Allt ligger blottat. Live with it.

”Alla i dag är så beroende av vad andra gör och tycker. Individualismen är död.”

Jag hajade till över några korta rader i en i övrigt ganska spretig tidningsintervju med Alexander Bard nyligen.

Oron för vad internet gör med oss och med samhället väller fram i vågor. Det tycks som om vi är inne i en sådan våg. Oron gäller vårt sociala liv, vår integritet, i förlängningen vår demokrati.

I söndags skrev Bengt Ohlsson om de till synes asociala effekterna av våra nya smartphonevanor. I artikeln fanns insprängd en anslående naturanalogi, hämtad från sydkoreanen Byung Chul-hans bok ”Tröttsamhetssamhället”: Vår moderna ”multitasking”, detta flackande med blickar och tankar som mobilerna leder in oss i, skulle i själva verket vara en regression, eftersom förmågan är typisk för vilda gräsätare som måste splittra sin uppmärksamhet för att inte falla offer för rovdjur. Centralt för människans utvecklingsprocess skulle vara motsatsen, förmågan till koncentration.

Nja. Djuren ”multitaskar” trots allt av livsnödvändighet, i dödsångest. Det är en viss skillnad mot den självvalda närvarosplittring vi underkastar oss av nyfikenhet och lust (i alla fall som utgångspunkt, när inte beteendet blivit tvångsmässigt).

Jo, det är uppenbart att det blir för mycket intryck ibland. Ja, det är klart att vi är underbart betjänta av att kunna fördjupa oss, fokusera, ibland bara meditera. Men jag är inte säker på att just den förmågan är människans avgjort mest gynnsamma. Egenskapen att kunna tänka flera tankar samtidigt och vara lyhörd i 360 grader tjänar oss lika väl i det oavlåtliga arbetet med att bygga en gemensam värld.

Ibland heter det att vi inte längre klarar att tala med varandra. Vi har väl aldrig talat med varandra så mycket som nu? Kanske inte alltid med våra stämband, bara. Jag har själv aldrig tidigare fått fler idéer, reflektioner, känslouttryck och händelser från andra personers liv berättade för mig än i detta skärmfyllda liv, och det blir aldrig bättre än när jag får möjlighet att dela dem med en vän eller kollega i min fysiska närhet.

För all del, den som vill kan naturligtvis landa i slutsatsen att vi blivit asociala. Men det är trots allt ett beteende som kan gå över.

Annat är det med den personliga integriteten. Det sägs att den håller på att raseras. Vi vet numera att underrättelsetjänster tankar ned hekatomber av information om våra samtal, mejl, nät- och spelvanor. Och alldeles nyligen rörde sajten Lexbase upp känslorna med sin databas där uppgifter om 100.000 dömda personer ligger och väntar på att exploateras.

Det tog bara ett par dagar innan Lexbase stängdes – för den här gången. Och det är så: Opinion och lagstiftare kommer att fortsätta att flåsande försöka jaga i kapp integritetstjuvarna. Men de kommer alltid att ligga en kurva efter. Det kommer nämligen inte att bli tekniskt svårare att ta fram uppgifter om vem eller vad som helst och göra dem tillgängliga. Det kommer att bli lättare. Därför är ”Ska vi tillåta det här?” fel fråga.

Jag har tidigare berättat om nätkonsulten Johan Ronnestams spådom om att internet så småningom kommer att finnas i allt och alla som behöver utbyta information, och att konsekvensen för detta är närmast total genomskinlighet. Det han säger om hemligheter är så fascinerande att jag återger det igen:

”Först når vi ett förstadium då folk gör bort sig eftersom de inte förstår hur lite hemligheter man kan ha. Sedan kommer vi och tekniken att mogna, vi lär oss att hantera nätet. Det blir åter möjligt med hemligheter, men bara till en viss gräns. På lång sikt tror jag att hemligheterna blir färre. Vi tvingas lära oss att leva med att mycket information sipprar ut.”

Glöm inte att all denna nya öppenhet är dubbelriktad. Edward Snowdens och Chelsea Mannings globalt spridda avslöjanden har dragit ned byxorna på underrättelsetjänster och militär, och Wikileaks diplomatläckor visade inte minst hur poänglös stora delar av den upphöjda hemliga diplomatin kan vara. Det kommer ständigt nya exempel på hur miljontals på några dagar kan samlas till revolt och hur tusentals på några timmar kan samlas till protestdemonstrationer eller få ihop bidrag till folkliga projekt som därmed rundar stora institutioner och företag.

