Utsatthet som acceptabel livsfas

Foto: Jonas Ekströmer

Rinkeby från luften.
Så här i jultider förväntas vi ägna fattiga och behövande en extra tanke – helst också sända en extra inbetalning. Gott så; vem vill inte minska fattigdom och utanförskap? Mycket kan sägas om båda företeelserna, men jag vill här bara ta upp en ofta bortglömd aspekt, som gör just detta elände mindre svartvitt: är det permanent eller tillfälligt?
Först som sist ska sägas att den här distinktionen är relevant i någorlunda rika länder, inte i länder som Niger eller Haiti, där fattigdom sorgligt ofta är så svår att ta sig ur att den kan bli livslång. Fattigdom är som bekant ett mycket töjbart begrepp. Det används om västeuropeiska förhållanden likaväl som om haitiska och nigerska. Men absolut fattigdom finns strängt taget inte hos oss. Vad vi menar är i regel en levnadsstandard under en viss andel av medianinkomsten, exempelvis EU-normen om 60 procent. Bättre då att här använda begreppet ”ekonomisk utsatthet”, vilket också ofta görs i den officiella statistiken.

Man kan lätt tro att den svenska statistiken om ekonomisk utsatthet handlar om grupper som fastnat i elände, men förvånansvärt ofta handlar det om personer som passerar igenom en fas (vilken faktiskt inte sällan är följden av ett livsval: studier, självvald hemmavaro med barn, en svacka för familjeföretaget). En undersökning vid Stockholms universitet för några år sedan visade att vart femte barn någon gång under uppväxten är med om en period då familjen klassificeras som ekonomiskt utsatt, men att bara två procent av barnen, alltså en tiondel så många, fastnar i denna utsatthet. Att ”fastna” definierades som minst sju år av uppväxttiden.

De flesta som hamnar i ekonomisk knipa vill och försöker göra något åt den. Sedan industrialiseringens intåg har urbanisering varit ett av de främsta botemedlen mot armod. I snart 200 år har fattiga som sökt en bättre tillvaro lockats till stora städer, där nya arbeten skapats.

I dag färdas de ofta över kontinenter. När tiotals miljoner människor i fattiga länder anser sig ha både anledning och möjlighet att förflytta sig hundratals mil bort till ett hägrande hopp i norra Europa och Nordamerika är föreställningen om den tillfälliga utsattheten viktig för hur vi ser på de förorter där en stor andel av dessa nyligen anlända migranter lever.

Nationalekonomen Ed Glaeser älskar staden som funktion. Han ser den som mänsklighetens bästa uppfinning som både gör oss rikare, smartare och sundare. Den arbetslöshet och fattigdom som uppstår i vissa stadsdelar är övergående fenomen, menar Glaeser.

– Städer gör inte folk fattiga, utan städerna attraherar fattiga människor, slog han fast i ett SVT-reportage för några veckor sedan.

Billiga bostäder i förorter som Rosengård, Alby och Hammarkullen kan erbjuda en väg ut ur fattigdomen, en första anhalt på en klassresa, menar Glaeser. De här platserna representerar i dag helt enkelt en global urbanisering.

Glaeser vill inte därmed förringa problemen, som ibland är enorma och kräver politisk uppfinningsrikedom (han säger sig uppskatta den så kallade Malmökommissionen som ett ambitiöst försök att skapa en hållbar utveckling för Sydsveriges främsta smältdegel).

Man kan tillägga att idén om förorten som mellanstation naturligtvis inte hindrar att många människor väljer att stanna kvar där och förädla livet på plats. Det finns gott om förorter som gjort en kulturgeografisk ”klassresa”.

Den springande punkten är att lösningen inte heter ”stoppa, hindra, förbjud”, och det gäller för såväl de nyanlända migranterna som för dem som levt länge på platsen. Utan ny tillströmning av människor med nya erfarenheter, nya sätt att tänka och nya kontaktvägar stagnerar varje ekonomi.

