Brysselstegen

Foto: Björn Larsson Rosvall

Ibland tas de framåt.

Det var som om det magnifika magplasket med olivoljan gav unionens beslutsfattare en väcknings-dask på kinden. Det har varit svårt att tro att nyheterna från Bryssel därefter härrör från samma politiska maskineri.

Kommissionens förslag för två veckor sedan att förbjuda påfyllningsbara flaskor för olivolja på restaurangbord var en perfekt måltavla för EU-kritiken. Det var nästan för bra.

Tanken var, som vanligt, god: Med öppna och etikettlösa flaskor är det lätt att lura kunder att tro att oljan de ringlar på salladen är finare än den är, och ta betalt för det också. Men konsekvenserna var ett absurt överstatligt ingrepp i en vardaglig miljö. Oljeförslaget bashades brett och högt, faktiskt ända upp på premiärministernivå.

Det tog skruv. Den ansvariga kommissionären Dacian Ciolos gjorde redan den 23 maj en hel pudelkennel och meddelade att han förstått att lagförslaget inte har folkligt stöd och därför omedelbart ska skrotas.

Precis en vecka senare fattades ett historiskt fiskebeslut i EU-parlamentet (som numera har beslutsrätt i frågan), vilket bland annat innebär att fiskeflottorna och därmed överfisket minskas, liksom andelen fisk som kastas överbord.

Samma dag fick kommissionären Neelie Kroes ett slags lidnersk knäpp och lovade i ett tal att kommissionen snarast ska driva fram förslag om ett ”fritt och öppet internet” i EU och att göra unionen till en enhetlig telekommarknad. Det betyder förbud för nätoperatörer att styra trafiken och förbud mot extra mobilavgifter för resande medborgare.

Beslutet några dagar dessförinnan om att öppna för vapenleveranser till de syriska rebellerna var väl inte ett lika entydigt framsteg, men det var onekligen ett tydligt besked i en extremt svår fråga.

De senaste veckornas blandade kompott visar ovanligt tydligt att unionen är vad dess 27 medlemsländer gör det till och att en organisation som representerar en halv miljard människor med nödvändighet levererar både högt och lågt.

Precis som i sportens värld säger vi gärna ”dom” om Bryssel när vi tycker att ministrarna, parlamentarikerna eller byråkraterna i kommissionen beter sig dumt. Vi borde vara lika benägna som efter en svensk fotbollsseger att säga ”vi” när EU beslutat något bra. För det är ju vi som sitter där och mejslar och klubbar. Också. Lika mycket som det är västerbottningar som sitter i riksdagen och beslutar. Också.

Inte sällan jämförs EU:s beslutsvåndor och spruckna toppmöten med USA:s administration, som framstår som enormt handlingskraftigt i jämförelse. (Också av folk som samtidigt hatar tanken på ett Europas förenta stater.) Jag tror de flesta inser att jämförelsen egentligen haltar.

Att EU framstår som splittrat beror till stor del på att det är öppet. Vi vet omedelbart vilka länder som drivit den ena och den andra linjen. Självklart finns starka motsättningar också i USA:s beslutsapparat – och inte bara mellan president och kongress – men de pågår inte inför tv-kamerorna. Och naturligtvis: EU är inte en förbundsstat. Att 27 länder kan fatta så många gemensamma beslut om så detaljerade saker som sker är ett historiskt under.

Bakom alla uppmärksammade fiaskon och dröjande kriser snurrar kugghjulen ojämnt vidare i Bryssel, Strasbourg, Luxemburg och Frankfurt: Två hack framåt och ett bakåt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Man bör också komma ihåg att USA till skillnad från EU uppstod ur ett folk som talade samma språk och mestadels hade en gemensam kultur och liknande syn på religion. Och även då tog det dem 300 år och ett mycket blodigt inbördeskrig för att nå dit där de är idag. Om EU överlever några generationer till så lär det fungera bra mycket bättre än nu.

Alex, 20:56, 31 maj 2013. Anmäl

Yrvaket inför dämpat klimathot

Foto: Sandro Canpardo

Kontroversiell gas.

Nyligen passerades en symbolmättad klimattröskel: halten koldioxid i atmosfären gick över 400 miljondelar. Det händer inget särskilt på just den nivån, men konkret sifferskrämsel är alltid tacksamt nyhetsmaterial. ”Vi håller på att skapa ett förhistoriskt klimat med enorma, möjligen katastrofala, risker för mänskliga samhällen”, sade chefen för ett klimatforskningsinstitut i London. Bra rubrikord, förstås, och det faktum att CO2-kurvan oavlåtligt stiger är en förändring som är rak och enkel att slå fast. Varför temperaturen inte riktigt följer med, som förutspått, är mer komplicerat att berätta om.

Sedan kom tromben. En hel förort till Oklahoma City pulvriserades av en virvelvind med styrkor på 90 meter per sekund. Fanns ett samband med klimatförändringarna? Nej, snarare tvärtom, kan man säga. Den globala uppvärmningen utjämnar temperaturskillnaden mellan polarområdena och tropikerna, och tromberna i USA:s ”Tornado Alley” får sin näring från den starka kontrasten mellan arktikluft från Kanada och tropikluft från Mexikanska golfen. Mellanvästern är ett av få ställen där så olika luftmassor fritt kan mötas. Några av de värsta virvelvindarna registrerades för hundra år sedan.

Ungefär samtidigt kom en ny forskningsrapport, som tonar ned hotet om kraftig global uppvärmning. Artikeln i Nature Geoscience kom fram till att risken för dramatiska temperaturökningar de närmaste decennierna inte är så stor som befarats, vilket kan ge andrum för beslutsfattare och ångestridna medborgare.

