Modet att byta fot inför öppen ridå

Foto: Andy Wong/AP

Kinesisk åker med näringsberikat ris.

Det var ett omvälvande tal. Åskådarna, som förväntat sig något helt annat, tappade hakorna.

”Jag vill börja med en ursäkt”, inledde Mark Lynas. ”Jag ber om ursäkt för att ha i flera år ha rivit upp GM-grödor. Jag är också ledsen över att jag var med och startade anti-GM-rörelsen i mitten av 1990-talet, och att jag därmed bidrog till att demonisera en viktig teknisk möjlighet som kan användas för att gynna miljön. Jag kunde inte ha valt en mer kontraproduktiv väg. Jag ångrar den nu fullständigt.”

Mark Lynas är en respekterad brittisk miljöaktivist. Han är bland annat känd för en bok om klimathotet, ”Sex grader”, (som inspirerade till en uppmärksammad artikelserie i denna tidning), men han slogs också i åratal mot genmodifierade grödor, GM. I det där talet på en jordbrukskonferens i Oxford i januari i år kom han ut på andra sidan. Hur var det möjligt?

Vad som hade hänt var att Lynas börjat läsa om den företeelse han bekämpat. Han hade tagit till sig vetenskapen och upptäckt att det han varit övertygad om inte var stort mer än en uppsättning urbana myter. I en Guardianartikel beskriver han hur illa han mådde när han 2008 lämnade in sin sista anti-GM-artikel, i ett läge när han inte längre själv trodde på vad han skrev.

Tidigare hade han utgått från att GM var något ont eftersom storföretag var pådrivande. Han hade utgått från att det var farligt eftersom arbetet skedde i laboratorier. Han hade utgått från att det innebar en ökad belastning på miljön, eftersom syftet var högre produktion. Han hade utgått från att inga vettiga bönder ville ha det.

Att vara försiktig med ny teknik är mycket klokt, men förr eller senare är tekniken inte ny längre, och det finns gränser för hur länge försiktighet är en dygd. Mer än 500 forskargrupper har publicerat 130 studier som samstämmigt visat att genmodifierade grödor inte utgör större hälsofara än traditionellt odlad mat. Man har ännu inte kunnat påvisa att någon människa insjuknat eller avlidit på grund av GM-mat. Däremot dog över 50 personer och 3.500 fick njursvikt efter att ha ätit ekologiskt odlade groddar från en gård i Tyskland 2011.

Det fortsatta motståndet mot genmodifierad mat hade väl inte varit ett problem om det inte var så att genmodifiering av allt att döma är enda sättet att föda världens befolkning utan väldigt stora miljökonsekvenser. Vi kommer att bli drygt två miljarder fler, och på något sätt måste matproduktionen fortsätta att öka – precis som den i trots mot tidens domedagsprofetior kunde göra mellan 1960 och 2000, tack vare Norman Borlaugs växtförädlingsrevolution.

Naturen ”genmodifierar” sig själv hela tiden, om än långsamt, och människan har aktivt förädlat växter i tusentals år. Modern genmodifiering är en träffsäkrare form av växtförädling. Med GM-teknik bjuder nya sorter på färre överraskningar och oönskade egenskaper än med traditionella metoder. Det man vill uppnå är inte bara ökad avkastning utan också sådant som ökad motståndskraft mot skadedjur (mindre behov av giftbesprutning), bättre hållbarhet (mindre andel kasserad mat), ökat näringsvärde och bättre smaker.

Den ökade avkastningen innebär i sig att vi slipper utöka åkermarken, vilket radikalt begränsar klimatutsläppen från jordbruket och räddar livgivande skogar. För att uppnå motsvarande produktivitetshöjning med traditionella metoder, om det ens är möjligt, krävs rimligen mer konstgödsel. Vad det betyder för övergödningen av haven är väl känt.

Nya rön visar att GM-odling hittills har minskat användningen av bekämpningsmedel med nio procent och att utsläppen av växthusgaser från jordbrukssektorn minskat så mycket att det motsvarar tio miljoner bilar – bara under 2011.

Den där övermogna försiktigheten är framför allt en europeisk företeelse, vilket SEI-forskaren Ivar Virgin visar i en ny rapport. I världen i övrigt är i dag 80 procent av alla soja och bomull och 30 procent av majsen från GM-frön, men i Europa är GM-andelen i praktiken noll. Trots att beläggen alltså tycks vara närmast bedövande för att GM-grödor inte utgör större faror för hälsan än traditionellt odlade grödor röstar EU-länder som Österrike och Grekland konsekvent nej till dem. Samtidigt piratkopieras patenterade genmodifierade frön för soja och bomull i Brasilien och Indien eftersom bönderna där är så angelägna om att få använda dem.

Allt det här tog Mark Lynas till sig. Han förlorade många vänner efter fotbytet. Den person som varit best man på hans bröllop bröt kontakten helt. Lynas beskriver händelseutvecklingen som en tragedi, ”men tragiskt i den shakespeareska betydelsen att man såg det komma.” Han kände att han inte hade något val.

