Homo responsabilis

Foto: AFP

Plåta, inte skjuta.

Vid sidan av den högaktuella frågan om klimatförändringar är nog biodiversitet ett av miljörörelsens favoritteman nuförtiden, alltså mångfald av djur och växter.

För 30-40 år sedan lanserades dramatiska teorier om takten i artutrotningen på planeten. Det sades att en miljon arter kunde försvinna på 25 år, de flesta från skövlad regnskog. Larmen byggde (som många andra larm) på beräkningsmodeller snarare än faktiska observationer.

I dag är tongångarna betydligt försiktigare. I en bakgrundstext till FN:s konvention om biologisk mångfald heter det exempelvis: ”… it should be observed that very few extinctions have to date been recorded in continental tropical moist forests, although monitoring species in these habitats presents great difficulty.”

Det som brukar kallas artutrotning handlar i huvudsak om en minskning av antalet individer av olika arter. Att det ryms färre hjortar och tvättbjörnar i nordöstra USA:s industriregioner av i dag än när området beboddes av några tusen urinvånare betyder inte att hjortarna och tvättbjörnarna utrotats.

Icke desto mindre har den enda art som till fullo kan reflektera över konsekvenserna av sina handlingar ett ansvar för att sluta ställa till det för andra arter så snart det är möjligt. Och det är väl strängt taget det vi börjat göra.

Som jag tidigare skrivit på denna plats var den historiska människan verkligt hård mot sina artfränder. Några tiotusental utsvultna mänskliga individer lyckades utrota megadjuren på Nordamerikas prärier och mängder av fågelarter i Söderhavet.

Den moderna människan har däremot tid och resurser att ta hänsyn; ju modernare, desto mer hänsyn. Ambitionen att bevara andra arter har i den rika delen av världen på 40 år gått från att vara ett särintresse för naturmuppar till att bli en mainstreamåsikt över hela det politiska spektrumet, konstaterade The Economist i ett temanummer nyligen.

Antalet bekräftat utrotade däggdjurs- och fågelarter var på 1990- och 2000-talen lägre än någon gång på åtminstone ett sekel. Under 1900-talets första decennium försvann tio gånger fler arter (22) än under 1990-talet.

Ekonomisk tillväxt är inte döden för naturen. I stället tycks den biologiska mångfalden gynnas av materiell välfärd. Vilda djur börjar nu återerövra Europa, konstaterade DN i somras. I Sverige finns i dag förmodligen fler vilda djur än någonsin, enligt forskare.

Att förklaringen skulle vara att vi bara låtit de fattiga länderna ta över hela den rika världens rovdrift är nys. Det finns gott om råvaruproduktion i rika länder kvar. Sverige har omfattande skogsbruk, vattenkraft och gruvdrift. Norge och Kanada har allt detta plus oljeutvinning.

De länder som nu snabbt blir rikare visar motsvarande utveckling mot att vilja bevara natur. En mycket stor del av de folkliga protester som faktiskt kommer till uttryck i Kina handlar om klagomål på dålig miljö. Eftersom Kina blivit rikt nog att inse baksidorna med erosion och skövlade biotoper planterar landet skog i en rasande takt.

Det finns ett statistiskt samband mellan högre BNP och mindre skogsavverkning. I Europa, Nordamerika och Kina blir skogarna större.  Tillväxtlandet Brasilien har sedan tio år tillbaka bromsat sin avverkning radikalt. Det finns tecken (om än ännu inte helt betryggande) på att skogen börjar sparas även i Indonesien – till dels tack vare norska klimatinvesteringar.

Att välstånd gynnar mångfald syns också i Världsnaturfondens så kallade Living Planet Index, ett slags faunaräknare. Där framgår att det är i tropikerna antalet ryggradsdjur minskat de senaste årtiondena. I de tempererade områdena, där de flesta industrialiserade nationer ligger, har antalet ökat.

