Småskaligt bruk finfint för arter

Foto: TT

En lite pratig ämneskategori för den här bloggen skulle kunna vara ”Arten människa på planeten jorden: en cancersvulst, en välsignelse eller en art bland andra som tenderar att överskatta sitt inflytande?”

Efter DN:s artikel och grafik (i samarbete med stiftelsen Gapminder) om världens befolkningsutveckling fick jag några oroliga mejl från personer som inte uppskattade bristen på varningsflaggor. Inte så få har utgångspunkten att även om folkökningen planar ut om tre och en halv miljard är redan detta mycket illa. En läsare hävdade att det slagits fast att två miljarder är den maximala folkmängd som ger ”balans” på jorden.

Föreställningen att människan är en anomali som mest är till planetär skada lever stark. Var och en är naturligtvis i sin fulla rätt att vilja få bort människan från jorden, men för mig är det uttryck för en sorglig misantropi.

Hur rimlig är egentligen tanken att naturen har en given ”naturlig” balans, ett tillstånd som är det mest optimala för alla andra arter än människan?

Jag fick för en tid sedan ett mycket trevligt och intressant brev från en biologilärare vid namn Rutger Staaf på Lagmansgymnasiet i Vara. Han hade blivit allt mer bekymrad över den dystra syn på människans roll i naturen som hans nya elevkullar hade med sig i bagaget. De kunde inte ge ett enda exempel på något bra människan gjort för miljön. Det var inte bara trist utan även fel, och därför hade Staaf gått in för att berätta hela sanningen på sina lektioner: att människan både omedvetet och (på senare tid) medvetet på många sätt bidragit till att gynna växt- och djurliv.

En av de elever som hört Staaf berätta heter Kajsa Olandersson. Hon skrev förra året ett fenomenalt elevarbete om människans betydelse för den biologiska mångfalden i Sverige. Arbetet fanns bifogat i brevet (och finns länkat till här).

Man kan tycka att det är tunt att referera till ett gymnasiearbete, men Olandersson har inte bara gjort en ambitiös analys, hon har också pepprat rapporten med referenser till experter och vetenskapliga arbeten, som var och en kan kontrollera. En del av det hon skriver känner jag själv till, annat har jag nyfiket tittat vidare på.

Dessutom inleds den med ett förord av Urban Emanuelsson, professor vid Sveriges lantbruksuniversitets centrum för biologisk mångfald. När begreppet biologisk mångfald lanserades på 1980-talet var det något av ett nödrop, skriver Emanuelsson: vi människor höll på att utarma den. I snart sagt alla politiska dokument som skrivits i ämnet sedan dess ”framstår människans aktivitet som den stora destruktiva kraften”, men på senare år har man alltmer kommit att förstå att ”den traditionella markanvändningen har främjat ett rikt växt- och djurliv”.

Det är kort sagt mycket läsvärt, och det är dessutom en glädje att få ta del av skolarbeten på så hög nivå mitt under brinnande skolkrisdebatt. Man kan bara ana hur långt Kajsa Olandersson kommer att nå.

Hennes arbete visar hur artrikedomen genom årtusendena sedan människan blev bofast jordbrukare gynnats av kulturlandskapet. Att så kallade positiva kaskadeffekter uppkommit i naturen när människan brukat den; händelsekedjor där förbättrade förutsättningar för vissa arter bidragit till förbättrade förutsättningar för andra.

De ursprungliga lövskogarna kanske inte var så täta och artrika som de flesta av oss utgår ifrån. Visenter och uroxar betade förmodligen inte upp lika stora ytor som människans tamdjur senare gjorde. Antalet växtarter i södra Skåne tros ha ökat med 50 procent de första 3.000 åren av jordbruk i området. Och under senare tid: mellan 1850-talet och 1970-talet försvann 9 fågelarter från Norden, men samtidigt invandrade 27. Netto plus 18 arter.