Vad Lynas upplevt liknar Greenpeaceveteranen Patrick Moores öde. Moore var med och grundade den inflytelserika miljöorganisationen på 1970-talet men hoppade av efter femton år eftersom han tröttnat på vad han menade var dogmatism och brist på konstruktiva lösningar. Han fick epitetet ”eko-Judas”.

Jag undrar om inte den radikala miljöaktivismen efter kalla kriget och murens fall tagit över stora delar av den mentala politiska dikotomi som under decennier stod mellan vänstern och högern. Det är i den gröna rörelsen de eviga, förmodligen demokratiskt nödvändiga, antietablissemangsstriderna förs numera. Tankefigurer från de forna vänsterbarrikaderna finns kvar. Det är guilt by association; näringslivet kan inte stå för något gott, politikerna går i storbolagens ledband, och avhopp från den rätta gröna vägen ses som förräderi.

Miljörörelsen har framgångsrikt cementerat bilden av sig själv som en David i kamp mot Goliat – en bild som förmodligen var ganska sann för 40 år sedan men som är oändligt mycket komplexare i dag. Det ger den ett moraliskt övertag av samma slag som vänstern en gång hade. Därför är det så mycket svårare att byta sida åt det håll som Mark Lynas och Patrick Moore gjort. Det är varmt och skönt i de sällskap som åtnjuter moralisk överhöghet, och det är obehagligt att få deras fördömanden.

Men frågan är vad som är viktigast: att till varje pris döma ut det som ”makten” och storbolagen kommer med eller hålla alla intellektuella dörrar öppna för att vi på ett hållbart sätt ska klara att föda drygt nio miljarder människor inom tre decennier?

Lynas avslutade sitt tal med ett budskap till sina forna vänner i anti-GM-lobbyn: ”Ni har rätt till era åsikter. Men ni ska veta att de inte stöds av vetenskapen. Vi är på väg mot ett vägskäl, och för både människornas och planetens skull är det nu dags för er att gå ur vägen.”

Foto: Henrik Montgomery

Mark Lynas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

[...] Framstegsbloggen i DN skriver Anders Bolling om en uppseendeväckande omvändelse. Mark Lynas, en av världens mest kända miljöaktivister och [...]

Genvägen till mer och bättre mat | No size fits all (Webbsida), 19:38, 29 april 2013. Anmäl

Anders Bolling vill gärna dra stora växlar i Framstegsbloggen, men den enda säkra slutsatsen man kan dra av att Mark Lynas har bytt sida i GMO-frågan är att Mark Lynas har bytt sida i GMO-frågan. Detta betyder inte per automatik att Lynas nya åsikter är bättre eller mer välgrundade än hans gamla. Däremot dyker det upp en naturlig följdfråga: vem jobbar Lynas för nu? Bolling borde ställa denna enkla fråga innan han sätter Lynas på piedestal för att lysa väg i miljömörkret. Förutom sin allmänna intellektuella slapphet gör sig Bolling skyldig till några riktigt pinsamma tankevurpor. Till att börja med kommer han dragandes med det gamla och nötta argumentet att GMO ska stoppa världssvälten. Har han tänkt sig att Monsanto ska skänka bort sina produkter till de svältande? Verkligheten är ju att de svälter eftersom de saknar pengar, inte för att det saknas mat. Fast Bolling når ännu lägre när han påstår att ”naturen genmodifierar sig själv hela tiden”. Säger man något så dumt så vet man helt enkelt inte vad man pratar om, då har man inte fattat någonting om genteknik överhuvudtaget och bör bli utvisad ur debatten. Till sist Bolling, har jag en överraskning till dig. Det man (läs Monsanto eftersom de äger ca 90% av alla GMO-patent) vill uppnå, det är varken ökad avkastning, ökad motståndskraft mot skadedjur, ökat näringsvärde, bättre hållbarhet eller bättre smaker. Det där är bara fina ord som du har läst i nån glossig årsrapport. Det man verkligen vill uppnå är vansinniga vinster genom ett genetiskt monopol på all föda.

Stefan Bruhn (Webbsida), 18:07, 26 april 2013. Anmäl

Skönt att läsa en artikel som denna, tack Anders Bolling. Det märks att det börjar knaka i fogarna för dom urbana myterna där förhoppningsvis den största av dom alla, den om den antropogent orsakakade klimatkollapsen blir nästa till rakning.

Rosenhane, 09:06, 26 april 2013. Anmäl

Ett bli intellektuellt övertygad och ta steget ut ur den troende värmen är bra jobbat. Det kostar på att bli sedd som en förrädare av tidigare vänner

Ingvar Engelbrecht (Webbsida), 08:38, 26 april 2013. Anmäl

Den svenska journalistkåren har på grund av sin okritiska granskning och bristande kunskaper stark bidragit till cementering av att allt miljöfolket gör är det rätta. Dessa ofta helt okunniga muppar har stoppat många bra saker. Som hade gynnat miljön.

