Obalans som livets drivkraft

Jämvikt rubbad. Igen.

Foto: Binsar Bakkara

I samband med att jag skrev om människans överraskande ofta gynnsamma inverkan på den biologiska mångfalden uppmärksammades jag på en intressant tysk evolutionsbiolog och ekolog vid namn Josef Reichholf. Han har en hållning till människans plats i naturen som inte är mainstream i de kretsar där han verkar.

I en artikel i Der Spiegel för några år sedan retade han säkert upp många kolleger genom att framhålla fördelarna med global uppvärmning. Förvisso hotas många arter av människan, sade han, men inte på grund av klimatet utan för att deras livsmiljöer inskränks eller förstörs genom vår markanvändning. Han tyckte det var obegripligt att högre temperaturer ingjuter så mycket skräck och att så lite betydelse tillmäts det faktum att de flesta arter har mycket att vinna på en uppvärmning.

Prognoserna om massdöd av arter på grund av den globala uppvärmningen ”är inget annat än skrämselpropaganda”, sade Reichholf. ”Det finns inga konkreta belägg för det. Tvärtom finns starka argument för att högre temperatur gynnar biologisk mångfald. Antalet arter ökar exponentiellt från polartrakterna via mellanbreddgraderna till ekvatorn.”

En förenkling av verkligheten? Utan tvekan. En orimligare förenkling än att enbart se nackdelar med uppvärmning? Knappast.

Josef Reichholf har intresserat sig särskilt för den utbredda och möjligen intuitivt naturliga tankefiguren att det finns en given ekologisk balans, som människorna nu rubbar och måste försöka återställa. I boken ”Stabila ojämvikter – Framtidens ekologi” gör han upp med den idén.

Vi brukar säga att vi sätter ”ekologiska fotspår” djupare än jätteödlors, och vi tyngs av ”ekologiska ryggsäckar”. Bara ännu oupptäckta indianstammar i Amazonas som lever i vad vi tror är paradisisk oskuldsfullhet kan med denna människosyn tänkas vara utan ekologisk skuld, skriver Reichholf.

Men det finns ingen naturlig jämvikt att återställa. I stället är det obalanserna som är den naturliga evolutionens drivkraft. Naturens utvecklingsprocess har varit möjlig bara på grund av att stora förändringar ägt rum gång på gång.

Livet har utvecklats i än den ena, än den andra riktningen, och gynnat än den ena, än den andra biotopen, beroende på hur klimatet ändrats, vulkaner och jordbävningar förskjutit förutsättningarna, sjukdomar grasserat, erosion verkat och näringstillförsel förändrats. Allt i enlighet med en av naturens grundlagar, termodynamikens andra huvudsats. Det som försvinner ersätts av något annat. Livet går vidare.

Så varför envisas vi med att förse naturen med en grundläggande egenskap den inte har? För att försöka dämpa vår förtvivlan över att inte hitta någon jämvikt hos oss själva: ”Som så ofta när människorna inte kan peka på några övertygande resultat söker man efter lösningen ’i naturen’. Visserligen sker saker och ting inte lika fredligt som i paradiset, men hur som helst är förhållandena bättre där än i människornas värld. När allt kommer omkring har naturens system överlevt sedan urminnes tider, och det kan inget politiskt system göra anspråk på”, skriver Josef Reichholf.

”Hållbar utveckling” har aldrig närmare preciserats. Och det är kanske inte så konstigt eftersom det handlar om miljarder människors samexistens med jorden. För att överleva måste vi till exempel ha ett jordbruk som är betydligt effektivare än sina naturliga förebilder på att avkasta stora mängder mat. Detta mänskliga odlingslandskap raderar ut förutsättningarna för en rad arter att existera i samma område, samtidigt som en rad helt andra arter stormtrivs bland fälten. En uppenbar obalans.