Om utgångspunkten är att vi vill fortsätta leva i en demokrati, och det är den, är sannolikheten att vi kan rulla tillbaka informationsgenomskinligheten lika liten som att motboken kommer tillbaka. Vi måste leva med den. Rätt fråga är därför: ”Hur hanterar vi det?”

Vi måste ett ta större ansvar för vad vi säger och gör. Vill vi det? Klarar vi det? Kan vi avstå från att säga vissa saker, ta reda på vissa saker och göra vissa saker bara för att vi kan?

När Lexbasenyheten briserade ställde DN.se webbfrågan ”Vill du veta om dina grannar är dömda för brott?” Då 10 000 personer röstat hade 68 procent svarat ”nej” och 32 procent ”ja”.

Det är svårt att se det i det dagligen uppmärksammade flödet av hot, kränkningar och dumheter (vilka bemöts med berättigad upprördhet på en digital enhet nära dig minuter efter att de kommit ut i luftrummet), men vårt samhälle är oändligt öppnare, mindre inskränkt och mer fördomsfritt än det var för några decennier sedan. Det är en utveckling som startade långt före internet, men när strängt taget all information och kunskap görs tillgänglig på nätet sätts naturligtvis denna civilisering på hårda prov.

2000-talets första decennier är en tid av kollapsande barriärer som bakom sina fula avarter faktiskt bär löften om att leda oss in i en större och bättre gemenskap – förutsatt att vi klarar att hantera omvandlingen klokt och att en övervägande majoritet av oss både respekterar sina medmänniskors individuella val och kan ta ansvar för sina handlingar. Det mesta talar för att vi tillsammans måste hitta acceptabla gränser för integriteten. Vi kan inte räkna med att myndigheterna sätter dem åt oss.

Lyckas vi med detta har Alexander Bard i en bemärkelse rätt, och vad som vid ett första påseende verkar vara en tilltagande egocentricitet blir i själva verket dess motsats: självupptagenhetens digitala död.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

"Det mesta talar för att vi tillsammans måste hitta acceptabla gränser för integriteten. Vi kan inte räkna med att myndigheterna sätter dem åt oss." Har du inte ett storre hopp om att manniskor faktiskt ska kunna paverka myndigheter till att satta dessa granser. Later som att du inte har nagon tro pa demokratin? Om det verkligen ar som du sager sa tror jag verkligen inte att sociala medier ar bra for folket. Precis som Byong Chul skriver i sin nagot konspiratoriska "Trottsamhetssamhallet", sa leder det enorma informationsflodet bara till att manniskor blir passiva och far svart att agera. Dessutom sa registreras allt vi gor pa natet, precis som du skriver i artilken.

Robin, 02:00, 1 februari 2014. Anmäl

Behöver man vara ständigt lyhörd 360 grader och tänka på hur allt man gör tolkas får man absolut ingenting gjort. Vilket är precis vad övervakarna vill åstakomma.

gurrfield, 15:08, 31 januari 2014. Anmäl

En godartad utrotning

Foto: AP

Barn i Sydsudan hämtar dricksvatten ur en damm och häller det genom ett speciellt filter för att undvika parasitsmitta.

I tonåren bodde jag en tid i en liten stad i Zambias kopparbälte. Bland en del vardagsfaror man lärde sig att förhålla sig till fanns en med koppling till klädtvätt. Varje gång man hängt tvätten utomhus var det av nöden att stryka alla plagg efteråt, även underkläder. Putzi-flugan lade nämligen sina ägg i de fuktiga plaggen. Hade man inte dödat äggen med ett hett järn kläcktes de vid kontakten med hud, och in i kroppen kröp fluglarverna för att växa till sig.

En nära familjemedlem fick sådana där flugparasiter i sig. Obehagligt, men ändå en västanfläkt jämfört med guineamasken, en vedervärdig plåga som för inte så länge sedan drabbade miljontals afrikaner.