Kjell Kratz, 08:34, 26 april 2013. Anmäl

Stackars Lynas har drabbats av hybris. Istället för att vi ska ställa om samhället ska ingenjörerna fixa det här åt oss; Det är människan som är Gud. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”. Därmed kan vi öppna upp för vilka storskaliga experiment som helst; fusionskraft, fylla atmosfären med svavel, fylla haven med koldioxid etc. Möjligheterna är obegränsade. Det är sorgligt att DN så okritiskt faller för denna teknokratiska vision! Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten. Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

Åke (Webbsida), 08:26, 26 april 2013. Anmäl

Ehm: Synd att det inte finns en editeringsfunktion. Jag bytte tangentbord idag, och det märks. :-/

Torbjörn Larsson, OM, 00:26, 26 april 2013. Anmäl

@Anonym: Jaha, den förväntade Gish-galoppen: - Ett stort utbrott av ehec visar på dåliga produktionsmetoder. - Allt avelsarbete innebär inavel (selektion). GM i sig innebär _ökad_ variation, då man tar gener från andra släkten, en horisontell ´genetisk transfer som inträffar mycket mer infrekvent och slumpmässigt i naturen. Du talar om selektionsmetoder som införs för att maximera produktionen, inte riktad genetisk transfer i sig. - "Risk". Påstående som dels behöver referens, dels behöver relevans. Att DN publicerar artiklar innebär också en högre systematisk risk, för avkastning. - Genpatent är oavhängigt GM. - "minskar böndernas liverne och möjligheter." Läs artikeln innan du Gish-galloppar: "Samtidigt piratkopieras patenterade genmodifierade frön för soja och bomull i Brasilien och Indien eftersom bönderna där är så angelägna om att få använda dem." - "Blundar". GM infördes för att öka avkastningen, och den gör det. Istället: ""Grön"-ideologin påminner om så mycket annat som lätt går snett i samhället, när vi blundar för möjliga konsekvenser för att driva på en artificiell problemställning." Gish-gallopp betyder att man inte har några faktiska argument, och det demonstrerade du väl. Tyvärr är all vidskepelse argumentlös men ordrik, vilket självförsvar gör att det tar lång tid att dekonvertera folk genom att som Lynas börja lära och tänka: I hans fall ca 20 år.

Torbjörn Larsson, OM, 00:23, 26 april 2013. Anmäl

Precis en av mina största pet peeves. "Ekologisk" odling utsätts sällan för livscykelanalys, och är sannolikt oekologisk pga mindre produktion, dvs större krav på jordbruksmark. Det är ett okvantifierat ramverk som tillåter och oftast betyder orgamisk odling. Man har vetat sen Rom-mötet på 60-talet att den har 50-60 % av normala avkastningen. Få undersökningar verkar ha gjort, men förra våren presenterades en metaanalys som resulterade i att man förutsåg 70-8+0 % afkastning, förutom frukt som verkade ha normal. Nu är metaanalys i sig ingen höjdare, utvecklad för medicin har den 60 - 80 % rätt i test, 60 % vid sämre dataunderlag som troligt Här. Alltså bara lite bättre än en gissning, men igen pekande åt samma håll, och troliggörande att fruktresuyltatet inte är rättvisande. Annan bekräftelse är det högre priset, som pekar på sämre avkastning, och en diversifiering som kanske görs för goda syften, kanske görs för att det är ett lätt lurendrejeri. Säkerhetsprincipen säger alltså att man bör avstå från "ekologiskt". Precis som för kött gäller att inte alla kan äta det, eller marken tar slut och några får svälta. "Ekologiskt" är alltså också osolidarisk, onödig lyxproduktion. Till slut kan man observera att annan otestad vidsekepelse rider på detta. EU, den stora syndaren här, tillåter fringe-intressen som antroposofi under paraplyet "ekologisk" odling. Denna religiöst grundade sekts odlingsmetoder tillåter grundaren Steiners tro på homeopatiska (!) odlingsmetoder. Ta ett tjurhorn, fyll med hälften jord hälften gödsel, gräv ner i odlingsmarken under fullmåne - voila: ekologiskt! Bättre är inte dennas "bästa praxis". (Kan googlas, liksom EU:s regler.)

Torbjörn Larsson, OM, 00:09, 26 april 2013. Anmäl

Det är extremt svårt att påvisa att människor insjuknar p.g.a. denna typ av föda. Inte heller är det poängen. Om vi ska dra jämförelsen att naturen "genmodifierar" sig själv hela tiden är den närmsta analogin för GM inavel. Lägre genetisk variation är lika med högre risk. Klart som sjutton det ger en högre avkastning. Det gör de principer med vilka vi använder börsen också, men ger samtidigt en högre systematisk risk. Vi gratulerar oss själva till det att katastrofen slår in. Sedan tycker jag vi ska vara väldigt vaksamma med hur GM grödor tas patent på, och systematiskt minskar böndernas liverne och möjligheter. GM ideologin påminner om så mycket annat som lätt går snett i samhället, när vi blundar för möjliga konsekvenser för att driva på en artificiell tillväxt.

