Kan en modern ko vara glad?

VALLENTUNA 050507 Betesutsläpp på Backa Gård i Kårsta som höll öppet hus på lördagen då hundratalet glada kor släptes ut på vårens första grönbete. Foto: Arla Foods Kod: 200

Foto: TT

Licensjakt på varg kan komma tillbaka i vinter. Det talas om att tillåta att en fjärdedel av landets 400 vargar skjuts ihjäl. Nu i dagarna avslutas årets älgjakt. Varje år dödas ungefär 80.000 älgar i Sverige. Antalet jägare har förmodligen aldrig varit så stort som i dag: Över 200.000 är registrerade, men inofficiellt är över en halv miljon svenskar någon gång varje år ute i skogarna och skjuter på stora däggdjur.

Här kommer paradoxen: Det finns mer vilt i landet nu än det gjort sedan 1700-talet. En befolkning som var mindre än hälften av dagens lyckades under tidigare sekler jaga älg, hjort, varg, björn och rådjur intill utrotningens gräns. I dag är jakten hårt reglerad. Snörika vintrar lägger jägare ut stödfoder och hänger upp saltstenar åt klövdjuren.

Vi skyddade pilgrimsfalkens bon och matade dess ungar tills arten hade räddats. Vi har byggt tunnlar under vägar för utrotningshotade grodarter.

Få beteenden upprör mer än djurägare som misshandlar sina djur. De är marginellt mindre hatade än föräldrar som slår sina barn. Det känns inte längre politiskt bekvämt att ta sina barn på zoo. Djurrättsaktivister har i decennier kampanjat mot plågsamma djurförsök.

På världens största djurrättsorganisation Petas indiska undersajt kan man läsa att Indiens regering efter långvariga påtryckningar förbjuder import av djurtestad kosmetika. På Petas australiska sajt: Protest mot brutal behandling av får som klipps. På den brittiska: Modekedja slopar angora efter protester. Den amerikanska: Uppmaning att sluta stödja Sea Worlds ”utnyttjande av högintelligenta havsdjur för ovärdiga och fåniga cirkustricks”.

Så länge det finns djurplågeri kvar kommer det att uppmärksammas och uppröra. Ju ovanligare svineriet blir, desto mer kommer vi att peka på det och avsky det, och ju mer det uppmärksammas, desto svartare blir bilden av hur vi behandlar djur. Vi är mitt i den processen. Det är svårt att se framstegen för allt akut elände som ligger i vägen.

Nuförtiden kommer berättelserna om djurs lidande ofta från matproduktionen. Det har närmast blivit ett axiom att den upptrissade produktionstakten gör livet allt svårare för grisarna, korna och hönsen. Att Sverige börjat vidta mått och steg för att lindra lidandet har vi kanske hört, men i de känslokalla djurfabrikerna i övriga Europa plågas det av allt att döma för fullt – det är väl därför importen är så billig. Tänker vi.

Men även lantbrukets djur får det bättre. Så här sade veterinären Margareta Stéen, biträdande föreståndare för Nationellt centrum för djurvälfärd vid Lantbruksuniversitetet, i Vetenskapsradion tidigare i höst:

– De trettio åren jag kan överblicka har det bara gått framåt. Vi ser också att djuren blir friskare och friskare.

I dag går korna lösa i ladugården under vintern. Under i stort sett hela 1900-talet stod de bundna. Numera får man inte inviga stallar gjorda för bundna kor. Så sent som på 1980-talet stod även grisarna fixerade. Det ledde till att de fick mjölkkramper, vilket man åtgärdade med antibiotika. Smågrisarna togs tidigt från suggorna och fick diarréer. I dag går suggorna fritt och har mer halm i större boxar. Deras kultingar får ligga kvar. Antibiotikaanvändningen har minskat drastiskt.

Nå, i övriga Europa är det väl ständigt trängre och ovärdigare i stallarna för att kött- och mjölkpriserna ska kunna pressas? Nej, berättar etologiprofessorn Harry Blokhuis i samma radioprogram, djurvälfärden blir kontinuerligt bättre i hela Europa i takt med att toleransen för missförhållanden sjunker. Norden ligger i regel före, men EU följer strax efter.

