Allmänt oroad över utvecklingen? Lägg tior i muggen

TIGGARE

Att de får röra sig över gränserna kan vara deras största hopp på länge. Foto: Hasse Holmberg/TT

Apropå det jag skrev senast om att eländet engagerar kulturparnassen mer än framstegen kom jag att tänka på ett talkshowavsnitt i somras. Jag tror det var Rickard Olssons ”Sommarkväll”. Teaterregissören Martina Montelius lyssnade med ett skeptiskt leende på en sedvanligt entusiastisk framställning av framstegsförmedlaren Hans Rosling. I det följande uppstod ett irriterat meningsutbyte. Jag minns inte precis hur orden föll, men Montelius antydde att Rosling med sina statistiska klossbyggen gjorde anspråk på att ha avskaffat all världens problem. Den underförstådda frågan var ungefär ”du som säger att allt är så bra, finns det ingenting att bekymra sig för då, eller vad?”

Det är ju det där att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Världen är betydligt bättre än sitt rykte, men det betyder inte att allt är klart och att vi kan somna om. Det behöver göras massor in till tidens ände, men lägg för allt i världen inte viktig energi på onödig oro.

Det finns riktiga problem. Ett blodigt kaos i delar av Mellanöstern. Barn i Sahelbältet som fortfarande dör i tiotusental av diarréer som det kostar en spottstyver att förhindra. Miljontals småbarn i Indonesien som spenderar familjens ökade inkomster på att kedjeröka tobak. Plastsörja i haven. Hot om oljeutvinning i bergsgorillornas land. En fortfarande potentiellt förödande ebolaepidemi i Västafrika.

Att hjälpa en förortsgranne i nöd eller att arbeta för bättre integration och att unga ska få jobb här i Sverige är alltid briljant. Sådant hör rimligen till kategorin saker vi helt enkelt bidrar med i egenskap av medborgare. De flesta vill förbättra samhället där de kan. Så gör det. Men att känna en klump i magen av oro över att vår granngemenskap, vår integration eller vår arbetsmarknad skulle vara på väg ned i något slags avgrund, vilket vi får höra ibland, känns som energislöseri på gränsen till självupptagenhet.

Detsamma gäller andra underliga föreställningar, som att ebola skulle vara en verklig risk för oss i Sverige, att miljögifter och mattillsatser skulle vara en allvarlig fara för hälsan i det här landet, att konventionellt odlad svensk mat skulle vara miljövådlig eller att regn och blåst på allvar skulle hota det svenska samhället.

Eller, som vi då och då också får höra, att många av oss som har Sverige som hemland skulle vara fattiga. Det är ju kränkande mot de miljarder som faktiskt är det.

Dock har det numera blivit på det viset att vi, eftersom vi allt mindre kommer undan världen, precis utanför husknuten kan se hur miljoner romer har haft det i tusen år. De flesta av dem är fattiga på riktigt. De är inte fattigare nu än förr (snarare tvärtom, fast det är för oss knappast märkbart), men nu representerar de inte ett fjärran elände som vi kan skydda vårt samvete från med en hundring på en bankgiroroavi utan är utblottade människor på besök vars vädjan om hjälp riktas rakt in i våra ögon och öron.

Att svara på den vädjan är ett engagemang som gör nytta över gränserna. I bästa fall kan dessa plötsligt väldigt synliga bevis för en långvarig orättfärdighet sätta i gång politiska och ekonomiska processer som innebär ett lyft ur utanförskapet för en av de mest stigmatiserade folkgrupperna i historien.

(Att rumänska romer nu faktiskt har rätt att röra sig mellan 31 länder för att försöka förbättra sina livsvillkor innebär en historisk öppning. Kanske är den deras räddning, som Rola Brentlin och Aaron Israelsson beskriver det i en debattartikel. Den potentiellt enorma välfärdsvinsten med att låta människor bosätta sig och söka sin utkomst där de önskar är för övrigt ett enormt ämne som jag själv snuddat vid, exempelvis här, här och här, och som reds ut väl i Segerfeldts/Norbergs ”Migrationens kraft” och i aktuella ”Gränsbrytarna” av DN-medarbetaren Erik de la Reguera.)

I väntan på en sådan stor förändring kan alla bidra till en liten. Din hjälpsamhet behövs kanske inte längre för att låna ut din fasta telefon till personer i kommunikationsnöd eller för att lyfta upp barnvagnar på bussar, men du kan se till att alltid ha en femtiolapp i kontanter i fickan och erbjuda kvinnan under filten utanför Konsum en till synes liten men väldigt handfast hjälp. Ännu bättre vore om hon fick ett jobb och en lön att skicka hem till familjen i Sibiu eller Brasov, för bättre bistånd finns inte: de privata penningöverföringarna till låg- och medelinkomstländer är nu uppe i runt 500 miljarder dollar per år, vilket är mer än tre gånger världens samlade utvecklingsbistånd. Men i brist på förvärvsarbete åt henne är skänkta pengar bättre än inget.