Anonym, 21:54, 25 april 2013. Anmäl

Boom-årens tid är inte längre vår

När är det inte kris?

Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Regeringar behöver visserligen göra antaganden om hur jobb och skatteintäkter ska utvecklas, men frågan är om det är någon mening för oss andra att ta till oss ekonomiska prognoser för mogna, sammansatta ekonomier som vår, där det är några tiondelar upp eller ned, och där utfallet aldrig följer prognosen? Tror någon att Anders Borgs prognos i vårbudgeten är bättre än den han lade fram i höstas? Eller bättre än den han lade fram hösten 2009 (ansvarsfullt dyster), eller efter valet 2010 (plötsligt överraskande ljus igen)?

Borg sänkte i höstas utsikterna från 2,7 procents tillväxt till 1,1, och nu höjde han dem lite till 1,2. Samtidigt är de som var långt dystrare än Borg i höstas nu bra mycket mer positiva. Det skulle inte förvåna mig om den svenska tillväxten i år till slut blir de där 2,7 procenten Borg backade från. Ingen kommer att bry sig nämnvärt, ty är det nio svåra år i rad som gäller, som finansministern hävdar, kommer det fortfarande att kallas lågkonjunktur eller kris.

Ändå blir Sverige och nästa alla andra länder i den så kallade västvärlden rikare i stort sett hela tiden. Fast det går allt långsammare. De mogna ekonomierna, åtminstone de som valt att bygga sociala skyddsnät, behöver troligen vänja sig vid en hjulsmörjande tillväxt på mellan en och, säg, tre procent och förstå att det är vad man kan begära. De rytande BNP-siffror Sverige hade 2010 och 2011 handlade till stor del om en bounce-back-effekt efter raset 2009 (och att vi hade en sådan återgång tyder på att den svenska ekonomin är sund i grunden).

Naturligtvis består inte hela Europa, Nordamerika, Japan och Australien av identiska ekonomier. Massor kan och borde göras i till exempel Sydeuropa för att skapa konkurrenskraft och sundare ekonomiskt klimat rent allmänt. Men någon form av ”japanisering” är sannolikt västvärldens öde, och det innebär en annan syn på vad som kan förväntas av ekonomin. Vi är alla smärtsamt medvetna om vilken den största utmaningen är, nämligen arbetslösheten. Nya jobb kommer inte av sig själva med enstaka procents tillväxt och moderna produktionsmetoder.

Har man ett högt förädlingsvärde i den aktiva ekonomin har man råd att hålla sig med ett brett skyddsnät mot arbetslöshet och sjukdom. För de länder som vill undvika lågbetalda tjänstejobb, vilka utgör en stor del av det ”skyddsnät” exempelvis USA håller sig med, blir det svårt att nå full sysselsättning i traditionell bemärkelse. Det är inte stor poäng med att återskapa de okvalificerade industrijobb som rationaliserats bort. Så vad göra?

Det finns förstås ett omättligt behov av tjänster i vissa ”mjuka” sektorer. För enkelhetens skull kan vi kalla dem vård och omsorg. Om man tror att det är lätt att få arbetslösa personer att sadla om och börja arbeta i dessa sektorer kan ett sätt att försöka hålla arbetslösheten i schack vara att styra resurser mot en utbyggd offentlig vård. Men – eviga politiska diskussion – det kräver neddragning av annan offentlig verksamhet eller skattehöjningar. Det kända dilemmat: hur höga kan skatter bli utan att ekonomisk verksamhet hämmas?

En annan variant är att man har en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik och inriktar den på att hålla skaran arbetslösa så rörlig som möjligt, det vill säga slussar folk genom utbildningar och olika slags åtgärder. Nå, det är väl i stort sett det olika svenska regeringar under de senaste decennierna hävdat att de gjort, med blandat resultat. En åtgärd som Sverige inte vidtagit men som är tradition i exempelvis Tyskland och som kan pressa ned ungdomsarbetslösheten är att införa ett lärlingssystem. Bland vuxna har Tyskland arbetslöshetstal ungefär som de svenska.

Så där kommer det att fortsätta. Medan de mogna ekonomierna alltså får rikta in sig på en stillsam utveckling med en hel del uppehållande verksamhet och tricksande med sysselsättningen sker världens viktiga ekonomiska utveckling i Asien, Latinamerika och Afrika.

Att lyssna på budgetdebatten i riksdagen kan kännas en aning utomplanetariskt när man vet hur utvecklingen ser ut bara på andra sidan Medelhavet och Ural. Tänk att fyra miljarder människor i Asien, en miljard i Afrika och en miljard i Latinamerika nu kan börja se fram mot ett anständigt liv, kanske som medelinkomsttagare. Mot en tillvaro där kvinnor träder in på arbetsmarknaden, utbildar sig, börjar ta sig ur mäns våld, får färre barn men barn som växer upp med hopp om att bo i hus, gå till ett arbete, kanske ta någon vecka ledigt och köpa leksaker till sina egna barn en dag.

