Småskaligt bruk finfint för arter

Foto: TT

En lite pratig ämneskategori för den här bloggen skulle kunna vara ”Arten människa på planeten jorden: en cancersvulst, en välsignelse eller en art bland andra som tenderar att överskatta sitt inflytande?”

Efter DN:s artikel och grafik (i samarbete med stiftelsen Gapminder) om världens befolkningsutveckling fick jag några oroliga mejl från personer som inte uppskattade bristen på varningsflaggor. Inte så få har utgångspunkten att även om folkökningen planar ut om tre och en halv miljard är redan detta mycket illa. En läsare hävdade att det slagits fast att två miljarder är den maximala folkmängd som ger ”balans” på jorden.

Föreställningen att människan är en anomali som mest är till planetär skada lever stark. Var och en är naturligtvis i sin fulla rätt att vilja få bort människan från jorden, men för mig är det uttryck för en sorglig misantropi.

Hur rimlig är egentligen tanken att naturen har en given ”naturlig” balans, ett tillstånd som är det mest optimala för alla andra arter än människan?

Jag fick för en tid sedan ett mycket trevligt och intressant brev från en biologilärare vid namn Rutger Staaf på Lagmansgymnasiet i Vara. Han hade blivit allt mer bekymrad över den dystra syn på människans roll i naturen som hans nya elevkullar hade med sig i bagaget. De kunde inte ge ett enda exempel på något bra människan gjort för miljön. Det var inte bara trist utan även fel, och därför hade Staaf gått in för att berätta hela sanningen på sina lektioner: att människan både omedvetet och (på senare tid) medvetet på många sätt bidragit till att gynna växt- och djurliv.

En av de elever som hört Staaf berätta heter Kajsa Olandersson. Hon skrev förra året ett fenomenalt elevarbete om människans betydelse för den biologiska mångfalden i Sverige. Arbetet fanns bifogat i brevet (och finns länkat till här).

Man kan tycka att det är tunt att referera till ett gymnasiearbete, men Olandersson har inte bara gjort en ambitiös analys, hon har också pepprat rapporten med referenser till experter och vetenskapliga arbeten, som var och en kan kontrollera. En del av det hon skriver känner jag själv till, annat har jag nyfiket tittat vidare på.

Dessutom inleds den med ett förord av Urban Emanuelsson, professor vid Sveriges lantbruksuniversitets centrum för biologisk mångfald. När begreppet biologisk mångfald lanserades på 1980-talet var det något av ett nödrop, skriver Emanuelsson: vi människor höll på att utarma den. I snart sagt alla politiska dokument som skrivits i ämnet sedan dess ”framstår människans aktivitet som den stora destruktiva kraften”, men på senare år har man alltmer kommit att förstå att ”den traditionella markanvändningen har främjat ett rikt växt- och djurliv”.

Det är kort sagt mycket läsvärt, och det är dessutom en glädje att få ta del av skolarbeten på så hög nivå mitt under brinnande skolkrisdebatt. Man kan bara ana hur långt Kajsa Olandersson kommer att nå.

Hennes arbete visar hur artrikedomen genom årtusendena sedan människan blev bofast jordbrukare gynnats av kulturlandskapet. Att så kallade positiva kaskadeffekter uppkommit i naturen när människan brukat den; händelsekedjor där förbättrade förutsättningar för vissa arter bidragit till förbättrade förutsättningar för andra.

De ursprungliga lövskogarna kanske inte var så täta och artrika som de flesta av oss utgår ifrån. Visenter och uroxar betade förmodligen inte upp lika stora ytor som människans tamdjur senare gjorde. Antalet växtarter i södra Skåne tros ha ökat med 50 procent de första 3.000 åren av jordbruk i området. Och under senare tid: mellan 1850-talet och 1970-talet försvann 9 fågelarter från Norden, men samtidigt invandrade 27. Netto plus 18 arter.

Men det framgår också att det är de småskaliga mänskliga ”störningarna” av naturen som är av godo. Slåtterängar och beteshagar är de artrikaste naturtyperna i det svenska landskapet (upp till 40 växtarter per kvadratmeter). Det moderna storskaliga jordbruket, däremot, minskar den biologiska mångfalden.

Faktum är att många arter ”flyr” från det monokulturella jordbrukslandskapet till städerna. Det är fascinerande hur många djurarter som frodas i stadsmiljöer. I Berlin häckar en fjärdedel av Europas fågelarter. Också rävar, tvättbjörnar och vildsvin trivs där. Alla som bor i Storstockholm känner till hur rådjuren frodas i förorterna, och man kan se grävling, räv, orre, tjäder och rovfåglar. Utanför mitt köksfönster i ett småhusområde i Nacka dyker en grupp betande dovhjortar upp med jämna mellanrum.

Olanderssons arbete ger en ögonöppnande insikt i att människan samspelar med andra arter på ett betydligt mindre enkelspårigt sätt än slentrianbilden. Tanken att naturen är som finast och rikast när den inte rörts av människan ”är en myt som kommer från vildmarksromantik och inte från verkligheten”, skriver hon.