Om forskargruppen, som representerar åtta länder, varit ensam om sin ståndpunkt hade det varit en sak, men dess studie är den senaste i en rad vetenskapliga papper (i någon mån sammanfattade exempelvis här) som de senaste åren modifierat de värstascenarier som gett rubrikmakare potent näring sedan i alla fall 2006. (För tydlighetens skull: det handlar om graden, inte arten. Inga nya vetenskapliga slutsatser kullkastar teorin om global uppvärmning på grund av ökade växthusgaser.)

Jag vet inte vad Johan Rockström och Anders Wijkman, två av klimatlarmens främsta svenska klockringare, säger om de senaste rönen om dämpad uppvärmning, men faktum är att mycket i dessa är sådant som för fem sex år sedan mest kunde läsas på så kallade klimatskeptiska bloggar.

Den senaste rapporten passerade med all säkerhet obemärkt förbi för de flesta. Varför? Det finns konspirationsteoretiker som inbillar sig att redaktörer i maskopi med forskare fattar publiceringsbeslut bakom neddragna persienner. De har, som DN:s ledarredaktion konstaterade i onsdags, alltför livlig fantasi. Men det är kanske dags att sluta fokusera på foliehattarna, vilka alltid varit ganska få och som för övrigt återfinns även i ”alarmist”-lägret.

Förklaringarna till att mediefokuset är mindre på rapporter som balanserar än på rapporter som skruvar upp är två, och de är mycket tråkigare än att det finns en dold agenda.

· Den ena är mänsklig: Eftersom den gängse vinkeln varit den hårdskruvade under så lång tid tar det en stund att byta ut verktygen i redaktörslådan. Dessutom kan det finnas en viss kvardröjande oro för att befinna sig i ”fel” läger.

· Den andra är mediedramaturgisk, och den är viktigast: Rubriker om konflikt och fara skriver sig själva. Rubriker om att saker inte är så farliga som man trott är notoriskt svårskrivna. Medierna presenterar inte världen som den är utan bara dess mest dramatiska skärvor. Att banka in detta faktum hos skolungdomen vore den mest behjärtansvärda demokratiåtgärd man kan tänka sig. (Vi är några stycken som brukar tjata om det här. Här ett sevärt klipp från ännu en av oss, fotografen Brandon Stanton.)

Den goda nyheten är att det ibland går att rucka kursen också på sådana här skutor. Det visar exemplet Afrika. Det tog nästan tio år innan det sjunkit in att kontinenten faktiskt börjat vända tjugo år av elände och stagnation, men i dag är det få som längre tycker det är osmakligt att medier gör stora tillslag om Afrikas ekonomiska lyft, dess medelklass och dess it-revolution samtidigt som det på samma kontinent finns folk som svälter. Vi kan förstå två saker samtidigt, jag lovar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Vi följer utvecklingen, du och jag och alla andra intresserade, Torbjörn. Ingen vet var det slutar. Jag är mest intresserad av att berätta för den majoritet (?) läsare som utgår från att vetenskapen redan har slagit fast hur mycket uppvärmning vi har framför oss med en viss mängd växthusgaser att så enkelt är det inte.

Anders Bolling, 12:42, 31 maj 2013. Anmäl

Famous last words? Vetenskapsförnekare finns överallt, tyvärr får de alldeles för stort utrymme i media. Vore det för mycket at kräva att de som uttalar sig också förstår forskning i ämnet de skriver om? Det enda nya som har framkommit är att klimatet förändras på ett annat sätt än förväntat. De som nu avskriver miljöförändringar bla i temperatur basunerar helt enkelt ut sin egen oförmåga till att förstå fakta och statestik. Smältande glaciärer och havsförsurning samt massutrotning av arter borde vara lätt att förstå om man bara förmådde att glänta på persiennerna i sitt trånga mörka kontor.

Mikael H, 07:57, 31 maj 2013. Anmäl

Kan det kanske ha att göra med att 80% av alla Svenska journalister röstar på MP och inte vet bättre ? Kan det vara därför Svenska journalister har rekordlågt förtroende ? http://www.journalisten.se/nyheter/journalister-har-lagst-fortroende Kan det vara dags för en liten smula självrannsakan ?

Rasmus, 21:14, 29 maj 2013. Anmäl

Miljöfjantarna får skrämselhicka när sanningen börjar komma ifatt dom. Peter Eriksson kanske måste ställa SUV:en och byta till cykel?

jalle, 15:25, 29 maj 2013. Anmäl

DNs journalister har tillhört den alarmistiska lägret också. Dags för lite självrannsakan?

George Bolcsfoldi, 06:29, 28 maj 2013. Anmäl

@Magnus: Problemet är att vi inte har "mer" tid. Värmen har ökat kontinuerligt vilket har setts på oceanerna (som ju har mycket högre värmekapacitet än luft, förutom att de täcker största ytan där värmeflöden passerar). Uppvärmningen följer fortfarande troget forskarnas modeller, och perioder som ligger lägre kommer alltså förr eller senare att vändas till högre. Vi kommer nu att få det _värre_ än vi hade behövt, om variationen hade varit lägre. @Rickard Berghorn, Erik: Ni ljuger. [ http://en.wikipedia.org/wiki/Global_warming ] @Mikael Byström: Forskningen säger att temperaturen "slaviskt"´ följer trenden i halten. Slumpmässiga variationer finns i alla system, och här har vi dessutom regionala variationer.