Fattigdom är grym inte bara mot människorna utan också mot naturen i deras närhet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Det finns ingen självklar motsättning mellan ekonomisk utveckling och artutrotning eller miljöförstöring. Men motsatsen är inte heller sann. Det finns förstas olika sorters ekonimisk utveckling. Kolla gärna här http://www.youtube.com/watch?v=CqJL-cM8gb4

Lasse G, 09:35, 26 september 2013. Anmäl

Tro't om ni vill - men det finns faktiskt dom som har ÄNNU bättre koll på utrotning än Bolling. Vetenskapsmän, t.ex. Bildande läsning - omkring 300 länkar till vetenskapliga rapporter och slikt störande nonsens - finner ni på http://www.mysterium.com/extinction.html (senast uppdaterad för 14 dagar sedan). Jag citerar ur inledningen: "If present trends continue one half of all species of life on earth will be extinct in less than 100 years, as a result of habitat destruction, pollution, invasive species, and climate change." Well, well, whaddayaknow. All them scaremongers. Vi lägger hellre kudden över huvudet och somnar om. Om hundra år är ju vi själva - du och jag och t.o.m. Bolling - i alla fall utrotade. Så varför bry sig om barn och barnbarn?

G Ruda, 22:49, 25 september 2013. Anmäl

Du använder ordet ”artfränder” fel. Det betyder ”medlemmar av samma art”. Dessutom tror jag att utrotningsvågen i Nordamerika, ägde rum medan befolkningen växte, till flera miljoner. Däremot skulle storlektordingen kunna stämma, i Stillahavsöarnas fall.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:47, 25 september 2013. Anmäl

Henrik Mahlberg, 07:00, 25 september 2013. Att staten skänker bort värden i onödan i gruvbranschen är ju uppenbart. Skattebetalarna kunde lätt få ut större avgifter om lagen var sådan. Medlen för återställning försvinner oftast vid konkurs, de borde fonderas utom räckhåll för advokater, i takt med projektets framskridande så att aktuellt saldo motsvarar aktuell återställningskostnad. Sen om man kallar det för roffande eller för svenska statens likgiltighet för skattebetalarna / markägaren / alla andra berörda .... är en smaksak.

Anonym, 08:51, 25 september 2013. Anmäl

Det är dock ytterst troligt att välståndet i världen kommer minska drastiskt när den ymniga och billiga energin nu obönhörligen sinar. Dessutom håller världsekonomin på att haverera på grund av att marknadsekonomin behöver allt färre arbetare och att vinsterna från företagen fördelas på allt färre personer, så att övriga snart inte har någon köpkraft, vilket skapar en enorm arbetslöshet, som inte kan motas med jobbcoacher, hemtjänster och Fas3-arbeten. Våra politiker väljer dock att bortse från sådana här petitesser. De försöker inbilla oss att de kan fortsätta blåsa upp ekonomin så att alla får arbeten och bostäder mm.

Kuckeliku, 08:27, 25 september 2013. Anmäl

Det är bra Andres. Slå hål på mijörörelsens myter, att marknadsekonomi och konsumtion skulle vara dåligt för naturen, stämmer helt enkelt inte. Nästa myt du kan ta dig än är att "utländska gruvbolag" roffar åt sig sveriges mineralet. Jag har försökt förstå om det är sant, Kommer inte fram till det. Det jag snarare förstår är att många av de nya gruvorna går med förlust och några har gått i konkurs. De som går med vinst är LKAB och Boliden båda svenska bolag varav ett statligt ägt.

Henrik Mahlberg, 07:00, 25 september 2013. Anmäl

Rättelse i mitt förra inlägg; jag menar givetvis ordföranden för Svensk energi och inte vd´n för svensk industri, även om svensk indusrti också kan vara med på ett hörn och svara på viktiga miljöfrågor. Mvh

