Moral vs förnuft

Climate Emissions

Trots stor satsning på förnyelsebara energikällor förlitar sig Kina för sin tillväxt ännu mest på kol, billigt kol som finns i överflöd.

Foto: AP

Förenklingar och uppförstoringar av verkligheten hör den politiska kampen till. Och det är klart, i debattens larm kan man känna att man behöver dra på sig verbala boxhandskar för att argumenten ska slå så effektivt som möjligt. Emellanåt chansar den jabbande debattören dock även med ett slag under bältet och säger något som helt enkelt inte stämmer. Då gäller det att åhörarna upptäcker det, vilket kan kräva både koncentration och kunskaper.

I klimatfrågan är det som säkert de flesta märkt mycket vanligt att pågående eller nyligen inträffade extrema väderfenomen tas till intäkt för att klimatförändringarna inte längre är ett avlägset hot utan sker mitt framför ögonen på oss. Underförstått är att det nu finns statistik på att vi fått fler extrema väderhändelser. Men så är det ju inte. Det finns fortfarande inga pålitliga belägg för att vi hittills fått mer stormar, torka eller översvämningar, det vet den som läst den senaste sammanfattningen från FN:s klimatpanel. (Här är för övrigt en ny rapport som visar att det inte finns några förstärkta nederbördstrender vare sig upp eller ned).

Det må ju vara hänt att deltagare i förra helgens stora klimatmarsch i New York lyfter fram cyklonen ”Sandy” som exempel på att något avgörande redan har hänt, trots att ”Sandy” var en tämligen vindsvag tropisk cyklon som fick förödande konsekvenser på grund av att den tog en mycket ovanlig bana, och trots att USA inte på över ett sekel haft en så lång sammanhängande period som just nu utan att något oväder med orkanstyrka på minst kategori tre nått land (den senaste var ”Wilma”, som slog in över Florida det cyklontäta året 2005). Men även från makthavare hörs dessa saker sägas. Ändå får de inga följdfrågor. Det beror förhoppningsvis inte på något annat än okunskap.

Nå, det jag tänkte uppehålla mig vid var egentligen en annan föreställning som ofta dyker upp i klimatdebatten, nämligen den att Sveriges och andra rika länders utsläppsskuld är större än den ser ut i tabellerna, eftersom en stor del av industriproduktionen flyttat ut från våra länder till Kina, Mexiko, Bangladesh och andra globala ”verkstäder”. Enligt denna syn på klimatskulden borde vi räkna in de koldioxidutsläpp som så att säga ligger inbäddade i de prylar vi numera importerar.

Det kan ju låta bestickande. Det är svårt att utan att darra på den moraliska manschetten argumentera emot tesen att länder med högt välstånd rimligen borde ta större ansvar för miljöproblem än länder med lågt (om än stigande) välstånd.

Här är det på inget sätt fråga om något slag under bältet i debatten, men det är en rationalisering av verkligheten som utnyttjar vårt dåliga samvete: Idén att vi städar upp på vår bakgård men helt enkelt slänger över skiten på grannarnas gårdar. Nollsummespelstanken. Men tittar man närmare på saken visar det sig att ansvarsfördelningen verkligen inte är så nord-syd-enkel som den kan förefalla, åtminstone inte i fallet Sverige.

De flesta, även de som inte lusläst tabeller, har nog en känsla av att Sverige trots allt gjort en resa bort från utsläpp och miljösvineri. Hur är det, har inte vi genomgått en enorm modernisering i vår produktion? Har inte Sverige ett av världens klimatsmartaste energisystem? Jo, känslan är riktig: det har vi.

För att de globala jämförelserna ska bli rättvisa borde en sådan miljörevolution ha något värde. Det dystra med den ovan beskrivna konsumtionsmetoden är att den inte ger några incitament för landet där varorna tillverkas att göra något åt sina utsläpp. Exportlandet – det behöver inte vara ett medelrikt eller fattigt land som Kina eller Bangladesh utan kan lika gärna vara en rik fossiltung storutsläppare som USA, Kanada eller Australien – gynnas, medan importlandet straffas. Köper Sverige amerikanska eller kanadensiska bilar från fabriker drivna med fossilel är det alltså vi som får pisk i diagrammen, medan amerikanerna kommer undan.