Torbjörn Larsson, OM, 23:07, 27 maj 2013. Anmäl

Inte det här igen. Förra gången fick jag påpeka att 90 % av värmeökningen går till oceanerna, vilket inte tas med av de som projicerar "en platå" på ökningen eller en lägre sensitivitet. Tar man med oceanerna behöver man en _40 år_ stagnation för att se en platå med nuvarande ökningstakt av uppvärmningen. Det här papperet, som är paywalled, verkar titta på lufttemperaturerna: "Dr Alexander Otto, from the Environmental Change Institute at the University of Oxford, said: 'Recent observations suggest the expected rate of warming in response to rising greenhouse gas levels, or 'Transient Climate Response,' is likely to lie within the range of current climate models, but not at the high end of this range. However, with current emissions trends, this would lead to very high temperatures to the end of the 21st century.'" [ http://www.see.leeds.ac.uk/news/news-inner/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=247&cHash=0d3375a89c1f43a9ff5e5f54094bf089 ] Men de är inte oceanografer. Här är vad de säger: "While the Economist referred to some unpublished work, it missed a new paper by Balmaseda et al. (2013) which provides a more in-depth insight. Balmaseda et al suggest that the recent years may not have much effect on the climate sensitivity after all, and according to their analysis, it is the winds blowing over the oceans that may be responsible for the ‘slow-down’ presented in the Economist. It is well-known that changes in temperature on decadal time scales are strongly influenced by natural and internal variations, and should not be confused with a long-term trend (Easterling and Wehner, 2009;Foster and Rahmstorf, 2011)." "The recent changes in these decade-scale variations appear to have masked the real accumulation of heat on Earth." [ http://www.realclimate.org/index.php/archives/2013/04/the-answer-is-blowing-in-the-wind-the-warming-went-into-the-deep-end/ ] Artikeln länkar vidare till en review av forskning över klimatkänslighet. Sammanfattning: IPCC senaste uppskattning gäller fortfarande. Till sist, de bloggar som talar om "klimatskeptiska" ämnen är inte skeptiker i den vanliga bemärkelsen. Skeptiker är nämligen sen länge organiserade, och _alla_ organisationer utgår från att vetenskapen gäller eftersom den är internt skeptisk genom sin konstruktion. (Marknaden av idéer.) De här bloggarna är, till varje man och kvinna, vetenskapsförnekare. Det är en verksamhet helt motsatt den vanliga skepticismen.

Torbjörn Larsson, OM, 22:54, 27 maj 2013. Anmäl

Klimatforskningen är omfattande och det kommer hela tiden en strid ström av forskningsrapporter som pekar i lite olika riktningar och som lyfter fram olika aspekter av klimatförändringarna. En mer samlad bedömning kommer att presenteras av IPCC i september. Jag tror det är klokt att avvakta den.

Anders Turesson, 19:10, 27 maj 2013. Anmäl

Vissa verkar villiga att offra hela vår civilisation och allt vi hittills har åstadkommit, för att eliminera den lilla, lilla, möjliga risken att klimatets förändringar har påverkats av oss människor och att den påverkan går i negativ riktning. Samtidigt har de inte en aning om vilket elände det KAN leda till när människan medvetet försöker styra klimatet. Själv bävar jag mer inför det scenariet.

Erik, 13:38, 27 maj 2013. Anmäl

Jag undrar om inte alarmismen, har bidragit förnekandet, av den globala uppvärmningen. Klimathotet kan framstå som för skrämmande, för att folk ska kunna ta till sej det.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:47, 27 maj 2013. Anmäl

Att få brinna för förorten, inte bränna den

Foto: Emilio Morenatti

”Los indignados” på Puerta del Sol i Madrid – förebild för frustrerade.

Fyra nätter av kravaller i Stockholmsförorter där unga män utan framtidshopp inte kommer på någon bättre protest än att bränna grannarnas egendom, och man vill ropa ut: Organisera er!

Många av dem som kallar sig radikala skulle säkert välkomna ett omfattande skattefinansierat åtgärdsprogram för att komma till rätta med de mest utsatta förorternas nedåtgående spiral. Kanske ett slags Chávez-inspirerade statsföretag som ser till att anställa såväl de frustrerade ungdomarna som deras arbetslösa föräldrar. Kanske subventionerad mat och energi.

När den politiska debatten är som mest fördummande kan det låta som om valet alltid står mellan total kollektivisering och tokindividualism. Men ett sunt samhälle behöver både individens frihet och kollektivets trygghet. Det är en självklarhet, och det är också vad som uttrycks på båda sidor om den rätt förstelnade blockgränsen för den som lyssnar färdigt.

Problemet med en toppstyrd kollektivisering är att den riskerar att cementera ett beroendeförhållande mellan individen och staten, som kan vara svårt att bryta.

Det finns hållbarare gemensamma alternativ. Tänk om de frustrerade förortsmedborgarna kunde organisera sig för att driva på politiker att stärka skolorna, bygga ut närpolisen och förbättra villkoren för lokala företag. Men också organisera sig för sin egen skull, för att peppa sig själva, för att komma på idéer, för att starta företag, för att starta föreningar.

Det måste samhället (vilket i min värld inte bara betyder stat, kommun och landsting, utan även organisationer och medmänniskor) kunna hjälpa dessa ungdomar och deras familjer med. Och det som kan åstadkommas den vägen, via egenmakt, för att använda ett gammalt SSU-begrepp, kan i sanning vara radikalt.

En förebild skulle kunna vara den spanska 15 maj-rörelsen, eller ”Los indignados”, som från försommaren 2011 snabbt växte till en veritabel folkrörelse mot nedskärningar, massarbetslöshet och vräkningar, med ickevåld som grund och med alla åldersgrupper representerade.

Rörelsen formulerade tidigt sina krav i konkreta punkter och har lyckats påverka politiska beslut om bland annat ökad öppenhet och mildare krav på de hundratusentals arbetslösa som inte har råd att betala för sina bostäder.

