Det här blir vi inte av med i första taget

I Filippinerna kan det med all säkerhet vara en bra idé att strypa användningen av plastpåsar. Tills man fått en fungerande sophantering. Foto: Jay Directo

En stor del av de föroreningsproblem vi larmade om för 40 år sedan har vi kommit till rätta med, men det finns fortfarande alltför stora möjligheter att utveckla bekymmersrynkor för den miljöengagerade. Som jag skrivit tidigare skulle vår tids miljöelände kunna sammanfattas med ett ord: havet.

Nu blir visserligen inte allt sämre i haven heller. Överfisket har exempelvis gått så långt, är så uppmärksammat och föranleder så stora förluster för fiskare att det troligen passerat värstaläget. Fisk- och skaldjursodlingens era är här. Nyligen presenterades den största studien hittills av kollapsade korallrev, och den visade att det inte är uppvärmning som varit boven utan det enklare åtgärdade problemet lokalt överfiske. Utsläppen från oljetanker har minskat dramatiskt, trots ökade oljetransporter till havs. Sjötransporter börjar nu övervakas precis som flyget.

Men några bekymmer är stora nog att kräva vår odelade uppmärksamhet. Ett är övergödningen, som fortsätter att orsaka döda bottnar i flera bihav. Vi vet dock hur den ska bekämpas, och när vi vidtar åtgärder kan återhämtningen ske relativt snabbt. Ett annat är betydligt svårare att göra något åt och därför på många sätt obehagligare – och dessutom till stor del ett vetenskapligt mörker: plastskräpet.

Plast är på många sätt en fantastisk typ av material, som vi kommit att använda i alla upptänkliga sammanhang. För 35 år sedan fanns 63 miljarder ton plast i världen, i dag är det fyra gånger mer. Nästan hälften av den plast som tillverkas är förpackningar. Skräpet ackumuleras, eftersom det tar decennier, i vissa fall sekel, för plast att brytas ned, och eftersom det i de flesta av världens länder inte finns någon effektiv organiserad förbränning eller återvinning. Plastpartiklar finns i produkter man inte tänker på, som kosmetika, hygienartiklar och kläder. I dag hittar man plast – från mikroskopiska flarn till flytande påsar och flaskor – i världens alla hav och ibland på stora djup. Fem gigantiska ”öar” av plastskräp som bildats av strömmarna ligger och roterar på var och en av världshavens huvudytor.

– Det tragiska är att det inte finns en enda källa till plastföroreningarna, och därför inte en enda lösning. Vi måste acceptera att det blir en lång och svår process. Men vi måste agera, sade Carl Gustaf Lundin från Internationella naturvårdsunionen på ett havsmiljöseminarium i Visby tidigare i juli.

Att plasten är ett mycket komplicerat miljöproblem, som vi bara börjat förstå, blir tydligt när man tar del av de rön och slutsatser som nu börjar dugga allt tätare:

Är det 15 procent av plastskräpet som flyter på ytan och 70 procent som sjunker till botten, som IUCN beräknar, eller flyter lejonparten av soporna? Borde vi egentligen hitta ännu mer av plasten i haven med tanke på hur mycket som beräknas dumpas, och vart har i så fall den felande plasten tagit vägen? Har fiskar ätit upp den, och vad gör det i så fall med deras (och vår) hälsa? Kan det vara så, som vissa studier tyder på, att mikroorganismer faktiskt bryter ned de minsta plastpartiklarna, ungefär som de gör med råolja? Det vore en smidig utväg, men det är ännu alltför oklart vilken betydelse denna biologiska motkraft kan ha.

Det enda vi kan vara säkra på nu är att vi måste göra vad vi kan för att stoppa fortsatt plastnedskräpning. I min värld måste det effektivaste sättet vara att sätta till alla internationella klutar för att se till att goda europeiska sophanterings- och återvinningsmetoder sprids över världen. Gärna med hjälp av bindande avtal. Gärna med hjälp av pengar härifrån.

