Könsstrid reducerad till gnabb – det bästa vi kan hoppas på?

Male and female symbol intertwined - clipping path included

Jag är inte bara feminist, jag är också man. Ibland lämnar mig skildringarna av mäns svek och självupptagenhet ingen ro. Män sviker alltid, det är den springande punkten i könsrelationen, konstaterade exempelvis Aase Berg för ett par veckor sedan. Och eftersom det alltid är kvinnorna som ”skrapar upp kvarlevorna” efter de imploderade relationsprojekten är kvinnor starkare än män: ”Ger aldrig upp. Tål vad som helst. Det är inte odelat positivt. Det kan också kallas medberoende. Masochism. Martyrskap.”

Katrine Kielos skrev tidigare i somras en obetalbar krönika om män som ogenerat och utan avbrott lägger ut texten för kvinnor om saker de inte har en susning om. Krönikan byggde på den essäsamling författaren och historikern Rebecca Solnit gav ut för några år sedan om just den där typen av manschauvinistiska överkörningar, ”Men explain things to me”, vilken i sin tur gav inspiration till en särskilt sajt där kvinnor berättar om sina erfarenheter av dessa ”monologmän”.

Krönikan var lika roligt skriven som den var smärtsamt verklighetstrogen. Jag är själv lite för väluppfostrad och lite för medveten om det rättfärdiga agg som möter den som manglar över andra för att känna mig riktigt träffad, men jag vet exakt vilken egenskap Kielos och Solnit talar om.

Det är inte bara kvinnor som beskriver den här självupptagenheten som något specifikt manligt. I Ruben Östlunds film ”Turist” sviker en familjefar utan att tveka både barn och fru när livet står på spel.

Var kommer detta ifrån?

Att våldet är männens domän, att det framför allt är män som slår, våldtar och kör i 190, är så välkänt att det knappast behöver sägas. Eller att det är män som gör sig skyldiga till de mest skamlösa stölderna och bedrägerierna. Men varför är det så mycket vanligare bland män än bland kvinnor att nörda ned sig i de mest människofrånvända verksamheter: granska tabeller, kartor och statistik, studera kopplingsscheman, lära sig rabbla och komma ihåg saker bara för sakens skull? Vad är det för drivkrafter bakom de här ytterligheterna i vår herres hage?

Jag har grubblat en hel del över könsskillnaden i den akademiska och litterära världen. DN publicerade hösten 2010 två intellektuella mejlkonversationer, den ena mellan Lars Gustafsson och Göran Greider och den andra mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson. Vilket diskussionspar uppehöll sig mest vid samhällets utveckling i stort och vilket mest vid vad det är att vara människa? Rätt gissat.

Jag skriver själv om världens utveckling med rätt breda penseldrag och brinner verkligen för det. Jag har ofta letat efter kvinnliga källor till mina globala och emellanåt abstrakta sammanställningar, men de är verkligen få. Det råder sannerligen ingen brist på kvinnliga akademiker numera, det är inte det. Men det där övergripande makroperspektivet verkar vara en mansdomän. Varför? Är uppdelningen en följd av könsmaktsordningen, är den något vi lärt oss eller ställt in oss på, eller ligger det något annat bakom?

Nej, jag kommer inte att försöka besvara den fråga som hänger över den här framställningen; ”finns det biologiska skillnader eller inte?” Jag bara konstaterar att om skillnaden helt och hållet handlar om maktstrukturer (från omedveten dagispersonal och uppåt, antar jag) är det en tidsfråga – utdragen, absolut, men dock en tidsfråga – innan vi är av med skiten. Men om det ligger något biologiskt mer än behåring och basröst bakom är saken betydligt besvärligare att hantera. Vad som då krävs är förmodligen ett slags permanent civiliseringstryck på oss män.