Det hon beskriver är det svenska landskapet, inte andra naturområden och inte haven. Det vore oförsvarligt korkat att dra slutsatsen att alla mänskliga aktiviteter överallt leder till ett framgångsrikt samspel med naturen. Självklart är det så att människan på många håll förstör ekosystem. Om skövling av tropisk regnskog finns bara ont att säga (att den sedan inte tycks bli lika långtgående som i värstascenarierna är en annan fråga). De är som bekant magnifikt artrika. Men faktiskt är deras djurtäthet förvånansvärt låg. Den tyska biologen Josef Reichholf har gjort en intressant jämförelse som visar att fågeltätheten – inte antal arter utan antal fåglar – är betydligt lägre i Amazonas än i centraleuropeiska skogar, och allra tätast mellan fåglarna är det i storstäder.

Man gör också klokt i att oroa sig för överfiske och nedskräpning av haven. Icke desto mindre: det finns flera exempel på att även havens arter osentimentalt utnyttjar mänskliga aktiviteter till sin fördel där det är möjligt. Så har Öresundsbron bidragit till att vattnet blivit renare, eftersom bropelarna gett fäste åt enorma musselbankar. Och så har fiskarter utanför USA:s östkust gynnats av att hundratals skrotade tunnelbanevagnar dumpats på botten och blivit till nya rev, bubblande av liv.

Allt är alltså inte vad det synes vara.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

[...] svenska journalistkåren har drabbats av samma pandemi, man hävdar att: Småskaligt bruk finfint för arter, men missar (medvetet?) att det småskaliga jord-/skogsbruket alltmer fått stå och står tillbaka [...]

Sverige, en korrupt liten ”bananrepublik”? | Varghjärta (Webbsida), 14:31, 31 mars 2014. Anmäl

Mycket intressant. Människan är den ekologiskt viktigaste faktorn på jorden och påverkar på många olika sätt och påverkan ändras över tiden. Påverkan kan vara stor och påtaglig, men en väsentlilg del av påverkan kan uppfattas som positiv. En mycket stor del av de förändringar som vi uppfattar som negativa i "naturen" har med ändringar i vad vi kallar för jordbruk och husdjurshantering att göra, dvs ändringar av något som i sig är onaturligt. Vad vi uppfattar som Natur är redan sedan länge en kulturprodukt och det är inte odelat negativt ur naturvårdssynpunkt..

DagL, 22:01, 30 mars 2014. Anmäl

Jag kan inte förstå att krav på att Mänskligheten ska anpassa sig till Naturens förhållanden, varken kan innebära "naturromantik" eller "misantropi". Det är som att hävda att en människa som är spelberoende så att hela familjens ekonomiska resurser går till hans spelande: så att det drabbar även hans närmaste i nuet och i framtiden bara bör "tänka sig för lite"...

Victor Rangner (Webbsida), 16:34, 30 mars 2014. Anmäl

Till Torbjörn Larsson: Förlåt att jag petar I ditt ordval, men det heter ”folkmord” på svenska. Varför använda ett engelskt ord, när det finns en etablerad svensk motsvarighet? Det är dessutom en stavelse kortare.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:41, 30 mars 2014. Anmäl

Nu är det väl så att små skaliga jordbruk krymper alltmer och får ge plats för månokultur jordbruk som är beroende av bekämpningsmedel och stora mängder konstgödning, för det är maknaden som är gud då har små bönder ingen chans. En cancer är inte i harmoni med resten av kroppen och avlägsnar sig själv till slut från livets kretslop, så gör nog också männskliga ideer som inte tar resten av naturen och livet här på jorden i beaktan