Efter hand har hundratals lokalavdelningar och tematiska undergrupper bildats, och i år har även ett par politiska partier knoppats av. Delar av rörelsen har radikaliserats. Med två år på nacken är inte ”Los indignados” längre en samlad företeelse. Men hittills utgör den en välgörande kontrast mot exempelvis de ofta våldsamma protesterna på Greklands gator.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Alltså, det sker organisering, det sker försök att uppmärksamma problemen och att hitta sätt för de boende att kunna leva ett gott liv i sina egna orter. Problemet är bara att dessa försök inte uppmärksammas, de bemöts i bästa fall med en klapp på huvudet i nån liten krönika om hur duktiga "de" är som gör något. Inget mer, inga politiska konsekvenser, ingen som faktiskt säger "ok, så hur ska vi tillsammans se till att den här orten blir beboelig och att ni som växer upp här ska kunna leva ett drägligt liv med möjlighet till försörjning och utbildning?". Nej, för det krävs det stenar och bränder tydligen, först då kommer medias strålkastare dit och undrar yrvaket vad fan som hände. Sitt inte och tyck saker om hur andra borde hantera sin situation om du inte först kollar upp vad som faktiskt gjorts Anders, det blir bara så fånigt uppenbart hur lite koll ni har då!

Anonym, 13:11, 25 maj 2013. Anmäl

Om man tar hand om ungdomarna och låser in dem (som är yngre än 18 år) i väntan på att föräldrarna kommer och hämtar dem kommer de snart att ledsna på att springa ute på nätterna och ställa till otyg. Innan föräldarna får ta med sig sina barn skall föräldarna upplysas om vilka rättigheter och skyldigheter man har i ett land som Sverige. När de lärt och förstått är det bara att ta med sig sina barn och gå hem och sova. Jag är medveten om att detta kostar, arbete, tid, lokaler osv.

Igors vän, 10:40, 25 maj 2013. Anmäl

Nej, det är feltänk från början till slut. Det är inte vårt ansvar. De "flydde" från dikaturer och krig, fick fristad och en helt absurd mängd hjälp i form av sjukvård, skola (mångdubbelt mer resurser än Svenska barn får), teknisk utrustning (iPads etc), mängder av fritidsgårdar, osv i all oändlighet. Den massiva white flight som sker från invandrarskolor och bostadsområden, bevisar dock bortom alla tvivel att "välkomnandet" från Svenskarna mest var ett självgott barmhärtighetsbevis, och inte för att de VILLE ha hit dem. Alltså, realistiskt, om inget totalt radikalt inträffar, så de kan glömma att de någonsin kommer känna sig "inkluderade/välkomna" in i majoritetssamhället annat än i form av floskler trumpetade ut från media och politiker. Mao, inget nämnvärt i praktiken, utan istället en hel del diskriminering. Om de kan skapa sig en framtid utan detta, så kan de stanna, men om de blir bittra och tar till terrorism och brottslighet som hämnd för "ratandet", så bör de utvisas omedelbart. Vi har inte tid med det tramset. Det är inte vårt ansvar och är definitivt inte värt ett korvöre i besvär.

Mattias, 06:22, 24 maj 2013. Anmäl

PS. Gud förbjude, att det verkligen går så långt! Här måste regeringen ta sitt ansvar!

Frode Karlsson, 00:16, 24 maj 2013. Anmäl

Bromölla, Kramfors och Ronneby har samtliga högre ungdomsarbetslöshet enligt en undersökning från arbetsförmedlingen. De har även garanterat mer utanförskap då ungdomar där inte har gångavstånd till Kista galleria eller ett par tunnelbanestationer till alla de möjligheter Stockholm har att ge. Ändå kastas inga stenar och inga bilar bränns där, märkligt.

Anonym, 00:03, 24 maj 2013. Anmäl

Tja, man kan ju undra vem som ska organisera sig, ligisterna... eller deras offer? Jag håller helt med Reinfelt om att dom hederliga boende som inte vill ha kaos i sitt grannskap borde organisera sig och stå upp emot våldet. Det skulle säkerligen snabbt ge resultat, det är ju ändå deras barn, grannar och bekanta som ställer till eländet så vem kan vara mer lämpad att stoppa detsamma? (Naturligtvis med hjälp av polisen) Jag tror inte för ett ögonblick att ligisterna egentligen VILL något, åtminstone inte något som är acceptabelt för resten av samhället.

Mikk, 22:59, 23 maj 2013. Anmäl

"Unga män utan framtidshopp" Låter lagom elitistiskt. Prova bråkmakare som sabbar för att det är spännande. Dessa snorungar drar skam över hela förorter och vi sitter förskrämt och tittar på twittrar om "strukturella förtryck och lyssnar på välmenade professorer och journalister som hittar historiska kopplingar, samtidigt som för femte natten brandmännen blir bombarderade av stenar.

Andre, 22:11, 23 maj 2013. Anmäl

Jag blir frustrerad när jag läser om en journalist som tror sig veta varför folk bränner bilar i förorten. Jag blir också frustrerad över att polisen inte sätter gummikulor i dessa bråkmakare och skyddar oss hederliga förortsbor, våra familjer och våran egendom. VI hederliga förortsbor har ingenting gemensamt med dessa kriminella element. När ska ni i era gated communities fatta det?

Frans, 21:57, 23 maj 2013. Anmäl

Med tanke på att en väldigt liten del av befolkningen är med i något politiskt parti är det enkelt för en liten grupp att skaffa sig makt. Tänk bara på StureplansCentern, dom är inte många men deras ideer har fått ett enormt genomslag.

Hasse, 21:14, 23 maj 2013. Anmäl

Dom har redan organiserat sig, men ingen lyssnar ändå. De som styr Sverige lyssnar inte på förortsungdomar från miljonprogramsområden. De bor tryggt i Täby, Strängnäs och liknande ställen och lyssnar bara på sina kompisar.