Men att som svensk bära hem sina matvaror från affären i medhavda tygkassar i stället för plastkassar dövar samvetet mer än har verklig betydelse. När plasteländet kommer på tal brukar bruket av plastpåsar slentrianmässigt bannas (exempelvis i en DN Debatt-artikel från några forskare häromdagen). EU-kommissionen vill förbjuda dem. Men de är inget miljöproblem i Sverige. De återvinns eller bränns och blir fjärrvärme.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Jag skrattar gott åt alla upprörda kommentarer. Tror ni verkligen att Anders Bolling menar allvar med det han skriver? Riktigt så okunnig kan han inte vara. Jag tycker att ironin i hans texter är uppenbar.

Martin, 22:14, 8 augusti 2014. Anmäl

Tobias Rydén: tror knappast att det är de som överväger att skaffa typgåsar som slänger dem i naturen. Sen går det åt mycket mindre energi att tillverka en plastpåse. Så återanvänder man sin plastpåse ett par gånger motsvarar det många års återasnvändning av en tygpåse.

Mattias, 17:53, 30 juli 2014. Anmäl

INGET MILJÖPROBLEM!? Har du varit ute i naturen senaste 35 åren? Det går knappt att åka någonstans utan att hitta just plastpåsar slängda precis överallt. Att det är fler fimpar säger inget om att det är för många plastpåsar. Dessutom att tygpåsar skulle döva samvetet mer än det har faktisk betydelse? Tygpåsen uppfyller flera saker: onödiga plastpåsar tas inte hem = mängden avfall minskar, och risken för att den ska hamna i naturen tas bort helt och hållet. Konsumptionen av plast (fossilt material i de allra flesta fall med många okända och potentiellt skadliga ämnen) minskar. Att, enligt SR-artikeln använda en tygpåse 130 gånger är ju ingen konst, det gör man ju lätt på ett år, kanske ännu snabbare, och tygpåsen håller i många år. Att använda material som naturen kan bryta ner (och som inte skadar växt- och djurliv) är inte ens en fråga, det är något som vi måste börja göra. Därmed inte sagt att sophantering är dåligt, men det är inte en hållbar lösning.

Tobias Rydén, 11:36, 30 juli 2014. Anmäl

hej vad sorgligt, du har nog missat poängen med att använda tygpåse. det är inte bara för att det förmodligen är en miljövinst och inte alls för att imponera med sin miljömedvetenhet eller att döva sitt samvete. (inte där jag bor i alla fall.) anledningen är framför allt att det är en helt onödig produkt och utgift. vänliga hälsningar patrick nilsson

patrick nilsson, 21:33, 29 juli 2014. Anmäl

Till Lasse: Vad är det för priser du snackar om? Plastkassar kostar två kronor styck, i vanliga mataffärer. Jag menar då dom stora, ogenomskinliga, med affärens logotyp på. Dom små, genomskinliga är gratis. I kläd- och skoaffärer, är alla plastkassar gratis. Jag minns inte hur det ligger till, i andra sorters affärer. Har inte råd med shopping som nöje...

Lena Synnerholm (Webbsida), 17:42, 29 juli 2014. Anmäl

Daniel M Det ni upptäckte i Mälaren var väl att någon slängt skräp i naturen. Det är väl enklare att helt enkelt sluta med att slänga skräp i naturen. Nu upplever jag den svenska naturen som fascinerande ren. Jag var på en inoffficiell badstrand (klippor) vid norra Vättern med tämligen mycket folk. Inget skräp någonstans, inget glassplitter, helt perfekt utan att det finns någon som tar hand om skräpet. Läs länken som Anders hade med i sin artikel: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=5411414 Plastpåsar verkar vara bättre än både tyg och papperspåsar.