Den gräsliga rundmasken använder millimeterstora hoppkräftor som mellanvärd. När människor i smittade områden dricker orenat vatten från dammar eller grunda källor kan de få i sig kräftdjuren, inklusive de kusliga fripassagerarna. Väl i magen parar sig maskarna, hannen dör och honan växer sig sedan under ett års tid nästan meterlång i bindväven under huden, medan miljontals nya embryon utvecklas i dess avlånga kropp.

När masken så småningom tränger ut, vanligen i en fot eller ett ben, uppstår stark smärta, och den smittade får dessutom feber och kräks. Många söker lindra smärtan genom att sänka ned benet i ett vattendrag, och det är då guineamasken släpper ut sina horder av embryon: smittocirkeln sluts.

För att få ut parasiten måste man mycket långsamt rulla upp den på en pinne, en plågsam process som kan ta veckor eller månader. Om masken går av kan svåra allergiska reaktioner uppstå.

Guineamasken kan bara parasitera på människan. Det finns ingen verkningsfull medicin. Det enda sättet att bli av med eländet är att dricksvatten renas.

Dracunculus medinensis  har trakasserat människan i tusentals år. Man har funnit förkalkade exemplar av dem i egyptiska mumier. Det antas att den ”brännande orm” som omnämns i gamla testamentet var guineamask.

Redan i slutet av 1800-talet visste man hur guineamasken smittar, men ännu så sent som i början av 1980-talet registrerades flera miljoner årliga fall i Afrika. Först då intensifierade FN och människorätts- och biståndsorganisationen Carter Center ansträngningarna att besegra sjukdomen.

Häromdagen rapporterade Carter Center att endast 148 fall i fyra länder rapporterades förra året. Det var en nedgång med 73 procent från året före, och allt talar nu för att guineamasken blir den andra svåra människosjukdomen som utrotas. Den första var smittkoppor, som slutligt besegrades 1980. (Ytterligare ett sjukdomsvirus som bara drabbade djur, boskapspest, förklarades utrotat 2011.)

FN hade hoppats att mänskligheten skulle kunna bli av med guineamasken snabbare. Mer än tre fjärdedelar av fallen i fjol inträffade i Sydsudan, ett land som hemsökts av inbördesstrider i decennier, först som del av Sudan och nu som självständig stat. Sådana förutsättningar försvårar naturligtvis slutkampen mot masken.

Bakslag av precis samma skäl har drabbat den mänskliga sjukdom som troligen blir nummer tre att försvinna: polio. Den handikappande infektionssjukdomen har minskat radikalt i världen och fanns i princip kvar i tre länder, Nigeria, Afghanistan och Pakistan, men på senare tid har nya utbrott drabbat konflikthärdar som Syrien.

Nummer fyra i tur kan bli framboesi, eller yaws, en bakterieinfektion som framför allt drabbar undernärda barn i tropiska länder. Den ger hallonliknande utslag på huden, och infektionen kan sprida sig till benvävnaden. Framgångsrik bekämpning i Indien och ny, enkel terapi har väckt hopp om att även denna smitta kan bli historia.

När de här sjukdomarna försvinner innebär det förstås att arter utraderas från jordens yta. Med människans benägna bistånd, dessutom. Jag utgår från att just denna artutrotning inte väcker någon särskild oro för den biologiska mångfalden. Men man vet ju aldrig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Falnar det spanska ljuset?

Foto: AP

Anhängare av fri abort protesterar i Madrid.

I trakten av millennieskiftet, kanske något före, hade en fransk tidskrift en artikel med rubriken ”Ljuset kommer från Spanien”. Det ljus som åsyftades var den våg av progressiva beslut som hade moderniserat det spanska samhället och begravt Francoepoken under allt djupare lager av social och kulturell mylla. Dessutom växte ekonomin som bambustammar om natten.

Sedan en tid har i stället en klunga mörka cumulusmoln lägrat sig över den iberiska horisonten. Mörkret representeras framför allt av två kontroversiella lagförslag som kraftigt beskär aborträtt och demonstrationsrätt.

Det finns värre politiska hot än dessa i världen, och det finns ännu mer anti-frihetliga regeringar i EU, men vad som nu händer i Spanien är ändå värt att följa just för att landets framstegsvandring utgjort ett sådant föredöme.