HD, 04:08, 25 september 2013. Anmäl

Bra skriven artikel och bra kommentar Mikael Pertmann. Vattenkraften har varit bra för människan, men är i särklass, tillsammans med det moderna skogsbruket, den största natur- och miljökatastrof mänskligheten har varit upphov till. Och jag skulle kunna säga utan att ta i att Sverige är sämst i klassen. Skicka frågan till vd¨n för Svensk industri så kommer du få ett självgott svar ur ointelligensens svarta hål. Jag vill att du Anders skriver en genomlyst artikel om den svenska vattenkraften i relation till EU´s vattendirektiv. Skriv också om det svenska skogsbruket och gör gärna ett studiebesök på någon av SCA´s enorma arealer i Jämtland och studera deras monokulturer av pinus contorta, en tallart som naturligt finns i Nordamerika och inte!! i Sverige. Duka upp en picknick i "skogen" och känn efter, är det här en skog? Ta dig sedan till någon av våra få nationalparker eller fjällnära naturreservat, duka där upp en picknick och jämför din omgivning med contorta"skogen" du besökte tidigare.

HD, 04:00, 25 september 2013. Anmäl

Tack för angenäm läsning! Det allra största miljöproblemet är överbetning med getter i Norra Afrika och mellersta östern. Lösningen på det problemet tror jag är mera intensivt jordbruk . Dvs stäng in getterna och fåren i inhängnader och utfodra dem med intensivt odlad hö, halm, lucern etc. Plantera sedan skog på bergssluttningarna. Jag hoppas att någon invandrare från mellan östern läser detta och passar bollen till någon släkting!

Tage Fridolfsson, 02:50, 25 september 2013. Anmäl

Jag gillar det du skriver. Att lyckas hitta positiva saker bland allt negativt vad gäller miljö är en frisk fläkt. Men jag måste ändå flagga för det som kan vara fel. Att vi har mer skog är inte samma sak som att vi har bra skog. Om jag förstår det hela rätt så har vi en alldeles för ensidig skog där barrträden får för mycket uppmärksamhet. Jag kan ofta sakna en ostrukturerad blandskog när jag är ute och rör mig i "markerna". Kan ha fel men det är känslan jag får. Och jag önskar du kunde ta upp -eftersom du nämner vattenkraft- de negativa sidorna med vattenkraften. Den omnämns ofta som miljövänlig (vilket är fel och inte tillåtet i marknadsföringssyfte) och ibland stöter man på positiva uttryck som "lokalt producerad" i marknadsföringen vilket är märkligt eftersom den lokala produktionen enbart bidrar med försämrad miljö och biologisk mångfald. Om vi plockade bort de 500 minsta av våra tvåtusen vattenkraftverk skulle det inte märkas i sveriges elpoduktion men däremot i påverkan av miljön.

Mikael Pertmann (Webbsida), 00:52, 25 september 2013. Anmäl

Den som är väldigt stark …

Foto: Larry Downing/AP

Kerry och Lavrov: Från hund och katt till ler och långhalm.

Barack Obama kunde inte komma ur sin syriska klämma. Hur han än vände sig skulle han dränkas i kritik. Presidentens predikament skulle kunna användas som lexikalisk illustration till uttrycket ”damned if you do, damned if you don’t”.

Man kan lätt förstå den ivriga beredvillighet med vilken han klev ut genom den diplomatiska nödutgång som ryssarna låste upp. Det spelade ingen roll att det plötsligt var Putin som framstod som den fredsälskande och vise statsmannen, inte fredspristagaren i Washington. Vad Obama beträffar får Putin gärna hävda att det var han som låg bakom den allmänna rösträtten eller penicillinet, bara bombplanerna på något sätt kan desarmeras utan att det ser ut som om USA inte vågat ta sitt ansvar. Det är precis så det ser ut just nu, faktiskt, och Hans Blix beskrev i söndagens Agenda i vanlig ordning förutsättningarna bäst.

Hur omvärlden reagerade på Obamas hot om militär bestraffning för det fasansfulla stridsgasangreppet är intressant och säger en hel del om vår tid. När USA:s planer blev kända utbrast tonåringar i min närhet ”äntligen gör någon något” med ålderstypisk spontanitet. Deras entusiasm ersattes av viss förvirring när det stod klart att få vuxna såg saken på samma sätt. Särskilt inte de radikala kretsar tonåringarna anser sig tillhöra.