Anonym, 22:00, 29 mars 2014. Anmäl

Jag blev mycket glad i att se artikeln förra veckan där UN ser en mjuk inbromsning av befolkningen. Det visste jag inte om. Andra uppskattningar har visat en (ännu snabbare) återgång till ca 1 miljard människor, och det kunde ha varit svårt att hantera. Vår ekonomi bygger till exempel på ständigt ökad (eller åtminstone periodisk återkommande) resursutökning, om jag förstått det rätt. Till huvudsaken: Det "naturliga felgreppet" i att hävda "naturlig" balans åsido, man ska vara mycket misstänksam mot egendomliga försök att uppskatta balans i ett evolverande system. Vårt jordbruk är en storleksordning mer effektivt än tidiga svedjebruk (en risfarmare försörjer en person på 1/6-del av ytan), och än mer effektivitetsvinster ser man i framställandet av oorganiska produkter. Andra uppskattningar säger klart att vi kan producera tillräckligt mycket med en dubblerad befolkning, så vi bör se slutet av människans miljoner år långa uppväxttid. Jag har svårt att se hoppet från att misströsta om människans omstöpning av biosfären (vi lär nu vara den mest framgångsrika djurarten i termer av biomassa) till "att ... få bort människan".* Det är dessutom ett förslag till genocide, och när var det acceptabelt? Till saken hör också framavlade arter, något som för övrigt ska adderas till summan av andra arter.** Men få av dessa klarar sig i naturen. (Möjligen med undantag för de vamligaste tamsvinen, som fortfarande är märkligt lika vildsvinsarterna i storlek och andra egenskaper.) Nu är jag den första att påpeka att vår moral först på senare tid börjat omfatta vanliga framavlade arter i en utökad familj. Men om begreppet tillåts omfatta dessa, så blir genocide av människan också genocide av ett omfattande antal arter. *Ett liknande konstigt hopp tas från onyttigt och mestadels ineffektiv köttproduktion (bara fisk, räkor och höns lär vara någotsånär resurssnålt med bara dubbla plantarealen som bas) till vegetarianism. Inte heller där kan man enkelt föreslå genocide av "onödiga" framavlade arter. Och om något genast ska läggas ner är det zoo:n, där djur plågas enbart för nöjes skull. (Artbevarande är oftast fejk, och kan där det gör nytta skötas mycket bättre.) Så vära förfäder satte oss i ett moraliskt dilemma, vad jag kan se. Utan någon enkel lösning, i alla fall ingen jag sett röken av än. **Än mer diversitet skulle man få om inte okunniga människor försöker, genom allt från terrorism till demokratiska procedurer, få bort resultaten av moderna avlingsmetoder. De senaste använder en mycket uppsnabbad och riskreducerad variant av den horisontella genöverförelse som hela tiden sker, och också ligger bakom några av våra mest lyckade avlingsprodukter (främst växter) vad jag vet. Riskreduceringen kommer av att enbart utvalda gener överförs till skillnad från naturligt förekommande processer där "hagelsvärm" med åtföljande massivt genetiskt svep från avling vore en mer träffande [sic!] beskrivning.

Torbjörn Larsson, OM, 16:38, 29 mars 2014. Anmäl

Siffersvindel

Kunskap är en sak, känsla en annan. Jag har ju lärt mig att vi inte står inför någon ohejdbar befolkningsexplosion, som Georg Borgström och Paul Ehrlich hotade oss med på 1960- och 1970-talen. FN:s hittills pricksäkra demografiska prognosmakare räknar med att vi blir mellan tre och fyra miljarder till, sedan blir vi inte fler. Det totala antalet barn på jorden har redan slutat öka.

Med tanke på att sju miljarder människor mår betydligt bättre än vad hälften så många gjorde för 40 år sedan (mätt i hälsa och pengar) behöver vi rimligen inte vara väldigt oroliga för ytterligare en 50-procentig ökning. Man kan alltid oroa sig för att vi plötsligt slutar lösa uppkomna miljöproblem och att dessa riskerar att tillta när vi blir ännu fler. Många gör det. Men även om man är miljöpessimist: vad är det för mening med att koppla det till folkmängden? Tio eller elva miljarder, det är ju så många vi tycks bli. Det går faktiskt inte att göra mycket åt.

En del menar att vi i princip har Kinas hårda ettbarnspolitik att tacka för att befolkningstillväxten nu bromsar ned, men faktum är att Kinas grannländer föder lika få (1,7 barn per kvinna) eller färre barn utan kommandopolitik. Hongkong (1,1), Taiwan (1,3), Sydkorea (1,3) och Thailand (1,4) har klart lägre fertilitet, medan Vietnam har ungefär samma (1,8) och Burma bara en aning högre (2,0).

Den viktigaste förklaringen är helt enkelt att fattigdomsbekämpning ger mindre familjestorlekar.

Trots att jag vet dessa saker kan jag inte värja mig mot den överväldigande känslan av explosion när jag besöker befolkningsstatistiken på sajten Worldometers. När jag betraktar räkneverket som i sprinterfart tickar fram nyfödda människor får jag efter en stund svindel.

Jag hämtar mig och går vidare till FN:s prognoser för olika länder. Storleksordningen är redan nu väldigt annorlunda än den jag lärde mig i skolan. Efter Kina, Indien och USA spurtar länder som Indonesien, Nigeria, Pakistan och Bangladesh. Men att titta på antagandena 86 år framåt i tiden får en att tappa hakan en gång till: Bland de tolv länder som tros ha över 200 miljoner invånare är sex afrikanska. Afrika är nämligen sist ut med fallande födelsetal. Nigeria beräknas ha nästan en miljard, vilket lägger det i paritet med Kina, som tills dess tros ha minskat med 300 miljoner. Längre ned bland storlekarna kan man hitta andra intressanta saker, som att det år 2100 finns 23 miljoner fler fransmän än tyskar.

