Icke-trender och grupptryck

Andel av jordytan utsatt för torka. Från gult till brunt: ju mörkare, desto allvarligare torka.

Grafik: Scientific Data

Förra månaden var den varmaste aprilmånad som uppmätts så länge man har statistik – tillsammans med april 2010, som hade samma globala medeltemperatur. Månadsrekord sätts inte så ofta numera, eftersom jordens temperatur de senaste 15 åren mer eller mindre stått och stampat 0,8 grader över den förindustriella nivån.

Hela perioden januari till april i år var den sjätte varmaste hittills. Med den utgångspunkten ser alltså 2014 inte ut att bli ett nytt rekordår, men å andra sidan finns en bubblare i form av en väntad så kallad El Niño-effekt. En jättebubbla av varmt vatten i Stilla havet har börjat röra sig österut längs ekvatorn, vilket är en indikation på att jordens kraftfullaste väderfenomen åter håller på att utvecklas. Det brukar betyda värme. Rekordåret 1998 var ett starkt El Niño-år.

Om det nu skulle bli så måste man därefter vänta några år till för att veta om det har rört sig om en ”ren” El Niño-effekt eller om den underliggande medeltemperaturen dessutom tagit fart uppåt igen. Klimatforskning som siktar mot framtiden kräver mycket tålamod.

Lättare – fast inte alldeles lätt – är det att reda ut vad som har hänt hittills. Nyligen kom nya data över förekomsten av torka på jorden de senaste 30 åren. Det sammanfattande diagrammet (se ovan) är tydligt i sin enformighet: det har inte blivit vanligare med torka. Om man verkligen letar efter någon tendens visar den snarare att omfattningen minskat en liten aning under perioden. De extremt torra åren 1997-1998 framstår som en anomali. (Läs här även om öknarnas tilltagande förgröning .)

Denna icke-tendens ligger i linje med de slutsatser FN:s klimatpanel drog i sin senaste stora rapport: ”Sannolikheten är låg för en global trend när det gäller torka eller brist på regn sedan mitten av 1900-talet …  Utifrån uppdaterade studier var slutsatserna i AR4 (närmast föregående IPCC-rapport, min anm.) om en globalt ökande trend för torka sedan 1970-talet sannolikt överskattade.”

Liknande skrivningar görs för tropisk cyklonaktivitet. Ingen trend, alltså.

De nya rönen om torka fick mig att tänka på den svenska klimatforskaren Lennart Bengtsson, en av landets mest välmeriterade. När han tidigare i vår anslöt sig som rådgivare till en brittisk lobbygrupp som ifrågasätter delar av mainstreamlinjen i klimatpolitiken blev han så intensivt kritiserad och påhoppad för detta av kolleger i facket att han inte stod ut utan hoppade av. Han har själv beskrivit det som ”McCarthyism”.

Den forskare som kanske mest idogt försökt föra fram rönen om hur torka och annat extremväder utvecklats hittills – och därmed ge en motbild till den gängse berättelsen om att diverse typer av extremväder skulle ha blivit vanligare – heter Roger Pielke Jr. Han har kommenterat påtryckningarna på Bengtsson och säger sig känna igen dem från sin egen forskning på universitetet i Boulder, Colorado.

Och dessa båda noggranna forskare är inte ens ”klimatskeptiker”. De har bara lagt tonvikten på det som hittills är vetenskapligt belagt på deras respektive expertområden och inte på modeller. Sagt ”hold your horses”, helt enkelt.

Grupptryck är en kraft som kan vara mycket stark. Om den är så starkt att den hindrar diskussionen inom ett av våra viktigaste forskningsområden att frodas utanför de ramar som sätts av IPCC:s presskonferenser är det sorgligt. Men det är ett tecken på hur extremt politiserad klimatfrågan blivit vid det här laget – ”patologiskt” politiserad, enligt Pielke Jr – och detta lär inte ändra sig under överskådlig tid.