Hur man ser på ekologisk balans har också att göra med vilket tidsperspektiv man anlägger. Vad som betraktas som galet i dag kanske hade varit något ännu sämre om inte något nytt trätt in när en tidigare skenbar jämvikt tippade över. Om exempelvis fossila bränslen inte börjat användas i stor skala för 150 år sedan hade vi i princip inte haft någon skog kvar – förutom att vi inte fått någon ”grön revolution” och inte varit i närheten av den levnadsstandard vi åtnjuter. Så det är synd att skuldbelägga dem som på 1800-talet slutade skövla skog till bränsle och i stället började bränna kol och olja utan att ha en aning om några klimateffekter. Nu lägger vi om energisystemen igen, men räkna med att vi ganska snart hittar nya fel, som behöver korrigeras.

Om ”hållbar utveckling” innebär att jorden bibehåller den ekologiska status den har i dag är den en illusion. Den kan aldrig realiseras, om vi inte efter hand accepterar bister fattigdom för det stora flertalet människor, menar Reichholf: ”Vi bör sluta använda jämvikt som en önskebild. Naturens funktion baseras nämligen på ojämvikter som ständigt byggs upp på nytt.” Och så fungerar även människornas samhällen, påpekar han: ”Redan det faktum att vi kommer till jorden som enskilda människor förändrar situationen för föräldrar, syskon och övriga medborgare i den gemenskap vi växer upp i, men också därigenom att det förstärker världsbefolkningens tillväxt. Ett stabilt tillstånd är orealistiskt att förvänta sig; att på konstgjord väg vilja etablera ett sådant är absurt eller ren förmätenhet.”

Människan har aldrig levt ”i harmoni med naturen” utan alltid ingripit i den, precis som alla organismer som hamnar i positionen att för egen del kunna göra anspråk på extra stora andelar av naturresurserna: de utnyttjar läget. ”Djur, växter eller mikrober har aldrig eftersträvat någon form av ’harmoni’. I stället är det bristen, och den inställer sig oftast hastigt, som då och då tvingat dem in i skenbara jämvikter. Och av den anledningen är de ’stabilaste’ naturliga livsgemenskaperna som finns på jorden ingen användbar förebild för mänsklighetens framtid och behov.”

Jämvikt lika med brist, alltså.

Professorn i naturskydd och ekologi vid Münchens tekniska universitet framstår i mitt tycke som onödigt krass när han inte gör större skillnad på gårdagens och morgondagens människor när det gäller vilken roll vi av nödtvång har spelat och vilken roll vi kan bestämma oss för att spela.

Men hans grundläggande tes om att fungerande obalanser (där innebörden av ”fungerande” kan diskuteras i det oändliga) är det enda hållbara är klok. Vi måste bejaka förändring, annars är vi rökta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Det visar alltmer att den moderna miljörörelsen är planetens största hot hittills. Att ersätt fossil/kärnkraft med bioenergi kommer leda till utarmning av vår gemensamma natur. Att tro att vindkraft/solceller kommer förse oss med någon större elproduktion till rimligt pris, kommer endast vara tro och aldrig förverkligas. Till råga på allt är ju miljörörelsen även negativ till GMO. Fy skäms på miljörörelsen!

Henrik Mahlberg, 14:05, 3 maj 2014. Anmäl

Jag håller med Hans Jorendal. Jag tror Josef Reichholf tänker för mycket, i evolutionära termer. Det resulterar i ett tidsperspektiv, som är på tok för långt. På den mänskliga civilisationens tidsskala, är det snarare resultatet av evolutionen, som vi måste ta hänsyn till. Undantagen är sådant som antibiotikaresistens, bekämpningsmedelsresistens, och grödors sårbarhet mot växtsjukdomar. Från ett mänskligt perspektiv, vill vi förstås minimera dom.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:02, 2 maj 2014. Anmäl

När man inom miljörörelsen talar om jämvikt och ekologisk hållbarhet menar man inte någon sorts evolutionär status quo. Istället handlar det om är att upprätthålla en rimlig ekologisk stabilitet och förutsägbarhet, och att undvika alltför hastiga förändringsprocesser som riskerar att underminera de relativt goda levnadsförhållanden som rått under människans existens på jorden. Det är dessa goda levnadsförhållanden som hotas av sådant som klimatförändring, utarmade jordar, döende hav och korallrev, minskad biologisk mångfald, etc. Om Bolling vill skriva om något positivt på sin framstegsblogg borde han lyfta upp det glädjande i att allt fler människor tycks vilja bidra positivt på miljöområdet. Josef Reichholfs människosyn är definitivt inte särskilt inspirerande...