Henrik Mahlberg, 09:04, 29 juli 2014. Anmäl

Hej Anders, senaste förra veckan ägnade jag och min äldsta son några timmar till att plocka upp bland annat plastpåsar som låg slängda ute i naturen. Vi gjorde detta från en kanot, och befann oss i Mälaren. På platser som inte går att nå till fots. I mars, på min födelsedag, önskade jag mig att få hjälp att städa upp kring en skidbacke där jag brukar träna. Skidbacken ligger i en naturpark utanför Västerås (på en ö med broförbindelse). Vi var 15 personer som hjälptes åt. På de två timmar som vi höll på fyllde vi över cirka tio sopsäckar med bland annat då plastpåsar. Faktum är att det mesta vi plockade var just plast. När du skriver "inget miljöproblem i Sverige", undrar jag om du överhuvudtaget är ute i naturen? Kanske är plastpåsar inget STORT miljöproblem i Sverige, men plast och plastpåsar, som tar hundratals år innan de bryts ned, är ett miljöproblem. Framför allt om man är ett djur och plastpåsarna hamnar i ens "hem". Det kan tyckas som om det lilla en människa gör inte har betydelse, men med tanke på att vi är sju miljarder människor på denna planet, så har varje individs agerande betydelse. Frågan är vems samvete texten syftar på... Knappast den som medvetet försöker göra något för att förbättra situationen. Med omtanke, Daniel Mendoza Ansvarig utgivare & Chefredaktör för Good News Magazine

Anonym, 07:21, 29 juli 2014. Anmäl

Två spänn styck, för att bära andras reklam. Bra skäl för tygkassar...

Lars, 11:35, 28 juli 2014. Anmäl

Är det vetenskapligt belagt att det inte gör någon skillnad eller är det rent önsketänkande från din sida för att slippa dåligt samvete när du glömt ta med tygpåsen? Ärlig fråga.

Pilas Rotas, 23:09, 27 juli 2014. Anmäl

Plasteländet, ja. Jag har återigen en jätteplastsäck innehållande tomma plastkartonger på väg till sopsortering, en kilometer bort. Frukt, grönsaker, några skivor pålägg från delikatessen osv allt packas numera i plastkartonger. Bara för att jag skall bära hem och plocka ut och slänga kartonger. Och alla kaffemuggar som slängs i naturen. Dessa engångsförpackningar växer till helt otroliga sopberg. Skribenten Bolling borde ha mera kunskap och insikt innan han levererar "positiva" plastnyheter från Sverige.

Blue, blue eyes, 22:31, 27 juli 2014. Anmäl

72-punktsrubrikernas världsbild

Foto: All Over Press

 

Till min glädje uppmärksammades Framstegsbloggen under en paneldiskussion i Visby i veckan. Samtalet handlade om vår alltför ofta föråldrade och dystra världsbild och om det möjligen är mediernas fel (ett av portalämnena bland inläggen här).

Mina medpanelister, Sidachefen Charlotte Petri Gornitzka och FN-förbundets generalsekreterare Linda Nordin (som för övrigt sommarpratar på måndag), berättade om den frustration de kan känna över allmänhetens ihärdiga svartsyn på världen utanför ”väst”. Att de flesta har missat de förbättringar som skett. Att ungdomar tappar hoppet och tror att det går åt helvete.

Vi var överens om att medierna har ett ansvar, eftersom mallen för nyheter är formad för det smala utsnitt av verkligheten som är eländets. Medierna arbetar förvisso i symbios med organisationer, forskare och politiker som har intresse av att lyfta fram problem, men det är genom medierna de flesta tar del av information.

Då kanske man kan tänka att visst, om allmänheten har en föråldrad världsbild är det visserligen tråkigt, men är det inte mest en akademisk fråga? Nej, det får konsekvenser. Kunskapsluckorna finns nämligen i alla samhällsskikt. De mätningar Hans Roslings stiftelse Gapminder genomför och som vi berättat om här i DN visar att hög- och lågutbildade vet ungefär lika lite om hur hälsa, befolkning och konflikter utvecklats. Det betyder att många beslutsfattare riskerar att fatta beslut på falska grunder, beslut som potentiellt kan vara skadliga.