Lennart Bengtsson har vittnat om att han också fått mängder av stöd från akademiker i Storbritannien, Tyskland och USA för att han månar om att balansera klimatbilden. Typiskt nog visar de det dock inte öppet. I Sverige finns meteorologer som är oroliga för hur Bengtsson behandlats och för tillståndet i debatten. Jag vet, för jag har haft sådana kontakter. Vill även dessa meteorologer vara anonyma? Har Antarktis tjock is? Så här förklarar en av dem läget: ”Grupptrycket är stort, och det är lätt att bli ansedd som imbecill trots att det egentligen bara handlar om vetenskapligt kritiskt tänkande. Om en gigant som Lennart Bengtsson råkar illa ut uppmuntrar det knappast andra att göra sin röst hörd.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

I Bengt Söderbergs kommentar kan se vi 'klimatskeptisk' mytbildning i vardande. Vi vet att en del av Bengtssons kollegor (bl a från USA) ogillade eller oroades av hans anknytning till GWPF, en lobbygrupp med inte särskilt gott anseende (men vi har inte fått se kollegernas mejl till Bengtsson). Resten är spekulation eller fantasier. Vad som inte nämns i Söderbergs kommentar är Bengtssons mediaframträdanden, med anklagelser mot hans kollegor om "McCarthyism" och hans bluff om granskningsrapporten. http://ioppublishing.org/newsDetails/statement-from-iop-publishing-on-story-in-the-times

Lars Karlsson, 15:56, 1 juni 2014. Anmäl

Det här var på tiden! Man har länge haft skäl att undra varför svenska media inte med en rad kommenterat att svenske professorn Lennart Bengtsson , en av världens mest meriterade forskare inom meteorologi och klimatologi, först accepterat en inbjudan att vara ”vetenskaplig rådgivare” åt en brittisk tankesmedja och strax därefter avsagt sig uppdraget med hänvisning till hätska påtryckningar. Dessa härrör visserligen inte från de mest meriterade av hans internationella kolleger utan från högaktiva ”politiskt korrekta” sammanslutningar och ett antal debattörer utan meteorologi- eller ens naturvetenskaplig bakgrund. Det har inte varit fråga om en vetenskaplig debatt, något som Lennart Bengtsson just anstränger sig för få till stånd, utan det har rört sig om känslomässiga utbrott om det moraliskt förkastliga att ifrågasätta IPCC´s underlag till beslutsfattare eller förräderiet att göra vetenskapliga uttalanden som inte stöder ”klimatsmarta” globala insatser. Man angriper den ”kättare och avfälling” som på vetenskapliga grunder ifrågasätter resultat av ”klimatprognoser” baserade på dagens ”klimatmodeller” och som vågar påpeka att bättre kunskap behövs för att fatta rationella beslut om massiva globala eller regionala ”klimatåtgärder”. Bengtssons motstånd mot en hämningslös utbyggnad av vindkraft och hans öppna ställningstagande för att kärnkraft behövs för att långsiktigt tillgodose det globala energibehovet har också utlöst hatreaktioner. Ett viktigt hinder att få till stånd en vetenskapligt baserad debatt om klimatfrågan har varit den monopolställning som ”politiskt korrekta” åsikter förefaller ha i landets medier. Det hedrar DN att man bryter det tillståndet och öppnar för en friare debatt. Bra skrivet Anders Bolling. Och rätt analyserat. Skönt att någon i media känner ansvar för att ta denna fråga.

Bengt Söderberg, 13:24, 1 juni 2014. Anmäl

Och Lena, vi kritiserade inte Bengtsson innan han gick med i en politisk lobbygrupp. Att gå med i en sådan grupp är förresten ett ganska märkligt sätt att motverka politisering, tycker du inte det?

Lars Karlsson, 21:07, 31 maj 2014. Anmäl

Så att korrekt citera vad Bengtsson själv har skrivit är smutskastning? Är det att tysta honom? Och om Lennart själv ständigt drar in politik i diskussionen, är det fel att citera honom om det?

