Öknar och hav: Kört är det inte

TT-FORSK-MANETER 2

Bevisen för att manetblomning beror på mänskliga aktiviteter är svaga, enligt en ny metastudie. Foto: TT

Fastgjutna föreställningar om sakernas tillstånd kan vara svåra och tidsödande att bända upp, i synnerhet om det finns aktörer som bundit karriärer vid föreställningarna i fråga.

Idén om ökenspridning etablerades för fyrtio år sedan och har varit så framgångsrik att den gett upphov till en hel FN-organisation och ännu är allmänt omhuldad, trots att den kunde vederläggas för 15-20 år sedan. Jag har tidigare skrivit om geografiprofessor Ulf Helldén och hans forskargrupp som från tidigt 1980-tal gjorde satellitmätningar och markobservationer och snart kunde konstatera att det inte fanns någon ökenspridning. Det fanns en förgröning. De var själva så förvånade över sina resultat att de misstrodde dem och mätte om. Men det var så det var. Efter en lång torrperiod som kulminerade för 35 år sedan bredde växtligheten ut sig i ökenområdenas gränstrakter, som Sahel, Kalahari och Gobi.

Det här rönen har knappt synts i svenska medier. De har betraktats som kontroversiella, gissningsvis för att de bråkar med paradigmet om människoskapade miljöhot. Men i veckan berättade P1:s vetenskapsredaktion att nya forskningsresultat är på gång som bekräftar tidigare studier av bland andra Helldén: Ökenspridning är en myt, vad som pågår är en ökenkrympning. I forskarvärlden är kontroversen kring detta borta. Är medierna i kapp nu?

Min mest förenklade slutsats om miljöproblemen i världen brukar vara att det mesta är på rätt väg men att vi länge än behöver hålla ett mycket vaksamt öga på två saker: klimatet och haven. Som läsare av denna blogg vet är jag dock inte sen att framhålla motbilder mot katastrofscenarier även på dessa båda områden. Här kommer en till:

För några veckor sedan publicerades en metastudie i den brittiska vetenskapstidskriften Bio Science som tar det ambitiösa greppet att kritiskt granska all vetenskaplig rapportering om tillståndet i haven. De åtta forskarna under ledning av en australisk marinbiolog konstaterar att de berättelser som sprids om omfattande och människoskapade havsskador ”driver fram en pessimism” som kan få folk att tro att haven redan är bortom räddning. Men när de nagelfar beskrivningar av miljöproblem som ges stora och svarta rubriker i såväl vetenskapliga studier som i medier finner de att många katastroflarm vilar på bräcklig grund.

Det finns havsmiljöproblem som otvetydigt är globala, har svåra negativa effekter på ekosystem och är skapade av människan. Det mest uppenbara är överfisket. Men en rad larm har överdrivits: förödande manetblomningar (explosionsartad förökning av maneter), skadlig algblomning, bottendöd på grund av syrebrist, kollapser på grund av invasiva arter (arter som nyligen kommit till havsområden där de inte ”hör hemma”) och minskning av koraller och skaldjur på grund av försurning (se även här). Bevisen för att de här problemen skulle vara såväl människoskapade som världsomfattande och orsaka stor skada för ekosystem är osäkra till svaga, skriver gruppen.

Den ovanliga metastudien, som också refereras i Nature, pekar ut såväl tidnings- och tv-reportage som ett antal mycket välciterade forskningsstudier som alltför svartsynta. Huvudförfattaren Carlos Duarte säger sig räkna med att få utstå bannor för att ha skrivit det som en längre tid endast sagts mellan skål och vägg. Det har han också fått. Forskare som Duarte kallat domedagsprofeter anklagar i sin tur honom för att hamna i samma fälla fast med omvända förtecken: att överdriva bilden av hotbilder.

Så varför ta fram en sådan här studie? Jo, Duarte och de andra rapportförfattarna är bekymrade över att många av deras kollegor och medieföreträdare hamnat i ett grupptänkande som på sikt kan äventyra trovärdigheten i havsforskningen. Precis.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Tack! Tål att fundera på ...

Anders Bolling, 12:34, 27 mars 2015. Anmäl

Tack!

Anders Bolling, 12:34, 27 mars 2015. Anmäl

Heder åt en journalist som tänker själv. Bolling borde starta en ny journalisthögskola. Det skulle behövas!