Anonym, 21:07, 23 maj 2013. Anmäl

En sten i svenskens sko

Foto: Alamy

Jag är väl den sista att bejaka nationalistiska generaliseringar, men ibland är det frestande att likt Richard Swartz använda nationalkaraktärer för att förklara utvecklingen. Då tänker jag till exempel så här:

Svenskar är ett rättviseälskande folk som på ett nästan löjligt entusiastiskt sätt omfamnar det som upplevs som modernt. Dit hör globaliseringen och öppna gränser. Svenskar gillar sådant. Attityden mot flyktingar hör exempelvis till de generösaste i världen. Öppenheten är i allmänhet av humanistisk typ. Det betyder, om man hårdrar det, att svenskar ”älskar mänskligheten” men inte nödvändigtvis enskilda människor eller andra handfasta uttryck av mänskligheten som knackar på dörren.

Många slår med all rätt bakut inför sådana svepande omdömen om nära tio miljoner människor. Men låt säga att det ligger något i dem. I så fall vill jag påstå att det europeiska närområdet hör till det där konkreta som knackar på dörren. För många svenskar är EU som ett påtvingat pensionsfondval. Kan det ge fördelar för Sverige, fine, annars: nej tack, hellre soffliggarfonden. Fredsprojekt och gemensamt öde? För sådana vackra visioner har vi ju FN, på bekvämt avstånd dessutom.

Om inte Sverige 1994 just hade gått igenom en djup kris och om inte en liten majoritet väljare i det läget antagit att ett EU-inträde skulle kunna hjälpa landet på fötter är jag ganska säker på att vi ännu stått utanför unionen.

I dag, när euron kostar 8,50, är rekordlåga 9 (nio) procent av svenskarna för att ansluta oss. När euron kostade över 11 kronor 2009 var 51 procent för. Men om nu krass vinstmaximering ska styra är det faktiskt ologiskt att vara för i den ena extremen och emot i den andra. En huvudpoäng med en gemensam valuta är att slippa de där svängningarna, som i ett slag och utan förutsägbarhet kan spoliera år av produktivitetsökningar i hela exportbranscher, vilket skogsbonden och förra statsministern Göran Persson påpekade i en TT-intervju häromdagen.

Det är klart att det vore rationellt att avvisa euron om man var säker på att den skulle kollapsa. Men nu gör den inte det, och troligen hade Sverige, precis som de liknande länderna Tyskland, Finland och Danmark (knutet till euron), hittills vunnit ekonomiskt på att vara med.

Kortsiktig lönsamhet torde ändå vara det sämsta skälet att vara för euron. Projektet handlar lika mycket om politisk sammansmältning som om ekonomi, men det är uppenbart att oåterkalleligt låsta växelkurser på lång sikt har stora ekonomiska fördelar, vilket fått länder att eftersträva detta gång på gång i historien (avhandlat exempelvis här).

Vi vet alla hur illa det såg ut för bara ett år sedan. När valutaunionens skavanker uppdagades var många snabba med att avfärda den som en dålig idé. Men man måste skilja på idé och genomförande. Euron är en god idé som förverkligats för brett, för snabbt och för slarvigt. Europa hade sluppit mycket lidande om alla steg kunnat tas i rätt ordning och – våta dröm – om ingen politiker eller bankdirektör tänkt kortsiktigt.

Nå, när vi så småningom når selets stillhet efter den piskande strömmen kommer av allt att döma flera av de sydeuropeiska länderna att flyta upp med större konkurrenskraft – den kraft de (med assistans av EU) borde ha skaffat sig för tjugo år sedan för att på ett hållbart sätt kunna komma i kapp de rikare medlemmarna i norr.

Åtstramningar, reformer och uthålligt finansiellt stöd från Bryssel, Frankfurt och Washington börjar så sakta ge effekt, vilket syns på stabila räntor. Till och med mellan de grekiska siffrorna anas en flämtande låga av hopp. Insikten sprider sig om att det efter piska är tid för morot.

Ja, priset i form av massarbetslöshet har egentligen varit alldeles för högt, och ja, det hade varit att föredra att omställningen gjorts långsammare och mindre smärtsamt. Men i ärlighetens namn: De löne- och prisnivåer som rådde i Grekland före kraschen var inte ens på samma planet som landets produktivitet. Samma bubbel-välstånd gällde, om än i något lägre grad, för Irland, Spanien och Italien.

Jag har ingen aning om i vilken mån folk i Sydeuropa inser att problemen är hemvävda mer än importerade, men i de två medlemsländer där umbärandena varit som störst, Grekland och Spanien, är inemot 70 procent ännu för euron. Nästan lika stor andel noteras i Italien, Frankrike och Tyskland. I Sverige, ett land som inte hade löpt några risker med att vara med, är stödet alltså nära noll.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Sydeuropas korruption med mera gör att de har en produktion på kanske 85% av Tysklands nivå. Det är ju tråkigt, men lätt att leva med (man är inte speciellt fattig på 85% av Tysklands nivå). Det behöver innehåller leda till arbetslöshet i någon utsträckning. Vad leder till arbetslöshet då? Jo, för låg inflation, beroende på att man inte har egen penningpolitik, och för stark valuta, beroende på att man delar den med Tyskland. Det vill säga Eurons konstruktion. Har man en gemensam valuta, måste man ha utjämningasystem, och dessa är små och svaga i EU. När Texas hade kraschande fastigetsmarknad, likt Spanien idag, gjorde automatiska transfereringar som arbetalöshetsunderstöd mm att det inte blev lika illa. Det handlade om mycket större summor än vad Nordeuropa stöttar Sydeuropa med, utan att ett enda beslut fattades - systemet fanns redan där. Eländet i Spanien kommer i princip helt och hållet från euron (Grekland är en annan sak...)

Björn, 22:09, 24 maj 2013. Anmäl

I en skrift står det.Enligt vårt förmenande stå blodsbanden varandra närmast.

nilstoren, 00:13, 24 maj 2013. Anmäl

Oscar, jag menar inte att de som är med i euron klarar sig bättre än de som inte är det. Verkligen inte. Det är förstås riktigt att Sverige går utmärkt. Vad jag skrev var bara att jag tror de sydeuropeiska länderna på detta smärtsamma sätt så småningom kommer att hamna i en rimligare konkurrenssituation än de haft. Sedan håller jag delvis med dig om att svenska regeringar är bra på att följa regelverket, till skillnad från en del andra. Men vad regeringen gör är inte detsamma som den svenska folkopinionen.