Astrid Kander, professor i ekonomisk historia, har tillsammans med filosofen Magnus Jiborn utvecklat en rättvisare metod för utsläppsberäkning, som kallas nega-utsläpp. Den väger in både import och export, men det fina i kråksången är att den tar hänsyn till om exportvarorna producerats mer klimatsmart än de skulle ha gjorts i det land de ska skickas till. Metoden räknar fram hur mycket utsläpp världen sluppit genom att varorna tillverkats med ren teknik. Denna utsläppsmängd får då det klimatsmart exporterande landet dra av från sitt konto. Sverige exporterar stora mängder stål, pappersmassa och maskiner med produktion som får sin el från ren vatten- och kärnkraft. Export av stål från Sverige till Kina renderar då oss en hel del sådana ”negativa utsläpp”. Importlandet Kina belastas samtidigt med motsvarande extrautsläpp.

Med den nu gällande produktionsmetoden, som inte räknar plus eller minus på handeln, blir de svenska koldioxidutsläppen ungefär sju ton per person. Men konsumtionsmetoden blir de nio. Med nega-metoden blir de fyra.

Det finurliga med metoden är alltså att den ger alla länder starka sporrar för att energieffektivisera och pressa ned koldioxidutsläppen, samtidigt som den tar hänsyn till handeln med varor.

Lundaprofessorn Astrid Kanders forskning visar att de rikaste ländernas successivt avtagande energiintensitet inte främst beror på övergången till ett tjänstesamhälle, där förorenande verksamheter flyttat till andra delar av världen, utan på oavbruten energieffektivisering i den traditionella industrin.

De senaste utsläppssiffrorna visar att EU:s och USA:s koldioxidutsläpp i år minskar med ungefär en procent vardera. Kinas väntas samtidigt öka med 4,5 procent. Kina står snart för en tredjedel av världens utsläpp, mer än hela USA:s och EU:s tillsammans.

Kander och Jiborn har fått ett anslag på några miljoner kronor för att tillsammans med två forskare i Sydney undersöka vilken betydelse nega-metoden kan få för klimatförhandlingarna i FN:s regi.

Kanske är förhandlingsapparaten för långt gången för att det ska vara möjligt att byta redovisningssystem. Man kan livligt föreställa sig nya segdragna tvister om hur nya beräkningar ska göras. Den gamla (o)hederliga produktionsmetoden är i alla fall tämligen rak och lättbegriplig och har fördelen att den använts hela tiden och därför är jämförbar över tid. Den är bättre än konsumtionsmetoden på att ge länder som Kina och Indien, länder där utsläppen tilltar mest, sporrar att effektivisera och lägga om energisystemen.

Vill man lägga större ansvar på rika än på fattiga länder kan man göra det ändå, vilket bevisats.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

:)

Anders Bolling, 12:41, 31 oktober 2014. Anmäl

Ni kan snacka om konstruktiv marknadspåverkan hur mycket ni vill men kom inte och hinta om att klimathotet är förstorat. För det stämmer inte, vilket bevisats......Tänk om ni kunde sluta va så fantastiskt egocentrerade och se till forskning som inte är sponsrad. Smith räknade inte in klimathotet i den kapitalistiska ekvationen hahahahahha

Rob, 00:01, 18 oktober 2014. Anmäl

Eh ,det är klart att utsläppande länder har incitament att minska sin miljöfarliga produktion även om det inte räknas dem till last. För, om någon faktiskt brytt sig om siffrorna så hade ju de importerade länderna självklart ställt krav på produktionen när de bestämmer från vem de ska köpa. Så fungerar en (förvisso ideal) marknadsekonomi.

Magnus, 21:11, 27 september 2014. Anmäl

Blev tvungen att gnugga mig i ögonen flera gånger. Heder åt en journalist som tydligen både kollar fakta och tänker självständigt!

Jellba, 16:24, 27 september 2014. Anmäl

De ivrigaste med att dra på oss tagelskjortorna menar ju att vi ska använda produktionsmetoden för allt vi gör och dessutom räkna in belastningen av vår import. I logikens namn borde vi åtminstone dra belastningen som vår export orsakar i så fall. Nuvarande modell i sin enkelhet är att föredra och sätter press på de största förorenarna.

