Lost in transition

Utbildning och emancipation står inte på dagordningen.

Foto: AP

Om några dagar är det exakt hundra år sedan skotten i Sarajevo, och man kan väl säga att världsfreden inte skördar några vidare framgångar för tillfället. Jag har själv gravt underskattat konfliktpotentialen i Syrien och Irak. Som jag varit inne på tidigare är dock krigsrökens täthet ingen alltigenom objektivt uppmätt storhet. Den har en hel del att göra med vilket perspektiv man anlägger.

Dödstalen är fortfarande avsevärt lägre än för några decennier sedan, även om de har vänt uppåt de senaste åren. Nyligen kom nya siffror om detta från konfliktforskarna i Uppsala. De konstaterar att Syrienkriget står för nära hälften av de direkta stridsrelaterade civila och militära dödsoffren.

Dessutom har de väpnade konflikterna bytt karaktär radikalt. Vi tycks vara på väg mot en värld där krigen som ännu plågar oss är ett slags utvidgad kriminalitet.

Förr i tiden (läs: huvudsakligen före murens fall) fanns det ganska gott om stater som utövade terror mot både sina egna och andra staters medborgare. I dag är de inte lika vanliga. Sådana skurkstater kunde med fördel finna plats för våldsverkare, såväl de patologiska som de mer opportunistiska.

I dag genereras de flesta av de blodiga händelser vi läser om – i Syrien, i Irak, i Pakistan, i Nigeria, i Kenya, i Centralafrikanska republiken, i Mali, ja även i östra Ukraina – av extremistiska grupper med svag eller ingen folklig förankring. Jag är övertygad om att det är hos dessa man återfinner de skjutglada män (och en och annan kvinna) som förr sögs upp av skrupelfria diktatorer.

Det intressanta är att ingen vill veta av de konfliktdrivande grupperna som styresmän; inte folken, inte makthavarna, inte den seriösa oppositionen. Stater som på ett ytligt spelteoretiskt plan brukar betraktas som fiender enas nu om vikten av att kväsa jihadister och fulnationalister. För de står faktiskt inte för något som efterfrågas.

Det är förvisso inte svårt att förstå dem som misströstar om delar av den arabisktalande världen, där det kan se ut som om det enda alternativet till klanvälde med islamistiska inslag är att återgå till strängt auktoritärt styre. Men denna uppgivna tanke bortser från en ny verklighet, nämligen en ekonomisk: Materiella framsteg står i dag i fokus för både folk och makthavare i alla låg- och medelinkomstländer. Det är numera inte svårt att se att sådana är möjliga att uppnå.  Och det finns inget sätt att nå riktigt långt på den vägen utan att inkludera massorna i välståndsutvecklingen. Utan bred köpkraft ingen hållbar tillväxt. Med detta följer utbildning och information – och krav på inflytande över ens egen tillvaro.

Med andra ord: Auktoritärt styre och förstklassig välståndsutveckling lär inte vara långsiktigt möjligt att kombinera. Min gissning är att inte heller Kina kommer att kunna förbli auktoritärt särskilt länge till om inte tanken på ett hägrande välstånd för alla offras. (I praktiken har det kinesiska styrsystemet också modifierats kontinuerligt sedan Dengs dagar.)

Därför tror jag att Richard Swartz har fel när han förringar föreställningen om utveckling och skriver att de allra flesta araber i dag ”förmodligen skulle föredra att leva i världen från före 1914”, eftersom alla är underkastade klanens hierarki och regler.

Därför tror jag också att David Brooks på sikt har fel när han skriver att ”förmoderna rörelser och folk är i full färd med att eliminera etnisk och religiös mångfald i Egypten, Ukraina och längre bort”.

Brooks och andra har dock alldeles rätt när de framhåller att den pluralism vi uppnått i den moderna delen av världen (numera inte bara ”väst”) – själva förutsättningen för välståndsförbättring på individens villkor – aldrig kan tas för given.