Först den dag de materiella skillnaderna i världen inte längre sticker i ögonen kommer massrörelsen av människor att upphöra. Men den gränsöverskridande strömmen av lycksökare kommer aldrig att sina helt.

Det som är alldeles avgörande är att arbetslösheten och den ekonomiska utsattheten inte permanentas utan är övergående faser, slussperioder, svackor på en livskurva. Om det ena eller det andra är skillnaden mellan en tickande samhällsbomb och ett smörjmedel för ett dynamiskt samhälles utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Precis så menar jag, Lena Synnerholm.

Anders Bolling, 13:29, 10 januari 2014. Anmäl

Jag tror inte Anders Bolling menar, att alla fall av ekonomisk utsatthet, skulle vara ett fritt val. Det är nog en övertolkning där. Den kan vara frivillig, fast den långt ifrån alltid är det. Han vill nog bara påpeka, att den inte alltid är livslång.

Lena Synnerholm (Webbsida), 14:41, 29 december 2013. Anmäl

Visst finns det folk i Sverige, som fastnat i ekonomisk utsatthet. Men vi har inte längre hela familjer, som tvingas sova under broar. Eller som tvingas bo i skjul, där dom riskerar att frysa ihjäl. Senaste gången jag vet att det hänt, var på 1950-talet. Då var det frågan om zigenare, som avsiktligt uteslutits ur välfärdssystemen, på grund av ren rasism.

Lena Synnerholm (Webbsida), 14:23, 29 december 2013. Anmäl

Dom tiggare jag har sett på senare år, är i regel utlänningar. Dom verkar inte kunna svenska, utöver artighetsfraser. En hel del är säkert zigenare, som är hårt diskriminerade, i flera länder på Balkan. Många av dom här människorna, lever särskilt i absolut fattigdom. Men dom svenskar som är det, är lätta räkna. Jag tror dom utgör under en procent, av Sveriges befolkning.

Lena Synnerholm (Webbsida), 14:22, 29 december 2013. Anmäl

Eftersom förorten beskrivs som en smältdegel, förutsätter jag att där ska smältas, d.v.s. söndras, omformas och säljas vidare. För vissa aspekter behövs fler dimensioner än de vi redan kan föreställa oss. Om livfasen ibland består av en immigration, en utflyttning och slutligen en tvångutfasning tillbaka, med tanke på nutida tvångsförflyttningar från innerstad till ytterområden, och om detta till slut visar sig pågå under ett helt människoliv, har jag svårt att kalla det livsfas. En livsfas i en smältdegel tär nog så att det räcker. Bör vi ägna de utsatta en tanke och lite extra pengar eller bör vi förutsätta att de ska vara tacksamma och glada, och förväntas tacka ja till volontärarbete efter volontärarbete? Verklig fattigdom påstås inte existera i Norden, skriver någon, och då undrar jag om de människor som tigger på våra gator, per automatik blivit nedklassade till "inte-alls-våra-egna" fattiga. Våra är polerade och har tak överhuvudet. De byter kläder med varandra och bakar eget bröd. Förresten, vad det den välbeställde om svart arbetskraft? Jag påstår att det finns arbeten. Det är dags att de kommer i dagen och att de blir säkra, samt att arbetande får värdiga löner. Det är dags att de sjuka som vill arbeta får arbeta och att föreningsaktiva som verkar för andras väl och ve, får samma löner som kommunala tjänstemän. Dimensioner. Det finns fler dimensioner.