Evert Andersson, 15:37, 27 september 2014. Anmäl

Tycker nog det är lite överambitiöst att ta på sig andra länders CO2-utsläpp bara för att vi importerar från dom. Vad vi dock kanske skulle kunna göra är att CO2-beskatta import om så inte redan gjorts i tillverkningslandet. Förutsätter dock att det rent praktiskt går att göra en rimlig beräkning.

Janne N, 02:30, 27 september 2014. Anmäl

Fantastiskt att någon journalist vågar vara kritisk mot klimatalarmisterna och ställa kritiska frågor. Man kunde börja med det fundamentala: Temperaturstegring från "det förindustriella klimatet" Men vad är "det förindustriella klimatet" Är det "lilla istiden" på 1600-talet, eller är det värmeperioden på bronsåldern? Man kan också se på kolets kretslopp i naturen och fundera på om biobränsle verkligen påverkar CO2 halten i atmosfären mindre än fossilt bränsle?

Anonym, 21:45, 26 september 2014. Anmäl

Det här verkar ju t o m sansat tänkt. Borde man inte även räkna in naturen. Vad jag förstår så är Sverige som land en CO2-sänka, dvs vår natur tar upp med CO2 än vad vi och våra fabriker släpper ut. http://wattsupwiththat.com/2014/07/05/the-revenge-of-the-climate-reparations/

Henrik Mahlberg, 20:21, 26 september 2014. Anmäl

De som kommer är ju de som kommer

emigranter480

Mellanamerikanska migranter söker sig till USA via mexikanska transportleder.

Foto: Roger Turesson

Antalet förståsigpåare som känt sig kallade att förklara den synbara ökningen av främlingsfientlighet i landet har närmast orsakat köbildning sedan i söndags, så jag ska inte orda mycket om just den saken. Bara detta, än en gång: Populismens framväxt handlar framför allt om en rädsla för förändring, ett obehag inför ett till synes gräns- och normupplöst samhälle, en känsla av att ingen besvarar frågan ”och var hade ni tänkt att jag kommer in i den här förvirrande omdaningen?”

I många fall, kanske de flesta, behöver det inte alls handla om invandringsfientlighet. Titta på Finland. Där fyrdubblade populismpartiet Sannfinländarna sitt stöd i riksdagsvalet 2011 till 19 procent. Det året sökte 3.088 personer asyl Finland och 29.648 i Sverige. Av den finländska befolkningen var samma år 2,7 procent född utomlands. Motsvarande siffra i Sverige var 15 procent.

Med detta sagt är det förvisso så att många i de oroligas och missnöjdas armé gör invandringen till en handfast syndabock för diverse verkliga eller upplevda samhällsproblem. Jag föreslår att du som är rädd ser på det hela så här:

Den som råkar födas i det här landet – som du, förmodligen, och jag – behöver inte anstränga sig för att få leva innanför de 200 år gamla svenska statsgränserna. Den som tar sig tusen mil för att kanske få göra det, däremot, har gjort en formidabel kraftansträngning och visat prov på imponerande målmedvetenhet.

En viss partiledare brukar nöta in vikten av att fokusera på att hjälpa flyktingarna i deras ”närområde”. Vad är det? Kan man inte se det som det område inom vilket de förmår och vill förflytta sig? Mer än 95 procent av de syriska flyktingarna har tagit sin tillflykt till fyra grannländer plus Egypten, men någonting säger uppenbarligen åtta tio promille av dem att Sverige och Tyskland är rimliga mål att söka sig till. De söker sig inte till Nord- eller Sydamerika eller Ryssland och inte längre österut i Asien, de åker ju de facto hit, de vill hit. Ingen åker och hämtar dem. Jo, förresten, de knappt 2.000 kvotflyktingar (2,5 procent av samtliga som beräknas komma till Sverige i år) som accepteras till och med av de flyktingkritiska tas hit genom ett aktivt beslut av Sverige. Men alla de andra tar sig hit av egen vilja och kraft och med egna medel. Vi har alla läst och hört om vilka umbäranden det ofta innebär.