Slutligen en detalj för middagskonversationen: Med tanke på den siffersvindel befolkningsökningen orsakar är det inte underligt att det länge cirkulerat en uppgift som säger att de människor som finns på jorden i dag skulle vara en majoritet av alla som någonsin levt. Som snackis är det oemotståndligt. Men när ämnet kommer upp runt bordet får du helt enkelt vara besserwisser av andra graden, som en kollega brukar säga, och avfärda det som en myt. Det är nämligen en kraftig överdrift, konstaterar forskarna och utvecklarna bakom Worldometers. Vi är ungefär sex procent av alla som funnits de senaste 50.000 åren. Nå, det räcker ändå gott för att väcka viss häpnad, om ni frågar mig. Vi talar trots allt om 2.000 generationer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Hej, Elisa. Vad roligt att du hittat till Framstegsbloggen. Hoppas du vill följa den. Kanske hittar du mer som intresserar dig om du botaniserar bakåt.

Anders Bolling, 17:10, 27 april 2014. Anmäl

Först av allt; Vilket underbart och hoppfullt namn på en blogg, hittade den precis. Och ja, det var sannerligen svindlande med de rasslande räkneverken...

Elisa, 08:30, 11 april 2014. Anmäl

Hur stor del lever idag av de som levat under de sista 50 000 åren, som vid födseln förväntades fylla hundra år? Hur stor del av de som blev akademiska doktorer? Hur stor del av de som kan läsa? Hur stor del av de som framlevt sitt liv i städer med mer än 50 000 innevånare? Så det blir nog ändå en del häpnadsväckande till middagskonversationen....

DagL, 21:08, 29 mars 2014. Anmäl

Rosling utgår i sina modeller från att alla som föds på något magiskt vis ska kunna få mat äver efter peak oil och peak fosfor och på många håll också peak vatten. När någon då påpekar att en sådan tro är dumheter så säger han som Niklas nedan att det måste gå för annars dör folk. Han klarar helt enkelt inte av att inse att konsekvensen av att mänskligheten konsumera upp lagerresurser och fondresurser på ett fullständigt ohållbart sätt kommer att bli en rejäl kollaps och snabb befolkningsminskning.

Ckarion, 18:55, 29 mars 2014. Anmäl

Niklas, hur många vi blir har vi ingen aning om, framtiden vet vi inget om. Och Hans Rosling är mycket medveten om att han kör "TA" (tekniska analys= gissa framtiden) på historiska värden. Senast läste jag artiklar om att 2 barn nu är mainstream, nä nu skulle man ha 3 eller 4 barn för att "utmärka sig", jaha, den lilla parametern var inte med i Roslings gissningsprogram. Kontentan är att man ska vara väldigt försiktig med att ha mer än diffusa prognoser om framtiden, vad den än gäller där. Det finns forskare som menar på att all is kan ha smält inom 3-500 år och då kommer haven att höjas med 45 meter. Framtidsgissning, ja.

clöas, 10:00, 25 mars 2014. Anmäl

För att citera er själva. Maken till ignorans hos många av kommentatorerna... Att vi kommer bli 10-11 miljarder handlar för er som helt missat det om att en stor del afrikaner tidigare inte överlevt till pensionålder och att de som växer upp idag förväntas göra det. Det är andelen äldre i Afrika som kommer öka mest, inte barn. I Afrika föds fler än 2 barn per familj fortfarande men med tanke på hur snabbt trenden ändrats i t.ex. Indien och Bangladesh så är det bara en tidsfråga. Vi -KAN- inte bli mindre än 10-11 miljarder utan att ha ihjäl folk eller vill ni förhindra att människor växer upp?. För er som vill veta mer rekommenderar jag följande dokumentär med Hans Rosling: https://www.youtube.com/watch?v=H6zg3nWXeP4

Niklas, 07:29, 25 mars 2014. Anmäl

Det finns nått skräpprog på tv4 som heter ung. en annorlunda familj och det enda det går ut på är att visa sånna som avlat sig själva som råttor. Skulle alla få för sig att göra så skulle jorden befolkning bli 100 gånger större på bara 2 generationer sådär, mysigt. Tur inte alla är så infantila o egoistiska. Mycket biotech forskning nuförtiden går ut på att vi ska bota allt och leva längre, gärna evigt liv som en del s.k forskares våta dröm som dem kan hålla på o leka med i sina lab. Men konsekvensen av allt detta är att homo sapiens blir ännu flera och ännu mera tärande på det stackar klotet. Och ta en sånn sak som att man nu hyllar Norrland för att där skapas många jobb, gruvor, alltså rent bokstavligt tärande på moder jord hyllar vi homo sapiens så vi för stunden kan få mat på bordet, men långsiktigt så himla osmart beteende. Så här kan man hålla på o skriva en bok om hur ”smart” den tänkande människan är…

Anonym, 16:57, 24 mars 2014. Anmäl

höjden av ignorans! han som skriver artikeln förstår inte vad exponentiell befolkningstillväxt betyder och innebär. han bör genast, om han är seriös, läsa allan weisman: countdown. den är översatt till svenska och säljs på pocketbutiker.

lucyinthesky, 14:22, 24 mars 2014. Anmäl

höjden på ignorans! problemet är att han som skrev artikeln, inte förstår vad exponentiell befolkningstillväxt betyder. om han vill vara seriös bör han läsa: allan weisman, countdown. den är översatt till svenska och säljs på pocketbutiker.