Ordning och reda, 00:22, 28 december 2013. Anmäl

Det finns ju statistik på hur stor "klassvandringen" som du pratar om är i olika länder. Hur stor klassvandringen är beror inte på egna individers "fria val" att förbättra sin situation utan på politiska åtgärder. Skapar vi förutsättningar i "belastade förorter" så kommer klassvandringen vara större. Exempelvis genom stora satsningar på att sänka arbetslöshet, utbildning (här ska Sveriges bästa lärare givetvis jobba) och social verksamhet (såsom ungdomsgårdar osv). Sveriges klassvandring beror alltså inte på hur många som "själva väljer att anstränga sig och röra sig uppåt i samhällsstatus" utan på vad samhället ger för förutsättningar i dessa förorter. Här har du som en del av tredje stadsmakten en uppgift. Skriv krönikor som syftar till att bilda opinion för politiska åtgärder som underlättar klassvandring. Då har du gjort ditt!

Hannes, 23:01, 27 december 2013. Anmäl

Håller helt med. Eftersom verklig fattigdom inte existerar i Norden, är det förnedrande mot de människor i världen som är fattiga att använda detta begrepp på en svensk trebarnsfamilj där bara två av barnen har egen laptop.

Erik, 22:49, 27 december 2013. Anmäl

Här där jag bor i Helsingborg har 3-4 stora arbetsgivare lagt ner senaste 20-30 åren som sysselsatte tusentals människor, men hur Sverige och min hemstad ska se ut om 50 år har ju tidningarna frågat politikerna om vilka visioner dom har , men fick noll i svar. Svårt att cementen inte stelnar runt fötterna då när ledarskapet har noll ideer vad man ska göra. själv har jag blivit runt bollad på olika "aktiviteter" utan fast jobb sedan krisens början , men nu har jag skaffat mig en odlingslott på landet så har man möjlighet att förse sig själv med frukt och grönsaker, för mig är i vart fall inte storstan vaccin mot armod.

Lars, 21:06, 27 december 2013. Anmäl

Vilket kvalificerat liberalt svammel!

Stefan Palmkvist, 20:01, 27 december 2013. Anmäl

Att se nyktert på rus och våld

Frågan om hur hårt samhället ska se på droger har aktualiserats de senaste åren. Det beror inte minst på den fruktlösa knarkkampen i Latinamerika, där allt fler experter och politiker på toppnivå förespråkar en avkriminalisering. Argumentet är i regel att eventuella hälsorisker väger lätt i förhållande till det enorma mänskliga lidande knarkbrottsbekämpningen, som inte sällan tar formen av veritabla krig, orsakar. Mycket riktigt: I tisdags legaliserade Uruguay som första land i världen produktion, försäljning och konsumtion av cannabis. Även i USA har ett par delstater vandrat en bit mot legalisering.

Sådana grepp framstår fortfarande som oerhört kontroversiella i stora delar av världen. FN-linjen sedan 1961 är att narkotika ska förbjudas för annat än medicinska och vetenskapliga ändamål. Nästan 150 stater har ratificerat eller undertecknat den konventionen (bland dem Uruguay). I Sverige ligger debattens frontlinje en bra bit bakom legalisering. En liten förskjutning tycks ändå ha skett i form av HD:s nya praxis att se mindre strängt på knarkbrott.

Det finns ett antal historiska och andra skäl till att världens lagar om rusningsmedel ser ut som de gör, men om regleringarna hade en strikt rationell grund skulle de utgå från drogernas farlighet. I en ofta citerad drogjämförelse som medicintidskriften The Lancet publicerade för några år sedan hade experter använt 16 olika mått på farlighet för såväl användare som omgivning. Alkohol graderades som allra farligast, följt av heroin. Både alkohol och tobak placerades över såväl cannabis som ecstasy och LSD.

Som bekant har den svenska synen på alkohol traditionellt varit sträng, även om den nu mjukats upp. Ett av flera skäl är kopplingen till våld. Det finns en hel del forskning som drar paralleller mellan våld och alkohol, åtminstone historiskt. Frågan är hur starkt sambandet är. Vad beror på ruset, vad på annat?