Som en hög tjänsteman på Migrationsverket uttryckte saken: Att så många av de mest företagsamma människorna i länder så långt borta vill just hit kan inte gärna vara ett problem. Att vara ett invandrarland är en kraftfull signal om att man har byggt ett eftersträvansvärt samhälle.

Hans Rosling brukar vända på oron för befolkningsökningen genom att sakligt konstatera: Det är ju så många vi blir. Det är bara att anpassa sig till det. Utan att för den skull förespråka helt öppna gränser från klockan 08.00 i morgon bitti är det faktiskt en smula befriande att se på invandringen på samma sätt: De som kommer hit är ju de som kommer hit. Det är bara att ta emot och hantera.

Och på sikt skörda de ekonomiska vinsterna, kan tilläggas. The Economist sammanfattade i en käll-späckad artikel för ett par år sedan briljant varför invandring är en god affär för länder: En modest ökning av arbetskraften med tre procent i rika länder skulle ge årliga ekonomiska vinster som är större än de som skulle åstadkommas genom att skrota återstående handelshinder. Men sänker inte invandrarna lönerna för oss andra? Nej, studier visar att immigration från fattiga till rika länder tenderar att få den ursprungliga arbetskraften i de rika länderna att söka sig till mer komplexa jobb, så att lönerna snarare får en skjuts uppåt. För att inte tala om den produktivitetshöjning immigranten representerar i relation till vad hen skulle kunna åstadkomma i sitt hemland, alltså en nettovinst för världsekonomin. En amerikansk forskningsstudie kom fram till att fri arbetskraftsrörlighet skulle höja världens BNP med över 100 procent. (Fast just det argumentet är sannolikt inte gångbart för en genuin främlingsfiende.)

Man kan också lätt konstatera att flera rika länder med god ekonomisk utveckling har och har haft stor invandring, som Schweiz, USA och Australien. I Schweiz är 27 procent av befolkningen född utomlands. På 1990-talet tog landet emot fler asylsökande än något annat OECD-land. Samtidigt har Schweiz Europas högsta sysselsättningsgrad, välfärden är i världsklass och tillväxten ångar på. Sveriges utveckling sedan mitten av 1990-talet är besläktad: antalet invandrare ökade oavbrutet mellan 1996 och 2009, vilket i stort sett sammanföll med den brantaste reala ökningen av BNP per capita sedan åtminstone1960-talet.

Jämför det med Japan, som strängt taget inte har någon nettoinvandring och som befunnit sig i permanent ekonomisk kris sedan över 20 år. Hur framgångsrikt ser det ut? Två ekonomiforskare drog i en studie 2009 den spektakulära slutsatsen att om Japan hade samma andel invandrare som USA skulle landets per capitainkomst fördubblas, inte minst tack vare större variation i kompetenser.

Man kan tycka att det räcker med att det är inhumant att vara hårdnackad motståndare till invandring. Men det är alltså också alldeles irrationellt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Till alla er som skyller på invandrarna: Jag tror inte det är ”massinvandringens” fel, att den svenska välfärden försämras. För det första infördes ”New Public Management”, i tron att det skulle förbättra den. Det blev snarare kontraproduktivt. Dels bygger det på föreställningen, om ekonomiska incitament som allas främsta drivkraft, oavsett vilket yrke man har. Dels ger det fullständigt okvalificerade personer rätt, att petimetra vad andra gör. Dom kom med helt orealistiska idéer, eller lade betoningen på fel saker. Samtidigt konkurrensutsattes saker på en marknad, som sedan inte alls fungerade. Som resultat fick man planekonomins nackdelar, i stället för marknadsekonomins fördelar. Tillståndet har senare ytterliga försämrats, genom överbyråkratisering. Folk tvingades registrera saker, enbart för att det var tekniskt möjligt. Det leder till ett enormt slöseri med tid, som skulle kunna ägnas åt huvudverksamheten. Invandringen är bara en syndabock för saker, som nog skulle ha hänt ändå.