Antagligen utövar vi redan ett sådant. Klyschan att vi trots allt har kommit långt på jämställdhetens väg är nämligen som alla klyschor sann. ”Pandoras ask har öppnats och det finns ingen återvändo”, som Rebecca Solnit konstaterat.  Långsamt, möjligen så långsamt att vi knappt ser det, är vi på väg in i ett samhälle med mindre dramatiska skillnader (och inte bara i den skyddade verkstad som utbildad medelklass utgör), där kvinnor gör chefskarriär, reser ständigt, byter partner när de måste, har avundsvärd kontroll över sin sexualitet, engagerar sig mer än sina män i fotbolls-VM och håller låda och avbryter andra vid middagsborden. Och detta är ju alldeles underbart väl i sin ordning.

Det hindrar inte att resan visat sig svårare än många trodde för 30 år sedan. Här är vi 2014: Ett parti med feminism som bärande idé växer så det knakar, och skildringarna av kvinnor som svikits av män duggar tätare än någonsin.

Kanske försvinner jämställdhetsfrågan aldrig. Kanske har vi att se fram emot en permanent pyrande könsstrid. Kanske är det bästa vi kan hoppas på att jämställdheten ökar så mycket att striden blir ett gnabb.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Håller helt med. Min poäng är alltså att de valt <em>olika</em> infallsvinklar. Inte att ett par valt en bra och ett par valt en dålig. /Anders B

Anders Bolling, 14:21, 26 september 2014. Anmäl

"Vilket diskussionspar uppehöll sig mest vid samhällets utveckling i stort och vilket mest vid vad det är att vara människa? Rätt gissat." Man suckar lite , ändå. Skulle "vad det är att vara människa" vara en mindre fråga än "samhällets utveckling i stort?" Min erfarenhet är att många kvinnliga intellektuella borrar sig ned i grundforskningsfrågor som mycket väl kan stå ensamma kvar när manliga kollegors ytterst tidsbundna omvärldsanalyser blåst bort och glömts för länge sen.

Anonym, 22:33, 22 september 2014. Anmäl

Krig inte längre opinionsdelare

Låt oss innerligt hoppas att den här preussarens idéer kan hänföras till historien.

Foto: All Over Press

 

Vem som helst kan ligga sömnlös av oro inför denna sommars konfliktrapportering. För ovanlighetens skull har dessutom inte mindre än tre krig getts i det närmaste likvärdig uppmärksamhet i medierna, om än med varierande styrka vecka för vecka: Ukraina, norra Irak/Syrien och Gaza. Kanske har jag mitt i allt detta obehagliga ett litet lugnande piller att erbjuda.

Jag skrev för inte så länge sedan om att antalet väpnade konflikter åter börjat tillta så här hundra år efter första världskrigets utbrott (från en historiskt låg nivå), och hur de ändrat karaktär till att alltmer börja likna ett slags utvidgad kriminalitet.

Det finns fler aspekter på denna krigens nya natur. Den har också intressanta följdverkningar för hur vi diskuterar dem och beskriver dem i den politiska och kulturella världen.

Fram till för inte så länge sedan, kanske 1990-talet, kanske tidigare, utkämpades de flesta väpnade konflikter inom ramen för en dramaturgi som gav utrymme för debattörer att ta ställning: höger-vänster, god-ond, makthavare-förtryckta. Även på den tiden var det ibland opåkallat att klistra sådana etiketter på krigförande parter, men ofta var det i alla fall inte orimligt.

Och hur ser det ut i dag? Krigets huvudberättelse är inte längre att stater och andra maktbärare försöker att med våld befästa makt och förtryck.

Bland världens pågående dödliga konflikter finns förvisso ännu sådana som kan hänföras till den ”traditionella” kategorin. Sydsudan har drabbats av ett inbördeskrig mellan rivaler om makten. I Burma, Thailand och på en handfull andra håll slåss fortfarande väpnade grupper från minoritetsfolk mot regeringarna. Filippinerna och Colombia har varsitt avklingande gerillakrig mellan regering och oppositionella grupper, i det ena fallet en minoritet, i det andra en grupp som – i alla fall ursprungligen – omfattar en annan politisk inriktning och konkurrerar om samma regeringsmakt. Jag gissar att vi kan räkna med ytterligare en eller annan väpnad resning där auktoritära stormakter ännu påtvingar minoriteter en enhetsstat (tänk Kina och Xinjiang), men i dag är det alltså en annan sort som dominerar.

