Om öknarnas förgröning

Förändring av mängden växtlighet i torra områden 1981–2007. Färg åt rött innebär minskning, färg åt grönt innebär ökning. Källa: Lunds universitet/Ulf Helldén

Min naturkunskapslärare Vollmar var ett original med en hårkvast som en nyvaken Beethoven. Läroböcker hade han aldrig haft något till övers för. I stället drog han upp klassuppsättningar med spritdoftande  stenciler av artiklar ur amerikanska forskningstidskrifter.

Han drev några få frågor med entusiasm – eller in absurdum, beroende på hur intresserad man var själv. Som “fuktkurvan” (hur mycket vattenånga ryms i olika varm luft?). Den fråga han brann mest för var ökenspridningen. “Det här kommer att bli den stora ödesfrågan” förklarade Vollmar med ivrigt viftande pekfinger för oss gymnasister. “Alla politiker kommer att bli tvungna att ägna sig åt det här problemet.” Vi fick titta på ödesmättade bilder av vindpinade stäppområden i Sahel, där kala träd tycktes utkämpa en ojämn dödskamp mot sanddynerna. Det var i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.

Några år tidigare hade FN:s första miljökonferens arrangerats i Stockholm, och i den vevan hade begreppet ökenspridning börjat få fäste. Man hade nämligen en tid oroats över vad som tycktes vara en sakta men säkert framryckande ökenrand, framför allt kring Sahara.

Ungefär samtidigt som en klass fjuniga förstaringare bibringades ekologiska domedagsvisioner på Katedralskolan i Växjö inledde naturgeografiforskaren Ulf Helldén i Lund tillsamans med några doktorander ett långsiktigt projekt för att mäta hur fort öknen spred sig. De tyckte det var spännande att kunna använda sig av den nya tekniken med satellitdtata.

Efter hand stod det klart att det de fann inte riktigt motsvarade vad alla hade väntat sig.

– Vi kunde inte se någon ökenutbredning. Vi trodde knappt våra egna ögon. Vi fick mäta om igen och igen, säger Ulf Helldén när jag intervjuar honom.

Helldén och hans grupp åkte fram och tillbaka till olika afrikanska länder mellan 1975 och mitten av 2000-talet.

– Det var ett faktum att skördarna hade gått ned. Man hade svält i många länder. Den gängse slutsatsen var att det var människan som var boven, att det låg överexploatering bakom. Men vi kom fram till att den största boven var en enorm, långvarig torka. Man kan kalla det en klimatförändring, om man vill, eftersom den pågick i ungefär 30 år. Men den tog slut, och efter hand har det regnat mer än normalt.

I dag kan man se att kulmen på den långa perioden av torka inträffade ungefär 1982. Sedan dess har det både enligt satellitdata och mätningar i fält blivit allt grönare. Läget har gått från extremt torrt via normalläge till att det efter ungefär 2000 regnat mer än normalt. På Helldéns bilder från förr och nu syns en tydlig förgröning i ökennära områden i Asien, Afrika och Sydamerika.

– Vi var nog den första akademiska gruppen som började studera ökenspridningen på forskarnivå. När vi kom med de första rapporterna blev det taggarna utåt, berättar Ulf Helldén.

Att det börjat regna mer är förvisso inte den enda förklaringen till förgröningen. Aktiva åtgärder för att minska sårbarheten för torka, som bevattning och planteringar av olika slag, har bidragit, liksom det faktum att allt fler fattiga bönder flyttar in till städer, vilket minskar trycket på marken. Den ökade koldioxidhalten i atmosfären, som gynnar växtlighet, kan också ha bidragit.

Tjugo år efter Stockholmskonferensen hölls det ett ännu större miljömöte i Rio. Ett av resultaten var upprättandet av en konvention om kamp mot ökenspridning – med vidhängande organ, UNCCD.

FN-organet finns fortfarande kvar. Förkortningen härrör från ökenspridningskonventionen. Men läser man dokument och frågar inblandade står det klart att dess arbete i dag inte handlar om att försöka stoppa öknar från att breda ut sig. I UNCCD:s mandat definieras ”ökenspridning” som markförstöring i torra och halvtorra områden, orsakad av mänskliga och klimatologiska faktorer, som hårt betande av tamdjur och fluktuationer i nederbörd.