Lars Karlsson, 20:50, 31 maj 2014. Anmäl

Lars Det var inte direkt svårt att se vart du var på väg. Ledsen att jag hakade på i första vändan bara. Ingemar får givetvis svara för sig. Fortfarande är du dock ute i annat ärende än vad artikeln handlar om. Håll dig som sagt gärna till saken. Eller du kanske tycker att det är i sin ordning att smutskasta en gigant som Lennart Bengtsson? Och jo, det har ni faktiskt gjort då ni exempelvis drog fram en kommentar som inte ens hade med klimatfrågan att göra. Det tycks vara det bästa ni har, dvs att rota fram enstaka kommentarer långt ner i trådar. Nej men kom igen nu, diskutera sakfrågan. Är det bra eller dåligt för vetenskapen att kritska röster tystas?

Lena Krantz, 20:42, 31 maj 2014. Anmäl

Håller i övrigt med, men du gör ett logiskt felslut i ”Månadsrekord sätts inte så ofta numera, eftersom jordens temperatur de senaste 15 åren mer eller mindre stått och stampat 0,8 grader över den förindustriella nivån.” Jorden har två hemisfärer och årstiderna är tvärtom på de två. Detta innebär att om vintrarna blir två grader kallare och somrarna två grader varmare så förblir medeltemperaturen den samma. Så visst kan vi sätta månadsrekord och ha hur häftig klimatförändring som helst utan att jordens medeltemperatur förändras.

Johan E, 20:25, 31 maj 2014. Anmäl

Lena, jag ber om ursäkt om det var för svårt för dig att se sambandet mellan mina länkar och ditt avfärdande av Stockers kommentar som "konspirationsteorer." Jag tänkte att det kunde vara sådana incidenter som Stocker tänkte på. I synnerhet Inhofe-länken är också relevant frågan om politisering. Men kanske du ser de beteenden som beskrivs i länkarna (floder av hat-mejl, utmålande av klimatforskare som kriminella etc) som helt acceptabla. Jag menar, om du försvarar Nordins smutskastning...

Lars Karlsson, 20:24, 31 maj 2014. Anmäl

Lars! Istället för "titta en fågel" Dvs börja diskutera något helt annat kan du väl hålla dig till sakfrågan. Men du och ni andra på UI har väl fullt upp med att läsa forskarrapporten som Lennart skickade till er. för "kännedom och utvärdering av bloggens framstående klimatexperter" :-D

Lena Krantz, 19:48, 31 maj 2014. Anmäl

Guardian 2010: US Senate's top climate sceptic accused of waging 'McCarthyite witch-hunt' James Inhofe calls for criminal investigation of climate scientists as senators prepare proposal that would ditch cap and trade http://www.theguardian.com/environment/2010/mar/01/inhofe-climate-mccarthyite

Lars Karlsson, 18:12, 31 maj 2014. Anmäl

Scientific American, 2010: Cyber Bullying Intensifies as Climate Data Questioned Researchers must purge e-mail in-boxes daily of threatening correspondence, simply part of the job of being a climate scientist http://www.scientificamerican.com/article/climate-cyber-bullying/ Mother Jones, 2012: MIT Climate Scientist's Wife Threatened In A "Frenzy of Hate" Kerry Emanuel's inbox was flooded with menacing emails after Climate Desk's video on Republican climate hawks. http://www.motherjones.com/environment/2012/01/mit-climate-scientists-wife-threatened-frenzy-hate Huffington Post, 2012: Climate Deniers Hit New Low With Vicious Attacks on Scientists http://www.huffingtonpost.com/steve-valk/katharine-hayhoe-gingrich_b_1202490.html

Anonym, 16:10, 31 maj 2014. Anmäl

En deprimerande lång vandring

Terrorsekten Boko Harams kidnappning av över 200 flickor i norra Nigeria väcker avsky.

Foto: Denis Farrell/AP

”Hur tänker han egentligen?” undrade en läsare som länge följt vad jag skrivit. Nu kan jag ju tycka att någon som läst mina böcker och följt mina bloggar borde ha en ganska god bild av hur jag tänker, men bortsett från det är det mycket riktigt knappast självklart att berätta att krigen blir färre när stridsvagnsmuller hörs hundra mil åt sydost eller att luften blir renare när London plötsligt drabbas av ett smogutbrott. Trots att det är sant.