Det finns väl egentligen ingen viktigare välfärdsfråga än att bidra till att lyfta dessa miljarder till nivåer vi själva tagit för givna i femtio sextio år. Dessutom är faktiskt vårt eget fortsatta välstånd alltmer beroende av att vi gör det. Handel är då den rättvisa vägen. Inte allmosor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Handel är bättre än ”allmosor”, bara om den är rättvis. Vi kan i så fall inte köpa prylar så billigt, att tillverkaren inte har råd, att ge löder man kan leva av. Sådan handel ger inga framsteg.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:52, 17 april 2013. Anmäl

Uppskattar din blog väldigt mycket, den ger ett perspektiv på utvecklingen som ofta döljs annars. Keep up the good work!

Otto Lundberg, 22:57, 16 april 2013. Anmäl

Klokt och instämmer i det mesta, men vill tillägga att Tysklands framgångar mer än något annat beror på en svag valutakurs för euron. Sedan undrar jag lite varför du inte nämner arbetstidsförkortningar och medborgarlön som möjliga lösningar på jobbkrisen? Det vore väl visionärt och framstegsinriktat om något? Liknande frågor behandlas här: http://bortomarbetslinjen.blogspot.se

RJA, 22:47, 16 april 2013. Anmäl

En platt kurva träder in i ljuset

Hur varmt kommer det att bli på jorden, egentligen? Att svaret på den frågan är ”ingen vet” borde verkligen inte överraska, men som klimatscenarierna har framställts i medierna de senaste åren har man lätt kunnat få intrycket att frågan är avgjord.

Klimatkänsligheten – den uppvärmning vi på sikt kan vänta oss om koldioxidhalten i atmosfären fördubblas från förindustriell tid – har av FN:s klimatpanel angetts till mellan 2 och 4,5 grader. De senaste 15 åren har medeltemperaturen strängt taget legat still, samtidigt som koldioxiden ökat i oförminskad takt. En tillfällig fluktuation, rimligen, vars orsaker hett debatteras, men trots allt en både vetenskapligt och journalistiskt intressant avvikelse från FN:s huvudscenario.

Uppvärmningspausen började noteras för några år sedan i bloggosfären och i några få redaktionella hörn (för DN.se:s noteringar i ämnet se exempelvis här, här, här och här), men generellt har det varit påtagligt tyst om temperaturen i det breda medieflödet, medan koldioxidökningen refererats generöst.

På senare tid har dock intresset ökat för de studier som visat en lägre känslighet än klimatpanelens snitt, och denna vår har något hänt även i medierapporteringen. Bland andra The Economist, Die Welt, Jyllands-Posten och Ekot har haft ambitiösa artiklar och inslag som på olika sätt uppmärksammat den (i förhållande till vedertagen bild) förvånande temperaturkurvan.

Det tråkigasteinslaget i argumentarsenalen från de debattörer som kallar sig skeptiker (en glidande skala, bör påpekas) är konspirationsteorierna; att klasvis med forskare medvetet skulle manipulera data för att påvisa en uppvärmning som inte finns – och dessutom lyckas undanhålla tilltaget.

En stå stor samling fritt arbetande forskare kan inte konspirera. Däremot kan det finnas outtalat grupptryck, och man kan helt enkelt ha missat något i sin forskning. I en så komplicerad fråga som klimatet vore det extremt underligt om inte det senare förelåg.

För 12 år sedan publicerade FN:s klimatpanel i sin tredje stora sammanställning ett diagram som blev mycket kontroversiellt i debatten. Det har senare modifierats, även om de grundläggande slutsatserna har överlevt. Den så kallade hockeyklubban visade att jordens medeltemperatur efter tusen år av rätt odramatiska förändringar stack av brant uppåt under 1900-talet.

I början av mars publicerads en ny liknande studie i Science, byggd på så kallade proxydata för hela jorden (sjöbottensediment, isborrkärnor mm, som studeras i brist på faktiska temperaturmätningar). Denna gång sträckte sig jämförelsen hela 11.000 år tillbaka i tiden, och även nu framträdde ett slags hockeyklubba, om än med lite välvt skaft: En nedkylning på 0,7 grader under tusentals år hade plötsligt följts av en uppvärmning i samma storleksordning på bara hundra år. Saken slutligen biff? Nej.

Ett par veckor efter publiceringen i Science medgav forskarna själva att den till synes dramatiska uppgången under 1900-talet inte är ”statistiskt robust” och inte utgör grund för några av de vetenskapliga slutsatser de kan dra.

The Economist sammanfattar, som så ofta, saken på pricken i en rubrik: ”Climate science – a sensitive matter”. Känsligt, var ordet. Och i diverse bemärkelser.