Innan landets räcka av goda år fick sitt abrupta slut sommaren 2008 hade positionerna hunnit flyttas fram för jämställdheten och andra mänskliga rättigheter, inte minst för homosexuella. Samtidigt hade konst- och kulturlivet tillåtits blomma, en viss drog- och sexliberalism hade fått fäste, och Spanien hade hunnit uppleva en överraskande friktionsfri jätteinvandring av flera miljoner latinamerikaner, afrikaner och östeuropeer (en intressant spansk avvikelse från många andra länder i krisens Europa är att något uttalat främlingsfientligt parti fortfarande inte gjort entré).

Trettio år efter Francos död tycktes spanjorerna ha omprövat hela sin identitet. I bräschen gick utan tvekan Socialistpartiet under sina 23 år vid makten, men samhällsomvandlingen gick djupare än partipolitik.

En sak har saknats under hela moderniseringsresan: fullödiga ekonomiska reformer. Spanskt näringsliv har förvisso i sina delar varit mycket framgångsrikt, inte minst kreditinstituten ironiskt nog. Men andra delar har vilat på lösan sand och anfrätts av korruption. Dit hör fastighets- och byggbranschen, vilket visade sig när fastighetsjätten Martinsa-Fadesa som en första dominobricka gick omkull i juli 2008. Och arbetsmarknaden är närmast sklerotisk. Under de hetaste boom-åren nådde den officiella arbetslösheten nätt och jämnt under tio procent.

Borgerliga Partido Popular fick ett avundsvärt mandat när partiet nådde egen parlamentsmajoritet i valet hösten 2011, men hittills imponerar inte reformtakten, trots ett närmast akut ekonomiskt läge. En förklaring är att partiet haft skäppan full med två andra giftiga ärenden: en intern muthärva och en uppblossande katalansk självständighetsiver.

Det senaste halvåret har det trots allt synts tecken på att den spanska ekonomin börjar repa sig, vilket skulle kunna ge utrymme för att återuppta reformarbetet. I detta läge lanserar alltså PP-regeringen två förslag som luktar skarpt av bakslag för uppnådda rättigheter.

Skälet till den drakoniska inskränkningen av demonstrationsrätten (bland annat extrema böter för manifestationer som inte fått vederbörligt polistillstånd) är att antalet spontana protestaktioner exploderat under de senaste krisåren, inte minst så kallade escraches, när grupper samlas utanför korruptionsanklagade politikers bostäder för att protestera. Regeringens förevändning att den allmänna säkerheten hotas saknar dock verklighetsgrund, i alla fall hittills. Under 2013 genomfördes bara i Madrid 4.000 protestmanifestationer av olika slag, men det förekom bara tolv våldsincidenter. Indignados-rörelsen – föregångaren till occupy-rörelsen – har varit ett föredöme av fridsamhet i förhållande till sin omfattning.

Den tänkta tillbakarullningen av den liberala abortlag Spanien fick så sent som för tre år sedan för landet tillbaka till 1985. Utgångspunkten blir att abort förbjuds. Undantag ska kunna göras efter våldtäkt och när kvinnan löper allvarlig fysisk eller psykisk hälsorisk.

Katolska kyrkan har hela tiden varit en sträng kritiker av abortliberalisering och applåderar regeringens planer, men spanjorerna är inte så hårt styrda av kyrkan som man kanske kan tro. I en mätning tidningen El País gjorde sade sig två tredjedelar av dem som röstade på Partido Popular i senaste valet, liksom två tredjedelar av dem som anser sig vara praktiserande katoliker, vara emot abortlagsskärpningen.

Läkare som uttalat sig i medier har sagt att ingen i kåren kommer att följa de nya restriktionerna fullt ut. Det gjorde de inte före abortliberaliseringen heller: Det genomfördes 100.000 aborter i Spanien årligen även då det på papperet var förbjudet. Därför menar en del att regeringens förslag bara är ett röstfiskeknep för att locka de mest socialkonservativa väljare som annars skulle rösta blankt. Men symboliken i en skärpning och den politiska stämpel den för med sig ska inte underskattas.

Lagförslagen ska passera parlamentet. Är det bara en formalitet? Trots PP:s majoritet i cortes tror jag, tills motsatsen har bevisats, att motståndet i såväl den spanska opinionen som internt i regeringspartiet är för stort för att förslagen ska överleva i sin ursprungliga form (de har redan modifierats; exempelvis har det föreslagna maxbeloppet för demonstrationsbrott sänkts dramatiskt). Abortåterställaren är visserligen ett vallöfte, men det är ingen naturlag att alla vallöften måste uppfyllas. Moderniseringsprojektet är ändå väl inympat i den iberiska samhällskroppen.