Det här handlar inte om att de förödande krig och flyktingkatastrofer som pågår får för mycket medieutrymme, för det får de verkligen inte. Det handlar om mekanismerna bakom redaktioners slentrianmässiga dammsugande av allt dåligt som går att uppbringa. Jag brukar lista fem faktorer:

• Den journalistiska dramaturgin: Det behövs en konflikt, en svartvit situation, goda mot onda. Varje redaktör kan ur näsan snyta en rubrik om snabb försämring, medan det är en kamp att göra en braskande nyhet av långsam förbättring (som världens framsteg så ofta är).

• Eländet tas ut i förskott: Alla nyhetsmedier vill vara snabba, helst först och allra helst ha nyheten innan den hänt. Därav alla dessa hot om krig och katastrofer, som lever kvar i mediekonsumenternas medvetande långt efter det att hoten avvärjts.

• Eländeströskeln sänks: I takt med att världen förbättras plockas de svärtade rubrikerna fram på allt lägre nivåer av elände. Problem utrotas aldrig.

• Pessimism anses seriösare än optimism: Ingen nyhetsansvarig vill bli anklagad för att ha varit blåögd. Den som varnar för faror kommer nästan alltid undan med det och behöver inte stå till svars när det visar sig att vargen inte kommer. För den, däremot, som tonat ned en fara som sedan blir verklighet väntar andra bullar.

• Mediekonkurrensen: Vem vågar börja byta spår? Apokalypsens mörker är ganska gosigt. Tänk om man tappar tittare eller lösnummer?

Jag har faktiskt en gryende känsla av att redaktionernas syn på värdet av elände börjar förändras. Många har till exempel säkert noterat att bilden av Afrika ljusnar. Under diskussionen i Visby nämndes amerikanen James Fallows som en annan journalist och författare som bryter mönstret en aning (fast i USA påpekade faktiskt Ben J Wattenberg redan 1984 i boken ”The Good News is the Bad News is Wrong” att depprubrikerna var fel). För ett par veckor sedan tillkännagav den kända brittiska miljödebattören George Monbiot att han nu tänker byta debattstil från mörk till ljus, eftersom det inte går att nå folk genom att skrämma dem. ”Experiment visar att när rädsla piskas upp utlöser den en instinktiv överlevnadsrespons. Man undertrycker sin omtanke om andra personer och fokuserer på egna intressen”, skriver Monbiot. Bra där, George.

Slutligen vill jag så att säga stämma i bäcken genom att bemöta en inte orimlig invändning mot resonemanget som en och annan läsare säkert har:

Uppgiften att berätta om fel och brister är trots allt en av journalistikens fundament. I länder där demokrati och frihet inte är självklarheter är den livsviktig. Det är när ett samhälle nått hög grad av välstånd och frihet hållningen börjar bli kontraproduktiv, skapa nedbrytande oro och, som sagt, bädda för dåligt grundade beslut.

Det sämsta sättet att motverka eländesfokuset är att leta upp små positiva berättelser ”för mixens skull”, som det brukar heta. Det är ovärdiga alibin. Den självklara uppgift som verkar vara så svår att utföra är bara att ge en mer verklighetstrogen bild av världen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det kommer jag mycket väl ihåg. Jag fick bara för mej att många människor, som har hört talas om ozonhål, inte känner till förbättringen.