Anders Bolling, 20:18, 23 maj 2013. Anmäl

Det finns någon sorts underlig ide i Sverige att det är fel att ta hand om sig själv, att styra sitt liv som man vill ha det. Detta flyttas också upp på landsnivå i artikeln, där det presenteras som något förkastligt att Svenska staten och Svenska politiker inte ska agera i enlighet vad som är bäst för Sverige, utan att vå har mycket större skyldigheter än alla andra länder (som agerar i självintresse) att göra uppoffringar som gagnar andra, och på bekostnad av Sverige. Jag vill att mina folkvalda politiker ska agera i Sveriges intresse och för Svenska medborgare. Vi bör visa samma nivå av solidaritet som andra jämförbara länder, men behöver inte vara SNÄLLAST (DUMMAST) I HELA VÄRLDEN.

Vargen Nilsson, 15:51, 16 maj 2013. Anmäl

Anders har våta drömmar om politiker och bankdirektörer som tänker långsiktigt. Det är en, ska vi säga, något ovanlig läggning, misstänker jag.

Sten, 14:21, 16 maj 2013. Anmäl

Inte undra på att Grekland och Spanien är så positiva till euron när de får så mycket bidrag från EU. När det gäller den svenska industrin så har det ända sedan 1970-talet varit ett mantra bland industriledare att gnälla om den höga kronkursen.

sven, 12:31, 16 maj 2013. Anmäl

Inte undra på att Grekland och Spanien är så positiva till euron när de får så mycket bidrag från EU. När det gäller den svenska industrin så har det varit ända sedan 1970-talet ett mantra från industriledarna att gnälla om den höga kronkursen

sven, 12:28, 16 maj 2013. Anmäl

Håller helt med Mattias Åslund, 02:00, 15 maj 2013 så jag kommenterar inte det men jag blir lite smått störd på att artikelförfattaren gör detta med Euron till en fråga om svensk självgodhet. Jag skulle faktiskt påstå att Sverige är ett av få länder som är med i EU med bevekelsegrunden att fler blir starkare. Vi gör som få EU länder precis det som begärs av oss medan andra länder bara ser till egennyttan. Ta alla som är med i eurosamarbetet - är det något land som faktiskt gjort det som ålagts dem för att hålla eurozonen på rätt köl. Nej, t.o.m. stora länder som Tyskland och Frankrike slirar betänkligt på flera områden. Och vilka fakta bygger artikelförfattaren sitt påstående att när krutröken skingrat sig så har de länder som anslut sig till euron klarat sig bättre än länder som inte gjorde det. Alla rapporter säger ju att Sverige klarat sig ovanligt bra under nuvarande kris och detta därför att vi INTE är med i eurosamarbetet.

oscar andersson, 09:39, 16 maj 2013. Anmäl

Meandriskt uttryckt, om jag får säga det själv. Men haltar betänkligt logiskt. Det är nämligen lätt att argumentera att både kommunism, såväl som hyperkapitalism är helt fantastiska och otroligt effektiva metoder, om man begränsar sig till hypotetiska världar. I en hypotetisk värld är Euron potentiellt helt fantastisk den också, men den verkliga världen sätter begränsningar (i grova drag): 1. Sydeuropeer anser i betydande störrre grad att deras regeringar är korrupta, och de vägrar därför betala skatt. Vilket leder till en enorm svart marknad och en lånebaserad offentlig sektor. 2. Nordeuropa har större ekonomisk tillväxt än syd, vilken till betydande del beror på att växelkursen hålls onaturligt låg pga sydeuropeisk låg tillväxt inom Euroområdet. 3, 1&2 skulle i en " normal" (hypotetisk värld) leda till att sydeuropeer flyttade norrut till jobben. Detta sker dock inte eftersom folk generellt sett inte vill lämna sina hemländer och folk i norr vill inte bli översvämmade av migranter. 4. För att kompensera för dessa faktum tvingas norr betala stödpengar till syd, vilket skapar irritation i norr och förödmjukelse i syd. Nu börjar vän av globalisering gnälla på nationella och kulturella band som en skiva som hakat upp sig (på samma sätt som kommunister gnäller på verkligheten när deras planekonomi drunknar i byråkrati). Jag anser däremot att nationell sammanhållning och homogenitet sprungen ur gemensam historia och kultur är värt helt otroligt mycket i rent egenvärde, och jag är därför personligen beredd att offra mycket ekonomiskt tillväxt för att bevara den. Så jag ser inte Euron som naturligt effektiv. Kanske om den är begränsad till Nordeuropa, Euro-nord, men inte med sydeuropa. De borde ha en egen Euro, Euro-syd.

Mattias Åslund, 02:00, 15 maj 2013. Anmäl

Märkligt sätt att uttrycka det hela, man kan ju undra om Anders Bolling har kontrollerat med Finländsk skogsindustri vad de tycker om euron, det har varit stora nedskärningar i Finländs skogsindustri men inte i Svensk när det för några år sedan var en stark euro och en svag krona, jag väljer jobb före en stark valuta när det är ett exportland jag bor i, kanske det inte är så när man jobbar i en sektor som inte är direkt beroende av de exportinkomster som ens jobb genererar.

Anonym, 21:41, 14 maj 2013. Anmäl

Könsrollerna: Hur långt kommer vi?

Foto: Mats Andersson/Scanpix

Trafikfarlig reklam?

”Att förhålla sig till den manliga sexualiteten är ett åtagande så självklart att vi inte ens tänker på det. Vi har gjort den manliga blicken till vår egen”, skriver DN:s Catia Hultquist i en krönika.