Lennart Back (Webbsida), 18:47, 27 februari 2015. Anmäl

Bra. Det finns mycket att göra i vårt land för att återföra den offentliga debatten till en vetenskaplig grund som är opolitiserad. Kör på!

Anonym, 16:53, 27 februari 2015. Anmäl

Nyhetsdrama vs verklighet

poverty

För ”mixens skull”? Eller för att berätta hur det ligger till?  Bild: The Economist

Med all respekt för de utomordentligt goda föresatserna bakom specialavdelningar för ”goda” eller ”positiva” nyheter här och på andra håll har jag alltid ansett att man är ute på sank mark om man tror att tilltaget att bryta ut det ”positiva” ur det vanliga nyhetsflödet innebär någon form av lösning på ett problem. Jag har nämnt det här i bloggen förr, och jag skrev om det i en bok för några år sedan. Att kategorisera vissa berättelser om världen som positiva eller goda nyheter implicerar att de inte är ”riktiga” nyheter. Problemet är ju att det är inbyggt i traditionella nyheter att vara negativt vinklade. Klassisk nyhetsvärdering innebär bland annat att högaktningsfullt skita i en massiv positiv trend om det går att rota fram en negativ detalj i sammanhanget. Det vanliga nyhetsflödet är i själva verket i sig en väldigt specifik informationskategori som mäler sig ut ur verkligheten, nämligen ”dåliga nyheter”.

Saken är denna: All nyhetsrapportering behöver väga in mer av det som går bra i världen och därigenom bli mer verklighetstrogen. Det är inte så att enskilda nyhetsinslag är falska (i alla fall betydligt mer sällan än många tror), men eftersom de inte återger den generella verkligheten utan bara trådsmala spektakulära utsnitt av verkligheten blir det sammantagna nyhetsflödet ett slags lögn. För den som uppfattar nyhetsrapporteringen som en sammanfattning av hur världen ser ut kan det bli förödande.

Den journalistiska dramaturgin kräver konflikt, att svart står mot vitt, och kravet att vara först gör att elände tas ut i förskott (utförligare beskrivet här). Samtidigt reflekterar medierna i mångt och mycket en högst mänsklig benägenhet att skanna efter faror, en rest från en tid då våra liv var farliga på riktigt. Höger hjärnhalvas intuitiva tolkning av verkligheten sållar fram hot. Vår rädsla är ofta irrationell. Vi är flygrädda men inte bilrädda, trots att risken att dö är tusen gånger större i en bil än i ett flygplan. Som krisgrädde på dystermoset har alltför många journalister en lika föråldrad världsbild som allmänheten, inte sällan 30 år gammal. I mätningar är folks underskattning av hur långt världen utvecklats obegripligt stor.

Eländesfokuset vore inget stort problem om alla konsumenter av nyheter var alldeles medvetna om hur dramaturgin fungerar. Men jag är säker på att de inte gör det. Ungdomar tror på fullt allvar att det de hör på nyheterna är en korrekt återgivning av hur världen ser ut. Det är tragiskt.

För några år sedan tussades jag ihop med Claes Elfsberg av ”Medierna” i P1. Vi skulle argumentera för vår respektive syn på nyheter. Elfsberg var jovialiskt övertygad om det självklara i sin bild, nämligen att nyheten förstås som det avvikande: Folk utgår från att allt är bra och blir ännu bättre, och då blir det intressant när något avviker från det. Dessutom sade sig Elfsberg vara rätt säker på att folk i grunden är väl informerade om hur saker och ting förhåller sig och ser nyheterna mest som tillskott i bygget av uppfattningar om olika saker.

Nej, Claes. Folk i den fria rika världen utgår inte alls ifrån att allt är bra. Ett bärande skäl till att de inte gör det är att de inte har tid att ägna sin fritid åt att rota fram de rapporter och tabeller som skulle tala om för dem hur världen och mänskligheten i allmänhet utvecklas (inte ens i vår tid, trots att det nu för första gången faktiskt är möjligt). Vad de i bästa fall hinner är att ta del av massmedier, vars nyhetsflöde sköljer över dem i allt massivare vågor. Därför utgår de snarare ifrån att det mesta utanför den sfär som de kan överblicka i sina egna liv är tämligen deprimerande.