Vi kommer förmodligen att länge än få stå ut med självutnämnda förkämpar för något ”rätt”, som i praktiken utgörs av grupper av våldsbesatta män (och en och annan kvinna), kringrända skaror som inte klarar av den pågående upplösningen av gränser; mellan nationer, kulturer, kön, ekonomier, politik. Många av dem kan sannolikt lära sig att leva med oss andra i den riktiga världen. Men många är helt enkelt lost in transition. Det gäller bara att minimera deras skadeverkningar.

När jag vägrade vapen i unga år var ett huvudskäl min pacifistiska övertygelse. Som princip lever den nog kvar i mitt sinne, men den sorts livsförnekande vettvillingar som plågar delar av Mellanöstern och Afrika i dag kan vi dessvärre inte skydda oss från med mindre än vapenmakt.

Precis som vi måste oskadliggöra och låsa in de farligaste ”vanliga” våldsverkarna för att hindra dem från att skada andra behöver vi skydda den växande majoritet som omfamnar modernitet och upplysning mot de extremister som fasar för människans frihet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Tyvärr är det lätt hänt, att folk tror att våldverkande rörelser, stöds av stora majoriteter. Särskilt om man själv är fanatiker, eller har ett autoritärt tänkande. Men som du sagt stämmer det inte, om man fritt får fråga folk. Till och med i östra Ukraina har separatisterna stöd, av mindre än halva befolkningen. (Jag tror det var 40%.) Om dom påstår sej ha genomfört ”folkomröstningar”, står det klart att dom är bluff. Det avslöjas av vittnesmål om, hur oprofessionellt dom genomförts. För att inte tala om öppna hot om våld, som folk har vittnat om.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:51, 23 juni 2014. Anmäl

Du vägrade vapen i "unga år" och idén kvarstår? Ändå säger du att vi måste försvara oss med vapenmakt? Alltså anser du att andra ska försvara dig medan du själv ska njuta av fördelarna av deras offer? Märklig inställning men den verkar inte vara ovanlig bland journalister/skribenter.

peo, 07:48, 23 juni 2014. Anmäl

Bravo!

Misc, 13:19, 22 juni 2014. Anmäl

Vatten – inget att kriga om

Israeliska avsaltningsanläggningen Sorek.

Foto: Dan Balitty/AP 

För att lösa problemet med sötvattenbrist i världens ökenartade områden måste man i princip överlista naturen. Kanske är Israel och en del andra länder på väg att göra något åt det hållet.

Efter den torraste vintern i mannaminne reagerar israelerna nu som aldrig tidigare – nämligen genom att inte göra ett skvatt, skriver tidningen Haaretz. Under tidigare torrår har stora ransoneringskampanjer dragits i gång. Nu: en axelryckning. ”Vi har allt vatten vi behöver”, säger ansvariga tjänstemän.

Förklaringen är återvinning och avsaltning.

Samtidigt som återvinningen av förbrukat vatten har blivit alltmer avancerad (inom jordbruket återanvänds 90 procent) har de senaste åren allt större mängder havsvatten börjat avsaltas. Fyra avsaltningsanläggningar har tagits i bruk sedan 2005, och en femte startar senare i år. Redan är 35 procent av Israels dricksvatten avsaltat havsvatten, och man siktar på 70 procent.

Avsaltning är en dyr och energikrävande process som tidigare bara har varit ekonomiskt försvarbar där energin har varit mycket billig, som i oljerika länder på Arabiska halvön. Men billigare membranmaterial och teknikeffektivisering har sänkt kostnaderna.

Med vatten från de senaste israeliska anläggningarna beräknas årskostnaden för en normalförbrukande familj bli mellan 2.000 och 3.000 kronor. Mycket pengar för bara vatten, kanske en regndränkt svensk tycker, men inte mer än att det är hanterbart för medborgare i medel- och höginkomstländer. Man kan prioritera om. Och man måste ha vatten.

Även Kalifornien är torrt som fnöske för tillfället. Vattenbristen har dock varit närmast kronisk så länge det bott folk där. Korruptionen och kriminaliteten kring den sydkaliforniska vattenförsörjningen i början av förra seklet gav inspiration till Polanskithrillern ”Chinatown”.

Först när Hooverdammen stod klar 1936 fick man en någorlunda tillförlitlig försörjning.