Omsorgerna började dock först på 1960-talet. Det var ungefär då allmänheten blev medveten om hur jordbrukets djur hade det och engagemanget för djurens rätt startade på allvar. Efter världskrigets nöd var det naturligt att fokus låg på garanterad livsmedelstillgång. Intensifieringen av animalieproduktionen i form av mekanisering, rationaliserad hantering, större byggnader och kraftigare foder var enorm under de 50 åren efter 1945. “Kanske gick vi för långt”, som Harry Blokhuis uttrycker det.

Jo. Sedan västvärlden nåddes av insikten att det inte är rimligt att låta djuren betala hela priset för att människorna aldrig ska behöva oroa sig för svält är det tämligen etablerat att betrakta djurhälsa som en del av matkvaliteten.

Intressant nog verkar inte rationaliseringarna stå alldeles i motsats till djurens välfärd, för produktionsökningarna har fortsatt på ett markant sätt även efter det att den kritiska opinionen börjat få genomslag i lagböckerna: Mellan 1976 och 1997 ökade antalet värphöns i Nederländerna från 17 miljoner till 30 miljoner, samtidigt som antalet värphönsfarmer (eller värpanläggningar, om man så vill) rasade från 13.000 till 2.300. Varje mjölkko producerade i snitt 60 procent mer mjölk 1995 än 1960. Det tog 97 dagar för en broiler att uppnå slaktvikten 1,8 kilo 1954. Drygt 40 år senare tog det 37 dagar. Man ska inte förväxla modernisering med rovdrift (lika lite som i människans värld).

Men före det sena 1900-talets snabba produktionsökning hade väl djuren det ändå bättre, där de levde i sin stillsamma, lantliga miljö? Var inte så säker. På tjugotalet bar man ut korna till hagarna på våren, berättar Margareta Stéen. Varför? De var svaga och eländiga efter en vinter bundna inomhus utan tillräckligt med foder. I dag skuttar de ut ur ladugårdarna till vårens grönbete.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Hur korna kommer ut ur ladugården på våren, varierar numera från plats till plats. Jag har varit med om ett kosläpp, där korna SPRANG ut ladugården. Det var frågan om kor, som får gå omkring fritt i ladugården, när det är för kallt att beta utomhus. Dessutom var det en ekologisk mjölkgård. Dom hade ett jättestort Kravmärke, uppsatt på en vägg. Classes idé om att vi måste föda upp fler kor, finner jag gravt naivt. Kor är inte så väldigt miljövänliga, som en del människor tycks tro. Även om man äter mera kött, behöver det inte heller komma från just kor. Oxkött råkar bara vara väldigt populärt, i vissa specifika länder, särskilt USA. National Geographic har några bra förslag, på vad vi ska göra i stället: http://theplate.nationalgeographic.com/2014/07/25/small-changes-for-big-results-how-to-feed-3-billion-more-people

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:58, 12 november 2014. Anmäl

Om trycket på naturen av t ex jakt. Det fanns visserligen bara en fjärdedel så många människor i Sverige på 1700 talet men ändå levde ett större antal på landsbygden nära naturen. Det är inte svårt att förstå att trycket på naturen i många avseenden var högre då än nu.

DagL, 18:03, 5 november 2014. Anmäl

Att EU följer straxt efter stämmer inte. De flesta EU-länder lever inte ens upp till den gemensamma lagstiftning som finns (och som ligger en bra bit under de svenska kraven). Och med en ökad produktionstakt ökar de produktionsrelaterade sjukdomarna hos våra livsmedelsproducerande djur. Det är anmärkningsvärt att skriva sånt här utan att vara mer insatt i ämnet. Snarare får man känslan av de förnekelse-argument som människor gärna vill för att rättfärdiga sitt eget köttätande och livsmedelsindustrin som den ser ut idag.