Anonym, 14:19, 24 mars 2014. Anmäl

Överbefolkning är mänsklighetens största problem. Inte bara globalt utan även i Sverige.För detaljer följ bifogad länk.

Krati Demo (Webbsida), 10:33, 24 mars 2014. Anmäl

Plastkort som dämpar våld

Foto: Bertil Ericson

Flytta sedlar fram och tillbaka – ingen bra idé om man vill minimera våld.

Så kallade klimatförnekare som hanterar sanningen som om de levde i ett parallellt universum är ju en sak – de flesta i det gänget kan ändå hänvisa till att knappast några av de väntade katastroferna ännu har materialiserat sig. Annat är det i brottsstatistikförnekarbranschen. Där finns människor som vägrar gå med på att våldsbrotten minskar fast siffrorna ropar ut just det budskapet från diagrammen. ”Det är en konspiration mellan brottsforskarna och politikerna”, ropar förnekarna tillbaka.

En delförklaring till att våldet går ned är förmodligen digitaliseringen av samhället. Den ser ut att ha en inneboende riktning bort från fysisk aggression. Ett slags civilisering. En effekt som dokumenterats är att tonårspojkar dricker mindre sprit och inte hinner vara ute och slåss när de hänger framför datorskärmarna och spelar.

En annan förändring, som inte riktigt fått den credit den förtjänar, är att e-stölder inte innehåller några våldsinslag. Nätbedrägerierna har tredubblats på tio år, samtidigt som en allt större andel av de ekonomiska transaktionerna görs med kort och koder. Pengar börjar bli siffror på en display.  Ju färre sedelbuntar som är ute och rör sig, desto färre konfrontationer mellan tjuvarna och dem som äger eller vaktar pengarna. Bankerna är som bekant ivriga att få oss att sluta hålla på med sedlar och mynt. Mycket riktigt minskar bankrånen, medan personrånen ännu inte gör det.

Det vore trevligt om civilisationsprocessen rent allmänt för oss bort från oärlighet, men det är nog att vänta sig för mycket. Dessutom är det antagligen så att samvetströskeln man behöver kliva över är lägre när man genomför ett e-bedrägeri i lugn och ro vid sin laptop än när man rycker väskan av en gammal dam som just klivit ut ur bankkontoret ned månadens pension i börsen.

Vi brukar uppmärksamma de brott som växer för tillfället, och därför får nätbedrägerierna mycket rubriker (för att påpeka en självklarhet: före internet, för ett par decennier sedan, kunde dessa brott inte finnas). Det skapar säkert en massa oro. Men tänk då på att den dag alla ekonomiska överföringar görs elektroniskt har vi så långt vi kan minskat risken att någon blir offer för rånvåld.

Det blir en enorm samhällsvinst, oavsett om samma mängd pengar skulle stjälas då som i dag. Ja, även om det skulle stjälas mer. Ett tömt konto kan du försäkra dig mot. En misshandel kanske kan läka på kroppen, men såren i själen kan sitta kvar livet ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

-> Little Ricky, försök göra lite riskbedömningar. Att bankkontona töms är en ganska låg risk. Om det trots allt sker, kommer bankerna förmodligen ersätta detta för att själva undvika dåligt rykte. Det ligger i bankernas intresse att folk slutar använda kontanter. Det är samma sak med lyxfällefrämlingar. Det ligger i kreditkortsbolagens intresse att folk inte skräms från att handla med kreditkort. Summa summarum är att det görs kontroller som försvårar den typen av bedrägerier, så det är inte helt enkelt för en kriminell att ro hem detta. Det sista däremot, skumma mail i ditt namn, är något som definitivt kan ske. Det är lättare än vad de flesta förstår att förfalska email-adresser. Men det finns inga pengar att tjäna på det. Har man någon fiende som är beredd att smutskasta en till varje pris, har man skäl att vara orolig för det. Men annars är det tveksamt om det är någon risk.

Ulf T, 20:33, 22 mars 2014. Anmäl

Däremot kan vanligt folk råka rejält illa ut om t ex deras bankkonton plötsligt töms på pengar, främlingar shoppar a la Lyxfällan i deras namn eller skickar suspekta/osedliga/kränkande mejl runt hela stan från deras e-postadress. Och inte bara en gång utan femtio gånger. Men det bryr sig förstås inte en storstadshipster som Bolling om. Jaja.

Little Ricky, 18:51, 7 mars 2014. Anmäl

Krig – gårdagens alternativ

Källa/grafik: Prio/UCDP

Antal direkta dödsoffer i strid.