Spanska ledare är dessutom benägna att påverkas av kritik från världen norr om Pyrenéerna, och sådan finns det gott om. Exempelvis har den franska jämställdhetsministern uttryckt bestörtning. I torsdags uppmanade nästan halva EU-parlamentet under en känsloladdad debatt den spanska regeringen att skrota sitt abortförslag. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har kallat utkastet till ny skärpt demonstrationslag ”mycket problematisk”. Namninsamlingar har startats i omvärlden för att protestera mot inskränkningarna i demonstrationsrätten.

Att ibland låta sig påverkas utifrån är väl en av de viktigaste poängerna med att ha en gemensam överstatlig politisk och rättslig ordning – det må gälla kvinnors och demonstranters rättigheter eller vargjakt.

Så sent som i december uttryckte premiärminister Mariano Rajoy själv det så här i en intervju med The Guardian: ”För Spanien har europeisk integration varit en succé, en av de bästa saker som någonsin hänt oss …  för oss, som levt i 40 år under en auktoritär regim betyder Europa demokrati, frihet och framsteg.“

Just så. Följ din egen övertygelse, Mariano, och lyssna norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"Det genomfördes 100.000 aborter i Spanien årligen även då det på papperet var förbjudet." Nej, det var inte alls förbjudet. De genomfördes, som du skriver "efter våldtäkt och när kvinnan löper allvarlig fysisk eller psykisk hälsorisk". Och det var den sista orsaken som användes mest. Kvinnan fick prata (kanske 5 minuter) men en psykolog, berätta att man inte klarade av att skaffa barn pga ekonomin, personliga skäl, osv och vips, då fick man sitt ok och det var lagligt. Inte ska jag någonsin stödja PP, och visst tycker jag att det är ok att en kvinna ska kunna få göra abort om hon inte vill skaffa barn utan att förklara varför (och under de första 12 veckor). MEN som det är nu, att man minderåriga kan göra abort utan att föräldrar ska få veta det, eller 14 åriga tjejer ska få ta "aborpillen" och föräldrarna inte ska få veta heller, eller att man kan fritt göra abort när man har varit gravid i 6,5 månader känns inte rätt för mig heller.

En som gjorde en laglig abort i Spanien under 90 talet, 00:57, 24 januari 2014. Anmäl

Har vi rätt att vara här?

Foto: Alamy

Men människor, vad har ni gjort!?

Ibland tror jag att vi är fördelade på två basala grupper utifrån hur vi förhåller oss till den mest grundläggande av filosofisk frågor: Vad har vi egentligen här på jorden att göra? Hållningen har en del med personlig läggning att skaffa, men den är något mer beständigt och vidare än egenskapsparet optimist-pessimist, även om man bortser från den uppenbara religiösa dimensionen.

Att sju miljarder människor utövar större konkurrens mot andra arter och deras miljöer än vad, säg, en miljard människor gör krävs inte särskilt mycket för att förstå. Jag hör som bekant till dem som menar att människan i dag ändå, trots mångdubblingen av vårt art, är mer medveten än någonsin om de risker vårt leverne kan innebära och dessutom försöker minimera dem (på vilka sätt vi gör det är strängt taget huvudämnet för hela den här bloggen).

”Må så vara, men det kommer inte att räcka, och det finns i alla händelser inte tillräckligt med tid”, invänder den oroade. ”Vilken galen tanke, vi är ju uppenbart en cancersvulst”, utbrister hardcore-alarmisten.

Hur kan vi se på utvecklingen med så olika filter? Jag är inte säker på att vi kan övertyga varandra. Mitt perspektiv säger mig att det är mina kunskaper om världens utveckling som ger mig förtröstan, men jag kan konstatera att det knappast är regel att bekymmersrynkorna slätas ut i takt med bildningsnivån. Snarare tvärtom.