”För allmänheten är termen ’ökenspridning’ missvisande, inte minst på grund av termens historiska koppling till framträngandet av öknar i deras marginaler”, skriver Wagaki Wischnewski på UNCCD i ett mejlsvar. Svenska UD:s företrädare i organet, Anders Arvidsson, svarar något liknande i en annan mejlkonversation: ”UD delar uppfattningen att konventionens namn kan uppfattas som missvisande, men samtidigt brukar UNCCD i konkreta dokument och program ofta använda sig även av det bredare begreppet landdegradering.” Hur omfattande den faktiska ökenspridningen är är en fråga UD-tjänstemännen ”överlämnar åt forskarsamhället att bedöma”, skriver Arvidsson också.

Nationalencyklopedin definierar ökenspridning på följande sätt:

Ökenspridning på grund av klimatförändring har skett upprepade gånger under jordens utveckling och är naturligtvis möjlig också i dag. Omfattningen av den direkt klimatrelaterade ökenspridningen är dock svår att fastställa eftersom andelen av mänsklig påverkan på miljön och ekosystemen inom jordens torrområden är omfattande och svår att verifiera. I de fall där mänsklig aktivitet ligger bakom eller utgör en väsentlig del i utarmningen av ett ekosystem och produktion av biomassa bör i första hand termen markförstöring användas.

– Bevisligen drabbas ökennära områden tidvis svårt av jorderosion på grund av torka eller andra klimathändelser, konstaterar Ulf Helldén.

– Torrzoner kring öknarna är mer eller mindre torra under perioder. När man tänker sig ökenspridning vill man se sanddyner rulla fram. Men det är inte så. De flesta ekosystem tål att ligga torra i tio tjugo år. Erosion bygger på att det finns vatten. Det finns det ju inte. Det blåser, men det är ingen matjord som blåser bort.

Myten om den tilltagande ökenspridningen är enveten. På motsvarande sätt är förgröningstendensen mycket sparsamt uppmärksammad, både i Sverige och andra länder.

Men forskningen, FN:s egna beskrivningar och uppslagsverken är samstämmiga: Ökenspridning är inte ett problem. Markförstöring är ett problem. Det är nog så allvarligt och värt att bekämpa. Men nytt är det knappast.

 

P.S. Se klipp från Gobiöknen, där Ulf Helldén kartlagt läget som del i det EU-initierade mätprojektet DeSurvey.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Här är en studie som ger vid handen att förgröningen i någon mån kan förklaras med mer koldioxid: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/grl.50563/abstract

Anders Bolling, 13:45, 1 mars 2014. Anmäl

Här är en sådan vetenskaplig rapport, Börje: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/grl.50563/abstract

Anders Bolling, 13:44, 1 mars 2014. Anmäl

Så är det, Lena. Och i begreppet "folk" får här även inräknas många politiker och organisationsföreträdare. Det är inget konstigt i att man tror att ökenspridning handlar om spontan spridning av öknar. Det är dock bra att modifiera sina definitioner när man fått klart för sig vad det är som pågår.

Anders Bolling, 13:33, 1 mars 2014. Anmäl

[...] när vi var unga på 1970- och 1980-talet. Anders Bolling skriver om det också (läsvärt) på sin blogg, och berättar hur FN:s katastrofkommissioner överlever trots närkontakt med fakta, och frodas [...]

Klimatalarmism kritiseras av Greenpeace-grundare – då ifrågasätts hans meriter | Peter Harold – Skrivarens blogg (Webbsida), 20:00, 28 februari 2014. Anmäl

Jag är medveten om problemet, med att växter blir mindre näringsrika. Men jag tror inte den frågan togs upp av studien, som Anders Bolling hänvisar till. Den handlar om mer långsiktiga förändringar, i växttäckets omfattning, och kanske möjliga orsaker till dom.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:49, 22 februari 2014. Anmäl

”Den ökningen tycket jag inte är ”ynkligt liten”.” Växthusodlare som vill öka skörderesultaten i växthus brukar öka CO2-halten till 800-1000 ppm, så visst är en höjning på 100 ppm inte mycket. När man vid växthusodling höjer CO2-halten så måste man samtidigt också öka näringen till växternas rötter. Forskning vid Göteborgs Universitet visar att proteinhalten och kvalitén på vete blir sämre vid ökad halt av CO2: http://www.atl.nu/lantbruk/s-mre-vete-med-h-gre-koldioxidhalt

Börje Gustavsson (Webbsida), 15:19, 17 februari 2014. Anmäl

Du nämner en ökning av koldioxidhalten, med en tredjedel. Den ökningen tycket jag inte är ”ynkligt liten”. Många växter är faktiskt inte så bra på, att utvinna koldioxid ur luften. Ökenjord som inte blivit utsugen, eller försaltats av människan, är i regel näringsrik. Det är bristen på tillgängligt vatten som gör, att det inte växer mer i öknar.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:08, 17 februari 2014. Anmäl