Skräckscenariot vid Svarta havet i dessa dagar är naturligtvis ett inbördeskrig. Vi är nog många som ber en stilla bön till högre makter om att civilisationsprocessen nått så långt i Europa att vi kan besparas ett sådant lidande. Oron är inte underlig. Skulle den ukrainsk-ryska spänningen leda till ett utdraget krig som slutar i mindre frihet för ukrainarna vore det ett monstruöst bakslag för den världsordning som vuxit fram.

Jag har sagt och skrivit att jag tror att krig som vi känner dem kommer att försvinna. Jag har naturligtvis inte spått något datum för denna fredsepoks inträde, men eftersom riktningen länge varit tämligen tydlig, särskilt när det gäller antalet dödsoffer (för den som fortfarande inte vet detta, se exempelvis HSR, UCDP, Sipri och Pinker), ser jag ett sådant slutmål som rimligt.

Det vore ganska poänglöst att anta att det visserligen kommer att bli lite mindre krig, men att vi alltid får leva med att de finns. Vad är det då som säger att de inte kan tillta igen när som helst? Antingen tror man att människan kan komma förbi det stadium i konflikthantering då organiserade grupper beväpnas för att ge sig ut och systematiskt och i stor skala döda andra organiserade grupper, eller så tror man det inte.

De flesta som konsumerar medier skulle sannolikt säga att det går riktigt, riktigt dåligt för den där fredsprognosen. Jag gissar att många rent av skulle kalla den ett hån.

Först som sist: Någon rät linje har det aldrig varit fråga om. De senaste tre fyra åren tycks mycket riktigt krigen, eller åtminstone väpnade konflikter i vidare bemärkelse, ha återtagit mark. Det har varit oroligt och blodigt på många håll. Men det finns grader i helvetet, och konflikterna har bytt karaktär ganska radikalt.

Trots slakten i Syrien och nya blodsutgjutelser i centrala Afrika är dödstalen i väpnade konflikter (militära och civila dödsoffer i strid) inte i närheten av nivåerna på 1970- eller 1980-talen. Inte de värsta åren under 1990-talet heller. Det krig som kommer närmast är utan tvekan det syriska, men det är mycket svårt att slå fast precis hur höga dödssiffrorna där är. Först efteråt kommer vi att få större klarhet.

Krig mellan stater, som förr var norm, har blivit mycket sällsynta. Allt mer ovanligt är också det kolonialtida gerillakriget, där en irreguljär nationell armé tar på sig att bekämpa en hatad makthavare. De pågående händelserna i Kiev, Bangkok och Caracas – oavsett vad just dessa kommer att leda till – illustrerar att allt fler av de uppblossande konflikter som får rubriker härrör ur någon form av folkligt uppror. Det betyder att drivkraften inte lika tydligt är en självutnämnd grupps strävan efter makt (rättmätig eller inte) utan snarare upprördhet över maktmissbruk. Det är ingen garanti för att eruptionen får ett gott slut, men sannolikheten för en utdragen väpnad konflikt med stridslinjer torde bli mindre (med Syrien som mest tragiska undantag just nu).

Till upprorskategorin hör förstås de konflikter som emanerat ur den arabiska våren: Tunisien, Egypten, Syrien, Libyen, Jemen, Bahrain. Konflikterna i Afghanistan, Pakistan och nu senast Mali kan väl beskrivas som sekteristiska uppror, där idé är överordnat territorium. Centralafrikanska republiken är farligt nära att bli en failed state, liksom det nu äntligen något lugnare Somalia. Även i dessa båda länder går konfliktlinjen åtminstone på ytan mellan kristna och muslimska grupper. Samma religiösa konfliktyta finns i Nigeria, som dock är för stort för att kollapsa under terrorsekten Boko Harams brutala och upptrappade räder. Världens nyaste land Sydsudan plågas sedan några månader av strider mellan rivaliserande grupper ur det nya styret. Den konflikten hade knappast nått dithän om landet haft politiska, administrativa och ekonomiska strukturer värda namnet.

Vad både Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Mali trots allt är exempel på är att omvärlden, såväl Afrikanska unionen som FN och enskilda europeiska makter, snabbare än förr reagerar, protesterar och där det är praktiskt genomförbart även sänder in trupp. Det hände inte under kalla kriget. I detta nu pågår för övrigt överläggningar på hög internationell nivå om hur den uppflammade ukrainsk-ryska krisen ska hanteras.

Colombia, Turkiet, Filippinerna, Burma, Thailand och några hörn av Indien har i någon form kvar de tidigare så typiska gerillakonflikterna. I de tre förstnämnda länderna är fredslösningar mer eller mindre skönjbara.

Sedan finns Mexikos knarkkrig, vilket skördar fler offer än alla pågående ”vanliga” krig utom det syriska. Konfliktforskarna debatterar hur kriminella uppgörelser i den skalan ska definieras. Utan jämförelser i övrigt börjar den fortsatta konflikten i Irak allt mindre likna ett uppror och allt mer ren terrorism.