Nu verkar det faktiskt vara på tapeten att ifrågasätta den traditionella nyhetsrapporteringens svärta. Flera medier har aktiva satsningar på att ge motbilder. ”Medierna” tog i veckan upp saken och hängde upp det hela på en rapport från Brå som alla medier hade talat tyst om, nämligen att antalet brottsanmälningar i ”Sveriges Chicago”, Malmö, gått ned kraftigt och nu är det lägsta på minst 18 år. Det var ett anslående exempel på hur den journalistiska logiken fungerar.

En del redaktioner, exempelvis Ekot, har av allt att döma inspirerats av den danska redaktören Ulrik Haagerup, som tröttnade på svartmålningen. Utifrån sin position som redaktionschef på Danmarks radio propagerar han för vad han kallar konstruktiva nyheter. Jag är med på de noterna. ”Konstruktiv” implicerar att traditionella nyheter är destruktiva. Det låter kanske hårt, men när man för tjugonde gången samma vecka hör en reporter ställa frågan ”vad är det värsta som kan hända, vilket är worst case scenario?” till någon expert känns det inte orimligt. Vi måste kunna vända på den dramaturgin och ställa frågan ”vilket är det bästa sättet att lösa det här problemet?”

Den förskjutning som alltså kanske är på gång är utmärkt och välkommen. Men en av själva kärnorna i problemet hör jag inte riktigt adresseras av vare sig Haagerup eller andra nybakade konstruktivister: Vikten av att det vi journalister berättar är mindre fel. Att det är närmare verkligheten. Att det ger våra läsare och lyssnare en kunskapsbaserad världsbild och inte en känslobaserad världsbild.

Det måste gå att tänka ”nyhet” inte bara om snabba försämringar utan även om sådant som långsamt förbättras (det vill säga det mesta), eftersom det så ofta är okänt för allmänheten. Det finns mängder av tillfällen att beslå politiker, forskare och organisationsföreträdare med att ha fel när de drar till med ett hot som inte stämmer eller lyfter fram den enda ruttna frukten i en skål av finfina äpplen. Granska dem då också. Ställ inte bara dem till svars som fått fel när de trott det ska gå bra, häng även ut olyckskorparna som fått fel (de är fler).

Driften att hitta och avslöja orättvisor ligger så fast inbäddad i ryggraden på oss reportrar att vi ibland har svårt att se vad som är stort och vad som är smått.

Så vad kan göras? Även med en mer brett verklighetsbaserad inriktning kommer journalistik alltid att ha drama och problem som centrala fokus. Varje nyhetskonsument behöver ha dramaturgin klar för sig. Det bästa vore därför om perspektivet på journalistutbildningarna vrids samtidigt som eleverna på grundskola och gymnasium ges en glasklar bild av hur nyhetsmedierna fungerar. Utrusta dem med filter. Lär dem att aldrig tolka nyhetsrapporteringen som en sammanfattning av världen. De kommer att förstå mer. Och må bättre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Varför skulle folk utgå från, att allt är bra? Om det enda man hört är eländesskildringar, tror man att det är det normala. Alexandra Pascalidou har något vettigt att säga, om den saken: http://www.metro.se/kolumner/hatet-ar-ett-hot-mot-oss-alla/EVHobs!bGTvf0ZHvbR2 Krönikan handlar egentigen om fördommar, mot olika grupper av människor. Men som hon påpekar är det samma mekanismer, som ligger bakom föreställningar om, att saker ständigt går illa. Det kan också ses som fördommar, om man uttrycker det så.

Anonym (Webbsida), 11:23, 2 mars 2015. Anmäl

Låter som en (rätt vanlig) underlåtenhetssynd av redaktörerna. Jag tycker det hade varit naturligt att ställa följdfrågor av den typ du anger. Att forskarna talar om en fördubbling av matbehovet kan nog ha att göra med att de räknar med ett ökat mänskligt välstånd, vilket i sig måste betraktas som positivt.

Anders Bolling, 12:55, 27 februari 2015. Anmäl

Idag rapporterade SR vetenskapsradion från den pågående vetenskapskonferensen AAAS att man kanske inte kommer att kunna försörja världens befolkning med mat år 2050? Växtfysiologer, klimatforskare och agronomer var ense om att man fram till år 2050, måste fördubbla matproduktionen om alla ska kunna äta sig mätta. Klimatförändringen hotar matproduktionen genom torka i flera av de områden i världen som producerar mest spannmål. Lösningfen är att sluta äta kött. Klart alarmistiskt budskap av den typ som tidigare visat sig vara falska. Varför ska vi t ex fördubbla matproduktionen om befolkningen ökar med 30-35 %, som man räknar med till 2050? Och Vetenskapsradion hade ingen ambition att förklara detta eller att granska de pessimistiska spådomarna.

