Mexikansk gryning

Foto: Eduardo Verdugo

Den befjädrade ormen lyfter


Mexiko är förmodligen ett av världens mest underskattade länder i förhållande till sin storlek. Inte mest underrapporterade, gudbevars, men 90 procent av rapporterna handlar som bekant om ett makabert maffiakrig.

Den befjädrade ormens land är på många sätt en drivande motor för Latinamerika. I de flesta beskrivningar är det Brasilien som ikläds den rollen, och det må vara hänt, eftersom Brasilien är större. Men Mexiko har högre BNP per capita (snäppet under Rysslands) och är med sina numera över 120 miljoner invånare världens tolfte ekonomi. Den är ungefär lika stor som Italiens.

Brasilien har på ett mer resolut sätt än Mexiko försökt få bukt med de skadligt stora klyftorna mellan fattiga och rika, men icke desto mindre är Mexikos befolkning är längre utbildad och mer jämställd än Brasiliens, och mexikanerna är friskare än sina portugisisktalande latinamerikanska bröder och systrar: medellivslängden är tre år längre.

Att Latinamerikas nordligaste land så uppenbart ligger i skuggan av USA är ett skäl till att det inte lyfts fram lika ofta som det mer neutralt belägna Brasilien. Det mesta vi läser om mexikaner och som inte handlar om knarkuppgörelser handlar om mexikaner som söker lyckan i USA. Men läget på kartan är samtidigt ett skäl till att ekonomin ångar på så pass bra som den gör.

Ett frihandelsavtal som slöts med den nordliga supermakten på 1990-talet drabbades tidigt av ett bakslag (”tequilakrisen”), men krassligheten gick snart över. När USA sögs ned i finanskris 2009 drabbades visserligen Mexiko kortvarigt hårdare än andra latinamerikanska länder, men när nu USA åter agerar draglok gynnas den sydliga grannen mer än andra.

Ett sorgligt kapitel i relationen mellan Mexiko och USA är den gränsbarriär som byggdes för några år sedan som en desperat åtgärd mot inflödet av knark och papperslösa immigranter. Intressant nog nåddes den mexikanska USA-utvandringens topp sju år innan muren började byggas. Sedan dess har migrationsflödet från Mexiko till USA i det närmaste avstannat, och det finns de som menar att nettoflödet kan börja vända åt andra hållet. Orsakerna är flera, inklusive bättre ekonomi och lägre födelsetal söder om gränsen, och muren har inte varit avgörande.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen rullar alltså vidare i Mexiko, och samtidigt fortsätter det beryktade knarkkriget. Hur är det möjligt? En viktig förklaring är att det är geografiskt begränsat. Flera mexikanska delstater har hela tiden haft mordfrekvenser på samma nivå som delar av Västeuropa eller Kanada.

Ett antal förutsägelser om våldsvågens vändpunkt har kommit på skam. Kanske ligger den ännu i framtiden, men under sommaren har nya siffror kommit som visar att det faktiskt kan ha börjat ljusna. Mordfrekvensen som riksgenomsnitt sjönk mellan 2011 och 2012 från 24 till 22 per 100.000 invånare. Ruggiga tal med europeiska mått men inte anmärkningsvärda med latinamerikanska.

En expert med det passande namnet Alejandro Hope tror att Mexikos mordfrekvens nådde sin blodiga topp för två år sedan, och att vi – om än i långsam takt – kommer att få se lägre tal år för år framöver.

Den nya statistiken betyder att Brasilien visar ett sämre facit än Mexiko också när det gäller dödligt våld.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jaha. Båten läcker och håller på att gå under. Men eftersom den läckte mer tidigare (fast då fanns det ju marginal) så ska vi inte täta läckan nu. Men för all del, grattis Mexico om det börjar gå bättre, ärligt menat.

Jaha, 00:01, 1 september 2013. Anmäl

Att antalet lycksökare minskade när USA gick in i den västa krisen sedan 1930-talet är väl inte så konstigt, och knappast något man kan räkna med kommer vara för evigt. Att en utveckling backar något från en rekordnivå är inget bevis på att trenden är bruten eller har vänt. Pew Research kontaterar också: "Compared with other immigrants to the U.S., Mexican-born immigrants are younger, poorer, less-educated, less likely to be fluent in English and less likely to be naturalized citizens". Och så heter det "illegala", inte "papperslösa"...

Marre, 17:38, 30 augusti 2013. Anmäl

Arabiska våren: Allvarligt sjuk men inte död

Abdulfattah al-Sisi. Trovärdig demokrat?