Att uppträda som en människa är dock mer än att sakligt analysera. Jag är lika benägen som vem som helst att ridas av oro. Jag ska berätta hur jag tänker när tvivlen ansätter mig. Jag ska skriva om bakslagen för jämställdhet och synen på kön och sexuell läggning. De är förmodligen vad som kan göra mig mest modstulen.

Tanken på hur lång väg det är att vandra efter att ännu en gång ha läst om moralkonservativa högerextrema gruppers framgångar i alltför många europeiska länder i Europa kan ge gråa hår. Vem blir inte djupt förtvivlad över den blodsbesudlade terrorsekten Boko Harams förhistoriska kvinnosyn, över att Iraks regering föreslår en lag som tillåter vuxna män att gifta sig med nioåriga flickor, att Uganda kriminaliserar homosexualitet (och så när klubbar igenom dödsstraff för ”brottet”), att än i dag 90 procent av de egyptiska kvinnorna över 15 fortfarande är könsstympade, att Kenya legaliserar månggifte för män eller att beslutsfattare i Ryssland hånar schlagerfinalens Conchita Wurst och vill förbjuda böckerna om Karlsson på taket för att de uppmuntrar till olämpliga relationer mellan vuxna och barn.

Är det något som kan göra mig matt av frustration är det just detta. Vi talar fortfarande efter hundra års emancipation om begränsande könsstrukturer i Sverige, hur astronomiskt lång är då inte vägen i norra Nigeria?

Men med allt detta sagt: när tankarna och studiet av världen får vandra vidare bort från den ena eller andra akuta könskrishärden går det också att se allt det andra som hänt, den pågående underström som trots allt gör att de politiska bakslagen i utvecklingen mot lika rättigheter oavsett kön och sexuell läggning smärtar så mycket:

Kidnappningen av flickorna i Nigeria väcker avsky världen över och regeringen i Abuja pressas att göra mer för att hitta dem, Ugandas gayfientliga lagstiftning får omvärlden att strypa bistånd, människorättsaktivister i Irak är öppet rasande över barnäktenskapslagen, andelen könsstympade bland de yngsta egyptiska kvinnorna faller. Och i schlagerfinalen – denna ofta så storpolitiska tillställning draperad i glittrig yta – buas det när Ryssland får poäng, och en dragshowstjärna med inte bara vansinnigt vacker röst och Centraleuropas snyggaste helskägg utan ett budskap om kärlek och tolerans vinner hela tillställningen, dessutom i stor stil och under jubel.

Man ska inte underskatta vad detta berättar om huvudriktningen för utvecklingen. Vår egen världsdel leder den, men de rättighetsframgångar som rönts här är numera väl kända – inte för alla, men för allt fler överallt.

Inför alla bakslag som förskräcker måste man därför ställa sig frågan: Är en majoritet benägen att avstå från de fri- och rättigheter de uppnått eller vet att de i princip har inom räckhåll? Är de krafter som ligger bakom bakslagen representativa för den stora massan, alternativt: är en tillräckligt stor del av människorna så okunniga om vilka rättigheter de faktiskt kan begära av livet att de motståndslöst skulle låta mörkermän ta över?

Jag vägrar tro något annat än att svaret är nej. Jag tror att man måste se dessa fula försök att krossa människans frihetsbygge som desperat motstånd från de skräckslagna grupper av företrädesvis män som ser sin världsbild hotad. Andemeningen i namnet Boko Haram är ungefär ”västerländsk bildning är synd” (ordagrant betyder ”boko” snarare ”falsk” eller ”bedräglig” på hausa). Det kan knappast bli tydligare.