Jo. Så länge någon kan minnas har kvinnor förväntats behaga med sina kroppsliga företräden. Fast i dag är det inte riktigt lika enkelriktat. Unga män är högst medvetna om värdet av att ha magrutor, de förutsätts hålla sig lika rena som sina kvinnliga vänner, och det faktum att man faktiskt kan ansa annan kroppsbehåring än den som håller till på huvudet, och att det kan vara något man gör inte bara för sig själv, är mer eller mindre självklart åtminstone för män under 40. Det var det inte på 1980-talet, kan jag säga.

Med detta sagt vore det en förenkling i omedelbar närhet av lögnen att säga att villkoren på kroppsmarknaden numera är utjämnade mellan könen.

Den kulturella odågan Thomas Blachmans nakenstudier i danska DR2 har vållat kontrovers i både Danmark och Sverige, och det är inte svårt att förstå varför. Hans pågående programserie har ett rätt skamlöst upplägg, där Blachman och ytterligare en manlig kulturknutte sitter i varsin fåtölj och under en halvtimme kommenterar en naken kvinna (eller i något fall två) framför dem.

Naturligtvis är det en ordentlig och (ursäkta fördomen) väldigt dansk dikeskörning i könsrollsdebatten, men i ett hörn av mitt sinne väcks tanken att det kanske är ett slags välgärning att någon ställer den känsligaste delen av jämställdhetsfrågan på sin spets. Män betraktar kvinnors kroppar i en omfattning som i ett civiliserat samhälle inte klarar offentlighetens ljus. Det stannar i regel vid sexuella fantasier, eftersom inget utsägs. Män sneglar, kvinnor blir förbannade eller smickrade, men få frågor ställs, få svar ges.

I ”Blachman” handlar hela saken om detta betraktande, och det övertydliga i upplägget för paradoxalt nog åskådaren bort från det pornografiskt möjliga, och nästan det erotiskt möjliga också, och man blir snart mycket fundersam. Den rätt självupptagne och chauvinistiske Thomas Blachman tycks själv anse att han kommer undan (om han alls har något behov av att be om ursäkt) genom att hänvisa till det poetiska i mannens blick på kvinnan. Är det inte det tricket gubbsjuka kärlekspoeter alltid tagit till?

Det går inte att komma ifrån att hans program pekar på något som i könsrollsdebatten tycks svårt att ta i med något mjukare än en tång. Om mäns vana att sexuellt objektifiera kvinnor bara handlade om könsmaktsordningen hade problemet varit löst cirka 1993.

Analysen kräver förstås att man arrangerar motsatt objektifiering, så att man har något att jämföra med. Det var precis vad Jenny Strömstedt och Maja Ivarsson gjorde i TV4. Strömstedt och Ivarsson ägnar sig i några minuter åt en tämligen ogenerad granskning av en smärt, naken man i studion. ”Gillar du håriga bringor?” frågar Ivarsson Strömstedt apropå objektets tämligen hårlösa kropp. ”Du, jag är väldigt oupptagen av det ytliga hos män”, svarar Strömstedt, och Ivarsson fyller i: ”Nej precis, vi kvinnor går ju inte i gång på det där, att sitta och bedöma.”

Kvinnor har vittnat om att de blev mer generade av mansgranskningen i TV4 än av Blachmans kvinnostudier. Män har på fullt allvar sagt att de tycker att det är den poserande kvinnan som har makten i ”Blachman”, medan kvinnor sagt att makten självklart finns hos männen i fåtöljen, konstaterar Catia Hultquist. Vad beror sådant på? Är allt konventioner och inlärda beteenden?

Att de patriarkala strukturer som finns kvar i samhället måste bort är självklart. Vi är förbi den frågan. En fullblodsdemokrat är feminist. Men vad framträder när allt sociologiskt utanverk skalats av? Det mesta av de föreställningar som finns om typiskt ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper har visat sig vara nys. Men inte riktigt allt. När beteenden och egenskaper kokas ned av forskare brukar två små könsskiljande buljongtärningar ligga kvar på botten: aggressivitet och sexualitet. (Ja, individskillnaderna är större än gruppskillnaderna, men utan generaliseringar är generella resonemang meningslösa.) Två är inte mycket, men det handlar trots allt inte om vilka randegenskaper som helst.

Jag hör till dem som tror att människan faktiskt civiliseras. Finns det märkbara medfödda könsskillnader som inte är till gagn för samhällets fortsatta utveckling är de möjliga att dämpa genom undertryckande och underblåsande. Steven Pinker har visat att våldet mellan människor (män) sjunkit till lägre nivåer än någonsin i historien. Mäns blickar på kvinnor är bättre än mäns hemsläpande av kvinnor till grottor, men fluktandet går rimligen att civilisera ned också. Hur mycket? När ingen bryr sig om ifall det är kvinnliga eller manliga städare i kvinnornas duschrum på simhallen, då kommer vi förmodligen inte längre.

Eller också är till syvende och sist ovanstående tankeövning poänglös, vilket kloka människor i min omgivning ibland har påpekat. Den dag – om en sådan kommer – precis allt som kan göras för att öka jämställdheten har gjorts finns måhända en restskillnad kvar, men den har förmodligen bara ett akademiskt intresse. Någon betydelse för dagens ansträngningar för att frigöra kvinnor och män ur låsta och kvävande roller har den ju faktiskt inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

@Anders Bolling: Vad roligt att du tycker det. Det finns nog mycket att titta på angående detta misstänker jag.4 @Joel123: Med "rädda kärnfamiljen projektet" menar jag att jag tror att det nog kan ha insetts att ifall inget gjordes åt att kvinnor kände sig hindrade att t ex göra karriär pga familj (efter som det är mannen som några gett det priviegiet...) så skulle de snart faktiskt börja titta på alternativa vägar (dvs köra rejset själva) och försöka ordna det för sig utan man trots lägre löner etc. Visst får även ensamstående vara med och dela på kakan, annat hade nog blivit väldigt impopulärt, men man får komma ihåg att det enda som verkligen anses normalt i samhället är att man lever kvinna+man+barn. Att välja något annat kräver att man är stark nog att gå mot strömmen och bli ifrågasatt. Jag tror också att det är därför det feministiska jämställdhetsarbetet har tagit den riktning den tagit. Det går inte att bara sätta i system att rasera kärnfamiljen, dels pga att jag är säkert på att detta är bland de saker som ligger män ALLRA varmast om hjärtat men även för att det tar lång tid att ändra på ingjutna värderingar. Men att det skulle gå att ha ett annat system, utan dessa omfattande omfördelningar som du tar upp - det vet vi ju redan.