Men problemen har tilltagit i takt med vattenkonsumtionen, och nu har avsaltningsanläggningar börjat bli en möjlighet på riktig även i sydvästra USA. I Carlsbad söder om Los Angeles har en miljard dollar investerats i en anläggning som 2016 ska tillfredsställa sju procent av färskvattenbehovet.

Tanken att vattenförsörjningen i torra områden skulle kunna tillgodoses genom avsaltning ger lite samma hisnande känsla som tanken på att någon löser problemet med att lagra solenergi.

För israelerna betyder det inte bara att en typ av återkommande samhällskris kan förpassas till historien, utan även att den långvariga tvisten med palestinierna och grannen Jordanien om tillgången till Jordanflodens vatten kan biläggas.

För den som över huvud taget läser nyheter låter antagligen företeelsen ”konflikter om vatten” välbekant. Men faktum är att Västbanken är ett av de få områden i världen där vattenförsörjningen på riktigt varit föremål för konflikt (åtminstone potentiell sådan). I övrigt är det mest en myt att vattenbrist orsakar krig och kriser, trots att även forskare av olika schatteringar slentrianmässigt hävdar det.

Omfattande forskning vid universitetet i Oregon visar att några ”vattenkrig” sträng taget inte går att påvisa. Däremot är vattendrag som ligger mellan länder ofta föremål för samarbete. Tusentals avtal har slutits genom historien, och de har huvudsakligen hållits. Så här sammanfattade geografiprofessorn Aaron Wolf läget för några år sedan:

”Den historiska verkligheten har varit helt annorlunda än vad man skulle kunna tro utifrån litteraturen om ’vattenkrig’. I den moderna historien har bara sju mindre sammandrabbningar ägt rum om gränsöverskridande vattenresurser – i samtliga fall också med andra faktorer inblandade. Däremot har över 3.600 internationella fördrag slutits om olika aspekter av internationella vattenresurser” ··· ”varav många uppvisar en oerhörd elegans och kreativitet med att hantera denna kritiska resurs.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Den här artikeln i dagens Metro, bekräftar min kvalificerade gissning: http://www.metro.se/nyheter/makabra-massgravar-hittade-i-texas/Hdznfw!ioBCES2eup8BV6UbNIz20Q Att folk törstar ihjäl på gränsen, mellan USA och Mexico, har alltså inte med samhällets vattenbrist att göra. Något Kerstin tyckes tro.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:47, 24 juni 2014. Anmäl

Tack. Ja, kan avsaltning bli allmänt använt har vi onekligen avvärjt ett av de mer bekymmersamma framtidshoten.

Anders Bolling, 18:40, 21 juni 2014. Anmäl

Till Kerstin: Jag tror du blandar ihop individuell vätskebrist, med hela samhällens vattenbrist. Vilka är det som törstar ihjäl, längs gränsen USA - Mexico? Antagligen folk som försöker ta sej över gränsen, utan att ha tillstånd till det. Dom som törstar ihjäl i Nordafrika, är förmodligen folk som försöker nå Europa, genom att ta hjälp av människosmugglare. Dom är kända för att utsätta människor, för stora risker i andra sammanhang.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:29, 19 juni 2014. Anmäl

Avsaltning i soligt klimat bör kunna ske med energi från solen, via solceller.

Anonym, 07:08, 15 juni 2014. Anmäl

Tack för denna ljusa framtidscenario. Vi har ju egentligen allt vatten vi behöver eftersom vi bor på en planet till 70% täckt av vatten. Frågan är "bara" hur vi får tillgång till det vi behöver. Att pumpa upp vatten från djupt liggande källor har visat sig mindre bra. Landet ovanför dessa källor sjunker.

Lena Kranz, 21:21, 14 juni 2014. Anmäl

Krig eller ej, det dör ju uppenbarligen tusentals människor pga vattenbrist varje år. Det dör ju t ex ca 500 personer årligen pga vattenbrist bara på gränsen mellan USA och Mexiko och mångdubbelt fler dör i NordAfrika

Kerstin, 19:59, 13 juni 2014. Anmäl