Icke desto mindre är desperata män farliga män (och, för all del, en och annan kvinna), och jag är rädd att vi kommer att behöva bekämpa obehagliga utbrott från bakåtsträvarna länge än. Vägen är lång, men vi har anträtt den, och frihetsälskarna är fler än gränsnostalgikerna, glöm inte det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Säkert är att människor i allmänhet, inte vill bli förtryckta. Vi vill inte att dom stora livsbesluten, ska fattas av andra över huvudet på oss. Inte heller vill vi få krav på oss, som vi aldrig kan leva upp till. Vi vill inte bli straffade för saker, som vi vet att vi inte kan hjälpa. Vill inte bli hunsade, förnedrade eller behandlade som skit. Vi vill inte bli utnyttjade, som om vi vore förbrukningsvaror. Men om folk inser, att det finns ett fungerande alternativ, vägrar dom att låta sej förtryckas. Även utan den insikten, låter sej folk inte förtryckas så lätt. Dom kommer inte att foga sej utan problem, utan automatiskt göra motstånd. Idén om en medfödd vilja att vara ond, är från början en bortförklaring av det.

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:19, 15 maj 2014. Anmäl

Den konstanta krisen

Storleken på Sveriges ekonomi 1977-2012 plus prognos. Grafik: Boverket.

Det är inte ofta en tv-dokumentär om politik höjer blicken över sakfrågetjafset och ställer de övergripande frågorna om vad hela poängen är och vartåt allt syftar, men det var precis vad Dokument inifrån i SVT gjorde i förra veckan.

Tack vare de principiella frågor som ställdes blottlades det deppiga faktum att problemformuleringsprivilegium i princip är detsamma som svartmålning. Det är som om vi hamnat i en permanent kris, oavsett hur mycket som blir bättre.

När det moderna samhället började byggas upp från u-landsnivå för över hundra år sedan målades det förflutna och nutiden i svart, medan framtiden målades i ljusa färger. Det var de politiska ideologiernas era, och visionerna var i centrum. I dag är bygget så stort och så välutrustat att politikerna inte riktigt vet hur nästa rum ska inredas, eller om det möjligen ska slås ut en vägg någonstans eller snickras till ett burspråk. Men den politiska retoriken kräver kraftord. I brist på storslagna visioner kan man då alltid hissa diverse varningsflaggor, och det gör politiker och andra opinionsbildare så gott de kan. Eftersom det skulle framstå som lätt rättshaveristiskt att svartmåla det befintliga välfärdssamhället alltför intensivt förläggs de svarta scenarierna framför allt i framtiden, och ”visionerna”, om man kan tala om några sådana när det gäller välfärden, riktas inte sällan bakåt.

Man vågar liksom inte tro att det ska kunna bli särskilt mycket bättre. Budskapet är att det visserligen (konstigt nog) gått bra ända fram hit, men snart är den välfärdsutveckling vi vant oss vid under efterkrigstiden inte längre är möjlig, eftersom allt färre ska försörja allt fler. Om vi anstränger oss riktigt ordentligt kan vi till nöds rädda den välfärdsstat vi har nu. Berättelsen kryddas med farhågor om allt giftigare konkurrens från låglöneländer, energikris och klimathot.

Medan denna politiska fajt om vem som kan varna trovärdigast för framtiden pågår växer ekonomin, tekniken utvecklas och nya sociala och kulturella mönster förändrar våra beteenden och förväntningar.

I själva verket har befolkningen blivit allt äldre i över hundra år utan att det har hindrat välfärdssamhällets oavlåtliga framväxt. De som är i arbetsför ålder har dragit in pengar till samhället allt effektivare. Att fler blivit pensionärer har inte spelat någon roll. Vad vi nu kan se är däremot slutet på den långa perioden av åldrande befolkning.  Om ungefär 35 år planar kurvan ut.

Med en tämligen modest tillväxt på ett par procent om året – vilket är det genomsnitt vi haft sedan 1970 – kommer Sverige på 30 år att bli dubbelt så rikt som i dag. Full sysselsättning är naturligtvis bra av alla möjliga skäl, inte minst sociala och psykologiska, men en sådan är förmodligen inte nödvändig för att dra in tillräckligt med pengar till välfärdsstaten.