En klimatkänslighet på två tre grader skulle inte på något sätt göra det ansvarsfullt att somna om i frågan, men den vore mindre apokalyptisk än fyra fem. Det skulle betyda mer tid och mindre risk för ogenomtänkta energibeslut. Och inte minst: mindre energislukande klimatångest hos människor. Politiker och näringsliv har mängder av beslut om kloka omläggningar, nedskärningar och anpassningar framför sig. Men livet går nog vidare, trots allt.

Fotnot: ”Hockeyklubbsdiagrammen” över historisk temperatur och beräkningar av klimatkänsligheten är olika saker, men min poäng är att den senaste händelseutvecklingen kring båda forskningsgrenarna tydligt visar vikten av ödmjukhet i klimatdebatten.

Grafik: DN, Källa: NOAA

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Hej Anders Skönt att kunna läsa detta i dn. Vet du varför det står följande på Naturvårdverkets sida?: "Tolv av de varmaste åren som registrerats har inträffat under de senaste tretton åren. Tioårsperioden 2001-2010 är det varmaste årtiondet som uppmätts så långt tillbaka som det finns globala mätdata." http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimatet-forandras/ Jag förstår inte?

Patrik, 05:52, 7 maj 2013. Anmäl

Jag ser absolut det här, som en god nyhet. Sannolikt är känsligheten lägre, än vad vi tidigare trott. Det innebär en större chans, att mildra uppvärmningen till en hastighet, som vi hinner anpassa oss till. Mer än så kan vi nog inte hoppas på.

Lena Synnerholm (Webbsida), 19:17, 25 april 2013. Anmäl

Bra, Bolling. När kommer dina kollegor börja tänka självständigt?

Anonym, 20:56, 16 april 2013. Anmäl

Är det inte dags att lägga av med härskartekniken att slänga ur sig "KONSPIRATIONSTEORIER!". Det finns nog inte mycket konspirationer, men det finns nog ganska mycket anpassning och självcensur. Man vill ju vara en i gänget i kaffearean och för många är det den egna försörjningen som ligger i potten.

Perre, 17:10, 9 april 2013. Anmäl

Det är uppenbart att vetenskapen står ganska frågande inför den senaste tidens utveckling. Havsisen i Arktis smälter som aldrig förr likaväl som isen på Grönland. Uppvärmningen av jorden fortsätter men enligt vissa studier lite saktare än på 1990-talet. Då har man dock mätt enbart temperaturen vid havsytan. Samtidigt tyder vissa data på att havsvattnet blivit varmare på större djup. Kanske är det vi ser bara en omfördelning av värmen. Se t ex diagram på SR:s Klotet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=5492851. Helt klart är att vi håller på med ett fullskaligt experiment med hela jorden där många faktorer inverkar. Också klimatforskarna står i viss mån handfallna.

Bertil Fransson (Webbsida), 16:39, 9 april 2013. Anmäl

Lena Synnerholm: Du har uppenbarligen inte en aning om att vetenskapsmän och forskare mycket ofta har kollektivt fel? Eller du kanske tillhör dem som vill försvara rasbiologin, eugeniken, freudianismen, försurningshypotesen och skogsdöden... för att bara ta några exempel ur en mycket stor hög? Självklart finns det gruppdynamik och flockbeteende också där, att påstå något annat är tämligen barnsligt; och ingen utom du och Anders Bolling har talat om några "konspirationsteorier" här.

Anonym (Webbsida), 14:00, 9 april 2013. Anmäl

Konspirationsteoretikerna förnekar naturligtvis, att forskarna arbetar fritt. Tyvärr för dom men tur för oss, kan människor inte fjärrstyras. I alla fall är det inte möjligt, under någon längre tid.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:57, 9 april 2013. Anmäl

Bra att du åtminstone försöker få in lite förnuft i DNs spalter även om det inte kommer i papperstidningen ännu. Tycker dock som Richard o andra här att du kunde kolla upp lite mer i Climategatemailen så kanske du inte skulle raljera över skeptiker som anser att det fuskats och mörkats från IPCCs sida (eller rättare sagt den inre cirkeln: "the team" som inte drivs av nån forskningsiver utan av "the cause". Det är inga konspirationsteorier, det är bara att läsa innantill i mailhögen...

Bo Blomberg, 23:18, 8 april 2013. Anmäl

Anders Blling borde skärpa sig och kommentera den kritik som framförts mot hans uppenbarligen opportunistiska spark mot "skeptiker". Men man kan härmed utgå ifrån att han bestämt sig för att inte erkänna något misstag? Tragiskt.