Efter EU-inträdet 1995 ökade den svenska alkoholkonsumtionen med ungefär 25 procent på några år. Därefter föll den igen, men den ligger fortfarande runt 15 procent över nivån i början av 1990-talet. Under samma tid har det dödliga våldet gått ned med 25 procent. Antalet alkoholrelaterade sjukdoms- och dödsfall har inte ökat.

Orsakerna bakom denna lika intressanta som otippade utveckling tvistas det om (jag har skrivit om fenomenet på nyhetsplats bland annat här och här). Uppenbarligen behöver många aspekter vägas in för att dra slutsatser om alkohol och våld.

Hur ser det ut globalt? En schematisk jämförelse som ganska enkelt låter sig göras är mellan länder. I diagrammet nedan återfinns de 188 länder som erbjuder någorlunda färsk statistik (2008 och senare) över alkoholkonsumtion (källa: WHO) och dödligt våld (källa: UNODC). Skalan är normerad från 0 till 100, där 100 motsvarar maxvärdet i båda kategorierna (blå kurva visar alkohol och röd kurva mord, om det är svårt att läsa).

Grafen säger inte allt, det gör inget enskilt statistiskt förhållande, men den visar med all önskvärd tydlighet att det på nationsnivå inte finns något rakt samband mellan hög alkoholkonsumtion och grovt våld, åtminstone inte dödligt våld. Man kanske inte kan gå så långt som att fastslå att sambandet rent av är det omvända, men det finns faktiskt sådana tendenser.

Sju av de nio våldsammaste länderna ligger väl under snittet för alkoholkonsumtion. I den diagramände där det dricks mest dominerar icke-våldsamma länder tydligt. De flesta av de senare länderna är europeiska, men bland dem finns även Sydkorea.

Några våldsamma länder där det dricks mycket är St Lucia, Uganda, Nigeria och Ryssland. Några av de våldsamma länder där man dricker lite är Mauretanien, Guinea, Eritrea, Benin och Sudan. Bland de icke-våldsamma nyktra länderna finns Saudiarabien, Bhutan, Indonesien, Vanuatu och Tunisien.

Placerar man länderna som punkter i ett x-y-diagram tydliggörs icke-sambandet mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld på ett annat sätt. Övre högra hörnet representerar mycket våld och mycket alkohol. Hela den halvan av diagrammet är tom.

Vad ska man då göra av allt detta? En bra början tror jag är att se nyktert på drogers betydelse för våld. Sambanden är inte enkla. Kulturella och sociologiska faktorer spelar in (liksom genetiska). Det har betydelse hur man berusar sig och varför.

För det andra gör man  klokt i att inte underskatta vår förmåga att avstå från att göra dåliga saker bara för att vi kan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag håller med Nisse. Dricker man ett glas vin till maten, var och varannan dag, blir man inte särskilt alkoholpåverkad. Dricker man jämförbar veckoförbrukning på en gång, blir man däremot nog ganska full. Det kan i sin tur göra folk våldsammare, eftersom självkontrollen minskar. Det är fylledrickandet som ökar risken för våld, inte alkohol i allmänhet. Det tror i alla fall jag.

Lena Synnerholm (Webbsida), 18:33, 14 december 2013. Anmäl

Jag kan förstå desperationen I vissa lander o visst som en tillfällig "lösning" kan cannabislegalisering kanske fungera (tills de hittar nya verksamheter) men inte ens en legalisering (om man inte säljer helt "fritt" som alkhol) är en "helhetslösning" förmodligen kommer den lagliga narkotikan ändå ut på gatan som jag förstår det ska 18 åringar få köpa en (begränsad mängd) på "apotek" denna mängd (précis som benzo morfinmedecin metadon o subutex) säljas på gatan till tex yngre fast till ett högre pris jag tror att hur vi än gör så är det en "ständig kamp" så vida vi inte skiter I vilket o låter folk knarka o supa ijäl sig "bäst de vill" EN början tror jag är att "avkriminalisera" brukaren hur meningsfullt är det att lägga tex polisresurser på att åtala människor med en mindre mängd(för eget bruk) de ska istället erbjudas vård tom Iran har fått ge upp "straffmetoden" (de har stora problem med heroin) när fängelserna fylldes med narkotikamissbrukare slutligen:antingen fortsätter man kampen(o iaf minskar lidande o död) lr gör man som "extremliberalerna" resonerar o låter folk supa o knarka bäst de vill detta resonemang håller iaf tills ens barn drabbas,,,

