vuxit. Jag är inte övertygad, men låt säga att så är fallet. Det rör sig då snarast om hatiska uttryck för en missriktad bitterhet från en grupp män som inte lyckats hantera omvandlingen från en ”lättbegriplig” värld med stängda spjäll mellan könsrollerna. Om man kopplar näthatsfenomenet till kvinnors intåg i arbetsliv och maktsfärer kan man nämligen se ett mönster som skulle kunna förebåda dystra tider. (Men kom ihåg att alla mörka scenarier bygger på att inget görs och människor inte ändrar sig. Det är därför de så sällan blir verklighet.)

Under hundratals år har männen i det här landet suttit på makten och resurserna. Sedan ett antal decennier rör vi oss mot jämställdhet. Hur framgångsrikt vi rört oss tvistas det ständigt om, men i diagrammen sker trots allt en förskjutning till kvinnornas fördel på en rad områden. När det gäller utbildning är den så markant att den inte går att bortse ifrån längre.

Flickor är i dag tydligt bättre än pojkar i skolan. Det genomsnittliga meritvärdet för flickors slutbetyg i nian är 222 och för pojkars 199. Klart fler unga vuxna kvinnor än unga vuxna män har i dag högskoleutbildning. Nästan två tredjedelar av de intagna till högskolan 2011 var kvinnor, och på centrala utbildningar som juridik, förvaltning och journalistik utgör de mellan 60 och 70 procent av studenterna.

Allt detta samtidigt som det snart är slut på jobb där utbildning inte behövs.

Siffrorna oroar statsvetarprofessorn Bo Rothstein. I en nyutkommen antologi om framtidsutmaningar i Sverige skriver han att de män som nu halkar bakåt i utbildningsväsendet i själva verket blir tredubbelt ratade.

Förutom det uppenbara att män får svårare att hitta arbete i takt med sjunkande relativ utbildningsnivå riskerar de allt fler män som har lägre utbildning än kvinnor (och i förlängningen mindre välbetalda jobb) att få svårare att hitta en partner, menar Rothstein. Fler män riskerar då att inte få leva med barn, vilket är en av de mest civiliserande erfarenheterna man kan ha. Som om inte detta vore nog har outbildade dessutom betydligt svårare att hävda sig i organisationer och andra sociala nätverk.

Men man kan se jämställdhetsutvecklingen på fler sätt. I rapporten ”Amazonia” från Institutet för framtidsstudier ser Arne Jernelöv inte bara de uppenbara omvälvningarna i skolvärlden utan en megatrend där kvinnors positioner stärks också när det gäller makt och pengar. Trenden är långsam men obeveklig som urbaniseringen, menar Jernelöv, och därför är det få som riktigt ser den (vissa ser den men vill inte tala om den av oro för att viljan till politiska beslut då ska minska).

Jernelöv vågar dra trenden så långt att han föreställer sig ett samhälle där maktbalansen i samhället faktiskt är omkastad. Och han tror att ett samhälle där kvinnorna styr är ett bättre samhälle än dagens, både för män och för kvinnor.

Om Rothsteins farhågor är riktiga kanske det kvinnohat vi i dag ser på nätet är ett ont förebud om en stökig framtid med en växande grupp trippelratade män. Om, å andra sidan, våra attityder förändras (så att kärlek styr partnerval och meriter ger positioner) och kloka åtgärder vidtas (så att pojkar klarar skolan bättre), kan det vi ser lika gärna vara smutsiga rester av en patriarkal ordning som ingen vill ha tillbaka.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

[...] Stökig väg mot Amazonia? [...]

Tiden trilskas med Krösamaja - DN.se (Webbsida), 13:21, 9 mars 2013. Anmäl

Motsäger inte att en omfattande förskjutning sedan några decennier äger rum. Men i delar: point taken.

Anders Bolling, 13:02, 18 februari 2013. Anmäl

Japp. Bra förslag.