Rickard Berghorn (Webbsida), 15:42, 8 april 2013. Anmäl

Hej Anders! Det är inte korrekt att mena att den sk hockeyklubban står sig. Titta exempelvis på den här rekonstruktionen: Ljungqvist, Fredrik Charpentier, ”A new reconstruction of temperature variability in the extra-tropical Northern Hemisphere during the last two millennia”, Geografiska Annaler: Physical Geography 92 A (2010): 339-351. Finns att ladda upp på: http://www.medeltid.su.se/OmOss/Fredrik_Charpentier_Ljungqvist_publikationer.htm MvH /Lena

Lena Krantz, 11:08, 8 april 2013. Anmäl

Blott Sverige svenska rädslor har

Foto: Christoph Verhaegen/AFP

Den som vill skildra världens faror ställs inför dilemmat att det vi är mest oroliga för inte nödvändigtvis, eller kanske rent av sällan, är det som är farligast för oss. När det handlar om rädsla är ingen av oss alltigenom rationell.

De flesta vet att hundratals människor dör på vägarna varje år medan antalet svenska dödsfall i flyg- och tågolyckor är praktiskt taget noll, och ändå är nästan ingen av oss bilrädd. Mindre än ett huggormsbett av 2.000 leder till döden, vilket inträffar högst en gång på tio år i Sverige, och ändå är ormfobi vanligt. Äldre vågar inte gå ut på stan av rädsla för dödligt våld, trots att färre numera mördas än på 40 år.

Enda botemedlet är att skaffa sig mer kunskap om olika risker och hoppas att det sunda förnuftet långsamt arbetar sig fram genom hjärnvindlingarna och efter hand får oss att fatta rationellare beslut.

Missförstå mig inte: Det är inte alls fel att tänka irrationellt ibland, vare sig i vetenskap, konst eller politik. Men irrationell rädsla gör skada när vi ska bedöma samhället omkring oss och fatta beslut i vardagen; om resor, om jobb, om ätande och om boende. Den här stenåldersresten riskerar rent av att inverka menligt även på akademiska analyser.

Dilemmat utgör faktiskt en akademisk disciplin. Ragnar Löfstedt heter en professor i riskhantering på King’s College i London. När jag träffade honom för en tid sedan påpekade han en intressant och rätt tydlig skillnad i riskbedömningar mellan folk i olika länder. I Österrike, till exempel, är det genmodifierade organismer som är i fokus för allmänhetens rädsla, tyskarna är oroliga för kärnkraften och i Sverige har vi sedan Rachel Carsons ”tyst vår” 1962 fastnat i en skräck för kemikaliesamhället.

Varför just kemikalier? Det kanske är konspiratoriskt att som Löfstedt påpeka att Sverige har en tämligen liten kemikalieindustri som det är riskfritt att angripa, eller att ett visst regeringsparti driver en stenhård antikemikalielinje samtidigt som det står för ett slags light-reglering när det gäller skogen. Men något är det. Böcker om onda tillsatser i maten säljer och filmer som beskriver våra kroppar som veritabla kemikaliekärl uppmärksammas.

Kanske beror det på svenskarnas omtalade kärlek till naturen, en kvardröjande idé om att naturen är giftfri tills människan är där och besudlar den med sina hopkok. Fast nästan alla gifter härrör ju i grunden från naturen. Ibland har människan raffinerat och koncentrerat, men ofta inte: tungmetallerna finns där, liksom arsenik, radioaktiva ämnen, nervgift i regnskogsblad och på tropiska grodor, den vita flugsvampens amatoxin, potatisens solanin.

Dödliga bakterie- och virussjukdomar är förstås också naturliga. Med modern läkarvetenskap kan de flesta människor i dag skydda sig hyggligt från deras angrepp. Men det finns annat som är svårare att värja sig från. Bland det farligaste vi i den rika delen av världen kan råka ut för är matförgiftning. 750.000 svenskar drabbas årligen, varav 20 dör.

Bakterien Clostridium botulinum avger ett av de starkaste gifter man känner till. Ett snapsglas rent botulinumtoxin räcker för att döda hela Sveriges befolkning (tursamt nog är just den bakterien numera mycket ovanlig).

Om inte maten hanterades på ett säkert sätt och – nota bene – om inte maten till viss del behandlades med tillsatser som natriumnitrit (E250) och bensoesyra (E210) skulle betydligt fler riskera att stryka med av farliga mikroorganismer. Bättre matsäkerhet är en av civilisationens viktigaste landvinningar. Förr i tiden fick naturliga giftangrepp via maten folk att dö som flugor, gjorde att krig förlorades och orsakade personlighetsförändringar som satte i gång häxprocesser.

Av de ungefär 900 personer som årligen dör av andra förgiftningar än matförgiftningar i Sverige är de flesta självförvållade (överdosering av läkemedel, droger). Förgiftningsdödligheten bland småbarn är numera nära noll.

Våra skräcklistor borde toppas av matförgifting och biltrafik. Men de övertrumfas båda av oron för kemikalier i miljön, och politiker anslår mer än gärna mer pengar till forskning om farliga ämnen. Det gör Ragnar Löfstedt frustrerad.

– Vi har ju begränsade resurser. Är det klokt att göra människor oroliga för risker som är mycket små? frågar han sig retoriskt.