Du skriver bl a: ”Den ökade koldioxidhalten i atmosfären, som gynnar växtlighet, kan också ha bidragit.” Kan du hänvisa till en vetenskaplig rapport som visar att en ynkligt liten (från 300 ppm till 400 ppm) förhöjning av CO2-halten i atmosfären skulle ha den minsta lilla påverkan på att öknar skulle bli grönare? CO2 är nämligen ingen bristvara för växtligheten. Däremot är det en bristvara på ett djupt och näringsrikt matjordslager på många ställen på jorden! Om CO2-halten är tre, fyra eller femhundra ppm är helt försumbart jämfört med ett djupt matjordslager innehållande mycket mull d v s organiskt material under nedbrytning och vilket inte är fallet i öknar.

Börje Gustavsson (Webbsida), 22:26, 16 februari 2014. Anmäl

Jag tror det är frågan om begreppsförvirring här. Den bild folk får av ordet ”ökenspridning”, stämmer inte med vad som verkligen hänt, och fortfarande pågår. Jag tror det är Anders Bollings poäng.

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:31, 16 februari 2014. Anmäl

Jag tror att det kan vara viktigt att klargöra här att Nationalencyklopedins definition av ökenspridning skiljer sig från FNs definition. Enligt nationalencyklopedin bör vi lämpligen endast tala om ökenspridning i den mån den är klimatrelaterad. Enligt UNCCD gäller dock att markförstöring i torrområden bör uppfattas som ökenspridning oavsett om det beror på klimatförändring eller på mänsklig aktivitet: "...under the UNCCD "desertification" means land degradation in arid, semi-arid and dry sub-humid areas resulting from various factors, including climatic variations and human activities. (se Bollings UNCCD källa s.6)." Denna skillnad tycks Bolling ha glömt bort i slutet av sin artikel när han slår fast att det enligt FN och "övrig forskning" inte förekommer någon ökenspridning. Som jag i ett tidigare inlägg har poängterat anser dock FN, enligt Bollings egen källa (!) att ökenspridningen alltjämt utgör ett problem. Vad "övrig forskning" kommit fram till framgår överhuvudtaget inte av Bollings artikel, eftersom han inte tar upp det. Vi ska liksom bara tro honom...Dock kan jag konstatera att UNCCD (Bollings källa igen !) refererar till ett antal studier som alla pågått under ett 40-tal år. Samtliga forskningsresultat har påvisat problem med ökenspridning. De skiljer sig bara åt vad gäller graden av förstöring: "...five global assessments over the last four decades resulted in degradation estimates ranging from 15% to 63% of global land and 4% to 74% of its subset of global drylands (Safriel, 2007). One study suggests that LDD is a much greater threat in drylands than in non-dryland (Adeel et al., 2005)" Det vore klädsamt av Bolling om han kunde komma med någon sorts rättelse här. Hans Jorendal

Hans Jorendal, 08:42, 16 februari 2014. Anmäl

Svagt EU? Tja, försök själv

Det har varit mycket snurr kring amerikanska toppdiplomaten Victoria Nulands sågning av hur EU hanterar Ukrainakrisen. ”Fuck the EU” sade hon i ett smygbandat samtal med USA:s Kievambassadör, som enligt inspelningen helt och fullt backade upp det förklenande omdömet om världens mest långtgående samarbete mellan stater.

Det där återspeglar en ganska ihållande amerikansk skepsis mot – ibland snuddande nära förakt för – Europas förmåga att agera i värdens oroshärdar. En del av skepsisen har säkert att göra med en syn på europeerna som notoriskt mjuka i ryggen, men en del handlar om irritation över en brist på beslutsförmåga och fokus. Det var Richard Nixon som formulerade den först: ”Om världen brinner och jag vill kontakta Europa, vilket nummer ringer jag då?”

Jo, men försök själva, yankees, får ni se hur lätt det är. Det är faktiskt 28 självständiga stater som ska enas. Det vet naturligtvis Victoria Nuland, men det vore inte underligt om hon och många andra USA-diplomater omedvetet färgas av det utbredda amerikansk analogitänkande där EU:s stater liknas vid de 50 amerikanska delstater som lämnat all utrikespolitik åt Washington.

Eurons konvulsioner har som bekant försatt idén om tätare ekonomisk och politisk integration mellan grupper av länder i vanrykte. Men vanrykte är ett ytligt och flyktigt tillstånd (som gärna utnyttjas av populister), och i den verkliga världen är det tilltagande utbytet över gränserna i det närmaste ostoppbart. Tro mig, om tio femton år kommer det till exempel inte att finnas färre valutasamarbeten än i dag.