Det var ju underligt: Här hade Syrien under mer än två års tid imploderat i ett blodigt inbördeskrig utan att omvärlden lyft ett finger, inte minst för att FN varit fullständigt blockerat, och så kommer ett utspel från en av de få makter som faktiskt skulle kunna ingripa – dessutom utan uppenbart egenintresse – och nästan alla tar avstånd. Till och med britterna.

Det finns förstås närliggande politiska skäl till oviljan att ta till vapenmakt: de sorgligt felkalkylerade krigskampanjerna i Afghanistan och Irak. Men det finns något annat också, en syn på maktutövning som etablerar sig starkare och starkare i åtminstone de demokratiska delarna av världen.

För mycket länge sedan var det upp till varje man med självaktning att själv hämnas oförrätter. Den som inte själv slog ihjäl eller på annat sätt fysiskt bestraffade (eller straffade genom att skända hans hustru eller barn) sin ”fiende” sågs som svag och opålitlig; i grunden som någon som inte upprätthöll rättvisan. Det var svåra tider för de fridsamt lagda.

Så småningom utvecklades stater med institutioner som blev ställföreträdande hämnare och efter hand (i princip) gavs våldsmonopol. Samtidigt växte insikten att handel ger större vinster än plundring. Resultatet, i historiskt perspektiv, var ett formligt ras i förekomsten av dödligt våld. Hela civilisationsprocessen mot en mindre våldsam mänsklighet som lever alltmer fjärran från fysisk smärta i vardagen beskrivs vältaligt och vackert av Steven Pinker i ”The Better Angels of our Nature”. I de flesta hörn av världen finns knappt någon nu levande person som minns en tid när blodshämnd kunde accepteras. Men det har inte slutat med det. Vår mentala resa bort från våld fortsätter.

Att folk i allmänhet inte vill ha krig låter som ett axiom, men det är inte så hemskt länge sedan det inte var självklart ens i västvärlden. I våra dagar, när barnaga är ett brott i 33 länder och pojkars slagsmål hamnar i misshandelsstatistiken, vill folk inte heller ha krigisk retorik från sina ledare. Makthavares hot om våld, oavsett om syftet är att stävja värre våld, ses som tecken på en obehaglig brist på civilisation.

I den demokratiska världen liknar hållningen alltmer Pippi-maximen ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Som alla attitydförändringar har den vuxit fram långsamt och väcker säkert få reflektioner i samtiden, men i historiskt perspektiv är dess betydelse för mänskligt liv inget mindre än monumental.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det låter väldigt fint. Men det faktum att USA inte är berett att stå för sina militära hot, kommer att göra att allt fler länder i Östeuropa inte kommer att känna att de inte kan räkna med säkerhetsgarantier i från väst och kommer känna sig tvungna att närma sig Ryssland. Är det bra för demokratin? Nej.

Thomas, 16:25, 17 september 2013. Anmäl

Är det verkligen så svårt att förstå möjligheten för den USA-understödda oppositionen, ihopsamlad runt Syrien, att bli initierad att iscensätta en gasattack som sedan kan lastas Assad-regeringen? Obama/Kerrys-s krampaktiga försök att få världens acceptans att få gå in och bomba bort Assad, så snart den överdrivet beskrivna gasattacken var färdig, bekräftar starkt scenario.

Tordan, 10:35, 17 september 2013. Anmäl

Klimattrött? Snart är det dags igen

Källa: NSIDC

Mer än i fjol, mindre än snittet.

Det drar ihop sig till ny vetenskaplig rapport från FN:s klimatpanel IPCC, den första sedan 2007 och kanske den sista i mastodontmodell (röster höjs nämligen för att börja pytsa ut mindre rapporter lite tätare snarare än att spara allt till megaredovisningar med flera års mellanrum).

Väl tajmat inför presentationen i Stockholm senare den här månaden inträffar kulmen på årets avsmältning i Arktis – med sedvanligt vidhängande käbbel.