Hans Jorendal, 19:46, 30 april 2014. Anmäl

Att global uppvärmning skulle vara bra för den biologiska mångfalden var något nytt. Fast med tanke på att Josef Reichholf, enligt Bolling, inte hör till "mainstream" inom sitt forskningsområde bör vi kanske ta denna nyhet med en nypa salt.

Hans Jorendal, 19:22, 30 april 2014. Anmäl

Till den anonyma från igår: Under dom senaste 150.000 åren, har det bara varit en istid. Däremot har det varit en hel rad, under dom senaste 2.600.000 åren. Dom orsakades av cykliska variationer, i jordbanan och jordaxelns lutning. Några sådana faktorer finns inte idag. Däremot råder det bred vetenskaplig enighet om, att atmosfären innehåll av vissa gaser, som håller kvar värmen ökat. Mänskliga utsläpp är den enda källan, som det finns vetenskapliga belägg för. Var tror du att dom kommer ifrån?

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:04, 29 april 2014. Anmäl

Ett litet problem som inte riktigt addresseras är attlåglänta områden i världen där det bor ett par hundra miljoner människor riskerar att läggas under vatten, liksom att vattenbristen riskerar att bli akut för kanske lika många. Naturen har klarat sådant förut (men har då fått betydligt längre tid på sig), frågan är om vi människor gör det. Tycker även det är intressant att det numera verkar vara en styrka att "inte vara mainstream". Kanske är han "inte mainstream" eftersom alla andra i hans fält vet att han har tvärfel?

Anonym, 09:03, 29 april 2014. Anmäl

Bolling: om du hade läst naturvetenskap i stället för samhällsveteskap hade lärt dig att jorden haft ett antal istider, minst 4 stycken på 150 000 år - vilket är ett kort tidsperspektiv - liksom ett antal globala uppvärmningsperioder. Faktum är: att människan vandrade ut efter den sista, och efterträdde en utdöd kultur vars spår och kultur vi bara kan ana oss till idag. Detta var för 30 000 år sedan. Var är din stabilitet och din balans i naturen? En illusion endast. Så frukta inte global uppvärmning. Det har hänt förr och kommer att ske igen, och sannolikt inte med människan som utlösande faktor. Vad än MP eller Al Gore har skanderat. Men du som samhällsvetare; borde ju veta att politiker vill skapa frågor, och därefter presentera lösningar på problem. Har de inga problem uppfinner de dem, och kan således skapa en egen konstruerad "lösning" på ett problem som inte var, och inhösta beröm och ära. Så gjorde Al Gore och fick ett Nobelpris. Så gör ett visst parti idag. Och allt annat är ovetenskap! Men om det är vetenskap lämnar jag till naturvetenskapare att avgöra; det var ju skönt att det i denne annars dogmatiska samling du sällat dig till faktiskt finns lite avvikande syn på något som annars dogmatiskt brukar fastställas som "faktum". Naturen är och förblir naturens största fiende - det enda vi kan vara säkra på är att det kommer en ny upp- och avkylningsperiod. Igen.

Anonym, 23:42, 28 april 2014. Anmäl

Om det är ständig växlande obalans mellan antalet rovdjur och bytesdjur så blir det i längden en balansgång. Finns det gott om bytesdjur blir rovdjuren fler och över tid blir bytesdjuren då färre, vilket gör att rovdjuren blir färre då det blir ont om föda. När rovdjuren blir färre ökar bytesdjuren då det är lättare att överleva med färre rovdjur. Tittar man på antalet rovdjur under 50 år ser man stora skillnader, tittar man under 1000år ser man en balanserad nivå. Vad är då obalans?