Anonym, 13:46, 4 november 2014. Anmäl

Det vill till att vi massproducerar många kor framgent med tanke på att jordens befolkning ökar med 100 miljoner homo sapiens(11 sverige) per år. Tydligen vill även fler o fler människor runt på jorden äta kött. Så det ökar inte linjärt utan mer.

classe, 21:33, 31 oktober 2014. Anmäl

Jag trodde att det var före industrialismen, som man bar ut korna på våren. På den tiden fick man nog vara glad, om inte korna svalt ihjäl.

Lena Synnerholm (Webbsida), 19:23, 31 oktober 2014. Anmäl

Jaha du ! Välkommen ut i verkligheten nån vår på många ställen än, där korna stapplar ut i grönskan efter en skitig och tråkig vintervistelse.

Gotnyk, 18:56, 31 oktober 2014. Anmäl

När man bedömer livskvalitén för människor så brukar man använda medellivslängden som mått. Har medellivslängden för våra produktionsdjur ökat? Eller är det för dem bara ett framsteg att de dör fortare numera?

Kerstin, 18:53, 31 oktober 2014. Anmäl

Rekommenderar artikelförfattaren att läsa boken Monsterbiff till middag som kom ut för några år sedan och har författats av ett par journalistkollegor.

Mona, 17:18, 31 oktober 2014. Anmäl

"Varje mjölkko producerade i snitt 60 procent mer mjölk 1995 än 1960. Det tog 97 dagar för en broiler att uppnå slaktvikten 1,8 kilo 1954. Drygt 40 år senare tog det 37 dagar. Man ska inte förväxla modernisering med rovdrift (lika lite som i människans värld)." Men herregud. Varför tror du broilers ökar i vikt snabbare idag än förr? Det beror INTE på att de mår bättre på något sätt, tvärtom. De växer så snabbt pga avel, och den aveln gör att vart sjätte kyckling får allvarliga problem benen. Allt för att bönderna tjänar på att driva produktionen snabbare. Exakt samma sak gäller för mjölkkorna, med tillägg att de får effektivare kraftfoder idag än förr. Kornas juvrer blir nu sprängfyllda med mjölk och vart femte kor utvecklar pga detta mastit och ges därför antibiotika. Tänk vad fel det kan bli va! Förväntar mig nån typ av rättelse, för det var faktiskt en grov miss som visar hur oinsatt författaren är.

Mona, 17:13, 31 oktober 2014. Anmäl

Att djuren i Sverige skulle ha det bra är en myt som omhuldas av LRF m fl intresseorganisationer. Kravmärkning gör maginell skillnad för djuren. Sällskapsdjur far också mycket illa. Jag har skrivit cirka 60 korta artiklar byggda på mycket researcharbete i pappers-DD om hur djuren har det. Några glada djur inom livsmedelsproduktionen finns inte. Äter man animaliska livsmedel är med i ett enormt djurplågeri. Vill någon få mina artiklar, skickar jag dem gärna via e-post.

Irnina, 17:03, 31 oktober 2014. Anmäl

”Och hur är läget i Europa, då?”

Lamu port graphics480

Planerade olje- och containerhamnen i Lamu, Kenya. Illustration: Lapsset Tracker

Nairobi i mitten av 1980-talet. I taxin från Jomo Kenyattaflygplatsen in mot River Road-kvarterens budgethotell vänder sig chauffören mot mig och mina medresenärer och frågar: ”So, how is Europe?”. Vi tycker att frågan är ytterligt komisk och kommer ofta att referera till den vid middagssittningar åren efter Afrikaresan.

Att Europa är en mångfasetterad kontinent med väldiga kulturella och ekonomiska skillnader var förstås självklart för oss svenska turister i den där kenyanska taxin. Men hur kunde chauffören klandras, egentligen? Det är precis så många av oss brukar betrakta Afrika söder om Sahara. Som en enhet. En enhet som i regel beskrivs i termer av krig, sammanbrott eller extremism.