Det finns betydligt mer is i Arktis efter den här sommaren än efter den förra, då utbredningen var rekordliten. Ökningen är möjligen överraskande stor, men det var alldeles väntat att det inte skulle bli ett nytt rekordår, för ett sådant har hittills alltid följts av en uppgång. Och isutbredningen ligger i alla händelser fortfarande under snittet för perioden 1981-2010. Tendensen över tid, i det här fallet ungefär 20 år, är att det blir allt mindre sommaris.

Kommer Arktis att bli helt isfritt sommartid? Det får nog betraktas som ett ganska troligt scenario om den globala medeltemperaturen snart tar fart uppåt igen. Men den, som alltid, bökigt komplexa verkligheten visar att det kanske inte går så snabbt som några amerikanska forskare, citerade av BBC, trodde för sex år sedan: att vi kunde få se ett öppet Arktis redan 2013.

Den där BBC-artikeln har de senaste dagarna häcklats i brittiska Mail on Sunday och The Telegraph, som samtidigt dragit stora växlar på årets isökning. De skeptiska utgjutelserna angreps i sin tur snart av The Guardian, som strax därefter fick sina fiskar varma av en Telegraph-krönikör.

Krypskyttet i klimatfrågan mellan brittiska tidningar är på sätt och vis ganska underhållande, när debattörer på skeptikersidan respektive mainstreamsidan kasta verbal dynga på varandra och dödsföraktande satsar sin intellektuella heder på att de själva har helt rätt och motståndarna helt fel. Men den hårt prövade läsekretsen blir säkert inte särskilt mycket klokare.

Det har så klart pyst ut uppgifter om innehållet i IPCC:s vetenskapliga rapport. Panelens ledning säger med emfas att allt ska gås igenom in i det sista, och att inget är klart förrän allt är klart, men det är ändå rimligt att anta att en hel del av de slutsatser som dras av tusentals sidor forskningsrapporter görs tidigare än de allra sista veckorna.

Av det som läckt ut är knappast det mest spännande det som skymtat förbi i några rubriker: panelens slutsats att människan med 95 procents säkerhet bidragit till den uppvärmning som skett sedan 1950-talet, och inte med 90 procent säkerhet, som sades i den förra rapporten. Det hade varit uppseendeväckande om siffran hade sänkts, men den lilla ökning som nu görs är trots allt mest en förändring i marginalen.

Annat är intressantare. Dels, förstås, vilket spann man kommer att landa i när det gäller den antagna framtida temperaturhöjningen. Enligt Reuters blir det mellan ”en bråkdel av en grad” och 5 grader. Det skulle innebära att spannet utökas både i sin övre och sin nedre del, och att genomsnittet blir något lägre än i den förra rapporten (som angav 2–4,5 grader).

Man kan förstås kalla även detta för en förändring i marginalen, men medan det numera är näst intill poänglöst att ifrågasätta om människans utsläpp i någon mån påverkar temperaturen är frågan hur mycket helt central.

Det är oklart i vilken grad sänkningen av den nedre gränsen för spannet har påverkats av studier som visat på lägre klimatkänslighet än tidigare trott, men panelen ska av allt att döma för första gången försöka ge en förklaring till varför temperaturökningen bromsats de senaste 15 åren, trots fortsatta koldioxidutsläpp.

Det är också intressant att man verkar vara öppnare än senast med att medge hur svårt det är att förutspå vilka effekter en uppvärmning får i olika regioner. Det är ändå något av essensen i hur vi bör förhålla oss till ett förändrat klimat. Att det blir fler värmeböljor anses vara fastslaget, men man tonar ner en del tidigare förutsägelser om extremväder, som mer torka och fler stormar.