Konflikterna i norra Irak, Pakistan, Afghanistan, Somalia, Centralafrikanska republiken, Nigeria och Mali drivs av extremister som inga talbara grupper i samhället vill veta av. Detsamma gäller östra Kongo med sina laglösa rester efter ett inbördeskrig. Syrien intar väl en mellanställning, där ett uppror mot en diktator till stora delar kapats av elaka krafter.

Vad är höger och vänster i dessa krig, som är vår tids intensivaste och ofta de blodigaste? Vilken sida står för rättvisa, vem är förtryckaren, och finns det ens en David och en Goliat? Representerar IS de förtryckta massorna? Är Boko Haram underklassens banerförare? Bör de svagas förkämpar ställa sig på talibanernas och al-Shababs sida? Nej, det finns helt enkelt inga retoriska skyttegravar att ställa ner sina kängor i för en normalt funtad bedömare.

Våren 2011 uppstod i den arabisktalande världen åter en möjlighet att enkelt ställa sig på de godas sida mot de ondas. Men vi vet alla att det ganska snart – som så ofta – visade sig vara lite mer komplicerat (även om den arabiska våren i historiens backspegel, när röran börjat lägga sig, troligen kommer att beskrivas som ett avgörande brott med en gammal förstelnad samhällsordning). Syrien är ett kapitel för sig, men även i Libyen och Jemen är det en svår utmaning för en utomstående att få politisk och etisk rätsida på konfliktlinjerna.

Den enda konflikt som fortfarande alltid samlar två diametralt motstående och grälande läger som i gamla tider är den mellan israeler och palestinier. Intensiteten skruvas upp av att båda sidor med glöd framställer sig som offer.

Och så har vi Ukraina. Det kan på ytan se ut som en svartvit konflikt, men pressar man åsiktsmaskineriet på vem som är originalskurken här, Putin, de proryska rebellerna eller regeringen i Kiev, låter det inte särskilt väloljat. Det är inte underligt, eftersom saken inte är enkel. Det är för tidigt att slå fast huruvida rebellerna är i huvudsak extremister eller i huvudsak rena ombud för ett expansivt gammaldags Ryssland.

En del är beredda att gå långt för att finna en huvudfiende de kan hänga ut som skyldig till det mesta som gått snett. De kan till exempel brännmärka västvärlden. De kan då hävda att amerikansk och europeisk intervention skapat det kaos som mynnat ut i extremism. Ett sådant alexanderhugg svingas mycket riktigt av vissa debattörer som försöker förklara såväl Ukrainas som Mellanösterns och Afrikas konflikter. En så förenklad ansvarsfördelning är huvudlös, men även om de hade rätt skulle det knappast ens för en USA-hatare vara möjligt att ställa sig på extremisternas sida i dagens väpnade konflikter.

Vad jag vill säga är att det mitt i eländet faktiskt finns något hoppingivande som inte fanns på den tid när krigen utkämpades mellan regeringar, stormakters ombud och organiserade grupper med ambitionen att ersätta befintliga regeringar i befintliga länder: De som tar till våld i dag representerar mycket mer sällan vare sig folkvilja, regeringars vilja eller brett stödda politiska inriktningar. Det faktum att höger och vänster, rika och fattiga, regeringar och oppositionsgrupper inte grälar om vem som har rätt utan vem som gör mest för att få bort de drivande krafterna bakom konflikterna, extremisterna; bär inte det ett korn av framsteg?

Själv lever jag hellre i en värld där de som vill starta krig betraktas som galningar än i en värld där krig betraktas som i militärteoretikern von Clausewitz definition: ”en fortsättning på politiken med andra medel”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Talibanerna är för övrigt inte ett dugg medeltida. Rörelsen domineras av killar, som tillbringat hela sin pubertetsutveckling, i afganska flyktingläger. Där har det nästan inte funnits några kvinnor alls. Dessutom har dom där lärt sej en avart av islam. Det av män som inte själva kan läsa Koranen. När dom som vuxna kommit i kontakt med kvinnor, har dom skrämts av sina egna reaktioner. Allt det här ovanpå en lokal kultur, som är starkt misogyn. För att inte tala om kollektivistisk syn på skuld, för vad som stämplas som socialt oacceptabelt.