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:20, 23 september 2014. Anmäl

Lena SynnerHOLM: Ber om ursäkt för slarvet att jag gav dig fel namn, och hoppas att detta inlägg blir taget på allvar istället. Det är dock så självklart att det förhåller sig som jag sade; politiska skillnader mellan länder styr asylsökandeflödet i hög grad. Det finns helt enkelt ingen annan vettig förklaring till varför Sverige har så väldigt mycket fler asylsökande per capita än våra grannländer, 5 gånger fler än Danmark och 3 gånger fler än Tyskland. (Vi tar dessutom emot fler än de Tyskland i absoluta tal.) Det går säkert inte att sänka asyl- och anhöriginvandringen med 90% (SD vill inte åt arbetskraftsinvandringen) i en handvändning eftersom antalet ansökande ökar just nu. Men på sikt går det sannolikt, och går det inte med 90% så kanske med 80%; blir det svårare att komma in blir det mindre attraktivt att söka sig hit, det blir en negativ spiral. Om det är önskvärt är en annan sak. Jag tror som sagt att det kommer att genomföras omfattande avregleringar av arbetsmarknad och minskad välfärd för att klara skivan, men jag hade helst sett att man genomfört det innan man bestämde sig för att ha mer öppna gränser. Nu kan en sådan relativt omvälvande samhällelig förändring öka spänningar som redan är starka (vilket SD är ett symptom på).

Nisse, 23:54, 22 september 2014. Anmäl

Om du vill bli tagen på allvar, bör du hålla bättre reda på, vad motståndaren heter i efternamn. Hur tror du att människor på flykt, väljer vilket land dom ska ta sej till? Vet dom automagiskt om vilka länder, som har en ”generös” flyktingpolitik? Jag tvivlar på att informationen, överhuvudtaget är tillgänglig. Även om det skulle fungera som du säger, är det nog på lite längre sikt. Kanske efter en mandatperiod eller två? Vid det laget skulle flyktingpolitiken, mycket väl kunna ha ändrats igen. David Cameron gick till val på, att minska invandringen till Storbritannien. Det tänkte han göra genom att öka kraven, på potentiella invandrare. Dom ändringarna i reglerna, lyckades han i stort sett genomföra. Fast dom fick inte alls avsedd effekt; i stället ökade invandringen! Min poäng är att vi inte själva, kan sänka antalet som kommer hit, med låt oss säga 90%. (Om jag förstått det rätt, är det vad Sverigedemokraterna vill.) Så stor kontroll över invandringen, har vi faktiskt inte!

Lena SynnerHOLM (Webbsida), 20:43, 22 september 2014. Anmäl

Lena Synnergren: vi kan med politiska beslut i hög grad påverka hur många som tar sig hit. Genom att ha mer generösa asylregler än våra grannländer, allt annat i stort sett lika, får vi flera gånger högre antal asylsökare per capita - vi har lika många som Tyskland vars befolkning är drygt åtta gånger vår. Ett slags utbud/efterfrågan-princip, om man så vill. Annat kan självklart också spela in, som möjligheten att få jobb, bidrag, ta med släktingar, etc etc.

Nisse, 13:54, 22 september 2014. Anmäl

Till Johannes Ek: Det ligger något i det du skriver. Men jag tror inte att problemet med arbetslöshet, alltid ligger hos den arbetslösa. Det finns gått om flyktingar i Sverige, som lärt sej tala flytande svenska. Dom kan och vill arbeta, men lyckas inte hitta jobb. Vad tror du det beror på?

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:43, 22 september 2014. Anmäl