Det ser också ut som om prognosen för havsytans höjning skruvas upp, på grund av att man tar med avsmältning på Grönland och Antarktis i beräkningen. Havsytan har stigit ganska jämnt med 2-3 millimeter per år sedan 1800-talet, och stigningen har hittills inte accelererat. Enligt läckorna kommer IPCC nu att anta att stigningstakten kommer att fördubblas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Torbjörn, du kan väl läsa vad än av sveriges mest meriterade klimatforskare anser. Att människor har påverkat temperaturen anser han är givet. Men.... Läs och begrunda: http://www.katterno.fi/assets/Publikationer/Katterno1.2013.SE.pdf http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vi-skapar-en-valdig-angslan-utan-att-det-ar-befogat/

Henrik Mahlberg, 20:51, 12 september 2013. Anmäl

Oops. Med Higgsexemplet menar jag alltså att en liten faktor kan vara den kritiska faktorn - Higgs 1 % ger stabiliteten av kärnmassan (att protonen i stället för neutronen är stabil) trots att kvarkarna står för 99 %. Här vet vi ju, mycket analogt, att den lilla ca 1 %-iga ändringen i total växthuseffekt (på ca 50 degC) som beror på mänsklig ökning av växthuseffekten står för hela temperaturökningen (på cirka 0.8 degC). Tar man bort den lär det återstå en prediktion av en liten sänkning i globala värmen. (En svag fortsättning på "lilla istiden".)

Torbjörn Larsson, OM, 06:04, 12 september 2013. Anmäl

Och så försöken till kritik: @Henrik: Du verkar tro att läsare är korkade. Alla kan kolla med artikeln ovan (ökad säkerhet) och närmaste uppslagsverk (globala uppvärmningen mycket större än variationerna i ökningen) att det du påstår om klimatvetenskapen är ren lögn. @Anders: Gör experimentet att byta klimatvetenskap mot partikelfysik. "Att okritiskt citera siffror från IPCC [över upptäckten av Higgsfältet] känns inte speciellt meningsfullt utan en diskussion kring bakgrunden till bedömningar av olika sannolikheter. ... Om man dessutom formulerar det som [att Higgsfältet] ”bidragit till” [den 1 % av kärnans massa som gör atomkärnan stabil - resten står kvarkarnas relativistiska energi för] så blir utsagan i princip helt meningslös, det väl närmast omöjligt att Higgsfältet inte ”bidragit” i någon grad." Det du säger är för det första enkelt att se i närmaste uppslagsverk är fel. (Klimatvetenskapen har stort observationellt stöd för sin sannolikhetsbedömning, bland annat för att otroligt mycket data finns.) Och för det andra alltså helt meningslöst även om det hade varit rätt. @Mattias: En lång diskussion, men FN har dragit slutsatsen att den intressanta frågan egentligen är hur den nuvarande klimatförändringen påverkar oss. Och om du läser IPCC's sammanfattningar (eller numer US försäkringsstatistik över vad regionala förändringar medfört) så är det mycket dyrt och farligt. För övrigt så vet man numer med rätt stor säkerhet (mer än 60 % risk, tror jag) att någon ny istid lär det aldrig mer bli med nuvarande växthuseffekt.