Anonym (Webbsida), 11:30, 16 februari 2015. Anmäl

Jag har en känsla av att Anders Bolling fejkar en verklighet för att dölja att han är en banerförare för den liberalistiska optimismen. Påståenden om att nyheter "till sin natur är negativa" låter ganska överdrivna. Rimligare är att säga att det blir fler negativa än positiva nyheter. Men det är inte direkt någon naturlag, utan kan spegla ett redaktionellt val, exempelvis om att ha många brottsrelaterade nyheter.

Ku, 14:11, 15 februari 2015. Anmäl

Påståenden om att goda förändringar är långsammare och därför mer svårfångade förefaller också lite överdrivna. Det finns en hel del positiva förändringar som kommer snabbt och så finns det många negativa förändringar som sker gradvis. Gradvisa förändringar gör det inte heller särskilt omöjligt att skriva nyhetsartiklar. Det går alltid att peka på förändringar som skett under en tidsrymd. Journalister kan skriva sådana artiklar snart sagt när de vill, eller åtminstone varje gång det kommer ny statistik, medan de måste vänta på de plötsliga förändringarna.

Ku, 14:10, 15 februari 2015. Anmäl

Journalister är ganska rädda för att publicera artiklar som reducerar människors ekonomiska förhoppningar. Dels för att annonsörer kan bli sura och dels för att journalister i hög grad delar politikers uppfattning om att det är viktigt att folk konsumerar, för annars stannar de ekonomiska hjulen. Det är av samma skäl viktigt att folk investerar, även om framtidsutsikterna ser ganska dystra ut och risken att man förlorar sina pengar är stor eller till och med överhängande.

Ku, 14:08, 15 februari 2015. Anmäl

Journalister sitter också vanligen på tidningar som kallar sig liberala. Det innebär att journalisterna i hög grad blir liberalismens tjänare, vare sig de är glada åt det eller ej. Alltså skall man anse att en fri marknadsekonomi gör vår värld allt bättre och bättre och inte syssla för mycket med indikationer på motsatsen. Annars blir chefen och de som äger tidningen missbelåtna. Allt sådant här tiger Bolling förstås om. Istället kör han en rad ganska tvivelaktiga argument om nyhetens negativa karaktär mm. Och påstår med religiös övertygelse att världen på det hela blir bättre och att de negativa skeendena är brus.

Ku, 14:07, 15 februari 2015. Anmäl

Det är förstås inget annat än en tro, eller kanske till och med medvetet ljug för att inte skada liberalismen, inte göra annonsörer och politiker misslynta samt vara en duktig predikant för den upplevt nödvändiga liberala utvecklingsoptimismen. Visst kan det vara farligt att vara för pessimistisk, men det kan också vara mycket farligt att vara för optimistisk. Liberala tidningar kämpar hårt för att ge en mer optimistisk syn på världsutvecklingen. Frågan är om de därmed gör mänskligheten en tjänst eller tvärtom en stor otjänst? Det kan vara svårt att säga något säkert om detta.

Ku, 14:04, 15 februari 2015. Anmäl

Det är inte särskilt rimligt att beskylla liberala tidningar för att generellt sett blunda för framtidshot. Vissa framtidshot kan man vara ganska rappa med att se och beskriva. Andra berör man dock så sällan som möjligt. Helst inte alls. Man kan nog göra en lång lista på framtidshot som journalister på liberala tidningar alls inte vill beröra förrän tidningen tydligt riskerar att förlorar sin trovärdighet och läsvärdhet om den tiger om vissa tydliga risker och problem. Typ överbefolkning, teknologisk arbetslöshet, anarkisk globalisering, peak oil, bio-psykologi, intelligensärftlighet, islam mm.

Ku, 14:00, 15 februari 2015. Anmäl

Eller helt enkelt bojkotta alla nyheter. Inte ta del av något. Jag provade det ett par år. Funderar på att återgå till det. Det var skönt.

Marcus, 22:19, 12 februari 2015. Anmäl