Lena Synnerholm (Webbsida), 19:28, 8 september 2014. Anmäl

Citatet av Karl von Clausewitz, är för mej en 1800-talsidé. Jag tror inte att demokratier, för krig mot varandra. Den idén har naturligtvis kritiserats. Rudolph Joseph Rummel besvarade kritiken här: http://www.hawaii.edu/powerkills/QA.V2.HTML#nowar Det är skrivet 2005, men stämmer nog än idag.

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:14, 1 september 2014. Anmäl

Hej, "Anonym". Ja, i Ukrainafallet kan man naturligtvis säga att det tredje alternativ du nämner finns, men att ta till vapen och ockupera städer så snart Kievregimen ser ut att vara försvagad förefaller i mina ögon ändå en smula extremistiskt. Man hade ju kunnat uttrycka sitt missnöje på annat sätt. Och avvakta utvecklingen i Kiev. Det var väl knappast självklart att revolten på Majdantorget skulle leda till skärpt förtryck mot östra Ukraina. I arabiska våren-fallet håller jag inte alls med dig. Om åtta tio år vet vi om jag var ute och cyklade eller inte.

Anders Bolling, 09:18, 29 augusti 2014. Anmäl

Till Benke: Varför tror du att aggressiva islamister har stöd, av så stor andel av grupperna? Dom två organisationer du nämner, tar regelmässigt till våld för sin sak. Sådana metoder har inget stöd, hos majoriteten av väldens muslimer. Det är för att över 80% av offren, för muslimska terrorister, själva är muslimer (http://motargument.se/2012/09/24/82-97-av-offren-for-radikal-islamistisk-terrorism-ar-muslimer).

Lena Synnerholm (Webbsida), 21:38, 23 augusti 2014. Anmäl

Jag har bara två små invändningar mot en annars tänkvärd och bra artikel. För det första citatet: "även om den arabiska våren i historiens backspegel, när röran börjat lägga sig, troligen kommer att beskrivas som ett avgörande brott med en gammal förstelnad samhällsordning" - det tror jag inte alls! Tvärtom tror jag att de relativt moderna diktaturerna (där det rådde religionsfrihet och bättre möjligheter att tex utbilda sig till en karriär - kommer att allt mer ersättas med medeltida islamism a´la Talibanistan! Sen citatet: "Det är för tidigt att slå fast huruvida rebellerna är i huvudsak extremister eller i huvudsak rena ombud för ett expansivt gammaldags Ryssland." - ett alternativ glömdes bort - nämligen "en stor minoritet i Ukraina som känner sig förtryckta och inte litar på västra Ukrainas ledare, och därför vill ha självständighet". Det var det enda jag saknade! Fast vad kan man begära av svenska massmedier? De är väl drillade att inte se vissa sidor....

Anonym, 17:57, 23 augusti 2014. Anmäl

Som Kurre så undrar jag om inte Clausewitz värld är att föredra, då kan vi åtminstone minska antalet krig genom att sluta välja galningar till våra politiska poster. Den naiva och aningslösa bilden som målas upp av att de som startar krig betraktas som galningar verkar snarare vara ett recept för att försäkra oss om att krig i framtiden blir första lösningen, inte en lösning efter att politiska medel visat sig inte fungera. Att förutsätta att de som startar krig gör det av galenskap innebär också en syn där alla krig som väl startats bara kan avslutas genom utplåning av den ena eller andra parten, där ingen förhandling är möjlig med galenskapen.

Andreas, 13:35, 23 augusti 2014. Anmäl

@Rick: Instämmer. Sen stämmer det ju heller inte att "inga talbara grupper i samhället vill veta av" terrorgrupper som Boko Haram eller IS. I exempelvis Frankrike är det en helt förskräckande stor del av den unga förortsbefolkningen som uttrycker stöd för dessa grupper, flera tiotals procent... sannolikt är det nästan lika illa här hemma.