Anders Bolling, 12:58, 18 februari 2013. Anmäl

”Men kom ihåg att alla mörka scenarier bygger på att inget görs och människor inte ändrar sig. Det är därför de så sällan blir verklighet.” Kanske du kan ta upp exempel på det, i senare bloggposter? Det är bara ett förslag.

Lena Synnerholm (Webbsida), 09:38, 10 februari 2013. Anmäl

[...] AB12345, DN123456 , SvD123456, [...]

Vad händer när debatten tystnar? #näthat | Annarkia (Webbsida), 16:24, 9 februari 2013. Anmäl

Det oroar bara mig att Anders Bolling -- som annars brukar vara klarsynt och klartänkt -- inte tar det självklara med i ekvationen: att detta är politik och därmed har en propagandaaspekt. När exvis Blondinbella förfasar sig över näthatet är det nu plötsligt män som påstås ligga bakom dumheterna, när alla tidigare varit införstådda med att det huvudsakligen varit avundsjuka och bittra tjejer/kvinnor som skrivit de slippriga kommentarerna. Om det är män eller kvinnor som ligger bakom åtskilliga av de anonyma påhop som lästes upp i UG, vet vi faktiskt inte. Man kan också påminna om journalisten Annelie B, som förra året i GP och tidningen Journalisten gjorde stort nummer av att vara utsatt för näthat av "antifeminister och rädda män". Men det visade sig i tidningen Journalisten (9 okt 2012) att det faktiskt var hon som gjort sig skyldig till näthat, och hennes mail var minst lika motbjudande misogyna som något av det som lästes upp i UG. Här behövs en rejäl dos kritiskt tänkande.

Rickard Berghorn, 05:29, 9 februari 2013. Anmäl

Jag har två problem med begreppet "näthat". Det första är att det är en slaskpåse där man stoppar allt möjligt. Eller om man vill se det snällt, ett begrepp som de 2 senaste veckorna av DN glidit till att betyda uttrycklig misogyni. Det andra är att det saknas observationer (statistik). @ Hasse: Mängdklassificering är inte en "bortförklaring", den visar till exempel hur raser inte finns men väl "fuzzy groups" (mer inbördes korsning).

Torbjörn Larsson, OM, 01:08, 9 februari 2013. Anmäl

Nånting i dena text ger mig lite bitter eftersmak. Den är informativ men att hatet har att göra med att kvinnorna nu har bättre betyg och utbildning (men fortfarande inte i närheten av den makt eller lön som utbildningen borde ge) får det tyvärr att låta som att vi kvinnor egentligen borde vara nöjda, vi är vinnare. Nå, istället kan vi väl undra varför de män som känner sig ratade inte kämpar för förbättring, arbete, social rättvisa? Säg inte att de inte har nog utbildning, det hade inte arbetarna som kämpade för hundra år sedan heller. Sorgligt nog sitter dessa bara slappt och kastar hatet på den ständigt förtryckta (ja vi är inga vinnare än på långa vägar oavsett vad statistiken visar) kvinnan istället för att påverka politiken.

Jo, 23:59, 8 februari 2013. Anmäl

"Centrala utbildningar som journalistik". Tjena.

Gaius Baltar, 23:28, 8 februari 2013. Anmäl

Ett par grundläggande fel i den grundläggande analysen. Det är korrekt att männen i genomsnitt sjunkit markant, men det betyder inte automatiskt att den övre tredjedelen sjunkit ett dugg. Kolla på riktiga kurser som civilingenjörer, Handels, industriell ekonomi etc (snälla, glöm klipp och klistrakurser som journalism, samhälls och förvaltning), och kolla sedan hur karriären ser ut i verkligheten för studenter från dessa institutioner. Det räcker inte att bara utbilda sig, har man inte driv att bli chef och entreprenör så stannar man som välbetald anställd. En bättre beskrivning är att manligheten blivit radikalt mer - polariserad -, men att analysen om hur de stackare som halkat efter i övrigt är korrekt.

Mattias Åslund, 23:28, 8 februari 2013. Anmäl