Torbjörn Larsson, OM, 05:53, 12 september 2013. Anmäl

Jaa... Det här är ju den enda frågan där Bolling inte helt kan ta till sig vetenskapen och ibland slarvar. Det kunde förstås vara värre. Men först en bedömningssak: "Av det som läckt ut är knappast det mest spännande det som skymtat förbi i några rubriker: panelens slutsats att människan med 95 procents säkerhet bidragit till den uppvärmning som skett sedan 1950-talet, och inte med 90 procent säkerhet, som sades i den förra rapporten. Det hade varit uppseendeväckande om siffran hade sänkts, men den lilla ökning som nu görs är trots allt mest en förändring i marginalen." Tvärtom tycker jag att det är mest intressant! Det betyder nämligen att klimatvetenskapen har gått om medicinen, som kan ge individdiagnoser på 80 % säkerhet, och kunnat anamma fysikens säkerhet på 3 sigma. Jag förutsåg det redan 2009, då man kunde ta signalens trend och extrapolera ROI till IPCC-14 under antagandet att de många brusfaktorerna i klimat medför att summan är normalfördelad. Det blev 50 % chans att SNR skulle vara över 95 %-intervallet. Så det här säger mycket om hur extraordinärt den globala temperaturen ökat och hur bra vi kan se det. Här är slarvet, oförståelsen, eller en återstående motvilja till acceptans: "panelen ska av allt att döma för första gången försöka ge en förklaring till varför temperaturökningen bromsats de senaste 15 åren, trots fortsatta koldioxidutsläpp." Det finns för det första ingen bromsning i atmosfärens temperaturökning! Om man använder de 30 års glidande anpassningar som krävs för att skilja mellan klimatförändringar och kortsiktiga variationer, så ser man inget säkerställt. Ett annat sätt att säga det på är att man förutspått, och också historiskt sett, längre intervall där variationer skett. Uppgiften om "15 år" lär för övrigt vara ett påhitt av antivetenskaparna, inget publicerat vad jag vet. För det andra så är atmosfärens temperaturökning bara en proxy för 90 % av det ökade temperaturflödet in till jorden. Resten står oceanerna för, och de visar en stadig ökning utan den här variationen. De flesta lär se att 90 % är mycket större än 10 %, dvs den globala temperaturökningen har ingen variation. Det här har jag påpekat förr i DNs spalter, så problemet lär väl inte försvinna förrän efter IPCC -14 "förklarat" det klimatvetenskapen redan vet och klart berättat länge efter påhittet om "broms" dök upp.

Torbjörn Larsson, OM, 05:33, 12 september 2013. Anmäl

Att människan "bidragit" till "viss" del är väl givet. Den intressanta frågan är väl ändå vartåt de naturliga svängningarna pekar och med hur stor magnitud. Om vi är på väg in i en ny istid är det verkligen hög tid att gå ut och starta bilen och låta den stå på tomgång hela dagen!

Mattias, 22:20, 11 september 2013. Anmäl

Att okritiskt citera siffror från IPCC känns inte speciellt meningsfullt utan en diskussion kring bakgrunden till bedömningar av olika sannolikheter. Man kan på goda grunder ifrågasätta om det överhuvudtaget finns något stöd för att ens göra en sådan sannolikhetsbedömning och ännu mer om stödet för en förändring från 90 till 95% då de bakomliggande osäkerheterna är åtskilligt mycket större och dessutom egentligen inte förändrats (iaf inte neråt) sedan förra rapporten. Om man dessutom formulerar det som "bidragit till " så blir utsagan i princip helt meningslös, det väl närmast omöjligt att människan inte "bidragit" i någon grad.

Andreas, 20:43, 11 september 2013. Anmäl

Den enkla svaret på klimatfrågan är, vi har ingen aning hur temperaturen blir framtiden. Vad den senaste forskningen visar är väl att vi blir mer och mer osäkra. Naturliga variationer verkar överspela eventuella antropogena. Det är väl omöjligt att bena ut vad som beror på vad.

Henrik Mahlberg, 19:47, 11 september 2013. Anmäl

Med konsten mot undergången

Foto: AP

Författaren Lars Gustafsson skrev en gång att han kände vemod över hur svårt det är att skriva en alltigenom hoppfull och lycklig bok. Det där gäller förstås konsten i stort. Hur många böcker, filmer och pjäser om vår undergång har inte hyllats genom decennierna, och hur otroligt få är inte exemplen på verk som förebådar en ljus framtid för mänskligheten? Jag kan i skrivande stund bara erinra mig en eller annan new age-inspirerad bok, och det vet nog de flesta kulturkonsumenter med vilket snett leende den typen av litteratur brukar avfärdas.

Häromdagen intervjuades Margaret Atwood i Sveriges Radio inför släppet av sista delen i hennes romantrilogi om apokalypsen. Den handlar om en desperat grupp människor som försöker överleva i ruinerna efter en global dödsepidemi. ”En frimodig dystopi där allt går åt helvete”, som det hette i radioinslaget.

Atwood bekräftade att det är den typen av odds hon ger framtiden. Vår civilisation är skrämmande att tänka på, tyckte hon. Vi gör ju så mycket fel och så mycket dåligt. Men, sade författaren, ett riktigt stort giftutsläpp i haven skulle lösa problemet med för många människor som sliter på planeten, och hon lät inte särskilt ironisk. Intervjuaren Marie Lundström lät förtjust.