Nisse, 17:05, 28 april 2014. Anmäl

Detsamma gäller den mänskliga civilisationen. Om klimatet förändras snabbare, än 2 ‒ 3 grader per århundrade, går vår globala civilsation under. Det skulle i sin tur innebära döden, för 90 ‒ 95 procent av mänskligheten. Resten skulle vara dömda till ett liv, som vi inte är evolutionärt anpassade till.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:55, 28 april 2014. Anmäl

Josef Reichholf borde tänka på tidsskalan, om han inte redan gjort det. Om klimatet förändras för snabbt, hinner olika livsformer inte flytta på sej, eller anpassa sej till ny förhållanden. I så fall är dom dödsdömda. Det förlorar hela ekosystem på. Åtminstone på en tidsskala, om tiotusentals år eller mindre.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:55, 28 april 2014. Anmäl

Hur man har det och hur man tar det

Foto: Alamy

Att tala om framsteg i världen är en sak. Det kan kan hållas teoretiskt, statistiskt, kännas utanför dig och mig. Men gå från framsteg till dess släkting framgång och du är inne på känsliga domäner, där du på ett mer direkt sätt kommer folks världsåskådning för när.

Vad betyder det att nå framgång i livet? Är svaret bara mätbart i kronor är nog de flesta ense om att målet blir oförsvarligt torftigt. Den som har som huvudsakligt livsmål att bli rik kommer förr eller senare att bli plågsamt varse att levnadsstegen ställts mot fel vägg, och att tvingas stirra in i en tom själ är inte avundsvärt. Men hälsomässig och mental framgång, framgångsrik relation med ens barn, att vara socialt framgångsrik? Hur talar vi om sådant?

För en tid sedan länkade jag i sociala medier till en enkel sammanställning av hur man kan utveckla en bättre mental balans och på så vis underlätta framgång i livet. Den lite självsäkra tonen kunde möjligen upplevas som en aning provocerande, men i mina ögon bestod den i grund och botten av kloka råd om hur man kan träna sig att undvika en del av den energistjälande frustration, ilska och nedstämdhet vi alla går igenom. De var formulerade som en uppsättning teser, sammanlagt 13 stycken, om vad ”mentalt starka” personer inte gör. Mental styrka är så klart ett relativt begrepp. Den beror på sammanhanget, och alla har olika utgångspunkter.

Om teserna kunde ifrågasättas var det i första hand för att de slog in öppna dörrar, tyckte jag. Mentalt starka människor sades till exempel inte vara rädda för förändring, inte slösa energi på saker de inte kan kontrollera, inte låta andra styra dem, inte bli bittra över andras framgång och inte vara rädda att vara ensamma. Låter vettigt. Och om man skulle vända på det? De räds förändring, slösar energi på okontrollerbra saker, låter andra styra dem, känner avundsjuka och klarar inte att vara ensamma. Något att eftersträva? Knappast.

Men det blev ett väldigt liv. Diskussionstråden under länken blev över 50 inlägg lång. Teserna sågs som uttryck för psykopati. Djupt mänskliga egenskaper som ilska, besvikelse och avundsjuka är en del av livet vi borde vara stolta över, hette det. Inte alla var negativa, ska sägas, men upprördheten var ändå så stor att jag själv alldeles kom av mig och till slut inte kunde formulera ett eget inlägg i diskussionen. Det var säkert fegt (jag är antagligen inte mentalt stark nog …), men det kändes ungefär som att vilja diskutera Götalands vattendrag när kartan som rullades upp framför mig visade Gobiöknen.

Varför denna reaktion? Jag tror det handlar om en beröringsskräck för allt som doftar übermenschideologi. Man utgår från att den typ av råd jag länkade till är ett slags själviskt nollsummespel: ”jag överlistar de andra och vinner det mentala kriget.”

Men det är inte så det funkar. Det finns ingenting att vinna på vrede och bitterhet, vare sig för den som utsätts eller den som är avsändare. Ingenting. Det finns ingen som förlorar på att möta en människa som känner sig mentalt stark – eller i balans, om man så vill. Världen vore en bättre plats om vi alla hade lite bättre mental balans. Betyder det att den som inte känner sig mentalt stark i ett visst skede är en sämre människa? Att frågan ens behöver ställas. Nej.