Benke, 23:55, 22 augusti 2014. Anmäl

Frågan är om inte Clausewitz värld är att föredra framför den där det är allas krig mot alla.

Kurre, 18:08, 22 augusti 2014. Anmäl

Tja, kontentan av det hela är att vänsterns analysverktyg inte fungerar. Fast det har det väl aldrig gjort förr heller, så någon större förändring har inte skett . Tidigare var det bara enklare för vänstern att sätta etiketter. Det fanns t.ex. ingen vettig rapportering om oyggligheterna i Maos Kina, så mediavänstern kunde bluffa sig igenom hela frågan. Idag vore det mycket svårare.

Rick, 16:55, 22 augusti 2014. Anmäl

Oavsett vädret: Möjlig global värmetopp på gång

Högsommar. Varmt, som sig bör.

Foto: Anders Wiklund/TT

För mig betyder högsommar ett antal riktigt varma veckor – varför inte sex sju stycken – med skjortärmsnätter och ljummet badvatten. Men det där är tydligen olika. Det var mycket pustande och frustande över julivärmen redan efter ett par veckor. Och så denna torka, och sedan all denna åska. Frågan är hur starkt minnet av värmeplåga sitter i hos de missnöjda om någon vecka, när det är kanske tre år till nästa långvariga bölja.

Fast visst, det var ovanligt varmt ovanligt länge. Det sattes lokala värmerekord, särskilt i norr. De svenska riksrekorden stod sig rätt väl, men i Norge slogs med bred marginal det 73 år gamla nationsrekordet för medeltemperatur.

Och det har varit mer åska än vad som tidigare uppmätts (även om det inte säger väldigt mycket, eftersom blixturladdningar bara mätts ordentligt i tolv år).

Varje gång värmeböljor och köldknäppar genererar rubriker i Nordeuropa och Nordamerika (och det gör de) blir två saker mycket påtagliga: att minnet är kort och att väder och klimat är helt olika saker.

Så sent som i juni och några dagar in i juli var det svalt och blött i Nordeuropa. I USA har en kall vår följts av en i öster rätt ordinär sommar, en i inre delarna av landet rekordkall juli och en i väster varmare sommar än normalt. I västra Sibirien har det också varit kallt, medan det i östra Sydamerika varit varmare än normalt. Och så vidare.

Det där ger föga vägledning till hur det globala klimatet utvecklas. På den fronten kan det möjligen vara lite händelseutveckling på gång. Jag flaggade för det i ett inlägg i maj, och nu finns lite mer kött på benen:

I maj och juni i år var den globala medeltemperaturen den högsta som uppmätts för dessa månader, och i dagarna fogades nya siffror till Christy/Spencers mätserie vid Alabamauniversitetet som visar att juli globalt var ungefär lika mycket varmare än 1900-talsgenomsnittet som juni var. Hela perioden januari till juni ligger inte på rekordnivå, men väl på plats tre i ordningen. Perioden januari till maj låg på plats fem.

I och med den stigande tendensen anar var och en som följer temperaturutvecklingen att 2014 skulle kunna bli året då den ungefär femtonåriga ”pausen” i den globala uppvärmningen tar slut. Det omedelbara skälet vore att en så kallad El Niño tros vara under uppsegling, ett väderfenomen som uppstår i Stilla havets tropiska delar och alltid pressar upp medeltemperaturen.

Den senaste kraftiga El Niño inträffade 1997–1998, vilket också var första gången jordens medeltemperatur nådde den rekordnivå som sedan inte överskridits men väl tangerats 2005 och 2010 (eller inte – det beror på vilken av klimatforskningens mätserier man går efter). Får vi en fullt utvecklat El Niño talar alltså mycket för att innevarande år blir det varmaste hittills.

Att temperaturkurvan sedan slutet av förra århundradet i genomsnitt varit tämligen plan betyder att de gängse prognoserna från FN:s klimatpanel i dag ligger för högt. Man kan dra större eller mindre växlar på det, men om forskarmodellerna inte missat något alldeles grundläggande (att de missat detaljer är knappast uppseendeväckande med tanke på klimatsystemets komplexitet) kommer naturligtvis jordens temperatur förr eller senare att börja stiga igen. Kanske är det detta vi ser nu. Eller kanske är vi inne i ett El Niño-år som kommer att följas av en rad något svalare år igen.