Lina, 00:48, 22 maj 2013. Anmäl

@Lena Synnerholm Med tanke på att vi enligt genetiska studier härstammar från dubbelt så många kvinnor så har vi en ungefärlig indikation på andelen som "Det fåtal män som ingen kvinna ville ha [...]" utgör.

Joel123, 08:28, 15 maj 2013. Anmäl

@Lina: Väldigt intressant aspekt i ditt sista stycke. Borde tittas närmare på.

Anders Bolling, 22:11, 14 maj 2013. Anmäl

Ursprunligen nästan allt sex frivilligt. Det fåtal män som ingen kvinna ville ha, kunde ibland våldta i desperat behov av sex. Med det var ett sällsynt undantag från regeln. Klichébilden av stenåldermannen, som slår en kvinna i huvudet och släpar hem henne, stämmer helt enkelt inte. För övrigt var det aldrig särskilt många, som bodde i just grottor: http://www.faktoider.nu/cavemen.html

Lena Synnerholm (Webbsida), 15:47, 12 maj 2013. Anmäl

@Lina "Jag vet inte varför du verkar tro så bestämt att män måste finansiera kvinnors fortplantning." För att 100-års feministisk jämställdhetsarbete har cementerat den strukturen. Men istället för finansiering direkt (från fadern) som förr i tiden så går det numera via skatten (från alla, vilket i praktiken är en omfördelning från män till kvinnor då nästan dubbelt så många män som kvinnor förblir barnlösa och även en omfördelning från fattiga män till rika män då sannolikheten för en man att väljas till barnavel är grovt räknat proportionell mot mannens ekonomi). Ta bort alla skattefinansierade förmånerna och plötsligt blir EN specifik man viktigare som medfinansiär i samband med fortplantning. Föräldraförsäkring, barnomsorg et.c. är inte villkorad med att det ska finnas två föräldrar så jag förstår inte hur du menar att det "gör nog mycket till för rädda-kärnfamiljen-projektet".

Joel123, 17:30, 10 maj 2013. Anmäl

@Joel123: Miljardsatsningen gör nog mycket till för rädda-kärnfamiljen-projektet och dämpandet av frestelsen att välja en alternativ väg. Jag vet inte varför du verkar tro så bestämt att män måste finansiera kvinnors fortplantning. Som jag påpekade var det männen som tidigare drog hela det ekonomiska lasset och inte påstod väl någon att "det här går inte, männens fortplantning/faderskap är beroende av att kvinnor drar in skatter".

Lina, 18:58, 8 maj 2013. Anmäl

@Lina Menar du att miljardrullningen av skattepengar till barnomsorg, föräldraförsäkring m.m. varken gör till eller från nu när kvinnor tjänar egna pengar? De flesta kvinnoorganisationer vill utöka dessa förmåner. Hela "För kvinnors fortplantning spelar EN specifik man däremot ingen roll." bygger på antagandet att de andra männen via skatten finansierar kvinnors fortplantning.

Joel123, 07:57, 6 maj 2013. Anmäl

Om nu Blachman är så hemsk, varför reagerar ingen på följande som svensk tv står bakom? http://www.svt.se/kakan-och-julia/fula-killar-1

Sskmpd, 06:21, 4 maj 2013. Anmäl

Att prata om "omvänd objektifiering" är lika meningsfullt som om svarta skulle ikläda sig lakan & med facklor i händerna omringa vita a´la KKK. Lika lite som vita kan förstå svarta, lika lite kan män förstå kvinnor. Män i allmänhet & Anders Boling i synnerhet vet pinsamt lite om vad "fluktande" handlar om - att uppskatta en kvinnas skönhet har inte ett smack med jämställdhet att göra - det är hur uppskattningen tar sig uttryck som är det väsentliga. Att tro att feminister inte vill att det ska finnas några skillnader mellan män & kvinnor är att göra det enkelt för sig. Självklart är vi olika & vi SKA vara olika - däremot ska båda könen betraktas som lika mycket värda & behandlas med samma respekt.

Cristina, 22:46, 3 maj 2013. Anmäl

Alltid trevligt att läsa Bolling, en av de få Svenska journalister/reportrar som anstränger sig för att vara objektiv. Men rent åsiktsmässigt sett, är verkligen ett fullt jämställt samhälle eftersträvansvärt i rent självändamål?! Varför?! I förlängningen ser jag precis samma strävan för homogenisering av alla länders kulturer och särarter bland bokstavsvänstern och nyliberaler. Jag är kulturvärdeskonservativ, och gillar verkligen kontrasterna i världen. Jag tvekar inte en sekund att offra mycket i potentiell "ekonomisk utvecklig" för att bevara dessa kontraster. Mardrömmen är en helt gråslaskig utslätad sörja där kvinnor och män är reducerade till hens och där alla genom massmigration inom ett antal generationer är kulturlösa nationslösa världsmedborgare(konsumenter) i en Brave New World dystopi.

Mattias Åslund, 22:42, 3 maj 2013. Anmäl