Så ser dagsläget ut, och var och en inser att vi har oerhört mycket kvar att göra. Men för att sätta detta i perspektiv: Några av det senaste halvseklets krig som inte längre plågar planeten är de i Angola (1,5 miljoner döda inklusive indirekta offer), Mocambique (minst 500.000), Liberia (150.000), Sierra Leone (200.000), Kongo (2,5 miljoner), Namibia, Algeriet (200.000), Tchad, Nigeria/Biafra (minst 500.000), Eritrea (500.000), mellan Etiopien och Eritrea (125.000), Sri Lanka, Vietnam (minst en miljon), Laos, Kambodja (250.000), Östtimor (100.000), mellan Kina och Indien, mellan Indien och Pakistan (minst 300.000), mellan Iran och Irak (en miljon), Kuwait, Tjetjenien, mellan  Armenien och Azerbajdzjan, mellan Israel och arabvärlden, mellan Israel och Egypten, Guatemala, El Salvador, mellan Honduras och El Salvador, Nicaragua, Cypern och Bosnien (100.000).

Det fanns fler. Därtill kan läggas folkmord som de i kulturrevolutionens Kina (minst 750.000 dödsoffer), Sukarnos Indonesien (300.000) Pol Pots Kambodja (två miljoner) och Rwanda (där det om några veckor är precis 20 år sedan 800.000 människor dödades på någon månad). Och mitt i Västeuropa fanns för några decennier sedan organiserad terrorism och separatistiska inbördeskonflikter.

Den synbara motsägelsen i utvecklingen mot färre krig och radikalt färre döda i strid är att militärutgifterna just nu är större än någon gång sedan andra världskriget och att tillgången till vapen rent allmänt verkar har ökat. Det senare kan på många håll förklaras av att inbördeskrig upphört och militaristiska styren fällts – i sådana händelsers kölvatten följer ofta en period då vapenspridning är svår att kontrollera. Alltså har förstörelsepotentialen ökat samtidigt som viljan att utnyttja den minskat. (Ökningen gäller konventionella vapen, ska sägas; kärnvapnen har minskat kraftigt sedan 1980-talet).

Fler bakslag kommer att komma. Men ju färre människor som upplever krig i sin närhet under sin livstid, desto mindre sannolikt att någon nation eller grupp någonstans kommer att se det som ”naturligt”.

Kanske är det mest rakryggat att ge sig på en kronologisk gissning, trots allt. Jag håller mig för enkelhetens skull till forskningsdefinitionen på krig, det vill säga en väpnad konflikt som skördar mer än 1.000 dödsoffer per kalenderår. I dag pågår cirka sex krig. Om jag får ett genomsnittligt lång liv finns jag i drygt 30 år till. Låt säga att vi anser att krigen upphört när vi inte haft något på fem år. Jag tror att jag kommer att få uppleva det under min livstid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Det som nyligen hänt på Krim, ger Winston Churchill uttryck ”nederlag utan krig”, en helt ny betydelse.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:54, 16 mars 2014. Anmäl

Har du inte läst Pinkers bok om våld kan jag varmt rekommendera den, @Torbjörn Larsson. Efter det att jag publicerat inlägget blev jag uppmärksammad på att Håvard Hegre, nytillträdd Dag Hammarskjöld-professor i freds- och konfliktforskning i Uppsala, gjorde en liknande prognos när han var på norska Prioinstitutet. Hans extrapolering gav dock en något långsammare utveckling: https://www.uu.se/forskning/forskarprofilen-havard-hegre/

Anders Bolling, 15:19, 7 mars 2014. Anmäl

Bollings slutkläm är intressant; om man definierar fred som frånvaro av krig under 5 följande år talar mycket emot att hr. Bolling får uppleva fred - världsfred; Statistik. Människan är en aggressiv varelse, och krig ligger antagligen i vår överlevnadsstrategi. Hade hr. Bolling valt att istället välja statistik som skildrar civila döda, och inte direkt skadade i krigshandlingar, hade slutsatserna kunnat bli annorlunda; enl Keagan (den store experten på området) har civila ökat i konflikter; från kanske 10% i 1870 års, till 50% under WW2 till nutida krig där det brukar ligga kring 90%. Prognosen är således pessima, och man måste vara genuint naiv att tro att krig som konfliktmetod är passe´. En utopi. Kriget har dessutom ändrat karaktär - hade hr. Bolling valt att bry sig om dagens konflikter hade han definitvt måst nämna en viss religions konfliktlösningsstategi; självmordsbombare, raketattacker, Roadside bombs. Framtiden tillhör kriget - den väpnade konflikten är numera assymetrisk (dvs organisationer eller religioner, inte stater). Vilket Bush förutsåg. Visa att du är bättre påläst, hr. Bolling, detta visar bara önsketänkande.