Om man tänker efter är det för närvarande inte särskilt svårt att utifrån beskriva Europa som en tämligen kaotisk världsdel med krig (Ukraina), ekonomiska sammanbrott (vissa euroländer) och politisk extremism med rasistiska framryckningar (högerextrema partiers valframgångar i mängder av länder). Vi ser nog gärna att amerikaner, afrikaner och asiater kan skilja mellan Danmark och Grekland eller mellan Estland och Ukraina (för det är ju en jäkla skillnad i stabilitet och välstånd, eller hur?), och då är det inte mer än rätt att vi anstränger oss en smula för att skilja mellan Afrikas länder.

Här är en illustration:

Demokratiska republiken Kongo har en mindre sammanlagd sträcka asfalterad väg än landet är brett, och 90 procent av kongoleserna saknar fortfarande tillgång till elektricitet. Sydsudan har totalt blott 19 mil väg med hård beläggning men lägger 35 procent av statsbudgeten på militären.

Samtidigt är stora delar av det angränsande Östafrika, där jag och några vänner kuskade runt på gropiga vägar och livnärde oss på getkött och ris för snart 30 år sedan, nu inne i en väldig infrastrukturboom med satsningar värda flera hundra miljarder kronor. Investeringspengarna kommer än så länge från Afrikanska utvecklingsbanken och Kina. Väg, räls och rörledningar ska byggas från kusten in till oljekällorna i Uganda och Sydsudan och vidare upp till Etiopien, denna jättemarknad utan kust. En gigantisk containerhamn med 32 kajer planeras, liksom ett oljeraffinaderi och flera nya flygplatser. Om de mest vidlyftiga planerna går i lås byggs en transportkorridor tvärs över hela kontinenten längs ekvatorn mellan Indiska oceanen och den kamerunska hamnstaden Douala på Atlantkusten.

Hindren är inte att leka med: terrorism vid kusten, inbördeskrig i Sydsudan, raserad statsstruktur i Centralafrikanska republiken och kulturella och miljömässiga invändningar. Det hägrande målet om en kontinental korridor är därför sannolikt mycket långt bort. Men oljehamn, rörledningar och motorvägar ser ut att bli verklighet om några år.*

Både Kenya och Etiopien har lanserat utvecklingsplaner med målet att bli medelinkomstländer inom 10–15 år. Redan tidigare under 2000-talet har Östafrika med Kenya i spetsen utmärkt sig för en regional revolution i telekommunikationer. För fem år sedan drogs fiber in via oceankabel, och runt hälften av kenyanerna är nu internetanvändare. Kenya är också världsledande på enkla mobila banktjänster, genom vilka en femtedel av landets BNP i dag flödar.

Här är en annan illustration:

Den kusliga ebolaepidemin härjar i framför allt tre länder i Västafrika: Guinea, Sierra Leone och Liberia. De hör till världens absolut fattigaste länder. Decennier av inbördeskrig har förstört stora delar av den lilla vårdinfrastruktur som funnits. Epidemin startade i det allra fattigaste hörnet av dessa fattiga länder, just där deras gränser möts. Där finns i princip ingen hälsovård. De smittade behandlades till en början med örtmedicin.

Nigeria, som också ligger i Västafrika, drabbades av blödarviruset i somras. Den 20 juli anlände en ebolasjuk man med flyg. Så snart det stod klart vad han drabbats av (han behandlades inledningsvis för malaria) isolerades han. Det konstaterades att mannen haft kontakt med 72 personer på planet, på flygplatsen och på sjukhuset. Dessa hade i sin tur naturligtvis haft kontakt med andra. Ett intensivt epidemiologiskt detektivarbete inleddes för att söka upp potentiellt smittade människor. Det skulle leda till att sammanlagt 18.500 personer kontaktades. I megastaden Lagos lyckades de nigerianska sjukvårdsmyndigheterna lokalisera 100 procent av de personer som direkt eller indirekt haft kontakt med den person som förde in smittan i landet, och i Port Harcourt nådde man 98 procent.