Men det framgår också att det är de småskaliga mänskliga ”störningarna” av naturen som är av godo. Slåtterängar och beteshagar är de artrikaste naturtyperna i det svenska landskapet (upp till 40 växtarter per kvadratmeter). Det moderna storskaliga jordbruket, däremot, minskar den biologiska mångfalden.

Faktum är att många arter ”flyr” från det monokulturella jordbrukslandskapet till städerna. Det är fascinerande hur många djurarter som frodas i stadsmiljöer. I Berlin häckar en fjärdedel av Europas fågelarter. Också rävar, tvättbjörnar och vildsvin trivs där. Alla som bor i Storstockholm känner till hur rådjuren frodas i förorterna, och man kan se grävling, räv, orre, tjäder och rovfåglar. Utanför mitt köksfönster i ett småhusområde i Nacka dyker en grupp betande dovhjortar upp med jämna mellanrum.

Olanderssons arbete ger en ögonöppnande insikt i att människan samspelar med andra arter på ett betydligt mindre enkelspårigt sätt än slentrianbilden. Tanken att naturen är som finast och rikast när den inte rörts av människan ”är en myt som kommer från vildmarksromantik och inte från verkligheten”, skriver hon.

Det hon beskriver är det svenska landskapet, inte andra naturområden och inte haven. Det vore oförsvarligt korkat att dra slutsatsen att alla mänskliga aktiviteter överallt leder till ett framgångsrikt samspel med naturen. Självklart är det så att människan på många håll förstör ekosystem. Om skövling av tropisk regnskog finns bara ont att säga (att den sedan inte tycks bli lika långtgående som i värstascenarierna är en annan fråga). De är som bekant magnifikt artrika. Men faktiskt är deras djurtäthet förvånansvärt låg. Den tyska biologen Josef Reichholf har gjort en intressant jämförelse som visar att fågeltätheten – inte antal arter utan antal fåglar – är betydligt lägre i Amazonas än i centraleuropeiska skogar, och allra tätast mellan fåglarna är det i storstäder.

Man gör också klokt i att oroa sig för överfiske och nedskräpning av haven. Icke desto mindre: det finns flera exempel på att även havens arter osentimentalt utnyttjar mänskliga aktiviteter till sin fördel där det är möjligt. Så har Öresundsbron bidragit till att vattnet blivit renare, eftersom bropelarna gett fäste åt enorma musselbankar. Och så har fiskarter utanför USA:s östkust gynnats av att hundratals skrotade tunnelbanevagnar dumpats på botten och blivit till nya rev, bubblande av liv.

Allt är alltså inte vad det synes vara.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

[...] svenska journalistkåren har drabbats av samma pandemi, man hävdar att: Småskaligt bruk finfint för arter, men missar (medvetet?) att det småskaliga jord-/skogsbruket alltmer fått stå och står tillbaka [...]

Sverige, en korrupt liten ”bananrepublik”? | Varghjärta (Webbsida), 14:31, 31 mars 2014. Anmäl

Mycket intressant. Människan är den ekologiskt viktigaste faktorn på jorden och påverkar på många olika sätt och påverkan ändras över tiden. Påverkan kan vara stor och påtaglig, men en väsentlilg del av påverkan kan uppfattas som positiv. En mycket stor del av de förändringar som vi uppfattar som negativa i "naturen" har med ändringar i vad vi kallar för jordbruk och husdjurshantering att göra, dvs ändringar av något som i sig är onaturligt. Vad vi uppfattar som Natur är redan sedan länge en kulturprodukt och det är inte odelat negativt ur naturvårdssynpunkt..

DagL, 22:01, 30 mars 2014. Anmäl

Jag kan inte förstå att krav på att Mänskligheten ska anpassa sig till Naturens förhållanden, varken kan innebära "naturromantik" eller "misantropi". Det är som att hävda att en människa som är spelberoende så att hela familjens ekonomiska resurser går till hans spelande: så att det drabbar även hans närmaste i nuet och i framtiden bara bör "tänka sig för lite"...