Jag tror ändå det är bra att reflektera över var man står i grundfrågan, som kan ringas in med ett antal delfrågor: Hur ska man se på att vi tack vare förbättrad välfärd har lyckas bli så många – samtidigt som befolkningstillväxten nu tack vare senare stadier av samma välfärdsutveckling nu klingar av? Spelar det egentligen någon roll vilka miljöinsatser som görs så länge vi inte hyser några planer på att vare sig börja decimera mänskligheten eller vrida välfärden tillbaka? Har en så här stor mänsklighet något självklart existensberättigande? Får vi ett berättigande om vi drar oss tillbaka en smula och lever enkare, och i så fall: vid vilket antal människor och vilken industriell nivå ligger vi ”rätt”? Eller ska man rent av se det så att det vore en lisa för Gaia om vår dominanta art aldrig utvecklats alls? Det är ju ganska svårt att finna en ”naturlig” plats för människan i naturen (nå, nu nådde jag väl in på religiösa marker; gränsen är lite svår att dra).

Stråket av skepsis inför modernt mänskligt liv på planeten märks så klart bland ekologister som E O Wilson, som i The Economist nyligen lanserade den lite dystra geologiska termen eremocen, ensamhetens tidevarv (med hänvisning till utarmningen av andra arter). Men detta förhållningssätt utgör i praktiken en intellektuell slöja över stora delar av västerländsk kultur.

Jag har tidigare varit inne på att konsten formligen lever på misantropin, och tid efter annan omhuldas idén om att vi gräver vår egen grav. På senare år har en rad mainstream-science fiction-filmer byggt på temat. Vågen kommer efter en period när hotet mot oss (ett hot är ändå den dramaturgiska livsnerven) företrädesvis kommit utifrån.
Ungefär så här brukar upplägget se ut: I en mer eller mindre avlägsen framtid har mänsklighetens girighet, kortsynthet och, vad vet jag, inneboende ondska lett till jordens fördärv, och en krass elit har antingen sökt sig till nya sköna världar utanför den förödda planeten eller byggt ett slags gated community mitt i spillrorna.

Det är storyn i ”Avatar”, ”Hungerspelen”-filmerna, ”Wall-e” och nu senast ”Elysium”. Välgjorda och välspelade filmer (utom den sistnämnda, hoppa över den); det är inte det. Men gemensamt för dem alla är denna extremt cyniska svartsyn på mänsklighetens kollektiva förmåga att lösa sina problem, ens hundratals år in i framtiden.

Man kan på goda grunder misstänka att det är kulturellt finare att lägga ansvaret för den yttersta dagen i vårt eget knä och inte på yttre krafter. I min värld är ändå den pajiga Bruce Willisrullen ”Armageddon” från 1998 avgjort mer realistisk, måste jag säga. Där utgörs undergångshotet av en asteroid stor som Texas. Mot ett sådan hot hjälper inga mänskliga framsteg i världen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Heja!

Anders Bolling, 14:43, 14 februari 2014. Anmäl

Sluta oroa er det finns ingen som helst anledning - planetens normala tillstånd är att inte ha några polarisar alls och stora delar av landmassan ligger högre än 100 m ö h. Mänskligheten kan vara det mest fantastiska som hänt i vår galax på hundratals miljoner år. Beträffande vårt antal så har varenda människa fler levande mikroorganismer inuti sig själv än totala antalet människor på planeten! Högre utvecklade arter som myror t ex finns många biljoner av - de skulle garva på sig om de hörde vårt fåniga tjafs om vårt antal. Solenergin räcker till att föda och ge alla bioresurser vi behöver även om vi blir 100 miljarder - solen vräker ner tio tusen gånger mer energi än hela mänskligheten gör av med per sekund. Lev väl och samarbeta som myror och bin så går det väl....Göran Högblom

Göran Högblom, 23:29, 5 februari 2014. Anmäl

Jag tror det handlar om folks tendens, att ha en negativ syn på den mänskliga naturen. Amerikaner har förmodligen ännu större tendens till det. Dels är deras samhälle sämre anpassat, till den mänskliga naturen, än i andra västländer. Dels känner folk inte till alternativen, eller tror att dom har fatala biverkningar. Till det kommer alldeles för många och/eller högljudda personer, som tjatar på andra om arvssynd. Jag tror den idén från början är en bortförklaring, av motstånd mot förtryck.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:23, 21 januari 2014. Anmäl

Svagt ljus i mörka havdsjup

Foto: AP

En bransch med svåra knutar att lösa.