Exemplen verkar lite missvisande, tycker jag. Schweiz hade högre asyslinvandring under 90-talet, men de hade inte alls samma ekonomiska krissituation som Sverige då utan hade större arbetskraftsbehov. I övrigt har de lägre asylinvandring än Sverige nu, större arbetskraftsinvandring, högre krav på bägge kategorier, samt helt annan geografisk demografi på utrikes födda. Något sånär samma invändningar gäller för Kanada. LIte tidigat att säga att peka finger åt Japan när västvärlden brottas med samma problem (nollräntor mm) sedan 6-7 år, och ekonomin inte återhämtat sig till samma nivåer som före krisen. Jag tror demografiska problem spelar in på sikt, men en åldrande befolkning är en typ av problem, medan högre sjukvårdskostnader, sociala spänningar och arbetslöshet är större problem i väst än i Japan. Att folk kan jobba betydligt längre än till 65 spelar också in, real pensionsålder är nog på väg mot 75 på sikt. De länder som verkar ha lyckats bäst med stor invandring och mångkultur (Schweiz har som sagt mer europeisk invandring och röstade ju ner minareterna) är de som är ekonomiskt liberala - USA (som har en enorm kulturell attraktionskraft som bidrar till assimilation/integration, iofs brottas med sociala spänningar, men har många fördelar ändå) och Singapore (som är en stenhård enpartistat med väldigt speciell integrationspolitik). Kan Sverige följa efter iallafall USA av dem? Man får hoppas, men det är osäkert med tanke på att vi traditionellt ligger mer åt vänster politiskt sett. Svårt att se hur man ska behålla stor välfärd med öppenhet, då välfärd är ett nationellt projekt, och en väldigt rörlig världsbefolkning gör detta svårt eller omöjligt. Ekonomisk liberalisering är nog den enda vägen. F.ö.: att vårt land är attraktivt beror nog inte på att det är lätt att få jobb här - det är vi tydligen bland de sämre i OECD på att hjälpa immigranter med. Generösare asylregler och bidragspolitik spelar säkert in, och det senare av dessa skäl är väl egentligen inte ett bra sätt att göra landet attraktivt?

Nisse, 09:55, 22 september 2014. Anmäl

Här en artikelserie i en kvalitetstidning, som Bolling och andra bör se till att läsa: http://www.theguardian.com/sustainable-business/2014/sep/15/rethinking-prosperity-credible-alternatives-ecomonic-system

Kuckeliku, 07:49, 21 september 2014. Anmäl

Anders, det tar 19 år för asylinvandrare som grupp att bli sysselsatta i samma grad som infödda. Asylinvandring handlar om humanism, att påstå att det är ekonomiskt gynnsamt är lögn. Statistiken är entydig. Utan att blanda bort korten genom att räkna in arbetskraftsinvandrare, högutbildade och lättintegrerade europeiska invandrare vilket är något helt skilt från asylinvandringen, är det omöjligt att påstå att asylinvandring har positiva ekonomiska effekter. 19 år på bidrag för människor som kom hit som vuxna. 19 år med gratis bostad, sjukvård, socialbidrag, hemspråkutbildning, hemresor, anhöriginvandring med mera med mera. Tänker vi oss en person som är 30 när han kommer hit är han således 49 när han skaffar sitt första jobb. Kvarstår 16 år som yrkesverksam innan det är dags för pension. Och då ska man heller inte glömma att ca 20% aldrig skaffar sig ett jobb utan så att säga går i pension så fort de får uppehållstillstånd. Det finns inga möjligheter att de hinner generera tillräckligt med skatteintäkter för att motsvara kostnaden för mottagande och bidrag. Det är omöjligt. Lönsamhet finns i arbetskraftsinvandringen och i att ta emot högutbildade. Asylinvandring bygger på ren humanism. På öppna hjärtan som Reinfeld skulle ha sagt.

Johannes Ek, 23:17, 20 september 2014. Anmäl

Det finns en viktig sak som invandringsmotståndarna, verkar ha fått om bakfoten. Vi kan INTE avgöra själva, hur många som kommer hit. Majoriteten av dom som kommer hit, gör helt på eget bevåg. Dom kan vi inte göra mycket åt. Däremot kan vi påverka, hur många av dom som stannar här. Naturligtvis ska vi inte skicka tillbaka folk, som riskerar att bli straffade, för saker dom inte kan hjälpa. (Enda orsaken jag kommer på att vara emot, är att förneka att risken finns.) Men det är faktiskt inte så många sådana, som lyckas ta sej ända hit. Utöver det måste vi kunna ge alla som stannar chansen, att komma in i det svenska samhället. Då kan dom förhoppningsvis göra rätt för sej, i stället för att ställa till problem.

Lena Synnerholm (Webbsida), 16:15, 20 september 2014. Anmäl

Till Ku: Jag tror inte Anders Bolling är fanatiker. Han är bara optimist, och har andra åsiketer än du. Ibland tycker även jag, att han låter lite väl optimistisk. Men någon ideologisk universallösning, på alla mänsklighetens problem, förespråkar han faktist inte.

Lena Synnerholm (Webbsida), 14:20, 20 september 2014. Anmäl