Löfstedt har dragit slutsatsen att de risker vi är mest rädda för är sådana som är ofrivilliga, okända, tekniska, okontrollerbara och som berör barn. Diffusa kemikalier i miljön passar som hand i handske på alla specifikationerna.

Just det okända och okontrollerbara kan naturligtvis väcka farhågan att de mystiska ämnena dödar oss långsamt utan att vi förstår det. Vid varje ångestfylld misstanke av det slaget finns en kontrollfråga man kan ställa sig: hur utvecklas hälsan i befolkningen i stort?

Enligt den senaste folkhälsorapporten från Socialstyrelsen syns inget stopp på den ökning av medellivslängden som pågått i ett sekel. Nu är den 84 år för kvinnor och 80 för män. Den ökar numera lite snabbare för män än för kvinnor.

Men vi kanske hade varit ännu friskare utan kemikalierna? Tja, så kan det förvisso vara. Hypotetiska frågor får aldrig riktiga svar. Men med utgångspunkt från folkhälsouppgifterna ovan: Så förtvivlat farligt kan det ändå inte vara.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ja, fortfarande lever kvinnor fyra år mer än män. Det talas det väldigt tyst om i jämlikhetsdebatten.. Trots att det är den största ojämlikhet man kan tänka sig. .

Klas, 22:31, 7 april 2013. Anmäl

Point taken, Tobias. Men det är ju ett faktum att vi måste utsättas för mat, medan vi i princip kan undvika att utsättas för huggormar, om vi känner rädsla för dem.

Anders Bolling, 13:14, 7 april 2013. Anmäl

Tack, Barbro.

Anders Bolling, 13:12, 7 april 2013. Anmäl

Nej, Bertil, det är bra. Hela inlägget handlar om perspektiv och relationer mellan olika risker. Om miljögifterna är så allvarliga som många framhåller kommer det nog att visa sig i ökad dödlighet snart. Då skriver jag om det, var så säker.

Anders Bolling, 13:11, 7 april 2013. Anmäl

Jag noterar att det raljeras över att huggormsbett bara leder till döden 1 gång av 2000 medans det uppmärksammas att matförgiftning, som leder till döden 1 gång av 37500 är livsfarligt ;). Därmed inte sagt att resten av slutsatserna är felaktiga men en lustig jämförelse.

Tobias Lilja, 09:14, 4 april 2013. Anmäl

I många avseenden har du rätt. Varför så många är rädda för att flyga har jag aldrig förstått till exempel. Bland annat då det gäller kemikalier håller jag dock alls inte med dig. Man kan inte bara se på de förgiftningsfall som sker i dag. Många ämnen ansamlas i kroppen så att risken blir större och större ju längre exponeringen sker. Ingen (vad jag vet) har hittills rapporterats död på grund av inmundigande av fet Östersjöfisk hur man nu skulle kunna påvisa det men populationen av örnar och sälar var på väg att dö ut… Nu avråds kvinnor i fertil ålder från att äta strömming eller lax från Östersjön mer än en gång i veckan, och dessa fiskar får över huvud taget inte säljas i övriga EU. Är det fel?

Bertil Fransson (Webbsida), 17:54, 3 april 2013. Anmäl

Äldre vågar sig inte ut, inte pga dödligt våld, utan för att bli attackerade över huvud taget. En helt rationell bedömning om man ser till hur rån och stölder mot äldre utvecklats de senaste 20 åren.

Perka, 23:16, 2 april 2013. Anmäl

Jag tror det fortfarande finns saker, som man behöver vara rädd för. Men det är ofta inte dom sakerna, som folk tenderar att vara rädda för. Folk är rädda för fel saker, det är det som är poängen.

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:18, 2 april 2013. Anmäl

Att vara rädd är en grundläggande mänsklig egenskap - som genom evolutionen har spelat en viktig roll för individens och gruppens fortlevnad. Så sent som för hundra år sedan var det rimligt att vara rädd för svält, överhetens nycker, att en egna död i sjukdom skulle sätta barnen på fattighuset mm. Idag är det egentligen inte rimligt att vara rädd för något - slumpen tjänar det inte till att oroa sig för. Att oroa sig för onda terrorister till den grad att man måste spela säkerhetsskådespel med vätske och pennknivsritualer innan ombordstigning på flygplan är en för samhället kostsam och dåligt riskanalyserad ide som sannolikt späder på rädsla mer än det ger trygghet, för säkerhet i ordets egentliga mening rör det sig inte om. Mer saklig syn på våra rädslor och politiker som vågar ta ledningen och stå upp mot trams är vad som skulle göra människorna tryggare och lyckligare.

Nils, 20:39, 1 april 2013. Anmäl

Härlig och välskriven krönika ! Den motsvarar min livsfilosofi i kring miljö,kemikalier , tillsatsämnen mm. Jodå -jag har blivit beskylld för att vara oansvarig

Barbro, 18:51, 1 april 2013. Anmäl