Många har nog förstått att de 13 teserna/råden hade amerikanskt ursprung. Livsstilstips därifrån avfärdas inte sällan lite föraktfullt som i bästa fall individualistiskt mumbo jumbo och i värsta fall hierarkibyggande system med fascistoida inslag.

Barbara Ehrenreich är dock också amerikan. Hon nämndes i diskussionstråden i positiva ordalag. Ehrenreich skrev för några år sedan boken ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Hon sågar där saklöst en positivitetskult som hon menar hotar att kväva ilska över missförhållanden och passivisera. Udden är framför allt riktad mot USA.

När det blir så vansinnigt som att antyda att man kan bli fri från cancer bara man har rätt attityd, något Ehrenreich fick höra, är det lätt att ansluta sig till hennes linje. Men att en sådan ytterlighet måste förkastas betyder inte att det inte finns psykologiska fördelar att vinna på att inte bryta ihop över ett svårt besked.

Det är säkert inte typiskt svenskt att vara skeptisk mot individinriktade livsstilsråd, men min bild är att vi i Sverige har svårt att enas om vikten av eget ansvar. Det härrör gissningsvis ur det folkhemska rättvisetänkandet, som i sin goda aspekt handlar om att man ska vara solidarisk och inte sko sig på andra. Det är värt att bevara. Men det blir snett när det leder till föreställningen att den som måste ta mer ansvar för sitt eget liv lämnas åt sitt öde och får ingen hjälp från kollektivet. Båda sakerna är naturligtvis, ja måste vara, möjliga samtidigt.

Motviljan mot idén om personligt ansvar för hur man mår är på ett sätt inte svår att sympatisera med, eftersom ett samhälle där alla har sig själva att skylla för allting vore outhärdligt. Men motsatsen, att ingen behöver ta ansvar för någonting, är faktiskt inget vidare den heller. Det är svårt att förneka att vi alla fattar ett och annat självständigt beslut. Vi måste kunna acceptera både individuellt och kollektivt ansvar för hur livet gestaltar sig för oss, helt enkelt eftersom vi är sju miljarder unika subjekt som vandrar tillsammans.

En god vän berättade att kollegerna på det förlag där han jobbade på 1990-talet blivit bestörta när han sagt sig välkomna diagnosticering av dyslexi. Sådan hade vid den tiden  just börjat bli vedertagen. Det var jätteviktigt för dyslektiker att få en diagnos, ansåg min vän, för då kunde de få möjlighet att jobba på ett annat sätt och få jämlika villkor. ”Nej det här är ju förskräckligt”, invände kollegerna. ”De kommer att använda det som en sållningsmekanism: de som inte duger i produktionen sållas bort. Det här är bara början.”

Säg det till alla dyslektiker som i dag, tjugo år senare, får (åtminstone en del av) den individanpassade hjälp de behöver för att ta sig igenom skolan på samma villkor som sina kamrater. För det var ju det den individuella diagnosticeringen ledde till: motsatsen till utsållning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jag tror att det är själva formuleringen av listan som provocerar folk, snarare än att folk skulle tycka att det är fel att uppnå mental balans. Listan beskriver en supermänniska som få kan relatera till eller leva upp till. När man sedan använder en sådan rubrik, "Mentalt starka människor gör inte såhär ...", då antyder man också att alla som inte lever upp till detta supermänniskoideal är mentalt svaga. Vilket ju är en grov förenkling, människan är mer komplex än så...

Ulrika, 09:20, 11 april 2014. Anmäl

Dessutom, i ett samhälle som under hela 60-70-80-talet så starkt präglats av en systematiserad Jantelag, så tycker vi förstås bättre om dem som förlorar, visar gärna upp dem i TV, med politiker svärmande runtomkring i jakt på poäng. De som lyckas är vi däremot missundsamma mot, enligt parollen "bakom varje rikedom döljer sig brott" osv. Patetiskt och tragiskt.