Det står oss bara en viss mängd energi till buds. Det gäller att använda den rätt och inte ödsla den på oro för fel saker.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jag tror att Anders Bolling syftar på oro för halter, som ändå ligger under gränsvärdena. Tyvärr kan en del människor inte skilja på, om något finns överhuvudtaget, eller i skadliga mängder. Allt är farligt i för stora doser!

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:45, 6 december 2014. Anmäl

Naturligtvis är fattigdomen här i Sverige ingen fattigdom jämfört med den miljard som lever på mindre än 1 dollar om dagen. Problemet är att klyftorna växer i Sverige, segregationen ökar, vilket leder till samhällen i samhället. Ett område där det görs skillnad på människor är bostadsbristen; hamnar man i en kris, o snabbt måste byta bostad är man så gott som chanslös om man inte har fast inkomst. Hyresvärdar kan välja o vraka, ställa orimliga krav och den svarta marknaden blomstrar. Det är faktiskt orättvist!

Now Slices, 20:43, 6 december 2014. Anmäl

Hade vi inte oroat oss för farliga kemikalier i vår miljö så hade många arter som vi lyckats rädda faktiskt varit utrotade idag, som t.ex havsörnen och gråsälen. Fortfarande anses dioxinutsläppen i Östersjön vara hälsovådliga för t.ex gravida kvinnor. Att påstå att detta inte är något att oroa sig för är bara dumt, på gränsen till korkat.

Anonym, 12:23, 6 december 2014. Anmäl

Olle Wikander: Hur kommer du fram till att det skulle vara möjligt att se en objektiv skillnad i solidaritet mellan inhemskt och utrikes bistånd? Det vore en sak ifall du inte hade tillgång till information om situationer i utlandet, eller inte hade möjlighet att påverka, men så är inte fallet. Jag säger inte att vi alltid har perfekt tillgång till information, men samtidigt så tror jag att du håller med om att vi inte kan ha en diskussion om de situationer som är okända för folk. I dessa lägen är problemet inte etik, utan istället att det behövs infrastruktur för att nå ut med information.

Lightrend, 11:35, 6 december 2014. Anmäl

Om man har råd eller ej är väl ointressant. Någonstans får man anta att en förutsättning för en hypotes om att skänka pengar - vare sig kontant eller på faktura - är att man har pengar att ge. Om det ni menar är att man kan ha inkomst på tusentals kronor, och ändå inte kunna skänka pengar, så tror jag att de flesta förstår detta. Även om 1000 kronor är en förmögenhet för en hemlös, så är det knappast så att personer som har barn och bostad kan relatera till detta. Om ni möter motstånd från folk som vill att ni ska vara barskrapade så länge det finns folk som är fattiga, så kan ni trösta er själva med att ni, uppenbarligen, har en mer utvecklad slutledningsförmåga. Däremot, om man enbart gör skillnad på två biståndsalternativ utifrån geografi, så får man acceptera att det enda som kan motivera en sådan inställning är egoism; man värderar välståndet runt husknuten högre än välståndet ute i världen. Godtagbara etiska parametrar är följande; mängden ökat välstånd per investerad krona, och välståndsökningens natur (att rädda djur vs att rädda människor, osv).

Lightrend, 11:16, 6 december 2014. Anmäl

Instämmer i "Fattigdomförnekare tar ofta för givet, att ALLA har råd med båda och mer" och vill tillägga att jag då jag fick avbryta min yrkeskarriär, sälja mitt hem till ett pris som inte täckte lånet, hamna i en för mig dyr lägenhet (en ettaa kunde jag inte ha, f´då jeg behövde plats för tre barn också, som jag betalade underhåll ´för och som jag självklart också ville träffa) så fanns absolut ingen femtiolapp att ha i fickan. Tyvärr.

M Lind, 18:28, 5 december 2014. Anmäl

denna kronika utgar fran premissen att varje gang nagon far illa faller ansvaret solidariskt pa samtliga 7 miljarder manniskor. jag och de flesta med mig underkanner den premissen. vi har storre ansvar om vi later nagon frysa ihjal utanfor vart koksfonster an pa en gata i ulan bator. darfor ar det ren idioti att oroa sig for om oljeutvinning paverkar afrikanska bergsapors habitat men inte att sverige narmar sig en jugoslavienliknande situation med stormsteg.

Olle Wikander, 16:27, 5 december 2014. Anmäl

Det är skillnad på absolut och relativ fattigdom. Det senare är finns i alla samhällen, med social stratifiering. Man kan förstås diskutera definitioner. Folk som förnekar att fattigdom finns i här, har ofta fel bild av vilka ekonomiska resurser, som samhällets mest utsatta har. Det finns faktiskt folk som oroar sej för, om dom ska ha råd med livsviktiga mediciner. Tänk om alla pengarna redan har gått åt, till mat och hyra! Fattigdomförnekare tar ofta för givet, att ALLA har råd med båda och mer.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:54, 5 december 2014. Anmäl