Kuriöst nog har faktiskt en plan på ett slags nordamerikansk union lanserats och tidvis diskuterats i akademiska kretsar på andra sidan Atlanten. För precis 20 år sedan sjösattes det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta mellan Kanada, USA och Mexiko. Professorn i internationella relationer Robert Pastor spann vidare på detta och skissade i en bok som kom 2001 en nordamerikansk gemenskap efter EU-modell, med gemensam valuta och allt (”ameron”).

Några år senare sammanställde en grupp forna ministrar och höga diplomater, i regi av utrikespolitiska råd i de tre länderna, en rekommendation om att försöka åstadkomma åtminstone något åt det håll Pastor föreslog.  Pastor själv har oförtrutet hållit fast vid idén i senare texter (exempelvis här och här).

Unionen, eller gemenskapen, i Pastors tappning är tänkt att bestå av de tre Naftaländerna, men ifall man tankeleker vidare i jämförelsen med EU borde den utvidgas till fler smånationer. Om Nordamerikanska gemenskapen fanns i dag kunde man föreställa sig att Panama och Costa Rica vore med i kraft av historiska band respektive relativ stabilitet och välstånd (som de två första medlemmarna i Centralamerika; motsvarande Slovenien och Kroatien som de två första EU-medlemmarna på västra Balkan). Bahamas skulle kunna ingå på liknande grunder, liksom ytterligare ett par av de karibiska önationerna, och kanske skulle Dominikanska republiken ha släppts in på sentida ekonomiska och politiska meriter. USA skulle kunna sägas motsvara Tyskland i EU: starkaste ekonomiska medlemmen, relativt ny nationsbildning, federalt system med långtgående självstyre för delstaterna.

Vi tänker oss att en politisk kris uppstår i, säg, Colombia, där en ny center-vänsterregering vill stärka banden med Sydamerikas starkaste makt Brasilien och dess närmaste allierade och släppa de traditionellt starka banden med USA. Eller i Venezuela, där en ny regering efter chavisten Maduro vill göra tvärtom: klippa banden med Kuba och närma sig Nordamerika. Protestdemonstrationerna för och emot är många och omfattande.

Hur lätt vore det för Washington att vänta in Mexico City, San José och Santo Domingo och sedan enas om en gemensam hållning? Inte ett dugg, med all säkerhet – och då talar vi ändå bara om kanske en fjärdedel av medlemsantalet i EU. Det kanske man borde tänka på lite oftare over there. (Men det vore onekligen mycket intressant.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Unioner av självständiga länder fungerar inte effektivt beslutsmässigt. De har de aldrig gjort. USA fungerar eftersom staterna gick samman till ett land med en övergripande centralregering. EU kommer inte att kunna gå en vägen eftersom vare sig nordiska länder eller Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skulle vara beredd att ge upp sina respektive nationella suveräniteter.

Anonym, 19:56, 14 februari 2014. Anmäl

Det är själva poängen: Om USA hade haft att invänta en gemensam linje från ett stort antal andra självständiga stater hade det förmodligen inte varit lika lätt. mvh /Anders B

Anders Bolling, 14:42, 14 februari 2014. Anmäl

Felaktiga analogier och likställanden, med amerikanska förhållanden, är bara alltför vanliga. Både bland amerikaner, och folk som inte är amerikaner.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:24, 14 februari 2014. Anmäl

Hmm. Eu är 28 länder stort. USA är 52 stater stort.. Eu kan inte enas om en gemensam linje om deras liv hängde på det, USA är handlingskraftig. EU stog maktlösa i kriget i forna Jugoslavian, deras soldater steg åt sidan när det var dags för utrensningar. USA slog till hårt på egen hand, och fick Serbien att ge sig. Kanske artikelförfattaren skulle fundera ett varv till?

Anonym, 08:50, 10 februari 2014. Anmäl

Vilket intellektuellt haveri! Skribenten är fullständigt historielös. Svensk skola i sitt esse. Fundera på varför lilla Europa med relativt liten folkmängd kom att dominera världeni nästan 500 år. Det var knappast för att det var så enhetligt.

jahaja, 23:17, 9 februari 2014. Anmäl

Det har talats mycket om de Amerikanska diplomaternas EU-uttalande, men det var ju intressantare att det är USA som bestämmer vem som skall bli premiärminister i Ukraina.

Anonym, 19:11, 9 februari 2014. Anmäl