När vi vet säkert om 2014 blir ett rekordår, och därefter fram till dess att vi vet huruvida det var en tillfällig topp (det kommer att dröja flera år), är det rimligt att utgå från att den utplanande period som överraskat många klimatforskare nu nått sitt slut.

Fotnot 1: Och hur är det med isen? Jo, den arktiska sommarisen är klart mindre än genomsnittet sedan 1979 även i år, men den har fortfarande större utbredning än bottenrekordåret 2012. Så något nytt issmältningsrekord ser det inte ut att bli. I Antarktis fortsätter samtidigt isen att uppvisa allt större utbredning. Det blir sannolikt ett nytt rekord i år.

Fotnot 2: Lite mer om åskväder denna blixtrande sommar: Jo, det finns åtminstone en studie, från 2001, som visar att antalet åskdagar faktiskt har ökat i Sverige under 1900-talet. Men globalt: inga tydliga tendenser, enligt klimatpanelen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tack Anders! Bra med balanserat tonläge! Tre punkter. 1) Det var minst lika varmt på 1930-talet som nu, men den värmen "masseras" nedåt i många grafer. Se upp!. Rådata är att föredra. 2) Klimatmodellerna lider av så många brister och har alltid haft fel, så att det är meningslöst att alls åberopa dem. Klimatet är ett koatiskt system, som vetenskapen ännu inte har knäckt. 3) CO2 har en mycket liten klimatverkan numera, då dess verkan är exponentiellt avtagande, den sk. klimatkänsligheten. Dubblas mängden koldioxid i atmosfären, blir det maximalt ca 1 grad varmare. Dessutom bör kommas ihåg att CO2 är livets gas, som inte är giftig i sig och som gör växtligheten frodigare. Var finns alla katastrofer?

stursven, 09:08, 14 augusti 2014. Anmäl

Tack, Helge. Ja, jag tycker själv det är märkligt att polariseringen/politiseringen är så ihärdig år efter år.

Anders Bolling, 16:39, 11 augusti 2014. Anmäl

@ Lena S: I o f s en i viss mån riktig observation, även om jag inte finner din länk särskilt relevant som kommentar till Bollings artikel. Och skall jag vara petig, så är det kanske inte FAKTA (observationer) som skall tolkas; tolkningen gäller snarare den mekanism/process som ger upphov till observationerna.

G Ruda, 12:16, 11 augusti 2014. Anmäl

Men fakta behöver tolkas, och kan mycket väl misstolkas. Bra exempel här: http://www.dn.se/kultur-noje/lurade (Kritik av xenofoba argument, skriven av en invandrare.)

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:04, 11 augusti 2014. Anmäl

@ Helge Andersson: En saklig debatt bör alltid eftersträvas. En sådan måste bygga på fakta, inte på skönmålning. Mina länkar nedan handlar inte om prognoser eller modeller utan om tillståndet IDAG. Vad är alarmism? Att ropa "Elden är lös!", då elden är lös? Bättre tiga och låtsas som om det regnar ...?

G Ruda, 17:25, 10 augusti 2014. Anmäl

Tack Anders för att du försöker hålla en förnuftig ton i inlägget. Men ser av kommentarerna att det inte gillas av "klimatalarmisterna". Som så mycket annat idag måste alla frågor polariseras och sen ställer man sig i sitt hörn och "gapar" istället för att hålla ett samtal. Historiskt har det aldrig kommit något gott av att polarisera frågor, samtal är bättre. Varför är det så få idag som påtalar hur man för en saklig debatt?

Helge Andersson, 10:25, 10 augusti 2014. Anmäl

Några lästips till Bolling m.fl.: http://www.resilience.org/stories/2014-08-06/california-experiencing-most-severe-drought-ever-recorded http://www.resilience.org/stories/2014-08-05/groundwater-depletion-in-colorado-river-basin-poses-big-risk-to-water-security http://www.resilience.org/stories/2014-08-04/giant-craters-in-the-siberian-permafrost http://thearchdruidreport.blogspot.se/2014/08/dark-age-america-rising-oceans.html http://www.svd.se/naringsliv/nliv-branden-i-vastmanland_3802494.svd?sidan=8 Optimism bra - realism bättre!