Foto: Jim Watson/AP

Otaliga konflikter har passerat revy genom tv-rutorna, men när man bevittnar Egyptens våldsamma självskadebeteende är tårarna inte långt borta. Sjuhundra civila döda den svarta onsdagen den 14 augusti, och ytterligare flera hundra såväl före som efter. Sammanlagt över tusen döda – som väpnad konflikt skulle det definieras som krig, och det är fler än offren som skördades under revolutionen som fällde Mubarak.

Det är svårt att klandra dem som nu slår fast saker som ”demokratins slutliga död” i Egypten och ”sista spiken i kistan för arabiska våren”. Tanken på Hosni Mubarak muttrande ett sardoniskt ”vad var det jag sade” från fängelset (om han nu inte rent av släpps) kan få en att gnissla tänder tills det smakar kalk i munnen. Det är något med den här delen av världen som fortfarande väcker bibliskt benhård oförsonlighet och hämndlystnad, hållningar som på andra håll inte setts på decennier, ibland sekler.

Somliga tycker säkert att det är en dålig idé att ens antyda något om ljusglimtar i det här läget. Tillhör du dem kan du sluta läsa här. Ett annat synsätt säger dock att det precis nu borde vara särskilt viktigt att försöka påminna om den låga av hopp som alltid flämtar där, långt under all stridsrök, och hur den ser ut.

I detta våldsamma bakslag för det arabiska uppvaknandet härrör hoppet ur samma källa som farhågorna: att det inte längre finns någon väg tillbaka. För när man säger ”demokratins död” och ”sista spiken” säger man i praktiken att Egypten är tillbaka på ruta ett. Men inget kan vara mer fel, för i januari 2011 öppnades Pandoras ask.

De som sagt att demokrati inte kan kommenderas fram och att Egypten har en ofantligt svår väg att vandra har förvisso haft rätt. Efter två och ett halvt år är militären i praktiken den enda fungerande samhällsinstitutionen. Men så länge inte en extremt effektiv repressiv regim av nordkoreansk typ tar över, en regim med förmåga att isolera landet och dess medborgare – och föga talar för det – kommer egyptierna under många år att bära med sig vetskapen att folkmassor på gatorna två gånger på kort tid kunde fälla de styrande. Vad än cyniker säger om missbrukade informationsflöden är det den pågående kommunikationsrevolutionen som gjort att egyptierna i dag vet något om vad som händer och hur ett bättre samhälle kan se ut.

Processen har varit soppig och lett till kaos och blodspillan (det är lätt att glömma att folket faktiskt fått gå till valurnorna fem gånger mellan revolterna), men ingen kan förneka att en tidigare frihetsberövad ande tagit sig ur en flaska. Det är bara det att det allra svåraste med demokratin återstår: Att ha tålamod trots att man väntat i 50 år. Att inte ta en valseger till intäkt för att köra över motståndarna till varje pris.

Och ljusglimtarna? Vid sidan av den nya medvetenheten talar bland annat följande för något annat än kollaps:

· Man kan utgå från att ingen aktör vid sidan av marginaliserade extremister har intresse av att Egypten självdör.

· Jämförelsen mellan murens fall och det arabiska uppvaknandet har gjorts tidigare men tål att påminnas om: det kom våldsamma bakslag på flera håll de första åren.

· Åtminstone en av de andra genomförda arabvårsrevolterna, Tunisiens, visar på en avsevärt mer konstruktiv utveckling (samtidigt går det inte att överskatta betydelsen för den arabisktalande världen av Egyptens öde).

· Omvärlden har potential att utöva betydligt större påtryckningar än hittills på Kairo, något som knappast skedde när Algeriet drogs ned i inbördeskrig i början av 1990-talet, en parallell som brukar framhållas som varnande exempel.

· Lägg därtill att den arabisktalande världen fram till 2011 var den enda region som tyckts oberörd av demokrativågen efter 1989, och man förstår att det är naivt att tro annat än att den anträdda färden mot friare samhällen kommer att bli skakig. (Hur ska det ens gå till i ett land som Saudiarabien?) Den brittiska utrikesministern William Hague tror det kan ta ”många år, kanske decennier”. Detta är förstås bara en ljusglimt i det långa perspektivet.

Två nycklar för att hoppet inte ska släckas för överskådlig framtid är, som många konstaterat, att egyptierna bestås med en ledare som förmår vinna förtroende i alla läger (eller åtminstone inte avskys av halva befolkningen) och att politisk islam på något sätt inkluderas i uppbyggnaden av ett nytt samhällssystem.