En stor mängd volontärer har sedan i juli hjälpt till att kontrollera alla nigerianska gränsövergångar över land, luft och hav. Tusentals personer har dagligen screenats vid varje övergång, och två eller tre misstänkta fall per dag har undersökts.

WHO ger den nigerianska insatsen betyget världsklass. Totalt 19 smittade, varav sju har dött (en dödlighet på 37 procent mot närmare 70 procent på den liberianska landsbygden). Om inget ytterligare fall upptäcks över helgen blir landet förklarat ebolafritt på måndag. Då har det gått två inkubationsperioder om 21 dagar utan nya smittade. Senegal, ett annat relativt resursrikt land som drabbades av något enstaka fall i somras, förklarades för övrigt ebolafritt i dag, fredag.

Varför så framgångsrik kamp i det ena landet men inte i det andra? Helt enkelt för att det finns betydligt mer resurser i vissa afrikanska länder än i andra. Även om de nigerianska myndigheterna bad om viss experthjälp utifrån finns avancerad vård i landet och en organisationsgrad som alltså gör det möjligt att genomföra en extremt snabb och effektiv smittspårningskampanj.

Det finns de som avbokar resor till Sydafrika på grund av ebolaepidemin i Afrika. Det är som att avboka semesterresan till Frankrike på grund av en epidemi i Moldavien. ”So, how is Europe?”, som sagt.

* Uppdatering 18 oktober:

DN:s Afrikakorrespondent Erik Esbjörnsson har berättat att jätteprojektet med hamn, järnväg, väg och rörledningar från den kenyanska kusten är behäftat med så många korruptionsanknutna problem att många bedömare i dag är skeptiska till att det alls blir något, i alla fall inte i den omfattningen. Nå, min poäng var nu inte att lyfta fram just det projektet utan att framhålla den stora afrikanska variationen i utveckling. Det finns förstås andra exempel, som inte minst Erik själv ofta skrivit om, att ställa i kontrast till den utarmade kongolesiska och sydsudanesiska infrastruktur som nämndes ovan: Tanzania har tre gånger så långt asfalterat vägnät som Demokratiska republiken Kongo (och gapet växer) och bygger en jättehamn i Bagamoyo för 70 miljarder kronor som ska bli 20 gånger större än den sammanlagda kapaciteten i regionens två största i dag, Mombasa och Dar es Salaam. Botswana har nästan lika mycket asfaltväg som Tanzania med en befolkning som är en tjugondel så stor. Angola och Mocambique är i full färd med att bygga ut. Sydafrika nämner jag inte. Det är det enda land i Afrika de flesta vet avviker från ”Afrika”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Tack, Harry!

Anders Bolling, 12:40, 31 oktober 2014. Anmäl

Precis. Det dras över en kam, här som där.

Anders Bolling, 12:39, 31 oktober 2014. Anmäl

Bra att du påpekade skillnaden, mellan olika Västafrikanska länder. Det ska jag försöka komma ihåg!

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:39, 21 oktober 2014. Anmäl

Välskrivet, som alltid. Och otroligt intressant!

Harry, 22:20, 17 oktober 2014. Anmäl

När jag jobbade i Sydkorea 2009-2010, så pratade jag med mina koreanska ingenjörskollegor vid lunchen. Jag berättade att jag enbart varit i Korea i Asien, men att jag var intresserad av att besöka Japan, Kina m.fl. länder. Då berättade de för mig, att det var viktigt att inse att länderna i Asien var olika varandra, och inte som i Europa där länderna var precis likadana. Jag fattade inte alls att man kunde säga något sådant, utan kontrade med himlande ögon ungefär, "ja, för Finland och Portugal är ju exakt samma, eller hur"!? Deras reaktion? Sarkasmen gick dem rakt förbi, och de svara "precis"!

Stefan, 21:17, 17 oktober 2014. Anmäl

Liknande synsätt gäller när en skelleftebo får frågan: "Hur är det nuförtiden i Norrland, finns det några jobb" ?

Spaps, 17:46, 17 oktober 2014. Anmäl