G Ruda, 01:32, 10 augusti 2014. Anmäl

Det här grundläggande felet igen? Den globala uppvärmningen har inte "tagit paus", inga prognoser "ligger för högt". Kolla bara med vetenskapen: "Global warming since 1990 has fallen within the range of IPCC climate model projections ... It's important to remember that weather predictions and climate predictions are very different. It's harder to predict the weather further into the future. With climate predictions, it's short-term variability (like unpredictable ocean cycles) that makes predictions difficult. They actually do better predicting climate changes several decades into the future, during which time the short-term fluctuations average out. That's why climate models have a hard time predicting changes over 10–15 years, but do very well with predictions several decades into the future, as the IPCC illustrates." [ http://www.theguardian.com/environment/climate-consensus-97-per-cent/2013/oct/01/ipcc-global-warming-projections-accurate ] Det är bara yttemperaturen som inte följt prognosens medeltemperatur, man har sett att 90 % av uppvärmningen gått ner i haven som den alltid gör. Modellerna täcker inte in El Nino/La Nina cykler, och man har länge visat att modellerna skulle följa yttemperaturen om de gjort det. Varför La Nina varit trendsettande har nu fått sin förklaring: "Research has made it clear that a string of La Niñas—where cold water rises to the surface in the eastern tropical Pacific—has pulled down average global temperatures in recent years. The oscillation between La Niña and El Niño conditions is a major factor in the year-to-year variability of average global surface temperatures. So why has the coin flip come up “La Niña” so frequently lately? It appears that stronger trade winds over the Pacific—which blow westward, pushing warm surface water in the tropical Pacific as they go and bringing up the cold waters of the La Niña—are responsible. And so, you should be asking, why have the trades strengthened?" "But recent events appear exceptional. The largest temperature difference over the last hundred years is the recent one, and the Pacific trade winds are currently the strongest on record. The Atlantic isn’t currently warming any faster than expected, Timmermann told Ars, but something unusual did happen there in the early '90s. The eruption of Mt. Pinatubo occurred during a relatively strong El Niño in the Pacific. The Atlantic cooled off while the Pacific remained warmer. That resulted in very weak Pacific trade winds for a time. As temperatures in the Atlantic rebounded and resumed their warming trend, the Atlantic-Pacific seesaw began to swing strongly in the other direction—hitting an extreme around 2011. Without the eruption of Mt. Pinatubo, the researchers believe, that extreme swing would likely not have happened." [ http://arstechnica.com/science/2014/08/strong-la-ninas-recently-blame-the-atlantic-and-a-volcano/ ] So, en kraftig vulkan påverkade klimatet ett par decennier, som så ofta förr. Och vi återtar nu igen vår reguljära kanal... klimatförändring. PS. Det där med att Antarktis is ökar när Arktis minskar är som taget ur klimatvetenskapsförnekarnas handbok. Det är lokala fenomen, likt La Nina/El Nino, som får genomslag. Tidigare i vår kom två oberoende forskningsresultat som säger att de sista hindren för Västantarktis isar att rasa ner i havet har nu släppt. En process som startade för 5000 år sen, men som inte hindrats av en annalkande istid som vanligt. Det är lika mycket vattenhöjning som när Grönland nu ger sig, ca 6 meter per istäcke.

Torbjörn Larsson, 23:10, 9 augusti 2014. Anmäl

Fast El Niñon verkar ha kommit av sig. http://www.bom.gov.au/climate/enso/indices.shtml Vi får se hur det blir helt enkelt. Något annat som är i antågande och värt att följa är att AMO väntas komma i en negativ fas. Kanske är den det redan nu (det går väldigt upp och ner så det går inte att avgöra förrän om några år). Tack för att du skriver sansat och förnuftigt om klimatet! MvH /Lena

Lena Krantz, 17:27, 9 augusti 2014. Anmäl