MaliSvensken, 14:00, 6 mars 2014. Anmäl

U-länder pumpas på sina naturtillgångar, diktaturer världen över vinner mark ekonomiskt, upprustningen tilltar, tillgången till internet blir större (kan ge U-länders befolkning möjlighet att organisera sig), västvärldens ekonomiska system är svajigt, vapenspridningen är stor, risken för naturkatastrofer ökar. Jag är ung och relativt okunnig för detta forum men efter vad jag hört om utvecklingen i världen så kan jag inte vara optimistisk för framtiden. Har dessutom hört att ekonomisk tillväxt inte varar för evigt, kan det stämma? Och om så är fallet, vilka får ta smällarna?

Robin, 12:14, 5 mars 2014. Anmäl

Kenneth: Herrejösses, vilken pretentiös viktigpetter du är, som inte ens klarar av att producera några som helst sakargument. Mycket märkligt att din kommentar alls publicerades.

Rickard Berghorn (Webbsida), 19:31, 3 mars 2014. Anmäl

Vill vi verkligen bli av med krigen? Jorden skulle bli överbefolkad väldigt fort.

Sebastian, 15:32, 3 mars 2014. Anmäl

@Torbjörn Larsson Teorier om framtiden är – i bästa fall – extrapolationer baserade på empiriska fakta, men de är bara teorier. Steven Pinker vet lite lika lite om morgondagen som du, jag, Anders Bolling eller Robert D. Kaplan. Att Pinker är evolutionspsykolog som skrivit en lång analys i sitt eget forskningsområde är inget argument. Han är forskare, och såna analyserar fakta inom sitt forskningsområde. Det är deras jobb. Analysen i sig mötte för övrigt stark kritik av kollegor inom området; de anser att han skarvat rätt friskt med bevisen för sin teori. Kaplan är för övrigt inte enbart ”en journalist som spinner geopolitiska historier”, han har även varit rådgivare åt USA: s president såväl som medlem av förre försvarsministern Robert Gates Defense Policy Board; både 2011 och 2012 utsågs han av Foreign Policy till en av ”The World’s Top 100 Global Thinkers”. Han är även en av USA:s mest respekterade journalister och författare. Detta är en ytterst kort resumé av denne akademikers karriär, som är alltför omfattande för ett begränsat kommentatorsfält och alltför imponerande för att lättvindigt kunna avfärda honom som en suspekt lycksökare i den geopolitiska bokdjungeln. Fåtöljstrategen

Fåtöljstrategen, 16:46, 2 mars 2014. Anmäl

Torbjörn Larsson: Du vet tydligen inte vad jag syftar på när jag talar om svarta svanar och börsen/världspolitiken som kaotiska system. Läs t.ex. Talebs moderna klassiker "The Black Swan". Självklart är varken politiska eller ekonomiska trender *helt* kaotiska. Världen har blivit rikare sett över hundratals år, men sådana långsiktiga trender har knappt något att göra med fluktuationerna på börsen. En katastrofal börskrasch kan oväntat komma över en natt trots flera års stadig uppgång.

Rickard Berghorn (Webbsida), 06:52, 2 mars 2014. Anmäl

Statistiken på grafen ser oundvikligen väldigt bra ut men tänk er ett krig i mellan två fullt teknikaliserade länder. Då behöver man inte mycket fantasi för att se nya topp nivåer på grafen. Själv tror jag inte på ett slut på krig inom min livstid om inte fred skapas med fred istället för hot i dessa dagar.

Thinnertrassel, 23:30, 1 mars 2014. Anmäl

@Rickard: - Bollings hypotes är ingen utopi, om en utopi är ett tänkt, kanske orealistiskt, idealsamhälle. Det är en extrapolation av en trend, vilket är så långt från orealistiskt och/eller antaget ideal man kan komma. - Vad är ditt bevis för att världspolitiken, och i synnerhet dess trender, är kaotiska system? Såna system har inga trender per definition; Pinker har identifierat en mångtusenårig trend. Själva existensen av en sådan trend lär förkasta din hypotes. Mer troligt är att världshistorien påminner om biologisk evolution, kontingent men med karakteristiker som undergår differentiell reproduktion. Det är bakgrunden till Dawkins teori om memer, som är kulturella analoger till gener. @Jacob: Demokraterna i US är välkänt till höger om våran egen höger. (Från utfallet av deras politik.) Det blir absurt när du försöker påstå att någon US-politiker är "vänster" eller "liberal". Om du går tillräckligt långt åt höger (Tea Party) så finner du förstås liberala (statsminimerande) libertarianer som spegling av liberala (statsminimerande) anarkister - hår av samma hund... @Fåtöljstrategen: Kalla mej gärna fåtöljtaktiker, men eftersom Kaplans bok daterar från efter Pinkers, ögnade jag hastigt en review. Med all respekt, en journalist som spinner geopolitiska historier är inte ägnat att övertyga en förströdd läsare. Pinker är en evolutionspsykolog, och skrev efter en lång analys i sitt eget forskningsområde.

Torbjörn Larsson, OM, 23:10, 1 mars 2014. Anmäl