Victor Rangner (Webbsida), 16:34, 30 mars 2014. Anmäl

Till Torbjörn Larsson: Förlåt att jag petar I ditt ordval, men det heter ”folkmord” på svenska. Varför använda ett engelskt ord, när det finns en etablerad svensk motsvarighet? Det är dessutom en stavelse kortare.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:41, 30 mars 2014. Anmäl

Nu är det väl så att små skaliga jordbruk krymper alltmer och får ge plats för månokultur jordbruk som är beroende av bekämpningsmedel och stora mängder konstgödning, för det är maknaden som är gud då har små bönder ingen chans. En cancer är inte i harmoni med resten av kroppen och avlägsnar sig själv till slut från livets kretslop, så gör nog också männskliga ideer som inte tar resten av naturen och livet här på jorden i beaktan

Anonym, 22:00, 29 mars 2014. Anmäl

Jag blev mycket glad i att se artikeln förra veckan där UN ser en mjuk inbromsning av befolkningen. Det visste jag inte om. Andra uppskattningar har visat en (ännu snabbare) återgång till ca 1 miljard människor, och det kunde ha varit svårt att hantera. Vår ekonomi bygger till exempel på ständigt ökad (eller åtminstone periodisk återkommande) resursutökning, om jag förstått det rätt. Till huvudsaken: Det "naturliga felgreppet" i att hävda "naturlig" balans åsido, man ska vara mycket misstänksam mot egendomliga försök att uppskatta balans i ett evolverande system. Vårt jordbruk är en storleksordning mer effektivt än tidiga svedjebruk (en risfarmare försörjer en person på 1/6-del av ytan), och än mer effektivitetsvinster ser man i framställandet av oorganiska produkter. Andra uppskattningar säger klart att vi kan producera tillräckligt mycket med en dubblerad befolkning, så vi bör se slutet av människans miljoner år långa uppväxttid. Jag har svårt att se hoppet från att misströsta om människans omstöpning av biosfären (vi lär nu vara den mest framgångsrika djurarten i termer av biomassa) till "att ... få bort människan".* Det är dessutom ett förslag till genocide, och när var det acceptabelt? Till saken hör också framavlade arter, något som för övrigt ska adderas till summan av andra arter.** Men få av dessa klarar sig i naturen. (Möjligen med undantag för de vamligaste tamsvinen, som fortfarande är märkligt lika vildsvinsarterna i storlek och andra egenskaper.) Nu är jag den första att påpeka att vår moral först på senare tid börjat omfatta vanliga framavlade arter i en utökad familj. Men om begreppet tillåts omfatta dessa, så blir genocide av människan också genocide av ett omfattande antal arter. *Ett liknande konstigt hopp tas från onyttigt och mestadels ineffektiv köttproduktion (bara fisk, räkor och höns lär vara någotsånär resurssnålt med bara dubbla plantarealen som bas) till vegetarianism. Inte heller där kan man enkelt föreslå genocide av "onödiga" framavlade arter. Och om något genast ska läggas ner är det zoo:n, där djur plågas enbart för nöjes skull. (Artbevarande är oftast fejk, och kan där det gör nytta skötas mycket bättre.) Så vära förfäder satte oss i ett moraliskt dilemma, vad jag kan se. Utan någon enkel lösning, i alla fall ingen jag sett röken av än. **Än mer diversitet skulle man få om inte okunniga människor försöker, genom allt från terrorism till demokratiska procedurer, få bort resultaten av moderna avlingsmetoder. De senaste använder en mycket uppsnabbad och riskreducerad variant av den horisontella genöverförelse som hela tiden sker, och också ligger bakom några av våra mest lyckade avlingsprodukter (främst växter) vad jag vet. Riskreduceringen kommer av att enbart utvalda gener överförs till skillnad från naturligt förekommande processer där "hagelsvärm" med åtföljande massivt genetiskt svep från avling vore en mer träffande [sic!] beskrivning.

Torbjörn Larsson, OM, 16:38, 29 mars 2014. Anmäl