Lena Synnerholm (Webbsida), 18:31, 27 juli 2014. Anmäl

Lena, det avvärjda ozonhotet är ett bra exempel, men jag tror nog de flesta har hört talas om det. Jag sammanställde i ett inlägg förra året en osorterad lista över uteblivna katastrofer (se länk nedan). Det är en blandad kompott. En underrubrik jag nog inte skulle återanvända om jag skrev det i dag är "Nya krig". Vi har nu flera nya krig. Å andra sidan finns ganska starka motkrafter vid varje ny väpnad konflikt nuförtiden, och flera gamla krig tar slut. http://blogg.dn.se/framstegsbloggen/2013/03/09/tiden-trilskas-med-krosamaja/

Anders Bolling, 12:45, 27 juli 2014. Anmäl

Du nämner hot som avvärjts, utan att särskilt många vet om det. Kanske kan du ta upp exempel på det, i senare bloggposter. Ett exempel är ozonhålet, eller rättare sagt ozonhålen. Det finns två ozonhål: ett över sydpolen, och ett över nordpolen. Jag har för mej att dom slutat växa, och kanske till och med börjat krympa. Någon annan som vet?

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:29, 8 juli 2014. Anmäl

Det här var mycket intressant! Huruvida mekanismerna finns och hur viktiga de är kan man förstås försöka analysera. Men istället noterar jag själva processen, "Samtalet ... om vår alltför ofta föråldrade och dystra världsbild och om det möjligen är mediernas fel". Den allra sista paragrafen leder nämligen osökt vidare, syftet att ge en mer verklighetstrogen bild av världen. Det finns en diskussion på vetenskapsbloggar om hur uppenbart svårt det är att framföra en modern världsbild med en mediamodell där neutralitet ska garanteras genom att höra "alla sidor". Det är nu senast klimatförändringarna som varit på tapeten, tidigare tobaksindustrin, där både forskare och media brutit neutraliteten genom att framföra utomvetenskapliga 'sidor'. (Tobaksindustrins och numer politiska åsiktsindustrins tillverkning av "doubt".) Jag vet inte när media uppfann åsiktsneutraliteten. Den kan säkert fungera, rätt hanterad, som när man söker öppna eller minoriteters åsikter inom vetenskapen. Men lika ofta kan den som ovan användas för att snedvrida själva neutralitetssyftet. Ett sätt att kortsluta medias problem med användbara avgränsningar, att låta oberoende vetenskapsmän uttrycka sig i vetenskap till exempel, vore att acceptera att fakta är priviligierade. Det är just en konsekvens av en mer verklighetstrogen bild av världen, eftersom vetenskapen funnits och fungerat att ta reda på fakta. (Inte olikt empiricism i stort, vare sig det är bilmekanikerns eller journalistens felletning.) "Everyone is entitled to his own opinion, but not his own facts." [Attributerat to Moynihan; http://en.wikiquote.org/wiki/Daniel_Patrick_Moynihan ] Historieberättning, särskilt med urvalsbias såsom "små positiva berättelser", är upplevelser, inte fakta. För att ironiskt illustrera med en egen anekdot, har just haft en webbdiskussion över mord och tortyr i Israel. Motparten drog snabbt in "Israel [israelers uppfattning]". Vad var hens fakta? Inga visade det sig efter lite grävning i underlaget, det var uppfattningen hos en "vän bosatt i Israel" om uppfattningen hos andra människor, generaliserade till enhel grupp. Förutom anekdotberättandet, så blev det ett uppenbart fall av etnocentrism... [Man ska naturligtvis vara försiktig. Enstaka fall, så kallade typstudier ("case studies"), kan visst användas för att dra ut fakta om inte mer säker statistik finns. Typstudier kan berätta vad som kan hända och varför, och ibland också vad som inte kan hända. Typiska case studies är människans sena historia, vi har bara en sån, eller jordens biosfär.] Så, kan media börja anpassa sig till det moderna samhället genom att själva skaffa sig en mer verklighetstrogen bild av världen? Trots att de har valt att införskaffa sig uppenbart dåliga och föråldrade verktyg för uppgiften, eller i alla fall inte har vett att använda dem på ett godtagbart sätt? Den som lever får se.

Torbjörn Larsson, OM, 13:42, 5 juli 2014. Anmäl