Finansminister Gunnar Sträng lär ha sagt att det vore vettigare att ha ett glassverk än ett fiskeriverk, eftersom betydligt fler människor är beroende av glassbranschen än av fiskenäringen. Och det var flera decennier sedan.

Fisket är en näring som i alltför många länder får oproportionerligt generöst stöd och blir lyssnad till i orimligt hög grad i förhållande till dess vikt för samhällsekonomin. I synnerhet som den som kollektiv är ansvarig för ett av de allvarligaste miljöproblemen på jorden i dag: utarmningen av fiskbestånden.

I brittiska vatten måste dagens tekniskt avancerade fiskeflotta arbeta 17 gånger hårdare än de segeldrivna fiskefartygen på 1800-talet för att dra upp samma mängd fisk från djupen. Fisktillgången för brittiska fiskare har minskat med 94 procent sedan 1886, enligt forskare som studerat gamla fångstlistor.

Torsken var ungefär lika vanligt förekommande i Kattegatt som i Öresund fram till 1932, då man förbjöd bottentrålning i Öresund (eftersom antalet handelsfartyg ökat i den relativt trånga passagen). I dag är torskbeståndet i Öresund ungefär detsamma som för 80 år sedan, men i Kattegatt är 99 procent borta.

– Det här vet alla fiskare. Trots det är de inte beredd att göra något åt det, sade Carl-Gustaf Lundin, chef för havsprogrammet vid Internationella naturvårdsunionen, uppgivet när jag intervjuade honom i höstas.

Bottentrålande fartyg kan i dag renraka bottnar, inklusive känsliga rev, på ned till 1.500 meters djup. Det de ägnar sig åt är enligt Lundin att likna vid plundring. Hans drastiska slutsats är att det enda sättet att få slut på överfisket är att regeringar slutar förhandla med näringen och kör över den.

Egentligen är det lite absurt, när man tänker på det, att jordens sju miljarder människor ska få sitt fiskbehov tillgodosett genom vildfångst. Vi jagar ju inte precis älg och rådjur i skogarna för mathållningens skull. Vi föder upp köttdjur. Därför borde det vara lika självklart att odla vår fisk. Det finns miljöproblem med fisk- och skaldjursodling, ja, men det är inget som inte går att justera, och många tidiga avarter är redan utfasade.

Nu när jag dragit ned mungiporna ordentligt på läsaren (visserligen på goda grunder) tänker jag byta tonart. Det finns nämligen flera hoppingivande aspekter och exempel i detta havsmörker.

Det är sannolikt svårare att helt utrota havslevande djurarter än landdjurarter, med vilka vi själva ju konkurrerar om utrymmet. Fiskare tenderar att lämna överfiskade områden när kostnaderna för verksamheten överskrider intäkterna från fångsten. I bästa fall följer de också internationella beslut om begränsade fångstkvoter.

Att även ett hårt decimerat fiskbestånd kan återhämta sig visar fallet med koljan i George’s Bank och Mainebukten utanför nordöstra USA. I slutet av 1980-talet kollapsade beståndet efter långvarigt överfiske. Stränga begränsningar infördes, och i dag har koljan återhämtat sig så mycket att fiskare i området åter kan fiska den kommersiellt, men nu under restriktioner.

Och som DN kunde berätta på nyårsdagen finns nu positiva data om bestånden hos 85 fiskarter i Nordostatlanten. Bland annat torsk, sill och rödspätta har återhämtat sig tack vare minskat fisketryck och andra åtgärder. Fisketrycket är nere på samma nivå som i början av 1960-talet, och fiskbestånden är i genomsnitt tillbaka på nivån i mitten av 1970-talet, visar sammanställningen från Internationella havsforskningsrådet.

Förbättringen berör bland annat fiskeområdena kring två länder för vilka fisket har verklig ekonomisk betydelse: Norge och Island (i synnerhet det senare). De verkar klara förvaltningen av fisk bättre än andra. Det visar att det går. Men framtiden stavas ändå odling, är min gissning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] samma orsaker. Överfiske är just överfiske och orsakas inte av nåt specifikt redskap så som Anders Bolling i DN verkar tro. Han tycks tro att det är just bottentrål som är problemet när det gäller [...]

Sammanblandning av fiskets miljöproblem | Njord (Webbsida), 08:39, 4 januari 2014. Anmäl