Peter Davidsson, 05:31, 14 december 2013. Anmäl

Ett argument man ofta hör (iaf från "vanligt folk") är:ja men om man förbjuder alcohol så kommer folk dricka ändå sant men kommer man dricka lika mycket? (o syftet med en minskning är ju minskade skador på individ o samhälle)mkt tveksamt iaf om man igen går till narkotikabruket som är en bråkdel av alkoholen skälet? det är ett stort steg för en "vanlig" människa att bli kriminell jag är själv nykter alkholist o narkoman min huvuddrog var alcohol o ett (inte det enda ) skälet var att jag slapp "kluddet" att köpa droger på "gatan" o kunde därför fortsätta mitt missbruk längre om man ser på "medelåldern " när man når botten o tar tag I sitt missbruk så skiljer den sig MYCKET (min erfarenhet från aa+na) grovt räknat rasar en narkomans liv redan I 20-25 års åldern medan en alkholist bla pga ovanstående fortsätter ca 15 år till min personliga (jo jag vet cyniska men alternativet är ännu mer cyniskt)slutsats är att ett alkoholförbud givetvis inte skulle få bort ALL skada för samhälle o individ men om man återigen jämför med narkotika så kan man (mkt grovt uppskattat) för varje narktikamissbrukare =1 lägga till en 0a =10 när det gäller alkhoholmissbrukare o om nu "avkriminalisering" är lösningen varför inte överföra denna "lösning" på andra samhällsproblem som tex prostution mm o låta staten "sköta ruliansen"

Peter Davidsson, 05:10, 14 december 2013. Anmäl

Förstår inte riktigt vad anders vill saga men han har rätt I att det inte är logic som styr drogpolitiken tex om man ser till våld så borde cannabis vara lagligt o alcohol förbjudet sedan är det märkliga resonemang från de som vill legalisera droger för det är bara (iaf I Europa) när det gäller droger som man ska "ge upp" kampen mot kriminell verksamhet genom att staten "tar over verksamheten" jag menar se på alkholen den är laglig o då borde ju alkoholbruket vara MINDRE än narkotikabruket om denna "logic" ska hå ihop varför är då alkoholbruket större? jo för att samhället genom legalisering sänder ut signalen att det inte är "så farligt" medan narkotika är farligare o därför förbjudet ska man hårddra det så finns bara 2 alternative ANTINGEN tillåter man alla droger ELLER förbjuder ALLA

Anonym, 04:29, 14 december 2013. Anmäl

Är det inte på nationsnivå man kan se mönstret - att våldet ev ökar vid vissa tidpunkter eller platser med hög alkoholkonsumtion? Men inte på global nivå, där de andra bidragande faktorerna är alltför många för att enkelt elimineras?

Anonym, 17:40, 13 december 2013. Anmäl

Statistiken tar ingen hänsyn till hur alkoholkonsumtionen går till. Det är en väldig skillnad att dricka allt på fredag, lördag som i Sverige jämfört med Frankrike där man dricker dagligen. Frankrike har högre alkoholkonsumtion än Sverige men mindre alkoholrelaterat våld eftersom man dricker mycket mindre per tillfälle.

Nisse, 17:10, 13 december 2013. Anmäl

Jag håller i princip med det mesta i att man måste se nyktert på den här debatten. Men det finns ett problem i att jämföra mord och alkoholkonsumtion i och med att grovt våld i samband med alkoholförtäring i många länder snarare leder till att en eventuell dödlig utgång rubriceras som dråp eller liknande och inte som överlagt mord.