Allt talar för att skatterna kommer att fortsätta att ticka in. Vad politikerna snarare borde tala om, och det var dokumentärens kärna, är vad de vill göra med alla dessa enorma tillkommande resurser. Bör vi jobba mindre, fördela mer, bygga fler hus, bygga ut omsorgen mer, rusta upp armén, sänka skatterna mer eller lägga väldiga belopp på att utveckla fossilfria energikällor för hela världen (vilket sannolikt kommer att göras även utan politiska beslut)? Att betala av hela statsskulden, vilket också ser ut att bli möjligt, har knappast något egenvärde för samhället. Det vore dessutom nationalekonomiskt tvivelaktigt.

Man glömmer snabbt. För bara fyra fem år sedan toppades medierna av tjärsvarta rubriker om det ekonomiska systemets förestående kollaps. Många var skräckslagna, men andra välkomnade krisen. Jag har hört folk uttrycka besvikelse över att inte mer förändrades i ekonomin. För sammanbrottet uteblev ju, precis som andra undergångsscenarier. Vi hade vår egen nationella variant i början av 1990-talet. Analysen att vi skulle få vänja oss vid en lägre levnadsstandard i decennier – ungefär på sydeuropeisk nivå – var inte ovanlig. Men Sveriges BNP är i dag ungefär 60 procent högre än 1994.

Nå, kunskaperna är numera hyggliga om att inte bara vi blivit rikare utan även länderna i syd, och att den extrema fattigdomen i världen faktiskt fallit på riktigt. Men just när vi lärt oss detta seglar ett nytt hot upp på debatthimlen, som lär fylla seminarielokalerna ett bra tag framåt: de tilltagande klyftorna. Att Thomas Pikettys hyllade bok om skenande kapitalansamling ligger etta på Amazons bästsäljarlista bär syn för sägen.

Utan tvekan är alltför stora klyftor mycket dåligt (vilket jag skrivit om bland annat här och här), även om det är kvistigt att slå fast vad som är ”alltför stora”. Frågan är bara vad sannolikheten är för att värstascenariet på just det här området ska inträffa, med tanke på att vi nu uppmärksammat riskerna (och inte bara vänstern), och med tanke på att andra välfärdshot inte förverkligats.

Vem vet: kanske blir klyftkrisen det som till slut orsakar det länge förutspådda sammanbrottet. Min gissning är dock att om vi tittar ned i backen och grubblar i några år till på detta och andra hot kommer vi så småningom att yrvaket titta upp och upptäcka att vårt välstånd visst blivit ännu större samtidigt som ”tredje världen” (vi måste sluta använda det uttrycket) kommit i kapp oss ännu mer, eftersom tillväxten söder om 35:e breddgraden varit ännu större.

För 124 år sedan gick USA om Kina som världens största ekonomi. I veckan kom ny FN-statistik som räknar upp värdet av Kinas och andra tillväxtekonomiers BNP, mätt efter köpkraft. Det får till följd att Kina återtar platsen som världens största ekonomi redan i år, flera år före den tidigare prognosen.

Samtidigt gör afrikanska länder nödvändiga uppdateringar av hur de mäter storleken på sina ekonomier. Nigeria höjde nyligen på detta sätt i ett slag sin BNP med 89 procent. Viktiga nya näringsgrenar som telekom och filmindustrin hade tidigare inte räknats. Kenya är i färd med att göra en liknande uppdatering.

Jag minns hur det fälldes syrliga kommentarer på kultursidorna när FN för några år sedan gjorde om fattigdomsdefinitionen så att fler räknades som extremt fattiga: ”Det var väl det man misstänkte, det har inte blivit bättre”. Slutsatsen var fel redan då, för justeringen innebar att andelen extremt fattiga höjdes även bakåt i tiden: kurvan föll fortfarande men på en högre nivå. Men den har blivit ännu mer fel. Vi kan fortsätta att slå varandra i huvudet med diverse välfärdshot, men världen lyssnar inte. Den blir rikare i alla fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Kanske det Lena, jag går efter erfarenhet, var hos en kurator härförleden på vårdcentralen och fick veta att man numera bara får samtalsstöd vid en "krisperiod" sen får man ingen hjälp mer på grund av besparingsskäl, var hos kurator under 70-80 talet och det gick bra då att ha samtalsstöd så länge man kände man behövde. Nog är det en försämring inom vården.Kuratorn tyckte sen att jag kunde prata med "goda vänner" som ska hjälpa .