Nomorenow, 09:14, 11 april 2014. Anmäl

Perolius har en poäng, I Sverige tvekar inte folk att ställa sig i TV på bästa sändningstid och utmåla sig själva som offer för en eller annan orättvisa som drabbat dem. I de flesta andra länder biter man ihop och försöker resa sig för att återta sin stolthet. En starkt bidragande orsak till att det blivit så här tror jag är att medkänsla med offer blivit så politiskt gångbart, vissa politiker tycks vara på ständig jakt efter nya offer, gärna någon grupp, som de kan ta hand om och därmed vinna poäng. Inte sällan är det politikern som vinner och offren som förlorar, än en gång. I mina ögon en gränslös cynism, men förstås omöjligt att debattera...

Nomorenow, 09:06, 11 april 2014. Anmäl

Jag tror inte folks upprördhet beror på ett motstånd mot mental balans utan snarare på att om det egna ansvaret för mentalt välbefinnande dras för långt står vi plötsligt och pekar finger mot den som mår dåligt eftersom den personen "själv har valt det." Känslor är svåra att rå över. Det är självklart att man ska få känna vad som helst, och man ska också få uttrycka sina känslor, det ska inte ligga någon skam i att känna sig ledsen, sårad, besviken etc. Sedan är det förstås till personlig fördel om man snabbt kan ta sig över sådana negativa känslor och fortsätta i livet. Och vad är mental stabilitet egentligen? Livet går upp och ner för de flesta och man får försöka handskas med det efter bästa förmåga. Jag tror inte att den mest "mentalt stabila" människan i världen heller skulle sitta oberörd och leende klappa händerna åt andras framgång om hennes egna förhoppningar och drömmar gått i kras vid hennes fötter. Kanske kan man tillåtas att känna sig bitter och ledsen ett tag för att samla ny energi, lägga besvikelsen bakom sig och fortsätta framåt. Det finns ingen mental mall. Det finns bara ett gäng människor som alla vandrar på den här jorden och som inte bör kategoriseras som "mentalt starka" eller "svaga" utan helt enkelt som mänskliga.

Anna, 08:33, 11 april 2014. Anmäl

@Perolius Ge gärna exempel på individer i Sverige som fått märkbart inflytande genom att utmåla sig själva eller andra som offer och kräva att ytterligare andra gör något åt saken.

Anonym, 22:42, 10 april 2014. Anmäl

En stilla tanke om en annan grund till irritation: Alla dessa listor med "sju vanor" och "tio steg" som tillskrivs en viss "typ" av människa (ofta med amerikansk avsändare) är i de allra flesta fall baserade på kvantitativ forskning inom psykologi. Detta journalistiska grepp - att 'koka ner' en positivistsk populationsanalys till en fingerad personlighetstyp - är en förenkling som skaver på vår logik. Det finns inte EN sorts framgångsrik individ som uppvisar ALLA dessa egenskaper i ALLA typer av situationer, men listornas utformning antyder just det. Det, tycker jag som forskare, är en extremt irriterande ovana som doftar lätt av sociopati hos 'avsändaren'.

KLen, 21:48, 10 april 2014. Anmäl

Jag fick stödundervisning pga av läs- och skrivsvårigheter, och det var nog både bra för mig personligen och en samhällsekonomiskt lönsam investering, men jag har lite svårt att se hur det skulle innebära samma mina villkor som mina klasskamrater. Det är väl snarare så att jag slapp ta mig igenom skolan på samma villkor som de.

Anonym, 18:02, 10 april 2014. Anmäl

Men vi lever ju i ett samhälle där , och det är inte bara i Sverige, där att utmåla sig själv eller andra som offer och kräva att ytterligare andra gör något åt saken; faktiskt är ett verksamt sätt att skaffa sig inflytande och i många fall försörjning. Jag tycker mest synd om de stackare som pumpas fulla med hur hemskt dom har det och till slut, eller ganska snart, tappar tron på den egna kapaciteten. Har ni inte sett det; en glad och kreativ tolvåring som vid sexton bara snackar om hur svårt den har det, i tron att detta är vägen till något bra. Offras som kanonmat.

Perolius, 17:41, 10 april 2014. Anmäl