Det här är vardagsmat i litteraturens värld. De dystopiska författarna, det vill säga de allra flesta, vet sällan särskilt mycket om hur världen i stort faktiskt utvecklas, men de får aldrig några motfrågor i sak. ”Men det är ju konstens frihet”, invänder någon. Jo, men konstutövning är också maktutövning, makt över människors sinnen.

Det underliga är att kulturarbetare och en god del av den akademiska världen (företrädesvis inom humaniora) samtidigt odlar en bild av att alla andra är förledda av en falsk framstegsoptimism, som leder oss in i elände. Jag har funderat mycket på varför jag så ofta stöter på uppfattningen att pessimisterna stigmatiseras och att optimisterna alltid hyllas, när jag själv upplever att det är precis tvärt om. Var finns alla de där ”förledda” optimisterna? Kanske i företags- och organisationsvärlden? Och i så fall: är det där författare håller till mest och inhämtar sin världsbild?

Någon dag efter Atwoodinslaget och i samma public servicekanal skulle pessimismens och optimismens roller dissekeras. Det sades ett och annat tänkvärt om värdet av att vara realist, vilket ibland lite orättvist kallas pessimism, och att de båda begreppen ibland används om det som i stället snarare syftar på förmågan eller oförmågan att vara till freds med livet och uppleva lycka. Men så riktades mikrofonen mot en professor i praktisk filosofi, Ingmar Persson. Om människan hade varit lite mindre optimistisk, vilket han likställde med företagsam, ”hade jorden sett bättre ut och varit mindre överexploaterad än den är i dag”. Se där tvättäkta pessimism inför mänsklighetens och världens utveckling, en pessimism av den sort som är besläktad med misantropin och som ofta anses klok.

Men vad professorn tycks bortse ifrån är att det handlar om samma företagsamhet som drivit fram solpaneler, katalytisk avgasrening och penicillin, som utrotat smittkoppor, gjort det möjligt för hivsmittade att leva vanliga liv och på två decennier lyft en miljard människor ur bottenlös fattigdom. Därför är han inte heller ens realist. Han bara tycks utgå ifrån att alla företagsamma människor agerar utifrån krasst egenintresse.

Vad han säger i förlängningen är att jorden skulle klarat sig bra mycket bättre utan oss människor. Det är ingen udda uppfattning i kultursfären. I ett tv-program jag deltog i en gång sade sig poeten Aase Berg finna tillfredsställelse i tanken på att vi bara är något alldeles obetydligt i universum, som skulle kunna utrotas (eller utrota oss själva) på nolltid.

Har man en sådan syn på meningen med mänskligheten är det kanske inte så konstigt att man förringar förbättrad miljö och minskat våld och förstorar de problem vi ännu lever med. ”Förbättringar hit eller dit: vi är inkräktare på planeten, och förr eller senare gör vi ändå slut på allt.”

Jag tycker mänskligheten är fantastisk. Vi löser problem som uppstår och lär oss (jo!) av misstag. Nästan alla människor vill gott. Kan man skriva en roman på det temat – och få recensenterna med sig? Jag skulle inte satsa många ören.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Tack, Anders! Du har fullständigt rätt och sätter fingret på ett av våra absolut största kultur problem, nämligen civilisationskritiken.

Musse, 09:16, 26 september 2013. Anmäl

Det är väl klart att jorden skulle vara friskare utan människor! Hur kan man inte tycka så?

Jonas 54sthlm, 19:17, 4 september 2013. Anmäl

Man kan fråga sej vad debattörerna menar, med ”optimism” och ”pessimism”. Men jag tror att optimister var i majoritet, för ungefär femtio år sedan. Det har sedan upprepats till leda, utan att vare sej lärare eller elever, någonsin reflekterat över det. Uppfattningen har alltså inte alls, med egen erfarenhet att göra.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:48, 4 september 2013. Anmäl