Lars, 20:33, 16 maj 2014. Anmäl

Jag håller med. Tyvärr tycks makthavarna ha fastnat i tanken, att alla måste jobba 40 timmar i veckan. Egentligen skulle det räcka med 25, inom många yrken. Det finns en hel del yrken idag, där folk inte ägnar tid mer åt jobb. Däremot är dom jobbet 40 timmar i veckan, vilket är slöseri med tid. Andra sliter ut sej före 60, genom att faktiskt jobba 40 timmar. Jag syftar då på sådana jobb, som är fysiskt slitsamma. Å andra sidan är personalens löner, som den största utgiftsposten. Att anställa fler personer, i den senare kategorin yrken, är arbetsgivare därför motvilliga till.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:35, 14 maj 2014. Anmäl

Klokt som vanligt! Under 1900-talet sänkte man arbetstiden i takt med produktivitetsökningarna men idag är den som huggen i sten även när vi har en massarbetslöshet i hela världen oberoende av regeringsfärg. Det verkar inte särskilt klokt. Det vanliga motargumentet när man pratar om fortsatt arbetstidsförkortning är bristen på arbetskraft när 40-talisterna går i pension - men nu har de gått i pension och arbetslösheten har bara fortsatt att öka. Ett annat argument är att vi måste arbeta mer, inte mindre, för att kunna försörja människor som lever allt längre. Men genom sänkt arbetstid kan tiden i arbetslivet förlängas och pensionsåldern höjas. Dessutom finns en reservarmé på snart 10% av befolkningen som kan utnyttjas om man sänker arbetstiden (åtminstone när det handlar om okvalificerade yrken). Slutligen underskattar man, som artikeln ovan visar, kraften i den teknologiska och ekonomiska utvecklingen som kommer att göra det möjligt att försörja en åldrande befolkning när färre arbetar. Sänkt arbetstid är det rationella svaret på produktivitetsökningarna. Massarbetslöshet, subventionerade jobb, meningslösa utbildningar och sönderstressade arbetare är det irrationella svaret, Det vore kul om du tog upp frågan om arbetstidsförkortning Anders

Ih, 13:27, 5 maj 2014. Anmäl

Till Lars: Jag vet inte om kvaliteten minskat, ända sedan 70-talet. Försämringen sedan cirka 1990, kan förklaras av ”New Public Management”. Dels bygger den på tron, att människor alltid främst motiveras av pengar, oavsett vilket yrke dom har. Dels ger det helt okvalificerade personer möjlighet, att petimätra andras yrkesutövning. Här i Sverige har tillståndet ytterligare förvärrats, av överbyråkratisering. Offentliganställda tvingas registrera saker, enbart för att det går.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:22, 5 maj 2014. Anmäl

För en förnyad Värnplikt. Värnplikten skulle kunna bestå av: Försvar av liv och egendom. Ökad kunskap om materialvård. Lärande om tillvaratagande av egen psykisk och fysisk hälsa.Förståelse för redskaps skötsel och värde. Vård och Omsorg av andra människor; Gamla, Barn och Människor med fysiskt och/eller psykiskt handikapp. Natur- och Miljövård. Djurskötsel av Sällskapsdjur, Husdjur och t ex Arbetshästar. Jordbruk och Skogsbruk.

Victor Rangner (Webbsida), 22:09, 2 maj 2014. Anmäl

Om ett land visar sig inte vara så fattigt som vi trott, ska vi då fortsätta med U-hjälp till det landet eller bör dom börja omfördela sina inkomster?

Hasse, 19:53, 2 maj 2014. Anmäl

Intressant graf, som låginkomsttagare ser jag att samhälls service som vård och skola och kvaliteen på den har stadigt försämrats sedan 70-tal, man kan ju undra vart pengarna försvinner när staten uppenbart har högre BNP än PÅ 70-talet.

Lars, 18:17, 2 maj 2014. Anmäl