Oli Juliusson, 15:46, 13 december 2013. Anmäl

När rullande plåtlådor tappar sin glans

Foto: Alamy

Frihet på hjul eller dyrt besvär?

Bilsamhällets framtid har i princip sett likadan ut sedan bilismen började svälla ut efter andra världskriget: allt fler privatpersoner vill ha egna ombonade plåtlådor på hjul och köra dem allt fler kilometer på allt fler, längre och bredare asfalterade vägar.

Det praktiska och flexibla, för att inte tala om det frihetliga, med bilen som transportmedel är mycket svårt att slå. Men som alla i den rika delen av världen vetat sedan 1960-talet har den rullande friheten en släpkärra av bullrande, tidsstjälande och penningslukande nackdelar.

Alla kringfartsplaner till trots tyder ändå mycket på att bilsamhällets framtid i den post-industrialiserade delen av världen för första gången på 70 år har bytt skepnad.

En del av förklaringen är trafiksäkerhetsutvecklingen. Den har nu nått så långt att vi står på tröskeln till självstyrande bilar. Testprojekt har genomförts i Tyskland, och om ett par år är det dags för liknande försök Göteborg. Sedan står det inte på förrän vi har helautomatiken här: bilar som tar oss från garageuppfarten till jobbet så snart vi knappat in adressen.

Ju mer impulsiva och nyckfulla människor lämnar över körandet åt känslokalla datorer, desto mindre vägdöd kommer vi att behöva stå ut med. Samtidigt kommer förmågan att köra bil ”bra”, en färdighet som särskilt män omhuldat under bilismens barndom och ungdom, att tappa resten av den lilla glans den har kvar.

”Nyhetens behag” känns tämligen avlägset när det gäller bilen, både att äga och att köra. Med automatiken kommer bilen alltmer att likna kollektivtrafik. Det blir ingen livsstil, det blir ett transportmedel bland andra, fast med bilens flexibilitetsfördel kvar.

Också när man betraktar hur trafikmängden utvecklats i de mognaste billänderna de senaste åren är detta en logisk utveckling. USA passerade ”peak car” för åtta år sedan. I massbilismens första land är antalet körda bil-miles nu tillbaka på 1995 års nivå. Samma nedåtgående tendens syns i Europa, Japan och Australien.

Högt uppe på Maslows behovstrappa, där de flesta av oss i den rikaste delen av världen befinner sig, är ägandet av stora prylar överhuvudtaget inte längre det allra mest eftersträvansvärda. Rika vill vi säkert vara, men inte nödvändigtvis på plåt och betong.

Under en seminarieövning jag deltog i häromveckan presenterades en ny trendmätning som pekade åt det hållet. Undersökningsföretaget Novus hade bland annat frågat svenskar hur de förändrat sin konsumtion och hur de tror att de konsumerar om tio år.

Tre fjärdedelar sade sig sträva efter att köpa begagnade bilar och kläder. Andelen som använde sig av hyrbil eller bilpool var i dag bara tre procent, men ungefär en tredjedel sade sig överväga det inom de närmaste åren. Fyra av tio trodde de skulle minska sin totala konsumtion de närmaste tio åren. Bara två av tio trodde de skulle öka den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ode för bilismen; Ack de bilarna, de bilarna Kila fram o åter i neonupplysta tunnlar Nu ock snart med datorkraft de nå destinationer Bak ratten ses föraren försänkt i vila

Herr A-fred H-itch.ock, 10:31, 7 december 2013. Anmäl

När alla skäggiga gubbar som kan backa med släp är borta, vem skall då hålla den mänskliga myrstacken i skick?

Nomorenow, 09:00, 6 december 2013. Anmäl

Både i USA, Europa, Japan och Australien.

Grodan Boll, 07:18, 6 december 2013. Anmäl