Och så vill jag föreslå ett handfast riktmärke för när vi kan börja slappna av:

Mubarak åtalades för att ha varit ansvarig för 800 människors död under massprotesterna vintern 2011. Den dag då även de befälhavare som var ansvariga för blodbaden i augusti 2013 ställs till svars kan vi se med tillförsikt på Egyptens framtid. Antagligen inte förr.

Även en lång väg har dock alltid ett mål.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag tror pessimismen beror på, att folk förväntar sej för stora framsteg direkt. Nu har den egyptiska revolutionen, kidnappas av militärledningen. Men militärdiktaturer är i sej instabila, vilket kan ses som en ljuspunkt.

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:16, 25 augusti 2013. Anmäl

Allvarligt, är fullständig och fri demokrati ens önskvärt i Egypten?! Varför?! Demokrati som styrelseform fungerar bara om en överväldigande majoritet av befolkningen verkligen vill ha den. Och det finns gott om kulturer där folk generellt föredrar mer despotiskt styrelsesätt (inte nödvändigtvis för all framtid, men definitivt i många årtionden framåt), tex Ryssland i viss mån. I dessa kulturer är det för omvärlden, och för den mer demokratiskt lagda delen av befolkningen, bäst om de som styr är sekulära. Annars finns det stor risk att fundamentalistiska religiösa stolleorganisationer tar makten, allom till förfång. Varför är full demokrati så hysteriskt omhuldat?! Det kan väl mycket väl räcka om folk har möjlighet att påverka landets styrelse genom andra medel än genom öppna och fria val?! Kina har länge haft något som liknar detta styrelsesätt, medlemskap till partiet är visserligen auktoritärt men öppet för medlemskap och fullt påverkbart i demokratisk mening inifrån. Visserligen är det mentalt kvävande för många intellektuella, men de kan lämna landet med sina tillgångar om de vill, och landet har varit mycket stabilt med stark ekonomisk tillväxt.

Mattias, 00:36, 22 augusti 2013. Anmäl

Militären kan räkna med att MB skulle försöka manövrera ut dem, alternativt regelrätt vedergällning, om MB kom när makten igen. MB utnyttjade regeringsmakten för att stärka partiets ställning, vilket inte är det minsta demokratiskt, vilket i sin tur tyder på att de skulle se militären som ett hinder att undanröja, efter att militären valt att avsätta dem, om de någonsin kom nära makten igen. Vilket i sin tur borde göra MB till ett politiskt hot som måste marginaliseras, ur militärens synvinkel. Eller så är militären ute efter att ta makten, men det verkar mindre sannolikt eftersom man militären tidigare bara varit intresserad av sin egna ställning i samhället, men inte av att styra samhället.

Johan, 06:04, 21 augusti 2013. Anmäl

Rättelse: Två gånger har folkmassorna förmått militären att avsätta en sittande regering. När Mursi blev avsatt gick det till precis som när Mubarak blev det. Konstigt att det första kallas "revolution" och det andra "militärkupp". I bägge fallen var folket missnöjda och militären, som vill ha lugn och ordning och undvika uppror som kan riskera deras privilegier, avsatte regeringen. Militären gillade inte heller islamisterna i MB för militären är ju själva sekulära. Eftersom militären inte är intresserade av makten, men av att behålla privilegier så ger det hopp för något som kan likna demokrati. Kanske ungefär som i Turkiet, innan AKP. Just för att det har skett två gånger att militären böjt sig för folkmassorna så vill man kanske nu inte fortsätta uppmana till det och slår därför hår ner på MB när de demonstrerat, samtidigt så passar det dem kanske också att marginalisera MB för att förhindra att de kommer nära makten igen. Militären kan ju med vedergällning om det skulle ske; det måste undvikas. Kall logik kan alltid överbevisa önsketänkande och andra fantasier.

Johan (Webbsida), 05:58, 21 augusti 2013. Anmäl

Svenska regeringen trovärdig demokrati? Nej!

Nisse, 22:42, 20 augusti 2013. Anmäl

"· Man kan utgå från att ingen aktör vid sidan av marginaliserade extremister har intresse av att Egypten självdör." Nähe? Vad innebär IMF-politiken som Morsi gjorde allt för att fortsätta som president, då? De extremister som vill döda länder är, befarar jag, allt annat än marginaliserade. Utgår man från begränsade resurser är väl alla länder potentiella rivaler och då ligger det i envars egenintresse att ens nästa självdör.

Anonym, 21:11, 20 augusti 2013. Anmäl